Nu i höstas så fick jag låna ett SNES av min kollega. Komplett med två handkontroller och 8 spel, bland annat Donkey Kong Country, Super Metroid men framför allt Zelda: A Link to the Past. Min glädje visste inga gränser. jag älskar Zelda-spelen men har alltid varit sorgligt efter när det gäller de gamla spelen. Min lore börjar med Zelda: Ocarina of Time och sträcker sig framåt med undantag för Gameboy-spelet Link’s Awekening. Jag hade inte spelat SNES sedan jag var elva och hade bara positiva minnen av det.
Så jag körde hem snabbare än snabbast, pluggade in konsolen, förberedde min sambo på att han skulle få vara TV-spelsänkling i någon månad eller två och började spela. Och jag spelade och spelade. Efter tre dagar så skrek jag av hat och frustration. Jag stängde av, gick och tjurade, gav mitt Xbox360 lite kärlek, övertygade mig själv om att jag överreagerade och satte mig framför SNES:et igen för att spela. Nu klarade jag en dag innan handkontrollen höll på att flyga in i TV:n.
Vad var felet?
På ett sätt växte jag upp med SNES, min kusin skaffade det tidigt och på sommaren så var det mer regel än undantag att jag hängde hos honom på lediga stunder och tittade på medan han spelade. Jag kunde alla banor i Super Mario World utantill, visste all knep för att besegra bossarna i Yoshi’s Island och var expert på var man hittade guldbokstäverna i Donkey Kong Country.
Men jag hade ju aldrig något eget och det var sällan jag verkligen spelade. Så jag växte upp med massor av teoretisk kunskap om SNES men nästan ingen praktisk.
Det första TV-spelet min familj skaffade hem var ett N64 och det var där jag verkligen fastnade och blev en gamer. För att jag kunde spela hur mycket jag ville.
Och det var den vitala skillnaden mellan N64 och SNES. På ena konsolen kunde allt i teorin och när det gällde den andra så hade jag lärt mig genom att spela.
Jag är en rätt hetsig spelare, jag gillar att springa runt och utforska allt men när jag ger mig in i ett tempel, en labyrint eller borg så går jag all-in. Jag vill klara av den, hitta skatten, besegra bossen och jag vill göra det bra och effektivt.
Och jag dör. Nästan oundvikligt så dör jag. Det är lite så jag lär mig och det vet jag.
Men att spela igenom spel där jag vet exakt hur jag ska göra, när jag vet vad allt är gömt (det var extremt många timmar jag spenderade som sidekick till min kusin) och där jag på grund av ovana misslyckas var sjukt knäckande för min spelkänsla.
Jag var som sagt tvungen att ta en paus och spela igenom lite spel på mitt Xbox360 för att boosta mitt självförtroende och se att jag är rätt bra på TV-spel.
Sedan fick jag ta och slå mig i huvudet för att inse att det var helt orimligt att jag blev arg på ett spel jag aldrig spelat. För handlingen var bra, spelmekaniken fantastisk och jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte fick en nostalgitripp av rang.
Det som behövdes var inte ett berg av kakor eller att jag slängde handkontrollen all världens väg. jag behövde bara inse att jag och SNES är ett gammalt par med en ny kärlekshistoria framför oss.
Text av Anna Erlandsson
 |
Feminist med förkärlek för anime och tv-spel. Lajvare och hantverksnörd som syr på tok för mycket. Redaktör på Megazine, ena halvan av podcasten MegaNörd och skriver på sin egen blogg Setsuna. Mutas enklast med babydrakar och mintchoklad. |
Skall lyssna in mig på MegaNörd. Alltid kul med ny tips
Jag som trodde att texten skulle behandla myten om att ”det var bättre förr” står sig i ur och skur än idag. 🙂
Vi spelade Golden Eye (N64) och Super Mario Kart (SNES) på en svensexa för något år sedan, och det tog inte lång tid innan vi tappade suget och gjorde annat. Det betyder ju inte att vi inte var frälsta för tjugo år sedan, men just där och då, så hade det verkligen tappat en stor del av sin charm i skuggan av sina efterträdande nytappningar.
Sorry om jag gled från ämnet.