Recension

Epic Mickey 2 – The Power Of Two (PS3)

Vissa spel räknar jag kallt med ska vara bra. Vissa spel har enligt mig på förhand en massa fördelar som bara ska göra det till ett bra spel.

Epic Mickey 2 – The Power Of Two är ett sådant spel. Det är en uppföljare till ett helt ok äventyrsspel, som hade en del brister. Dessa brister var dock av den art, att de utan tvivel inte skulle finnas med i en uppföljare. Epic Mickey 2, utspelar sig precis som sin föregångare (föga förvånande) i ett universum som är som gjort för ett bra plattformsäventyr. Det har miljöer och karaktärer som det är svårt att inte älska, då jag och många med mig är matade med dessa sedan barnsben. Till råga på allt kan du nu denna gång uppleva hela äventyret med en vän.

Varför sitter jag då här och återigen känner mig besviken? Vad var det som gick fel?
Varför sitter jag då här och återigen känner mig besviken? Vad var det som gick fel? Svaret på den frågan är att ingenting gick fel. Däremot är det inga fel från det första spelet som har rättats till. Det känns som att utvecklarna har nöjt sig med att lägga till co-op och hoppats på att det skule räcka. Tyvärr gör det inte det. Kontrollen är fortfarande bråkig och allt för ofta ramlar stackars Musse nedför ett stup utan att jag riktigt förstår varför. Fortfarande finner jag mig ställd över vad som förväntas av mig. Vart ska jag nu, är en fråga som jag ofta ställer mig. Det är en fråga som är helt berättigad. Om det vore Super Metroid jag satt och spelade, men nu är det inte det.

Sen så var det då det här med kraften hos två! Jag har spelet både ensam och tillsammans med någon. När jag spelar själv så är det en så kallad AI som kontrollerar Kalle Kanin. En AI som oftast är trögare än sirap. Det kan ta Kalle upp till en minut innan han gör vad som förväntas av honom. Istället för att ge elekticitet till en apparat som hjälper oss att komma vidare tycker han det är bra mycket skojigare att springa runt i cirklar, vilket jag finner otroligt frustrerande. För att inte tala om när det vankas en strid. Fiender som tar några sekunder att besegra när jag spelar tillsammans med en person av kött och blod kan kännas som en slutboss när jag ska få hjälp av en AI. Då menar jag tidsmässigt och inte på något sätt att det är mer episkt!

Trots alla ovan nämnda brister är Epic Mickey 2 ändå ett charmigt och småmysigt spel. Jag tycker fortfarande det är helt awesome att träffa på cyborgversioner av Långben och Kajsa Anka. De sidscrollande svartvita banorna är även denna gång härliga att uppleva, även om de nu känns tråkigare än vad de var i sin föregångare.

Jag tror att mycket av min besvikelse ligger i att jag hade förväntat mig något riktigt episkt, men bara fick, visserligen något som är charmigt, men dock mediokert.

Skriv en kommentar