Krönika

Dum som fan, glad som fan

Jag är den store jägaren. Mannen som tämjde naturen. Jag jagar rådjur med ljuddämpat krypskyttegevär. Slåss mot komodovaraner med machete. Dödar grisar med handgranat. Sätter eld på djungeln och skrattar som en mentalsjuk.

Springer två mil utan paus, bestiger ett berg, teabaggar en get.

Far Cry 3 är bland det dummaste jag någonsin spelat. Storyn är så urbota korkad att jag ibland får akut stresshuvudvärk. Jag skrattar så att det stänker saliv på TV-skärmen, trots att det sitter monterad tre meter ifrån mig, åt det horribla röstskådespeleriet. Jag hatar alla karaktärer som spelet vill få mig att tycka om. Jag sjunker inte in i storyn över huvud taget.

Men jag älskar det. Jag älskar idiotin. Den fullständiga bristen på vett och sans. Möjligheten att vara det största imperialistsvin som någonsin levt. Att jagar tigrar med raketgevär och dingos med eldkastare.

Jag är en av de där pretentiösa spelarna som slåss hårt för spelens kulturstatus. Spel kan beröra. Spel kan vara konst.

Scribblenauts

Strandfest med badass mohawk-gud, en aristokratkatt och en liten mammut.

Men ibland behöver spel inte vara mer än att jaga hajar med maskingevär. Eller att i Scribblenauts starta krig mellan en gigantisk, arg farmor, en robotgud med mohawk och en hemsökt pizza. Eller att klättra det högsta berget i Just Cause 2 och försöka köra ner för den brantaste sidan med en sportbil. Eller att klä sig som en idiot och skjuta sig ur en kanon rakt i ansiktet på en tant i Saints Row 3.

Det är det, kanske mer än något annat, som får mig att älska spel.

Skriv en kommentar