Hade jag varit tio år äldre hade jag säkerligen kunnat använda mig av någon snygg referens nu, en liknelse eller jämförelse som på ett enklare sätt förklarar hur jag kände när jag började, fortsatte och spelade ut Journey. Men saken är att jag inte stött på något liknande. Någonsin. Jag vågar inte tala i siffror ännu, men sättet jag gapade, skrek av förtjusning, och kände vemod ända in i benmärgen var en första någonsin för mig.

”Vi vet vad den andre behöver utan att peka eller visa. Utan att uttala ett enda ord”
Helt ovetande och oförberedd kastas jag ut i en värld som bara efter några minuter känns slående unik. Vädrets makt gör sig tillkänna. Solen bländar skärmen vit och reflekteras i öknens yppiga sanddynor. Ensamheten kommer krypande – men byts snabbt ut mot nyfikenhet då jag upptäcker att jag inte utforskar den till synes oändliga världen ensam. Långt bort i fjärran ser jag främlingen som jag senare kommer dela resten av äventyret med. Vi kan endast kommunicera med subtila toner men det visar sig vara mer än tillräckligt. Genom tonerna kan vi hitta tillbaka till varandra när vi forslas åt olika håll. Vi behöver nämligen varandra. Tillsammans tacklar vi problem som om vi kände varandra utan och innan. Vi vet vad den andre behöver utan att peka eller visa. Utan att uttala ett enda ord.

Världen runt om oss skiftar. Solens värme byts ut mot mörkrets fuktighet.  De vackra lättsamma stråkarna försvinner och ersätt med en tyngre, farligare och jobbigare känsla. Främlingen har blivit min vän som talar ett annat språk men ändå får mig att skratta och le. Kylan sätter in och jag blir svag. Under ett påfrestande parti verkar det som jag blivit lämnad kvar, utan ork att fortsätta. Men medan jag sakta vandrar den långa vägen runt hör jag försiktiga toner ropas bakom mig. Ett tecken på vänskap. Trots att omvägen både är påfrestande och tidsdödande återvänder min vän till min sida och tillsammans tar vi våra sista kliv mot målet med vår resa.

När eftertexterna rullar måste vi tillslut skiljas åt. Vemodet blandas med en förtjusning över vilket oerhört egenartat och slående hantverk som jag precis tagit del av. Jag känner mig speciell, nästan benådad. Och det kan mycket väl vara så, för vännen jag träffade kan mycket väl vara unik i sin inställning och attityd. En annan resepartner hade lika gärna kunnat besudlat och förvärrat upplevelsen. Men just nu vill jag inte tro på det. Just nu gillar jag tanken med att bandet jag kände var lika starkt från båda håll och att det var det som fick honom/henne att komma tillbaka till mig.

Jag är fullt medveten om att denna text inte säger mycket om hur spelet ser ut eller fungerar. Men det är meningen. Journey är den perfekta beskrivningen på tv-spelens oändliga potential och den upptäckarlusta och nyfikenhet jag kände under mitt äventyr vill jag inte ta ifrån er.

Journey ska upplevas, inte beskrivas.