Mitt förhållande till NHL-spelen har minst sagt varit upp och ned. Från början med NHLPA Hockey 93 på Super Nintendo där min kompis konstant förnedrade mig genom att slå mig med typ 10-15 mål per match till det överbriljanta NHL 94 där spelfältet var betydligt jämnare. Sedan fortsatte det under åren fram till NHL 98 då jag helt enkelt tröttnade och lämnade spelserien totalt. Jag gjorde ett försök i NHL 2009 då skillstick-systemet debuterade. Men när mitt Pittsburgh Penguins åkte på rådäng av Rögle så kände jag att det fick vara och det var inte förrän NHL 13 som jag på allvar gjorde ett nytt försök. Då var det kärlek vid första slagskottet. Det klickade direkt och jag spenderade enorma mängder tid med att såväl bygga upp en egen franchise som att spela EASHL med kompisar. Detta fortsatte i viss avslagen mängd i NHL 14 men avstannade helt i det urusla NHL 15.

NHL 15 lämnade en sur smak i munnen på mig och det är inte förrän jag tog mina skär på den blanka isen i NHL 18 som jag återvänt till serien. En av de stora nyheterna detta år är expansionsdraften där du får ta plats som ligans nya lag. Antingen om du tar årets nykomlingar Las Vegas Golden Knights plats eller om du väljer att bli lag nummer 32 i ligan. Expansionsdraften går ut på att du får plocka spelare från alla lag i ligan, exklusive de 15 spelare som varje lag måste skydda, och sätta ihop ditt egna lag. Det finns en hel del att göra utöver att bara välja spelare då du måste skräddarsy allt från matchdräkter till vilken ljuspuls med vilka färger du ska ha runt om i arenan när ditt lag gör mål. Som simulatorläge är det inte överdrivet upphetsade det ska erkännas och jag får lite samma känsla även på isen.

Teamet i Vancouver har till NHL 18 sett till att ta vara på lite av det som präglar riktiga NHL just nu. Från att ha varit en proffsliga där vissa spelare kunde hänga med lite på sniskan bara de var bra på att tafsa till folk i ansiktet med sina knytnävar, är det numer en liga där var och ett måste vara ett fullkomligt fullblodsproffs ut i fingerspetsarna. Detta betyder betydligt mindre lastgammalt dödkött och istället är det snabbskrinnande ungtuppar med handleder lena som siden. Till i år har EA sett till att satsa på att göra spelet med klubban enklare och mer effektivt och såväl offensivt och defensivt har det blivit betydligt bättre och det är enklare att göra mer avancerade manövrar än tidigare. Lägg här till att passningssystemet är kraftigt förbättrat och kan ge dig en visuell indikation på hur passen kommer att och du har ett spelsystem som öppnar upp för mer glädje.

Men trots det så finns det en hel del smolk i bägaren. Jag upplever att det allt som oftast går alldeles för långsamt på isen och det fysiska spelet med tacklingar har blivit betydligt svårare att kontrollera och effekten känns för det mesta intetsägande. Målvakterna beter sig stundtals som yra småfåglar och det nya spelläget NHL Threes är inte alls speciellt kul. För även om det är roligt att spela tre mot tre på en mindre yta nästan helt utan regler så finner jag inte någon spänning eller upphetsning kring det. Visst kan det vara kul att spela ett par matcher i soffan med en kompis men inte mycket mer än så. Beslutet att göra arkad-liknande hockey men basera det på fysiken i en simulator var inte en jättebra idé om sanningen ska fram.

NHL 18 är utan tvekan ett kompetent hockeyspel och oavsett om du vill spela online eller offline så finns det hur många alternativ som helst. Personligen hade jag önskat mig mer fart, en fysikmotor som bättre kan hantera kolliderande kroppar och ett arkadläge som verkligen andas arkad. Nu blev det mest en halvmesyr som roar för stunden utan att lämna betydande spår.