Drakkulor, juicekoncentrat och Vilda Västern. Ska man beskriva ett spel i ett enda stycke gäller det att hitta rätt referensknappar att trycka på. Här gör Tommy, Anders och Peter ett försök med varsitt spel.

Dragonball XenoVerse (PS4)

Jag vet inte hur många gånger jag har recenserat Dragon Ball-spel, men det har alltid känts som att Naruto-titlarna varit genomgående bättre – inte bara i spelmekanik utan även i själen och kärleken man lagt ner i spelen. Det här är dock första gången som jag verkligen anar att Dragon Ball bringar sitt ”A game” när det kommer till att tillfredsställa fansen, vilket ironiskt nog får mig att gilla spelet mindre eftersom det känns som att mycket av grunden det bygger på går mig över huvudet. Det är så illa att jag bokstavligt talat inte förstår vad det är jag ska göra. Det måste vara så här Hyrule Warriors känns för någon som inte har någon koppling till Zelda. Dragon Ball: Xenoverse är ett spel för inbitna fans, och det finns inte mycket i gameplay att hämta för oss andra.

/Tommy Håkansson

Tiny Dangerous Dungeons (iOS)

Behållningen i Tiny Dangerous Dungeons är mer att bevittna det smått otroliga att ett sånt litet och kort spel kan rymma så mycket, än att njuta i 45 minuter. Spelet fångar essensen av ett Metroidvania och klockar in på strax under timmen. Det är inte utan att man börjar fundera varför Metroidvanias är så jäkla långa. Tiny Dangerous Dungeon är som det där juicekoncentratet som fraktats från Sydamerika till Sverige på ett betydligt mer miljövänligt sätt än de juicer som innehåller vatten – men så smakar det också lite beskt där på slutet. Även om förpackningen är en ståtlig Gameboy-hyllning så lider det relativt precisionsinriktade spelet av att inte spelas med handkontroll. Så mer spektakel än fullfjädrad spelupplevelse. Men det var spektakulärt – i 45 minuter.

/Anders Brunlöf

Westerado: Double Barreled (PC)

Vilda Västern har på något sätt alltid vart synonymt med hämnd. Kanske är det dåtidens lagstiftning eller Sergio Leones fel, men temat har fortsatt och evolverat in i Ostrich Banditos lilla hämnarberättelse Westerado. Din familj är död och jakten på mördaren börjar. Och det är en ny mördare för varje nytt spel du startar, vilket gör för ett ruskigt bra omspelningsvärde så klart. I en väldigt grundläggande pixelgrafik och en modern banjodoftande ljudmatta hittar du din första ledtråd. Har mördaren en konstig hatt eller nått speciellt skärp? Det kliar i avtryckarfingret så fort du ser den modellen på någon av alla karaktärer. Genom att hjälpa bybor och cowboys får du fler och fler ledtrådar i sann “Vem där”-anda. Med en gnutta slutledningsförmåga skär du ner mängden misstänkta bit för bit. Eller, så kan du bara skjuta alla du ser. Nån av de är ju tillslut mördaren. Westerado är roligt, öppet, välgjort med massor av hjärta och är en sån liten indiepärla som ger hopp om speldesign.

/Peter Ahonen