Sen recension av Captain Toad: Treasure Tracker

Captain Toad: Treasure Tracker har haft en lång väg att gå innan det till slut blev ett fullprisspel till Wii U. Under sitt tidiga stadie var det tänkt som ett mysigt litet pusselkoncept, ursprungligen tänkt att ha Zelda-seriens Link i huvudrollen – förmodligen i Wind Waker-estetik. Link skulle alltså ta sig igenom väldigt små och kompakta tempel och grottor, och spelets rötter i Zelda-serien förklarar bland annat varför det inte finns någon hoppknapp. Men allt eftersom konceptet började växa ändrades någonstans fokus från Zelda till Mario-universumet, och Super Mario Galaxys skattjagande Toad antog huvudrollen med en ryggsäck så tung att han plötsligt inte kunde hoppa. Vad som började som bonusbanor eller avstickare i Super Mario 3D World har nu blivit ett helt eget fullprisspel, och det är enligt mig årets hittills bästa spel!

Jag blir gång på gång imponerad över variationen i många av Nintendos titlar. Hur deras spel ofta sprudlar av idéer. Ibland blir det till och med för mycket, och jag hade inte haft något emot om man vilade på en idé lite längre i stället för att genast gå vidare mot nya hela tiden. Å andra sidan brukar modifierade versioner av samma idé dyka upp längre fram i spelen, och det är ungefär så det funkar i Captain Toad. Spelmomenten kändes lite felplacerade i Super Mario 3D World, även om jag uppskattade dem. Och jag var lite bekymrad över om man skulle lyckas fylla ett helt spel med problemlösning på små kartor. Men Nintendo har tagit konceptet från Super Mario 3D World och sträckt ut den så långt att det oftast känns som något helt annat. Vissa av banorna överraskar genom att knappt ha något alls gemensamt med uppläggets ursprung, som när det blir bossfighter eller railshooters.

Jag tänker aldrig ”åh nej, inte det här igen” eftersom det hela tiden bjuds på något nytt. Jag vet liksom aldrig vad jag har att förvänta mig innan jag börjar spela banan. Det betyder inte att jag gillar allt som bjuds, bara att jag inte måste upprepa saker jag ogillar. Det finns även olika sätt att lösa banorna på, med hemliga objektiv som inte dyker upp förrän du klarat banan en gång – med en liten extra utmaning som faktiskt får mig att säga ”nej nu jävlar” och vilja försöka igen. Extra stolt blir jag när jag råkar klara den dolda utmaningen innan den ens avslöjats, då känner jag mig som en powergamer! För många av dem är riktigt svåra, vilket leder mig till att försöka lista ut vad den här banans hemliga utmaning kan vara. Själva problemlösningen är dock inte allt för svår. Jag skulle kalla pusslen för mer sysselsättande än utmanande – även om det finns ett par svåra nötter, till och med tidigt i spelet.

Nintendo leker gärna med vad spelaren förväntar sig i Captain Toad. Man vänder på handlingens klyschor på ett sätt som inte på något vis känns stort och revolutionerande, men som ändå fick mig att tänka ”huh, oj, det var najs”. För att inte tala om hur den fullkomligt utsökta bandesignen hela tiden vet hur jag tänker, och hur jag kommer tänka, innan jag själv ens vet det, och gärna spelar på det. Både när det kommer till små enskilda moment, och när det rör sig om de där dolda uppdragen. Det är sällan som ett spel får mig att tänka på hur väl det måste ha speltestats, och självklart är det lättare att uppnå den effekten när det rör sig om små komprimerade banor. Ibland blir det lite för klaustrofobiskt, och det blir svårt att samarbeta med kameran. Vilket är synd, eftersom många lösningar hänger på att helt enkelt se saker från rätt vinkel.

Men ja, i det stora hela älskar jag helt enkelt Captain Toad: Treasure Tracker – 2015 års hittills bästa spel. Det är vad det utget sig för att vara, och det vågar utan att ta sig vatten över huvudet. Kvar finns ett spel utan många skyhöga toppar bland de höga punkterna, men som även står utan några djupa dalar.