I den första ringhörnan har vi FIFA 15. En ytterst kompetent uppföljare på fjolårets fina årgång, med finputsningar i varje hörn, mer fokus på offensiv fotboll och målvakter som är både smartare och klumpigare på en och samma gång. I andra ringhörnan Destiny, ett spel som tog mitt hjärta med storm med både stil och finess, som bjöd upp till dans tillsammans med mina bästa vänner och ganska effektivt lät mig glömma att jag dessa dagar faktiskt bryr mig ganska mycket om handling i tv-spel. I tredje hörnan (ja det här är en ring med fyra hörn) återfinns årets hittills största överraskning; Middle-Earth: Shadow of Mordor, ett verk som i sina bästa stunder når toppar högre än något annat i år, och som håller mig klistrad framför mitt Playstation 4 mycket längre än vad som är praktiskt och lämpligt. Den fjärde hörnan är reserverad för DriveClub. En hittills oprövad racingupplevelse som ska uppmuntra till ett mer socialt spelande.

Det konstanta tillflödet av spel förhindrar möjligheten att stanna upp för ett tag och känna doften av alla vackra blommor
Det har sagts att en spelrecensents största problem är att hen aldrig tillåts sjunka in riktigt djupt i spelen. Att det konstanta tillflödet av spel förhindrar möjligheten att stanna upp för ett tag och känna doften av alla vackra blommor. Olikt min kollega Niklas Sintorn så får jag inte betalt för den rapportering av tv-spel jag gör, men om man får något gratis från en utgivare så känns det inte mer än rättvist att jag  lägger ner både tid, möda och lite besvär tillbaka.

Så ja. Det här är ännu en krönika om hur synd det är om gruppen som får sina spel gratis. Men fuck you! Måsten är jobbigt och jag har faktiskt betalat för åtminstone hälften av de nämnda spelen. Huvudämnet egentligen, är att jag och troligtvis många andra vill ha kakan och äta den också. Jag vill spela allt nytt som verkar intressant, men samtidigt vill jag tokfastna, släcka ner och stänga ute allt annat. Och att den ekvationen inte går jämnt ut fattar ju vem som helst.

Det resulterar i en kamp mellan titlar som jag på ett ganska ostigt sätt försökte illustrera i det inledande stycket. Och just nu vinner Middle-Earth: Shadow of Mordor. Detta trots att flera vänner ganska ofta påminner och uppmuntrar till att vi ska spela mer tillsammans, eller att mitt division 1-lag i FIFA 15 bara är några matcher från att kvala upp en division. Middle-Earth: Shadow of Mordor har satt mig i trans – av flera anledningar. Jag har fått en nästan frustande vittring på en platina, jag har kommit till freds med spelets (ganska få) brister men också fått en ökad och mer behärskad relation till spelsystemet. Men i grunden, den jag alltid faller tillbaka på, så har jag så förbannat kul med spelet, trots att det ganska ofta också retar mig när det inte faller ut som jag planerat. Annars skulle jag aldrig sänka elva timmar under en och samma söndagseftermiddag.

Så… vad gjorde du i helgen?