Recension

Nioh (PS4)

Februari är kanske inte den roligaste månaden på året. Det är grått, fortfarande lite för kallt, julglittret nedplockat sedan länge och man sitter bara och väntar på att våren äntligen ska väcka en ur ens sex månader långa dvala. Årets februari har varit lite extra seg, då det inte kommit särskilt många spännande speltitlar att fördriva tiden med. Vi var bortskämda med en hejdundrande spelhöst 2016, med titlar som Firewatch, Mafia III, Deus Ex: Mankind Divided, ja listan kan göras lång. Inte minst så började det trilla in fler och fler VR-spel på marknaden.

Men februari 2017? Meh. Ett enda stort ”meh”. Men, fördelen med speltorka, är att de där titlarna som normalt sett riskerar att hamnar i skymundan lyfts fram. Och resultatet kan vara att man hittar riktigt bra spel. Nioh är definitivt ett sådant spel. Jag hade inte hört talas om spelet över huvud taget innan koden damp ner i mejlkorgen. Men oj, vad glad jag är att den gjorde det, för Nioh är en riktigt spännande underdog!

Nioh min Nioh

Nioh beskrivs kanske bäst som att Dark Souls och Ninja Gaiden fått ett barn (det är för övrigt samma team som ligger bakom Ninja Gaiden som gjort Nioh). Kanske ett något snällare, lite mer välvilligt barn än sina föregångare dock. Där Dark Souls exempelvis snålar med grejer till ditt inventory, är Nioh lite mer generös, exempelvis. Dessutom har Nioh sina egna tillägg, som gör att det blir mer än bara en DS/Ninja Gaiden-klon, så som protagonisten Williams ”Guardian spirit”, en ande som hjälper honom under spelets gång.

Du spelar som sagt som William, en surmulen irländare med utväxt, som råkar hamna i Japan under 1600-talets Sengoku-period. Något talande för vilket slags Japan William hamnar i, så översätts Sengoku med ”de krigande staternas tid”. Det är alltså inte Hello Kitty och kawaii som möter William, men istället politiska konflikter, arga soldater och samurajer och, inte minst, övernaturliga demoner.

Åh fy fan vad jobbig du är!!!

Förresten, glömde jag säga att det finns en hel hord av just arga soldater och övernaturliga demoner? Som alla är ute efter att döda William? Och som dödar William gång på gång på gång. Visst, fine, nu kanske jag outar mig själv som en Inte Så Jättebra Spelare när det kommer till den här typen av spelgenre, men så får det väl vara i så fall. För när jag tidigare nämnde Dark Souls som en förebild till Nioh, så inkluderar det även att du måste ha det där mytiska tålamodet av guld. För du kommer att dö. Och dö igen. Och nöta samma boss om och om igen. Det har (vill jag åtminstone tro) inte enbart med mina skills som spelare att göra, det är helt enkelt inbyggt i spelets mekanik. Prepare to die.

Nej, jag vill inte dö! Jag vill inte dö!!

För tro mig, Nioh har testat mitt tålamod. Jag är inte alls särskilt duktig på att dö. En gång, visst. Efter två gånger börjar jag knorra och den tredje gången åker kontrollen i väggen. Men åh, tillfredsställelsen när man klarar det! Det är ju trots allt den stora fördelen med svårbemästrade spel, att vinsten känns dubbelt så söt som annars. Det var nästan så att jag öppnade balkongdörren och skrek när jag lyckades ta mig an den första bossen. Men kommer jag att fortsätta spela det? Nja, det har jag helt enkelt inte tålamod för. Men om du har det, så är Nioh ett spel jag verkligen rekommenderat. Om inte annat, så för att glömma februarirusket för några timmar.

Kommentarer

  1. Kdoublejay skriver:

    Nioh är grymt. Det tar precis lagom mycket från sina inspirationskällor och finputsar och lägger tilk precis lagom för att det ska kännas eget och spännande. Jag är en Dark Souls veteran med minst 150h spelade i varje del av serien (med undantag från Demon’s souls som jag bara spelat igenom 2 gånger) och jag var ändå tvungen att lära om mig, bemästra nya mekaniker och dö. Om och om igen.

    Nu är jag snart klar med spelet (2 huvuduppdrag kvar) och trots att det inte har samma inverkan på mig som första Dark Souls hade back in 2012 (jag väntade in expansionen innan jag skaffade det) så är jag övertygad om att Nioh kommer finnas med på min lista över de bästa spelen från 2017. Kanske tom på ”Bästa spelen under -10 talet”-listan.

Skriv en kommentar