Att jag någonsin ska uttala mig om vilka spel som genom tiderna är bäst på en sak eller annan är egentligen absurt. Vansinnigt. Jag har inte spelat ens en bråkdel av spelen som enligt lag måste vara med på sådana listor. Jag var knappt påtänkt när de släpptes. Jag menar, Samson kunde bygga en NES av två glasspinnar, en pennlaser och en Walkie Talkie innan jag kunde stapla två CD-skivor på varandra och Ludde kunde dra ett headshot med ögonbindel och amputerade tummar innan jag ens kunde stava till CS (Obs! överdrift!). Den första konsollen jag ägde, and I shit you not, var en PS2.

Så, ja, när jag listar saker i spelvärlden kommer det bli en bristfällig lista. Både det ena och det andra kommer att saknas. Men det tänker jag strunta i. Här kommer mina favoritspelsoundtrack, utan inbördes ordning.

Jet Set Radio Future

Om ett gäng funkiga ungdomar på inlines en dag finner sig i ett dystopiskt samhälle där rätten att uttrycka sig bannlysts av en korrupt polisstyrka och de är de enda som kan slå tillbaka, är det här musiken de skulle lyssna på. Föreställer jag mig, i alla fall. Det är uppkäftigt utan att vara argt, lite skönt punkigt fast samtidig inte och allt med en härlig air av 90tal. En mix av högt och lågt som liksom funkar och bildar en enhet som tonsätter ett väldigt eget spel på precis rätt sätt. Lyssna även på: ”Funky Dealer” (av Hideki Naganuma) och ”Birthday Cake” (av Cibo Matto).

Bastion

Tommy har egentligen redan sagt det på ett ypperligt sätt. Men ja. Musiken i Bastion är fantastisk. Så sprängfylld av olika inslag. Country, hip-hop, industri. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland. Folk kan hävda annat, men ingen är någonsin beredd på en mungiga när den dyker upp. Men samtidigt är det så vansinnigt snyggt sammanhållet. All musik är helt rätt, hela tiden. Lyssna även på: ”Build That Wall (Zia’s Theme)” och ”Terminal March”.

Loco Roco

Loco Roco är ett vansinnigt charmigt spel. Och ett vansinnigt charmigt spel behöver ett vansinnigt charmigt soundtrack. Och vad passar då bättre än en kavalkad av trallvänligt nonsens? Den som inte blir förälskad efter 0,34 sekunder har ett hjärta av granit och flintsten. Lyssna även på: ”Scary Mojas” och ”Funky Locos”.

Halo

Idag är det snarare regel än undantag att actionspel är tonsatta med bombastiska Zimmerman-plagiat. Och det är inget fel med det, det fyller onekligen ett syfte. Men det kan aldrig mäta sig med hur Martin O’Donnells fantastiska toner ramar in och lyfter fram det som är Halo. Det är briljant hur man använder avsaknaden av musik som en del av ljudbilden, för att sedan bygga upp till ett oundvikligt crescendo och hur väl man lyckas väva samman känslan av religiös andakt och storslagen sci-fi. Lyssna även på: ”Devils… Monsters…” och ”Covenant Dance”.

Ilomilo

Grafiken i Ilomilo är precis så som det skulle se ut ifall kattungar och marshmallows bestämde sig för att börja måla. Storyn är precis den sortens berättelse som Stephen Fry skulle berätta för sina adopterade garnnystan. Och musiken. Musiken är vad regnbågar och kramar skulle spela ifall de startade ett band ihop. Det är gullighet, injicerat rakt i hjärnbalken. Hade Hitler hört ens två sammanhängande toner från titelspåret hade han ägnat resten av sitt liv åt att rita humlor och skutta över blomsterängar. Och så är det med det. Lyssna även på: ”Together” och ”Jelly Moonlight”.