Vissa gånger klickar allt. Hans texter är skrivna till mig, Lars mörka lugna röst når innanför mina trummhinnor och hans låtskriveri är bland det bästa Sverige har att erbjuda. Sen tröttnar jag. Jag inser att jag egentligen inte tycker att ”Elegi” är en av Sveriges bästa låtar, jag börjar plötsligt förstå att musiken är konstruerad med samma recept som för 15 år sedan och att hans ”poesi” mest är strunt från en man som fastnat kvar i en evigt loopande medelålders kris.

En tid går, och sen börjar allt om igen.

Min relation med Lars Winnerbäck och hans musik är som ett ungt tonnårspar som inte kan bestämma sig vad de tycker om varandra. Jag får liksom ingen ordning på den, som Lars själv skulle sagt. På någon av mina bloggar för X antal år sedan recenserade jag Daugava, och minns jag rätt gav jag den högsta möjliga betyg. Även om det är en personlig favorit så skulle jag aldrig kasta samma lovord över skivan idag. Inte en chans i världen.

Samtidigt vet jag att allt kommer finnas där när Winnerbäck-säsongen gör intåg igen. Jag börjar bli van, har accepterat det faktum att jag inte riktigt kan cementera alla mina åsikter och rangordningar. Lars är välkommen tillbaka, när jag är redo.

”Den vackraste stunden i livet var den där du kom”. Och gick.