Recension

Sniper: Ghost Warrior 2 (360)

Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att göra ett vettigt sniperspel. Förra året recenserade jag det akut medelmåttiga Sniper Elite V2 och i år fick jag det tveksamma nöjet att uppleva Sniper: Ghost Warrior 2.

snipe2

Hej, jag är skitsnygg!

Då som nu handlar det om ett spel som är okej. Ett spel som har ett visst underhållningsvärde just på grund av att det är ett spel där man får spela krypskytt. Och krypskytte är kul. Men förutom en roande grundpremiss är det inte mycket intressant som bjuds.

Sniper: Ghost Warrior2 bygger på CryEngine 3. Det märks inte. Spelet är hiskeligt fult rent tekniskt. Och estetiskt är det den gråbrunaste av gråbruna militärskjutare. Jag kämpar spelet igenom för att inte somna bara av hur tråkigt det ser ut.

Handling och dialog följer den utstakade moderna militärshooter-formulan så slaviskt att det blir parodiskt. Författarna har sett till att fylla varenda mening med så mycket generiskt militärslang att jag till sist inte vet om jag ska skratta eller gråta. Varje gång soldaterna säger ”stay frosty” (och det är flera) begraver jag huvudet i ett tjugotal välstoppade skämskuddar.

snipe1

Pang! Du är superdöd.

Spelmässigt då? Jo, det funkar väl. Som sagt, krypskytte är kul. Få saker är så tillfredsställande som att planera och sätta ett headshot på en fiende i rörelse på en halv kilometer. Men med en så bra grundpremiss borde spelet vara betydligt bättre. Det är väldigt Mall 1A över hela spelet och även om det kanske aldrig är direkt dåligt, så är det inte direkt bra någon gång heller.

Jag tänker inte skriva mycket mer om det här spelet nu. Det har inte lämnat tillräckligt starkt intryck för att vara värt fler tecken. Det är ett typiskt ointressant medelspel. Men jag måste ta upp en modern företeelse som jag inte förstår för fem öre.

snipe3

Gör exakt som jag säger, jag lovar, det blir skitskoj!

Det dyker upp allt oftare, för det mesta i moderna militärskjutare. Det guidade smygandet. Smyga är kul. Spännande. Intressant. Men någonstans fick någon för sig att det skulle vara roligt med smyguppdrag där man följer en hårt snitslad bana ledd av en annan karaktär.

Den andre karaktären säger till en att gå, stanna, ducka, springa, gömma sig. Själv behöver man inte göra något annat än att följa instruktionerna till punkt och pricka. Resultatet blir inget mer än ett glorifierat quick time event och varken kul, spännande eller intressant. Jag förstår det bara inte. Har du svaret? Skriv i kommentarerna. Och medan du gör det kan du låta bli att spela Sniper: Ghost Warrior 2. Om du inte råkar besitta ett sjukligt krypskytteintresse förstås, då kan du säkert få något ut av det.

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    Jag håller med om att man blev guidad lite väl mycket, nästan så att hela spelet kändes som en lång tutorial. Spottern leder dig dit du ska, tala om exakt vad du ska göra och sen vem du ska skjuta och när.

    Däremot har det redan kommit ett DLC som heter Siberian Strike, där man spelar man utan sin spotter och får därmed välja mer själv hur man vill ta sig an olika situationer. En klar förbättring.

  2. Haha, låter exakt som många av mina egna tankar – http://hadoken.se/2013/04/sniper-ghost-warrior-2/:D

    Synd att ingen gör en riktigt bra grej av det här konceptet, jävligt synd!

  3. Quid skriver:

    Förresten, kommer screenshotsen från 360-versionen? Där finns ju ingen pulsmätare och det ser ut som om man har granater? Verkar vara lite annorlunda upplägg då ju. På PC-versionen siktar man mycket sämre med hög puls, t.ex. direkt efter att man har sprungit snabbt.

  4. Linus Svensson skriver:

    @Quid: Jag spelade 360-versionen och där fanns absolut både pulsmätare och granater.

Skriv en kommentar