Förra månaden släpptes Mirror’s Edge på PSN. Jag vill tro att det är EA som doppar tårna i vattnet för att känna av temperaturen. För att testa om det finns intresse för en eventuell uppföljare. Det är såklart bara önsketänk, och det verkar som att Mirror’s Edge 2 är dödförklarad. Och det är kanske lika bra. I alla fall som spelklimatet ser ut nu. Det känns som att det togs fler risker när den här generationen var någorlunda ung. Speciellt från EAs sida. Men är det ändå inte lite konstigt att Mirror’s Edge bara fått ett litet smartphonespel medan Dead Space från samma år redan har två uppföljare och två sidospår?

Bristen på en uppföljare så här fyra år senare kanske inte är så konstigt, så är det nästan ett mirakel att Mirror’s Edge sålde två miljoner exemplar
När Mirror’s Edge nämns talar vi oftast om det som om spelet var ett kommersiellt misslyckande. Men såvitt jag vet sålde det ändå över två miljoner ex. Det är ganska bra med tanke på att det här var 2008, då installationsbasen inte var lika stor som idag. Det var även en helt ny franchise och dessutom vad många skulle kalla en ny genre. Stilren estetik med vita rena ytor i ett spelklimat av gråbruna militärvärldar. Och en kvinna av asiatiskt ursprung i huvudrollen. Även om bristen på en uppföljare så här fyra år senare kanske inte är så konstigt, så är det nästan ett mirakel att Mirror’s Edge sålde två miljoner exemplar. Kanske lyckades man vinna över några spelare med skjutaskjutandet. Pang pang!

Vad skulle hända om Mirror’s Edge 2 släpptes? Hur skulle Mirror’s Edge 2 ens se ut? Skulle man våga löpa hela linan ut med konceptet, eller skulle det finnas ännu fler påtvingade vapenstrider? Jag misstänker att ett Mirror’s Edge 2 skulle ha en större publik än EA verkar tro. Spelet har hängivna fans, och jag ser alltid unga tjejer cosplaya som Faith. Visst, det beror kanske delvis på att det är en ganska enkelt dräkt. Men det känns ändå som att spelet blivit lite av en kultklassiker, som genom åren ackumulerat en fanbase som inte fanns där från start (men två miljoner!). Fast kanske är det så vi borde låta det vara. För det finns ju något lite vackert med att låta en säregen och originell titel komma, sätta sina spår, och försvinna.