Det är dags att summera första halvlek av året som är 2012! Jag frågade på Twitter och Facebook om jag skulle göra en videolista utan motivering, eller en textlista med korta motiveringar. Textformatet vann, so here we go! Nu har jag såklart inte spelat alla titlar som släppts från och med januari till och med juni. Därför har till exempel Journey inte en chans att komma med på den här listan, vilket det säkert hade gjort om jag hunnit uppleva det. Bristen på bredd får ni helt enkelt skylla på mina Svampriketkollegor som är för upptagna med sommarlov.

10. Kid Icarus: Uprising (3DS)

Nintendo har inte lyckats övertyga mig när det kommer till WiiU. Men när jag spelar Kid Icarus: Uprising  är det omöjligt att inte längta sönder sig efter ett Star Fox-spel till WiiU. Styrspakar, rörelsekontroller och datormusar i all ära, men sann precision kommer med en pekskärm. Aldrig har mitt siktande känts så välplacerat som när jag spelar Kid Icarus: Uprising. Och hade man inte förstört halva spelet med otympliga markbundna sekvenser skulle Pit vara mycket högre upp på den här listan.

09. Diablo III (PC)

Jag har många problem med Diablo III. Jag gillar inte hur första rundans låga svårighetsnivå får dina uppgraderingar att kännas betydelselösa. Jag gillar inte hur majoriteten av allt loot är helt värdelös. Men det är ändå ett spel som lyckats underhålla mig. Jag överraskades av variationen i miljöerna, medan striderna faktiskt känns mustiga när spelet till slut lyckas bjuda på variation. Ju djupare du gräver, desto bättre blir spelet. Om det bara fanns mer som uppmuntrade mig att fortsätta gräva skulle Diablo III befinna sig högre upp på listan.

08. Pandora’s Tower (Wii)

Det är ibland lite deprimerande att så många riktigt bra spel inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Alldeles för få människor kommer uppleva Pandora’s Tower. Det är bara att hoppas på att de som uppskattar det mest har tillräckligt med koll på genren för att lyckas plocka upp det ändå. Världen behöver fler action-RPG med lättsam problemlösning. Lite som Dark Cloud till Playstation 2. Pandora’s Tower har kanske det bästa stridssystemet jag varit med om i år, och jag använder gärna min lilla begränsade röst för att få spelet att nå ut till några få fler.

07. Mass Effect 3 (360)

Jag gillar Mass Effect, men jag är inte ett fan av det. Jag fattade bara tycke för ett fåtal karaktärer, som Wrex och Tali, medan striderna alltid kändes ganska ”meh”. För mycket third person shooter, för lite rollspel. Men det innebär inte att det inte är ett bra spel. Även om karaktärerna inte får ta upp tillräckligt med plats i trean, är berättelsen så bra att spelet i slutändan överträffar ettan om man frågar mig. Jag hade heller inget emot trilogins avslutning, men det kanske beror på att jag inte brydde mig så mycket om Reapers. Efter genophagekapitlet hade jag nog kunnat suta spela, och ändå varit nöjd.

06. FEZ (360)

FEZ är en spelupplevelse olik någon annan jag haft på väldigt länge. Jag gillar spel som håller mig i handen till en viss mån, men om ett spel ska slänga ut dig naken och ensam i vildmarken är det precis så här det ska göras. Mitt enda problem är att utforskandet ibland går över till tristess och frustration eftersom miljöerna är så nakna och simpla. Å andra sidan fixas det lite med egenskaperna du får innan new game plus. FEZ är ett spel där det känns som att du slängs in i en värld av hemligheter som inte är anpassad efter spelaren, där du nästan är tvungen att prata med andra spelare för att ha en rimlig chans. Jag älskar det.

05. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations (360)

Att det här spelet ligger på plats nummer fem är ju ett bevis för att det här inte är mer än min alldeles egna lista som jag satt ihop helt och hållet själv utan att någon annan fått något att säga till om. Jag har ingen aning om hur bra det här som ett fightingspel på egna ben utan det faktum att det har Naruto-licensen, och att det tar väl till vara på den. Men det spelar ingen roll, för så fort jag får återuppleva och delta i seriens mest episka strider är jag såld. Och jag tycker verkligen man gjort det så bra som möjligt när det kommer till att implementera seriens strider i tv-spelsformat. Årets bästa fanservice.

04. Mad Riders (360)

Det finns en dudebro djupt inom mig. Och han älskar snabba spel där man flyter högt och långt. Därför ligger Mad Riders på nummer fyra. Jag kan inte hjälpa det. Fartkänslan. Kontrollerna. Hoppen. Det är allt jag behöver. Den klumpiga bandesignen stör mig inte när jag väl lärt mig banorna utantill. Mad Riders är vad som kommer hålla mig lycklig tills nästa helgalna arkadracingspel i smuts släpps. Det spelar ingen roll om onlineläget är tömt och det inte finns möjlighet för splitscreen, jag tänker fortsätta älska Mad Riders.Och om du älskar fartkänsla med galna hopp borde du också spela det.

03. Walking Dead (Xbox 360)

Jag har aldrig läst serien, men följer tv-serien noga. Därför var jag sugen på Walking Dead redan från första början, och att det var Telltale Games som stod för produktionen gjorde det hela inte sämre. Trots sina enstaka missar har jag alltid uppskattat vad de gjort med till exempel Wallace & Gromit. Efter att jag spelat första episoden kändes den två månader långa väntan på episod två nästan outhärdligt lång, och när del två äntligen nådde min Xbox 360 var det mer än värt varenda minut. Aldrig förr har ett spel fått mig att känna mig så delaktig i berättelsen, som samtidigt binder mig mer än de flesta spel någonsin lyckas. Walking Dead är lång från slut, men det som släpptes under årets första halva är helt fantastiskt.

02. Trials Evolution (Xbox 360)

Vad finns det att säga om det här fullkomligt fullspäckade spelet? Det är inte bara det mest prisvärda spel jag någonsin köpt, utan även ett av de absolut bästa. Det finns vissa spel som jag återbesöker om och om igen, 5, 10 och 15 år efter deras releaser. Wave Race är ett perfekt exempel på ett sånt spel. Trials Evolution kommer garanterat vara ett sånt spel. För det tar aldrig slut. Det bara fortsätter att bjuda på mer, och mer, och mer. Och det som bjuds på är fantastiskt. Bandesignen, kontrollerna, fartkänslan, multiplayer. Allt är perfekt, och det går inte att tröttna. Tekniskt sett är Trials Evolution årets absolut bästa spel, och kommer förmodligen fortsätta vara det ända tills nyår. Men hur bra det än är lyckas det inte röra min själ på samma sätt som #1 på den här listan.

01. Asura’s Wrath (Xbox 360)

Om det är en utvecklare som vunnit den här listan, så måste det vara CyberConnect2 med hela TVÅ spel ombord (Asura och Naruto). Ett spel kan vara hur bra som helst, men om det inte lyckas anknyta till mitt hjärta blir det aldrig något mer än ”ett riktigt bra spel” hur fantastiskt gameplay Trials Evolution än må ha. Det finns fyra vägar till mitt hjärta, dit gameplay helt på egen hand inte riktigt kan nå. Riktigt bra musik, riktigt bra karaktärer, riktigt bra berättande och nostalgi. Asura’s Wrath prickar rätt på minst två av dessa fyra punkter, och det återstår att se hur det blir med nostalgifaktorn i framtiden.

Jag fullkomligt älskar musiken, berättartekniken och bildspråket. Och trots att det inte borde vara möjligt, känner jag massor för Asura och hans förtvivlade ilska trots att han egentligen bara borde vara ännu ett grymtande muskelberg. Asura’s Wrath är årets bästa spel, och med tanke på hur sällan jag känner så här för ett spel gissar jag på att inget kommer ändra på det mellan juli och december.