Månadsresumé

Månadsresumé: Mars

Nu har spelåret börjat på riktigt igen. Visst är återutgivningar rätt skoj och det har säkert funnits något obskyrt bärbart spel som vi missat under årets första två månader. Men det var i mars som allt drog igång på riktigt. Såhär tyckte vi.

Samson har letat sig upp ur den grop han grävde sig medan han sträckspelade Mass Effect 3. Därför tycker vi att han får börja.

Mass Effect 3 (360)

Efter år av pepp och hyåe fick jag äntligen spela Commander Shepards avslut. Och vilken resa! Spelmässigt leverar BioWare sitt mest kompetenta spel hittils. Irritationsmomenten som att ta skydd eller trött farmande är bortspolade och strömlinjeformningen är exemplarisk. Trots det väloljande maskineriet har man inte minskat på spelets djup utan bjuder upp till intrigdans och beslutsnoja. Det finns givetvis en del irriterande brister. Slutet har diskuterats vitt och brett. Själv är jag ganska nöjd med hur BioWare avslutar sagan. Slänger dock in en liten brasklapp att jag önskar jag fick se de långvariga konsekvenserna av mitt handlande.

Kingdoms of Amalur: Reckoning (360)

Stämningen i Amalur är tämligen deterministisk då alla är slavar under sina öden, men eftersom jag själv råkar vara det första lyckade experimentet i Hugues labb har jag brutit mitt öde och kallas nu ”The Fateless One”. Berättelsen är knappast något som vinner priser. Det fina med Knindömsåvamlur hittar jag istället i färdigheterna och striderna. Det finns ett halvdjupt realtidsactionspel någonstans här.  Utmaningen däremot, är på tok för lätt. för att njuta av spelet alls tvingade jag mig själv att fullständigt strunta i alla sidouppdrag i rädsla av att få för mycket erfarenhetspoäng – och då spelar jag redan på svåraste svårighetsgraden.

Han lovade att han skulle hålla det kort, så lille Linus får fortsätta:

Binary Domain (360)

Jag förväntade mig ost av Binary Domain. Japansk ost. Och, ja, det är väl i flera aspekter det jag fick. Lite för ofta försöker man vara Gears of War utan att lyckas, det är bajsnödiga amerikaner, småkrystad humor och taffligt drama. Men att säga att det är allt Binary Domain är hade varit orättvist. Tillräckligt mycket nytt förs till bordet för att jag inte ska tråkas ut och spela Gears istället.. Jag har ärligt talat jävligt roligt med när jag spelar. Det kommer med all sannolikhet inte gå till historien som ett genredefinierande spel, men ifall det kommer en uppföljare står jag först i kön.

Anders blev snäll ett tag. Sen tog bitterheten över igen. Sen blev han glad. Sen ledsen igen. Frågan är hur den långvariga prognosen egentligen ser ut med sådana humörsvängningar? Såhär såg det i alla fall ut under mars månad:

Syndicate (PS3)

Starbreeze lyckas med mycket i sin dystopiska nytolkning. Den mörka, kalla framtiden känns mörkare och mer elak. Ljuseffekter som kändes onödiga i Battlefield 3 golvar mig plötsligt och lustigt när jag ser dem i Syndicate. Och vapenkänslan är den bästa sedan Unreal Tournament, vilket är rätt bra i ett FPS där man använder vapen ganska frekvent. Men den främsta bedriften är att göra ett FPS på konsol som känns nytt, fräscht och genuint underhållande. Och det är inte för att ramverket är engagerande eller särskilt välskrivet, utan bara för att det är kul att skjuta saker igen.

Mass Effect 3 (PS3)

Jag är, för att citera Petter Hegevall, sotsvart i hjärtat när jag tänker på hur allt slutade. Ni kan kalla mig dum, enkelspårig eller förolämpa min smak hur mycket ni vill, efter hundratals investerade timmar vill jag inte bara bli avklippt – hur artistiskt det än må vara. Bioware hade ingen enkel uppgift framför sig, men samtidigt hade de också guldläge. Hade de bara avslutat serien på liknande nivå som resten av spelen hade trilogin kunnat bli ett stycke modern spelhistoria. Nu fastnar det på ”Mycket bra”, vilket hade känts hur bra som helst för vilken annan spelserie som helst. Men Mass Effect hade kunnat bli legendariskt.

Journey (PS3)

Jag vet att det kan låta förskönat och fabricerat när jag skriver om hur jag betedde mig under och efter min upplevelse med Journey, så jag ska försöka hoppa över alla superlativ. Min relation med Thatgamecompany hade innan Journey varit intressant, men aldrig fantastisk. Fl0w testade jag bara en stund och det tog år innan jag klarade ut Flower på riktigt. Men Journey var annorlunda. En sittning, en kväll tillsammans med världens bästa resepartner som jag troligtvis aldrig kommer träffa igen. Som världens bästa one-night-stand som du aldrig tog numret av. Men minnet kommer alltid finnas kvar. Alltid.

Twisted Metal (PS3)

På pappret låter det riktigt mysigt. Hisnande fart, raketkastare och massvis med explosioner. Ett inferno på hjul, i bredställ. Jag föll för den hype som Jaffe nästan självständigt drog igång och jag övertygade mig om att hans passion för serien skulle resultera i något unikt och spännande. Men nej, med facit i hand känns Twisted Metal lika relevant som Duke Nukem ifjol. Bättre på alla punkter, men inte ett dugg mer intressant.

Quizball Goal (PS3)

Någonstans i världen satt någon snubbe och tyckte att det kunde vara en ganska fräck idé att skapa ett frågesportspel där man samtidigt spelade fotboll. Slutresultatet blev Quizball Goal där man gör mål, eller som målvakten räddar bollen, genom att svara på en fråga. Frågorna centreras givetvis kring fotboll och idén kan säkert vara skojig en kort stund mellan två inbitna fotbollsnördar. Men för mig, och resten av världen är den här idén precis så tråkig som den låter på pappret. Kanske hade konceptet fungerat bättre i bärbart format, för jag inga större problem att hitta roligare spel att underhålla mitt Playstation 3 med.

Tommy är svettig. Av flera anledningar. Dels har han provat på hur det är att jobba heltid, vilket visade sig vara… jobbigt. Men han är dessutom uppvriden över vissa av spelen han fått sätta tänderna i:

Asura’s Wrath (360)

Holy. Freaking. Crap. Jag hade inte mycket till förväntningar på Asura’s Wrath, och nu är det plötsligt det bästa jag hittills spelat 2011. Men vänta nu, jag har ju spelat Mass Effect 3. Innebär det att jag tycker Asura’s Wrath är bättre än Mass Effect 3? Ja, det kan du skriva upp på en liten lapp att jag tycker. Asura’s Wrath är inte bättre som spel, men det är bättre i helhet som en samlad populärkulturell upplevelse. En upplevelse som jag fortfarande kommer minnas väl med kärlek om 10 år. Jag förstår helt och hållet om du prioriterar gameplay, hatar quicktime events och tycker spelet är för kort. I nio fall av tio står jag på din sida. Men om man bara ser Asura’s Wrath för vad det är, och dessutom är ett fan av animeformatet, finns det förmodligen ingenting bättre där ute just nu.

Metal Gear Solid: Snake Eater 3D (3DS)

Att kontrollera Resident Evil: Revelations utan Circle Pad Pro var otrevligt, men möjligt. Att kontrollera Metal Gear Solid: Snake Eater 3D utan Circle Pad Pro är otrevligt, och näst intill omöjligt. Om du av någon anledning väljer att köpa MGS: Snake Eater till 3DS i stället för Xbox 360 eller PS3 ska du alltså veta att du även kommer behöva Circle Pad Pro för att komma överens med Snake. Problemet är bara att jag inte ser någon anledning att köpa MGS: Snake Eater till 3DS i stället för någon av HD-konsolerna, annat än om du helt enkelt inte äger en HD-konsol. Har du ingen HD-konsol är du förmodligen inte ett fan av serien, och är du inte ett fan av serien tycker jag inte du ska börja med MGS: Snake Eater eftersom en hel del av spelets behållning vilar på att man får veta hur de tidigare spelens ikoniska karaktärer formades. Så köp hellre HD-kollektionen om du kan.

Mass Effect 3 (360)

Trots att jag nu har spelat hela trilogin anser jag mig inte vara ett stort fan av Mass Effect. Det är en trevlig upplevelse där jag kanske hade föredragit mer rollspel och mindre actionspel, men där jag uppskattar dialogval och handlingens alla personligheter mest av allt. Tyvärr kan jag inte diskutera slutet här, annat än att säga att jag faktiskt gillade det. Mass Effect 3 är inte seriens bästa del, och det handlar till största del om att det är färre intressanta karaktärer än i tvåan. Att samla ihop hela flottor känns inte lika personligt engagerande som att sätta ihop ett team av awesome badasses. Men när det kommer till striderna är Mass Effect 3 förmodligen bättre än båda sina föregångare, och det är även spelet i serien med klart bäst slut. Precis som det ska vara.

Ludde har som vanligt spelat mest. Är det bara vi som börjar se ett samband mellan mängden spel Ludde går igenom och vem som är ansvarig för spelutskick på Svampriket? Inte? Då ger vi ordet till mannen i fråga istället:

Kid Icarus: Uprising (3DS)

 Jag hade hoppats, men inte trott att Pits nya äventyr skulle vara så här bra. Det överträffade alla mina förväntningar och uppfyllde även förväntningar jag inte visste att jag hade. Kid Icarus: Uprising tar med dig på ett färgsprakande, roligt, fyndigt, självmedvetet, häftigt, snyggt actionäventyr. Allt presenterat i 3D. En 3D som inte orsakar huvudvärk!

Uncharted: The Golden Abyss (Vita)

Herr Drakes debut på PS Vita, blev alltså min första bekantskap med denne actionikon. Vad jag har förstått, så finns det dom som är besvikna på Drakes äventyr på denna plattform, men jag är smått lyrisk. Jag hade jätteskoj hela resan och ser fram emot att få styra Drake på en stationär maskin inom en snar framtid. Hollywoodaction när den är som bäst, i någorlunda fickformat.

Kinect Rush: A Pixar Adventure (Xbox 360)

Gillar du Disney? Gillar du Pixar? Gillar du att stå och fåna dig i vardagsrummet? Då kan Kinect Rush vara ett spel för dig och din familj. Med en kontroll som lägger sig, i den inte allt för stora, högen av spel där Kinect faktiskt funkar någorlunda och en härlig Pixarpresentation är Kinect Rush ett givet köp om du tillhör den skara av folk som gärna spelar TVspel stående.

Ninja Gaiden Sigma Plus (Vita)

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förhoppnigar när jag drog igång detta äventyr på min Vita, men av någon anledning blev jag besviken. Det kan bero till stor del på att jag innan hade avslutat Golden Abyss och kanske hade förväntat mig att även Ninja Gaiden Sigma Plus skulle ge mig en ”stationär upplevelse” nerbäddad i min säng, precis som Nathan Drake hade gjort. Så blev alltså inte fallet. Det är ett helt okej Ninja Gaiden-äventyr, men som sagt, jag hade förväntat mig mer.

Asura’s Wrath (Xbox 360)

Det bästa jag har spelat i år. Det häftigaste jag har spelat i år. Det argaste jag har spelat i år. Det korkaste jag har spelat i år. Det vackraste jag har spelat i år! ASURA’S WRATH KICKS ASS!!!!!!!

Wipeout 2048 (Vita)

Jävlar vad fort det går! Satan vad bra det flyter! Oj, så snyggt det är, men ack så mycket roligare det är att spela Mario Kart 7! Missförst mig nu inte. Wipeout 2048 är ett riktigt underhållande racingspel, men jag har så förbannat svårt att motivera mig, att sitta med det, när jag lika gärna kan spela Mario Kart 7. Men om jag för en stund låtsas att jag inte äger Mario Kart 7, är Wipeout 2048 det spel som kan skänka mig (nästan) lika mycket spelglädje. Tillsammans med Uncharted: Golden Abyss är Wipeout 2048, de två spel du måste äga till din Vita.

Det var mars i ett nötskal.

Skriv en kommentar