Gästkrönika

Bara en stund till..

Efter att ha lyssnat på veckans Retroresa blev jag fundersam över en sak. Varför spelare tvingar sig att hålla sig vaken för att spela en stund till. Eller ta sig extra tid trots att man egentligen borde göra annat. Varför dras vi för att spela lite extra?

Nyligen köpte jag, precis som de flesta andra, Diablo 3 och jag spelade i sträck långt in på natten. Jag tänkte hela tiden att jag ska sluta efter nästa waypoint, men det blev kanske bara en kort paus och fortsatte sedan. För jag kan inte sluta. Men till slut säger kroppen ifrån att det är dags att verkligen gå och lägga sig. Men vad händer när man vaknar? Sätter igång datorn, loggar in och spelar vidare på sin karaktär med nyvakna ögon. Jag kan inte sätta fingret på vad som drar mig till att göra det heller, för spelet är sig lik sina föregångare. Det är monsterslakt och blir lite repetitivt. Men det blir ett strävande efter att bli starkare och utvecklas och är den stora framhållningen i ett sådant spel.

Där satt jag och grindade levels, lekte chocobobonde och letade speciella föremål. Bara för att få spela en stund till
Ett exempel jag ofta tar upp är när jag som 10-åring gick upp tidigt på morgonen när alla låg och sov och spelade Final Fantasy VII. Mest för att paxa TVn, för jag visste att jag inte skulle få lika mycket speltid när familjen gick upp. Men där satt jag och grindade levels, lekte chocobobonde och letade speciella föremål. Bara för att få spela en stund till.

Men detta gäller såklart inte bara grindspel som driver en vidare. En riktigt bra story i ett spel, som Final Fantasy VII har, påverkar det. Det känner jag när jag nu börjat spela Batman: Arkham Asylum. Hela tiden undrar jag vad Jokern hittar på härnäst och spelet har en sådan härlig mörk stämning som verkligen andas Batman att det är svårt att slita sig. Bara sådär har det gått ett par timmar och solen är snart på väg upp igen. När man sitter där mitt i natten och egentligen känner sig trött någonstans, så finns det inget mysigare att sitta framför sin skärm som lyser upp delar av rummet. Det är helt tyst och det är bara en själv och spelet.

Ett riktigt bra spel driver en vidare och då vill man inte sova. Även om mamma sa att det räckte en gång i tiden.

Text av Daniel Westerlund

Daniel Westerlund eller Trazh som han är känd som I Retroresan-armén skriver på sin spelblogg Trazhed pixels. Han har en kärlek för retrospel, chipmusik och onlinespel. Är en Nintendo fanboy, även om han inte gärna medger det själv. Pratar också gärna om Zelda och varför A Link to the past är världens bästa spel.

Kommentarer

  1. Pär skriver:

    Har själv nyligen börjat med Batman Arkham Asylum och känner igen mig till fullo i det du skriver. Nu vill jag bara inte att det tar slut för fort – extra jobbigt när man ser hur många procent av spelet man klarat…

    PS: Märkligt det där med tiden, förresten. Batman har jag hunnit spela 17 timmar av, men det har känts som om tiden flugit förbi. Innan dess spelade jag Amnesia, och det klarade jag på 14 timmar. 14 timmar som kändes betydligt längre än de 17 jag lagt på Batman hittills…! DS.

Skriv en kommentar