Hundra timmar senare känner jag mig redo. Jag tror inte att det går att göra Dragon Age: Inquisition rättvisa annars. Framför allt behövdes det en patch för att jag inte skulle basera hela recensionen på hur mycket buggar det fanns i det. Men låt oss börja i en annan ände.

Ett inbördeskrig mellan mages och templars är bara ett startskott bort
Dragon Age: Inquisition utspelar sig tio år efter det första spelet. Efter att Anders, en mage som slutit ett avtal med en demon, i slutet på andra spelet spränger den högsta religiösa instansen i Ferelden och Orlais står världen i kaos. Ett inbördeskrig mellan mages och templars är bara ett startskott bort, samtidigt som en okänd kraft från den andliga världen gör anspråk på Thedas och öppnar dörren för demoner och annat otyg att strömma in i den fysiska världen. Din karaktär hamnar av en slump, eller kanske på grund av Skaparens gudomliga vilja, mitt i händelsernas centrum som den enda som kan fördriva demonerna och stänga de revor som uppstått mellan den fysiska och andliga världen. Din position tvingar dig också att ena parterna i inbördeskriget och fokusera på att försvara världen. Inte direkt en lätt uppgift som lagts på dina axlar.

Storyn fängslar mig. Inte bara har den djup och ger mig flertalet ”wow”-stunder, så många händelser från föregångarna är invävda och har betydelse för Thedas. Fingertoppskänslan för att undvika att exkludera spelare som inte tagit del av de tidigare spelen finns där, och lyckas bra enligt en vän som inte varit bekant med Thedas sedan tidigare. En del karaktärer är ren fan service och spelar inte någon större roll för händelseutvecklingen, men de som är avgörande för storyn har verkligen fått tid att utvecklas och växa, precis som så borde tio år efter att det första spelets story utspelade sig. Efter att ha spelat mig genom en och en halv karaktär är jag också glad över att se hur mycket uppdrag som är specifika för den alliering jag väljer att göra, antingen med mages eller templars. Även om hela grundberättelsen är densamma är det mycket innehåll som är helt nytt.

The Emerald Graves

Jag är verkligen imponerad över den utlovade storleken på områdena, och framför allt variationerna på dem. The Lost Mire är ett område jag försöker skynda mig genom så snabbt jag kan, med sina träsk och odöda som är lite väl klängiga. The Emerald Graves däremot, med sin fantastiska växtlighet och rester från den forna alviska storhetstiden, där kan jag springa omkring i timmar. The Hissing Wastes är dedikerat till ett enda stort sandigt ingenting, där du kan rida i vad som känns för evigt och ändå bara komma några centimeter på kartan.

Förutom laddningstid in i områdena är det väl där öppet och erbjuder oavbruten utforskning. Det är för oss hoarders fullt med rolig loot, och utvecklarna har satsat på att stoppa in mycket scheman över rustningar och vapen som kan tillverkas, istället för massvis av tunga objekt som bara fyller ut inventoryt. Craftingsystemet erbjuder en del frihet genom de olika egenskaperna hos de material som kan användas. Kanske skulle det kunna önskas ännu mer variationer i vad materialen gör för skillnad, men överlag är det ett tacksamt och enkelt system.

Jag skrattar högt åt kommentarer och observationer mitt sällskap gör
De karaktärer som slår dig följe på det som emellanåt känns som ett självmordsuppdrag är välskrivna och har tydligt individuella personligheter. Snabbt fastnade jag för karaktärer som tenderade att prata mycket med varandra ute på fältet, och jag skrattar högt åt kommentarer och observationer mitt sällskap gör. Också de personbundna uppdragen som öppnas ger en djupare, välskriven inblick i karaktärernas personligheter och bakgrund. Jag känner mig känslomässigt involverad i mina favoriter och bryr mig om vad de tycker om de val jag gör på min resa.

Men buggarna, herregud. Visst att EA är kända för att släppa ofärdiga spel, men vissa buggar kändes rent ut sagt amatörmässiga. En patch släpptes för några dagar sen där något så basalt som skuggningen i Cullens hår behövde fixas. Konversationer låste sig, inloggning till servern hängde sig, rösten på ens karaktär byttes efter en specifik punkt i storyn och så vidare. Kudos ändå till att patcha alla buggar jag hittills upplevt, men det känns som en lite väl lång lista på buggar som behövde styras upp.

Jag satte höga förväntningar på Bioware och uppföljaren till de tidigare spelen och jag är glad att kunna säga att de uppfylldes. Nästan mer därtill också. Som grädde på moset avslutades spelet med en rejäl cliffhanger och uppladdning upp inför en expansion. Utan tvekan och med mycket självförtroende kommer jag slåss för att placera Dragon Age: Inquisition så högt som möjligt på GOTY-listan för 2014, givetvis med en förstaplats som slutmål. Fram till dess ska jag åter sjunka ner i fåtöljen och utforska vidare i Ferelden och Orlais.