Det är fredagskväll. Äntligen slår du dig ned i soffan och startar din spelenhet för att kunna njuta av din egentid och fördjupa dig i en härlig upplevelse i tv-soffan, för det har du verkligen gjort dig förtjänt av. Du rör dig genom de vidsträckta landskapen på väg mot nya äventyr och på vägen får du passera en sjö som är oerhört vackert gjord, när du då får frågan ”Pappa, kan man simma?”.

Klart man ska kunna hoppa!

Detta är min akilleshäl. Under helgen så sitter så klart barnen uppe och kan till exempel titta på när jag spelar ibland, och av någon underlig anledning så kommer alltid samma fråga upp när man passerar en sjö eller dylikt. Att simma i ett spel är nämligen oerhört viktigt för mina barn, liksom att man ska kunna hoppa. Lite funderar man på om det här är det nya sättet att reta sina föräldrar på näst efter ”Är vi framme snart” när man åker bil. För det räcker inte att fråga en gång, utan man ska fråga vid varje liten vattenpöl man stöter på och frågorna kring varför man inte kan göra dessa saker i vissa spel haglar över en. ”Vilket dåligt spel” slutar de alltid med att kommentera om man inte kan hoppa eller simma.

För att göra livet surt för sina spelande föräldrar så har även ens barn en hel arsenal med irritationsmoment till sitt förfogande. Istället för att fokusera på spelet så funderar man på vad barnen ska göra här näst, men de brukar vara lugna. I alla fall tills du slappnar av. Ja, de är små rovdjur ibland som verkar cirkla runt en som hajar, och när du släpper garden så hugger de till. Det är nämligen precis när du börjar bli intresserad av storyn som nästa kalldusch kommer i form av: ”Mamma har spelat det här, i slutet dör hen”. Efter att ha undvikit spoilers på internet i en vecka så att min fru ska kunna spela ut spelet innan mig så är allt förgäves. Vad gör man? Jo, det är bara att spela vidare och hoppas på att de missuppfattat historiens händelseförlopp.

Vi föräldrar är nämligen en form av nöjesapparat som egentligen är till för barnen att leka med
Kvällen brukar efter detta urarta sig i ofrivilliga brottningsmatcher då barnen hoppar runt i soffan eller tjatar om att jag ska spela något annat spel, så när det är dags att spara och stänga av så känns det nästan som om min egentid börjar först då. Vi föräldrar är nämligen en form av nöjesapparat som egentligen är till för barnen att leka med och använda tills den slits ut. Vi ska roa våra barn tills armarna faller av och vi inte längre kan spela längre. Det är därför som det sista händer. Av någon anledning så verkar barnen vara linkade med varandra och lyckas göra en storartad avslutning precis när man tänker spara. På något sätt så har den minsta ettåringen vaknat, kommit ut och satt sig framför tv:n, och nu letat sig fram till min spelenhet. När han trycker på avstängningsknappen så ekar ljudet länge i rummet. Cirka 2 timmars spelande, borta.

Det är nu man ska sitta och tänka på hur underbara ens barn är och gå ut och skriva på facebook hur otroligt gullig den minsta var som tryckte av spelet, men inte jag. Jag sätter gråten i halsen, hjälper barnen att borsta tänderna och lägger dem. När barnen sedan sover så ser de oerhört rofyllda ut, och det är konstigt nog med en skön känsla i kroppen som ja går och lägger mig bredvid min fru.

Med denna text så vill jag poängtera att livet som spelande förälder är precis som för vilken annan förälder som helst. Man har bra och dåliga dagar, men i slutänden så älskar man alltid sina barn. Självklart så ser inte en normal spelkväll ut så här för mig, utan jag har bara tagit de värsta scenariona och lagt de i en hög med varandra. Vi fortsätter att spela två steg fram, och ett steg bak.