Krönika

En obotlig Nekromantiker

Jag älskade att spela med Necromancern i Diablo 2, att smacka upp obscena mängder skelett och andra odöda ting gav mig en alldeles speciell tillfredsställelse. Därför var det med ett lite trumpet anlete som jag valde karaktär för första gången i Diablo 3 för närmare fem år sedan, Nekromanten saknades ju…

Inte heller med Reaper of Souls kom det någon trollare av odöda, vilket kom lite som en shock då temat onekligen var av odöd sort. Men men, Tempelriddaren var skoj hon också, även fast inga lik fick återbringas från deras gravar. Till slut var det dock dags. Blizzard valde, som käre Gert skulle säga, att ÄNTLIGEN släppa Necromancern som spelbar karaktär och med det har jag återigen fallit ner i monstermördarknarket som är Diablo 3.

En kompis undrade här om dagen hur jag orkade spela om vissa spel gång på gång, speciellt med mitt rastlösa sinne. Jag beskrev Diablo 3 som rofyllt och meditativt, lite skumt kanske då det till 99% består av blodig slakt, men jag håller vid de orden. Få saker får mig så lugn och avslappnad som Diablo 3. Nåja, kanske inte bossarna på de svårare nivåerna, men att farma är verkligen rogivande, ett sorts spelande som inte kräver så mycket. Lite som att titta in en brasa på en strand sent en sommarnatt.

Fyrahundratusen miljarder skelett

Allt är som förut, alla som spelat känner igen sig, i början av Necromancerns karriär är det mest skelett som upplivas, senare även Golems och dina slaktade fiender. Starten är också den lika seg som tidigare, det blir riktigt kul först uppemot level 45 då de flesta magierna och deras runor är upplåsta. Ska jag klaga är det väl just att allt känns igen så otroligt mycket som skaver, men det hade ju inte heller funkat att skapa något helt nytt i ett fem år gammalt spel, balansen mellan karaktärerna måste väl hållas i schack antar jag.

Åratal senare…

Oavsett vad så älskar jag fortfarande Diablo 3 och tar alla chanser jag får att spela mer. Precis som när jag spelade Dablo 2 hos grannen för så många år sedan, så förvinner även nu hela sommarnätter i monsterslakt. Semestern är för långt borta…

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    D3 är ett spel jag faller tillbaka till då och då, brukar spela säsongerna och det är otroligt roligt så länge man känner att man blir bättre. Tyvärr går det alldeles för fort att få riktigt bra grejer och sen blir dom långa spelsessionerna allt fler utan att man ens ser minimala uppgraderingar, då tröttnar jag igen 🙁

Skriv en kommentar