Sony har ett väldigt ambivalent år bakom sig. Å ena sidan har Playstation 4 överträffat förväntningarna i stort sett varenda månad och hållit stadigt i taktpinnen för de nya konsolerna. Å andra sidan så har exklusiviteterna verkligen lyst med sin frånvaro, och de som faktiskt kommit ut har haft stora problem med att fungera som det från början var tänkt, även månader efter sin release. Sonys senaste exklusivitet, LittleBigPlanet 3 har också sina problem, men mitt i allt ”nästan-fungerande” så finns också en rejäl dos med spelglädje. Och med sådan hårdvaluta kommer man ganska långt.

Inget spel till de nya formaten har hittills blåst mig av stolen sett till grafik och renodlad prestanda. Hoppet till ”nextgen” har inte känts av och det är istället via funktioner och tjänster som de nya maskinerna kunnat visa upp saker som sina föregångare inte mäktade med. LittleBigPlanet 3 är som spel inget undantag. Många gånger ser det ut precis som de tidigare delarna i spelserien. Att banorna nu har fler dimensioner är inget som imponerar på papperet. Men när man spelar de banor som nya utvecklarna Sumo Digital snickrat ihop är det väldigt svårt att inte imponeras av den berg-och-dalbana som kampanjen innebär. Och när man får tillgång till spelets tre nya karaktärer; Oddsock, Toggle och Swoop, öppnar spelbarheten upp sig ännu mer.

LittleBigPlanet-spelen har nämligen, plattformsgenren till trots, aldrig handlat om precisionshopp och tight bandesign. Konceptet tycks snarare varit ”håller det ihop så fungerar det” och serien har vunnit mitt och mångas hjärtan på andra meriter. Men när man nu introducerar tre nya karaktärer som känns och kontrolleras på ett mer kontrollerat sätt så visar de samtidigt att de faktiskt kan skapa plattformshjältar med mer precision. Plötsligt är det bara din Sackperson som känns slö och groggy, och det är en ren skam att Oddsock, Toggle och Swoop inte får mer plats i rampljuset under spelets kampanj.

Kreativiteten är nästan mer påträngande än framträdande
Men kampanjen är bara en väldigt liten del av det universum som LittleBigPlanet-spelen erbjuder. De nya karaktärerna får sin revansch i vad som blivit, eller kanske alltid varit, spelseriens signum. När LittleBigPlanet först utannonserades var man extra tydlig med att spelet hade två huvudsakliga byggstenar; samarbete och kreativitet. Samarbeta kan du göra tillsammans med en, två eller tre vänner genom hela kampanjen, precis som tidigare. Och kreativiteten.. ja, den är nästan mer påträngande än framträdande. Överallt ombeds du klistra, fixa och bygga. Konstant. Hela jävla tiden. Faktum är att varken Media Molecule eller Sumo Digital lyckats förverkliga den dröm som sålde mig vid första utannonseringen – för skapandet har varit för tidskrävande, för invecklat för att hålla mitt intresse uppe. I LittleBigPlanet 3 har man försökt förenkla hela processen med ett enklare skapa-läge, men mina visioner försvinner precis som tidigare bakom Popit-menyer och halvfärdiga mastodontprojekt.

Det bekommer mig inte så mycket, när allt kommer omkring. För istället för att vara kreatören kan jag även här få vara kritikern, som djupdyker ner i all den kreativitet (och tålamod) som många andra tycks ha. För är det något som verkligen imponerar, varje gång ett nytt LittleBigPlanet-spel släpps, så är det hur mycket duktiga skapare som finns ute i spelvärlden. Visst skapas det även väldigt mycket skit, men rankningsystemet sorterar bort det mesta ganska bra. Som regel kan jag alltid hitta något fantastiskt, varje gång jag söker på rätt ställe.

Upplevelsen från LittleBigPlanet 3 är lite stökig. Jag stötte inledningsvis på en del rätt förrädiska buggar, men de flesta tycks ha patchas bort nu. Oavsett vad så bör man inte förvänta sig ett lika tight plattformsspel som man får av framförallt Nintendo – LittleBigPlanet 3 må precis som sina föregångare ha sina skavanker, men de vägs upp ordentligt av spelets andra rent glädjesprudlande kvalitéer. Jag gillar det. Mycket. Plattformsgenren, som en gång i tiden dominerade spelvärlden, är idag mest en petitess i marginalen jämte alla olika reinkarnationer av shooters. Fler plattformsspel behövs verkligen, även om inte alla når upp till Nintendo och Marios kvalitéer. I slutändan sitter jag ändå själv i soffan med samma fåniga leende som det jag alltid tvingar min Sackperson springa omkring med. För (plattform)spel är kul.