Skitsnacksblogg

Årets bästa skiva kom i januari

Som jag förklarade i min krönika om musikfavorisering så är det viktigt för mig att ha ett band som jag sätter först och främst, som representerar mig och min smak. De senaste åren har detta varit skotska ruffrock-trion Biffy Clyro. Jag fastnade vid 2007 års Puzzle och började nyfiket utforska deras tidigare skivor och blev fast. Det fanns allt möjligt att gotta ner sig med; punkig pop, popig metal, röjjiga balader och melankoliska, storslagna rockdängor. Kompotten av den stil som Biffy Clyro har som inspiration, medan de samtidigt ofta väljer ett rakt och enkelt spår, gör de till ett av de mest feltolkade och missförstådda band jag känner till. Men för mig också något av de mest intressanta jag någonsin hört.

Frågar du min vän Tobias så kan han säkert berätta en rolig historia om hur jag reagerade när han beskrev Biffy Clyro som ”mainstream-rock”. Jag var allmänt sur vid tillfället och reagerade såklart traditionsenligt starkt, men faktum är att Biffy Clyro mycket riktigt rör sig i sfären ”Mainstream-rock”, eller ”FM-rock” om man så vill. Mycket av det som bandet spelar är lättillgängligt och radiovänligt. Poängen är dock att det finns mer där än enkla melodier och texter om ett sargigt förhållande. Biffy Clyro som musiker har en förmåga att få rätt så avancerade melodiska utflykter och svåråtkomliga takter att låta enkla och simpla. Att från den ena stunden till den andra skifta karaktär och resmål. Man kan se det som en svaghet, men för mig är det bandets största styrka. Jag bryr mig inte om mitt favoritband passar att spelas på radion eller inte – jag är redan förälskad och delar gärna med mig.

Jag har sjunkit ner i ett euforiskt dike där jag spelat skivan om och om igen
Denna vecka släpptes Biffy Clyros senaste verk, en dubbelplatta med tio spår vardera. Sedan dess har jag sjunkit ner i ett euforiskt dike där jag spelat skivan om och om igen. Opposites är, som jag känner just nu, det bästa bandet gjort. Den kombinerar oblygt Puzzle’s experimentlusta med Only Revolutions snygga, flirtande och melodifokuserade rock. Enkla låtar som Black Chandeler sjunker mjukt och fint in, medan skönt aviga Sounds like Balloons väcker nyfikenheten i mig. Little Hospitals otroligt röjiga gitarrer får mig att vilja hoppa omkring i min stackars lägenhet och inledande Different People sätter en perfekt ton för resten av skivan. Det var nära att jag fällde en tår när jag hörde låten första gången. Den försäkrade mig nämligen om att jag kunde sluta vara orolig, den lovade att jag skulle komma att tycka om även denna Biffy-skiva samt att jag säkert får en riktigt fin stund med bandet när de besöker Trädgår’n i Göteborg nästa månad.

Samtliga låtar jag nämner ovan kommer från den första av de två skivorna. Det betyder egentligen inget alls, då man behöver en liten andpaus efter den furiösa inledningen. Med det sagt så har både Spanish Radio, Woo Woo och Victory over the Sun snabbt blivit favoriter. Men det bästa av allt, som är min hela poäng med att gilla Biffy Clyro, är att jag troligtvis inte upptäckt min favoritlåt än då jag fortfarande bara skrapat på ytan till vad som jag redan nu deklarerar som min favoritplatta från 2013.

Jag ska inte trycka ner något i din hals. Är du för hipp, för lättlurad eller helt enkelt inte intresserad så behöver du absolut inte lyssna på Opposites. Men känner du en viss nyfikenhet inför bandet som får den absolut största hypotetiska stämpeln av ”Brunlöf Approve’s”, så finns albumet endast några Spotify-klick bort.

Kommentarer

  1. Gillar också Biffy Clyro. Inte lika frälst som du verkar kanske. Lyssnade på skivan igår under okoncentrerade former. Lät väldigt bra av det jag hann att uppfatta ordentligt. Ska snart ge den mer tid när läge finns.

    Kanske ska sticka iväg och kika på dem i Göteborg. Missade i stort sett hela spelningen när de var förband åt Foo Fighters i fjol. Är de bra live?

  2. Samson Wiklund skriver:

    Jag fattar inte grejen. Kan du inte göra ett specialavsntt av Skitsnack och förklara vad som gör Biffy C (hehe) bättre än de britpopbanden de låter som för mitt ovana öra?

  3. Hjorten skriver:

    Årets mest spännande platta kommer imorgon. Dave Grohls Sound City!

  4. Ludde Lundblad skriver:

    Anders – Sign me up för att avsnitt om Biffy, så kan vi förklara för världen! Dock är jag (ännu) ej lika överväldigad av senaste alstret som du är.

  5. Tobias Andersson skriver:

    Ja tack, specialavsnitt helst innan konserterna i februari så jag fattar grejen innan jag går 🙂

  6. KasseJasse skriver:

    Ja! Håller med Samson och Tobbe!
    Gör ett skitsnacks avsnitt av det 🙂

  7. Mayhemic skriver:

    Tänkte bara i förbifarten tacka Herr. Brunbjörn för alla Biffy-rekommendationer. Här har du nu sen några veckor tillbaka ett nyfrälst fan, och det blir att hosta upp pengar för spelningen i gbg. Vette fan vad som väntar, men desto mer spännande. 😉

Skriv en kommentar