Intryck

Yakuza Kiwami (PS4)

För något år sedan fyllde jag 30. Redan innan dess började folk i min närhet oja sig om att nu var man minsann gammal och om hur dåligt det var. Visst, de finns absolut saker som är dåliga med att bli äldre. Man har i regel mindre tid till att tramsa omkring och göra roliga saker, kroppen kräver mer underhåll för att inte säcka ihop och man är inte lika nere med kidsen längre. Men allt det där vägs upp av att jag blivit mer villig att bredda min världsbild och släppa in saker i mitt liv som jag aldrig skulle kunna tänka mig tidigare.

Nu snackar jag såklart inte om att jag börjat respektera vaccinationsmotståndare, tycker att den där Trump kanske inte är så illa ändå – eller tänker äta Kalles kaviar. Det är ju bara vansinne. Eftersom det här är en spelsajt är det såklart att jag öppnat mitt sinne för tidigare otippade spelserier jag menar.

På senare år har jag plockat upp, fastnat för, och fullständigt älskat såväl Metal Gear Solid-serien som Dark Souls i alla dess former. För bara något år sedan har jag inte ens tagit i spel som Nier: Automata eller Persona 5 med tång, men jag är oerhört glad att jag gjort det. En av mina senaste nya kärleker stavas Yakuza som just nu i ropet med Kiwami – en remake av första spelet.

Där jag tidigare såg anime-trams med ett rörigt stridssystem och en oförståelig story har nu uppenbarat sig en fascinerande, om än extremt överdriven, inblick i den japanska undre världen. Inte bara yakuzan och dess inflytande i samhället, utan även japansk kultur i stort. Vetgirig som jag är får jag, återigen på ett väldigt överdrivet sätt, lära mig om host- och hostessklubbar, dryckeskultur och hur man beter sig på karaoke. Jag är såklart medveten om att inget av detta speglar verkligheten i Japan, men det är ju kul att fantisera lite.

Se upp för Majima… Överallt!

Att sedan favoritkaraktären från Yakuza 0 från tidigare i år, Majima, dyker upp som en bokstavlig gubben i lådan för att fajtas i tid och otid gör inte saken sämre. Utklädd till polis eller zombie, i soptunnor, under trafikkoner eller lurandes under kloaklock. Ingenstans går man säker från ”the mad dog of Shimano”.

Även om Kiwami, vars original ju släpptes 2005, haltar berättartekniskt jämfört med det purfärska 0 och att det har en många gånger sunkig syn på kvinnor och homosexuella kan jag inte hjälpa att falla hals över huvud för det. Inte ens att stridssystemet för bara något år sedan hade fått mig att vilja kräkas kan få mig att hålla mig borta från galenskaperna, tramset och den stundtals riktigt djupa och medryckande storyn. Spelet är helt enkelt inte alltid jättebra, men jag kan ändå inte sluta spela.

Jag har ännu ett gäng timmar kvar innan jag kan betrakta Yakuza Kiwami som avslutat, men jag tänker passa på att njuta i fulla drag av denna serie som jag plötsligt kommit att älska. Det sjätte spelet i serien når oss i väst i mars nästa år, och Yakuza 2 får samma remaster-behandling som det första spelet i Japan redan i december. Snacka om att ha fallit för en serie vid precis rätt tillfälle.

Frågan är när det börjar gå åt andra hållet för att man till slut ska bli en trångsynt gubbe. Ser inte direkt fram emot den dagen. Men tills dess tänker jag se till att ge så många otippade spel som möjligt en chans.

Skriv en kommentar