Recension

Recension: Shadow Of The Colossus (PS4)

Shadow Of The Colossus. Ett spel som enligt många är något utöver det vanliga. Det är ett spel som Anders Brunlöf placerar på plats nummer 5 på sin personliga topp 100-lista även de bästa spelen någonsin. Det är ett spel som har 91 på Metacritic. Det är ett spel som en inte får tala illa om, då det är ett spel som är sjukligt älskat av dem som älskar det. Jag har aldrig spelat detta spel. Fram tills nu.

Det var med en aningens nervösa händer jag startade upp den nya versionen av Shadow Of The Colossus som inom kort landar i butikshyllorna (spelet släpps den 7 februari, reds.anm.) då jag har känt en viss press från delar av redaktionen – eller ja, Anna. Har haft känslan av att om jag inte skulle uppskatta detta spel, så skulle Anna komma på hembesök och min skjorta skulle bli tom illa kvickt.

”Detta är en upplevelse utöver det vanliga. Det här är ett spel som drabbar ens hjärta”
Innan jag går vidare och avslöjar om min skjorta kommer bli tom eller inte, så tänkte jag snabbt redogöra för vad som är nytt med denna utgåva av spelet. Det har redan fått sig en HD-remake till PS3 men nu har det alltså även kommit till PS4. Förutom att det är löjligt snyggt så har det även fått sig ett modernare kontrollsystem. Men att placera olika knappkommandon på ett mer rimligt sätt behöver inte betyda att kontrollen blivit bättre. Nä, den och kameran är precis lika irriterande och dålig som jag upplevde att den var i The Last Guardian. Men de som är förstå-sig-påare-som-vet-bäst, skulle väl kanske säga något i stil med att det är en del av upplevelsen? Själv blir jag bara förbannad när jag misslyckas med ett hopp för örtionde gången. Att jag faller från en koloss rygg på grund av att kameran motarbetar mig förhöjer inte min upplevelse det minsta.

Dra mig i skägget, om du vågar?

Om vi ska återgå till min skjorta och huruvida Anna kommer se till att den blir tom, förstår ni kanske att kontrollen och kameran inte direkt gjorde att oddsen för en tom skjorta blev högre. Tvärtom. Plus det faktum att jag efter att ha tagit ned de två första bossarna i ärlighetens namn inte kunde förstå storheten med spelet. Visst kunde jag föreställa mig hur häftigt det måste varit 2005 att klättra upp för en koloss, men nu 2018, not so much. Men sen, vid den tredje kolossen hände något.

Jag kan inte exakt peka på vad men där och då drabbades jag av spelet på ett sätt jag inte var beredd på. Plötsligt uppskattade jag den öppna, men ödsliga världen. Plötsligt blev kolosserna vackra. Plötsligt började jag känna något när jag spetsade kolosserna med mitt svärd. Mina ögon öppnades och jag började så smått förstå vad det är med Shadow Of The Colossus som gör det så bra. Detta är en upplevelse utöver det vanliga. Det här är ett spel som drabbar ens hjärta. Plötsligt struntade jag fullkomligt i den undermåliga kameran och den kassa kontrollen. Ett spel som Shadow Of The Colossus är spel som inte kräver den tajtaste av kontroller. Det är större än så. Det är vackra än så. Det är bättre än så.

Min skjorta kommer inte bli tom.

Skriv en kommentar