Recension

Assassin´s Creed Origins (PC)

Assassin´s Creed är en spelserie som jag, efter många års försök till att spela och tycka om, fortfarande har enormt svårt för. Och när jag säger ”enormt svårt för” så menar jag på en ”jag fick köpa ny handkontroll till min PS4a efter att jag försökt spelat Assassin´s Creed Unity”-nivå. Jag må vara en arg Videospelare med en många gånger problematiskt kort stubin, men de tidigare spelen i serien tar mig till en helt ny nivå där inte ens Köksarg räcker som beskrivning.

”Men varför recenserar du då Assassin´s Creed Origins överhuvudtaget Matilda?” undrar du nu såklart. Och jo det förstår du, det är för att Ludde Lundblad är sadist. Eller för att han helt enkelt inte kände till mitt förflutna med spelserien, men jag gissar på det förstnämnda.

Så stämde då mina förutfattade meningar om Ubisoft´s senaste alster? På detta måste jag, chockerande nog svara nej. Assassin´s Creed Origins är ett spel som jag verkligen tycker om. Mycket. Jag startade spelet med förväntningen att jag skulle hata det, men möts istället av raka motsatsen och finner mig själv längta efter nästa tillfälle jag får sätta mig ner och försvinna in i världen där vår protagonist Bayek of Siwa huserar.

Assassin´s Creed Origins är, i mina mått mätta inte ett ”klassiskt” Assassin´s Creed spel, många (inte alla) av de delar jag personligen inte tycker om i de föregående spelen ser jag här inte röken utav här. Istället möts jag av en underbar morph av de bästa delarna utav Far Cry serien och The Witcher III, som är spel som jag personligen uppskattar väldigt mycket.

Historien i det här spelet är en ganska klassisk sådan, om hat, kärlek och hämnd. Och även om detta kan tyckas vara en ganska uttjatad storyline så tycker jag att den gör sig väldigt bra här och jag blir allt eftersom storyn utvecklas bara mer sugen på att få fortsätta spela för att få veta hur det kommer sluta. Som nämnt ovan får du i spelet följa protagonisten Bayek of Siwa, Bayek är vad de i spelet kallar för en medjay, vilket jag har valt att tolka som en väktare, eller en sorts beskyddare. Bayek som karaktär är ifrån första stund väldigt spännande, han utsöndrar en inre ilska som inte går att ignorera, men där finns också någonting mer, någonting djupare. Bayeks lager fortsätter utvecklas mer och mer vartefter historien fortskrider och jag som åskådare vill bara veta mer om honom och hans tragiska förflutna.

Efter väldigt många timmars spelande av Assassin´s Creed Origins är jag efter det att eftertexterna rullats absolut inte färdig med spelet. Jag vill inte avsluta min resa med Bayek ännu. Känslan av att vilja fortsätta uppleva och upptäcka i ett spel även efter mainstoryns slut, är för mig främmande. Jag är inte helt säker på exakt vad det är som griper tag i mig i det här spelet, men griper tag gör det allt, och det hårt. Med allt detta sagt, trots buggar som gör mig förföljd av högljudda katter jag inte kan bli av med och det enormt korkade faktum att en kan klappa katterna i världen men inte hundarna, är Assasin´s Creed Origins ett av de absolut bästa spelen jag spelat i år.

 

 

 

 

Skriv en kommentar