Krönika

Om att må dåligt

Ni vet den där känslan när du står framför badrumsspegeln. Ansiktet är rött då du gör allt som står i din makt för att din gråt inte skall höras. Du ser dig själv i ögonen och viskar att allt kanske skulle vara så mycket bättre om du inte fanns. Känslan av att du egentligen inte har något syfte. Det enda du gör är att göra människor som står dig nära illa. Eller, det är inte sant. Det du gör är att du försöker med allt som står i din makt för

Monika. Jag hatar dig!

att de människor som står dig nära skall vara lyckliga. Men hur hårt du än försöker så blir det inte så. Du tar på dig skulden för detta. Skulden väger så tungt på dina axlar att du bara vill släppa allt. Försvinna. Om du försvinner, så försvinner kanske också alla bekymmer. För visst är det som så att det är du som är roten till all olycka? Så måste det vara? Om du dör, då skulle ingen sakna dig. Alla skulle tycka att tillvaron genast blev lite lättare. Visst, dina barn skulle kanske sakna dig. I alla fall för en liten tid. Men med tanke på vilken falsk person du varit senaste tiden. Gått omkring med ett ansträngt leende. Du har försökt vara glad. Så jävla glad. Men innerst inne, under den glada och roliga olyckan, där finns mörkret. Ett mörker som du nu ser rakt in i, när du stirrar rakt in i din spegelbild. Ni vet den känslan?

Den känslan vill jag aldrig mer uppleva. Jag har tagit strid med mitt mörker. En strid jag efter många år har vunnit. Men striden var inte smärtfri. Den har för evigt ärrat mig. Spår av mörkret kommer alltid finns i mig. Tiden läker inte alla sår. Ärr av sår av denna sort har en tendens att aldrig riktigt blekna. Utan de finns där. Så tydliga. Som en påminnelse.

Under veckan som varit har jag blivit rejält påmind om min ärr. Jag har nämligen spelat ett spel. Innan jag fortsätter att skriva om detta spel, vill jag att du tar dig tiden att titta på trailern för detta spel.

 

Silent Hill framstår som en godnattsaga för barn i jämförelse
Såg du varningen där i början? ”This game is not suitable for children or those who are easily disturbed”. Den här varningen finns inte där för att väcka uppmärksamhet. Denna varning skall tas på största allvar. Om ni inte tror mig, så fråga min kollega Pim. Hen ångrar nog att jag fick hen att spela detta spel (men samtidigt tror jag hen är glad över att jag fick hen att göra det).

Doki Doki Literature Club är nämligen något av det mörkaste jag upplevt i spelväg. Silent Hill framstår som en godnattsaga för barn i jämförelse. Till en början verkar det vara ett spel om depression, ångest och utanförskap. Ett spel som skall få en att tänka till och känna något. Vilket en gör, men det en känner går inte att beskriva med ord. Jag har sett och gjort saker som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle få göra i ett spel. Det jag har upplevt framför datorskärmen under de 5-6 timmar det tar att spela igenom Doki Doki Literature Club, går inte att beskriva med ord.  Det är verkligen något som en själv behöver bevittna. Jag är glad över att jag tog mig den tiden. Jag är glad över att ett spel har påmint mig om vem jag en gång i tiden var. Jag är glad över att ett spel har fått mig att känna mig stolt över mig själv, över den person jag nu är idag.

Tack Doki Doki Literature Club. Jag hatar dig.

 

Kommentarer

  1. Oskar Sandström skriver:

    Så trailern är med andra ord riktigt dålig eftersom den är gravt vilseledande om spelets teman? För inget av det du nämner framgår ju av trailern, annat än varningen i början.

  2. Henrik Blomgren skriver:

    Skönt att visuella noveller finner så många. Berör så många. Då finns det hopp.

    För en bra berättelse, med musik som passar scenerna och sedan välskriven dialog räcker för att beröra. Räcker för att skapa känslor och minnen.

    Och nej, har inte spelat Doki Doki Litterature Club. Jag har tillräckliga problem med andra saker ändå. Behöver inte må sämre än vad jag redan gör.

Skriv en kommentar