Under många år var Netherrealm, eller Midway Games Chichago som de hette på den tiden, lite av fightingspelvärldens pajas. Ni vet dom där som visserligen kunde roa och underhålla för stunden men som saknade djup och som man enkelt kunde vifta undan när det skulle snackas allvar. Mortal Kombat-spelen må nästan alltid ha varit roliga att spela med kompisar men om man har jämför med konkurrensen så har de bloddränkta kämparna mer präglats av trasig spelmekanik, obalanserade karaktärer, billig taktik och i grund och botten dåliga fightingspel. Men Netherrealm har lyckats hitta något som gör dessa spel väldigt underhållande att spela.

Netherrealm verkade länge jobba på att bli fightingspelsgenrens långfinger mot resten konkurrenterna och de jobbade aktivt mot att bli mindre och mindre relevanta och de nådde någon slags topp, eller snarare botten, med sitt spektakulära magplask Mortal Kombat vs DC Universe. Efter det skärpte de sig och med Mortal Kombat som släpptes 2011 så visade Netherrealm att de kunde göra genuint bra fightingspel med bra mekanik och system. Även om det inte var felfritt så var det ändå ett stort steg framåt. Netherrealm fortsatte på den inslagna banan med Injustice: Gods Among Us ett par år senare.

Jag gillade Injustice skarpt och förhoppningarna var höga när jag började spela Injustice 2. Allt börjar ganska bra med en lektion i hur man spelar och de olika mekanikerna man har till sitt förfogande och sedan gör man bäst i att ge sig in i kampanjläget för att vänja sig lite i hur man spelar. Kampanjen är upplagd som att du spelar olika kapitel där du får spela olika karaktärer som på ett eller annat sätt ska besegra sina rivaler och allt ställs mot bakgrund av att den tvärnedrige Brainiac är på jakt efter Superman och Supergirl. Ni som spelat det första spelet vet att Superman inte riktigt har uppfört sig så väl som man skulle önska och därför sitter han nu i fångenskap hos Batman och hans kompisar.

Även om kampanjläget är upplagt riktigt bra med kul matcher, riktigt snygga mellansekvenser med imponerande animation och bra röstskådisar så är själva handlingen tunnare än finncrisp. Kampen mellan det goda och det onda laget är hjälplöst fånigt och även om alla andra komponenter av upplevelsen sitter så kommer jag inte undan att handlingen är bedrövlig. Detta till trots är kampanjläget underhållande då man får pröva på en mängd olika kombatanter och det är ett ypperligt tillfälle att hitta sin egna favoritkaraktär att fortsätta med sedan.

Hörnstenen i stridssystemet är supermätaren. Allt eftersom du ger och får skada så fyller du upp din mätare som har fyra steg. Att få in den första attacken ger dig ett steg av mätaren vilket bjuder in till att göra början av matcherna ganska offensiva. När alla fyra steg av mätaren är fylld kan du göra en superattack med massiv skada som resultat. De olika stegen kan också förbrukas genom specialattacker, undanmanövrar och mycket annat. Kontrollen är tight och jag upplever alltid att man har väldigt bra kontroll över sin karaktär.

Även om jag kan anse att det är tämligen meningslöst att spela fightingspel allena så finns det lite att roa sig med. Onlinedelen fungerar bra och jag har inte haft några problem att hitta matcher varken rankat eller orankat och det underlättar helt klart att man kan neka vissa matcher om oddsen eller motståndarens uppkoppling inte passar dig. Men om du inte vill gå online heller så finns Multiverse där du får ställa upp i en serie matcher under olika förhållanden med varierande svårighetsgrad. Belöningen blir lådor där det finns utrustning till de olika karaktärerna. För som i så många andra spel är loot en betydande del. När du öppnar lådor får du allt mellan två och sex slumpmässigt utvalda föremål till de olika karaktärerna. Det finns mer eller mindre hur mycket utrustning som helst och du kan mer eller mindre skräddarsy din karaktär hur du vill både till utseende och karaktärens förmåga.

Jag kan dock inte låta bli att störa mig lite på karaktärsgalleriet. Jag är inte överförtjust i DC:s universum då jag tycker att många karaktärer känns otroligt fjantiga. Även om det finns klockrena karaktärer som Supergirl, Batman, Wonder Woman och Deadshot så finns det också karaktärer som ser så hiskeligt töntiga ut att jag nästan baxnar. Swamp Thing, Cheetah, Aquaman och Captain Cold känns hopplöst gamla och tråkiga. Även om de definitivt kan vara roliga att spela som, Aquaman var en favorit i det första spelet och även i tvåan är han riktigt underhållande att spela som, känns de ändå malplacerade bland de lite fräckare hjältarna. Det kanske bara är jag som är erkänt mer vänligt inställd till Marvel än DC men även om karaktärerna är bra animerade, har bra förmågor så kan jag inte låta bli att känna att de känns töntiga.

I slutändan är dock Injustice 2 ett riktigt solitt fightingspel och jag kan varmt rekommendera det. Är du inte ett jättestort fighting-fan så tycker jag faktiskt att detta är ett bättre val än det mer oförlåtande Tekken 7. Det finns roligare saker för den ensamme spelaren och det är enklare att komma in i Injustice 2. Det är en solid, svinsnygg och underhållande piskfest och onlinedelen fungerar mycket bra. Man får inte allt djup men det finns tillräckligt för de flesta och inlärningskurvan är inte riktigt lika hög som i Tekken 7.