Detta är en recension skriven av två recensenter, en s.k. co-op recension. För att förtydliga för er innan ni börjar läsa så är det Anders och Niklas som skrivit denna text.

Anders ord skrivs i blått med vänsterjustering, Niklas i rött och med högerjustering.

Min relation till Infamous-serien känner många redan till. Det första spelet smög upp på mig från ingenstans och plötsligt var jag förälskad i allting Sucker Punch. Infamous 2 kom lagom till Svampriket 2.0 slog upp portarna och även fast jag hade varit skeptisk inför förändringarna på förhand så var jag lyrisk när jag väl tagit mig genom spelet. Tre gånger. I den tredje delen startar Sucker Punch ett nytt kaptiel, och även här har jag varit kritisk på förhand, eftersom jag gillar de föregående delarnas värld och karaktärer så mycket. Men historien upprepar sig och återigen har jag blivit överbevisad.

Jag har en helt annan relation till Sucker Punchs flaggskepp. Jag spelade det första Infamous i efterhand och har helt glömt bort att spela tvåan. Därför vet jag inte särskilt mycket om världen, karaktärerna eller den övergripande storyn i serien. Vad jag vet är dock att jag hade väldigt kul med första spelet och att jag verkligen älskar konceptet. Dessutom var jag på förhand oerhört sugen på att se om Infamous: Second Son är det första riktiga steget in i ”next gen”.

Delsin känns efter bara någon timme självklar som huvudperson
Delsin Rowe tar över stafettpinnen från Cole McGrath. Tidigt i spelet märks det tydligt att Sucker Punch blivit allt mer bekväma med sitt berättande och under resans gång bjuds jag på en emotionell berg- och dalbana. I centrum står Delsin, som efter bara någon timme känns självklar som huvudperson, en ung kaxig lagtrotsande låtsasrebell med karaktär så det spiller över. Som komplement har vi även hans bror, polisen Reggie som mer än en gång får agera motpart, ankare och broms i Delsins framfart. Dessa två karaktärer utgör det mesta av berättandet i Infamous: Second Son och de gör det med bravur, mycket tack vare två röstskådespelare av rang.

Det är så mycket i Infamous: Second Sons värld som tilltalar mig. Spelet utspelar sig i grungens huvudstad Seattle och Delsin passar in perfekt i sina tighta brallor, stickad mössa, jeansväst och sneakers. Bara det att Sucker Punch använde sig av Nirvanas låt Heartshaped Box i sin E3-trailer gjorde mig rent våt i brallan. Att den första(?) digitala versionen av Seattle dessutom ser helt jäkla fantastisk ut gör knappast saken sämre. Solnedgångar och neonskyltar gör sitt bästa för att skapa en värld som är riktigt svårt att slita sig från.

Historien om Delsin utspelar sig sju år efter Infamous 2. Under den tiden har ”conduits” blivit något som vanliga människor fruktar och ser ner på. Delsins förmåga är att han kan absorbera andra förmågor genom beröring – en förmåga som han inledningsvis inte ens känner till, eftersom han upp till den punkten inte kommit i kontakt med en conduit, eller ”bio-terrorist” som de i folkmun kallas. Efter en tidig första konfrontation med spelets antagonist (som står som en av spelets absolut bästa karaktärer) förändras allt för Delsin, och plötsligt har han både ett syfte med sin ”fight the power-attityd”, samt resurserna att verkligen kunna göra skillnad.

Mångfalden av superkrafter gör spelet mycket mer dynamiskt än tidigare

Allt i Infamous-spelen kretsar kring superkrafterna. I två spel har vi bekantat oss med Coles elkrafter, men i tidigt i Second Son visar sig Delsins förmåga att absorbera krafter från andra conduits. Det innebär att han suger i sig kraften att manipulera såväl rök som neonljus. Det finns fler superkrafter att tillskansa sig i spelet, men för att inte avslöja för mycket säger jag bara att de är coola. Riktigt. Jävla. Coola. Mångfalden av superkrafter gör spelet mycket mer dynamiskt än tidigare, och alla kommer hitta sitt favoritsätt att oskadliggöra fiender och springa/sväva/sprinta runt i Seattle.

Rörligheten som Niklas beskriver är nog det jag gillar bäst i Infamous-spelen, och i Infamous: Second Son är den större och friare än någonsin tidigare. När jag springer/flyger/svävar fram mellan hustaken känner jag mig totalt frisläppt. Jag kan ta mig var jag vill, hur jag vill, när jag vill. Visst, det finns krafter som får marken att skaka och säkerligen en och annan som kommer få era hakor att falla. Men för mig är det just rörligheten och mobiliteten som väger tyngst – jag är alltid snabbare och smidigare än mina fiender, och utnyttjar det till max i alla situationer. Striderna i sig är dynamiska och med oändligt många sätt att tackla dem. Alla olika krafter har för- och nackdelar beroende på hur situationen ser ut, och precis som tidigare bjuds spelaren in att själv välja om hen vill spela aggressivt eller taktiskt. Brutalt och skoningslöst, eller med omgivning och medmänniskor i åtanke. Frihet, i sin renaste form.

Här på Svampriket brukar vi säga ”för att spel är kul”, och just ”kul” är ett av de första orden jag skulle använda för att beskriva Infamous: Second Son. Trots den allvarliga inramningen är spelet fullt av humor och spelet tar inte sig själv på allt för stort allvar. Istället ligger fokus på, som Anders redan nämnt, frihet. Friheten att leka i ett stort och oerhört vackert Seattle som är fullproppat med stora och små saker att hitta på. Spelaren tillåts även känna sig oerhört badass – i brist på ett bättre ord. Visst, kontrollen känns ibland lite fladdrig i sann Infamous-anda, ansikterna är inte lika vackra som i Beyond: Two Souls och det svart-vita god/ond-upplägget känns kanske inte jättemodernt. Men det är tre små, små minus i ett helt uppslagsverk fullt av plustecken. På frågan om Infamous: Second Son känns ”next gen” är svaret dessutom från mig ett bestämt ja.

Mars månad har varit fullkomligt fantastisk för min egen del. South Park: The Stick of Truth ligger fortfarande kvar som ett varmt minne i bakhuvudet, jag har haft ruskigt kul i alla Titanfall-matcher, och nu det här. Infamous: Second Son är precis som en uppföljare bör vara. Mina förväntningar är mer än uppfyllda, ändå blev jag gång på gång överraskad och förvånad över de kurvor Sucker Punch utan att blinka tog. Jag har fortfarande mycket kvar att utforska och upptäcka. Krafter att uppgradera och distrikt att ta över. Vissa menar att Sony behöver ett spel som säljer konsoler, men ser man till hur försäljningen sett ut hittills verkar det gå ganska bra ändå. Men i Infamous: Second Son har de en riktig tungviktare, ett spel som erbjuder saker du inte kunnat genomföra på Playstation 3 och som dessutom känns genomtänkt och genomarbetat i varje vrå. Sucker Punch må ha börjat sin serie som en kaxig uppstickare, men nu spelar de i högsta ligan. Och de gör det förbannat bra.