Recension

Drawn to Death (PS4)

Drawn to Death alltså? Snarare Drawn out to Death. Eller bara Bored to Death…

”Åh bra skämt, David! Väldigt kreativt. Säkerligen har ingen skrivit det där innan dig!”

Din sarkasm är noterad. Och du har rätt. Det tog mig cirka fem sekunder att komma på det där skämtet. Det är förutsebart och latmaskigt – och det är roligare än exakt varenda skämt i hela spelet.

Ser snyggt ut endast på väldigt små bilder.

Att skriva den här recensionen är egentligen att ge Drawn to Death mer uppmärksamhet än vad det förtjänar. Men precis som när enpotentiell game of the year-kandidat uppenbarar sig känns det som att jag har lika stor skyldighet att rapportera om ett av årets absolut sunkigaste skräpspel. En lärare lämnar inte ut några diplom till en IG-elev, men å andra sidan finns det ju faktiskt något väldigt imponerade i att lyckas skapa något som är så allergiskt mot allting som någonsin skulle kunna ses som underhållande eller bra. Så jag måste nästan skriva om det. Skitspel är ju lite av min grej, trots allt. Även om det här inte är den typen av skitspel jag brukar föredra…

Faktum är att det känns lite som att IG var vad David Jaffe och hans ”tuffa klasskompisar” siktade efter. Hela idén bakom Drawn to Death föddes trots allt ur klottret vi alla brukade rita i våra anteckningsblock i högstadiet när vi inte orkade lyssna under lektionerna. Och det är inte en dålig sak att hämta inspiration från, men resultatet ser nästan ut som en färglös PSP-version av Borderlands. Cel-shading (tekniken som ger spelet sin tecknade look) har i många fall gjort att spel har fått ett nästan tidlöst utseende, men hur fulsnyggt designade karaktärerna och miljöerna än må vara i Drawn to Death ser de inte särskilt tjusiga ut i den här spelmotorn.

Och som innan nämnt är även spelets syn på humor ganska ful. Eller, ful är nog inte rätt ordval. Skittråkig passar nog bättre. Redan i spelets tutorial, alltså några enstaka sekunder in i spelet, blir det väldigt tydligt hur din spelupplevelse kommer att bli.

Det första Drawn to Death gör är att kalla dig en ”jävla idiot”, utan någon annan anledning än att det är vulgärt. Och genom resten av träningsområdet fortsätter det bara att regna förolämpningar. En katt med ögonlapp säger att han ska mörda dig för att han ”fucking hatar dig”. Grodan kallar dig dum för att du testade om spelet hade röstkontroll (även om du faktiskt inte föll för den bluffen) och så sägs det även någonting om att din mamma tar på sig själv med glidmedel.

Vad som gör det här extremt irriterande har egentligen ingenting att göra med att spelet behandlar dig som skit. Många spel gör det. Jag skulle gladeligen lyssna på Glados nedlåtande ton any day of the week! Problemet ligger i att Drawn to Death har exakt noll engagemang för att faktiskt säga någonting som är genuint roligt. Och visst, vad du tycker är roligt behöver inte vara samma sak som vad jag tycker är roligt, men förlåt mig om jag dömer dig för att du fnissar åt onaniskämt med din mamma i huvudrollen.

”Äh! Du är bara en sån där pryd typ som inte klarar av det när saker bli obehagliga!”

Bra vapenvariation, men det hjälper inte

Pryd? Nej du! Den här spelskribenten har fnissat sig igenom både Pink Flamingos och Female Trouble (de absolut hemskaste scenerna till trots). Absurd och fräck humor kan jag klara av, beroende på kontext. Vad jag inte klarar av är ”skämt” som till och med jag hade kunnat göra bättre. Och jag är inte rolig. Alls. Drawn to Death vill gärna att du ska tycka att det är ballt, men den punkiga attityden är lika övertygande som en Sex Pistols-låt som tolkats av Nickelback. Allt känns så påklistrat och fejk, som en lillebror som försöker skryta för sitt syskon genom att berätta vad han gjorde i Postal 2. Men du imponerar inte någon, Drawn to Death. Inte någon som har växt ifrån Postal 2 i alla fall.

Men allt det där hade kanske varit förlåtet (med enorm betoning på kanske) om spelet åtminstone hade varit roligt att spela. Och på förhand ser det faktiskt inte så pjåkigt ut. Vapnen är vanvettiga och karaktärerna som bär runt på dem likaså. Du kan tredjepersonsskjuta dina motståndare med allt från retrospelkonsoler till laservapen och likkistor. Mängden spelare som får plats i en och samma match är förvånansvärt få (bara fyra) men knasighetsnivån är lockande nog.

Tyvärr räcker det inte till. Kontrollen är stel och obekväm, vapnen saknar all känsla av tyngd och miljöerna allting utkämpas i gör väldigt lite för att få striderna att kännas spännande. Att utvecklarna dessutom förväntar sig att du kommer vilja spendera extra pengar på ”loot boxes” är fnissframkallande.

Jag kanske är en jävla idiot, trots allt. För jag känner mig i alla fall inte smart när jag spenderar min tid med Drawn to Death. I synnerhet inte när jag skulle kunna våldgästa en kompis och spela Sunset Overdrive istället.

Kommentarer

  1. T4 Was Here skriver:

    Ja, och dom kan ju inte ens göra en ”sexy ninja haj” ordentligt!
    Learn to furry, motherfuckers!
    (vissa hen för Siri och se hur arg hon blir)
    Fast jag har inget i mot att spel har en elak attityd mot spelaren.
    Och mikrofons skämtet var rätt så kul.

Skriv en kommentar