Gästrecension

XCOM: Enemy Unknown (Xbox 360)

Det är en historia vi hört förut. Det är en historia vi sett förut. En historia som är välbekant och lätt sätter ett sci-fi hjärta i brand. En illasinnad svärm av utomjordingar hotar vår existens. Du är ”The Commander”. I ryggen har du XCOM och ska försvara jorden mot ond bråd anal probing.

Som ett barn av Arkiv X-generationen är detta spel lätt att ta till sig. Utomjordingar är vår tids tomtar och troll, och parallellt del av professionell vetenskaplig diskurs. Att möta dessa öga mot öga och samtidigt bära mänsklighetens sista hopp på ens axlar; en helt vanlig onsdagkväll i spelsoffan. XCOM Enemy Unknown spelar en välbekant melodi, en Hemglass-signatur om man så vill, där ökad salivproduktion är ett oundvikligt faktum. Spelet är tacksamt, historien likaså. Vi kan dock ställa oss frågan: är detta inte lät väl tillrättalagt och alldeles befriat från överraskningar.

Spelet är en nyutgåva av UFO: Enemy Unknown  (1994, MicroProse). Om man som undertecknad har spelat detta, och det efterföljande XCOM: Terror from the Deep (1995), så finns det många skäl att bli exalterad. Dessa två spel är bland mina bästa upplevelser på en PC – en 486:a för att vara exakt. Med detta i åtanke kan du säkert förstå att mina förväntningar var höga. Firaxis har lyckats väldigt väl med ta vara på alla de bra element som fanns i de tidigare spelen. Detta är ett spel som bjuder på en bra utmaning, ett spel som tydligt visar att svårighetsgraden på många av dagens titlar har sjunkit. Utvecklarna har gjort detta spel lika svårt (läs: överjävligt) som originalen. I rättvisans namn ska det vara svårt att rädda mänskligheten. Med andra ord, lämna söndagsseglarskorna hemma och på med oljerocken.

Det är en utmaning att göra en ny version av ett älskat original. XCOM Enemy Unknown är i många avseenden en karbonkopia. Här hittar du samma varianter av ”marsianer”, samma typ av vapen, samma upplägg av strider, forskning, teknik etc. Nyckelordet är: samma. Detta håller till en viss punkt, men inte hela vägen. Kraven som vi spelare har ser inte likadana ut som för 18 år sedan. De flesta av oss uppskattar variation, ett engagerande manus och bländande grafik. Detta spel innehåller inte något av dessa element. Om utvecklarna hade som ambition att göra en identisk kopia borde ytan och grafiken varit betydligt bättre. Om utvecklarna hade som ambition att ta originalet och vässa det, skulle ytterligare moment och variation i gameplay införts. Startskärmen till spelet är bland det mest sorgliga som skådats på denna sida 2000-talet.


Har du någonsin blickat mot stjärnorna och ställt dig frågan: finns det liv därute. Om inte, är du död inombords, alternativt vet du redan och undanhåller detta för oss andra. Post anal probing trauma? Skämt åsido. Detta spel är ett givet alternativ för dig som uppskattar strategi och klassisk science fiction, helst i kombination. Tilltalet är direkt, bokstavligen. Här vänder sig karaktärerna rakt in i kameran och adresserar dig som spelare. Du är ”The Commander” och detta är dina soldater. Att den egna basen har en myrstackskonstruktion är ett enkelt men genialiskt drag. Striderna är turbaserade och blir lätt beroendeframkallande. Tankar i stil med ”jag måste bara skjuta ner ett UFO till” frekventerar.

XCOM Enemy Unknown bjuder på en fantastisk nostalgitripp – till de som spelat originalet. Ett lättillgängligt spel, både i upplägg och handling. Det samlade intrycket är splittrat. Det svårt att inte känna 90-talet komma rusande tillbaka, lite fult, lite naivt och alldeles eurotechnosvettigt. På ont, och på gott.

Text av Andreas Lundqvist

Andreas är en norrlänning till ursprunget och en Gävlebo av slump. Han gillar långa skogspromenader, sedan han nyligen lärde sig att ”långa skogspromenader” är kodspråk för samlag. Mångentusiast, musiker, bajshumorivrare. Spelar vanligtvis Allan och ibland även TV-spel. Jobbar till vardags med analoga spel inom e-handel..

Skriv en kommentar