Under tidiga våren 2012 bestämde jag mig; jag skulle ta ett avbrott från spelandet under en längre tid. Jag skulle inte bara återupptäcka mina andra intressen och bege mig ut på en näst intill andlig och spirituell resa – jag skulle dessutom chocka spelvärlden! Mitt beslut var unikt, olikt vad någon annan någonsin gjort och jag skulle lämna ringar på vattnet. Jag förväntade mig att tidning efter tidning skulle ringa och vilja intervjua mig. Nyhetsmorgon skulle ha mig som stående gäst och jag skulle medverka i På Spåret minst fem gånger, i båda lagen samtidigt.

Under de sista åren hade tv-spelandet blivit tråkigt. Ett måste mer än ett nöje
Tanken med mitt år från spel är i grund och botten ett väldigt personligt val. Under de sista åren hade tv-spelandet blivit tråkigt. Ett måste mer än ett nöje. En idé hade några år tidigare fötts och nu krävdes det endast att tajmingen var den rätta. Jag hade säkert kunnat planera det bättre, säkerligen kunnat utföra det hela bättre, dokumentera det bättre. Men just nu vill jag mest att tiden ska gå. Jag har förvisso passerat mina 28 dagar, men jag har desto fler framför mig. Och jag vill komma till insikt.

Och till er som inte plockade upp det så var det inledande stycket något ironiskt. Jag hade ingen som helst tanke med projektet innan jag satte igång, mer än att det var något jag ville göra. Det kanske kom som en chock ändå, men syftet var aldrig att få er att sitta och gapa. Syftet är mitt eget välmående, min egen relation till spel, som jag vill ska vara sund men som på senare år inte varit det. Jag behövde ta några steg tillbaka. Ett spelfritt år var direkt nödvändigt.

Och det är jävligt mycket meningen att det ska vara lite jobbigt.

Så jag nakenchockade inte i stil som Ludde, men jag tror ändå att jag gjorde någon av er därute förvånad. Eller så gjorde jag mig själv irrelevant under det närmaste året. Det återstår att se, men det är så nära vi kommer en chock under Svamprikets tak, 2012.