Det tredje avsnittet av Nineties gick på SVT nu under fredagskvällen. Jag har följt serien sedan avsnitt 1, lite lagom självklart eftersom jag älskar musik, konstant relaterar till 90-talet och dessutom utvecklade största delen av mitt musikintresse under samma årtionde. Men jag vågar påstå att också finns något för dem som inte är lika hängivna och passionerade som jag.

Serien betar av 90-talets musikklimat år efter år och efter de tre inledande åren har man lyckats täcka allt från Eurodisco till den amerikanska hiphopen och Grunge-rörelsen från Seattle, med Nirvana och Soundgarden i spetsen. Allt hyperintressant och dessutom riktigt snyggt producerat och med häpnadsväckande öppna och ärliga intervjuer med mer eller mindre relevanta musiker.

Hur jag kommer reagera när man täcker in den Svenska indiepop-scenen, eller Brittpoppen, vågar jag inte ens föreställa mig
Dessutom har man för mig lyckats plocka fram intressanta aspekter av enligt mig ganska ointressanta skeden inom musikbranschen. Jag trodde exempelvis inte att jag skulle sitta stormförtjust i soffan till Eurodisco-avsnittet – men det gjorde jag ändå. Hur jag då kommer reagera när man täcker in den Svenska indiepop-scenen, eller Brittpoppen, vågar jag inte ens föreställa mig.

Programmet sänds på SVT under fredagskvällarna och första avsnittet finns fortfarande tillgängligt på SVTPlay, så jag råder er, med mycket varm hand, att hoppa på tåget och följa programmet tillsammans med mig. Det är en ytterst stark rekommendation från min sida.

Är du för ung för att minnas så får du i alla fall en ganska genomgående grundkurs. Och då kanske du också förstår att allt var vackrare på 90-talet.