Jag gillar inte att tävla. Inte alls. Jag är inte särskilt bra på det och jag tycker inte om det. För någon som spelar så mycket spel som jag gör är det kanske en konstig kvalité. Men så är det. Jag älskar spel, men hatar att tävla i dem.

Jag älskar välgjorda enspelarkampanjer, men skyr oftast online-upplevelser som pesten. Jag erkänner att jag har spelat Team Fortress 2 i timmar och haft väldigt roligt med det. Ett tag kände jag till och med att jag var på gränsen till inte värdelös. Nästan. Men det är ett undantag. Jag spelar gärna inte varken fighting-, sport- eller bilspel. Blotta tanken på RTS får mig att skaka, skrika och kräkas. Nästan. Det är genrer som nästan kräver mänskligt motstånd och jag ryggar därför tillbaks direkt. Jag vet inte vad det är. Kanske är det min konflikträdda sida som vill att alla bara ska komma överens. Kanske spökar barndomsminnen av hur min bror vänder monopolplanen upp och ner och stormar ut ur rummet. Eller så känner jag motvilja eftersom jag vet att en stundande förlust mycket väl kan få mig att armbåga motspelaren över näsbenet, om chansen presenterar sig.

Man drar upp löpbanor och boxningsringar i min zenträdgård
Jag älskar däremot co-op. Jag spelar mycket hellre Horde än Deathmatch och jag vill ha en mänsklig Dom eller Arbiter bredvid mig. Jag hade säkerligen inte höjt upp Halo så som jag gör ifall det inte vore för att jag lirade det med en kompis och en påse bbq-chips första gången. Jag älskar co-op, av hela mitt förkalkade skrutthjärta. Men på senare tid har man börjat inkräkta på min frizon. Man drar upp löpbanor och boxningsringar i min zenträdgård. I Gears of War 3 finns möjligheten att spela hela kampanjen i co-op, men med en poängräknare som håller koll på vem som är bäst. Och att ge folk fler möjligheter är ju aldrig fel (jag fånstirrar på er, SWTOR-haters). Men här i min konservativa lilla hörna räds jag att det inte kommer sluta där. Så nu hötter jag officiellt med käppen.

Låt oss vara vänner, likt de här jättarna av blandad etnicitet

I till exempel Tintin: The Movie: The Game™  är det inte ett val. Spelar man två räknas spelarnas poäng och jämförs mot varandra. För en liten unge som spelar med en duktigare förälder kan det fullständigt ta knäcken på självkänslan. I ett förhållande där pojkvännen spelar mer spel än flickvännen kan det resultera i en kavalkad av mördande blickar.

Kalla mig gärna gnällröv (lille Mbobwo sitter i Kongo och käkar landmina till frukost. Han skickar sina varmaste hälsningar) men jag vill inte hela tiden bedöma hur mycket jag ska hjälpa min motspelare för att vi ska komma vidare och hur mycket jag ska sabotera för att få bäst stats. Och finns statistiken där på skärmen kommer jag inte kunna ignorera det.

Jag har inget emot att det finns en möjlighet att tävla. Men jag vill inte göra det. Jag vill bara komma överens. Mörda rymdkräk hand i hand, sjungandes Kumbaya. Typ. Så ta inte ifrån mig det. Snälla.