Min vän Linda drog med mig på premiären av Avengers: Age of Ultron inatt. Det är alltid en publik som går på dessa nattpremiärer, speciellt när det är filmer som har en nischad bakgrund;. på plats finns givetvis filmälskare, men också de som har sina rötter i den föregående median, i detta fall comics. Personer som har stenkoll på varje detalj och fan service som går mig över huvudet blandas med filmälskare som inte kan motstå lockelsen av en nattpremiär, och sedan generella nattsuddare som jag. Jag är snarare en bioälskare än filmälskare: guldmedlemskap på SF men det är långa gap mellan filmtittandet hemma.

När jag sitter där i salongen med hälften av popcornen uppätna och ser på trailern inför ännu en installation i Marvel-biblioteket, Ant-Man, funderar jag på varför jag behöver dessa superhjältar. Jag försöker inte trampa på några tår här, men i filmerna är det generellt ganska triviala handlingar. Världen hotas av aliens? Iron Man kommer till allas räddning. Organisation som är sprungen ur Nazi-Tysklands efterdyningar som vill förslava mänskligheten? Captain America fixar biffen. Filmerna har en början och ett slut, och för mig som tillhör mainstream-publiken och inte har upplevt dynamiken i serierna är det just den trivialiteten bidragande till att jag överhuvudtaget är ett fan av Marvels filmer.

Jag tror jag sitter uppslukad för att jag behöver omöjliga odds och mirakel i min vardag. Jag behöver något annat än mina egna bekymmer, och framför allt någon som kommer och räddar dagen. Spel är inget annorlunda; hela Dragon Age som jag vurmar så mycket för består ju av att ikläda sig rollen av hjälten som genomför det omöjliga. Att heja på något som på förhand har ett givet slut (kom igen, det finns ju inte en chans att någon av dessa filmer slutar med att hjältarna förlorar världen och går hem) får mig att tänka att jo men, om Hawkeye lyckas sätta den där pilen på en halv kilometers avstånd när han inte ens tittar ska jag nog också lyckas med den där luriga omtentan i matematisk statistik. Kanske får jag lov att vara min egen superhjälte.

Tyvärr får jag inga coola superhjältekrafter på köpet, annat än förmågan att räkna på sannolikheten att Lisa får upp en grå strumpa i sin låda full med vita. Men jag kan inte sluta hoppas på att om aliens verkligen skulle invadera kommer det kliva fram en Samuel L. Jackson, dra på sig ögonlappen och styra upp ett A-team för att förpassa packet tillbaka till det hörn av universum de kom ifrån. Och eftersom att det givetvis kommer hända i USA kan jag sitta i min soffa framför nyheterna och hänfört titta på.