I min ungdom spelade jag Doom, sjukt mycket Doom. Det började på en svartvit laptop, för det var den enda datorn med 4MB arbetsminne som fanns i bekantskapskretsen. Vi pressade våra föräldrar allt hårdare – vi ville se rött blod. Bättre dator och medföljande modem ledde snabbt ut på BBSer där jag kom i kontakt med verktyg för att göra egna banor. En helt ny värld öppnades och otaliga timmar spenderades i vad som närmast kan beskrivas som en CAD-miljö. Spola fram typ tio år och John Carmack leder teknikutvecklingen mot ett tredje Doom. Efter succéer med Quake och dess efterföljare är det dags att gå tillbaka till rötterna från helvetet. Min dator orkade inte med det.

Ett par månader senare släpps Killzone till Playstation 2. Halo hade redan visat att man kunde spela FPS med handkontroll och Sony-sponsrade Guerilla skulle med hård och tung krigsrealism släppa ”Halo-dödaren”. Själv var jag mitt upp i en pirathysteri vid den här tiden, där jag satt med alla spel i världen utan att ge något av dem mer än 15 minuter. Jag spelade Killzone fram till att jag kom till en 30 centimeter hög taggtråd och insåg att jag inte kunde hoppa. Den brända skivan flög ur mitt PS2 illa kvickt och ersattes med nått annat jag inte minns idag. Året efter släppte Guerilla en video på Killzone 2 under Sonys E3-konferens och internet exploderade. Aldrig skulle väl PS3 kunna fixa det där i realtid?! Föregångaren glömdes bort direkt.

Sedan den hösten har jag haft båda spelen i bakhuvudet, Doom 3 för att jag gillade föregångarna och Killzone för att jag gillade uppföljarna. Åtta år senare släpps båda i nyutgåvor och mitt spelberg kan äntligen bli två spel mindre.

Doom 3 BFG Edition är först ut och det visade sig att skivan innehöll, förutom Doom 3 och dess expansion, en helt nyutvecklad expansion och fullständiga versioner av Doom 1 och 2. En bra deal med tanke på att utgåvan säljs till reducerat pris. Spelet i sig känns som om Resident Evil, Aliens och Half-life skaffat en okult trekantsavkomma. De gamla spelens köttarfest är ersatt av mörka trånga korridorer med färre men starkare fiender och ett narrativ berättat av audio-loggar och email. De gamla fienderna känns igen och klassiska vapen gör comeback. I originalet har jag förstått att man inte kunde skjuta och lysa med ficklampan samtidigt, vilket skapade en väldigt tät men frustrerande stämning. På gott och ont har detta korrigerats i nyutgåvan tillsammans med en allmän uppljusning av miljöerna. Grafiskt märks det såklart att spelet är från 2004 men det som skiner igenom är designen, framförallt när man kommer till helvetet. I Doom 3 är atmosfären huvudperson, när hälsan är låg och man panikskjuter in i mörkret får jag exakt samma känsla som Hicks team gav mig när de besökte LV-426; du är aldrig säker. I min bok kommer inte Dead Space i närheten. Små saker stör dock. Dåligt checkpoint-system och avsaknad av undertexter är en sak men varför kastar inte ficklampan skuggor längre? I slutändan är jag glad att jag väntade åtta år på att spela det här. På den tiden hade jag blivit besviken på moderniseringen men idag ser jag kvaliteterna med mognare ögon.

I dagarna släpps Killzone Trilogy; en del i samlingen är nyversionen av det första spelet som även släpps på PSN. Mina minnen från spelet var som sagt inte så bra men jag var beredd att omvärdera min uppfattning. Tyvärr gick inte det. Där Doom 3s föråldrade yta fick grundläggande kvaliteter att skina igenom så är det tvärtom här. Trög styrning, korkad AI, dåliga karaktärsmodeller, uselt röstskådespeleri och man kan fortfarande inte hoppa över en 3dm hög taggtråd! Uppföljarna har en tyngd och ett allvar jag verkligen uppskattar men här saknas det helt. Fladdriga vapen och en allmänt slapp känsla. Positiva element är dock de fyra karaktärer du kan välja bland för att ta dig an uppdragen på olika sätt, tyvärr utvecklas inte det här nog. Faktum är att Guerilla fick leta ordentligt efter källkoden till spelet och hittade den i en skolåda i en källare hos en av deras IT-tekniker. De kunde gjort något bättre med den tiden, och det kan definitivt du också.

Åtta år senare vet jag nu bättre. Doom är mig fortfarande kärt och Killzone hittade inte formen förrän på Playstation 3. Nästa år släpps förhoppningsvis Doom 4 och jag kommer stå först i kön, antagligen även till Killzone 4.