Throwback Thursday

Estetisk elitism

Varje torsdag letar vi fram ett guldkorn i vårt stora arkiv. Dagens inlägg, signerat Anna, publicerades ursprungligen 14/10 2013.

– Gears?
– Ja?
– Nu är ju det här vår fjärde dejt…
– Tredje faktiskt.
– Jaså? Hursomhelst, jag tänkte att vi kunde prata lite om vart vår relation kan vara på väg.
– Ja, absolut!
– Okej, jag har tänkte lite såhär: Jag visste ju att du var en kompetent spelserie redan innan vi började träffas, men jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk när du berättade att du var en renodlad shooter. Du vet, jag går mer igång på äventyr och brukar dejta rollspel och peka-klicka.
– Mm, okej…
– Men så sa väldigt många kompisar att de gillade dig skitmycket, att du har grym känsla, skönt småironisk humor och att du inte tog dig själv på så stort allvar. Och sånt gillar jag, och jag kände att vi måste ju träffas!
– Vad roligt att höra!
– Så jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här… För det är inte skjutandet eller machoattityden som förstör det för mig, det är det att, ja alltså, rent ut sagt är du så jävla ful.

Så kan det låta inne i mitt huvud. För jag är en estetikelitist som kan vägra spela ett spel enbart baserat på hur det ser ut.

Det är inte bara Gears of War som fått korgen av mig halvvägs genom fjärde dejten, spel som Kingdom Hearts, Skyward Swords och New Super Mario Bros ger mig eksem och dödslängtan. Bara på grund av Estetisk elitism 03estetiken.
Så vad är mitt problem, varför får vissa spel mig att fryna på näsan och vägra plocka upp kontrollen? Vad är det med dem som triggar igång den reaktionen i mig? Och är det värt att jobba på?

Till att börja med, dags att få sjukdomsinsikt: Jag är en estet ut i fingerspetsarna, höger hjärnhalva dominerar, här finns massor av kreativitet och med ett väl utvecklat bildseende. Du kanske känner igen dig i beskrivningen? Är du också en överdängare på Memory och kan imitera personers röster och gester efter att ha pratat med dem i bara några minuter? Du kan dock inte säga vad personen i fråga hade för skor på sig eller vad de har för färg på ögonen, för dem tycker du inte om att se in i. Grattis, du är en estet, vi äter och andas bilder. I vår klick behöver man bara bläddra i en serietidning i någon sekund för att avgöra om man ska köpa den eller låta bli, för vi vet minsann precis vad vi gillar och inte gillar.
En halv sekund, fin eller ful, pang!

Det är alltså inte bara spel jag applicerar mitt extremt kritiska bildseende på, men det är de som kategoriseras upp hårdast.
Det finns två tydliga förgreningar av estetik som jag inte står ut med inom speldesign, vi kan kalla dem De Plastiga och De Gråbruna. De är lustigt nog varandras totala motsats på många sätt; De Plastiga är ljusa, färgglada, Estetisk elitism 02saknar ofta helt texturer och spelar mycket på sin gullighet. De Gråbruna å andra sidan har gott om texturer, men desto mindre av färgen. Paletten dikterar att allt ska vara smutsbrunt, rostbrunt eller gråbrunt, ofta toppat av för mycket bloom-effekter.
Självfallet spelar övrig design också roll, karaktärer och bakgrunder, men när dessa sen doppas i antingen en knallgrön och glansig färg, eller rullas i först grå färg och sen grus, då förstör det bra designtänk för mig. Jag vill att ett polerat äpple ska se ut som ett polerat äpple, jag tycker däremot det blir obehagligt när de sätter den texturen på en människokind eller ett klippblock. Andra spel dränerar mig på glädje och energi för att de är så färglösa. Kära lilla shooter, jag vet att du vill förmedla en känsla av apokalyps, men måste du vara så förbannat ful för det?

Så där sitter jag och spyr galla över verk från grafiker och konstnärer, vars erfarenhet och hantverksskicklighet skulle kunna – och borde! – örfila mig flera varv runt rummet. För även om jag har friheten att tycka och tänka vad jag vill om spels utseende så är det ju ändå något väldigt skevt med att avspisa hela spelserier för att de inte träffar precis rätt i min referensdatabas av snyggt och mindre snyggt.
Hur mycket av spelets utmaning, manus, dialoger, spelkänsla och karaktärer hinner jag snappa upp från en trailer som är under en minut lång? Vad jag däremot hinner se är att, åhnej, den har den där Play-Doh-estetiken som jag hatar, då skiter vi i det.
Nu har vi kartlagt den typen av grafik som jag känner ett starkt motstånd för, hur är det med dig? Finns det någon typ av återkommande färgschema som ger dig magsår? Är du kanske en av dem som vet om att Viva Piñata-djurens döda ögon tittar på dig vart du än går i rummet eller är du bara helt normal och tycker att N64-texturerna åldrats bedrövligt illa?

För att göra saken ännu värre måste jag dessutom erkänna att jag inte lever som jag lär, när andra dömer ut saker Estetisk elitism 01baserat på utseende så kan jag bli helt tokig. Den som någon gång sagt till mig att de vägrar titta på svenska eller svartvita filmer får onda ögat av mig. Om en kompis inte vill på en andra dejt med någon (kanske en tredjepersons-skjutare?) för att denne hade misstänkt korta underarmar så får de en lång utläggning om hur fantastiskt vacker denna hen säkert är på insidan.
Det stränga bildseendet applicerar jag bara på vissa saker och bara när det passar mig, och det är någonstans här man inser att man är en ganska sorglig kuf.

Så vare sig du själv är en estetikelitist eller inte, så har du ett ansvar inför dig själv; att inte krympa ditt synfält och få tunnelseende.
Proffstyckaren och bildnazisten kan gå och vila middag, för vi ska se förbi det plastiga och det gråa och utforska vad som finns därunder. Lova mig bot och bättring, och jag gör detsamma.

Kommentarer

  1. Mehazael skriver:

    Ja, eh, alltså… Jag slutade ju spela Deus Ex efter typ fem minuter, mest för att jag, ähum, inte gillade Adam Jensens röst… Men ja, jo, ibland kanske man ska försöka se mellan fingrarna med sånt. Jag älskar ju fortfarande BioWare-spel trots att deras animationer är lite väl awkward.

Skriv en kommentar