Efter att ha tokälskat mitt Playstation 2 från sekunden jag fick det var det en självklarhet att jag skulle skaffa Playstation 3. Annat fanns inte. Problemet var att jag var tvungen att dela kostnaden med min bror för att kunna ha råd och det spelade ingen roll att jag kunde dra Sonys säljsnack ur huvudet: han tänkte inte betala så mycket pengar.

Det blev en Xbox istället. Jag surade, ett tag. Gnällde om att vi minsann skull ångra oss. Men det gick över och något ångrande har inte inträffat ens på senare år. Faktum är att under hela generationen har det funnits väldigt få tillfällen då jag har önskat att jag hade ett Playstation 3.

Men det finns, såklart, det där lilla fåtalet spel som fått mig att skrika i vanmakt när jag insett att jag inte ska få ta del av dem.

Heavy Rain


Jag gillar gråbruna militärspel och pastelliga plattformsspel. Jag är ett enormt fan av riktigt speliga spel. Men jag gillar att bli överraskad också. Spela saker jag inte alls förväntade mig och uppleva en ny sida av spel. Heavy Rain är ett sånt spel. Eller, det tror jag, i alla fall. Jag har ju faktiskt aldrig spelat det. Eftersom det enbart släpptes på Playstation 3. Och jag enbart har ett Xbox 360. Men jag föreställer mig att det är ett spel jag skulle uppskatta. Ritar upp det i mitt huvud och svär för mig själv.

Last Guardian


Jag vet, jag vet, Last Guardian har inte kommit än. Det försenas och försenas. Men när det kommer blir det till Sonys trea. Och jag kommer således inte få spela det. Nu är jag visserligen lite mer kritiskt inställd än de största fanatikerna, eftersom förseningar av den här magnituden (ursprungligt släppdatum var väl någon gång under Colecovision-eran, om jag inte missminner mig) ofta brukar vara en indikator på att spelet kommer vara en flopp. Men ändå. Om man lyckas färdigställa och göra Last Guardian precis så bra som det har potential att bli, då kommer jag gråta bittra tårar.

Journey


Hypen påverkade mig inte riktigt. Först. Det kändes mest pretentiöst. Jag tänkte att det antagligen mest skulle bli yta. Sen började recensionerna droppa in. Den första recensionen som beskrev spelet med svävande, filosofiska ord avfärdade jag ganska snabbt. En pretto recensent som försöker visa hur bra han är genom att på ett pretto sätt berömma ett pretto spel. Ungefär. Men sen kom recension efter recension. Människor vars tycke och åsikter jag respekterar beskrev det som en djup känslomässig upplevelse. Människor jag aldrig skulle trott det om berättade att de varit nära tårar.

Jag är fortfarande inte säker på vad det är exakt som händer i Journey. Men satan i gatan vad jag vill spela det.

Sly Cooper: Thieves in Time


Min erfarenhet av spel som byter utvecklare… är inte bra. Det brukar bli ett stort kliv neråt i kvalitet. Tyvärr. Jag tänker på när Crash och Spyro såldes ut till nya utvecklare och förvandlades till shovelware.

Ändå kan jag inte låta bli att dregla vid tanken på ett nytt Sly Cooper. Vrålsnygg cartoon-stealth med sköna karaktärer och grymt ramverk. Så länge man får spela som Sly kan det väl inte bli helt dåligt. Eller?

(Jag vill också passa på att uppmärksamma mina bittra tårar över att jag inte får chansen att spela igenom The Sly Triology. Jag har begravt otaliga timmar i Sly Cooper ett till tre. Lejonparten, såklart, i den fantastiska tvåan. Att få uppleva spelen igen, den här gången i 720p och 60 fantastiska bildrutor per sekund, känns som en förverkligad dröm. Speciellt med tanke på att serien redan innan uppsminkningen var bland de snyggaste spelen någonsin.)

Jak & Daxter HD Collection


Min gameruppväxt hade jag tillsammans med PS2an. Därför är jag föga förvånande fullständigt förälskad i flera av flaggskeppen på konsollen (helt apropå, hur jävla bra var inte den meningen?). Och hur tråkigt det än är, så finns de nysläppta HD-versionerna av dessa ständigt på min topp över spel jag önskar att jag kunde spela.

Jak & Daxter är mitt absoluta favoritspel genom alla tider. Det fanns en period då jag varje dag spenderade timmen efter att jag kom hem från skolan med att spela igenom spelets första fjärdedel för att sedan stänga av utan att spara. Spelet är en religion för mig, närapå. Uppföljarna är visserligen inte riktigt lika briljanta (även om det är snudd på), men serien är fortfarande min stora spelkärlek.

När jag insåg att spelen skulle hottas upp och komma på en helt underbar samlingsskiva var lyckan lika total som den förtvivlan skulle bli när jag sekunden senare insåg att jag inte skulle kunna spela det. När jag sedan fick reda på att det istället var Anders som skulle få lägga vantarna på trilogin blev det för mycket för min arma själ. Jag tillbringade fyra nätter med ringa honom med femton minuters mellanrum och ömsom skrikgråta och be honom be honom ge det till mig så att jag i alla fall kunde titta på fodralet – och ömsom väsa hot om våld och lemlästning.

Det har gått över lite nu. Lugnat sig. Jag gråter bara några få timmar per kväll. Jag har slutat önska livet ur Anders. Men nog fan hade jag offrat både ett och två vitala organ för att få sätta mig ner och återuppleva mina absoluta favoritspel, i bländande ny grafik.