Den här texten innehåller milda spoilers för filmen Kubo and the Two Strings. Jag ska försöka hålla det inom ramarna för vad som behöver avslöjas för att visa på vad jag menar, men kommer inte droppa några tunga plotpoints direkt. Men om du är väldigt spoilerkänslig borde du förmodligen se filmen först. Faktum är att du borde se filmen oavsett, eftersom det enligt mig och många andra här på Svampriket är en av årets bästa filmer – kanske den bästa hittills.

Då börjar vi!

kubo_and_the_two_strings-900x489Jag förstår sällan varför vi ska göra film av spel. Eller, jag kanske förstår. Men jag kan personligen inte känna att ett spel skulle göra sig bättre som film. Kanske om någon inte orkar ta sig igenom 10 timmar spel och hellre vill få det överstökat på 90 minuter. Men samtidigt, är inte exempelvis Assassin’s Creed-filmen en produkt som riktar sig främst till dem som tagit sig igenom X antal 10-timmarsberättelser – kanske till och med existerar endast pga den skaran konsumenter? Jag vet inte, och huruvida jag förstår eller inte spelar väl ingen roll egentligen. Folk vill se spel bli film, så det finns uppenbarligen en efterfrågan av att slippa interaktiviteten och passivt konsumera en kondenserad berättelse i respektive universum. Men som ett stort fan av Zelda-serien har jag aldrig trånat efter en filmatisering av Nintendos legendariska serie. Fangjorda trailers och otroligt lösa rykten baserade på ljummen luft har aldrig och kommer aldrig göra mig minsta uppspelt. Men om någon vill ha en Zelda-film, är Kubo and the Two Strings så nära man kan komma det just nu.

Förutom att följa vissa traditionella berättarinslag när det kommer till akter och ”the hero’s journey” är det detaljerna som får Kubo and the Two Strings att kännas som Zelda-filmen vi aldrig fick. Jag talar om inslag som inte är unika för Zelda-serien, men som utan tvekan är definierande för den. Det är här som den där varningen om milda spoilers kommer in, som exempelvis att filmen inleds med att vi får se Kubo som lite av en outsider i den by han lever i. Precis som Zelda-spelen är filmen inte rädd att stanna kvar här ett bra tag för att verkligen etablera och presentera världen för åskådaren. Men så sker plötsligt något, som slungar den unga pojken in i äventyret som utlöses av händelsen. Pojken måste nu bege sig ut på en episk resa för att finna tre initiala föremål som är det enda som kan hjälpa honom, medan en trogen följeslagare guidar och hjälper honom genom äventyrets alla faror och svårigheter – en sorts medlare som kan erbjuda förklaringar och exposition för publiken via den unga pojken, i form av Midna, Fi, Navi, Ezlo, etc. Men till sin hjälp har pojken även ett musikinstrument, vars toner bär på magiska krafter som är väsentliga för att slutföra uppgiften.

KUBO AND THE TWO STRINGSDet här är kanske de viktigaste beståndsdelarna, ramarna för var som får Kubo and the Two Strings att kännas som en Zelda-film – men långt från de enda om man ser till detaljerna. Ta till exempel de två onda systrarna, ett inslag som återfinns i Zelda. Eller det faktum att filmen praktiskt taget har bossfighter, där Kubo exempelvis måste ta sig an ett enormt skelett. Eller hur pilar skjuts mot stora lysande ögon. Det är både detaljerna såväl som grundstenarna som får mig att tycka Kubos äventyr bär på samma känsla som Links. Jag menar inte att Kubo nödvändigtvis hämtat från Zelda, utan snarare att de båda hämtat inslag från samma berättartraditioner och källor. Poängen är att Kubo and the Two Strings mycket väl hade kunnat vara ungefär hur en Zelda-film hade sett ut, och att det kanske delvis är därför som filmen funkar så väl för mig. För när jag ser Kubo plinga på sina strängar, kan jag inte hjälpa att le för mig själv och tänka på mina äventyr med Link.