Aldrig har väl monogami framstått som så konstigt som i The Walking Dead?

När jag läste de grafiska novellerna och såg samma story arch återanvändas i tv-serien kunde jag inte reagera med annat än ett trött: “Men slappna av!”

Jag menar, premissen är alltså att världen har gått under, de få människor som finns kvar lever i små grupper under mardrömslika förhållanden och är fullt medvetna att en sekunds oaktsamhet kan bli deras död. I denna situation tyr sig Hustrun till Makens Bästa Vän i Makens frånvaro. De utvecklar en skakig romans som ger dem lite trygghet i den nu så brutala världen och Bästa Vännen agerar också styvfar åt hennes Son.  När sedan Maken återvärnder är en av de mest långdragna sub-historierna att han ALDRIG NÅGONSIN kan få veta vad som hände mellan Bästa Vännen och Hustrun. Detta dras tillslut till sin spets i ett klimax som bara känns jävligt onödigt och dumt.

Det borde gått till ungefär såhär:

Bästa Vän: Det är något vi måste berätta. Hustrun och jag, när vi trodde du var död, tja, vi tydde oss liksom till varandra när vi flydde staden.

Maken: Det du säger är alltså att du bånkade på min fru medan jag låg i koma och ni trodde jag var uppäten av levande döda?

Hustrun: Typ så ja.

Bästa Vän: Är du arg? Kommer vi behöva ha en stort dramaturgiskt klimax om jättemånga avsnitt?

Maken: Eh, är du go eller? Har du kollat hur det ser ut i världen just nu? Du är min bästa vän. Jag älskar min fru. Du är anledningen till att vi båda lever*. Klart som fan att ni två också kan vara ihop om ni vill det. Det viktigaste är att vi håller samman gruppen och gör det bästa av den tiden vi har, för vem vet hur lång den är? Jag älskar er båda, ni älskar mig och varann. Det låter ju som en bra grej.

Hustrun + Bästa Vännen: Hurra för öppetsinnat tänkande kring parstrukturer!

Just ha, jag glömde det var amerikanska södern. Nevvah mind.

*Det var Bästa Vännen som sköt sängen för dörren så att zombiesarna inte kunde ta sig in i Makens rum på sjukhuset.