Recension

Sonic & All-Stars Racing Transformed – the Junior Edition

Det känns konstigt att spela Sonic-spel för mig numera. Från att ha varit en färgsprakande karaktär som verkligen hade attityd så känns han numera bara… grå. Sonic känns inte längre för mig som den karaktär som man kunde se tillbaka till från sin barndom, utan det känns bara som om han är själlös. Men i och med att jag spelat ”spelet-med-för-långt-namn” så kände jag verkligen att jag måste ge det en chans.

När jag nu spelat Sonic & All-Stars Racing Transformed så har jag försökt att inte allt för mycket dra paralleller till Mario Kart, trots att det varje gång har varit ett uppenbart försök till att få sig en del av stjärnglansen från den serien. Nej, sanningen är att det känns lite taskigt mot Mario Kart att jämföra de här spelen. Kontrollen känns flackig, banorna otydliga och karaktärsgalleriet påminner oss om att Sega faktiskt inte har så överdrivet mycket karaktärer att visa upp. Det jobbiga är även att det finns alldeles för lite banor att spela till en början, så det kändes inte aktuellt att tolka det som ett spel som bara går att ta upp och spela multiplayer i, men möjligheten till att köra igenom kupperna gemensamt finns och skapar därför en liten balans.

När man väl har börjat få koll på styrningen så känner man att det börjar bli kul
Däremot så känner man att spelet efter hand får grepp om en. När man väl har börjat få koll på styrningen och näst intill lärt sig banorna utantill så känner man att det börjar bli kul. Tyvärr så visas det inte speciellt tydligt vad allting gör i spelet, som barn kan man få det väldigt svårt till en början. Spelet gör sig helt klart bäst i sällskap med en vuxen.

Sonic har dock tagit ett extra steg och har nu tre olika fordon som man skiftar mellan i banorna. Bil, båt och plan har alla olika styrning, och det gäller att man bemästrar de olika styrningarna för att känna att man verkligen ska ha en chans i tävlingarna. Detta betyder även att man i vissa tillfällen kan försöka hitta taktiska punkter för att kunna bli ett plan, eftersom detta fordonet är snabbast. Tyvärr så är det inte så mycket mer djup i det här spelet, utan de flesta bilarna kan man ändra statsen på allt eftersom man samlar på sig mods.

Något som jag saknade i spelet var dock ett battle-läge som finns i Mario Kart-spelen, men när man väl låst upp alla spelbara karaktärer och kartor så finns det mycket att hämta i Sonic & All-Stars Racing Transformed. Jag och barnen skrattar ofta när vi kör, och barnen har fortsatt att spela spelet även när inte jag är med och spelar. Kanske är det så att vi bara tröttnar på Sonic när vi blivit vuxna. Kanske är han lika rebellisk och tuff för kidsen idag som han var för oss. Det tycker i alla fall mina barn.

Kommentarer

  1. Tobias skriver:

    Har du testat onlineläget? Kan man spela flera banor i rad utan att slängas ut till en lobby? I föregångaren så kunde man bara spela single race vilket var väldigt drygt eftersom det spelet även hade snuskigt långa laddningstider.

  2. Robert skriver:

    Jodå, har provat lite online. Ja, det är lika skit som innan. För det första så är laddningstiderna djävulen själv, toppat med att man måste vänta på att statsen ska uppdateras efter varje bana. Efter så ska man direkt ut i lobbyn och välja bana och bil samt eventuellt få in nya spelare. Det systemet tycker jag förvisso om, men bara om laddningstiden varit kortare. Nu blir man bara frustrerad.

  3. Tobias skriver:

    ”Liten tuva stjälper ofta stort lass” heter det ju och så blir det nog i det här fallet tyvärr. Jag var sugen på att skaffa det, men inte om onlineläget inte blivit bättre.

Skriv en kommentar