Krönika

Hur en man ska vara

Jag började skriva den här krönikan innan Crystal Dynamics Ron Whatshisface bestämde sig för att uttala sig dumt kring svårigheterna att identifera sig med en kvinnlig karaktär. En svårighet som verkade utvecklarna övermäktig, eftersom de utgått från att spelare inte kommer identifiera sig med Lara. Kanske borde någon länka honom till den undersökning som det här inlägget baserar sig på.

För nu ska jag skriva om svårigheterna för manliga, vita, heterosexuella spelare att identifiera sig med vad utvecklare anser vara en bra representation av deras kön.*

Precis som kvinnor är ledsna på offerkoftan* som spänner tajt över brösten måste det finnas killar därute som är jävligt trötta på att konstant klämmas in i en snäv hjälteroll. Som måste vara oerhört störda på att alltid behöva tillhöra det kön som ska släpa sig till nästa slott, kasta sig in i den brinnande byggnaden eller självuppoffrande vara först ut på slagfältet. För precis som diskussionen om synen på kvinnor i spel speglar ett större problem än det som enbart presenteras på skärmen, är hjälterollen mer än bara en kille med överarmsmuskler och tuffa one-liners, det är en representation av mansrollen.

Men jag viiiill inte in i det halvraserade huuuset. Kan inte duuuu göra det?

Kravet på att vara aktiv, beslutsfattande, dominant, stark och känslolös, samt det enorma kravet att prestera. Kravet att rädda världen, hämta hem prinsessan, hämnas sin mördade familj och döda alla jäkla aliens utan att en enda gång klaga, visa sig ledsen eller behöva hjälp.

Nyligen gjodes världens första ordentliga akademiska undersökning av frilansjournalisten Becy Chambers hur folk spelar i relation till sina biologiska kön när de får möjlighet att välja kön på sina karaktärer. Det gav inte en imponerande mängd respondenter, men gjordes enligt alla akademiska regler med representativt urval och ordentligt utformade frågor. Resultaten var väldigt intressanta.

72,1% av de tillfrågade tjejerna svarade att när de får möjlighet att välja kön oftast tar  sitt eget biologiska.  Identifikation var den största drivkraften till varför brudarna valde att spela brudar. För manliga spelare var siffrorna rätt annorlunda. Bara 34% av de respondenterna valde en manlig karaktär för att de ville ha någon att identifiera sig med. Utav de 37% av manliga spelare som svarat att de oftast spelade kvinnor svarade enbart 28% att de var för att ”ha något snyggt att titta på”, den anledning som oftast anges som drivkraft när killar spelar tjejer.

Två andra saker tyckte locka killarna mer till att spela kvinnor; det ena var att de ansåg att en kvinnlig huvudperson gjorde spelet intressantare eftersom manliga hjältar är så ”gjort”. Det andra var att de inte kan identifiera sig med den stoiska, ladugårdsbreda actionhjälten som den manliga karaktärsmodellen oftast baseras på och känner sig friare att skapa en egen historia om de spelar som tjej.

”I think it’s generally a matter of the character’s story and attitude for me; I generally have a mindset that is considered “feminine”, at least in comparison to roid-raging space marines.”

skriver en respondent.

Om man ska dra en slutsats efter undersökningen så finns det  alltså en rätt stor andel grabbar därute som inte känner att de kan identifiera sig med en manlig karaktär eftersom denne kläms in i en supermuskelös kropp och får en röstskådis som låter som att han levt ett helt liv på att käka krita och gamla cigarrfimpar.

I’d prefer a blank-slate female character to a dude with too much in-game swagger, which for me always breaks the player/character identification.

Kvinnor som män försöker i den utsträckning de kan spela karaktärer långt borta från spelvärldens norm-man. Någonstans har spelbranchen missat uttrycket ”omväxling förnöjer” och istället börjat massproducera den manliga motsvarigheten till Bella Swan: Den vita +30 hetrosoldaten med kortklippt brunt hår och kvällsstubb, näst intill helt identitetslös utöver sina yttre egenskaper.

Vi har sett det nu. Dags att gå vidare. Eller åtminstone ge honom en personlighet som inte kan sammanfattas med orden ”sammanbiten och sarkastisk”.

Brudar vill ha det. Snubbar vill ha det. Vi vill i alla fall få möjligheten att testa att identifiera oss med Lara.

*You’re welcome, alla som någonsin kommenterat ”Men killar då?!” när jag skrivit om kvinnofrågor.

*”Offertröjan” som i den rosa blus Peach får dra på sig varje gång hon ska kidnappas till nästa slott, inte som att ”tjejer tar på sig offerkoftan” som jag skrev om tidigare.

Kommentarer

  1. Spel-Malmer skriver:

    Har aldrig förstått varför man överhuvudtaget ska identifiera sig med en spelkaraktär. Så som han snubben beskrev Lara, så är jag med de flesta spelkaraktärer. Jag håller på dem och vill att det ska gå bra (eller iaf framåt). Men jag är aldrig Max Payne. Max är Max.

    Nu är inte alla som jag, men för mig är identifikation overrated.

    PS. Bella är inte identitetslös! 🙂 DS.

  2. Jag håller med Malmer. Jag identifierar mig i stort sett aldrig med spelkaraktärer. Jag identifierar mig väldigt sällan med karaktärer i media överhuvudtaget. Jag kan minnas ett par J.M. Coetzee-böcker som hade karaktärer jag kunde identifiera mig med, men annars upplever jag bara andra karaktärers berättelser. De berättelserna har länge varit väldigt likformade (speciellt i spel), eftersom det är i stort sett samma huvudperson i alla. Det är vansinnigt tråkigt. Jag är därför helt för ökad mångfald – inte för att det ger mig någon att identifiera mig mer med, utan bara för att det blir intressantare berättelser.

  3. Maria skriver:

    Tror att ordet ”identifikation” i film-, bok- och spelsammanhang handlar mer om att just leva sig in i karaktären, heja på den, sympatisera/empatisera med den, snarare än att ordagrant känna igen sitt eget liv och sin egen personlighet i dem.

  4. Maria skriver:

    För övrigt – bra text! Bra att du lyfter fram andra sidan – min make blir galen på alla stenhårda manliga hjältar och att man aldrig kan skapa små och spinkiga manliga karaktärer.

  5. FANCYface skriver:

    Jag gillar Nathan Drake, massor. 🙂

  6. Spel-Malmer skriver:

    Maria: Fast det var ju det som mycket har kritiserats när det gäller Lara-snubbens uttalanden. Att han pratade om att spelare vill sympatisera och heja på istället för att identifiera sig med henne. Att det reducerade henne när han sa så.

    Personligen tycker jag inte det reducerar någon spelkaraktär att vara en extern person som jag styr. Jag räddar Nathan Drake från döden och jag kommer rädda Lara Croft från döden. Men det vore sjukt nice om det blev, som texten menar, lite färre rakade marinsoldater och lite fler varierade snubbar.

  7. Timmy Avgrundsvrål Sjöberg skriver:

    Känns som att varken ”samhällets mest privilegierade person” eller random muskelgubbe med pangpang-vapen i spel är speciellt lätt att relatera till tycker jag. Men så är jag varken moderat eller nån större fan av våldsspel heller.

    Men vad gäller spelkaraktärer så lär de säkert bli djupare den dagen spelen blir det. Spel byggs mest kring principen ”här finns en massa gubbar som vill slå dig, nu gå och döda dom” och nånstans när spelen får samma bredd som filmen så lär karaktärsgalleriet bli mer mångbottnat också.

  8. Malin skriver:

    Spelmalmer: Fast Maria har rätt i det här fallet, identifikation inom media syftar till inlevelse, inte att en direkt ser sig själv i karaktären. Hur det talas om Lara i det här fallet gör klart att CD inte förväntar sig att du ska leva dig in i upplevelsen, utan istället se dig som en slags gudomlig tredjepart som styr över en karaktär du inte har en koppling till på ”samma sätt som en manlig karaktär” som Ron sa i intervjun. Du spelar inte SOM Lara, du trycker på handkontrollen och Lara lyder. Jag hade själv inte stört mig på definitionen att spela med vs att spela som om inte Ron själv uttryckt att han ansåg det var skillnaden när en spelar som kvinna och inte default-dude. I en senare intervju har han också exempelvis sagt ”Lara vill be forced to drink piss to survive, and you’re going to want to bursh her teeth for her” (Har ej länk men kolla Jim Sterlings Twitter ca kl 15 idag). Separation mellan spelare och karaktär, du vill borsta tänderna ÅT henne. Ditt jobb som spelare är att TA HAND om Lara, inte att spela SOM Lara som slår sig ur en jävlig situation. Vet inte om jag lyckas beskriva min poäng särskillt bra i det här svaret, men det är en STOR skillnad på spela som och spela åt/med.

    timmy: Kan inte du börja jobba med att skriva baksiderstexterna till spel? ”Här är en massa dudes och du vill döda dem” skulle ju vara awesome i allt från CoD till God of War och Diablo 3!

  9. Malin skriver:

    Fancyface:Me too! Älskar att han ä gnällig, småstressad och inte vill och KAN INTE NÅN ANNAN GÅ IN I DET BRINNANDE HUSET? Han är en fantastisk bra hjälte i mina ögon!

  10. Gustav skriver:

    Nu vet jag inte om jag är kvällstrött och därför är dålig på att leta, men jag har svårt att kalla hennes undersökning akademisk när frågorna som ställdes, urvalsgruppen och vad hon baserar sina analyser på inte presenteras tydligt.

  11. malin mobilt skriver:

    Gustav: Ah, såg nu att surveylänken är bruten, där låg all info. Jag har det sparat nånstanns, ska leta!

  12. Frances skriver:

    ”Kravet att rädda världen, hämta hem prinsessan, hämnas sin mördade familj och döda alla jäkla aliens utan att en enda gång klaga, visa sig ledsen eller behöva hjälp.”

    (Nu pratar du kanske bara om spel där huvudrollen är ”bestämd” till att vara man och inte möjligt att anpassa?)

    Det var en liten scen i DA2 som gjorde att jag hajjade till. En liiiten scen, men åh vilket intryck det gjorde på mig. Det är ett av mycket få spel där hjälten reagerar utifrån sina upplevelser och hjälten kunde klaga på det. Den ironiska Hawke kunde tex klaga på att folk kom till honom och han skulle lösa alla deras problem som en jävla springpojke. Men sen kom också denna lilla scen och jag insåg vilka genier BioWares DA-team är. Hjälten blev påverkad av en händelse som IRL skulle sänka oss andra vanliga dödliga i botten. Hjälten sörjde! ANDRA fick trösta Hawke. Det var fantastiskt! (Dessutom spelade jag male Hawke så det var fräscht att få uppleva detta.)

  13. Jocke skriver:

    Har aldrig någonsin känt någon som helst svårighet med att identifiera mig med manliga karaktärer i spel, just för att jag aldrig identifierar mig med dem. De är någon som jag för stunden styr över och ska hjälpa igenom svårigheter, de är inte jag. Lika lite som Lara kommer vara jag när jag spelar Tomb Raider, lika lite är Nathan Drake det.

  14. Malin Söderberg skriver:

    Frances: Det blir lite lurigt, eftersom jag blandar fast kön med spel där en får bestämma kön, men argumentationen utgår ifrån manliga karaktärsmodeller i de spel där en får välja (dvs. snubbarna känner sig inte bekväma med att spela snubbar pga hur de är modelerade och framstår).

    Jag tyckte också den scenen är superbra. Jag spelar också en MaleHawke andra gången och tänkte också på de scenerna som sjukt bra. Bioware alltså!

    Jocke: Jag tänker bara citera det Maria redan skrivit i kommentarerna:”Tror att ordet ”identifikation” i film-, bok- och spelsammanhang handlar mer om att just leva sig in i karaktären, snarare än att ordagrant känna igen sitt eget liv och sin egen personlighet i dem.” <-korrekt uppfattat

  15. Är det inte konstigt att tala om att identifiera sig med karaktärerna, om det inte faktiskt är just att identifiera sig med karaktärerna som man menar? För som jag skrev ovanför så har det ju hänt – även om det är väldigt ovanligt – att jag faktiskt gjort det, på en nivå som ligger närmare hur jag ser på ordet än hur ordet använts i den här diskussionen. Om man använder ”identifikation” så löst att det innefattar alla personer som vi på något sätt kan relatera till, vattnar det inte ut ordet (speciellt inför diskussioner om karaktärer som vi faktiskt, tja, identifierar oss med)?

    Nu menar jag absolut inte det här som en känga till er, Malin och Maria, utan mot Rosenberg. Hans uttalanden känns väldigt konstiga, av flera anledningar. Dels så lyckades de reta upp folk av två anledningar – dels att man ska ”ta hand om” Lara, och dels att spelet använder våldtäkt (eller det implicerade hotet om våldtäkt) som plot device – och dels lyckades det förvirra en hel del personer ur den förmodade målgruppen. Jag förstod aldrig vad han snackade om med att ”vi” inte kunde identifiera oss lika bra med en kvinna som en man, när jag som sagt sällan identifierar mig med någon alls (men däremot kan relatera/”heja på” lika bra till kvinnor som män, likväl som till personer från andra bakgrunder än mig själv, eller från andra åldersgrupper). Det lät bara som ett dumt nonsensargument.

  16. Anton Albiin skriver:

    ”Utav de 37% av manliga spelare som svarat att de oftast spelade kvinnor svarade enbart 28% att de var för att ”ha något snyggt att titta på””

    Vad fick du denna data ifrån? Artikeln du länkade till säger något helt annat:

    ”only 26.9% of men claimed sexual attraction as a consideration in choosing their character’s gender”

    Alltså oberoende av kvinnlig eller manlig karaktär.

    Eller tog du upp datamaterial som inte inkluderades i themarysue-artikeln?

  17. Anton Albiin skriver:

    Jag identifierar mig lättare med trovärdiga karaktärer – oavsett kön/art/ras

    Femshep är trovärdigare än maleshep (t v bättre skådis), och blir därför ett självklart val.

    I Darksouls tyckte jag det var fantastiskt att få spela en tanig, mager och ganska oattraktiv manlig karaktär. Dennes situation kändes mer ödesdiger än någon annan man i något annat spel (kanske bortsätt från James i SH2).

  18. Malin Söderberg skriver:

    Anton Albin: Jag skrev fel på antalet procent mellan artikeln och krönikan. Därav fel antal. Dock så var urvalsgruppen heterosexuella män och frågeställningen från varför de valde en kvinnlig karaktär, dvs det var ihopkopplat med kön. Det var också undersökningens egentliga syfte, en använde sig enbart av kvinnor som en slags ”mätgrupp” och för att det inte skulle bli allt för tydligt vad undersökningen egentligen handlade om, nämligen manlig identifikation.

    OCH FÖR SISTA GÅNGEN OM DEFINITIONEN AV IDENTIFIKATION MED KARAKTÄRER I MEDIA:
    ”When reading a novel or watching a film or a television program, audience members often become absorbed in the plot and identify with the characters portrayed. Unlike the more distanced mode of reception—that of spectatorship—identification is a mechanism through which audience members experience reception and interpreta- tion of the text from the inside, as if the events were happening to them.”
    – Jonathan Cohen, Mass Communication And Society, 2011

    ”According to Freud (1940/1989), Wollheim (1974), and Bettelheim (1943, 1976), identification is an imaginative experience in which a person surrenders consciousness of his or her own identity and experiences the world through someone else’s point of view.”

    ”Identification is often related to audience perceptions of liking, similarity, and af- finity to characters. However, these latter concepts describe attitudes or judgments that people make about characters based on their perceptions of the characters and of themselves as people. To compare or judge a character, one is required to activate his or her own psychological schemas and, hence, to be self-aware, whereas identification uses one’s own psyche to imagine being someone else”
    – Maccoby, E. E., & Wilson, W. C. Identification and observational learning from films.

    Har jag ungerbyggt definitionen av identifikation som ett vedertaget begrepp nu eller måste jag lista en boklista?
    Fine!
    Här är ett urval:
    Wollheim, R. (1974). Identification and imagination.
    Reeves, B., & Miller, M. M. (1978). A multidimensional measure of children’s identification with television characters.
    Radway, J. A. (1983). Women read the romance: The interaction of text and context.(<- fö SKITBRA) Press, A. Class and gender in the hegemonic process: Class differences in women’s perceptions of television realism and identification with television characters. <- obs! arikel! Hoffner, C., & Buchanan, M. (1998, May). Parasocial interaction and wishful identification with TV characters: The role of perceived character attributes <- OBS, UPPSATS!

  19. Jag förstår termen. Jag erkänner att det är ett vedertaget begrepp – men jag har fortfarande vissa problem med den, som jag förklarade ovan. Dessa har jag oavsett om den är etablerad eller ej.

    Däremot hade jag kanske kunnat förtydliga det lite i min tidigare kommentar. Vi lämnar det där?

Skriv en kommentar