Nintendo har ur ett kommersiellt perspektiv ägt den stationära konsolmarknaden tre gånger. Det är två gånger mer än Sony, och tre gånger mer än Sega och Microsoft. Men de starkaste stjärnorna brinner snabbast, och medan den här generationens konkurrenter tuffar vidare har Wii i stort sett pensionerats av Nintendo. Medan WiiU planeras att släppas i slutet av det här året slåss Microsoft och Sony om casualpubliken som Nintendo lämnat bakom sig. För den här generationen har klyftan varit mer tydlig än någonsin. Under de första 3-4 åren hade Wii nästan monopol på casualpubliken, innan Kinect och Move anslöt sig. Men det är inte första gången som Nintendo varit det mjuka alternativet. För Nintendo har aldrig någonsin varit coolast.

Aldrig blev den här kontrasten tydligare än när Sony äntrade marknaden med Playstation — konsolen som definierade tv-spelens coola publik. F-Zero, som var Nintendos just då mest attitydsfyllda spelserie blåstes ur vattnet av Playstations Wipeout. Vi snackar supercool musik av riktiga, supercoola artister och supercoola fordon med supercoola vapen på supercoola banor. Wipeout var supercoolt, och var början på Sonys korståg att göra tv-spel supercoolt. Playstation bjöd på mogna racingsimulatorer, djupa rollspel och våldsamma fightingspel. Nintendo 64 handlade mer om färgglada plattformsäventyr och… det var i stort sett allt. Till och med Conker’s Bad Fur Day kom förpackat i det barnsliga fodralet. Det enda riktigt coola och vuxna Nintendo hade var Goldeneye och Turok.

Så här har det fortsatt. Nintendo är det lite snällare, mesigare alternativet som inte satsar på attityd. Nintendo gör något som blir framgångsrikt, och snart kommer en coolare version av den produkten ut från konkurrenterna. Mario och Sonic. F-Zero och Wipeout. Pokémon och Digimon. Zelda och Darksiders. Playstation Move och Wii. DS och PSP. Och nu senast Super Smash Brothers och Playstation All-Stars Battle Royale. Exemplen är många, och Nintendo är aldrig coolast. Det är ett faktum som inte kommer ändras med WiiU. Nintendo har ett par spelserier där man skulle kunna satsa på den vinkeln. Metroid, Zelda och till viss mån kanske F-Zero om de bara skulle vilja det. Men bortsett från ibland Metroid vill de aldrig gå fullt ut. Nintendo är fortfarande kvar i facket som Sega placerade dem i, och som de kanske själva gick med på att placeras i.

Illus: Penny Arcade

Den kanske mest hatade spelaren sedan slutet av 90-talet är snipern. Jag skriver sniper eftersom det låter tuffare och mer specifikt än svenskans prickskytt. Under onlinespelandets Quake-dagar var railgun ett respektabelt verktyg att gibba din motståndare med. Det krävdes sikte och reflexer medan du sällan hade tid att zooma in. Du hade dessutom aldrig lyxen att ligga dold och lurpassa. I stället rörde sig alltid både du och din motståndare i en sådär 50km/h medan raketer slängde omkring dig hit och dit. Men allt eftersom spelen och vapnen blev mer realistiska blev snipern ett allt mer avskytt väsen. Jag minns själv första gången jag mötte dem med enorm frustration. Unreal Tournament. CTF-FacingWorlds. Två torn på vardera sida av en smal bro utan skydd. På tornens tar och balkonger fanns prickskyttegevär. You do the math.

Idag är det ännu lättare och mer belönande att agera sniper. I spel med lägre tempo än Quake och Unreal Tournament kan du vara stillastående under längre perioder, medan dina måltavlor rör sig långsammare. Spelaren som föredrar att sikta in sig på motståndare på avstånd har vuxit till sig och blivit en egen målgrupp. Utgivarna känner av det, och spel som Sniper: Ghost Warrior och det nykomna Sniper Elite V2 börjar mer och mer att poppa upp. Det är här som Hitman: Sniper Challenge äntigen kommer in i den här texten. Hitman: Sniper Challenge är nämligen ett minispel bundet till Hitman: Absolution, som du får om du förhandsbokar spelet. Jag hade gärna berättat om det i ljudform medan jag visar upp inspelat gameplaymaterial, men Square Enix säger nej. Därför blir det en sån där tråkig text i stället.

Den som besökt Xbox Lives indiesektion har säkert sett sniperspelen som går ut på att sätta en kula i huvudet på vissa utvalda personer i en folksamling. Där har du i stort sett grundkonceptet med Hitman: Sniper Challenge, fast med produktionsvärde. Utrustad med ett snipergevär ska du från taket av en byggnad avrätta en viktig person samt hela hans garde av livvakter. Låter enkelt, men det är mer strategi inblandat än vad jag först misstänkte. För om jag prickar huvudmålet först kommer jag inte hinna pricka av alla livvakter innan de skingrar sig. Därför gäller det att analysera de kostymklädda männens placeringar, och besluta vilka det är bäst ta ut först utan att de andra märker. Det tog mig en sådär 6-7 försök innan jag lyckades ta dem alla. Vid det laget kunde jag alla placeringar och hur målen skulle förflytta sig under de minuter som Agent 47 har på sig att avsluta jobbet. Men ändå inser jag att det finns mycket på banan som jag inte upptäckt än, som hur man använder sig av miljön. Saker som gör att leaderboardens high scores är tjugo gånger högre än mitt eget.

Hitman: Sniper Challenge är ett trevligt förhandsbokningsinitiativ. Frågan är om det även kommer finnas tillgängligt att köpa separat för alla andra, och hur mycket det i så fall kommer kosta.* För som ett gratis tillskott är det helt klart värt det om du ändå är intresserad av Hitman: Absolution, men om det även ska stå på egna ben som ett Xbox Live Arcade-spel kring 1200 poäng behöver det kanske lite mer djup än vad jag fick smaka på under den banan som previewkoden erbjöd. Speciellt när det som sagt finns en hel del sniperbaserade titlar där ute som har möjlighet att skjuta från flera punkter och använder sig av slow motion-effekter vid viktiga skott och headshots. Våldsfrosseri, såklart! Samtidigt älskar jag elementen av strategi i Hitman: Sniper Challenge, som nästan gränsar till problemlösning. Som hur man måste utnyttja att ett skott kan gå igenom två personer för att ta ut två livvakter med samma kula, medan jag samtidigt måste se upp så att jag inte råkar ta ut civila på det sätter.

Hur resten av Hitman: Sniper Challenge ser ut återstår att se, jag vet helt ärligt inte hur mycket av slutprodukten jag sett. Men jag är säker på att vi kommer syna både Sniper Challenge och Hitman: Absolution här på Svampriket i framtiden.

*Uppdatering: Vi fick just veta att Hitman: Sniper Challenge inte kommer finnas att köpa separat över XBLA eller PSN. Vill du ha Sniper Challenge blir det helt enkelt till att förhandsboka Hitman: Absolution.

Förra veckan handlade den allra största spelnyheten om The Elder Scrolls Online. Reddits spelsida var fullkomligt fullproppad med nyheten, och det är möjligt att det är årets hittills största spelnyhet. Och det blev nästan lika stor uppståndelse när man i fredags äntligen släppte en trailer. Eller, man släppte något och kallade det för en trailer. Själv tycker jag Sebastian Lundén sa det bäst när han kallade det för en animerad pressrelease. För det är precis vad det är. En berättarröst som läser upp delar av en pressrelease, med något visuellt som inte gör mig något klokare eller mer informerad alls. Visa mig faktiskt gameplay! För om ni inte kan få mig upphetsad inför spelet genom att faktiskt visa spelet, då kommer ni inte få mig upphetsad inför spelet.

Visst finns det folk som kommer säga att The Elder Scrolls Online-trailern är fullkomligt awesome. Men jag gissar att så gott som alla som säger det redan var jävligt upphetsade inför spelet. Och om man bara vill predika för kören, så visst. Billigt. Men det gör absolut ingenting för konsumenter som jag, som faktiskt vill veta något om hur spelet ser ut och spelas innan vi förlorar vårt kollektiva skit inför det. Vi kommer bara känns oss lurade och irriterade. Tack för mig.

Knappt hade nyheten om New Super Mario Bros 2 hunnit lägga sig som en sockersöt hinna över internetforumen och kommentarsfätlen, förrän det nu mer obligatoriska Nintendohatet började kräla fram från källor av missnöje som besparas alla andra utvecklare. Nintendo säljer dig inte DLC som redan finns på skivan. Nintendo kör inte med onlinepass eller andra metoder för att bekämpa begagnathandeln. Så i stället gnälls det på extremt triviala skitsaker, som i det här fallet spelets titel. Vi har hört det tidigare. New Super Mario Bros Wii var ju en fantasilös titel på ett fantasilöst spel. Mario Kart 7 fick samma form av kritik, även av människor som älskar Mario Kart 64. Go figure. Ibland räcker det med att Nintendo släpper en uppföljare överhuvudtaget för att placeras i skamvrån. Case in point, Super Mario Galaxy 2. Då ropades det plötsligt om mjölkmaskiner.

Precis som i fallet med både Super Mario Galaxy 2 och New Super Mario Bros Wii använder man ord som ”expansioner”. Jag svär, jag har sett människor bli överraskade när de insett att NSMBW inte är en direkt portning av NSMB till DS. Varför New Super Mario Bros 2 är mer av en expansion än till exempel Bioshock 2 vet jag inte riktigt. Varför blir så många mycket mer provocerade av Nintendos uppföljare än andras? Den som kikar i kommentarsfälten är dömd att hitta några som klagar på hur otroligt fantasilöst och generiskt mjölkande det är att Nintendo bara placerat en tvåa efter titeln.

”Wow, they really pulled out all the stops with the name, huh. Way to make an effort. What did you expect?”

Såg vi liknande kommentarer när spel som Dead Space 2, Silent Hill 2, Mass Effect 3, Dead Rising 2, Lost Planet 3, Resident Evil 5, Final Fantasy XIV, Street Fighter IV, Ninja Gaiden 3, Portal 2, God of War III, Gears of War 3 och Fallout 3 utannonserades? Nej. Men gud förbjude att Nintendo släpper ett Mario-spel med ett nummer i titeln! Men jag har förstås fel, eftersom:

”No, it’s not really the same. Usually when a game is given a sequel title it indicates massive graphical and gameplay updates and perhaps even a new engine. This game needs to be called out for what it really is – an expansion pack.”

Så är det. Med undantaget att jag nyss spelade igenom Mass Effect 3, och inte märkte några “massiva grafiska och spelmässiga uppdateringar” jämfört med Mass Effect 2. Hade ingen berättat för mig att spelmotorn blivit aningen slipad skulle jag inte ha märkt av det. Jag utmanar vem som helst att hitta fler nya inslag rent spelmässigt i Mass Effect 3 än jag kan hitta i Super Mario Galaxy 2. Sen tänker jag inte ens bemöta den bristande logiken i att kalla det för ”expansion pack” när innehållet inte är 10-20% av föregångaren, och spelet är till en helt annan konsol.

Jag blir helt enkelt så otroligt trött på detta hycklande gnäll som trotsar logik. Ingen behöver gilla Nintendos spel, men ställ åtminstone samma krav på dem som ni ställer på alla andra titlar som släpps av alla andra utvecklare. Jag tycker det är ironiskt att Nintendohatarna är de som mest av alla placerar Nintendo på en piedestal.

Jag räknar med att Wii har levt klart nu. Visst har det släppts spel som The Last Story och Pandora’s Tower, men jag tror historien kommer betrakta Skyward Sword som konsolens sista stora spel. Därför känner jag att det är dags att dra en Wii-lista, lite som jag drog en DS-lista. Men i stället för de tio bästa spelen tänker jag ta mina fem favoritpärlor som alldeles för få verkar medvetna om. Fem av titlarna alla måste ha spelat innan de får säga att Wii inte har några bra spel som inte är från Nintendo. Det bestämmer jag som Svamprikets Wii-expert.

#5 – Zack & Wiki: Quest For Barbaros’ Treasure
Okej, det är säkert en del av er som hört om det här spelet. Men jag undrar hur många som dessutom faktiskt spelat det. Zack & Wiki är på många sätt precis vad du förväntar dig när du hör att Capcom gjort ett äventyrsspel med pirattema till Wii.

Det är sött och färgglatt, men trots sitt utseende även väldigt klurigt. Det här är inget som din 7-årige systerdotter kommer lista ut. Faktum är att jag och sambon inte ens klarade av det längre när vi kom till en viss punkt i spelet. Nyligen har det spridits lite prat kring en uppföljare, och jag hoppas innerligt att det kommer hända.

#4 – Little King’s Story
Ännu en titel en del av er säkert hört om, men få har spelat. Förhoppningsvis blir det fler som får uppleva det här sköna spelet när det kommer till Playstation Vita. Om det är en regelrätt uppföljare eller en portning är jag inte säker på. När jag recenserade Little King’s Story 2008 ville jag egentligen bara skriva om de imperialistiska undertonerna som genomsyrar spelet. Nu fick det tyvärr bara bli en del av recensionen, eftersom jag förr i tiden kände krav på mig att hålla mig inom ramarna. Hade jag skrivit recensionen idag hade den bara handlat om hur det är Pikmin med politiskt budskap.

#3 – A Boy And His Blob
Titta på det här spelet. Titta på det! Ser du? Känner du värmen? Jag älskar hur det här spelet ser ut. Inspirerad av den gamla NES-klassikern (sorry om det fanns till andra format) tar man relationen mellan en pojke och en vit klump och skapar kärlek. Hade det här spelet släppts via Xbox Live Arcade eller PSN hade inte bara fler hört om det, utan fler hade även spelat det. Tyvärr tror jag inte tvådimensionella plattformsspel med problemlösning som baseras på gamla NES-klassiker är något som säljer på Wii. Men det gör inte det här underbara spelet sämre. Eller mindre älskvärt. Ett sånt där spel där man känner att utvecklarna gjort det med kärlek och omsorg.

#2 – Excite Truck
Egentligen borde det här spelet inte vara med på den här listan. Jag tror det här är det spelet på listan som flest spelat. Men i förhållande till hur många det är som borde spelat det är det ändå alldeles för få. Excite Truck är den här generationens bästa racingspel. Faktum är att de enda spelen jag spelat som kommer i närheten av Excite Truck är Wave Race 64 och F-Zero X. Fartkänslan är helt fantastisk, och så fort man packat ett SD-kort med ösiga låtar finns det få upplevelser som mäter sig med Excite Truck. Och på något vis kan jag inte tänka mig att styra truckarna på något annat sätt än att luta Wiimoten. Klockrent spel!

#1 – LostWinds: Winter of the Melodias
Det här spelet är ett av världens bästa. När Winter of the Melodias släpptes över WiiWare var min sambo bortrest över helgen. Jag hade länge spanat in föregångaren — LostWinds. Nu bestämde jag mig för att köpa båda spelen, och ta mig igenom ettan först. Det var ett bra spel. Inget spektakulärt, men definitivt ett bra spel. Fint visuellt, och småtrevlig problemlösning. Sedan var det dags för uppföljaren. LostWinds: Winter of the Melodias. Och det tog inte lång tid förrän jag insåg att det här var ett spel på en helt annan nivå när det kommer till produktionsvärde och bandesign. Större. Bättre. Charmigare. Klurigare. Intressant spelmekanik med att byta årstider, och vackrare mer varierade miljöer. Det är förmodligen det vackraste jag spelat på Wii. Den helgen blev helt magisk. Det är en upplevelse få spel har kunnat matcha. Och att det förmodligen inte kommer ett tredje spel gör det bara mer magiskt. Jag ÄLSKAR LostWinds: Winter of the Melodias.

En utgivares PR-avdelning har ett viktigt jobb. Det är upp till dem att presentera spelet för oss konsumenter, och på så vis göra oss intresserade. Det gäller även att se till så att vi konsumenter vet vilken målgrupp spelet riktar sig till. Alltså vilken typ av spel det är. Och anpassa marknadsföringen för att matcha den image man vill skänka spelet för att nå den målgruppen. När Electronic Arts stod som utgivare för Double Fines Brutal Legend var det tydligt vilken målgrupp man siktade på. Jack Black var ett viktigt verktyg, och PR-klippen visade gärna upp roliga dialoger tillsammans med hack n slash och bilkörande i hårdrocksmiljö. Sen släpptes spelet, och det visade sig att spelet handlade mycket om realtidsstrategi. Något som inte kommunicerats vidare väl i PR-processen. Många spelare fick något annat än de förväntade sig, och kanske hade det gått bättre för spelet om man varit mer tydlig med vad spelet var.

Spola fram till våren 2012. Efter fem långa år släpps äntligen indiespelet FEZ på Xbox Live Arcade. Jag och många andra ser fram emot en pusselbaserad plattformshoppare. Men som jag nämnde i min recension av spelet är FEZ inte alls så mycket pusselbaserad plattformshoppare.  Det finns betydligt viktigare element som definierar spelet. Element som aldrig nämndes innan release. Det har i sin tur lett till att folk som gått in med inställningen att FEZ är en plattformshoppare missförstår hela upplevelsen. Just nu ligger FEZ på 90% i spelskribenternas omdöme, och 63% i spelarnas omdöme på Metacritic. Till skillnad från Brutal Legend kommer FEZ med stor sannolikhet vara en kommersiell framgång, men det är tydligt att spelet i vissa fall nått ut till fel målgrupp. Och man kan ju fråga sig om det inte finns några där ute som är ointresserade av FEZ, men som skulle köpa det direkt om de bara visste att det egentligen inte alls är en plattformshoppare med perspektivpussel.

Några besvikna spelare som missförstått spelet:

” No objectives but collecting blocks put in plain sight, no goals otherwise. No indication of where to go.”

” The game is extremely boring, there’s never a sense of challenge. Perhaps there were some puzzles I had hit that made me rack my head but for the most part the game is just jumping and rotating. What we have here is just another indie platformer.”

” However, as I progressed through the game, it become very apparent that the game was just too easy. I expected the puzzles to become more challenging, but they just didn’t.”

“The game may only be 800MP, but you can enjoy a couple other platformers far superior to this in just about every aspect (Banjo series…). When I play platformers, I tend to look for a fun world to explore and some danger, or challenge, in it. This aspect would’ve made Fez much better, but it’s just so boring.”

Att nämna Banjo Kazooie som ett bättre alternativ till FEZ är som att nämna Monkey Island som ett bättre alternativ till Heavy Rain. De flesta förstår FEZ, och kan komma över att spelet inte var vad de trodde. Men en betydande stor mängd spelare kan det inte. Tillräckligt stor för att dra ner spelets metascore. Och jag råder alla som spelat FEZ att gå och läsa recensionerna, för underhållningsvärdet. Sen undrar jag såklart hur mycket det har att göra med hatet som Phil Fish drog på sig när han gjorde uttalanden om japanska spel? Uttalanden jag inte ens kan tro på att han menade fullt ut, men som andra uppenbarligen tagit på stort allvar. Det är det farliga med att ha en enda person som spelets ansikte. Kanske borde Phil Fish göra som Bioware, och patcha in fiender för att fixa sitt misstag.

Hej! Gillar du Elite Beat Agents? Det är väl klart du gör. Tycker du om Professor Layton? Dum fråga. Har du kul med Rhythm Heaven? Den frågan var retorisk. Diggar du Bit.Trip Runner? Om svaret är ja på det också har jag spelet för dig. Det är nämligen så att Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure är en mumsig gryta med många ingredienser tagna från alla de ovan nämnda titlarna. Det är helt enkelt ett rytmspel där du utför mer eller mindre farliga handlingar genom att picka, dra, vrida och trycka. Tänk dig Professor Layton, fast med rytmbaserade minispel i stället för kluriga pussel. Visst finns det pussel i Rhythm Thief också, men de är obligatoriskt rytmbaserade och ganska simpla.

Ett spel som är som Professor Layton har självklart en berättelse som innehåller mystiska mysterier i europeiska städer, och det vet Rhythm Thief. Berättelsen i sig håller inte riktigt samma standard som i Professor Layton, och det beror mycket på att karaktärerna inte alls är lika tilltalande. Spelets skurk känns speciellt väldigt mjäkig. Men det karaktärerna tappar väger presentationen upp mer än väl, och 3D-effekterna i de vältecknade filmsekvenserna är de bästa jag sett hittills. Nu har jag bara det i en så där två-tre spel förut, men det är ändå mycket finare och skönare för ögat än det var i Doctor Lautrec. På tal om Doctor Lautrec så vandrar man även här omkring på en overheadkarta av Paris gator. Varje punkt på kartan har även en egen handritad bild med folk att prata med, mynt att hitta, ljud att spela in och notpapper att leta rätt på.

Eftersom minispelen i Rhythm Thief är oerhört varierade är det nästan oundvikligt att kvalitén stiger och sjunker. Vissa är mer eller mindre tråkiga, medan andra skulle kunna bära ett helt spel på egen hand. Ett av de bästa är violinspelande, där det funkar lite som Guitar Hero men där du drar med stylusen till höger och vänster för att simulera stråken medan du måste följa ljudspårets höga och låga noter. Det låter kanske som något svårbegripligt när jag försöker förklara det, men det är något så imponerande som en ny och riktigt bra tolkning av det utnötta Guitar Hero-konceptet. Andra minispel är lite mer grundläggande, som att dela ut rytmiska dängor till höger och vänster i slagsmål genom att trycka på styrkorset och A-knappen. Eller att helt enkelt skutta fram över hustak i sann Bit.Trip Runner-anda. Eller fånga köttben med hjälp av konsolen rörelsekänslighet.

Som ni hör gillar jag verkligen Rhythm Thief. Det gör Ludde också. Och Niklas Sintorn. Och min flickvän. Ja, alla som jag vet har spelat Rhythm Thief ger det tummen upp. Visst önskar jag att det bjöd på lite fler minispel oftare än det gör, och ibland känns det som att storyn drar ner tempot lite för mycket. Ibland känns det som att jag är mer sugen på rytmspelandet medan storyn kommer i vägen för det. I Professor Layton funkar det lite bättre, eftersom lugn problemlösning lättare matchar tempot i historieberättande kring mysterier mer än vad hektiska minispel kan göra. Men det går att spela minispelen utanför storyläget, och samla poäng. Tyvärr finns inga riktiga leaderboards, vilket gör poängsamlandet ganska meningslöst. Men Rhythm Thief trots allt är absolut ett spel värt både din tid och dina pengar.

Hej. Jag heter Tommy. Det är jag som är Svamprikets så kallat Narutard. Det innebär att jag tycker Naruto är fucking awesome. Därför blev jag full av förväntan och höga förhoppningar när jag hörde att NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations var på väg. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är inte mitt första möte med serien i spelform, men det är mitt första möte med serien i spelform sedan jag blev en Narutard. Och eftersom jag faktiskt gillade det jag spelade innan jag började följa serien, antog jag att jag skulle gilla spelet ännu mer nu när jag faktiskt kan hänga med ordentligt i storyn och vet vilka karaktärerna är. Och jag hade rätt, för NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är riktigt bra.

Först och främst: det finns inget äventyrsläge i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations som det funnits i vissa andra Naruto-spel. Personligen tyckte jag inte det var så förbaskat skoj att till exempel balansera på broar gjorda av kage bunshin no jutsu, så det är ingenting jag saknar i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations. I stället får vi i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations följa seriens viktiga punkter ur nyckelkaraktärernas olika perspektiv – från barndomsåren till Shippuden – och återskapa de viktigaste striderna. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations återberättar inte berättelsen i detalj så att spelare främmande för serien kan hänga med, men tillräckligt för att fans ska sitta och fnittra upphetsat när de inser att nästa strid är Orochimaru mot den fyrasvansade versionen av Naruto. Som jag gjorde.

Tyvärr finns det vissa minnesvärda strider från serien som inte tas upp i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations, medan andra strider nästan upprepas sönder. Ta till exempel striden mellan Itatchi och Sasuke. Först får vi återuppleva den från Sasukes perspektiv. Sedan från Itachis perspektiv. Och sedan från Itachis perspektiv igen när vi får gå igenom hela händelseförloppet från medlemmarna i Akatsukis perspektiv. Du får alltså spela samma strid tre gånger! Det känns onödigt, när NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations till exempel spolar striden mellan Orochimaru, Tsunade och Jiraiya helt. I storyläget får du faktiskt inte ens spela som Tsunade en enda gång, vilket är skumt eftersom hon ändå är hokage och väsentlig för berättelsen. Dock har NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations ett otroligt brett karaktärsgalleri, där du självklart kan välja att spela som henne i övriga spellägen.

En annan lite skum grej är att striderna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations måste hålla sig till seriens berättelse, även när du spelar som någon som förlorar den striden. Ta till exempel när Naruto, Sakura och Sai slåss mot Sasuke utanför Orochimarus gömma. Först spelar du som Naruto, och måste besegra Sasuke. Senare spelar du som Sasuke, och måste besegra Naruto. Men båda gångerna har striden samma utgång i berättelsen, eftersom NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations måste hålla sig till vad som faktiskt händer i serien. Det är ingen stor grej, men känns bara lite off ibland. Värt att nämna är även det faktum att NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations bjuder på exklusiva bonusklipp. Det är dock inte alltid klart om det är ettsånt klipp man kollar på eller inte. ”Vänta nu… fick man se Itachi slåss mot Kisame innan han mötte Sasuke i serien, eller är det en ny scen?”

Men nu skriver jag mest om negativa saker bara för att det är lättast och roligast att skriva om sånt. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är faktiskt ett riktigt bra spel som levde upp till mina riktigt höga förväntningar. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är inte ett perfekt spel. Svårighetsnivån kan vara väldigt ojämn och jag ogillar när spel tvingar mig att låsa upp karaktärerna innan jag kan använda dem online. Men samtidigt blir jag totalt jävla golvad av presentationen, där spelet rent visuellt slår serien hårt på fingrarna medan japanskt tal är fullt tillgängligt. Attackerna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är lätta att utöva, och djupet kommer från att veta vad man ska göra och när man ska göra det. Precis som i serien handlar det lika mycket om att överlista motståndet som att hantera teknisk skicklighet.

De flesta karaktärerna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är ganska lika, vilket man kanske bör förvänta sig när det är typ 70 av dem om man räknar vuxna- och barnversionerna som separata. Men vissa – som till exempel Gaara och Deidara – är väldigt säregna och speciella i sättet du spelar. Oftast kommer du dock välja karaktär mer efter hur mycket du gillar den personen i serien och attackernas visuella kvaliteter mer än något annat. Allt som allt har CyberConnect2 gjort ett utmärkt jobb, och efter NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations samt Asura’s Wrath har de snabbt blivit min favoritutvecklare för 2012. Om du gillar fightingspel kan du mycket väl finna NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations underhållande. Är du ett fan av Naruto är köpet obligatoriskt.

NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations.
NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations.

…

NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations!!!

Under påskhelgen kunde man på flertalet spelsajter läsa om hur profesionella cosplayern Jessica Nigri blev bedd att lämna PAX på grund av sin allt för avslöjande klädsel. När jag såg bilder av vad hon bar var jag först helt och hållet på PAX sida, och tyckte det är riktigt bra att de värnar om en atmosfär där vågskålarna inte nödvändigtvis tippar över allt för mycket gentemot en målgrupp som redan beslagtagit allt för stora andelar av kulturformens miljö. Precis som jag tycker det skulle vara tråkigt med halvnakna booth babes på Gamex, så gillar jag att PAX månar om att även få andra målgrupper än män mellan 15 och 25 att känna sig välkomna och inkluderade. Men ju mer  jag läste på om fallet, desto mindre säker blev jag på om PAX verkligen hanterat det här så bra ändå.

Samma utstyrsel finns i spelet

PAX intentioner var säkert goda. De vill helt enkelt inte alienera till exempel kvinnor och barnfamiljer. Speciellt det sistnämnda. Att sätta en gräns för hur porrigt booth babes och cosplayers får vara klädda blir mer och mer vanligt, och både E3 så väl som PAX har riktlinjer för det. Kläderna som Jessica Nigri bar dagen innan orsakade tydligen inga problem för henne, utan det var först när hon dök upp i den rosa och väldigt avslöjande dräkten som arrangörer hade bett henne att byta om eller lämna konventet. Jag förstår helt och hållet att PAX bad henne att inte bära den rosa utstyrseln, och håller med om att den passar mer på en pornografimässa än ett spelkonvent för alla. Men! Det som hände sen är vad som får PAX att tappa lite av min support.

När Jessica Nigri blev bedd att byta om gjorde hon självklart det. Hon kom tillbaka i samma cheerleaderoutfit hon haft dagen innan utan problem. En outfit som jag personligen inte känner går över gränsen på samma sätt som hennes rosa jumpsuit. Trots det bad man henne än en gång att byta om, eller lämna konventet. Trots att man visar upp spelet (Lollipop Chainsaw) där karaktären (Juliet Starling) som Jessica Nigri efterliknar är klädd på samma sätt. Ett spel som förresten har enorma mängder med övervåld, om vi ska prata om familjevänligt. Jag förstår att det måste finnas en balans, och att spel egentligen inte ska jämföras med verklighet. Men det ser inte bra ut när PAX tillåter övervåldsamma tv-spel på golvet, men inte tillåter att cosplayers klär ut sig till den mildare standardversionen av huvudkaraktären i det spelet.

Den första utstyrseln Vs. den andra

Så för att sammanfatta mina tankar kring det här: Det var rätt av PAX att sätta stopp för den överdrivet porriga utstyrseln – trots att den faktiskt finns med i spelet de visar upp på golvet. Men om man ska ha spelet på golvet måste man även hitta en balans för vad som är OK. Självklart är det helt och hållet upp till PAX, och de får göra precis vad de vill. Men ur ett PR-perspektiv är det klokt att vara konsekvent, och inte göra allt för stor skillnad mellan vad som kan ses på tv-skärmarna och vad som kan ses bredvid dem. Sen kan man självklart föra argumentet att PAX sedan länge fattat beslutet att undvika booth babes för att utgivarna inte ska locka uppmärksamhet med tuttar, så det handlar om mer än familjevänlighet. Och det beslutet står jag helt bakom.

Jag är förbannad. Varje år har sajten Consumerist.com en omröstning för att utse vilket företag som är Amerikas allra hemskaste, värsta och sämsta företag. Efter att över 250 000 konsumenter har röstat har en ”vinnare” utsetts, och den ”vinnaren” är Electronic Arts. Det stod klart efter att Electronic Arts slagit ut sina motståndare, och nu förra veckan även slog ut Bank of America i finalen. Vi gamers tar alltså vårt medium på så överdrivet stort allvar att vi är redo att med mer eller mindre mängder seriositet påstå att Electronic Arts – ett tv-spelsföretag vars värsta synder inkluderar onlinepass – är värre än ett företag som Bank of America. Bank of America, som i slutet av förra året dömdes till att betala $335 000 000 på grund av att man medvetet fört minoriteter bakom ljuset för att medvetet lura på dem sämre lån och högre räntor.

Och Bank of America är bara ett exempel på ett företag som EA aldrig borde anses vara sämre än. Ta till exempel oljebolagen som låter spekulanter höja oljepriserna artificiellt för att göra det 40% dyrare för dig som konsument, bara för att tjäna mer pengar än vad världens mest framgångsrika företag redan tjänar. Och det påverkar inte bara dig med bil, utan även alla oss andra eftersom det får transporter av allt från prylar till grönsaker att öka – vilket i sin tur sätter sig i prislappen på dessa varor. Eller alla försäkringsbolag som nekar små barn sjukförsäkring eftersom de har ”pre-existing conditions”. Vilket kan innebära väga för mycket, eller för lite. Eller att de redan har någon sjukdom som måste behandlas. Eller att deras föräldrar har en sjukdom som är ärftlig, och som i bästa fall gör så att försäkringspremien går upp massvis i kostnad.

När Michael Pachter sa att det största problemet med spelindustrin är gnälliga gamers tappade jag nästan all respekt för honom, trots att jag redan från början såg honom som en underhållande fåntratt med någorlunda insikt. Jag håller fortfarande inte med honom om det uttalandet, men jag tycker verkligen att vi gamers måste erhålla ett jävla uns perspektiv och förstå att hur mycket vi än älskar spelmediet så är det bara underhållning. Att kräva onlinepass för Battlefield 3 och vad man nu vill anklaga Electronic Arts för att göra kommer ALDRIG komma i närheten av världens viktiga bekymmer. Nu ska man inte ta en sån här omröstning på så stort allvar, men tyvärr är det bara ytterligare en av många reflektioner av vårt samhälles skeva prioriteringar. Ett samhälle där vi har mer koll på Idol än presidentval, och där en väsentlig mängd människor kan påstå att ett tv-spelsföretag är Amerikas hemskaste.

Jag säger inte att Electronic Arts är ett awesome företag som aldrig gör några fel. Den som tror det borde kolla upp vad jag skrivit om dem i tidigare inlägg. Men det är ren fucking bullshit att kalla dem Amerikas värsta. Jag avslutar min ilskna rant med Electronic Arts svar på ”vinsten”:

” We’re sure that British Petroleum, AIG, Philip Morris, and Halliburton are all relieved they weren’t nominated this year. We’re going to continue making award-winning games and services played by more than 300 million people worldwide.”

När man har många åsikter är risken stor att man någon gång kommer ha fel. Speciellt när man försöker yttra dem på ett delvis underhållande sätt som ska väcka känslor, då det ofta resulterar i att man tar till överdriven retorik med extrema exempel. Det är ett sätt som jag uttryckt åsikter på i snart tio år, långt innan jag började skriva om spel. Det finns både för- och nackdelar med det sättet att skriva. Starka ord och övertydligt illustrerade åsikter kan väcka uppmärksamhet, men de kan även göra så att budskapet missas och gråzoner försvinner. Jag har därför lärt mig att det för det första är klokt att verkligen lyssna på kritiken som riktas mot mina åsikter, och inte avfärda det på en gång. För det andra har jag lärt mig att även själv försöka rannsaka mina yttranden, och eftersom jag är mer bekant med mina texter än någon annan någonsin kommer bli upptäcker jag hål som andra missat. Ett sånt hål tänkte jag ta upp nu.

Spola framåt ett par månader, och jag skriver ett inlägg om hur spel efter spel låter oss skjuta vågor av mörkhyade människor. Vare sig det handlar om muslimer i mellanöstern, knarkhandlare i Sydamerika eller rebeller i Afrika skjuter vi fler mörkhyade personer nu än någonsin tidigare. Och det är här jag måste stanna upp för att känna efter om jag inte kör med dubbelmoral. Kan jag verkligen säga att rasism och homofobi i militärspel är okej för att det reflekterar verkligheten, för att sedan bekymra mig över alla dessa mörkhyade människor i väpnade konflikter världen över? Visst kan man oroa sig över effekten av homofobiska kommentarer och onyanserat skjutande av mörkhyade, men kan jag verkligen avfärda kritiken mot det ena medan jag själv kritiserar det andra? Det känns som att det ligger en konflikt i hur jag hanterat de här två ämnena. Kanske finns det något jag inte tänkt på än. Något som ursäktar mig. Men tills jag hittar något sånt får jag helt enkelt be om ursäkt för min egen blinda dubbelmoral.

Nu blev det här ett jävligt navelskådande inlägg, men så är det här ju faktiskt en blogg också. Och var ska man annars publicera navelskåderi om inte i en blogg. :p

Ju mer jag skriver på den här bloggserien om hur japansk mytologi smyger sig in i våra tv-spel, desto svårare blir det att komma på nya saker att skriva om. Därför vet jag aldrig hur lång tid det kommer ta tills jag skriver nästa inlägg, eller ens om det blir ett nästa inlägg. Jag har ingen lista där jag plockar saker att skriva om. Jag lägger helt enkelt märke till något som jag sett i många spel, och börjar därefter ta reda på vad det är för influens som gör att samma sak dyker upp i helt olika titlar. Det innebär att det inte blir något inlägg förrän jag själv råkar lägga märke till något sånt, och därför vore det skoj om ni läsare kunde maila mig förslag på saker ni vill att jag ska skriva om i ett sånt här inlägg. Om det är något ni själva lagt märke till i japanska spel (ni behöver inte själva veta något om det), får ni jättegärna maila det till mig på Tommy@Svampriket.se.

I det här inlägget tänkte jag ta upp fenomenet med den mångsvansade räven. Eller kitsune, som de kallas på japanska. Det mest kända exemplet på en mångsvansad räv i japansk populärkultur är förmodligen Miles Prower (eller Tails, som jag vill kalla honom) från Sonic-serien. Därefter är det förmodligen Nine-tails i Naruto, samt Vulpix från Pokémon. Och eftersom Digimon inte kan låta bli att vilja vara Pokémon har även de egen version i form av Kyubimon. Men den som håller ögonen öppna kommer även hitta mångsvansade rävar både i Majora’s Mask (Keaton)  och Namco Vs. Capcom (Xiaomu). Och självklart kan jag inte skriva ett sånt här inlägg utan att nämna Okami, där du faktiskt slåss mot en räv med nio svansar mot slutet av spelet. Jag börjar snart tro att Okami innehåller all japansk mytologi som någonsin existerat.

Så vad är grejen med alla dessa rävar med alla dessa svansar? Precis som i västerländsk kultur anses rävar i japansk mytologi vara listiga djur, och inte alltid av ondo. Den japanska räven ses dock som lite mer övernaturlig och spirituell, och kan till exempel anta mänsklig skepnad eller besätta människor med sin ande. Men det här är något som räven endast kan göra när den nått en ålder på minst 100 år, och det är även då som extra svansar börjar växa fram för att symbolisera djurets visdom och styrka. En, fem, sju och nio svansar är de vanligaste antalen, där nio är det högsta antalet svansar en kitsune kan ha. När den nionde svansen vuxit ut och räven blir en så kallad kyūbi no kitsune, blir pälsen enligt sägen antingen vit eller av guld.

Men det här med ålder verkar man inte alltid bry sig så mycket om, eftersom jag är ganska säker på att varken Miles Prower eller Vulpix är över 100 år gamla.

Tidigare inlägg i serien:

• Vem eller vad är Tanuki Mario?
• Varför får hammare oss att krympa?
• Varför har allt i Svampriket ögon?
• Vad är Masamune?
• Vad är en koopa?
• Varför ropar de namnet på attacken?
• Vad är Maneki Neko?
• Apkungens svans

Först och främst är det förmodligen rättvist att erkänna att jag aldrig riktigt lyckats uppskatta Metal Gear Solid. Visst var det lite imponerande när jag såg det för första gången på Playstation i slutet av 90-talet, men det har alltid varit något som jag hellre tittar på än spelar själv. Därför var det med låga förväntningar som jag tog mig an Metal Gear Solid: Snake Eater 3D till 3DS. Efter några timmar inser jag dock att jag trots det lagt ribban för högt ändå, och att det är ett av få spel som faktiskt lyckats med bedriften att med sin uselhet få mig arg på riktigt. Nu handlar min irritation inte om Snake Eater som ett spel i sig, utan mer om hur det funkar i bärbart format. Ha alltså i åtanke att jag inte dömer ut Snake Eater som spel, utan mer hur det passar formatet.

En stor anledning till varför Nintendo härskat marknaden för bärbara konsoler så länge är enligt mig för att de verkligen förstår bärbart. Nintendo förstår att det finns en fundamental skillnad mellan stationärt och bärbart. Det här är något som Snake Eater 3D inte verkar inse. Jag vågar gissa att majoriteten av bärbara spelsessioner sällan passerar mer än 30 minuter åt gången. I måndags hade jag 30 minuter rast, och bestämde mig för att spendera dem åt att spela Snake Eater 3D i fikarummet. Vad jag fick var cirka 30 sekunder av gameplay, följt av vad som måste varit 40 minuter av filmsekvenser och dialoger. Jag kastade nervösa blickar mot klockan, och när jag efter 25 minuter förstod att jag inte skulle hinna spela började jag i stället hoppas på att få hinna spara.

Här ställdes jag inför ett dilemma som visar på varför Snake Eater 3D inte duger i bärbart format. När min rast var slut visade spelet inga tecken på att sluta köra filmsekvenser och utdragna dialoger. Stänger jag av min 3DS för att sedan behöva ta mig igenom minst 30 gameplaylösa minuter igen? Slår jag ihop konsolen och hoppas på att batterimätarens enda streck håller tills jag sitter på tunnelbanan hem om 5 timmar? Eller trycker jag förbi resten av dialogerna för att få spara? Jag valde det sistnämnda, och missade därmed ungefär 10-15 minuter av exposition. Det låter kanske fånigt, men det här gjorde så att mitt humör var lite sämre under resten av dagen. Ett bärbart spel borde inte ha över 30 minuter långa sekvenser utan gameplay där man inte låter spelaren spara.

Det här är dessutom bara en av spelets brister. Till exempel är kontrollerna helt hopplösa utan Circle Pad Pro, som är direkt nödvändig för att du ska ha en chans att avnjuta spelupplevelsen. Och även då kan det vara svårt, med en bångstyrig kamera, träd och gräs som skymmer sikten, ingen uppfattning om fiendernas FOV, och en Snake som av någon anledning ställer sig upp om man i liggande position råkar nudda en vägg, ett träd eller en sten. För att inte nämna det fullkomligt usla röstskådespeleriet som levererar de pinsamt klyschiga dialogerna. Men det ändå kul och intressant att få veta lite om de välkända karaktärernas ursprung, och jag vet ju att jag helt enkelt inte förstår Hayters geni. Men om du är ett fan av Metal Gear Solid råder jag dig till att hellre plocka upp HD-versionerna, och spela dem på teven från din soffa som det är menat.

Det är förmodligen ingen som missat att Mass Effect 3 släpptes förra veckan. Det är förmodligen inte heller många som missat allt hat som riktats mot EA och Bioware både innan och efter releasen. När Mats Nylund gästade Svampriket skrev han till exempel om hur Jennifer Hepler attackerats för något hon sagt i en flera år gammal intervju. Och det hon sa var inte ens i närheten av förfärligt. Men efter Dragon Age 2 känns det som att något hände med internets inställning till Bioware, och Mass Effect 3 har fallit offer för massvis av mer eller mindre befogad kritik från fans. Just nu bombas spelet sönder av nollor från användare på Metacritic, och snittet kretsar kring 4-5 beroende på plattform.

Anledningarna till hatet och utdelandet av nollor i betyg är spridda. Vissa användarrecensioner gnäller på slutet, medan andra kritiserar att spelet innehåller homosexualitet. Men en av de vanligaste orsakerna verkar vara att spelet hade DLC (From Ashes) redan från första dagen. Det här är tydligen en enorm dödssynd, och innebär enligt internet att Bioware har skurit bort en del av det färdiga spelet för att sälja det separat. Man köper alltså en ofärdig produkt för fullpris. Jämförelsen att beställa en pizza där två bitar fattas har gjorts. Men är det verkligen så när ett spel inte har en bestämd kvantitet, som en liter mjölk? Är det verkligen fel om DLC-materialet inte fyller ett enormt gapande hål i spelets huvudstory, som är tydligt även för den som inte vet att det finns DLC? Eller om DLC-materialet inte existerade överhuvudtaget?

”It takes about 3 months from ’content complete’ to bug-fix, certify, manufacture, and ship game discs. In that time we work on DLC. DLC has fast cert and no mfg., so if a team works very hard, they can get a DLC done in time to enjoy it with your 1st playthrough on day 1. The content in ‘From Ashes’ was developed by a separate team (after the core game was finished) and not completed until well after the main game went into certification.”

Så om vi lägger ihop Christina Normans förklaring till varför “day one DLC” kan vara så viktigt, med Casey Hudsons förklaring kring hur DLC-materialet till Mass Effect 3 producerades, är det då verkligen något värt att hata Bioware för? Är det verkligen rättvist att bombardera spelet med nollor i betyg på diverse sajter? Jag förstår mycket väl ilska och missnöje när det kommer till hur DLC missköts av vissa utgivare. Jag har själv skrivit inlägg där jag varit på pöbelns sida, som när vi måste betala för att låsa upp material som redan ligger på skivan vi köpt. Men jag tycker inte det här är ett fall där det är rättvist att lyncha Bioware eller Electronic Arts.

Men med det sagt tror jag att de flesta av oss köper spelet som nöjda konsumenter, och att det här (som alltid) handlar om en liten men högljudd skara.

Precis som de allra flesta har jag aldrig befunnit mig i väpnad strid. Jag mönstrade inte ens. Jag är heller inte ett fan av krigsspel. Men trots det är jag relativt hängiven när det kommer till diskussioner kring krigsspel, och hävdar att utvecklare borde ta ett ansvar när det kommer till att skildra krig. Jag har skrivit om hur spelen fungerar som krigspropaganda och om hur långt spelen ska gå för att skildra verkligheten i stället för att glorifiera soldaterna som hjältar utan brister.

Men det här inlägget ska inte handla om något jag skrivit. I stället vill jag berätta om något som skrivits av en riktigt, erfaren soldat angående hans syn på hur tv-spel (och även film) gestaltar hans verklighet. Personen — som av självklara skäl väljer att vara anonym — bekräftar det som verkar uppenbart. Han berättar om på vilka sätt populärkultur glorifierar och simplifierar marktrupperna, och hur de beter sig under väpnade konflikter. Han berättar även hur militären censurerar journalisterna, och styr vilken bild de ska reflektera av militären. Och det är lätt att anta att detsamma gäller den mycket mer lättmanipulerade nöjesindustrin.

Personen i fråga började sin karriär i militären, men har sedan dess gått vidare till privatiserad tjänst eftersom det ger bättre betalt. Och det som berättas är bland annat hur han sett soldater reagera — eller rättare sagt inte reagera — på att råka döda civila. Hur soldaterna som befinner sig på frontlinjen oftast förvandlas till känslokalla psykopater, och hur man inte ens bryr sig om varandra. Det är inte en lång text, men oerhört intressant. Så jag rekommenderar att du läser den. 

”A friend of mine came under fire inside a compound. He followed up the shooter, who disappeared into an escape tunnel. My friend followed standard procedure and threw a grenade into the tunnel entrance before following up. When entering the tunnel, he found only the bodies of a woman and a small child, whom the terrorist had used to cover his escape.

When I spoke about it to my friend years later, he recalled how pissed he was at losing the insurgent, and how bad he felt afterwards about it. He’d had his professional pride tarnished. I asked him if he ever thought about the woman and her kid and he just looked at me blankly.

He didn’t even remember they were there.”

–

”There’s a reason the new guy always gets put on point and nobody really cares when he gets blown up, that so many incidents of collateral damage go unreported, that failed missions are spun into something positive like gathering “valuable intel,” and why only roughly 20% of combat troops ever get PTSD – when if you think about it, it should affect everyone that ever sees combat.

It’s because the vast majority of us are straight up sociopaths.

Heroes are a myth. Every incident I can recall in war that created a hero was either an accident or ended up with said hero in a body bag.”

TERMS OF READING

Welcome to the Svampriket^® family of services. These Terms of Service apply to Svampriket.se, all official articles on the domain published by Anders Brunlöf, Linus Svensson, Malin Söderberg, Samson Wiklund, Ludde Lundbland, Tommy Håkansson and any other authors under the trademark of Svampriket, its subsidiaries (“Retroresan”) or that link to these Terms of Service.

Föreställ dig att Svampriket var en sajt där du betalade för att bli medlem. Eller hade speciella artiklar som du betalade för att läsa. Jag väntar tills du skrattat färdigt.

Är du klar? Bra, då fortsätter vi.

Det är lite så här jag tycker det känns när jag köper konsoler. Alla dessa Terms of Service jag måste gå med på innan jag får använda produkten jag köpt. Får jag lämna tillbaka min Xbox 360 eller min Playstation 3 om jag läser igenom avtalet och det visar sig att jag inte godkänner? Nej. Paketet är brutet och produkten har använts. Får jag veta innan jag köper produkten om det finns Terms of Service som jag måste godkänna? Eller vilka det är? Nej, det är något jag måste ta reda på själv. Innan jag köper konsolen är det upp till mig att läsa igenom allt på tillverkarens hemsida. Är det vad företagen förväntar sig att vi ska göra? Inte för att det spelar någon roll, eftersom företaget kan ändra avtalet när som helst. Det står i avtalet. Så egentligen vet vi inte vad vi godkänner ens efter att vi läst igenom allt. Är det inte bättre att visa oss avtalet innan vi köpt konsolen, och inte har något val?

Jag vill inte behöva gå med på avtal för att få tillåtelse att använda en produkt som jag redan köpt. Och om den produkten är defekt vill jag kunna lämna tillbaka den. Visst måste en gräns dras mellan de små buggarna som är oundvikliga, och de som förstör spelet. Men just nu tycker jag vi är alldeles för maktlösa.

HÄR BÖRJAR TRE STYCKEN OM MIN RELATION TILL FINAL FANTASY:
Jag tror ingen spelutvecklare sjunkit mer i mina ögon än Square Enix de senaste tio åren. Okej, kanske bortsett från Rare då. Precis som många andra har jag en speciell plats för Final Fantasy i mitt hjärta. Jag vill kunna säga att jag följde serien innan den exploderade, och del sju nästan helt på egen hand tog JRPG till västvärlden. Men sanningen är att jag – som så många andra – upptäckte Final Fantasy i och med seriens Playstation-debut. Då var jag 14 år gammal, och hade aldrig ägt en konsol som inte var från Nintendo. De enda gångerna jag kunde få en dos av Final Fantasy var hos en vän, och därefter började jakten på de sex föregångarna som siffran sju antydde existerade. Jag konstaterade snabbt att den allra första titeln till NES inte var något för mig. Men så fick jag uppleva Final Fantasy IV, och det var där min intima relation till Final Fantasy bortom baksätesspelandet inleddes.

Vad var det för fel med såna här strider?

Precis som det idag är svårt att föreställa sig ett spelklimat där förstapersonsskjutare inte dominerar, var det under slutet av 90-talet lika svårt att föreställa sig en värld där JRPG inte spelar en framträdande roll. Men precis som plattformsgenren tappade mycket av sitt värde, var även JRPG dömt att förlora tronen. Och den här generationen skulle jag vilja påstå att genren genomgått en kris. Det senaste spelet i serien som förtrollade mig var Final Fantasy IX, som även var det bästa hittills. Efter det hände något. Karaktärsdesignen, röstskådespeleriet, musiken, berättelserna, stridssystemen. Det fanns ingenting som drog mig till serien längre. Den där intima relationen var som bortblåst. Magin var försvunnen. Genren höll sig fortfarande relevant under PS2-eran, men under andra halvan av 00-talet föll det kraftigt.

Final Fantasy XIII skulle föra in JRPG i den nya generationen. Genren hade fortfarande inte haft en stor hit på HD-konsolerna, och när vi såg de första bilderna verkade allt så otroligt lovande. Men när vi väl spelade det tyckte många av oss ändå att något saknade. Det kändes inte som Final Fantasy. Personligen hade jag inte mycket emot de linjära kartorna, men stridssystemet var något jag inte kunde fatta tycke för. Jag saknade de omgångsbaserade och strategiska striderna, där det handlade om att använda kraftfulla magier och förse karaktärerna med statusförbättrande utrustning. Storyn var inte längre sådär simpelt kraftfull, och karaktärerna utstrålade varken värme eller personlighet – bortsett från Lightning och ibland Sazh. För att inte nämna avsaknaden av en riktig antagonist i en serie som tidigare stått för spelvärldens mest kända elakingar. Vad FFXIII däremot hade, var skitsnyggt hår och några av seriens bästa musikstycken någonsin.

HÄR BÖRJAR JAG ÄNTLIGEN SKRIVA OM FINAL FANTASY XIII-2:
Först och främst: Jag gillade verkligen inte Final Fantasy XIII som ett spel. Det första jag såg av FFXIII-2 var Lightning – den enda karaktären jag gillade från föregångaren, och den enda protagonisten jag inte aktivt hatat sedan Zidane – klädd i traditionell rustning. Jag vågade tro att man skulle spola den futuristiska estetiken för något mer medeltida fantasy. Sedan visades vad som såg ut att vara en riktigt elak antagonist upp. Ännu en tidigare okryssad låda fick en röd bock. Hur mycket jag än ogillade FFXIII kunde jag inte låta bli att hoppas på FFXIII-2. Men snart insåg jag att FFXIII-2 i stort sett bara är mer av FFXIII, men några förändringar. Här fanns inga medeltida miljöer, och stridssystemet  såg fortfarande lika oengagerat ut. Vore det inte för att recensera det skulle jag aldrig spelat FFXIII-2. Och det skulle kanske varit det största misstaget jag hade begått i år.

Hon är knappt med i spelet. Sorry.

Precis som FFX-2 handlar om att hitta Tidus, handlar FFXIII-2 om att hitta Lightning. Ta det försiktigt med kreativiteten där, Square Enix! Men medan alla borde vara glada att slippa Tidus i FFX-2, saknar jag verkligen Lightning i FFXIII-2. Att inte få spela som Lightning trots att hon är central i spelets första trailer och dessutom avbildas på spelets omslag känns lite bait and switch. Speciellt när hon faktiskt är spelbar under en kort stund under spelets inledande scen, för att sedan bytas ut helt och hållet bytas ut mot sin mycket mindre coola lillasyster Serah. Tillsammans med Serah har vi även Noel, som förmodligen hittades i papperskorgen med ratade karaktärer från nästa Kingdom Hearts. Historieberättandet i FFXIII-2 är förbättrat jämfört med föregångaren, men innehåller fortfarande krystade dialoger, konstiga gester och frekventa flämtningar. Nytt är dialogvalen som poppar upp ibland, och som säkert kommer få mycket kritik men som jag själv faktiskt gillar, även om de inte verkar ha någon större betydelse för scenens utgång. Halvvägs in i spelet blir det även ganska svårt att hänga med, då det känns som att manusförfattarna aldrig slutar hitta på nya saker hela tiden. Men så är det kanske inte så lätt att göra det enkelt när det handlar om tidsparadoxer.

Det är sant att FFXIII-2 är väldigt likt sin föregångare. I stället för att ändra mycket, har man sett till att fokusera på det allra viktigaste. Alla problem från FFXIII är inte fixade, men tillräckligt många för att övertyga mig om att Square Enix verkligen lyssnade på kritiken. Visst handlar FFXIII-2 om att vilja göra mer av en spelmotor som kostade att utveckla, men också om att helt ärligt vilja rätta fel och försöka vinna tillbaka de fans som kände sig besvikna. Även om det inte finns en helt öppen värld att vandra eller flyga omkring i, är platserna du besöker mer öppna än i föregångaren. Här finns till och med stora öppna fält att ränna omrkring på, med belöningar för att utforska hela kartorna och hemliga föremål gömda här och där. Mycket av det klassika upplägget är med andra ord mer eller mindre tillbaka, och jag tjöt lite av lycka när jag plötsligt stod och köpte utrustning och föremål i en butik. Men Square Enix har inte gått hela vägen, och det finns till exempel fortfarande inga byggnader att gå in i eller en öppen världskarta att utforska. I stället rör du dig från tidsepok till tidsepok via en hubmeny.

Mer yta. Färre bilder i sekunden.

Under dina resor fram och tillbaka i tiden och alternativa utgångar besöker du mycket mer varierade miljöer än vad jag minns från FFXIII. Det är futuristiska utopier, primitiva samhällen, vackra bergsbyar och antika ruiner. Men när Square Enix gått från linjära korridorer till mer öppna labyrinter har det kommit med ett pris. Trots att presentationen inte är lika skarp i FFXIII-2 plågas spelet av en märkvärt sämre bilduppdatering jämfört med föregångaren. Och då har man ändå kompromissat bort fienderna, som i stället dyker upp i en variation av den gamla skolans slumpmässigt genererade strider. När en fiende plötsligt dyker upp från ingenstans är det upp till dig att antingen angripa, eller springa därifrån tills den försvinner. Även om det här är med stor sannolikhet är en kompromiss för att bespara bilduppdateringen ytterligare problem, tycker jag även det gör det lättare att bestämma vilka strider jag vill ta och vilka jag vill undvika. Förutom när det sker på broar eller trånga korridorer, då det är precis lika frustrerande som vanliga slumpmässiga strider eftersom det inte finns nånstans att fly.

Mitt största problem med Final Fantasy XIII var helt klart stridssystemet, som aldrig lyckades få mig att känna mig delaktig. Jag kände aldrig att något strategiskt tänkande uppmuntrades. I Final Fantasy XIII-2 har små förbättringar gjorts. Till att börja med läggs ytterligare djup till eftersom att du nu kan utrusta karaktärerna med olika vapen och föremål som ändrar deras status. Paradigmbytena sker mer dynamiskt, och det handlar mycker mer om att hålla sig på tårna för att när som helst byta till en defensiv taktik, för att bara ett par sekunder sedan snabbt behöva byta till en tredje. Det känns som att spelaren har mer kontroll över hur striderna utspelas, och det faktum att gruppens ledare kan dö utan att striden automatiskt förloras öppnar för mer offensiv frihet. Trots att Serah och Noel är de enda personerna du slåss med, finns även utrymme för ett husdjur vid deras sida. Olika husdjur har precis som dem roller som Commando, Ravager, Saboteur, Synergist, Sentinel och Medic att spela som. Även här öppnar det upp mer i striderna, eftersom du kan byta mellan olika husdjur med olika egenskaper. Stridssystemet är inte förändrat, men noga finslipat till en högre nivå av dynamik och frihet.

Problemlösning är tillbaka. <3

Men alla förändringar i stridsystemet är inte av godo. Någon på Square Enix (förmodligen samma person som föreslog heavy metal growl i bosstriderna) tycker nämligen det är klokt att slänga in quicktime events i ett Final Fantasy. Quicktime events som inte ens känns originella eller inspirerade på något sätt. Det är alltid samma ”styrspak till höger” följt av ”tryck B” för att se Noel springa upp på en jättes rygg i en snygg cinematisk sekvens. ”Styrspak uppåt” följt av ”tryck upprepade gånger på A” för att Serah ska skjuta med sin pilbåge rakt i monstrets öga. Det är såklart viktigt att påpeka att majoriteten av dessa quicktime events bara sker under enstaka delar av bosstrider, men alla husdjur har även en varsin superattack som kräver att du trycker snabbt på knappar i vanliga strider. Personligen led jag inte mycket av det eftersom mitt husdjurs superattack är helt värdelös, men jag kan tänka mig att det blir lite tråkigt om det faktiskt finns en vits med att använda den.

Som jag förklarade tidigare är den här texten skriven av någon som älskar Final Fantasy, men som verkligen blev besviken på Final Fantasy XIII. Om jag lyckats väl med den här texten framgår det förhoppningsvis att jag faktiskt gillar Final Fantasy XIII-2. Kanske har det lite att göra med lägre förväntningar, men Square Enix har faktiskt lyssnat på kritiken och tagit många steg åt rätt riktning utan att för den delen alienera fansen av föregångaren. Man har till och med lagt till problemlösning både på stora och små skalor, sidouppdrag, minispel och anledning att återbesöka platser. Final Fantasy XIII-2s största brister är presentationen. Det ser inte lika snyggt ut, bilduppdateringen haltar och musiken gränsar oftast mellan horribel och acceptabel. Om du kommer gilla FFXIII-2 hänger alltså mycket på vad du prioriterar med serien. Nu är jag än så länge bara lite mer än halvvägs genom äventyret (ca 15 timmar in), och mitt slutgiltiga omdöme kommer först i månadsresumén. Men det är säkert att säga att FXIII-2 är ett rejält steg i rätt riktning, även om det fortfarane inte riktigt lever upp till seriens anrika arv.

Många företag är onda. Microsoft brukade vara onda. Sen blev Bill Gates en givmild mysfabror. Nu är de inte lika onda längre. Apple brukade vara goda. Sen upptäckte folk att de tillverkade sina produkter i vad som nästan kan liknas vid arbetsläger. Nu är de inte lika goda längre. Det finns goda företag som Ben & Jerry’s, medan det finns onda företag som McDonald’s. Men i spelvärlden är det nästan tvång att företag ska vara onda. Nästan. Och här är de fem kanske ondaste av dem alla!

5. Aperture Science (Portal)

Det var länge oklart om Aperture Science verkligen var så väldigt ondskefulla innan en förnimmande mördarrobot. Sen kan man ju argumentera för att ett företag som ens råkar bygga en förnmmande mördarrobot förmodligen inte vill ta emot FN-inspektörer direkt. Men när vi i Portal 2 fick veta lite mer om Aperture Science via inspelningarna av Cave Johnson, visade det sig att man alltid haft en förkärlek till att utsätta medmänniskor i livsfarliga testsituationer. Och det är den totala avsaknad av vetenskaplig etik som placerar dem på en femte plats här.

4. Black Mesa Research Facility (Half-Life)

Black Mesa är lite ondare än Aperture Science, om än kanske bara för att de möjligtvis är lite mer kompetenta än Aperture Science. Ett företag som har större delen av sina lokaler under de arizonska ödemarkerna har uppenbarligen anlag för onda dåd. De flesta som jobbar på Black Mesa är dock ganska reko. Forskare som Eli Vance, Isaac Kleiner och såklart Gordon Freeman är ett gäng sjyssta killar som bara försöker göra det bästa för allmän välfärd. Tyvärr är företagets chefer, som G-Man, inte lika sjyssta, och när man råkade öppna en portal till en annan värld så att horder av monster dök upp tyckte man det var en bra idé att helt enkelt döda alla anställda och låtsas som att inget hänt.

3. Shin-Ra Electric Power Company (Final Fantasy VII)

Om du är ett ledande företag i en dystopisk steampunkvärld är oddsen låga för att du är ondskefull. Den regeln demonstreras kanske allra bäst av Shin-Ra, som är redo att skörda själar under planetens yta för profit. Det visade sig vara så lönsamt, att Shin-Ra till slut blev en hybrid mellan megaföretag och världsregering. Och redan där har de tillräckligt med ultrafascistisk totalitarianism för att platsa på den här listan. Men ett annat problem är bara att Gaia gärna skulle ha kvar den där livsenergin man sakta men säkert omvandlar till stålar, eftersom planeten inte kan leva utan den. Till skillnad från Aperture Science of Black Mesa vet Shin-Ra precis vad de håller på med, och det gör dem lite ondare.

2. Umbrella Corporation (Resident Evil)

Vad vore onda företag om inte några av dem sysslade med biologisk krigsföring? Precis som Black Mesa sysslar Umbrella med saker som man kanske inte borde syssla med. Och precis som Black Mesa visar det sig att man är lite inkompetenta, och strular ofta till det. Men händelseförloppet som äger rum efter Umbrellas fuck-up sker med mycket mer ont uppsåt. Till slut känner man sig bekväm med att avsiktligt förvandla folk till zombies för att sälja, medan man även gärna säljer T-virusets alla former till den som bjuder högst. Cheferna hos Umbrella har dessutom inget emot att utplåna hela städer och sedan låtsas som att det regnar.

1. Rupture Farms (Oddworld)

Utför du tester på mer eller mindre frivilliga människor? Trevligt. Råkar du öppna en portal till en annan värld och dödar alla dina anställda för att dölja det? Gulligt. Dödar du planeten du bor på medan du upprättar en global diktatur? Sött. Släpper du lös ett virus som muterar levande varelser till vandrande vederstyggligheter? Puttinuttigt. Men det finns bara ett företag vars arbetare även är dess produkt. Möt Rupture Farms, ett företag som producerar köttprodukter. Väldigt mycket köttprodukter. Faktiskt så mycket köttprodukter att man till slut inser att man i stort sett utrotat de små varelserna man slängt ner i köttkvarnen. Så vad gör man? Jo, man vänder blicken mot sina små hjälplösa slavarbetare.

Åh, nämnde jag inte att Rupture Farms använder sig av slavarbetare? Okej, det gör man. Det är ganska ondskefullt. Men vänta! Det är mer! När slaktdjuren börjar tryta och vinsten början sjunka, upptäcker man plötsligt att dessa slavarbetare faktiskt smakar ganska mumsigt. Resten av spelet går ut på att du ska undkomma det kannibalistiska folkmord som äger rum därefter. När jag var en sådär 13-14 år var Oddworld det absolut mörkaste jag någonsin spelat, och obehaget sitter kvar än idag. Det är kanske inte utplånandet av hela städer eller långsamt mord av planeten, men att mörda och packetera de små stackars slavvarelserna som köttprodukter är det mest obehagliga jag sett ett företag göra i en spelvärld.

Sedan Resident Evil 5 lade in några lite mer ljudhysade personer här och där i spelet, har vi inte hört mycket kring vita män som skjuter mängder av bruna människor. Ändå är det förmodligen mer vanligt nu än någonsin förut. Det har blivit något självklart. Något som vi tar för givet utan att tänka på det. I tv-spel skjuter vi rymdvarelser, zombies och bruna människor. Nazister är så 10 år sedan. Än en gång, jag säger inte att det handlar om rasism. Men att bruna människor ständigt antagoniseras i så många actionspel borde tas på lika stort allvar som att kvinnor objektifieras i lika stor utsträckning. Jag minns upprörda röster kring Saints Row: The Thirds så kallade ”Whored Mode”, där man både slaktar lättklädda kvinnor. Eller Duke Nukem: Forevers ”Capture The Babe”. Och all den kritiken grundades i något, absolut. Men samtidigt missar vi att spel som Call of Juarez bjuder på achievement för att döda så många svarta fattiga sluminvånare på en gång som möjligt.

Även om det handlar mer om att spegla en tid där droger och olja styr världskonflikterna och inte om att faktiskt pusha en rasistisk agenda, är det upp till utvecklarna att inse när de behandlar känsliga ämnen. Det är till exempel upp till ett spel som Call of Juarez att skildra Mexikos drogkrig på ett ansvarsfullt sätt, vilket man misslyckades katastrofalt med genom att bland annat sprida falska lögner om krigets offer. När spelen går ut på att slakta rymdvarelser och zombies är det inte lika viktigt att lägga skjutandet i samhällskontext. Men i en värld där NASA inte längre skjuter upp raketer verkar rymdvarelser inte vara lika populära måltavlor, och när fokus då skiftas till bruna människor i varma länder kommer det med ett ansvar som jag inte vet om dagens spelutvecklare är redo att axla.

I fredags skickades jag ut på äventyr till Solna, där Ludde hade bokat tid för mig hos Warner Brothers. Efter 20 minuters sökande lyckades jag trots mitt norrländska lokalsinne äntligen hitta rätt, och välkomnades i lobbyn av Gimli och Bruce Wayne. Jag blev genast star struck, och började fotografera de två kulturella ikonerna medan kontorets anställda snällt försökte böja sig ner när de gick förbi för att inte gå ivägen. Efter ett par minuter blev jag förd till ett konferensrum, där det låg en PS Vita mitt på bordet. Inbjudan handlade egentligen om att spela både Mortal Kombat och LEGO Harry Potter, men jag hade redan bestämt mig för att skippa Harry om jag kunde. Inget ont om LEGO-spelen, men… Ja, liksom. Kom igen. Jag är ju inte Ludde. Jag är ingen expert på LEGO-spel, så jag höll mig till Mortal Kombat eftersom jag åtminstone har referensramar där.

Eftersom jag spelat mer på min 3DS än jag spelat på något annat de senaste månaderna, var det omöjligt att inte jämföra PS Vita med Nintendos bärbara. Även om det går att argumentera för att de två konsolerna inte riktar sig till samma publik, så tror jag 3DS kommer försöka satsa mer på kärnspelarna nu när smartphones ätit upp så stora delar av casualmarknaden. Jag tror helt enkelt att 3DS och PS Vita kommer konkurrera mer om samma publik än vad DS och PSP gjorde. Och jag måste säga, att när det kommer till själva känslan ligger PS Vita ett par steg framför 3DS. Knapparna och styrplattan på 3DS känns ibland lite för tröga för att vara bekväma, medan styrspakarna och knapparna på PS Vita är mycket mer behagliga. Även PS Vitas styrkors är att föredra, då det har en mer behaglig storlek än det lilla kantiga på 3DS.

Men det var ju inte för PS Vita jag  var där, egentligen. Det var för Mortal Kombat, till PS Vita. En konvertering från PS3-versionen av spelet, med en hel del nytt material. Till exempel innehåller utmaningsstegen 150 nya uppdrag, och många av dem använder sig av konsolens pekskärm. Innan fansen börjar förbanna implementering av pekskärmen vill jag påminna om att utmaningsstegen ska vara lättsamt minispelsskoj. I vanliga matcher kan du aktivera x-rayattacker och fatalities med hjälp av pekskärmen, och jag lyckades faktiskt utföra en fatality redan på första försöket. När jag sedan skulle utföra fatalities på utmaningsstegen uppstod lite problem, så jag vet inte om det var jag, maskinen eller spelet. Att man verkar satsat mycket på utmaningsstegen känns oerhört logiskt, eftersom de små snabba minispelsutmaningarna passar utmärkt för det bärbara formatet.

Så, hur var själva spelupplevelsen? Även om jag som sagt gillade hur PS Vita kändes, var jag inte speciellt imponerad över skärmen. Jag blev inte alls imponerad över färg och skärpa, som jag hört så mycket om. Kanske var det för att jag inte satt i Nintendos VIP-bås. Jag blev heller inte imponerad över grafiken rent tekniskt. Många av karaktärerna såg ut att bestå av alldeles få polygoner, medan texturerna var allt annat än skarpa. Nu har Mortal Kombat inte ens ett releasedatum än, och jag vet inte hur mycket man kommer slipa på det innan det når butikerna. Det är förmodligen även orättvist att döma efter en portning av ett spel som inte var utvecklat från grunden med PS Vita i åtanke. Men av det jag såg att döma är till exempel Resident Evil: Revelations ett mycket snyggare spel. Men jag måste påpeka att spelet verkade flyta på i 60 bilder i sekunden, och det offrar jag gärna visuellt flash för.

Av det jag såg att döma verkar det som att man tar PS Vita-exklusivt material på allvar i Mortal Kombat, och seriens anlag för knasigheter passar både bärbart och pekskärm alldeles perfekt. Torka bort blod från skärmen, balansera på en stock, pricka sönder inkommande missiler, etc. Frågan är bara på vilken nivå presentationen kommer stå sig jämfört med originalet. För just nu var klyftan större än vad jag tror de flesta förväntar sig.

Den 18:e januari kulminerade månader av SOPA-motstånd i en gemensamt blackout, där flera stora sajter valde att på mer eller mindre extrema sätt informera allmänheten om farorna med lagförslaget. Nyhetsrapporteringen i amerikansk nyhetsmedia hade fram tills dess varit näst intill obefintlig, och Media Matters hade kommit fram till att SOPA bara nämndes två gånger under nyhetskanalernas prime time-sändningar. Varför så låg rapportering kring något som är så betydelsefullt och som skapade en sådan storm i våra internetcommunities? Min personliga gissning är att det har något att göra med det faktum att nyhetskanalerna ägs av företag som lagt ut pengar på lobbyister för att se till att SOPA passerar i kongressen.

Seeeen har vi sajterna som (från vad jag har sett) inte alls var lika pigga på att öppet fördöma SOPA. Jag pratar rent generellt om några av industrins allra största, som till exempel IGN och Gametrailers. Söker man på ”SOPA” på IGN.com dyker endast två artiklar upp. Båda två är från efter det att SOPA förklarats så gott som död, och det stod klart att kongressen inte skulle släppa igenom det. Det var först då som IGN yttrade sig negativt, och det var även första gången man såvitt jag vet nämnde SOPA överhuvudtaget. Samma sak gäller Gametrailers, som inte heller tog ställning mot SOPA förrän långt efter det stod klart att förslaget blivit besegrat. Vissa stora sajter tog inte ens ställning efter SOPA:s död, och 1up klistrade helt enkelt in IGN:s ställningstagande. Och varför inte? De har ju samma ägare.

Genom att hålla tysta om SOPA innan kongressens omröstning, och sedan ställa sig emot SOPA efter att kampen var över, ser det från min synvinkel ut som att de först inte ville gå emot sina ägare för att sedan inte vilja förlora goodwill bland sina besökare. Kanske är det cyniskt av mig, och kanske har jag missat vissa sajters ställningstaganden. Frågan är bara hur mycket vi ska kräva av spelsajterna. Ska vi klappa dem på huvudet för att de rapporterade något alls, eller ska vi kritisera dem för att inte ta ställning? Är det en sorts objektivitet som hör hemma bland speljournalism även när det kommer ett fall som SOPA? Vad man än tycker står det klart att speljournalistiken över det stora hela slog nyhetsjournalistiken på fingrarna när det kommer till SOPA. Även om vissa spelsajter var lika usla som Fox News, CNN och MSNBC hade vi ändå några lysande stjärnor.

Extra mycket cred till Gamespot, som faktiskt lade upp en lång SOPA-kritisk text redan i november förra året, trots att sajten ägs av SOPA-stöttande CBS.

Igår inträffade en tragedi i Egypten. Över 70 människor miste livet när en fotbollsmatch spårade ur, och massvis av fans stormade planen i en av de värsta idrottsrelaterade kravellerna någonsin. Löpsedlarna är fortfarande färska, men från vad jag sett hittills sägs samma saker som alltid sägs efter en sån här incident. Alla fördömer det, men ingen riktar någon egentlig kritik mot andra måltavlor än de specifika gärningsmännen som deltog. Den enda skillnaden är att man nu kan skylla på det politiskt spända läget i Egypten. Och visst, jag köper att det är en faktor. Sporten ger frustrationen en plattform att uttrycka sig via. Men samtidigt måste vi inse att liknande saker händer överallt, även länder där man inte lika lätt kan skylla på politiska spänningar i samhället.

Den kultur av aggression som bland annat fotboll och hockey framkallar bland både spelare och publik innanför arenorna kommer undan den mesta kritiken alldeles för enkelt. Eller för den delen det våld som pågår utanför arenorna, efter matcherna. När två läger av fotbollsfan under organiserade eller slumpmässiga möten bankar skiten ur varandra. När media och vissa professionella tyckare tillsammans med vissa forskare så gärna vill knyta andra våldsamma handlingar till tv-spelskulturen, tycker jag det är konstigt att fotboll får ett frikort.

Ändå är det kring tv-spel som åldersgränser hålls på hårdast, medan det är fullt tillåtet och accepterat att ta sin 7-åriga son till ett derby. Var är han mest utsatt? Läktaren eller framför teven? Var kan man se vuxna män slå, skalla, sparka och spotta på varandra? Män som ska föreställa förebilder. Och hur många gånger har vi inte läst om rasism från läktarna, riktat mot planens spelare? Jag säger absolut inte att 7-åringar ska spela spel för vuxna, men jag tycker heller inte att en 7-åring ska behöva se vuxna människor slå varandra blodiga på läktarna eller nere på planen. Ändå är det fullt normalt och accepterat att sätta sina barn i den situationen, helt utan rekommendationer eller riktlinjer.

Det fanns säkert barn i publiken i Egypten igår. Jag undrar hur rädda de var, jämfört med hur Modern Warfare 3 skulle påverka dem. Det är dags för media och politiker att fokusera och prioritera rätt. Det är dags för dem att inse vilken kultur som står som plattform för mest våld. Men i stället kommer man bara fortsätta ge idrotten fripass för att i stället skylla på ett fåtal dåliga äpplen, och fortsätta bedriva häxjakt på det interaktiva underhållningsmediet. Det finns ett större problem med våld inom fotboll än det finns inom tv-spel.

Det är fredag, och Svampriket har blivit inbjudna att få provspela EA-titlarna Syndicate och Mass Effect 3. Jag möter Samson vid Odenplan en kvart innan eventet ska börja, och efter att han boxat mig i magen samt stulit mina lunchpengar står det klart att det är han som ska spela Mass Effect 3. Jag håller mig för revbenen och nickar försiktigt, medan jag börjar gå aningen framåtlutad bakom honom på väg till vår destination. Det blir alltså upp till mig att spela och skriva om Syndicate. Ett spel som jag tillsammans med XCOM har kritiserat hårt. Jag har själv ingen personlig relation till varumärket, men är alltid skeptisk när ”förstapersonsskjutare” anses vara synonymt med ”modernt” och ifrågasätter om det här verkligen är vad spelens fans vill ha.

Väl framme tar det ett tag innan saker och ting verkligen sparkas igång. Under tiden passar jag på att pressa i mig en gratismacka, medan jag konstaterar att jag förmodligen är den minst coola och meriterade personen i rummet. Först upp är Syndicate. Under mitt senaste pressevent kraschade min konsol en sådär sju gånger. Nu skulle det lyckligtvis gå mycket bättre. Jag slår mig ner bredvid LEVELs Victor Sjöström, och får kontrollerna lite snabbt förklarade för mig. Jag hör ungefär hälften av vad personen säger, men lyckas snart lista ut det mesta på egen hand. Det vi ska spela är koop. Inte kampanjen. Och det är vi fyra på raden som ska spela tillsammans. Eftersom vi alla har mikrofonlösa hörlurar finns ingen chans att kommunicera med varandra. Det kan bli intressant.

Syndicate känns till stor del som de flesta moderna förstapersonsskjutare. Det känns ungefär likadant att sikta, springa och skjuta. Speciellt för koopläget i Syndicate är dock hur alla kan hela sina lagkamrater när som helst, och hur ofta som helst. Till en början känns det som en funktion som borde göra spelet alldeles för enkelt, speciellt för vana Left 4 Dead-spelare som ser varje helande som en gärning av enorma konsekvenser. Men efter ett tag inser jag hur genialt det är att slopa allt vad regenererande och hälsopaket heter. Hälsan dräneras kvickt, och dina lagkamrater kan inte hela dig om du inte är inom deras räckvidd. Det här löser förhoppningsvis ett stort problem som många kooplägen har, nämligen de så kallade Rambospelarna som helst av allt springer femtio meter före alla andra.

Uppdragens målsättningar varierar mellan att sätta en kula i huvudet på förrädare, infiltrera baser och leverera föremål. Just att leverera föremål krävde strategi, eftersom den som bär på något bara kan använda en vanlig pistol. Om tre spelare bär på något är den fjärde helt ansvarig för att själv skydda dem. Om bara en eller två spelare bär på föremålen som ska levereras tillbaka till helikoptern måste man i stället gå två rundor. Det gäller att vara överens, och kompromissa. Det stod snart klart att vi inte alltid var överens, och det hände att någon stackare fick ansvaret att skydda oss övriga helt ensam. Lyckligtvis gick det att ställa ner föremålen när som helst.

Mina positiva intryck efter två timmar med Syndicate härstammar från hur man hanterar koop. Det verkar handla mer om äkta samarbete snarare än fyra tillräckligt skickliga spelare. Sättet som spelet sköter helande är enligt mig det mest intressanta, men det finns även andra element som verkar lovande. Till exempel är det inte bara att ta ut pansarbeklädda fiender och automatiserade turrets. Nej, en av spelarna måste ta sig relativt nära medan de andra täcker honom, för att lyckas avaktivera sköldarna. Först när sköldarna är nere kan alla börja peppra skiten ur motståndet, under en begränsad tid innan sköldarna kommer upp igen. Det här är speciellt utmanande under en viss miniboss, som dödade oss gång på gång med sin jävla eldkastare.

Men så kommer Angelica Norgrens bror Nikke och räddar dagen. En av de fyra originalspelarna lämnar bordet efter vår fjärde eller femte förlust, och Nikke tar hans plats. Tillsammans gör vi allt för att undvika eldflammorna medan vi avaktiverar bossens sköldar. När någon faller kan han återupplivas, men det tar ett tag att ”reboota” honom. Efter många om och men lyckas vi till slut på något sätt, men det skulle inte vara första gången vi får problem. Syndicate är inte ett lätt spel, vilket kan vara ett intryck som förstärks av att vi var fyra nybörjare som egentligen bara kunde kommunicera med varandra mellan dödsfallen.

Så vad tycker jag om det jag sett i Syndicate? För det första är det synd att jag inte fick se något av spelets story. Jag gillar konceptet med att företag tar över, speciellt i dessa politiska tider med SOPA och Citizens United. Koopläget, vapenkänslan och presentationen känns som om Brink möter Deus Ex. Det är inte en tung känsla, och det är inget som osar AAA. Men det har tillräckligt med nya grepp för att vara värt att intressera sig för. Syndicates utmaning som jag ser det är att lyckas stå ut från mängden, och med några originella idéer kan man mycket väl lyckas. Men det är fortfarande inget som försöker vara till för fansen av Syndicates rötter.

Och när ni är klara här borde ni verkligen läsa Samsons intervju med Jeff Gamon angående Syndicate.

När jag listade vilka spel jag såg fram emot mest under 2012, låg Resident Evil: Revelations någonstans där i toppen. Nu har spelet alltså äntligen anlänt, och de som följer mig på Twitter har under de senaste dagarna bombarderats med ändlösa tweets om mina äventyr med Jill Valentine och Chris Redfield. Mestadels handlade mina tweets om hur svårt spelet är. För ja, Resident Evil: Revelation går tillbaka ett par steg mot den gamla skolans Resident Evil. En skola där det handlar om att ransonera ammunition och leta nycklar. Om ni sett videoklippet av den väldigt tidiga versionen av Resident Evil 4, innan spelet gjordes om från grunden. Ungefär i de kretsarna rör sig Resident Evil: Revelation. En blandning mellan det nya och det gamla, med det bästa från båda världarna.

I mörka gångar med långsamma fiender trivs jag bäst

De bästa delarna av Resident Evil: Revelations är när man spelar som Jill Valentine på en stor lyxkryssare på drift mitt ute på öppet hav. Att knalla omkring på en båt kanske låter tradigt, men inredningen lyckas få det att kännas tillräckligt varierat tack vare storslagna danssalar och casinorum. Spelaren slängs även tillbaka till flashbacks då och då, där vi får spela som andra karaktärer än Jill. De här inslagen lutar mycket mer åt Resident Evil 5, och hur mycket jag än älskade det spelet känns de mer actionbetonade momenten som Resident Evil: Revelations allra svagaste. Men de stannar sällan längre än vad som behövs för att skapa omväxling, och få spelaren att känna sig uppfriskad inför ytterligare skepputforskande. Det är helt enkelt en bra balans.

Inslagen med action och snabba fiender tillhör inte spelets höjdpunkter

Sedan vore det väl tjänstefel att inte skriva om plastbiten som medföljer spelet. Jag snackar så klart om den extra analoga styrplattan med fyra axelknappar. Den här prylen fick väldigt mycket kritik, och jag var personligen totalt ointresserad av den. Men efter att spelat hela mitt äventyr i Resident Evil: Revelations med den (jag spelade aldrig utan) kan jag bara konstatera att jag är helt totalt förälskad. Det här är den bästa extra plastbiten Nintendo släppt sedan rumble pack. Det är fritt fram att håna och kritisera det faktum att 3DS inte hade en andra styrplatta redan från första början, men den är så mycket mer än bara det. Ergonimin får mig att se ut ungefär så här i ansiktet, medan både plattan och knapparna känns oerhört kvalitativa. Du måste ha den här plastbiten om du planerar att spela Resident Evil: Revelations. Det ökar den redan påtagliga känslan av riktigt högt produktionsvärde, utöver något annat jag spelat på bärbart format.

Resident Evil: Revelations lever onekligen upp till mina förväntningar. Visst kunde actionmomenten varit tightare. Visst vore det bra att kunna byta svårighetsnivå mitt i äventyret. Och visst passar spel som Resident Evil: Revelations egentligen inte det bärbara formatet (det här är INTE ett spel du lirar på bussen eller tåget). Men när jag bäddar ner mig i soffan och släcker lamporna, har på mig hörlurarna och höjer 3D-effekten (som är den minst påträngande hittills) spelar bristerna nästan ingen roll längre. Och som grädde på moset har man dessutom ersatt det högt överskattade Mercenariesläget med Raid Mode, där du och en partner kan spela igenom utvalda partier i co-op över internet. Resident Evil: Revelations är helt enkelt det bästa av två världar, även om den ena världen håller högre standard än den andra. Åh, och förresten så är det sjukt jävla skitsnyggt också. Men det vet ni redan.

Efter Malins supersöta handritade bildrecension av Skyward Sword, är det dags att ta på sig den tunga gråa analytikerhatten och skala löken djupare. Det här är inte ett inlägg för alla, och riktar sig främst till hårt inbitna Zelda-fans som redan sett sluttexterna i Skyward Sword. Därför tänker jag förvänta mig att läsaren redan vet vissa saker, och jag tänker inte undvika spoilers. Så om du inte ännu spelat igenom Skyward Sword och är väldigt mån om att inte få något spoilat, är det bäst att sluta läsa redan nu.

Förändring
Något som ofta upprepas är att Zelda-serien står och trampar i samma spår, och att det ena spelet är det andra likt. Jag har själv många gånger yttrat åsikten att jag vill se fler drastiska förändringar, så jag är egentligen inte oense. Men vad jag inte riktigt förstår är varför just Zelda-serien får ta den kritiken så mycket, medan andra spel slipper undan helt och hållet. Först tänkte jag att det berodde på att Zelda är en äldre serie än de flesta andra, men insåg sedan att även de äldre serierna kommer undan lindrigare. Serier som Mortal Kombat, Castlevania, Street Fighter och Mega Man. Till och med Mario kommer undan. Jag vågar hur som helst påstå att de tre senaste Zelda-spelen är mer olika varandra än de flesta andra seriernas tre senaste installationer.

Det var meningen att The Legend of Zelda: Skyward Sword skulle förnya serien, och förändra konceptet som spelen vilar på. När jag först såg bilder och klipp var jag extremt skeptisk, och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det inte var så mycket förändring som jag hoppats på. Men med det sagt är Skyward Sword ändå det mest förnyade Zelda-spelet sedan Ocarina of Time. Och då räknar jag även de bärbara titlarna, vilket jag borde eftersom Skyward Sword är det första stationära Zelda-spelet som har Hidemaro Fujibayashi som regissör. Fujibayashi har tidigare varit bra på att klämma in nya idéer, och jag var spänd på att få se hur hans inblandning skulle påverka Skyward Sword. Det visade sig att han lämnade tydliga spår efter sig, och inte enbart av positiv effekt. Men mer om det senare.

Tempo & dynamik
Jag har fått intrycket att många japanska spelutvecklare försöker få en mer västerländsk strömlinjeformad design i sina spel den här generationen. Det mest uppenbara fallet av det har varit JRPG-genren, där Final Fantasy XIII till slut nästan bara blev korridorer och ett halvt automatiserat stridssystem. Därför hade jag blivit orolig om jag vetat i förväg vad Nintendo ville försöka göra med Skyward Sword. Men som tur var passar strömlinjeformad dynamik bättre i Zelda än i Final Fantasy.

Utvecklingsfilosofin som legat bakom Skyward Sword gissar jag växte fram kring det faktum att dina rörelser med kontrollen är Links rörelser med svärdet. Redan här ges ledtrådar till vad Skyward Sword är för sorts spel. Ett spel där tempo och dynamik står i centrum, och ledordet är ”realtid”. Link kan springa, och ditt svärd är inte längre begränsat till förutbestämda slag. Det här är två principer som genomsyrar hela spelupplevelsen och får den att kännas mer modern. Bara en sådan liten detalj som att änterhaken nu mer avfyras direkt när du trycker in knappen i stället för när du släpper den hjälper att göra Skyward Sword till det mest actionbetonade spelet i serien.

Link stannar inte längre för att dricka sina drycker, och världen omkring honom fortsätter även den att röra sig framåt. Har du ont om liv och behöver fylla på? Då är det bäst att du springer för livet under tiden som du väljer flaskan från cirkelmenyn och konsumer innehållet fort, för fienderna kommer fortsätta anfalla dig under tiden. Och det här gäller alla spelets föremål. Borta är tiden då du pausar spelet för att gå in i en meny varje gång du ska byta. Allt sker i realtid, vilket är en naturlig evolution från de tre knapparna man kunnat fästa genvägar till föremål på sedan Ocarina of Time.

Tid, ljus & mörker
Det finns två ständigt återkommande element i Zelda-serien: Ljus mot mörker, samt tidsresande. Temat med ljus och mörker är aningen närvarande i form av Fi och Girahim, som båda är vapen för vardera sida. När Demise återuppstår visar det sig att Girahim är ett vapen av mörker, precis som Fi är ett vapen av ljus. Deras handtag är nästan exakt likadana till designen, och bara bladet skiljer dem åt. Mörkret i Skyward Sword är dock inte lika närvarande som i Twilight Princess eller A Link to the Past – även om man kan argumentera för Silent Realm. Men allra viktigast för spelutvecklarnas filosofi är tidsresandet. Ända sedan Ocarina of Time har tidsresandet återkommit i till exempel Majora’s Mask, Oracle of Ages och Wind Waker. Det har alltid varit mer eller mindre statiskt, där du reser från en punkt i tiden till en annan.

I Skyward Sword görs det annorlunda. Link tidsreser i realtid (där har vi det ordet igen). För att matcha tempot i det dynamiska och strömlinjeformade gameplay som genomsyrar Skyward Sword, bär Link en kristall som tar området omkring honom bakåt i tiden, medan området utanför kristallens räckvidd fortfarande befinner sig i nutiden. Fiender som bara är skelett utanför sfären, väcks åter till liv innanför den. Det här är förmodligen det allra tydligaste exemplet på den spelutvecklarfilosofi jag pratar om, och bjuder på några av seriens bästa problemlösning någonsin. Det dynamiska tidsresandet är den tydligaste och viktigaste kontrasten mellan det gamla, och det nya man försöker uppnå med Skyward Sword.

Misstag
Så det är alltså tydligt vad teamet haft för visioner när det kommer till Skyward Sword. Men hur bra lyckades de? Det finns självklart brister. Som jag nämnde tidigare i spelet var Hidemaro Fujibayashi för första gången involverad i ett stationärt Zelda-spel. Jag är säker på att han lämnade positiva avtryck när det kommer till att föra samman problemlösning med rörelsekänsliga kontroller. Men det finns ett inslag i Skyward Sword som jag avskyr, och jag är helt säker på att det Fujibayashi som bär skulden. Jag pratar om Silent Realm. Åh, så jag hatar Silent Realm. Varför skyller jag spelets sämsta moment på Fujibayashi? Låt mig förklara.

Det senaste Zelda-spelet som Fujibayashi medverkade i arbetet på innan Skyward Sword var Phantom Hourglass. I Phantom Hourglass besöker du gång på gång olika delar av Ocean King’s Temple – precis som Silent Realm. I Ocean King’s Temple finns stora väktare med rustningar – precis som i Silent Realm. Du måste smyga förbi dessa väktare, och upptäcker de dig kan de döda dig med ett ena slag – precis som i Silent Realm. Och både Ocean King’s Temple samt Silent Realm lägger tidspress på spelaren. Nu kan jag absolut inte vara säker på att Fujibayashi är att skylla för att vi gång på gång tvingades samla ljusbollar i Silent Realm, men tills någon kommer med en bättre teori är det honom jag tänker hata.

Men även bortsett från Silent Realm finns det inslag som förstör det där flytet man försöker bygga upp. Det kan vara små detaljer som att meddelanden inte kan tryckas bort, att Fi dyker upp i onödan, att föremål alltid förklaras första gången man plockar upp dem den spelrundan, att man inte har en minikarta i hörnet när man gör templen eller att spelet stannas upp för att vi ska tvingas välja mellan meningslösa dialogval. Det finns gott om tempodödande element i Skyward Sword. Men ingenting dödar dynamiskt tempo som utspritt samlande utan linjära direktiv. Säga vad man vill om Silent Realm, men där var det åtminstone extremt komprimerat samlande. Det är inte något man kan säga om det oerhört smärtsamma och tempodödande inslag där vi tvingas samla färgglada små noter, och på en vattenbana till råga på allt.

Historia
När Skyward Sword släpptes var det även 25 år sedan det första spelet i serien anlände till NES. Det här spelade man stort på, och släppte bland annat äntligen seriens officiella kronologi med två separata tidslinjer. Tror jag kronologin är helt och hållet dragen ur röven som en efterkonstruktion? Absolut. Är det intressant ändå? Absolut. Det är finslipad fanservice. Men det som verkligen facinerar mig är ambitionerna man haft med Skyward Sword när det kommer till att lägga en definitiv grund till seriens historia. Skyward Sword ska kronologiskt sett vara seriens allra första spel, och den som är uppmärksam kommer finna många intressanta detaljer.

Den som finkammar Skyward Sword för att hitta referenser till senare spel kommer säkert finna en hel del. Jag tänker själv fortsätta leta och analysera, men än så länge är det två saker som är ganska intressanta. Till exempel, Links röda loftwing sägs vara en speciell och unik fågel. Ingen annan i Skyloft har en röd loftwing. Sedan Ocarina of Time har Hylianskölden varit Links ikoniska huvudsköld, kan man säga. På den finns en röd fågel, precis som Links loftwing. Den ser även ut att flyga upp mot trekraften, vilket är logiskt eftersom trekraften fanns uppe i himlen i Skyward Sword.

Tror jag man planerade att göra ett spel där Link flyger på en stor röd fågel 14 år senare när man designade skölden 1997? Knappast. Men det är en fin referens. Tyvärr förstörs den referensen en aning av att skölden är tillgänglig i Skyward Sword. Det förstör lite tanken att den designats hundratals år senare i ära till en legend, och används av första Links efterträdare. Men det finns även en annan ännu tidigare referens till loftwings. I ett nummer av Nintendomagasinet talar man om stora fåglar som man kunde rida på. Och det är här man börjar fundera, om Nintendo faktiskt inte någon gång hade planerat att ha ett spel likt Skyward Sword i framtiden. Kanske var det något de ville göra, men inte riktigt hade tekniken för just då. Vem vet.

Det var väl ungefär mina tankar kring Skyward Sword. Förhoppningsvis har något hängivet fan av serien lyckats orka sig igenom allt mitt babbel. Nu är det bara att vänta på nästa Zelda, vilket kommer bli det första i HD. Sen är det svårt att tro att det inte är något på gång till 3DS. Men tills dess, adjö!

Det är inte lätt att alltid leva i skuggan av Samson Wiklund. Mannen som erhåller Sveriges kanske mesta spelkunskaper får alltid all ära och uppmärksamhet när det kommer till att informera allmänheten om spelhistoria. Visst har jag skrivit ett och annat inlägg om hur japansk kultur infiltrerar spelen vi spelar, men ändå är det Samson som får sitta i radio och skryta. Men inte mer! Nu är det min tur att skina! Det är inte bara Samson som kan retro. Jag kan också. Och är det något jag kan bäst så är det Nintendo. Därför tänkte jag påbörja en alldeles egen serie där jag berättar lite om spelhistoria, och gör det mycket bättre än Samson någonsin kan. Enjoy!

(Och eftersom Wikipedia ligger nere idag får ni helt enkelt lita på att allt stämmer.)

En gång för länge sedan uppfann en japansk man vid namn Shigreu Miyamoto något som idag kallas tv-spel. Shigeru Mitamoto hittades som ett litet barn av ett äldre par mitt i ett fält någon gång under början av 1950-talet. Vissa säger att han kom från yttre rymden, andra säger att han var ett resultat av strålingen efter Little Boy eller Fat Man. För att sälja den nya produkten som kallades tv-spel grundade Shigero Miyamoto företaget Nintendo med hjälp av klädhängare formade som djur, och skapade en massa spelkaraktärer som Mario, Donkey Kong, Pikachu, Chocobos, Peter Molyneux och Master Chief. Under hela 80-talet var Shigeru Miamoto den enda som jobbade på Nintendo, och gjorde under den här tiden många älskade och hyllade spel. Allt eftersom företaget växte var han dock tvungen att anställa fler, som Hironobu Sakaguchi och Hayao Miyazaki.

Ett av spelen Shigeru Miyanoto skapade under den här perioden fyllde 25 år förra året. Det är ett äventyrsspel om en ung äventyrare vid namn Zelda, och hur han med hjälp av olika föremål måste rädda världen från en stor gris. Spelet fick mycket kritik för att vara islamistiskt och fläskfientligt, och därför tog man bort alla muslimska symboler från en uppföljare som släpptes 1998 till Nintendos tredje stationära konsol – Nintendo 3. Men ett annat spel som också fyllde 25 år har glömts bort lite. 1986 släpptes ett spel som handlade om en rymdrobot som hette Metroid, och han sprang omkring om sköt på rymdmaneter. Spelet blev en stor framgång, och senare släpptes en uppföljare vid namn Castlevania. Idag har otaliga titlar släppts, och Metroidvania är världens mest framgångsrika spelserie någonsin.

Många drar sina GOTY-listor innan året är slut. Även Svampriket gör sig skyldiga till det här misstaget, och det innebär att sajternas nomineringar ibland missar några riktiga pärlor. För vet ni en sak? Det släpps faktiskt spel i december också! Jag vet, knasigt va? Därför tänkte jag lista spelen som släpptes för sent för att ha en chans att komma med på många av våra GOTY-listor. Det är inte säkert att de här spelen hade kommit med på några listor, och jag listar dem först och främst efter personlig smak. Så här är de fem titlarna som kom för sent till GOTY-festen.

5 –  Joe Danger: Special Edition

(XBLA) Eftersom det släpptes på XBLA i mitten av december föll det mellan springorna för många. Å andra sidan är det ett spel som funnits på PSN ett bra tag nu, och då kanske det inte gills ändå.  Det är även därför det bara får en femteplats på den här listan, då jag egentligen inte vill ha med återutgivningar och remakes. Men Joe Danger är så bra, och passar egentligen inte in som varken återutgivning eller remake, så jag har med det i alla fall!

4 – Pullblox

(3DS) Pullblox är ett spel som inte bara släpptes när många GOTY-listor redan var klara. Det är även ett genialt litet pusselspel som flög under radarn för väldigt många. Nintendo borde verkligen ha marknadsfört det bättre, och jag hoppas många upptäcker det ändå. Pullbloxs är förmodligen årets bästa pusselspel (om man inte räknar Ilomilo), och går ut på att bestiga ett berg av block genom att dra och knuffa de olika blocken. Tänk Catherine, fast med olikformade block och mycket, mycket, mycket, mycket bättre. Det går även att göra sina egna banor, och ladda hem andras!

3 – Trine 2

(PC/PSN/XBLA) Trine 2 hade funnits ute till PC sedan början av december, men släpptes inte på XBLA förrän så sent som tre dagar innan julafton. Inte nog med att många GOTY-nedräkningar redan hade startat vid det laget – många var till och med avslutade. Trine 2 hade utan tvekan kunnat kamma hem några nomineringar för kategorier som bästa nedladdningsbara och bästa presentation. Väldigt få spel når upp till Trines skönhet, och i framtiden kommer det här vara ett spel som refereras tillbaka till när man talar om vackra visuella presentationer i spel.

2 – Mario Kart 7

(3DS) Jag älskar Mario Kart 7. Det är det näst bästa spelet i serien om man frågar mig, och det ska man eftersom jag är en av Sveriges främsta Mario Kart-experter. Ludde gillar det också, men inte riktigt lika mycket som jag. Men så gillar han ju att köra omkring med stela tvådimensionella suddiga sprites på alldeles för breda banor i Mario Kart 64 också. Men Mario Kart 7 släpptes i början av december, och kom inte med på så många listor som det borde. Även om det kom med på många av dem.

1 – Star Wars: The Old Republic

(PC) Med över en miljon prenumeranter nästan på en gång är Star Wars: The Old Republic ett av årets största releaser. Spelet är inte perfekt, men borde lyckats komma med i några kategorier. Men eftersom det släpptes bara fyra dagar innan julafton såg jag det inte någonstans alls. Det är dessutom ett MMORPG, vilket innebär att det tar väldigt lång tid att bilda sig en uppfattning. Det är ingenting man kan spela igenom på en dag och sedan veta hur det är. De flesta kritiker har hyllat det, medan många konsumenter har skarp kritik att komma med. Till skillnad från listans övriga spel har jag inte spelat The Old Republic, men hur man än vrider och vänder på det är det förra årets största av spelen som inte hann med i GOTY-hysterin.

I en tid där spel är buggigare än någonsin och patchar aldrig varit vanligare, är det förmodligen Nintendo som putsar och polerar sina spel mest innan release. Det är inte riktigt en helt rättvis jämförelse, eftersom Wii-titlarna inte är lika avancerade som de övriga konsolernas titlar. Men det innebär inte att Nintendo ändå slipar på ett nytt Zelda lika lång tid (om inte längre) än andra spelutvecklare arbetar på nya titlar. Men på sistone har till och med Nintendo blivit tvingade att börja arbeta på patchar för att reparera allvarliga buggar/glitchar i sina spel.

The Legend of Zelda: Skyward Sword har en bugg/glitch som gör att det inte går att ta sig vidare i spelet. Om du råkar prata med goronen under fel tillfälle är det kört för dig:

”The situation is caused by performing the following sequence of events during the Song of the Hero quest: At the beginning of the quest, go to Lanayru Desert to retrieve the song of the Thunder Dragon. In the Lanayru Mine, speak with Golo the Goron. Complete the Thunder Dragon’s event, and receive his song. Before heading to the forest or volcano regions, speak with Golo in the mine again. At this point, the forest and volcano events will no longer occur, making it impossible to continue.”

Det här kommer bli ett test för Nintendo. Det är nu de kommer behöva bevisa hur bra de kan sköta sånt här. WiiU kommer ha mer avancerad hårdvara än Wii, och spelen kommer vara mycket mer invecklade på många sätt och vis. Att behöva patcha ett och annat spel kommer vara oundvikligt. Nintendos första reaktion på det här var i stort sett ”vi är medvetna om problemet, men kan inte säga att vi tänker göra något åt det”. Men strax efter det lama svaret stod det klart att man faktiskt tänker patcha Skyward Sword, även om jag ännu inte sett att det hänt. Hur svårt kan det vara? Eller tänker de patcha andra saker när de ändå håller på?

Men det är inte bara Zelda som plötsligt drabbas av spelförstörande buggar/glitchar. Mario Kart 7 har även det drabbats. På banan Wuhu Mountain Loop går det att hoppa över ett enormt parti om du bara kör ner i vattnet på rätt ställe. Om du lyckas (vilket inte är speciellt svårt) har du vinsten så gott som garanterad, eftersom det är näst intill omöjligt för motståndarna att hinna ikapp. I ett lopp med åtta personer är det alltid någon som utnyttjar den här buggen, speciellt på de lite högre nivåerna där många är medvetna om den. Det innebär att det just nu är helt meningslöst att spela Wuhu Mountain Loop, samtidigt som det även innebär att det alltid finns fuskare som röstar på just den banan för att få chans att utnyttja buggen.

Det här är enligt mig ett större problem än Zelda-buggen, eftersom det drabbar alla hela tiden. Ändå har jag än så länge inte hört någon om att patcha Mario Kart 7. Det är upp till bevis nu, Nintendo. Hur kommer ni hantera patchandet på 3DS och WiiU?

”Är spel konst?” måste vara den dummaste och mest irrelavanta frågan som lyckas dyka upp hela tiden. Tydligen räckte det inte med att Roger Ebert satte ner foten. Frågan ställs fortfarande, som om den har någon form av validitet alls. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå att spel aldrig har varit, är inte och kommer aldrig vara någon form konst överhuvudtaget. Låt oss gå igenom det här igen, en gång för alla:

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

Jag hoppas vi kan lägga den här löjliga ”debatten” bakom oss nu.

När Metal Gear Solid 4 var färdigtställt påbörjade Kojima Productions genast att arbeta med ett nytt spel . Under E3 2009 visade man stolt upp Metal Gear Rising, där vi fick se Raiden hugga och skära med en katana. Kojima hade lämnat projektet helt i händerna på Kojima Productions. Det var första gången som han lät dem bygga ett spel från grunden utan så gott som någon hjälp av sin mentor, och Kojima hoppades på att någon skulle stiga fram som en ledare. Efter en tids arbete var det dags för Kojima att granska arbetet, och se hur långt de kommit sedan vad som visades upp på E3. Vad han fick se var ett projekt helt i spillror. Spelet var helt splittrat, och man hade inte ens kommit på ett sätt att utföra grundkonceptet med skärandet. Till råga på allt hade man envisats med att på något sätt försöka pressa in smygande, utan att lyckas integrera det i spelets actionbetonade gameplay.

Sedan dess har Platinum Games (med visst samarbete med Kojima Productions) i stort sett börjat om med spelet från grunden, och använder sig nu mer av sin egen motor för att få 60 bilder i sekunden. Men vad hände med folket på Kojima Productions, som misslyckades fatalt med sitt första stora projekt utan Kojimas vägledning? Under en presskonferens sa Kojima att hans team inte kommer få eget ansvar för några fler stora projekt i framtiden. Man beslutade även att spela in en 25 minuter lång dokumentärfilm, där Kojima Productions anställda sätter sig framför en kamera för att bland annat med skamsna miner och nedslagna blickar förklara sitt misslyckande för hela spelvärlden. Även Kojima själv är med, och hans besvikelse lyser då och då igenom tydligt. Det är verkligen en intressant inblick, och något jag kan rekommendera alla spelintresserande att se.

Det är förmodligen få som skulle mena att Nintendo inte dominerat den här generationen ur ett kommersiellt perspektiv. Nintendo DS har blivit deras mest framgångsrika bärbara konsol någonsin, medan Wii samtidigt blivit deras mest framgångsrika stationära konsol någonsin. Det har varit en totalvändning efter det relativa misslyckandet som var Gamecube, efter att Nintendos stationära konsoler sålt sämre och sämre för varje generation som passerat. Men den andra halvan av 00-talet tillhörde utan tvekan Nintendo, och det verkade som att ingenting kunde stoppa framgångarna. Men som vi sett tidigare kan nonchalans få vem som helst att falla från tronen.

3DS hypades upp enormt när den första visade. ”Det funkar! Det funkar verkligen!” Skepsisen var gles bland journalisterna som närvarade det årets E3. Nintendo verkade göra allt rätt. Originell hårdvara som spann vidare på DS:ens framgångar. En rimlig prislapp. Löften om starkt tredjepartsstöd som skulle täcka både hardcore och casual. Så släpptes konsolen, och de nya spelen var ingenstans att hitta. Visst fanns det massvis av titlar som skulle släppas i framtiden, men förutom spel som PilotWings Resort fanns inget här och nu.

Nintendo hade som i ett klassiskt fall av arrogans trott att hårdvaran på egen hand skulle sälja konsolen, och man släppte den därför innan spelen eller ens konsolens funktioner var klara. Försäljningen var minst sagt ljummen, och oftast sålde till och med DS Lite bättre än 3DS. Efter att Nintendo totaldominerat den bärbara marknaden stod de nu inför sitt första misslyckande. Efter några månader försökte de rädda situationen, och sänkte priset på konsolen. Nu säljer 3DS fantastiskt bra tack vare den låga prislappen och det faktum att spelen har börjat trilla in. Men det var en period under 2011 då Nintendo fick bevisat för sig att inte ens de har råd att vara nonchalanta den bärbara marknaden.

Bubblare:

• Duke Nukem Forever - Ett tag var Duke Nukem Forever så pass otroligt att det var ett skämt. Nu när det släppts har det gått steget vidare och blivit en punchline i sig. ”Det var en tysk, en rysk och en Bellman som gick in på en bar. Tysken ville ha öl, ryssen vodka. Duke Nukem Forever!”
• 18-års spel till Kinect - När Rise Of Nightmares släpptes i år fick vi en indikation på att Kinect inte enbart riktar sig till casualspelande barnfamiljer.

Catherine är ett smalt spel för en smal publik. Det är ett spel som utger sig för att skildra ett vuxet ämne som sällan tacklas inom vårt interaktiva medium. Här finner vi uppenbar symbolik under varje sten vi vänder på, i ett försök att övertala spelaren om hur djupt och genomtänkt allt det här är. Men mitt i allt otrohetsdjup sitter den otroligt infantile protagonisten Vincent Brooks och förstör berättelsens alla vuxenpretentioner. Misstaget man gör med Catherine är att försöka skriva en seriös berättelse om ett verklighetsförankrat ämne, kring karaktärer vars handlingar är helt ogrundade i någon form av verklighet. Spelets fans kommer såklart förneka allt det här, och förklara hur originell symboliken är och hur det är för långt utanför ramarna för att jag ska kunna förstå. Visst.

För att sammanfatta det kort: Catherines anda känns ibland som den japanska spelmotsvarigheten till Tarsem Singhs ”The Cell”, där just det japanska räddar det från att helt sakna humor och självdistans. Och om jag inte lyckas förmedla hipsteratmosfären i Catherine råder jag er att läsa den här texten, skriven av Svamprikets vän Aldo (som för övrigt inte direkt delar mina åsikter).

Vår vinnare är, utan den minsta fundering;

Tanukidräkten

Hur kan något annat än tanukidräkten vinna årets outfit? Inte nog med att en av Marios mest ikoniska powerups gör comeback i ett nytt spel efter över 20 års väntan. Dräkten lyckades även få PETA att protestera mot Marios virtuella pälsbärande, vilket å andra sidan inte är mycket till prestation. Men Marios rumpa var inte det enda som Nintendo satte dit tanukisvansar på. Den här gången fick även Bowser, Toads, goombas, bullet Bills och till och med thwomps randiga svansar. Det var som att Nintendo hittade hundra lådor tanukisvansar som beställdes i början av 90-talet, men hade glömts bort i någon lagerlokal. Till och med go-karts fick svansar!

Men i slutändan är det årets outfit för att den lyckas få en medelålders, tjock liten italiensk rörmokare se så urbota gullig ut att jag nästan blir en furry. Jag är ledsen, PETA. Men det kan inte hjälpas.

När Portal 2 var i ropet under våren hörde jag då och då någon säga att spelet är för kort. Att det bara var lite längre än första Portal, trots att det är ett fullprisspel. Det fick alltid min hjärna att frysa till i två sekunder. Inte nog med att enspelarläget i Portal 2 är betydligt längre än föregångaren, och skulle kunna bära upplevelsen på egen hand. Kritikerna verkar även helt glömt bort co-opläget, som i stort sett fördubblar innehållet, och faktiskt innehåller 45 minuter underhållande monologer med GLaDOS där hon hela tiden försöker vända robotarna mot varandra. Att så många inte verkar ha upplevt samarbetsläget i Portal 2 är en tragedi, då de två robotarna Atlas och P-Body genomgår många av spelets absolut bästa pussel. Många jag har pratat med tycker till och med att co-opkampanjen är bättre än enspelarkampanjen, och jag håller med om att det finns ett argument som kan föras väl för det.

Visst har det funnits bra co-oplägen i år, som till exempel Gears of War 3 och Uncharted 3. Men ingen har egentligen haft ett spelläge där du är så ständigt beroende av din partner. I Portal 2 är du och din kamrat tvungna att axla lika stort ansvar, och kommunikation med rätt timing är nyckeln till framgång. Här höjs även insatserna, då era hjärnor dessutom måste kunna tänka med hela fyra portaler. Det bäddar för ännu klurigare pussel, och därför är det inte att rekommendera att tackla co-op innan åtminstone en av er klarat enspelarläget. Lägg sedan till det faktum att PS3-ägare kan spela tillsammans med PC-ägare, och du har plötsligt årets överlägset bästa co-op.

När jag först hörde om Doctor Lautrec and the Forgotten Knights för ett par månader sedan var min första tanke – precis som så många andras – att det handlar om en ren och skär Professor Layton-kopia.  Även om det stämmer ur vissa aspekter, så försöker Doctor Lautrec vara mycket mer än bara Layton Light. Om Professor Layton är en lågmäld mysfarbror med rötterna i Sherlock Holmes, är Doctor Lautrec snarare en osympatisk surgubbe som lutar åt Indiana Jones. Professor Layton är dessutom inte Doctor Lautrecs enda inspirationskälla, då spelet även lånar mer eller mindre från till exempel Pokémon, Metal Gear, Zelda och Dan Brown. Det blir ibland lika splittrat som det låter, och ”splittrat” är precis det ord jag skulle använda för att beskriva Doctor Lautrec. Den här spelmässiga schizofrenin symboliseras väl i spelets oförmåga att vara visuellt konsekvent, och presentationen pendlar konstant mellan tre olika stilar. Det gör att jag saknar en sammanhängande helhet, både i gameplay och grafik.

Till och med hatten är likadan som Laytons!

Från början var det meningen att det här skulle bli ett slags versusinlägg, där de två gentlemännen Layton och Lautrec slåss om tronen. Jag skulle beta av parti efter parti för att se vem som kom ut som segrare. Men eftersom Doctor Lautrec har så många fler inslag utöver dem som efterliknar Professor Layton, skulle det varken bli rättvist eller representativt. I stället blir det en mer konventionell text om två spel, där jag jämför deras för- och nackdelar. Professor Layton and the Spectre’s Call (eller Professor Layton and the Last Specter, som det heter i Nordamerika) är seriens hittills tröttaste spel. Doctor Lautrec kommer därför i en tid då Professor Layton är som mest sårbar, och har dessutom övertaget att vara först ut på 3DS. Men även om pusslen i The Spectre’s Call redan från första början känns som repriser från tidigare spel, håller Layton fortfarande en högre nivå än konkurrenten.

Trots att det här – tillsammans med Pandora’s Box – är Layton-seriens svagaste titel hittills står kvalitén ändå i en klass för sig. Trots lite för mycket matematik, långsökta lösningar och pussel som inte begriper sig på konsolens begränsningar (och tvingar spelaren att söka efter detaljer på bilder som tar upp 25% vardera av den lilla skärmen) är Layton ändå något som fans kommer tycka om. Lautrec överraskar förvisso med ett högt produktionsvärde där man till och med återskapat kända platser i bland annat Paris. Men varken det brittiska röstskådespeleriet (trots att de är fransmän) eller handling når upp till Layton, och upplägget saknar i längden variation. Även om Lautrec innehåller flertalet moment, är det samma som upprepas relativt ofta. Lägg sedan till det för mig stundtals obegripliga stridssystemet, och plötsligt önskar jag att det faktiskt hade varit bara en ren och skär Layton-kopia.

Hur möttes egentligen Luke och Layton?

I skrivande stund har jag varken slutfört Laytons eller Lautrecs äventyr, men har kommit ungefär lika många timmar in i båda spelen. Om du gillar Laytons tidigare äventyr kommer du även bli underhållen av The Spectre’s Call, speciellt då storyn bjuder på mycket bakgrundshistoria. Trots sina brister är även Lautrec värt att tiita på för fans av genren, speciellt i väntan på professorns 3DS-debut. Produktionsvärdet var som sagt överraskande högt, och även om jag inte ser det som ett hot mot Layton kan det mycket väl bli ett trevligt komplement. Värt att nämna angående Professor Layton and the Spectre’s Call är att den europeiska utgåvan inte innehåller bonusrollspelet London Life. Hängivna fans som jag och flickvännen är, importerade vi därför den amerikanska utgåvan. Det går även utmärkt att spela den amerikanska versionen på en 3DS (för er som kanske sålt er DS), och London Life är utan tvekan värt att importera spelet för.

Jag har länge tänkt skriva om det här spelet, men har trots uppmaningar av andra som också vill se det uppmärksammas mer inte kommit för mig. När 3DS inte bjöd på mycket under sina första månader, sökte jag i stället efter spel i det gamla goda DS-biblioteket. Bortsett från titlar som Okamiden, Ghost Trick och Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors hittade jag något jag aldrig hade hört något om. Spelet i fråga var Radiant Historia, ett rollspel som trots stående ovationer från kritikerkåren aldrig hade nått mina ögon. Radiant Historia släpptes nämligen aldrig här i Europa. Medan amerikaner tog till facklor och högafflar för att få Xenoblade Chronicles att släppas på deras kontinent, var det ingen av oss européer som ens visste att även vi blev snuvade på ett fantastiskt rollspel. Nintendo bestämde sig till slut för att låta amerikanerna få Xenoblade, medan Atlus fortfarande inte tänker släppa Radiant Historia här.

Efter att ha införskaffat och upplevt Radiant Historia ansluter jag mig till de fans och kritiker som fullkomligt älskar det. Faktum är att det är ett av de absolut bästa japanska rollspelen jag spelat de senaste 10 åren. Alla genrens viktiga ingredienser briljerar och flyter samman på ett sätt som jag inte sett sedan Final Fantasy IX. Bedårande sprites blandas med smakfullt bruk av konsolens ödmjuka 3D-möjligheter. Musiken är fullkomligt underbar, och jag förstår verkligen varför de första utgåvorna kom tillsammans med en CD-skiva med några av Yoko Shimomuras bästa verk någonsin. Och då är ändå varken musiken eller grafiken de starkaste ingredienserna i Radiant Historia. För dem måste vi gå till berättandet och striderna.

Till att börja med har Radiant Historia inte ett linjärt berättande. Allt eftersom intriger vecklas ut och når ett slutresultat är det upp till dig att åka bakåt i tiden för att försöka ändra dem med hjälp av den kunskap du har från framtiden. Spelets tidslinje målas upp som en gren med kvistar, och du kan fritt åka fram och tillbaka mellan olika punkter för att påverka nyckelhändelser. Det här är både spelets svaga och starka sida. Å ena sidan skapar upplägget en oerhört djup och engagerande berättelse, medan det å andra sidan gör det svårt för spelaren att hänga med efter uppehåll i spelandet. Radiant Historia håller dig inte i handen, och din totala frihet innebär även att du måste ta eget ansvar för att förstå sammanhangen mellan spelets alternativa scenarier.

Men den absolut starkaste delen av Radiant Historia – hur underbara alla de andra beståndsdelarna än må vara – är stridssystemet. Radiant Historias strider kan mycket möjligt vara de bästa jag stött på i ett japanskt rollspel. Jag är så trött på spel som försöker vara actionbetonade i stället för strategiskt omgångsbaserade, och finner ingen glädje i att spring omkring fritt medan jag slashar motståndarna med mitt jättestora svärd. Radiant Historia är traditionellt i den mån att fienderna står på en sida, och du står med dina lagkamrater på den andra sidan. Du ger dem kommandon, som de uträttar när det är er tur att anfalla. Men Radiant Historia har ett system som gör varje fight till lite av ett pussel, där strategi spelar stor roll för framgång.

Fienderna står nämligen på ett rutnät av nio punkter. Vissa av dina kamrater har attacker som flyttar den attackerade fienden bakåt. Andras attacker flyttar den framåt, åt sidan eller uppåt. Och så vidare. Det gäller att noga planera ordningen för dina attacker, för att så effektivt som möjligt placera motståndarna där du vill ha dem. Fiender som står längst fram i rutnätet får offensiva fördelar, medan fienderna längst bak får defensiva fördelar. Det du vill åstadkomma är att flytta så många fiender som möjligt till samma punkt, så att de alla blir lidande av dina attacker. Min förklaring är ganska förenklad, och det finns mer djup än den här korta texten kan ge sken av. Men det är ack så beroendeframkallande och tillfredsställande när du lyckas med en perfekt kedjeattack. Dessutom kör spelet inte med slumpmässigt genererade strider, vilket bara det ger massor av poäng.

Radiant Historia kommer förmodligen aldrig nå Europa, och det är upp till den som vill spela att importera det. Tyvärr verkar spelet vara svårt att få tag på idag, åtminstone om man går efter VideoGamesPlus.ca och deras sortiment. Det är en tragedi att inte fler får uppleva det här fantastiska spelet, och jag hoppas verkligen fans av genren ger det en chans. Tro mig, det är värt det. Och finns det inte att köpa varken nytt eller begagnat, får man helt enkelt hitta andra vägar. Om någon läsare vet var man fortfarande kan köpa spelet får ni gärna berätta.

I ett humorår fullproppat av spel som Bulletstorm, Shadows of the Damned och Duke Nukem Forever där plumpa kukskämt stått oss upp i halsen, har Portal 2 varit ett starkt lysande fyr i havet av sexuella antydningar och annan så kallad Luddehumor. Spelvärldens kanske skarpast skrivna rader någonsin levereras av perfekt handplockade röster, utan att spelaren lyfts ut ur spelet i form av filmsekvenser. Hur väljer man en enda specifik ädelsten ur drottningens kronjuveler? Det finns för många rader om potatisar, citroner och den oändliga rymden för att kunna välja bara en.

Därför måste vi välja ett stycke visuell humor, som står ut från de andra ögonblicken. Under ett moment hamnar du i en enorm grotta. I den grottan finns en nästan lika enorm valvdörr, med diametern som den av en mindre måne och tjocklek som en italiensk farmors lasagne. Du inleder den omständliga processen med att försöka få upp den gigantiska porten, och när du lyckas bevittnar du detta:

”I miss the songs. Folks from Caelondia knew how to carry a tune. Sure we’ve got some songs on the old gramophone. But try and imagine what they sounded like, playing to a room full of fine people.”

När världen bokstavligt talat rasat samman, ska den återställas till tonerna av det som gör det värt att plocka samman den igen. Det är Bastions visuella dragkraft som lockar på dig, men det är musiken som får dig att stanna. Även om berättarrösten bär en distinkt känsla av något du förväntar dig att höra kring en lägereld någonstans på en prärie mitt i 1800-talets Amerika, representeras även andra delar av den trasiga världens hörn och tidsåldrar i Bastions musik. I egenskap av att vara en lyssnare av artister som Everlast och speciellt av Buck 65, har jag alltid tyckt att influenser av westernmusik smakat bra tillsammans med relativt grundläggande hiphopbeats och andra relativt moderna former av musik. Akustisk gittar har alltid gått bra ihop med en trummaskin, men Darren Korb tar det längre än så i Bastions soundtrack.

Bastion är ofta ljudet av öst och väst som binds samman med en gemensam atmosfär, från olika delar av den värld som trasats samman av kataklysmen. Som när en persisk setar släpper loss i ”Terminal March” medan hårt industritrummande trängs tillsammans med vad som verkar vara en mungiga. Är det något man inte kan anklaga Darren Korb för så är det feghet och brist på variation. Trots en hel uppsjö av olika instrument lyckas musiken bindas samman och förmedla samma atmosfär, utan att låta mindre spännande och intressant. Men musikens höjdpunkter är ändå när tempot varvar ner, och går vidare till mer vemodiga indietoner. ”Setting Sail, Coming Home” är förmodligen det här årets allra bästa spellåt, och en av anledningarna till varför Bastion har en så fantastisk presentation. En där musiken står i topp över allt annat i år

Bubblare

• Batman: Arkham City – Vad än du och Batman gör i den förlorade staden så finns det alltid en maffig ljudmatta i bakgrunden som hjälper att bygga stämning.

• Skyrim – Trots att ett ofta förekommande spår påminner om ”Den blomstertid nu kommer” lyckas denna klassiska svit smeka öronen. Marscherande takter, svepande stråkar och fantastiska körer trängs på detta episka soundtrack.

• Binding Of Isac – Danny Baranowski skapar fantastisk musik. Stämningsfull, läskig och välproducerad.

• Portal 2 – I Want You Gone, Exile Vilify och en turretopera. Enough said.

Jag vill inte påstå att jag är mer insatt än alla anställda som sitter och spånar fram sätt att förhindra piratkopiering, men ibland får jag känslan av att de är mer intresserade av lätta lösningar på kort sikt så att de kan lösa in sin check så fort som möjligt. Nu när vissa spel ratar PC helt på grund av piratkopiering, samt att farliga lagar föreslås, är det nog dags att börja diskutera det här. Jag tänkte komma med några förslag (och ingen som bestämmer kommer läsa dem) som kanske kräver mer tid och engagemang från utgivarnas sida, men som jag å andra sidan tror bjuder på mer stabila och långvariga lösningar.

Ta bort alla DRM-skydd
Eftersom jag inte spelar på PC har jag inte mycket erfarenhet av dagens DRM-skydd. Och när jag väl spelade på PC hade titlarna antingen en enkel nyckelkod (som Quake 3: Arena) eller absolut inget skydd alls (som Unreal Tournament). Men från vad jag hört verkar dessa DRM-skydd ställa till det minst lika mycket för kunderna som för piraterna. Faktum är att skydden ställer till med mindre för piraterna, eftersom skydden såvitt jag vet alltid passeras förr eller senare. Alltid! Jag vet inte hur många gånger jag läst upprörda kunder skriva att de tänker ladda ner en crackad version av spelet bara för att slippa avrbryt i spelandet så fort internetanslutningen hackar. För att inte nämna att liknande skydd ofta ger konsumenten mindre valfrihet med produkten. Och ju fler som laddar hem, desto fler är det som delar ut. Vissa menar till och med att elimineringen av DRM skulle sänka både piratkopiering och priser.

Så internationella releasedatum som möjligt

Erhåll goodwill
Det förvånar mig att goodwill är så otroligt förbisett av så många. Här har vi än en gång det där kortsiktiga vinsttänket jag pratade om i början av inlägget, i stället för att se kundrelationer som något långsiktigt. Pressa så mycket pengar ur kunden så fort som möjligt, i stället för att få kunden att stanna så länge som möjligt. Jag tror verkligen att den kundrelation som en utvecklare som Valve har med sina fans gynnar dem mer i längden. Var inte rädd att skänka bort DLC gratis. Ha resonabelt prissatta spel. Skriver du ett brev till Gabe Newell är chansen stor att han skriver tillbaka. Men viktigast av allt är att du levererar kvalitativa produkter. En spelare som är ett stort fan av dig och ditt spel är mycket mindre trolig att ladda ner spelet illegalt. Allt från stora utvecklare som Valve till mindre som Mojäng är medvetna om det här. Både Gabe och Notch månar om bra relationer med sina fans, och båda två har en väldigt liberal inställning till piratande samt hur det borde undvikas.

Det var tre av sätten jag tycker man ska försöka förhindra (som jag tycker är ett bättre ord än bekämpa) piratkopiering. Jag tänkte ta de kvarvarande punkterna i nästa veckas inlägg, så att det här inte blir en jobbig wall of text som ingen kommer orka läsa.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur PETA var upprörda över att Mario bär päls i Super Mario 3D Land. Inlägget var skrivet som 100% parodi, och citat var tagna ur sin kontext för att passa parodins vinkling. Men från och med den här veckan är det inte längre 100% parodi. Den här veckan har PETA nämligen levt upp till vad jag från början skrev som ett skämt, och startat en kampanj mot pälsbärandet i Super Mario 3D Land. Parodin har alltså blivit verkighet. Jag kan knappt tro det är sant. Hade jag skrivit skämtinlägget idag skulle jag inte behöva söka efter citat och referenser tagna ur kontext. Jag hade kunnat använda riktiga citat av PETA:s vice president Tracy Reiman:

“Tanukis are real-life raccoon dogs who are beaten and, as PETA’s undercover exposés show, often skinned alive for their fur. This winter, everyone can give raccoon dogs and other fabulous animals a 1-UP by keeping our wardrobes fur-free.”

Och även om min parodi föreslår lite väl galna saker som faktiskt förblir osanna även nu, så lyckas PETA gå ”over the top” på andra sätt i stället. Man har nämligen skapat ett spel, komplett med bilder som gestaltar Mario som ett ondskefullt monster som bär ett blodigt tanukiskinn:

”Tanooki may be just a ‘suit’ in Mario games, but by wearing the skin of an animal, Mario is sending the message that it’s OK to wear fur. We created our game to help inform people that in real life, Mario would be wearing the skin of an animal who was beaten, strangled or electrocuted, and it wouldn’t give him any special powers other than the power of self-deception.”

Jag förstår att PETA har hjärtat på rätta stället. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket arbete och energi som läggs ner på något så till synes irrelevant. Det är synd att en viktig organisation som PETA fäller krokben för sig själva.

När spelhösten 2011 satte igång inleddes även betygshysterin 2011. Både Destructoid och Aftonbladet fick höra ett och annat när båda vågade ge Gears of War 3 oväntat ”låga” betyg. Till och med spelutvecklarna tog till ton, då Cliffy B kritiserade alla som gav seriens tredje del ett lägre betyg än de givit tvåan. Sedan har det fortsatt så här vid nästan varje stor release. Destructoid fick än en gång massiv kritik efter att Battlefield 3 fått 7,5 i betyg, medan Eurogamer fick sina fiskar varma efter att Uncharted 3 ”bara” fått 8/10. Oftast tycker jag speljournalister och deras sajter/tidningar bemöter kritiken bra. Men efter stormen som Eurogamer fick utstå på grund av Uncharted 3, gjorde de något jag inte riktigt gillar. Man lät spelets Lead Designer, Richard Lemarchand, komma och försvara spelet. Missförstå mig inte, jag tycker Lemarchands svar var väldigt klokt och laddat med eftertanke. Men jag tycker i det här fallet inte att Eurogamer är rätt forum för honom att uttrycka den åsikten. Det är inte en enorm brist i journalistisk integritet, men det är något som inte känns helt rätt i magen.

Jag tror att en av anledningarna till folks reaktioner på ”låga” betyg till deras favoritspel är att det allt för ofta ses som att betygen representerar en sajt eller tidning, i stället för en enda persons enskilda åsikt. Det heter oftast att IGN gav det spelet 7/10. Eller att Gametrailers gav det spelet 8/10. Väldigt sällan är det en enskild spelkritiker som kritiken riktas mot, utan snarare sajten han eller hon skriver för – med Jim Sterling som möjligt undantag. Det här är inte något jag känner av lika väl inom till exempel film. Där tycker jag recensionen representerar en individs åsikt mer än den representerar en tidnings dom. Tittar vi på Metacritic ser vi att det alltid står vem som recenserat filmen, medan tv-spel bara har på vilken sajt recensionen publicerades. Kanske skulle hysterin kvävas en aning om våra recensenter blev lite mer högprofilerade, så att fanboys inte är lika angelägna att projicera siffran som något mer än en enda personlig åsikt bara för att den publicerades på en stor spelsajt eller i en stor tidning. Låt oss fokusera mer på personen som skriver recensionen, och mindre på vilken sajt texten publiceras på.

Vintern 2011 kommer vara Marios vinter, och det är rörmokaren som kommer sälja miljoner 3DS under julhelgen. Under de senaste dagarna har Ludde älskat Super Mario 3D Land, och i morgon får jag se om jag älskar det lika mycket. Men på gång i vinter är även Super Mario Kart 7, som vi faktiskt inte vet lika mycket om. Så eftersom jag är Svamprikets expert på Mario Kart tänkte jag göra en liten topp 5-lista över vad jag vill och inte vill se i Mario Kart 7.

05 – FÄRRE ORÄTTVISOR
Många av oss är trötta på alla dessa blåa skal, åskmoln, blåa skal, Bullets Bill, blåa skal, supersvampar och blåa skal. Visst kunde man ställa in så att färre galna föremål förekom i Mario Kart Wii, men online var det alltid lika orättvist. När jag spelade Mario Kart 7 på Gamex lade jag mig avsiktligt på sista plats så fort jag skulle plocka ett föremål, för att se vad som delades ut. Men jag fick aldrig något annat än tre svampar eller tre röda skal. Så det bådar gott, och jag hoppas det är ungefär så i slutversionen också.

04 – ALTERNATIVA VÄGAR
Självklart kommer föremål som supersvampen och Bullet Bill dyka upp även i Mario Kart 7. Du har slagits hårt för att erövra din fjärdeplats. Några positioner bakom dig från personen på åttonde plats en supersvamp, och du hör hur den olycksbådande musiken närmar sig bakifrån. Det finns inget du kan göra, du blir överkörd, och går från fjärdeplats till åttondeplats. Det här scenariot hade kunnat undvikas om det fanns fler alternativa vägar att fly undan på. Eftersom du kan köra under vatten i Mario Kart 7 fanns det faktiskt en hel del alternativa vägar i banorna jag spelade på Gamex, och jag hoppas det är lika för spelets andra cupper.

03 – NYA FÖREMÅL
Medan jag önskar livet ur föremål som DET HELVETES JÄVLA ÅSKMOLNET, så vill jag samtidigt ha nya föremål också. Fler föremål skapar inte bara variation, utan förminskar även chansen att de orättvisa föremålen dyker upp i rutan. Nytt i Mario Kart 7 är till exempel tanukisvansen. Ja, Nintendo fäster inte bara tanukisvansar på goombas och Bowser, utan även på go-karts. Tanukisvansen verkar vara ett jättebra exempel på hur ett föremål ska vara. Det kräver lite skicklighet och tajming, medan det kan användas både defensivt och offensivt utan att ställa till med allt för mycket. Ett nygammalt föremål jag gärna hade sett är fjädern. Jag saknar att kunna hoppa högt, och på så sätt ta lömska genvägar.

02 – FLER MULTIPLAYERLÄGEN
På Super Nintendo var battleläget utan tvekan det jag spenderade mest timmar med. Grand prix var kul, men att åka omkring och skjuta sönder varandras ballonger var det mest fantastiska jag någonsin spelat. I senare titlar har det varit tvärtom, och battleläget har nästan inte utvecklats alls sedan Mario Kart 64. Jag hade gärna sett mer än bara två-tre lägen som spelas ganska lika. Ge mig herre på täppan. Ge mig capture the flag. Eller varför inte låta oss spela fotboll? Det vore skitkul! Till och med någon form av eskortuppdrag skulle vara mer intressant än samma gamla ”ha sönder ballonger” och ”samla mynt”. Jag önskar att battleläget gör comeback i Mario Kart 7!

01 – LEVEL EDITOR
Efter Mario Kart Wii har jag sagt att nästa del i serien måste tillåta spelaren att bygga egna banor. När ModNation Racers släpptes, och lät oss göra precis det, blev jag bara mer övertygad. Att bygga, spela och dela dina egna Mario Kart-banor hade helt på egen hand nästan kunnat göra Mario Kart 7 till det bästa någonsin. Tyvärr ser det inte ut att bli så. Det här är ett område där Nintendo verkligen ligger efter, och där de måste bli bättre. De måste lära sig att våga utnyttja onlinemöjligheterna. Mario Kart 7 kommer förmodligen inte låta mig bygga mina egna banor, och därför kommer jag inte kunna ge spelet en full pott oavsett hur bra allt annat är.

Vi ses på vägarna i början av december!

Snart släpps Nintendos Super Mario 3D Land, vilket till stor del är tänkt att gå tillbaka till Marios rötter från en tid då världens absolut hetaste spel var Super Mario Bros 3. Men med det går Nintendo även tillbaka till en mycket mörk del av sin historia. En del av sin historia som vi alla trodde de lämnat bakom sig. Precis som när Super Mario Bros 3 var ett kraftfullt propagandaverktyg för pälsindustrin under slutet av 80- och början av 90-talet, så återvänder Nintendo till pälsuppfödarnas välfyllda fickor. Den pälsglorifierande Tanuki Mario är tillbaka, komplett med svans och små öron. Detta efter att päls dalat i populäritet på grund av envisa kampanjer av PETA de senaste tio åren, där kända profiler åkallar uppmärksamhet åt problemet.

Det är inte en slump att Nintendo väljer att bringa tillbaka Tanuki Mario för första gången sedan tidigt 90-tal. Konstnären och djurrättsaktivisten Lydia Nichols skriver i ett nummer av den militanta djurrättstidningen “No Compromise”:

”The rage against fur intensified in 1980 and carried on successfully for many years. By the late ‘80s, fur campaigns were diluted for a variety of reasons.

Att Tanuki Mario härstammar från en tid som djurrättsaktivister själva beskriver som en tid då kampen mot päls intensifierades är inte en slump. Det är ett verktyg som Nintendo tillsammans med pälsindustrin använder sig av för att göra det gulligt och attraktivt att bära päls. Nichols säger själv att antipälskampanjen började falla samman under slutet av 80-talet, just precis kring releasen av Super Mario Bros 3. Det är det här som är det verkliga spelvåldet.

För att förstå varför pälsjättarna vänder sig mot Asien för hjälp måste man även förstå den asiatiska kulturen när det kommer till djurskyddslagar. Medan Kina har världens mest oreglerade pälsindustri där djur ofta flås levande, ligger Japan inte långt efter med sin ökänt inhumana behandling av till exempel delfiner. Det finns en genomgående vilja att imitera den västerländska kulturen, vilket tillsammans med svaga djurskyddslagar hjälper att stava tragedi. I boken ”Fur Nation: From The Beaver to Brigitte Bardot” skriver Chantal Nadeau om den romantiserade bilden man lyckats projicera på bärandet av päls i väst. Boken tar upp populärkulturens politiska inverkan på pälsmarknadens etablissemang i allmänhetens zeitgeist,  och förklarar till stor del hela den sorts process som Nintendo är del av i och med spel som Super Mario 3D Land:

”Canada, a white settler colony, bases its existence and its nationhood on a complex sexual economy based on women wrapped in fur. It traces the centrality of fur through a series of intriguing case studies, including Hollywood’s take on the 330 year history of the Hudson Bay Company, founded to exploit Canada’s rich fur resources”

Det är alltså tydligt att Nintendo I det här fallet axlar samma roll som propagandaverktyg som Hollywood axlat innan dem. Nadeau berättar om hur Hollywood sexualiserade pälsbärande för att göra det mer attraktivt för konsumenter. Det är inte en slump att det kvinnliga könsorganet ofta kallas för bäver i det engelska språket:

”The connection between ‘fur ladies’ – women wearing, exploiting or promoting furs – and the beaver, symbol of Canada and nature’s master builder. In postcolonial Canada, the nation is sexualized around female reproduction and fur, which is both a crucial factor in economic development, and a powerful symbolthrough which the nation itself is conceived and commodified.”

Taktiken att sexualisera päls kan vi även se spår utav i Nintendos metoder. Som jag tidigare skrivit är djuret som kallas tanuki redan en sexuell symbol, och gestaltas ofta med enorma testiklar för att symbolisera fruktbarhet. Tanukin är med andra ord nära förknippad med sexualitet i den japanska kulturen, vilket går hand i hand med vad Nadeau beskriver. Det är alltså både indoktrinering och sexualisering av barn vi har att göra med här. Ingen marknadsföring är så effektiv som när något blir en del av vårt populärkulturella klimat. Föreningen Action For Our Planet (AFOP) har på sin hemsida en lista över celebriteter som bär päls. Där tar Mario plats tillsammans med andra propagandaverktyg som Ashton Kutcher, Rhianna, Kanye West och Scarlett Johansson.

”Celebrities  that wear fur send a message to fans that fur is popular, exquisite and eye catching. One of the reasons fur is so popular today is because of the celebrity cult, many people draw a connection between fur and status. Unfortunately, a lot of celebrities wear fur despite the fact many know it is cruel.” – Michelle Cho (PETA, Project Manager)

Nintendo befäster den här uppfattningen genom att klä Mario i näst intill heltäckande päls, varpå han genast blir starkare och mäktigare medan han fortsätter slakta oskyldiga varelser. Michelle Cho är kritisk gentemot sitt kulturella ursprung som fortfarande gror i Japan, och skrev i augusti ett öppet brev till Satoru Iwata där hon ber Nintendo att åtminstone visa barnen pälsproduktionens process innan tanukidräkten når Mario. Hon efterlyser att Nintendo ersätter det dalande bruna lövet med en 35 minuter lång dokumentär om pälsindustrins vinstmotiverade brott mot djurens rättigheter, som ska spelas upp varje gång Mario slår till ett frågeteckenblock. Satoru Iwata valde att ignorera Michelle Chos krav, och spelet släpps den 18:e november helt utan några ställningstaganden mot bärandet av päls.

Förra årets Need For Speed: Hot Pursuit var ett av spelen jag hade mest roligt med förra året, och något jag fortfarande kan sätta mig framför då och då. Därför har jag relativt höga förväntningar på Need For Speed: The Run, trots att jag egentligen inte är ett fan av varken serien eller genren. Men det är samtidigt viktigt att uppmärksamma att det inte är samma utvecklare som står bakom The Run, då det nu är Black Box som gör comeback. Black Box tidigare bidrag till serien har inte imponerat på mig, och när man presenterar en huvudkaraktär i ett spel med undertiteln ”The Run” blir jag genast skeptisk. Jag har aldrig känt att mellansekvenser och dialog är något jag vill ha i mina Need For Speed, och jag vill verkligen inte lämna bilen för att springa omkring till fots. Efter kring fyra timmar med spelet (minus de 5-6 gånger som debugversionen kraschade för mig) har vissa delar av min oroa lugnat sig, medan jag fortfarande ställer mig frågande till andra saker.

Tryck X för att sparka polisen

Efter att jag spelat demoversionen av Need For Speed: The Run var jag oerhört peppad. Det är en av de bästa demoversionerna jag någonsin spelat, och jag råder alla att ladda hem. Bättre 10 minuter gratis underhållning är svårt att hitta. Set pieces fullkomligt regnar över vägen medan du susar fram i 250km/h, och du korsar mållinjen ungefär samtidigt som hakan korsar dina bröstvårtor. Samtidigt som loppen är galnare är bilhanteringen mer jordnära och realistisk än i förra årets titel, även om det fortfarande har en touch av den där arkadkänslan. Det jag reagerade mest på under mina timmar med spelet är hur frånvarande dessa set pieces verkade vara. Det var nästan så att jag började undra om jag hade spelat demoversionen för ett helt annat spel. Jag fick höra att kampanjen inte hade så mycket i stil med laviner och jordskred, men att det skulle vara mer av den varan i utmaningsläget. Riktigt så blev det tyvärr inte. Vem vare som snodde mina set pieces? Vem vare?!

Undertiteln The Run har fått mig att känna en hel del oro, och jag hade känt mig mycket tryggare med en undertitel som The Drive Really Really Fast. Men under mina timmar med kampanjen pågick egentligen inte mycket springande till fots, annat än en enda sekvens. Under den delen styr du inte huvudkaraktären så mycket som du mest bara knappar in oinspirerade quick time events för att hoppa över staket och välta soptunnor. Men om såna sekvenser bara dyker upp varannan timme kan jag leva med det. Spelets berättande kändes inte heller speciellt påträngande, och bestod mestadels av korta dialoger mellan loppen. Dock fanns det ett tillfälle då den intetsägande protagonisten var tvungen att stanna för att fylla på bensintanken, men plötsligt stod och stirrade på två relativt lättklädda kvinnliga förare. Kameran zoomade in på deras rumpor i supertajta jeans, och jag var inte riktigt säker på var jag skulle rikta min egen blick. Det kändes lite som när du ser en film tillsammans med dina föräldrar, och en utdragen sexscen plötsligt dyker upp ur ingenstans. Förutom själva körandet tycker jag inte kampanjen erbjöd något som validerar berättande mellansekvenser, men de tog heller inte allt för mycket plats.

En av rumporna som granskas noga

Men det viktigaste läget är självklart multiplayer, och det är här som Need For Speed: The Run kommer till sin fulla rätt. Även om banorna saknade set pieces, bilarna saknade vapen, vurporna inte var så spektakulära och kontrollen inte är riktigt lika arkadtajt som i förra årets hisnande upplevelse så var det en riktigt angenäm upplevelse. Det man främst lägger märke till både i kampanjen och multiplayer är hur autolog uppdaterats så att det nu förser dig med information hela tiden, inte bara vid utsatta check points. Det gör att du vet exakt vilken sträcka du måste öka på och vilken kurva du måste ta bättre för att klå dina vänners tider. Att sitta och tävla mot de övriga skribenterna blev oerhört beroendeframkallande, speciellt när jag till slut lyckades slå en viss Radiogamer-profil med hela sex sekunder på en bana. Att han redan gått hem och dessutom hade bättre tider än mig på andra banor hör inte hit. Need For Speed: The Run känns på det stora hela inte lika klockrent som förra årets Hot Pursuit, men gör samtidigt vissa saker ännu bättre vilket gör att det ändå känns värt att hålla hoppet uppe för.

När jag ser hur Electronic Arts hanterat releasen av Battlefield 3 är det svårt att tro att det är ett av årets största och viktigaste releaser. Jag vet inte om EA verkligen ser Battlefield 3 som ett vapen med vilket de vill skjuta ner Activision, eller om de bara ser det som ett sätt att få folk till sin nya tjänst Origin. Oavsett vad så tycker jag man hanterat releasen väldigt dåligt, och här tänkte jag lista några av de främsta anledningarna till att jag tycker det.

Betaversionen

Origin

Att inte sälja spelet på Steam är en bra taktik för att få folk att komma gång med Origin. Men det kommer även kosta dem en hel del i försäljningssiffror. Men majoriteten spelar ändå spelet på konsol. Det är bra för EA, men inget som kunderna är speciellt glada över. Men droppen för många är det extremt opraktiska med att behöva välja spelalternativ via origin innan man kommer in i spelet. Tvånget blev inte bättre av att det jämt och ständigt cirkulerade rykten kring spyware och ondskefulla avtal som alla användare måste gå med på. Visst, EA ändrade avtalet när protesterna väcktes. Men skadan var redan skedd, och man borde inte haft med något om informationssamlande från första början.

När spelet till slut hade släppts stod det snart klart att Origin inte alls pallade trycket, och för många var det prompt omöjligt att ansluta sig. De kunde med andra ord inte spela alls. Du måste även vara uppkopplad för att kunna spela single player, vilket bara det är så onödigt dumt. Men det är inte bara PC-versionens Origintvång som ställt till det. Även konsolspelarna har blivit strandsatta, oförmögna att koppla upp sig till servrar för att spela. Detta har resulterat i otaliga ursäkter från EA via Twitter. Det är naivt och amatörmässigt att inte ha servrarna redo, och jag hoppas EA har lärt sig något inför Mass Effect 3 och The Old Republic.

Pressrelationer

Sen har vi ju det här dramat kring Gamereactor i Norge, där Electronic Arts tydligen skickade ett frågeformulär för att ta reda på saker om personen som skulle recensera spelet. Frågor som berörde vare sig personen gillade tidigare installationer i serien eller inte. Vad Gamereactor sa och vad Electronic Arts sa efter att det här kom ut stämmer inte riktigt överens. Såvitt jag förstod det förnekade Gamereactor att ett sådant frågeformulär existerade, medan Electronic Arts bad om ursäkt för formuläret. Jag är inte alls insatt i det här äventyret, men det drog onekligen negativa blickar mot EA och spelet. Om någon med mer koll än jag vet vad som hände och hur det hela slutade får du gärna förklara i kommentarerna. Jag kan mycket väl fått just den här punkten om bakfoten.

Kundrelationer

Allt serverstrul har gjort så att Electronic Arts support har haft fullt upp under releasedagarna. Man har ofta delat ut rabattkoder till missnöjda kunder, så välviljan finns där. Tyvärr verkar kompetensen saknas. Väntetiden för kunden som vill ha hjälp är lång, och när man väl kommer fram är det inte alls säkert att du hinner få hjälp innan chatten bryts. Dubbla summor dras från kundernas konton, och gratisexemplaret av Battlefield 1943 som PS3-spelare skulle få har dragits tillbaka. Det har till och med varit så illa att onlinepasskoderna inte ens fungerat. Men bilder säger mer än ord, och här är några exempel på missnöjda kunder och deras erfarenhet av supporten.

Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.
Exempel.

Nu vet jag såklart inte hur mycket av det här som kan skyllas på DICE och hur mycket som kan skyllas på Electronic Arts. Men utifrån min begränsade förståelse för hur saker och ting fungerar har EA störst ansvar i just de här frågorna. Tråkiga kampanjer kan vi beskylla DICE för, men allt kaos kring lanseringen tycker jag EA får stå för.

Slutspurten för spelåret 2011 har precis börjat, och det är fortfarande en enorm bunt med utsökta titlar att beta av innan nyårsraketerna bränner av. Därför kanske det är lite underligt att så här redan i oktober börja blicka mot 2012. Men det tänker jag ändå göra, för ibland måste man göra underliga saker. Så här har ni de tio spelen som jag allra mest hoppas levereras och levererar nästa år! Notera att det är min personliga smak, och att man därför inte kommer hitta ointressant skit som Halo 4 eller Max Payne 3.

10
HYBRID

Om ni har koll på vilka 5th Cell är kanske ni blir överraskade när ni får veta att deras kommande titel är en tredjepersonsskjutare. Klivet från Scribblenauts till pang-pang är ett oförutsägbart sådant, och det är delvis därför jag blir intresserad. Om de är redo att ta den risken och kliva så stort känns det som att de verkligen tror på projektet. Hybrid blir ett till synes strategiskt spel, där du sakta men säkert rör dig framåt från skydd till skydd. Nu skulle det här spelet se mäkta ointressant ut för mig, om det inte vore för den lilla detaljen att man kan gå på väggar och tak. Om Hybrid blir en blandning mellan strategi och problemlösning kommer jag slå klackarna i taket.

09
Hiku-Osu

Det är inte säkert att Hiku-Osu släpps i väst nästa år. DSi Ware-spelet är redan tillgängligt i Japan, men kommer kanske inte hit. Någonsin. Vilket vore synd, för det ser ut att vara ett riktigt intressant pusselspel som utnyttjar 3D-effekten duktigt. Pussellösandet påminner lite om det vi nyligen såg i Catherine, men verkar inte alls lika stressigt och frustrerande. I stället är det mjuka kanter, söta melodier och Nintendofigurer som gäller. Om Hiku-Osu släpps i väst och är lika gullmysigt som det verkar kommer det säkerligen vara ett av mina favoritspel 2012.

08
Resident Evil Revelations

När jag listade vilka 3DS-spel jag såg fram emot mest hamnade Resident Evil Revelations på en andraplats, efter Super Mario 3D Land. Och eftersom Marios äventyr släpps redan i år, innebär det att Resident Evil Revelations är 3DS-spelet #1 att se fram emot 2012. Om du undrar varför kan du ju läsa vad jag skrev om det i förra listan.

07
Bioshock Infinite

Jag gillade inte Bioshock. Jag gillade inte Bioshock minsta lilla. Jag beundrar visionen och ambitionerna. Men det var helt enkelt inte roligt att spela. Det grep mig aldrig, och jag tröttnade snart på att skjuta samma fiender i samma gamla trånga utrymmen. Det klickade helt enkelt aldrig, även om jag förstår vad andra ser i det. Så varför längtar jag efter Bioshock Infinite? För att det är öppet. Det är luftigt. Det har hisnande set-pieces. Det har blå himmel. Det var varierande motståndare. Det har en stil som inte känns lika plastig som Bioshocks estetik. Men mest av allt har det en intressant relation mellan karaktärerna. Berättelsen om hur Elizabeth lider av ett slags Stockholmsyndrom har massor av potential i Ken Levines händer, och den här gången kommer till och med jag att förälska mig.

06
Tomb Raider

Jag har aldrig gillat ett Tom Raider-spel. Eller, det är inte sant. För jag fullkomligt älskade Guardian of the Light förra året. Men om vi bara räknar de så kallade huvudinstallationerna i serien har jag verkligen visat noll intresse av att se hennes D-kupor guppa omkring. Jag har inte gillar designen, jag har inte gillat upplägget och jag har inte gillat kontrollerna. Men allt det ändrades när jag såg gameplay på årets E3. Jag älskar Lara Crofts nya design, och hur de lyckats få henne att se attraktiv ut utan att spela på bystmått och sexualitet. Hon känns äntligen som en riktig person, som förhoppningsvis även fått personlighet. Om spelet håller samma upplägg och tempo som det vi såg på E3 kommer den här rebooten bli något fantastiskt.

05
Mass Effect 3

Jag har verkligen uppskattat båda Mass Effect-spelen. Det är en av väldigt så spelserier som jag orkar spela mer än två timmar åt gången. Ändå är mina förväntningar på trean inte så skyhöga som man kanske skulle kunna tro. Det känns väldigt mycket som att vi kommer få mer av samma. Från vad jag har sett att döma är det väldigt lika Mass Effect 2. Det är ju inte alls dåligt, men det är samtidigt inget jag blir upphetsad över. Jag bryr mig heller inte ett dugg om handlingen, och känner ingen spänning över att det är trilogins sista del. Trots det måste jag placera Mass Effect 3 som en av de fem titlarna jag ser fram emot mest 2012, eftersom tvåan var så bra. Och medan en del ojar och klagar sig över co-op tycker jag bara det låter jättespännande.

04
Counter-Strike: Global Offensive

Okej, det är egentligen inte ett nytt spel. Det är mer av en slipad remake. Ombalanserade banor. Ombalanserade vapen. Ombalanserade granater. Nya föremål, som en cocktail molotov. Kasta den strategiskt för att stoppa motståndarnas framfar ett tag. Counter-Strike Source splittrade spelarna, där ena lägret föredrog gamla goda 1.6. Counter-Strike: Global Offensive ska visa att gammal är äldst, och ska enligt utvecklarna själva vara en blandning mellan 1.6 och Source. Antingen lyckas man föra samman alla under ett och samma sak, eller så skapar man ett tredje läger. Men ända sedan jag hörde om Global Offensive har jag än en gång gått ner mig i CS-träsket, där jag nu sitter lika mycket fast som jag gjorde för 8 år sedan. Så för mig kan Global Offensive inte komma snabbt nog.

03
Fez

Åh, Fez. Lilla, kära Fez. Hur länge har jag väntat nu? I tre år, tror jag. Att jag utsåg Ilomilo till förra årets bästa spel säger kanske en hel del om mina förväntningar på Fez. Jag är en sucker för pusselspel, och att rotera en 2D-bana i 3D-perspektiv känns onekligen som något för mig. I början av januari skrev jag att Fez var en av spelen att hålla koll på under 2011. Nu skriver jag att det är spelet att hålla koll på under 2012. Så får vi hoppas att jag har mer rätt den här gången.

02
Trials Evolution

Trials HD är inte bara ett av den här generationens bästa nedladdningsbara spel, utan ett av den här generationens bästa spel överhuvudtaget. Trials Evolution tar saker som jag inte ens visste var nackdelar, och gör sig av med dem. Jag tänkte aldrig på hur tråkigt det var att bara köra omkring i lagerlokaler, men de skickliga finländarna placerar ramper i naturen och gör bara där spelet bättre. Om allt annat är precis som Trials HD, fast i vackrare miljöer, kan Trials Evolution mycket väl bli årets allra bästa spel. Jag hoppas dock på mindre långsamma precisionsbanor, och fler hisnande superhopp och stunt. Det är Trials för mig.

01
Quantum Conundrum

Årets bästa spel 2011 heter Portal 2. Visst, jag har inte spelat allt som släpps än. Kanske är Skyrim eller Skyward Sword bättre. Men jag tvivlar, för ett spel som Portal 2 dyker bara upp en eller två gånger per generation. Då förstår ni varför mina förväntningar på Quantum Conundrum är högre än på något annat spel. Här snackar vi djup problemlösning på flera olika sätt. Av alla metoder till ditt förfogande skulle var och en på egen hand kunna fylla ett helt spel. Men här får vi dem all samtidigt, i ett och samma spel där du går in och ut genom olika dimensioner för att påverka omgivningarnas egenskaper såväl som fysikens lagar. Visst, det riskerar att bli rörigt och grötigt. Men i händerna på en av skaparna av Portal tror jag konceptet är tryggt. Quantum Conundrum kanske inte blir nästa Portal, men jag blir förvånad om det inte blir en alldeles underbar upplevelse full av klyftig problemlösning.

Hej. Hur mår ni? Har ni spelat något bra på sistone? Batman: Arkham City, kanske? Förmodligen lite Battlefield 3. Eller varför inte Rage? Jag har hört att Forza 4 ska vara riktigt bra. Själv har jag inte spelat Batman: Arkham City. Jag har nämligen varit tvungen att spendera tid med Dead Rising 2: Off The Record. Dead Rising 2 är inte bara det sämsta jag spelade förra året, utan även det sämsta jag spelat hela den här generationen. Därför tyckte Ludde det skulle vara jätteskoj om  jag dessutom recenserade Dead Rising: Off The Record, som i stort sett är exakt samma spel igen. Ha. Ha. Ha. Det är så typiskt Capcom att dra något sånt här, och efter att ha tillbringat så många timmar med spelet som min fysiska smärttröskel tillåter ser jag absolut inget skäl för ägare av Dead Rising 2 att betala ytterligare 300kr för att spela nästan exakt samma sak igen, fast med Frank West och en kamera.

Den som vill veta vad jag tycker om Dead Rising 2: Off The Record kan lika gärna läsa min recension av Dead Rising 2. Lägg sedan till det faktum att Capcom inte har fixat en enda av spelet brister. Redan i spelets första scen möts jag av huvudvärksframkallande dålig bilduppdatering, medan kontrollen lyckas vara till och med trögare än jag minns dem. Handlingen är om möjligt ännu mer krystad och påtvingad än förut, och den här gången finns det inte ens en liten dotter att försöka låtsas att man bryr sig om. Det är så löjligt att ens försöka fästa en story vid ett sånt här spel, speciellt när det är så uselt utfört. Bara några minuter in har jag redan himlat med ögonen åt minst fyra närbilder på rumpor, pinsamma sexuella anspelningar och på gränsen till förolämpande stereotypa skildringar av svarta personer.

Precis som Dead Rising 2 har Off The Records uppdrag riktigt dåligt tempo (eftersom det är samma jävla spel). Efter mitt första uppdrag tvingas jag att slå ihjäl tid innan nästa uppdrag automatiskt aktiveras. Några uppdrag in slutar det med att jag helt enkelt lägger handkontrollen på bordet och låter tiden ticka iväg medan Frank West står på den punkt som uppdragspilen helt slumpmässigt säger åt honom att ställa sig vid. Uppdragets kvarvarande tid tickar ner till noll, och nästa uppdrag introduceras äntligen i form av en cutscene. Kanske finns det ett sätt att avsluta uppdraget så att nästa kan ta vid, men det var inget jag blev informerad om. Efter ett par timmars spelande börjar jag få en knut i magen av frustration och tristess. Jag klarar inte av Dead Rising 2. Jag mår fysiskt och mentalt dåligt av det. Sedan går jag vilse på grund av att pilen av någon anledning försvunnit samt att kartan är en katastrof, och dör.

Det lägger sig ett lager av hopplöshet och förtvivlan i bröstkorgen på mig när jag misslyckas med att eskortera en av de datorstyrda idioterna, och inser att jag måste genomgå det monotona lidanet igen. Det här borde inte ses som en regelrätt recension, utan mer en förklaring till varför jag gav upp och varför jag aldrig någonsin tänker röra spelet igen. Även om Off The Record i ärlighetens namn då och då känns aning mer putsat rent tekniskt, så är Dead Rising 2: Off The Record fortfarande en långtråkig, enformig, seg och outhärdligt frustrerande upplevelse. Det är alldeles för lite nytt, och allt det gamla har exakt samma brister som förut.

Varning för spoiler om du inte spelat Final Fantasy IX än.

Det finns en väldigt känd kinesisk folksaga vid namn Journey to the West. Berättelsen om Sun Wukong – Apkungen – räknas som en av Asiens största litterära skatter, och har länge influerat alla former av historieberättande. Om Journey to the West låter bekant för dig beror det på att det ganska nyligen kom ett spel med en liknande undertiteln, nämligen Enslaved: Odyssey to the West.

Som titeln föreslår är spelet mycket riktigt inspirerat av den kinesiska folksagan. Utvecklarna har tagit sig friheter med konceptet – även om de tagna friheterna inte är lika befängda som i Dante’s Inferno – men i grund och botten är karaktären Monkey baserad på Apkungen Sun Wukong, precis som spelets kvinnliga karaktär Trip är baserad på berättelsens Tripitaka. Att Trip dessutom betyder resa är faktiskt bara ett lyckligt sammanträffande.

Enslaveds protagonist Monkey har ett par kännetecken gemensamt med Apkungen. Det första är vapnet, då båda använder en stav för att slåss. Det andra är otrolig styrka. Det tredje gemensamma kännetecknet är svansen. Monkey är såklart inte en riktig apa, men har ett långt tygstycke som hänger bakom honom som om det vore en svans. Apkungen kunde nämligen anta mänsklig form, men svansen var ändå alltid synlig. Det här är ett är återkommande sätt att referera till Journey to the West, och det finns en del karaktärer inom japansk populärkultur som har svans av just den anledningen.

Ta till exempel Son Goku från Dragon Ball, vars namn är en japansk översättning av Sun Wukong. Akira Toriyama baserade Goku på Apkungen, med vissa ändrade drag. Gemensamt har de svansen, otrolig styrka samt en stav som vapen när de slåss. Båda har även ett moln som de kan sitta och flyga på. Skillnaden är dock att Goku kommer från en annan planet, och är skickad till Jorden för att förgöra den. Och det är där en annan japansk populärkulturell figur kommer in.

Precis som Goku har Zidane i Final Fantasy IX en svans. Precis som Goku kommer Zidane från en annan värld, med uppdraget att erövra planeten han placerats på. Precis som Goku kan Zidane gå in i ett läge där hans utseende förändras och han blir starkare. Zidane slåss dock inte först och främst med en stav, men har andra drag gemensamt med Apkungen. Både Zidane och Apkungen är nämligen två riktigt tjuvaktiga karaktärer, så Zidane är lite av en blandning mellan Apkungen och Goku när det kommer till drag och bakgrundshistoria.

Några mindre referenser till Journey to the Wests Apkung är till exempel den tredje Hokages summon, som är en krigarapa med förmågan att förvandla sig till en stav.

Pokémons Infernape har en design som tydligt hänvisar till Son Wukong.

En direkt tolkning av Wukong kan även hittas i League of Legends.

Bossen Buster Rod G från Mega Mag: Wily Wars är ännu en apa med stav.

Plus många, många fler mer eller mindre kända exempel på hur Journey to the West influerat österländsk (och västerländsk) populärkultur.

Tidigare inlägg i serien:

• Vem eller vad är Tanuki Mario?
• Varför får hammare oss att krympa?
• Varför har allt i Svampriket ögon?
• Vad är Masamune?
• Vad är en koopa?
• Varför ropar de namnet på attacken?
• Vad är Maneki Neko?

Jag tror inte någon spelgenre har fått så många spel filmatiserade som fightinggenren. Vilket är konstigt, då det oftast är just fightingspelen som har den allra svagaste storygrunden att bygga en vettig berättelse på. Man skulle kunna tro att det är rollspelen som får massa filmer, men där är det bara Final Fantasy som vågat försöka (rätta mig i kommentarerna, för jag vet att ni vill). Det har i sin tur resulterat att filmer baserade på fightingspel står för några av de allra trasigaste stolpskotten. Men fightingspelen har ändå något som talar för en bra övergång till film, och det är deras karaktärsgalleri. Fightingspel har oftast ett helt fantastiskt karaktärsgalleri, men många färgstarka nyllen att välja mellan. Så då kan man ju inte annat än undra över varför i hela världen manusförfattarna gång på gång väljer de absolut tråkigaste och mjäkigaste personerna för att axla huvudrollerna.

Boooooring! Ge mig mer Blanka i stället!

De två mest kända filmerna baserade på fightingspel är förmodligen Mortal Kombat och Street Fighter. Båda spelen har massor av intressanta karaktärer, alla med mer eller mindre bakgrundshistoria att bygga på. Om jag skulle välja ut en huvudkaraktär i Mortal Kombat måste jag säga att det är Liu Kang. Vi har alltså coola isninjor, månglemmade monster, åskgudar, samt rakbladshattbärare, med mera. Men filmskaparna väljer att sätta den absolut tråkigaste minst intressanta karaktären Liu Kang i huvudrollen, tillsammans med de andra helt vanliga karaktärerna Sonya Blade och Johnny Cage (som åtminstone är lite töntcool). Samma sak med Street Fighter, där man väljer helt normala Guile, Ken och Ryu framför stentuffa figurer som Blanka, Dhalsim och Zangief. Vem hade hellre sett en hel film och Blankas livsöde? Jag! I stället fick vi den pinsamt urpissiga filmen om Chun Li. Tack.

Så varför väljer man alltid de tråkigaste karaktärerna? Det här är ett mönster vi ser i så gott som alla filmer baserade på fightingspel. Tekken har sin Jin. Fatal Fury har sin Terry Bogart. Dead or Alive har… uurrgghh…  Är det för att publiken lättare ska kunna identifiera sig med huvudkaraktären? Eller tar man de populäraste karaktärerna, som alltid råkar vara de tråkigaste? Eller är det för att det är dyrt med massa smink, dräkter och CGI? Nej, om Soul Calibur blir film vill jag se Voldo i huvudrollen. Jag menar, vem står i centrum på Street Fighter II-omslaget? Just det, Blanka! Varför? För att han är ett helgrymt grönt muskelmonster med rött hår! Jag är i alla fall trött på att de coolaste karaktärerna hela tiden får spela biroller när spelen blir till film.

Kraid.se kan mycket väl vara min absoluta favoritspelblogg, och i onsdags publicerades ännu ett tänkvärt och intressant inlägg. Inlägget är skrivet av den eminente Chris Jonansson, som tar upp något som hände medan han spelade Battlefield 3 och som fått honom att vilja bojkotta spelet. Det han upptäckte är att soldaterna ibland skriker ”cocksucker” till sina motståndare innan de så realistiskt som möjligt mördar sina medmänniskor med kulor, knivar och granatsplitter i varandras kroppar. Som en heterosexuell man har jag kanske ingen rätt att yttra mig kring vad som bör och inte bör ses som olämpligt och homofobiskt. Den frågan är självklart heller inget alla homosexuella är överens om. Däremot  har jag länge haft åsikter kring krigsspelens strävan efter ”realism”, och som jag skrev i min kommentar på inlägget tycker jag det här skulle kunna kategoriseras i samma fack.

Nu vet vi såklart inte om det verkligen är DICEs syfte att gestalta soldaternas mörka sidor. Kanske tänkte de inte djupare än att det är något soldater faktiskt brukar säga.  Men vi bör heller inte låta karaktärers ord och handlingar i ett spel representera utvecklarnas faktiskt åsikter. Precis som Ludde påpekat att vi inte applicerar filmkaraktärernas ord och handlingar på regissören. Och det misstaget tror jag heller inte någon begår. Jag förstår om någon vill föra argumentet att det svider lite extra när det är den namnlösa, goda och rättfärdige soldaten man själv styr som spyr ut dumheten. Att han säger något vi själva inte skulle säga. Fast då kommer vi egentligen in på något mer än bara användandet av ordet i sig. Spel tvingar oss ofta att göra saker som inte stämmer överens med vår känsla för moral, oavsett om det är verbalt eller mordiska våldshandlingar.

Jag är inte sen med att tycka PC-spelare ofta skriker mycket över ingenting, som när det började ryktas om att Diablo III ska komma till konsol. Jag hör ofta att spelen anpassas för mycket efter konsolpubliken. Och visst har de ibland rätt, även om jag oftast tycker det handlar om små uppoffringar och detaljer. Men det finns tillfällen då jag håller med om att det finns skäl till att vara förbannad och besviken. Det finns en gräns för hur mycket ett spel ska behöva formas om i förmån till konsoler. En gräns för hur mycket man kan försumma fansen till förmån för den breda massan. Den gränsen har korsats när det kommer till utvecklingen av två spel just nu, och för en gång skull är jag villig att stå tillsammans med de kritiska PC-spelarna.

Xcom är en sådan där älskad serie från tidiga 90-talets PC-spelande som jag själv aldrig fick uppleva eftersom jag under tiden satt med Super Nintendo. Det är ett omgångsbaserat strategispel med isometrisk vy, som nu görs om till ännu en förstapersonsskjutare. Fans av serier blir ofta onödigt upprörda när utvecklare ändrar på något, men i det här fallet verkar nästan inget av originalets gameplay finnas kvar. Efter att spelet hade fått tillräckligt mycket skit bestämde sig utvecklarna för att renovera hela projektet, och försöka pressa in mer strategiska element. Men fansen känner sig fortfarande svikna. Så vad är anledningen till att gå från isometrisk strategi till förstapersonsskjutare? 2K Games säger att:

“The 90’s generation of gamers all love Xcom and we own the IP, so we thought OK, what do we do with it? Every studio we had wanted to do it and each one had its own spin on it. But the problem was that turn-based strategy games were no longer the hottest thing on planet Earth. But this is not just a commercial thing – strategy games are just not contemporary.”

Och nu verkar det som att ännu en gammal strategiserie går samma öde till mötes, då även Syndicate-serien ska få en ”first person shooter makeover”. Vi borde självklart inte döma ut spelen som dåliga bara för att de inte är föregångarna trogna. Fallout-serien genomgick ju något liknande. Men kom inte och låtsas att det är för fansen ni gör det. Låtsas inte att ni gör det för ”the 90’s generation of gamers” som ”all love Xcom”. Jag ser inte poängen med att plocka upp ett gammalt varumärke om man inte tänker leva upp till det. Om man inte tänker ha varumärkets fans i åtanke.

Frågan är om namn som Xcom och Syndicate betyder så mycket för målgruppen man siktar på att spelen faktiskt säljer så mycket mer i nuvarande form jämfört med hur de skulle sälja som strategispel. En sak är då säker: i stället för att stå ut som originella titlar för en hängiven målgrupp riskerar de nu att försvinna i den generiska massan av shooters.

Enligt mig är det en spelkritikers uppgift att på ett underhållande sätt försöka förse läsaren med en uppfattning av spelupplevelsen. Eftersom ett nytt spel kostar kring 500kr är det viktigt att välja rätt i spelträsket. Så om jag inte är säker på om jag vill punga ut med 500kr tittar jag först på vad andra tycker, och försöker ta reda på så mycket som möjligt om spelet innan jag köper. Men nu har en ny trend börjat ta över, och gör spelkritikernas åsikter mindre och mindre relevanta för konsumenten. En trend där spelkritiker ännu mer bara är en del av marknadsföringen, snarare än konsumentvägledare. Trenden jag talar om är ”free to play”, och ju mer den affärsmodellen etablerar sig desto mer kommer spelkritiker att befinna sig i samma situation som musikkritiker. Ingen kommer bryr sig så mycket om detaljerna i åsikten, eftersom alla kommer kunna prova själva utan kostnad.

Än så länge är det här konstigt nog ovanligt för konsolspel. Med MX Vs ATV Alive försökte THQ släppa spelet till budgetpris, och låta spelarna köpa resten av innehållet allt eftersom. Det blev såvitt jag vet ett misslyckande. Men free to play kommer komma till konsol. Kanske kommer vi betala en fast abonnemangsavgift likt Xbox Live för att få ladda hem och spela hur mycket vi vill, medan mikrotransaktioner står för utvecklarens och utgivarens primära inkomst. Det är en balansgång, och visst finns det problem med upplägget som riskerar bli pay to win. Men jag tror free to play kommer utgöra en enorm del av marknaden. Och när den dagen kommer har spelkritikerns roll förminskats. När iPhone-spel kostar 7kr och även AAA-titlar på konsol är gratis att spela kommer ingen längre behöva läsa recensioner för att veta vilka titlar som är värda den där 500-lappen. Spelrecensenten är döende, länge leve konsumenten!

När jag först hörde talas om Bodycount kunde jag inte hjälpa att bli lite intresserad. Även om semirealistiska militärskjutare är min grej så är jag en sucker för arkadskjutare, och jag väntar fortfarande på att den genren ska få en ordentlig comeback. Jag trodde Bodycount kunde vara en sådan arkadskjutare. Jag föreställde mig en blandning mellan Brink och Bulletstorm, där spelarna deltog i snabba arenastrider. Och även om filosofin är på rätt spår misslyckas Bodycount i utförandet. Här finns inget spektakulärt gameplay med fantasifulla vapen. Det är i grunden egentligen bara ännu en semirealistisk militärskjutare, så låt inte de kulöra bollarna och fokus på skillshot combos lura dig. Kanske borde den generiska titeln samt det faktum att det enda som syns på omslaget är en mp5:a med andra realistiska vapen i bakgrunden ha fått mig att förstå vad spelet är.

Så okej, Bodycount är inte vad jag hoppats att det var. Men det betyder ju inte att det inte kan vara ett bra spel. Jag startar upp kampanjen, och placeras mitt i vad som känns som en multiplayerbana. Banorna i Bodycount är områden där du ska ta dig från punkt A, till punkt B, till punkt A igen och sedan till punkt C. Vägarnas linjer korsas och det blir väldigt mycket fram och tillbaka. Medan du försöker hitta punkterna blir du beskjuten av mörkhyade människor som skriker saker på främmande språk. För mörkhyade människor är de nya nazisterna. Eftersom banorna är helt öppna och fienderna bara fortsätter att komma på löpande band, vet du aldrig var du har dem. Det är ingen idé att söka skydd eftersom du inte är säker nånstans. Till slut känner du dig som Pacman medan du ränner fram och tillbaka i en labyrint med sjuttiofem spöken som skjuter på dig. Indikationer på hur mycket skada du tagit är dessutom svåra att tyda, vilket resulterar i att du ofta dör när du tror du har mycket hälsa kvar.

Sättet som du kontrollerar spelets namnlöse protagonist på känns avigt. Det känns på något sätt onaturligt när jag rör kameran åt sidorna, som om den börjar trögt men plockar upp fart allt eftersom. Spelet har dessutom en funktion som låter dig att titta fram bakom hörn genom att hålla LT (jag spelade alltså på Xbox 360) nertryckt. Dina fötter sitter då fast i marken, och du rör i stället överkroppen till höger och vänster. Problemet är bara att LT vanligtvis brukar användas för att zooma in på fienden, vilket resulterar i att jag ibland ställer mig och börjar vicka när jag egentligen vill zooma och röra mig åt sidan. Problemet retar mig ytterligare då det faktiskt går att zooma, men bara om du trycker ner LT halvvägs. Vad i helv… Varför?! Så i hektiska eldstrider i onlinelägets hela TVÅ speltyper (deathmatch och team deathmatch) ska spelaren alltså försiktigt trycka ner LT halvvägs för att zooma, och om man råkar trycka lite för hårt förvandlas fötterna till bly och huvudet till det av en bobbleheadfigur. Sen dör du.

Bodycount har hjärtat på rätt ställe, men är samtidigt ett vilset spel utan identitet eller egna idéer. Det finns aspekter med spelet som jag gillar, men de flesta görs redan bättre av spel som Bulletstorm. Även om de ostrukturerade banorna får det att kännas som att jag spelar deathmatch mot bottar, gillar jag det taktiska i att placera ut minor för att försäkra sig om att ingen smyger upp bakifrån. Det är tillfredsställande att höra en mina gå av på en fiende i korridoren utanför medan jag plockar folk från ett fönster. Att många delar av omgivningarna kan förstöras skänker dessutom intensivitet till eldstriderna. Tyvärr är AI:n alldeles för korkad, kontrollerna alldeles för skeva, vapnen alldeles för tråkiga och bandesignen alldeles för ostrukturerad för att jag ska kunna ha kul och vilja fortsätta spela.

På sista tiden har esportens steg mot mainstreammassan skett med särskilt långa kliv, och aldrig förr har det nått ut till så många svenskar samt fått så mycket uppmärksamhet i media. Samtidigt växer sig event som EVO större och större. Nu är bara frågan hur stort det kan komma att bli. Kommer det någonsin befinna sig på samma nivå som hockey, golf, tennis eller fotboll? Eller är det för evigt dömt att endast vara en stor del av en nördig subkultur, medan spelare som Jung Woo Seo och Daigo Umehara aldrig kommer ha samma hushållsstatus som Raphael Nadal och Christiano Ronaldo? Det finns saker som talar både för och emot esportens riktiga genombrott. Själv tror jag ett steg mot att tävlingsformen ska bli taget på allvar är att spelare måste börja använda sina riktiga namn i stället för halvtöntiga alias. Visst, det är en del av subkulturen. Men subkulturen betyder inte mycket när det kommer till att ta det mainstream.

Jag har ingen aning om vad som händer här

Det som enligt mig håller tillbaka esport är svårtillgängligheten. Jag anser mig vara mer insatt i spel än de flesta. Men när jag kollade på en Starcraft II-match för ett par veckor sedan förstod jag inte en enda sak av vad som pågick på kärmen. Då har jag trots allt spelat Starcraft, och har koll på grundstenar som resource gathering och trupproducerandet. Ändå var jag helt förlorad, och visste varken vilka av alla figurer som tillhörde vilken spelare eller vad de gjorde. Detsamma gällde när jag såg min första World of Warcraft-match, och inte förstod en enda sekund av det trots att jag spelat World of Warcraft i tre månader. Sätt vem som helst framför en fotbollsmatch, och genast förstår personen vad som händer och vad sporten går ut på. Utan att behöva förbjupa sig i offsideregeln eller när målvakten får plocka upp bollen med händerna.

Då är Super Street Fighter IV och Counter-Strike mycket mer publikvänliga, och det är såna spel som kan ta esporten till massorna. Spel där vilken åskådare som helst kan förstå vad som händer, medan de allra mest insatta dessutom kan avnjuta de strategiska elementen på djupare nivåer.

Egentligen känner jag inte för att skriva om det här eftersom man redan kunnat läsa om det ungefär överallt. Men eftersom det är ett enormt viktigt ämne tänker jag försöka ta upp det ändå, utifall det är några som inte riktigt plockat upp det än. Det handlar förstås om Sonys nya avtal för PSN, där du som kund måste lova att aldrig någonsin stämma Sony oavsett vad. Det här kommer såklart från incidenten där PSN blev hackat och låg nere i över en månad medan kreditkortinformation stals, vilket i augusti resulterade i massvis med rättsliga åtgärder som kan kosta Sony miljarder. Sony har inte redovisat några förbättringar när det kommer till skydd av konsumenters information, men är tydligen oerhört angelägna att skydda sig själva om en sådan incident någonsin skulle inträffa igen.

”Any dispute resolution proceedings, whether in arbitration or in court, will be conducted only on an individual basis and not in a class or representative action or as a named or unnamed member of a class, consolidated, representative or private attorney general legal action, unless both you and the Sony entity with which you have a dispute specifically agree to do so in writing following initiation of the arbitration.”

Det här gäller endast den form av rättsliga åtgärder där en grupp människor går ihop för att stämma ett företag – ett så kallad grupptalan, som Sverige år 2003 blev först i Europa med att tillåta. Du kan fortfarande göra upp med Sony på individuellt plan utanför rättssalen, men Sony förbehåller sig då rätten att själva utse fallets förlikningsman. Gissa hur det kommer gå. För att inte tala om tid och pengar du som ensam målsägare kommer behöva stå för. Om du vägrar avsäga dig rätten att vidta åtgärder mot Sony kommer du inte kunna bruka PSN. Du kommer inte kunna använda tjänsten som ingick när du köpte konsolen för att spela spelen du betalat för att kunna spela online.

Men det finns ett sätt att slingra sig ur det även om du redan accepterat avtalet, genom att skicka ett brev till Sony. Jag antog att vi européer skulle skicka begäran till Sony Europe. Men enligt BBC är det Sonys amerikanska säte som gäller även för oss, vilket gör proceduren än mer omständlig. Det man måste göra är alltså att skicka ett brev till dem inom 30 dagar från det att du godkänt avtalet (adress längst ner i inlägget) med namn, adress, PSN-nummer och en begäran att ångra den specifika delen av avtalet. Frågan är bara hur många som kommer göra det, eller hur många av alla PSN-användare som ens vet om det här. Eller hur många som ens bryr sig. Jag vet inte om jag skulle bry mig, och det är synd att vi låter dem komma undan med sånt här. Det här är mycket viktigare än att visa för mycket casual på E3, vilket vi brukar vara duktiga på att bry oss om.

Frågan jag är intresserad av nu är om Sonys handlingar ens är lagliga, eller om det bara är ett rökmonster designat för att avskräcka rättsliga handlingar. Jag råder alla PSN-användare att själva läsa på om samt följa utvecklingen av det här, och avgöra hur bekväm man är med det.

ATTN: Legal Dept
6080 Center Drive, 10th Floor
Los Angeles, CA 90045

UPPDATERING: Vad som enligt Explewd skiljer sig Storbritanniens PSN-avtal från USA:s. Frågan är om samma kryphål ens är möjligt i Europa.

När jag var 16 år gammal började jag spela Unreal Tournament. Det var första gången jag spelade ett spel online, och tyckte det var helt fantastiskt fascinerande att kunna möta andra på det viset. Jag var precis som de flesta andra 16-åringar — odräglig och onödigt aggressiv mot mina medspelare så fort jag förlorade. Eftersom Unreal Tournament inte hade inbyggd röstkommunikation kunde jag tack och lov aldrig skälla ut motståndarna verbalt, och jag var begränsad till versaler i spelets chatt när jag ville uttrycka mitt missnöje. Värre blev det när jag gick med i en klan, och började spela organiserade klanmatcher. Då kommunicerade lagkamrater nämligen via program som Roger Wilco eller Ventrilo, vilket innebar att mitt odrägliga 16-åriga manér plötsligt fick fria tyglar då jag våldtog alla mina lagkamrater verbalt när jag inte var nöjd med hur de spelade.

Anledningen till varför jag fortfarande minns Liquidfire är för hans sportslighet. Han fick den 16-årige pojkspolingen att vilja bli mer som honom, och än idag gör jag mitt bästa för att försöka leva upp till Liquidfires anda när jag spelar. Efter att jag och Thomas spelat tillsammans i WTD ett par år fick jag ett PM av honom på IRC. Han förklarade att han inte längre skulle kunna spela matcher med oss på ett tag. Jag fick veta att Thomas och hans sambo just förlorat sitt nyfödda barn, som hade avlidit på sjukhuset kort efter födseln. Efter den kvällen såg jag aldrig honom igen. Några år senare spelade jag min sista match för det svenska Unreal Tournament 2004-landslaget.. Vi förlorade mot Tyskland, och det var mitt tyngsta nederlag någonsin. Men när jag tänkte tillbaka på Thomas sportslighet och hans enorma förlust i livet, var det omöjligt att inte inse hur otroligt oviktig och meningslös en förlust i ett spel är.

Jag tänker på Thomas ibland, och hoppas han var lika bra på att hantera livets stora omskakande förluster som han var på att hantera de små och obetydliga.

Det talas ofta om fallossymboler. Det är lätt att titta på något och associera det med en erigerad penis. Vi lever i ett kukdominerat samhälle. Det är dock svårare att finna det kvinnliga könsorganet. Kanske för att vi är kukfixerade, kanske för att kvinnans design är lite mer komplex. Men tack vare att Mattias ”anosou” Häggströms kvinna belyste ämnet för ett par veckor sedan, har jag nu bestämt mig för att göra en topplista över logotyper som (med lite fantasi) liknar vaginor.

#5: Portal

Varför inte börja med en klassisk design. Portals logga är helt enkelt ett ovalt hål. Inga konstigheter. Och precis som med slidor kommer det som förs in i ett hål ut ur ett annat. Eller något sånt. Vad vet jag.

#4: Bayonetta

Självklart är det en liten slidöppning vi ser där i mitten. Tror du mig inte? Varför är den då inuti en symbol som representerar det kvinnliga könet? Slump? Knappast. Det blir som en symbol i en symbol. Yo, dawg! I heard you like female symbols.

#3: Assassin’s Creed.

Så här föreställer jag mig att gynekologer ser kvinnliga könsorgan om dagarna. Blygdläpparna är särade för så fri insyn som möjligt. Det ser nästan ut som att gynekologen nypit tag i blygdläpparna, och drar isär dem. Sen har vi rumpan längst ner. Fattas bara en liten knapp där uppe för att bilden praktiskt taget skulle kunna tryckas i anatomiböcker.

#2: Left 4 Dead 2

Jag vet vad det betyder. Du vet vad det betyder. Valve vet vad det betyder, Alla vet vad det betyder. Låtsas inte att det är ett peacetecken. Peacetecken görs åt det andra hållet. Det här symboliserar något som Winston Churchill gärna skulle stoppa en cigarr i Clinton style.

#1: The Elder Scrolls

Vad ska vi ta oss till med er, Bethesda?

Först det första: Star Fox 64 3D heter inte Star Fox 64 3D. Vi ska inte acceptera så korkade titlar. Det heter såklart Lylat Wars 3D. Så, nu när vi har det undanstökat kan jag gå vidare med att säga att det här är i stort sett samma Lylat Wars vi minns från slutet av 90-talet. Grafiken är putsad och slipad, men spelet har inte fått lika mycket kärlek och omsorg som Ocarina of Time. Jag har haft spelet i några dagar nu, men tänkte egentligen vänta med recensionen tills helgen efter release så att jag hade chans att hitta folk att spela mot online. Eftersom jag redan spelat huvudkampanjen otaliga gånger från 1997 fram till nu såg jag allra mest fram emot den nya flerspelarläget, där man kan se sina motståndares ansikten i spelet medan man skjuter dem. Tyvärr upptäckte jag att flerspelarfunktionen inte har onlinestöd, vilket genast reducerade spelets existensberättigande.

Jag menar, varför är det nödvändigt att se sina motståndare i spelet om du ändå sitter i samma rum som dem? Så att vi inte ska behöva lyfta ögonen från skärmen en sekund för att titta på varandra? Jaha, okej. Kommer nästa Mario Party också ha en liknande funktion så att vi inte ska behöva vrida huvudet 90 grader för att se våra motspelare? Nej, nu är jag orättvist hård mot funktionen. Egentligen är jag bara bitter och besviken över bristen på onlineläge. Jag förstår inte varför Nintendo inte ens försökt. Mario Kart får ju onlineläge. Som det står nu är Lylat Wars 3D inte mycket mer än en något grafiskt upputsad version av originalet. Men vi har ju såklart 3D-effekten. Hur är det med den?

I teorin är det ett perfekt spel för 3D-effekt, med enorma asteroider och stålpelare som snurrar omkring. 3D-effekten i sig är tyvärr ganska medioker, och om du vill kontrollera din arwing med gyrosensorn är det lika bra att stänga av 3D-effekten direkt. Jag spelade alltså majoriteten av spelet i 2D medan jag styrde med cirkelplattan, utan möjlighet att ta mig online. Visst, det är fortfarande Lylat Wars. Trots avsaknaden av rumble pack är det är fortfarande ett riktigt bra spel. Jag log som ett fån av klassiker som ”can’t let you do that, Star Fox.” Om du inte verkligen måste ha spelet i bärbart format råder jag dig att i stället köpa det från Virtual Console för bara en fjärdedel av 3DS-versionens pris, och då får du ändå fyrspelsläget.

Jag har inget emot att beskriva mig själv som Nintendofanboy, och jag har inget emot när andra beskriver mig som en fanboy. Jag vet vad de flesta har för uppsåt när de slänger det ordet på mig i diskussioner som berör Nintendo, men min tolkning av ordet och sättet jag vill att det används skiljer sig från den vanliga definitionen. När någon hör mig beskriva mig själv som Nintendofanboy utgår jag från att de förväntar sig att jag är en person som försvarar Nintendo oavsett vad.

Samtidigt förvånar det mig inte om den som läser mina inlägg inte riktigt förstår varför jag är så villig att stämpla titeln i pannan på mig själv. Om man tittar på min historik här på Svampriket ser man ganska snart att jag kritiserar Nintendo mest av alla, medan jag mer sällan delar ut kängor till Sony och Microsoft. Jag har dessutom försvarat Nintendos konkurrenter fler gånger än jag försvarat Nintendo själva.

Jag utmanar vem som helst att hitta en utvecklare jag kritiserar så mycket som jag kritiserar Nintendo. Några exempel:

• Jag kritiserar 3DS.
• Jag kritiserar WiiU.
• Jag hånar Nintendo.
• Jag kritiserar Zelda.
• Jag kritiserar 3DS spelutbud.
• Jag kritiserar Nintendos kundrelationer.

Som jag ser på saken är det vi fanboys som ska kritisera spelutvecklarna vi föredrar allra hårdast, eftersom det är vi som bryr oss mest. Jag kritiserar inte Sony eller Microsoft nämnvärt mycket jämfört med hur jag kritiserar Nintendo, eftersom jag inte bryr mig om deras spel nämnvärt mycket jämfört med hur jag bryr mig om Nintendos spel.

Därför kallar jag mig Nintendofanboy. För jag bryr mig mer och är hårdare på Nintendo än de flesta andra, eftersom jag älskar spelen mer än de flesta andra.

Efter att jag tagit mig en bit in i Deus Ex: Human Revolution (som jag från och med nu bara tänker kalla Deus Ex) är det dags för några initiala intryck. Jag brukar gilla att ägna mig åt vad som tydligen brukar kallas för referensslalom när jag skriver om spel. Men aldrig förr har ett spel fått mig att vilja slänga fram referenser så tätt som Deus Ex. Det beror delvis på att spelet öppet flörtar med filmer som Bladerunner och Robocop, till den mån att man till och med kan höra invånare stå och prata om dem eller hitta filmkaraktärernas namn. Men det är inte bara presentationen som lånar, då även spelmekaniken inspirerats av ett antal spel. Det känns lite som att Deus Ex legat och iakttagit snöbollseffekten av vad originalspelet hjälpte starta strax efter millennieskiftet, för att nu komma och skörda vad som såddes för över tio år sedan. För det som Deus Ex lånar av idag, är ett resultat av vad som startades då.

Något som Deus Ex däremot inte lånar från andra spel är den nästan tvångsaktigt genomgående designen. Å ena sidan känns delar av presentationen hopplöst förlegad då fysikbuggar och plastiga ansikten ger mig svettiga flashbacks till Fallout: New Vegas. Motorn klarar uppenbarligen inte av reflektioner i realtid, medan vapnen ser krympta ut när de pekar någon nära i ansiktet. Å andra sidan lyckas designvalen och detaljrikedomen faktiskt bära hela atmosfären till den mån att Deus Ex känns som ett vackert spel. Bara en sådan sak som att invånarna i en kinesisk stad faktiskt talar kinesiska är en enorm stöttepelare för inlevelsen, och något jag efterfrågat i många spel. Frågan är bara hur mycket gult skimmer jag kommer kunna ta innan det känns som att jag vandrar omkring i pissångor. Brist på variation kan vara vad som får Deus Ex på fall, när det är ett sådant genialiskt men allt annat än subtilt designbeslut.

Allt som allt känns Deus Ex som ett väldigt lovande äventyr. Jag uppskattar att jag tagit mig en sådär tio timmar in, och räknar med att ha trettio timmar framför mig. Jag tycker det är helt fantastiskt hur jag hela tiden upptäcker några av de andra vägarna jag hade kunnat ta, eller några av de andra sätten jag hade kunnat uträttat uppgifter. Jag kan hacka mig förbi ett säkerhetssystem för att sedan se en ventiltrumma som jag hade kunnat smyga mig igenom. Personligen spelar jag som en hacker, som helst tar ut sina fiender med tysta bedövningspilar men som har en väluppgraderad shotgun utifall det skulle behövas. Hur spelar du?

Min videorecension av spelet kommer förhoppningsvis någon gång nästa vecka, beroende på hur tidskrävande det blir.

En del av dem som köpte PC-versionen av Deus Ex: Human Revolution från Gamestop fick en liten otrevlig överraskning när de kom hem. PC-versionen av spelet skulle komma med en kod som låter dig spela spelet gratis via onlinetjänsten OnLive – tjänsten som streamar spelen rakt in i din dator. Nu har jag ingen aning om vem som går till Gamestop för att köpa PC-spel. Vad är det för fel på er? Problemet var bara att många som köpte spelet från Gamestop upptäckte att spelet för det första inte kom i obruten förpackning, och för det andra fanns ingen OnLive-kupong i fodralet. Det visade sig att Gamestop öppnat alla fodral för PC-versionen av spelet, och tagit ur OnLive-kupongerna med motiveringen att OnLive är en konkurrerande tjänst eftersom Gamestop lanserar en egen onlinetjänst.

Men! Med det sagt måste jag säga att Gamestop skötte det hela riktigt dåligt. Även SquareEnix skötte det dåligt, då man tydligen inte hade informerat återförsäljarna om kupongerna. Vad Gamestop borde ha gjort när de upptäckte reklamkuppen är att informera alla kunder om läget. Förklara för dem att kupongerna är avlägsnade, och om de vill ha kupongen måste de köpa spelet någon annanstans. Försäkra er om att kunden är väl informerad om läget. Ja, det kan också skada försäljningen, men det är bättre än att missleda kunderna – även om jag tvivlar på att speciellt många bryr sig om kupongerna. Antingen det, eller så skulle de helt enkelt struntat i att sälja PC-versionerna av spelet helt och hållet. Och det är precis vad det verkar som att de gör nu, medan alla som vill lämna tillbaka spelet får göra det. Och där gör de äntligen rätt.

Så var det dags för den tredje delen i den här serien där jag försöker uppmärksamma skådespelarna bakom spelvärldens mest kända röster, och ibland berättar vilka andra spel ni kan ha hört dem i. Den som inte redan kikat på de två första delarna kan hitta del ett här och del två här.

ARMIN SHIMERMAN (Andrew Ryan, Bioshock)

LOGAN CUNNINGHAM (Rucks, Bastion)

SUSIE BRANN (Alice Liddell, Alice: Madness Returns)

ROGER JACKSON (The Cheshire Cat, Alice: Madness Returns)

(Är även rösten i telefonerna i Scream-filmerna!)

ELIAS TOUFEXIS (Adam Jensen, Deus Ex: Human Revolution)

ERIK DELLUMS (Three Dog, Fallout 3)

DOMINIC ARMATO (Guybrush Threepwood, Monkey Island)

CHRIS SUTHERLAND (Banjo, Banjo Kazooie. Announcer, Killer Instinct.)

(C-c-c-combo breaker-rösten är samma röst som Banjo!)

CLAUDIA BLACK (Morrigan, Dragon Age: Origins)

KATE MULGREW (Flemeth, Dragon Age: Origins)

NOLAN NORTH (Personality cores, Portal 2. Turrets, Portal 2.)

(DEN jäveln, IGEN!)

STEPHEN MERCHANT (Wheatley, Portal 2)

J.K. SIMMONS (Cave Johnson, Portal 2)

ED BOON (Announcer, Mortal Kombat. Scorpion, Mortal Kombat.)

MICHAEL IRONSIDE (Sam Fisher, Splinter Cell)

JODIE FORREST (Jade, Beyond Good & Evil)

JOHN LOWRIE (Sniper, Team Fortress 2. Citizens, Half-Life 2. Radio voice, Left 4 Dead.)

(Och han är gift med skådespelerskan som gör rösten till GLaDOS!)

QUINTON FLYNN (Raiden, Metal Gear Solid)

ROBERT CLOTWORTHY (Jim Raynor, Starcraft II)

Jag vet inte hur spelutbildningar ser ut idag, men jag vet att många som skriver spelmanus inte är utbildade specifikt med spel i åtanke. Jag hoppas att spelutbildningar idag lär ut skillnaderna mellan berättande i spel jämfört med berättandet i till exempel film. För som det är just nu är det väldigt få spel som fokuserar främst på interaktivt berättande.
De flesta AAA-produktionerna väljer att avbryta interaktiviteten – det som definierar spel – så fort berättelsen ska föras framåt. Produktionen upphör alltså att vara spel, och övergår i att vara film när berättandet ska äga rum. Och så länge som det är så har jag väldigt svårt för att kalla spel för ett berättande medium. Visst är atmosfären, miljöerna och detaljerna runt omkring är också delar av berättandet, men jag hoppas ni förstår vad jag syftar på när jag säger att majoriteten av berättandet sker i form av film – inte i form av spel.

I en omröstning bland kärnspelare på en populär spelsajt såg jag att spelens berättelse var det viktigaste enligt de flesta. Det filmiska berättandet kommer aldrig försvinna från spel, och det borde heller inte försvinna helt och hållet. Men det interaktiva berättandet måste få växa fram jämte det filmiska, och just nu är det nästan bara indiespelen som lyckas (eller ens försöker) med det. De stora spelproduktionerna har inte hittat mediets egna röst, och imiterar allt för ofta film. Det är som att spelmediet lider av lillebrorskomplex jämte film, och jag önskar fler utvecklare försökte bryta det för att i stället berätta mer med hjälp av det unika som definierar spel. Vi vet redan att skräck är läskigast i spel, och att actionscener är mest hisnande när vi är del av dem. Vi vet redan att spel har störst potential när det kommer till att vara immersivt.

I våras skrev jag ett inlägg om hur Electronic Arts verkade försöka bli lika hatade som på den gamla goda tiden. Den trenden har därefter fortsatt, även om man inte gått om Activision. Men Electronic Arts ligger inte längre på en stadig andraplats. Från många håll hörs massor av ilska riktad mot Capcom, och i en omröstning på GameFAQs placeras den japanska utvecklaren bara 0,3% under Activision med 22,4% av rösterna.
För bara ett par år sedan var Capcom älskade av alla efter att ha givit oss retrokärlek med Mega Man 9 och återupplivat Street Fighter, samtidigt som man dessutom vågat satsa på nya namn i spelkatalogen. Så vad hände? Visst har det alltid funnits kritik som riktats mot Capcom, men inte något som gjort dem lika hatade som Activision. Att Resident Evil-serien lämnat skräck för action är det många som varit missnöjda över, men jag har aldrig fått intrycket av att Resident Evil 5 varit ett hatat spel – trots anklagelser berörande imperialistiska undertoner.

Det känns som att all drama kring Keiji Inafune var lite av ett startskott, men det är inget jag tänker gå in på närmare här eftersom det kan vara ett inlägg i sig. Efter några hårda ord om den japanska spelindustrin och prat om en mindre kreativ roll på Capcom bestämde sig Mega Man-pappan för att lämna företaget. Efter det beslutet verkar det som att Capcom gjort allt för att dra ner Mega Man. Vi har inte hört något om Mega Man 11. Mega Man Universe lades ner, och kort därefter följde Mega Man Legends 3 med ner i papperskorgen. Och när vi tittar på de nya karaktärerna i Ultimate Marvel Vs. Capsom 3 ser vi att Capcoms egna ikoniska lilla blåa robotpojke fortfarande saknas. Så inget Mega Man 11, inget Mega Man Universe, inget Mega Man Legends 3 och ingen Mega Man i Ultimate Marvel Vs. Capcom 3. Börjar ni ana ett mönster? Är det en tillfällighet?

Och på tal om Ultimate Marvel Vs. Capcom 3 så har det blivit ännu en anledning för fans att hata Capcom. Super Street Fighter IV och Super Street Fighter IV Arcade Edition fick inte så mycket kritik som jag trodde de skulle få. Men när man går samma väg med Ultimate Marvel Vs. Capcom 3 ser även den mest hängivne Capcom-älskaren att spelarna inte alls bjuds på tillräckligt med material för att rättfärdiga prislappen. Jämför UMvsC3 med SSFIV så ser du att den sistnämnda bjuder på mer. Capcom försöker alltså få oss att betala mer för mindre. Jag förstår inte varför Capcom inte lägger karaktärerna och banorna som DLC, så att spelarna får välja vilka de vill betala för. Det som finns i uppdateringen är dessutom saker som redan borde funnits där från första början, som till exempel spectator mode. Varför låta fansen betala för funktioner som konkurrenterna (Mortal Kombat) har out of the box? Och jag ska inte ens gå in på hur man hanterat Dead Rising 2 från början till slut.

Capcom måste helt enkelt rycka upp sig. Det har varit för mycket dålig PR för dem på sistone. Som när de släppte spelet MaXsplosion, vilket uppenbarligen var en rip off av Twisted Pixels Splosion Man. Inte blev det bättre av att Twisted Pixel tydligen hade pitchat Splosion Man för Capcom, men blivit nekade. Det är unket på hög nivå, och Twisted Pixel hade inte ekonomiska muskler för att ta sig an den japanske speljätten i en rättegång. Capcom kan inte fortsätta behandla sina fans som skit. Som när de bestämde sig för att det bara ska gå att ha en ena sparfil i Resident Evil: Mercenaries (som i sig redan är ett försök till att sälja ett bonusläge som fullprisspel). En enda sparfil, som dessutom inte kan raderas. Så vad händer om du vill spela om? Vad händer om du vill sälja eller låna ut spelet? Vad händer om ni är flera i hushållet som vill spela? Sluta vara korkade, Capcom. Ni förlorar på det i längden.

Vissa saker blev mer lyckade än andra, och jag hoppas på feedback och konstruktiv kritik angående hur jag kan förbättra framtida videorecensioner.

I mitt förra inlägg skrev jag om varför jag inte alltid känner att varken utomstående, konsumenter eller industrin tar spel på det allvar jag tycker mediet förtjänar. Jag tänkte fortsätta på det spåret med en liten miniserie här på Svampriket, och den här gången kommer det handla om något så grundläggande som enkel semantik. Det må verka som en ganska irrelevant detalj, men semantik och ordval har ofta spelat stor roll i propaganda, politiska kampanjer, marknadsföring och strävan efter att vidga allmänhetens medvetande. Ta till exempel hur feministrörelsen brukade sky den satta mansnormen i vardagligt språk, som engelskans ”man” med innebörden av ”människa”. Även Richard Dawkins talar om samma strategi inom ateiströrelsen i sin bok The God Delusion. Det handlar inte om att en ändring av språkbruket skulle ha något egentligt resultat, eller ens att man önskar att ändra på det, utan mer om att uppmärksamma rörelsens agenda.

Serietier gick länge endast under den allmänna benämningen ”comics”. Visst fanns det undantag, men comics var länge den dominerande benämningen för en tidning med bilder. Comics, komedi, det vill säga flams och trams långt från allvar. Bara skoj. Visst fanns det mer mogna sidor av mediet, precis som det finns inom spel idag. Men det var inte förrän under 70-talet då man verkligen pushade för termen ”graphic novel” som den allmänna uppfattningen började skifta. Mediet började visa en vilja att tas på större allvar. Vad som förut hade handlat nästan uteslutande om våld, mord, agenter, superhjältar, science fiction och fantasy blev plötsligt mer och mer inriktat på seriösa ämnen med en mörkare touch allt eftersom konstformen blev mer respekterad. Jag är ingen expert på grafiska romaner och serietidningens evolution, men det verkar ofta som att det finns ett före och efter 70-talet. Kanske har jag fel.

Mindre än tio år efter att man börjat pusha för graphic novel som en term för mainstreammassan hände något. En milstolpe för mediets utveckling, samt dess status som en respekterad konstform.  1986 släpptes Art Spiegelmans grafiska roman Maus: A Survivor’s Tale. Maus blev den första grafiska roman någonsin att vinna en Pulitzer, och fick därmed ett erkännande inte bara som en serie, utan som ett litterärt verk. Det hade tagit serierna många decennier att komma dit, och än idag finns det säkert många (utanför Japan) som rynkar på näsan åt vuxna män som läser serier. Men jag kan inte låta bli att känna att termen graphic novel hjälpte lite åt rätt håll. Jag kan inte låta bli att känna att serier kommit mycket längre än tv-spel när det kommer till att respekteras tillräckligt för att man ska tillåta mörka skildringar av väldigt seriösa ämnen. Det känns som att spel är ganska långt ifrån att kunna skildra en seriös berättelse om våldtäkt när det fortfarande blir tumult över otroligt tama sexscener i Mass Effect.

Maus: A Survivor’s Tale behandlar andra världskriget, och då specifikt förintelsen. Hur många kommersiella spel finns det som avhandlar andra världskriget från andra sidan gevärsmynningen? Vi har otaliga WW2-skildringar där vi spelar som soldater i Hollywood-action, men hur många spel finns det där vi precis som i Maus får följa förintelsens  fasor? Vi höll på att få det spelet. Det skulle heta Imagination is the Only Escape, och skulle handla om en liten pojke som är tvungen att fly in i sin fantasi för att kunna hantera att befinna sig mitt i folkmordet på judar. Tyvärr ska kontroverser ha satt krokben för produktionen, och inget har såvitt jag vet hörts från spelet sedan 2008. Det är varken det första eller sista spelet som stängts ner på grund av att det försöker skildra något som inte tillåts i spel. Ni minns kanske spelet som skulle skildra striden i Fallujah, till exempel. Vi kommer inte få se mycket sånt i kommersiella spel, eftersom spel är synonymt med lek. Och lek är inte allvar.

Fler spelar nu än någonsin förut, och spel är inte längre något som uppskattas nästan exklusivt av unga pojkar. Nu är spel något som spelas av båda könen i alla åldrar. Men samtidigt som jag alltid varit övertygad om att spel skulle nå fler och fler med tiden, så trodde jag länge att det skulle ske via mediets djupare del av bassängen. Jag trodde att vuxna människor av båda könen skulle dras in av spel som L.A. Noire och Heavy Rain, men i stället drogs de in av Angry Birds och Farmville. Såhär i efterhand känns det såklart logiskt att de börjar i den grunda delen av bassängen när de ännu inte behärskar simmandet. Det är bara att hoppas på att de förr eller upptäcker den djupa delen, även om det just nu känns som att det kommer ta ytterligare ett par decennier. Det här illustreras ganska tydligt när medelålders män och kvinnor yttrar sina tankar kring spel och människor som spelar, eller hur media fortfarande kommer undan med att demonisera underhållningsformen.

Tv-spel ses fortfarande av många – även de som själva spelar – som en ytlig lek utan potential att vara underhållning med substans. Det är fortfarande lek från pojkrummet för många, och de tre programledarna sade aldrig något om vare sig det är OK för kvinnor över 30 att spela eftersom det aldrig korsade deras tankar att kvinnor spelar.  Det här är något jag märker av även i min egen vardag. Som när min kära mor fortfarande verkar tro att tv-spel bara handlar om att vinna och samla poäng, som om inget hänt med upplägget sedan Space Invaders. Eller när jag lunchar med min lärarinna, och hon berättar om hur hon tycker Thomas Arnroth är skojig när han gästar Gomorron Sverige och ”pratar om såna där spel för tonåringar” trots att han är en vuxen man. Och visst, många tv-spel är bara lek eller ytlig underhållning. Det har jag inga problem med. Jag älskar den barnsliga spelglädjen som Nintendo förmedlar. Tråkigt nog spiller den bilden orättvist över till de spel som är mer än bara det.

Jag inser att Thomas Arnroth aldrig kommer ses på samma sätt som Yukiko Duke ens om han recenserar L.A. Noire och hon recenserar en bilderbok för barn. Sättet han tvingas presentera spel på är via ett fördummande och simplifierande filter för den okunniga mainstreammassan, medan film- och bokrecensenter kan tala som vuxna människor. Men det som känns allra mest nedslående är hur det ibland känns som att vi ofta inte ens vill ta oss själva på allvar. Hur alla stora spelsajter fortfarande listar de hetaste booth babes efter E3. Hur Spike TV Video Game Awards fortfarande är ett enormt PR-jippo med vilsna kändisar på scenen. Och hur till och med spel vars världar och berättelser vi vill ta på allvar – som Bioshock Infinite – har anlitade modeller i cosplaykläder utanför utgivarens bås. Kanske borde spelindustrin börja ta spel på allvar innan vi ska förvänta oss att medelålders män och kvinnor ska göra detsamma.

(Sedan jag skrev den här texten har Coop i Norge valt att plocka ner våldsamma spel  från deras hyllor på grund av vad Anders Breivik skrivit om Modern Warfare 2, trots att religion och högerextremism var hans motivation. Till och med World of Warcraft plockades ner, trots att han bara använde det som täckmantel för sin frånvaro. Det här tycker jag är ännu ett exempel på hur spel får stå ut med mer än sina syskonmedier.)

Nu när Nintendo sänker priset på 3DS riktigt rejält kan det lätt kännas tungt för oss som köpte konsolen på releasedagen, men som fortfarande inte fått några riktigt bra spel. Det är som att vi betalat 800kr extra bara för att låta konsolen ligga och skräpa i fyra månader. Därför tänkte jag försöka muntra upp oss alla genom att påminna er om vad som hägrar vid horisonten. Här är de tio spelen till 3DS som borde ses fram emot mest!

10. Star Fox 64 3D 

Ja, titeln är urlöjig. Är det inte lika bra att ta bort 64, eller åtminstone kalla spelet Lylat Wars 3D? Nåja, med tanke på hur populärt Ocarina of Time blev till konsolen kan jag tänka mig att Star Fox 64 3D inte är den sista N64-titeln som släpps till 3DS. Personligen har jag spelat spelet alldeles för mycket för att känna mig så upphetsad att jag är redo att betala 500kr för det igen, vilket även var fallet med Ocarina of Time. Men om du inte rört titeln på över 10 år, eller till och med aldrig spelat det har du ett av världens – enligt mig – bästa shmups att se fram emot.

9. Metal Gear Solid 3: Snake Eater 3D

Precis som med Star Fox 64 3D lär Snake Eater 3D kännas mest spännande för de som antingen inte spelat det på ett tag, eller inte spelat det alls. Det är nämligen, som titeln antyder, en remake av uppföljaren till Sons of Liberty. Kojima och kompani verkar dock ha ändrat och lagt till tillräckligt med saker och funktioner för att spelet ska kunna kännas intressant även för de inbitna fansen. Att presentationen hör till något av det snyggaste vi hittills sett på konsolen skadar ju inte heller, och för oinvigda spelare som jag är köpet näst intill självklart.

8. Cave Story

Det är inte första gången som indieklassikern Cave Story har packeterats om och sålts till Nintendo-fans. Men den här gången är genomgången på en helt annan nivå, samtidigt som spelet inte längre bara är nedladdningsbart utan kommer på kassett. All grafik har arbetats om till 3D. Vapen, fiender, karaktärer och miljöer som förr brukade bestå av sprites är nu polygoner, och jag måste säga att det ser riktigt vackert ut. Jag är riktigt glad att jag inte hann spela WiiWare-utgåvan av Cave Story, för 3DS-versionen verkar på alla sätt och vis bli den ultimata upplevelsen.

7. Professor Layton Vs. Ace Attorney

Jag vet att det släpps ett Professor Layton-spel till 3DS, men det känns lite som att det här är mycket mer spännande. Två av DS-konsolens allra bästa serier tillsammans, hur underbart är inte det? Den nya Layton-titeln känns mer förutsägbar, medan Professor Layton Vs. Ace Attorney känns lite samma gamla. Problemet är bara att spelet kanske aldrig lyckas ta sig utanför Japans gränser, och det vore sannerligen en tragedi. Och med tanke på Nintendos attityd gentemot hardcorepubliken i väst är den risken stor.

6. Luigi’s Mansion 2 

Jag ska erkänna att jag aldrig spelat en enda sekund av Luigi’s Mansion. Jag har heller aldrig haft minsta lust att göra det, och tillsammans med The Windwakers (enligt åsikten jag hade då) urtöntiga presentation var det anledningen till varför jag inte köpte en Gamecube förrän nästa tre år efter releasen. Därför blev jag så förvånad över hur många som verkade förtjusta när uppföljaren utannonserades på årets E3 – vilket förresten sorgligt nog var det enda 3DS-spel att utannonseras under presskonferensen.  Än en gång beger sig Marios misslyckade bror ut på spökjakt med en dammsugare, och folk som testat säger att spelet har några av de snyggaste 3D-effekter de sett på konsolen.

5. Paper Mario 

Paper Mario-serien är enligt mig en av de mest underskattade serierna någonsin, och jag vet inte riktigt vad det beror på. Ända sedan Super Mario RPG till SNES har rörmokarens rollspelsäventyr legat på en oerhörd hög nivå. Hittills har Paper Mario-spelen varit ämnade för de stationära konsolerna, medan den lika kvalitativa systerserien Mario & Luigi representerat de bärbara formaten. Men det ändras nu, då ett Paper Mario för första gången släpps till en bärbar konsol. Att man fattat det beslutet är inte svårt att förstå, då seriens stil säkert gör sig riktigt bra i 3D. Efter att Super Paper Mario till Wii avvek från rollspelsformulan plockar Paper Mario till 3DS än en gång upp konceptet, vilket gör det till ett solklart kör för fans som jag.

4. Kid Icarus 

Länge hade fans gapat efter ett nytt Kid Icarus-spel, och jag förstod aldrig varför. Så när 3DS utannonserades sprang varken Link, Samus eller Mario i täten. I stället fick vi en gapig liten grabb vid namn Pit stjärnan i det första spelet Nintendo visade upp till konsolen. Trots detta finns i skrivande stund fortfarande inget releasedatum, vilket känns smått otroligt. Jag är inte säker på om Kid Icarus är vad fansen ville ha, eftersom det nu gått från plattform till shmup. Men efter att jag provspelat Kid Icarus måste jag säga att jag är glad över riktningen man tagit. Kontrollen verkar fungera fint och 3D-effekterna gör mer för upplevelsen än i de flesta spel. Vi som spelat oss trötta på Star Fox 64 kan se åt Pits håll i stället.

3. Mario Kart 7 

Ännu en Nintendo-konsol innebär ännu ett Mario Kart. Det har varit en oundviklig sanning sedan Gameboy Advance, och med tanke på framgångarna serien skördat de senaste åren lär det inte ändras snart. Jag är själv en otroligt inbiten Mario Kart-junkie. En sån där som inte bara väljer sin favoritkaraktär, utan i stället kollar upp alla förar- och fordonstatistik online innan han gör sitt val. Jag förstår om Mario Kart är allt annat än spännande för de flesta, eftersom det inte verkar ha hänt mycket sedan Wii-spelet. Såvitt jag vet är det väl bara glidflygandet som är något att notera, men jag hoppas att vapnen balanserats bättre sedan sist.

2. Resident Evil: Revelations 

Så Resident Evil: Mercenaries var inte mycket att hänga i granen, och det anade jag redan från första början. Jag hade inte ens gillat spelläget i fyran och femman. Resident Evil: Revelations är dock en helt annan sak, eftersom det faktiskt är ett riktigt Resident Evil-spel med story och progressiv kampanj. Bakom-axel-vinkeln är kvar, men bortsett från det verkar Revelations gå tillbaka till seriens skräckrötter, medan man lämnar actionkonceptet i baksätet. Båten och dess miljöer känns dessutom mycket som herrgården från det första spelet. Det kommer handla mer om trånga, mörka gångar. Mer om tät stämning. Men om att ransonera ammunition. Mer om problemlösning och nycklar. Mer om skräck, och att pressa spelaren. Det är dessutom det tveklöst snyggaste 3DS-spelen hittills.

1. Super Mario 3D Land 

Vad annars? Det är Mario. I en tanuki suit. Det är Super Mario Bros. 3 korsat med Super Mario Galaxy. Det bästa han gjorde då blandat med det bästa han gjort nu. Hur kan det inte vara det mest efterlängtade 3DS-spelet för alla? Till och med vissa goombas har tanukisvansar! Med tanke på hur Super Mario Bros 3-musiken från första Mario Galaxy förvandlade mig till en leende nioåring, kan jag bara gissa vad Super Mario 3D Land kommer göra med mig. Teamet bakom just Super Mario Galaxy verkar även vara hängivna åt att försöka implementera 3D-effekterna i spelets gameplay och spelkänsla. Super Mario 3D Land är inte bara spelet jag ser fram emot mest till 3DS, utan även det spel jag ser fram emot allra mest till alla konsoler i år.

Jag såg verkligen fram emot From Dust. Jag är inte ett fan av genren, men spelets visuella kvaliteter hjälpte att förföra mig. Jag var dessutom nyfiken på spelets typ av problemlösning, och hur olika material samt element skulle spela en roll i det. Och visst lever From Dust upp till förväntningarna jag hade på spelets yta. Tyvärr brister spelmekaniken ganska rejält på djupet. Spelets berättelseläge går ut på att guida dina primitiva undersåtar genom karga och ogästvänliga öar, där du ska hjälpa dem att etablera små byar kring utplacerade totempålar. Varje etablerad by ger dig som gudalikt väsen nya egenskaper, med vilka du ska forma och påverka miljön runt omkring för att guida ditt folk till nästa totempåle. Och så vidare. Det finns även utplacerade stenar som lär ut sånger med vilka du skyddar byar från lava och vatten. Ofta gäller det att hinna skicka ut någon löpare till de här stenarna innan nästan tsunami eller vulkanutbrott drabbar byn. Om du hinner kommer lavan och vattnet stoppas av ett osynligt kraftfält, och gå runt byområdet på säkert avstånd. Det är sannerligen en spektakulär vy och jag är imponerad över hur mäktig och skräckinjagande man faktiskt lyckats skildra en tsunami när den närmar sig.

Fyra idioter på led.

Det är alltså upp till dig att med hjälp av dina förmågor som deras gud att anpassa omgivningarna så att människorna kan leva länge och frodas. Till en början känns det väldigt spännande att kunna påverka allt omkring dem, men till slut inser du att det nästan alltid handlar om att bygga väggar. Ibland presterar du något som att till exempel förvandla vatten till gelé och delar det á la Exodus, men oftast handlar det om att bygga väggar av sand eller stelnande lava. Här finns inte mycket till problemlösning att tala om, och väldigt snart börjar spelandet kännas som en syssla när du gång på gång öser en massa sand för att bygga en vall mot vattnet. Det är heller inte ovanligt med eskortuppdrag, vilka dessutom ofta sker under tidspress då du måste ta dina pionjärer förbi farliga vattendrag innan nästa vulkanutbrott utlöses om två minuter. Vilka här gillar eskortuppdrag och tidsbegräsningar i sina spel? Upp med en hand. En, två… Två stycken? Då kommer ni nog bli nöjda. Resten av er, inte så mycket.

De lever på öar, men kan inte simma.

Men så hittade jag spelets miniuppdrag, vid sidan om storyläget. Efter att ha spelat de två första uppdragen insåg jag att det här var precis allt jag hade önskat mig. Kluriga fysikpussel med smart design och variation, där det handlar mycket mer om hur du manipulerar omgivningarna och mindre om de små krabaternas AI. Genast satte jag ett pluspoäng på spelbetyget i mitt huvud, och under ett dussin av dessa uppdrag kändes det som att From Dust lyckades leva upp till mina förväntningar. Det gäller att betrakta omgivningarna och händelseförloppen, för att sedan förstå hur du ska förhindra eller avfärda dem. Det bjöds till och med på ”wow”-ögonblick när jag till slut insåg att jag ibland måste göra saker jag inte förväntat mig för att klara uppdragen. Men så hände något som fick mig att dra bort den där extrapoängen i huvudet igen. En bit in upptäckte jag nämligen att de sista uppdragen var låsta. För att låsa upp dem måste jag spela igenom storyläget. Jag måste alltså genomlida något dåligt för att få uppleva något bra. Det är som när jag måste spela miniuppdragen själv, utan vänner, i Brink för att låsa upp alla coola vapen och egenskaper som gör att jag ens vill spela spelet från första början. Så eftersom jag varken vill eller kan komma vidare i spelläget jag ogillar, så får jag heller inte fortsätta i spelläget som jag faktiskt gillar. Var finns logiken i ett sånt beslut?

From Dust gjorde mig arg och besviken. Mest för att jag hade så höga förhoppningar, och det är så uppenbart var det brister. Det hade varit så lätt att fixa. Fans av genren som kan bortse från inkompetent AI och evigt väggbyggande kan säkert uppskatta upplevelsen, men resten av oss borde inte spendera våra poäng på den här titeln såvida den inte rabatteras ner till 800msp. Om spelet hade låtit mig spela det som jag vill, i stället för att låsa mig ute från miniuppdragen, hade omdömet garanterat varit ett snäpp högre. Men som det är nu blir det knappt godkänt, och det är på grund av presentationen och det faktum att de underbara miniuppdragen faktiskt finns där.

Det här var ett inlägg som jag skrev innan Spelkriget publicerade sin text om samma ämne, och jag tycker de två texterna kompletterar varandra bra. Så innan eller efter ni läser den här texten borde ni även ska läsa Jockes, om ni inte redan har det. Sen är det bara att hoppas på att jag inte är så sen in i debatten att alla redan tröttnat och gått vidare.

Det uppstod en liten debatt på Twitter angående recensioner som skrivs utan att skribenten spelat ut hela storyläget. Eftersom jag recenserat spel sedan 2008 känner jag att jag börjar få lite koll på hur det ligger till med utgivare, promotional copies och hela proceduren där omkring. Eftersom jag också skriver för Bonniers speltidning Laser känner jag att jag även börjar ana skillnaderna mellan att skriva som en hobby för en sajt eller blogg, och skriva professionellt. Men jag ser mig själv som spelbloggare i första hand. Och för oss som faktiskt skriver gratis med begränsad fritid för en mindre plattform finns det något som är sant för alla som vill få ut en recension kring spelets release, och det är att deadline ger dig två val:

1) Kör en speedrun genom spelet och gör bara det som behövs göras för att så fort som möjligt susa från start till mål utan att se dig omkring eller utforska sidospår.

2) Ta god tid på dig för att spela grundligt, lugnt, metodiskt, utforska omgivningar, insupa stämningen, vandra in på sidospår, reflektera och spela spelet som de flesta kommer uppleva det.

Grundlig genomspelning av Skyrim kan ta över en månad för en fritidsrecensent.

Fråga dig själv om du känner mer tillit för åsikten tillhörande den som spelat 75% av spelets story synande och grundligt i sansat tempo, eller om du känner mer tillit för åsikten tillhörande den som spelat 100% av spelets story i stressigt tempo och tunnelseende. Det här är självklart en smaksak som många kommer svara olika på. Jag tror båda recensionsteknikerna missar ungefär lika mycket i längden, beroende på om det handlar om Uncharted 3 eller The Elder Scrolls V: Skyrim – ett av dem funkar att stressa sig igenom från början till slut, medan det andra spelet tjänar mer på det grundliga spelandet även om man inte når eftertexterna. Men det är viktigt att veta när man läser obetalda spelbloggares recensioner, att det sällan eller aldrig är av samma kvalitet som de professionella skribenterna på de stora plattformarna. Det beror inte bara på kunskap kring mediet samt förmågan att uttrycka sig i skrift, utan även det faktum att profesionella skribenter så gott som alltid har mycket mer tid på sig att spela, reflektera och skriva.

Summer of Arcade-titlar är del av undantagen då vi får spelen i god tid.

Det här är problem vi inte kan komma ifrån såvida vi inte skriver recensionerna flera veckor efter spelets release, eller utgivarna blir bättre på att skicka ut spelen i tid. Jag önskar att jag kunde recensera alla spel på samma sätt som jag recenserar för Laser – även om den processen som sagt inte heller är idealisk – men som det är nu försöker jag göra det bästa av situationen. Ibland spelar jag ett spel tills jag känner att oavsett vad som händer de två sista timmarna kommer det inte nämnvärt att påverka mitt helhetsintryck från de åtta timmar jag redan spelat. Speciellt inte om det fram tills dess varit ett helt igenom uselt eller fantastiskt spel. Det tror jag alla spelbloggare som får en viss mängd spel kan skriva under på, då många om inte alla ibland lämnar ett utlåtande utan att antingen ha spelat hela äventyret eller ha skyndat igenom det för att klara deadline. Bara en sådan sak som att tvinga sig själv att spela trots att man egentligen inte är på humör är självklart något som påverkar intrycket. Den amatörspelbloggare som påstår sig att aldrig någonsin recenserat ett spel utan att antingen stressat sig igenom eller inte spelat ut hela äventyret har förmodligen bara recenserat två eller tre spel. Eller har massvis av fritid.

Så tro mig när jag säger att många av spelbloggarnas recensioner tyvärr inte alltid står på lika fasta grunder, och ni ska inte ta för givet att vi spelat spelen som de ska spelas. Inte ens om vi spelat till sluttexterna. För det är inte så lätt som att säga att så länge man spelat till slutet har man upplevt spelet. Att spela ett spel som det ska spelas är väldigt svårt med resurserna som erbjuds oss småttingar, såvida vi inte väljer att ligga flera veckor efter (och då kommer vi aldrig konkurrera med storsajterna och aldrig få spelen tidigare) eller spenderar all vår fritid till att spela. Det kanske skaver i öronen på några, men faktum är att vi arbetar med långt sämre förutsättningar än de stora plattformarnas skribenter. Än så länge. Och man får tills vidare räkna med att resultatet realistiskt sett påverkas av det, hur vi än gör.

Ännu en vecka, ännu en av Emmys speltrissar. Den här gången kör vi på Zelda-bossar, då Ludde och jag samlade vår kunskap kring serien för att komma på tre handfokuserade motståndare från tre olika spel.

Bongo Bongo (Ocarina of Time)

Mazaal (The Minish Cap)

Gohdan (The Windwaker)

BIldernas källor: Bongo Bongo, Mazaal, Gohdan.

Svamprikets läsare är säkerligen bekanta med Elin Ekberg, som var med mig och Ludde i början av bloggens levnadsår för att sedan fortsätta mot en högre och bredare plattform. Hon började skriva för Loading.se, för att sedan få en alldeles egen krönika i Sveriges bästa speltidning LEVEL. Jag och Ludde är väldigt stolta över henne, och samtidigt lite stolta över att kunna säga att ”Elin i LEVEL, ja hon skrev ju för Svampriket”. I hennes krönikor skriver hon mestadels om rollspel och om lite hur det är att vara tjejgamer, vilket hon vet mer om än majoriteten av LEVELs skribenter eftersom hon är en av väldigt få kvinnor som skriver för tidningen. I rättvisans namn känns det faktiskt som att LEVEL åtminstone försökt att ta in kvinnliga skribenter efter förra årets kritik som riktades mot deras otroligt mansdominerade kår. Tyvärr verkar det pågå en hel del tråkigheter bakom de fördragna gardinerna.

Ni som har senaste numret av LEVEL i er hand har kanske läst recensionen av White Knight Chronicles 2. Det är Elin som skrivit den recensionen. Eller, det står i alla fall att det är hon som skrivit den. Och det stämmer delvis. Recensionen finns även på Loading.se. Men ni som nu har tidningen i er hand kanske ser några skillnader. Faktum är att de två texterna är ganska olika. Skrev hon alltså två texter – en för Loading och en för LEVEL? Nej, tyvärr verkar det inte vara så enkelt. När jag frågade Elin om det fick jag som svar att ”recensionen på Loading är närmare originalet”. Originalet, det vill säga mer trogen texten som faktiskt skrevs av henne. Den andra texten, den i tidningen, är alltså ännu längre ifrån originalet än vad texten på Loading är. Längre ifrån texten som hon skrev. Omskriven av någon annan, publicerad under hennes namn. Hela meningar och åsikter lyfts bort, hela meningar och åsikter läggs till.

Och än en gång vill jag påpeka att hennes krönikor aldrig skrivits om eller redigerats. Jag vet inte om LEVEL kommer fortsätta publicera falska texter i framtiden, men jag vet att fans av Elin har undrat vad som pågår. Och det är precis vad vi måste göra när det märks att något inte står rätt till.

UPPDATERING:
Det känns som att några förtydliganden är på sin plats.

* Folk verkar tro att texten på Loading är hennes originaltext. Så tolkar jag det inte när hon säger att texten på Loading är närmare hennes originaltext. Båda texterna har alltså tillagda och borttagna meningar. Fler än vi vet om. I morse räknade jag minst tre tillfällen i texten då man ändrat på något. Hur många ändringar som skett sedan originaltexten vet bara Elin och redigeraren.

* Skillnaden mellan LEVEL-texten och Loading-texten är inte alls bara en enda rad.

* Jag vet att texter redigeras. Men om meningar tas bort, meningar läggs dit och omformuleringar sker hör det till god ton att kontakta skribenten om det antingen innan eller efter ändringarna ägt rum.

* Jag har aldrig menat att hennes grundläggande åsikt kring spelet redigerats, bara vissa delar och hur hon uttryckt dem. Till exempel när LEVEL-texten säger ”svårighetsgraden är hög”, medan Loading-texten som är närmare originalet inte nämner det.

* Jag har självklart inte gått bakom ryggen på Elin med inlägget.

* Jag har självklart väntat med inlägget tills hon konfronterat Bjarneby.

* Jag säger inte att det är för att hon är kvinna. Jag ställer bara frågan. Det är mycket möjligt att alla skribenter får meningar borttagna och tillagda utan att få veta om det.

* Jag vill inte förstora det här så mycket som vissa verkar tro. Allt jag säger är att LEVEL byter ut meningar i texter utan att höra med upphovsmannen. Mer än så säger jag egentligen inte.

* Det här är inte liv och död.

UPPDATERING 2:

Jag har pratat med Elin och förstår varför hon måste neka allt offentligt nu. Inlägget skapade större reaktioner än väntat. Hon har fått väldig press på sig att uttala sig på ett visst sätt, och vi var naiva.

Jag har bevis för att allt jag skrivit är sant, och att jag inte gått bakom ryggen på henne. Men jag tänker bara dela dem med folk vars åsikter jag bryr mig om. Jag tänker inte publicera dem offentligt. Varför inte? För jag ses hellre som killen som ljuger, än killen som fick Elin sparkad. Det är en kula jag får ta.

Men fråga er en sak: Skulle jag skriva inlägget om det jag skrev inte var sant? Om inte hon kommit och varit upprörd över sin text? Skulle jag skriva ett falskt inlägg när jag vet att hon kommer läsa det och förneka allt? Varför skulle jag medvetet försätta mig i den här situationen?

Det är allt jag har att säga.
Döm själva.

Uppdatering 3:
Inlägget går nu inte längre att kommentera.

Adam Sessler

Metacritic har sedan länge varit något av en öm punkt för utgivare och utvecklare, såväl som speljournalister. Medan spelutvecklarna irriterar sig på att ribban för att få sin röst hörd ständigt sänks, bedriver speljournalisterna sin kritik mot Metacritic för att de tycker sajten missrepresenterar satta betyg. I spetsen för speljournalisternas missnöje står bland annat G4 TV:s Adam Sessler, som själv fått erfara hårda ord från ilskna utvecklare efter att de sett att han givit deras spel ett lågt Metacritic-poäng av 60%, och därmed bidragit till att skada spelets totala snitt och försäljning. Ilskan grundades i att G4 TV dragit ner utvecklarens spel med 60%, vilket Sessler anser vara missvisande för sajtens egentliga betyg på 3/5. Och där ligger problemet, för Metacritic översätter rakt av G4 TV:s femskaliga snitt till en hundragradig skala för att passa in i deras beräkningar Det här var G4 TV ofta öppet missnöjda med, och var inte rädda med att ljudligt visa sitt missnöje över vad Metacritic gjorde. Och sedan ett par år tillbaka kan man heller inte längre finna G4 TV bland Metacritics samlade betygslistor.

Men nu har det än en gång bubblat upp drama kring Metacritic, samt relationen mellan speljournalister och spelutgivare. Den här gången handlar det om den kontroversielle spelskribenten Jim Sterling från sajten Destructoid. Jim Sterling skriver med jämna mellanrum relativt uppseendeväckande recensioner, och delar ut betyg som inte sitter väl med spelens fanskaror. Han har bland annat anklagats för att avsiktligt provocera för att locka fler besökare till sajten. Och inget får fanboys att flockas som en sågning av deras favoritspel. Men det har oftast stannat där, med uppretade fanboys. Tills nu, då Jim Sterlings recension av Duke Nukem Forever fick bägaren att rinna över. De flesta kritiker har sågat Duke Nukem Forever, men Jim Sterling tog det ett steg längre och körde upp sågen i röven på den gamle 90-talsikonen.

Det som (såvitt jag vet) startade debatten var ett inlägg av spelskribenten Leigh Alexander i hennes blogg Sexy Videogameland. Leigh Alexander är en före detta kollega till Jim Sterling, och anser att hans recensioner är oseriösa, samt att de infekterar förhållandet mellan utgivare och speljournalister. Hon hänvisar till hans Duke Nukem Forever-recension, och hur det nästan resulterade i något som kunde ha drabbat andra än bara Jim Sterlings sajt Destructoid – där recensionen publicerades. Alexander menar att Jim Sterlings provokativa, konfrontativa, sensationaliserande retorik och brist på professionalitet i slutändan skadar den allmänna relationen och tilliten mellan utgivare och recensenter. Hon tycker därför inte att hans betyg ska räknas in i Metacritic-snittet, och går så långt som att jämföra honom med Yahtzee – en spelkritiker vars videorecensioner klart och tydligt är shower för underhållningsvärde. Och det är där hon förlorar mig totalt.

Leigh Alexander

Inte nog med att jag irriterar mig på att hon låter PR-firmans helt felaktiga utspel påverka henne, hon dömer även ut Jim Sterling som oseriös på väldigt skakiga grunder. Ja, Sterling skriver skarpa recensioner med hård kritik. Ja, Sterling levererar sina åsikter med både humor och publikfrieri såväl som provocerande retorik. Men sedan när har vi bestämt att en åsikt per automatik är oseriös så fort som den uttrycks med hjälp av humor och hårda ord? Sågade inte Siskel & Ebert flertalet filmer med mindre än respektfulla kommentarer? Om Jim Sterling hade totalsågat ALLA titlar precis som nyss nämnda Yahtzee, och lagt mer fokus på vitsar än kritiska analyser kring spelets brister hade jag kunnat förstå Leigh Alexander. Men jag tror helt enkelt inte att Jim Sterling är illvillig. Speciellt inte då Anthony Burch – även han en före detta kollega till Jim Sterling – är anställd på Gearbox och har jobbat med Duke Nukem Forever. Speciellt inte då Duke Nukem Forever faktiskt blivit sågat av samtliga skribenter. Jim Sterling gör det helt enkelt på sitt sätt, och hur han uttrycker sina åsikter för att skapa underhållningsvärde behöver inte på något sätt förringa åsikterna i sig.

Film och framförallt populärmusik är duktiga på att utnyttja kvinnlig sexualitet för att nå massorna. När det kommer till tv-spel tror jag snarare att våld är det mest populära verktyget. Men det innebär inte att den genomsnittliga kvinnosynen som gestaltas i spel är bortom kritik. När spelmediet väl representerar kvinnor är det inte sällan som sex appeal är en oerhört viktig, om inte central, del av deras karaktär. Inom filmvärlden brukar det talas om Bechdeltestet när gestaltning av kvinnor kommer på tal. Bechdeltestet myntades under 80-talet när en av karaktärerna i Alison Bechdels ”Dykes to Watch Out For” – en comic strip som skildrade livet för lesbiska kvinnor i ett modernt samhälle – berättade att hon bara ser på filmer som uppfyller tre krav. Dessa tre krav är:

1 – Det måste finnas minst två kvinnliga karaktärer.

2 – Som pratar med varandra.

3 – Om något annat än en av de manliga karaktärerna.

En tillsats till regeln är ofta att båda de kvinnliga karaktärerna måste ha egna namn, och att det inte gills om till exempel filmens enda kvinna som hastigast ber en förbipasserande person om hjälp att hitta en adress. Det här kanske låter som en relativt enkel ribba att ta sig över, men det är näst intill chockerande hur många filmer som faktiskt inte klarar testet. Faktiskt så är det drygt hälften av alla filmer som faller på någon av de här tre punkterna. En stor del av alla filmer kretsar alltså kring män, ur manligt perspektiv. Det här intresserade mig, och jag började fundera över hur det skulle se ut om vi tillämpade regeln på spel i stället för film. Hur många spel klarar alla tre punkter i Bechdeltestet?

1 – Det måste finnas minst en kvinnlig karaktär.

2 – Som inte är en healer, uppdragsobjekt eller briefar mannen via en hörsnäcka.

3 – Och som är spelbar eller åtminstone aktivt ansvarig för utgången på stridsfältet.

Mitt ovanstående förslag är självklart något som verkligen behövs filas på. Ta bort, lägg till. Men jag tror något i den stilen skulle vara användbart. Ett sånt här test avgör självklart inte om en film är bra eller ett spel är dåligt. Det avgör inte ens om enskilda fall av film eller spel är sexistiska, och varje film eller spel behöver verkligen inte uppfylla dem för sakens skull om det inte passar in. Men vad det gör är att i helhet ge en ungerfärlig bild av mediets genusklimat. Och det tycker jag är intressant.

Animal Crossing

Maneki Neko, eller ”den välkomnande katten”, är en vanlig syn i japanska butiker och skyltfönster. Med ena tassen vaktar den sin guldpeng, medan den andra tassen hälsar kunderna välkomna. Den kan även ses som till exempel sparbössor, precis som vi gillar att stoppa pengar i grisar. Passande nog har japanerna även en motsvarighet till vårt ordspråk om att ”inte kasta pärlor åt svin”, fast med katter i stället för grisar – neko ni koban.

Maneki Neko är en symbol för lycka och frodande affärer, vilket – precis som så många andra japanska kulturella inslag – såklart letat sig in även i tv-spel. Om du spelat många japanska spel är chansen relativt stor att du känner igen den lilla keramikkissen. Men även om den inte får någon klocka att ringa har du säkert stött på den japanska sammankopplingen mellan katter, lycka och pengar.

Pokémon

Den allra mest kända referensen till Maneki Neko är förmodligen katten Meowth i Pokémon-serien. Det känns lite som att alla japanska kulturella traditioner har minst en pokémon som representerar dem. Precis som Maneki Neko är även Meowth vit och poserar ofta med en välkomnande tass. Däremot håller Meowth inte i någon guldpeng, utan har den i stället i pannan av någon anledning. Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning.Meowth har även en attack vid namn Pay Day, som stjäl pengar från motståndaren.

Katter är alltså nära relaterade till pengar och lycka, och det är ett antal spel som refererar till det här. I Animal Crossing kan du till exempel faktiskt hitta eller köpa flera Maneki Neko, och de ger dig faktiskt mer tur när det kommer till att hitta fina föremål. Och den som spelat Secret of Mana vet att man ofta stöter på en katt som gärna gör affärer med dig, och säljer dig saker från sin stora runda säck. Samma lila katt sköter spelets affärer även i uppföljaren Seiken Densetsu 3.

WipeOut

Andra spel där Maneki Neko dyker upp är till exempel Legend of Mystical Ninja-serien (Goemon), där katten Koban ser exakt ut som den japanska pengakatten. Den finns också som en power up, och av någon anledning skjuter Goemon pengar på sina fiender. Eller jag antar att han kastar pengarna. Man kan även få se Maneki Neko dyka upp i WipeOut-serien.

Och håller du ögonen öppna efter den lilla vita keramikkatten kommer du nog hitta den i många fler spel, eller åtminstone referenser till den.

Seiken Densetsu 3 & Secret of Mana

Legend of Mystical Ninja

Tidigare inlägg i serien:

Vem eller vad är Tanuki Mario?

Varför får hammare oss att krympa?

Varför har allt i Svampriket ögon?

Vad är Masamune?

Vad är en koopa?

Varför ropar de namnet på attacken?

Ännu en vecka, ännu en Speltriss.

Det går inte så bra som förväntat för 3DS. Det går OK. Bara OK. Nyss nådde konsolen 1 miljon sålda i Japan på fyra månader, och det låter ju bra. I alla fall tills man jämför med föregångaren, som sålde 1 miljon på bara en månad. Eller Lite-versionen av föregångaren, som sålde 1 miljon på bara två månader. Så varför börjar 3DS så mycket sämre än DS inledde 2005, och DS Lite 2006? Det finns såklart många skäl, men jag har pysslat ihop en lista över de fem skäl som jag personligen tror skadar 3DS allra mest. Jag är ingen marknadsanalytiker och har säkert helt fel, men vad fan.

#5: PIRATER
PSP och DS har lidit en hel del av piratkopiering. Trots att PSP och DS är de två överlägset mest sålda maskinerna den här generationen ser vi sällan deras spel på topplistan. Det är kanske inte rättvist att jämföra bärbart med stationärt, men PSP och DS säljer bara hälften så många spel per konsol än vad de stationära konsolerna gör. En PS3 säljer till exempel i genomsnitt 8,1 spel per konsol medan PSP bara säljer 4,0 spel per konsol, och DS ligger med sitt 5,6 en bit ifrån Wii:s 7,7. Jag säger absolut inte att det bara beror på piratkopiering, men att det med stor sannolikhet har en väsentlig påverkan. DS och PSP är lätta att pirata spel på, helt enkelt. Och jag tror många pirater väntar med att köpa en 3DS tills det kommit ett lätt och effektivt sätt för dem att spela piratade spel på maskinen.

#4: BEGRÄNSADE FUNKTIONALITET
Nintendo stressade ut 3DS utan att många av dess funktioner ens var tillgängliga. Saker som webbläsare och onlinebutik kunde vi inte utnyttja förrän nu i början av juni. DSi-ägare kan heller inte räkna med att kunna föra över sina DSi Ware-poäng till 3DS. Och även nu när 3DS äntligen fått en onlinebutik finns det så gott som inga spel av värde att köpa. Hur många som väntade på att konsolens alla funktioner äntligen skulle bli tillgängliga är svårt att veta. Vi får helt enkelt se om säljsiffrorna stiger nu när 3DS inte längre är stympad, vilket de faktiskt gjorde i Japan då 3DS nyligen blev deras näst bäst säljande konsol. Men Nintendos nya säljer fortfarande lika långsamt i resten av världen.

#3: INGA SPEL
Nu börjar vi komma till de stora, riktiga skälen till varför 3DS säljer långsamt. Från det att konsolen släpptes i slutet av mars har vi egentligen bara fått en enda ny titel, och det är Dead or Alive: Dimensions. Nu släpps även Ocarina of Time, men det är å andra sidan en remake och inte ett nytt spel i sig. Sedan i mars har vi alltså bara fått två någorlunda uppmärksammade titlar. Bara två spel som inte varit usla. Vad hände med allt snack om hur de skulle hålla releasefönstret packat? Två spel på över två månader är katastrofalt dåligt, och jag utmanar er att hitta en konsol från de senaste generationerna som börjat lika svagt. Nintendo kommer inte kunna sälja fler 3DS om man inte har mjukvaran att motivera köpet med. Som jag nämnde tidigare är även onlinebutiken riktigt tom. Att spel som utannonserades tillsammans med 3DS fortfarande inte ens har releasedatum är oerhört nedslående.

#2: DS Lite, DSi, DSi XL
Nintendo DS säljer fortfarande mycket bättre än 3DS i alla världens regioner. När PS3 släpptes sålde PS2 fortfarande väldigt bra, och Sony konkurrerade med sig själva ett tag. Därför kallar jag det här för PS2-effekten – att inte se till att din gamla konsol är död innan du släpper en ny maskin på marknaden. Jag blev oerhört förvånad när 3DS utannonserades. Jag trodde aldrig i livet att Nintendo skulle vara så korkade att de släppte inte bara en, utan TVÅ nya modeller av DS (DSi och DSi XL) relativt tätt inpå utannonseringen av 3DS. Jag hade fel, och Nintendo var visst så korkade. Vad som händer nu är att DSi och DSi XL såklart förlängde livet  för Nintendo DS, och Nintendo konkurrerar just nu med sig själva på den bärbara marknaden. Men den allra största skadan orsakas av att konsumenter nu har lärt sig att Nintendo alltid släpper en ny överlägsen version av konsolen 18 månader senare. Varför köpa en 3DS nu när det inte finns spel, priset är högt och funktionaliteten inte kommit igång, när man kan vänta 18 månader och köpa 3DS Lite i stället. Bättre skärm som inte är så påfrestande för vissa, bättre kamera, bättre batteritid etc. Nu kanske Nintendo inte alls tänker släppa 3DS Lite i slutet av nästa år, men det är den mentaliteten man planeterat i konsumenternas tankesätt. ”Jag väntar på nästa.”

#1: PRISET
Var börjar jag? För det första är spelen på 3DS Ware (heter onlinebutiken så?) en sådär fyra gånger dyrare än exakt samma spel till iPhone. De fysiska kopiorna kostar mer än tio gånger så mycket. Jag förstår mycket väl att det kostar mer för att det är en djupare spelupplevelse med högre produktionsvärde än du får från 95% av alla iPhone-spel. Men är det något som genomsnittskonsumenten verkligen ser? Jag säger inte att iPhone kommer konkurrera ut 3DS och Vita och göra dem irrelevanta för spelmarknaden. Jag säger däremot att iPhone tar en rejäl tugga av den del av konsumenterna som är allra mest casual. De spelare som är allra längst bort från kärnspelarmassan. De allra mest ohängivna spelarna. Och utan dem har 3DS inte en chans att uppnå samma siffror som sin föregångare.

Det enda Nintendo kan göra för att vinna tillbaka en liten del av dem är att sälja sina spel till samma pris som Apple säljer exakt samma spel. Nintendo kan inte ta 80kr för Plants Vs. Zombies när samma spel bara kostar 20kr till iPhone. Sonys kommande Vista kommer inte behöva brottas med det här problemet lika mycket. De kommer inte hotas lika mycket av Apple eftersom Vitas målgrupp inte består till lika stor del av casualspelare. Kanske är det dags att inrätta en ny spelarkategori. iPhone: Casual – 3DS: Softcore – Vita: Hardcore. Lägg sedan till att Vita kommer ha ungefär samma prislapp som 3DS, och vi inser snart att Nintendo kommer behöva sänka priset på både mjuk- och hårdvara. Frågan är bara om Nintendo själva inser det.

TOMMYS FEM FAVORITER

Radiant Historia

Egentligen borde jag inte ha med det här spelet. Inte bara för att jag endast är lite över 6 timmar in, utan också för att spelet inte är släppt i Europa. Men storyn har ett så engagerande upplägg, och striderna är kanske de bästa jag sett i ett JRPG de senaste 5 åren. Spelet påminner på många sätt om Chrono Trigger, och en dag måste jag skriva en längre text för att berätta om det för er.

Pokémon White

Jag trodde jag hade tröttnat på Pokémon. Jag orkade inte med Pokémon Pearl och jag avskydde Pokémon Heart Gold. Men så kom Pokémon White, och samlade allt som de tidigare spelen gjort rätt medan det även eliminerade nästan allt som var fel. Jag föll pladask för det hittills bästa Pokémon-spelet, och spelar det än idag.

Portal 2

Valves senaste äventyr är inte bara det överlägset bästa jag spelat i år. Det är heller inte bara bland det bästa jag spelat den här generationen. Portal 2 är ett av de bästa spelen jag någonsin spelat, punkt. Knivskarpt manus, underbar humor, perfekt leverans, intelligenta pussel och ett av spelvärldens bästa samarbetslägen någonsin. Portal 2 är fantastiskt.

Dragon Age II

Trots att spelets slut valde att tvinga sig på innan jag var redo, kan jag inte bortse från att Dragon Age II är ett steg i rätt riktning enligt min smak. Striderna var mycket mer engagerande, och vore det inte för de aningen monotona miljöerna skulle Dragon Age II vara en renodlad klassiker i min bok. Nu är det dock fortfarande ett riktigt bra spel.

Mario Vs. Donkey Kong: Mini-Land Mayhem

Jag älskar problemlösning. Jag älskar det för att spel är det enda underhållningsmediet där det är möjligt. Har ett spel problemlösning kommer jag förmodligen gilla det. Och mycket riktigt gillar jag Mini-Land Mayhem. I seriens första spel hatade jag de små mekaniska miniatyrerna, men här har man verkligen utnyttjat Lemmings-konceptet med bravur!

LUDDES FEM FAVORITER

Bulletstorm

Detta kan vara ett av de roligaste fps jag någonsin har spelat och det beror inte på gameplayet, som faktiskt bara det är väldigt skoj. Nä, det beror på stämningen i spelet. På alla helt otroliga one-liners och fruktansvärt dåliga rumpskämt! Jag har aldrig skrattat lika mycket åt ett spel som jag har gjort åt Bulletstorm, och som vi alla vet så förlänger ett gott skratt livet, så om du ännu inte har spelat Bulletstorm, gör det istället för att ge dig ut att jogga!

Kirby’s Epic Yarn

Jag placerade Kirby på en hedrande 5:e plats på 2010 års GOTY-lista, men det är inte för ens nu i år det har hittat till Sveriges spelhyllor och jag anser att det är ett så pass bra spel att det gott kan uppmärksammas i år också. Du hittar inte ett gulligare plattformsspel i din spelbutik, än Kirby’s episka garnäventyr!

Mortal Kombat

Detta är ett spel som växte hos mig efter en kväll för några helger sedan. Jag tyckte redan från min första sittning med spelet att det var ett förbannat roligt fightingspel, helt mer i min smak än Marvel VS Capcom 3. Men som sagt, en helg för några veckor sedan insåg jag storheten med Mortal Kombat. Jag ägnade nämligen en hel kväll med att slåss och förnedras i glada vänners lag. Jag och tre vänner satt och bakande skiten ur varandra och hade så förbannat roligt. 4-spelarläget är helt underbart och något bland det roligaste du kan ha med en handkontroll i din näve.

L.A Noire

Det är trasigt, buggigt har en massa brister och helt knäppa luckor i storyn, men ändå är det så underbart! Detta är med lätthet det spel jag har spenderat mest tid med i år och jag anser att alla, precis alla som påstår att de gillar TV-spel SKA spela igenom L.A Noire. Det gör något nytt, som måste upplevas och jag hoppas att det kommer någon slags uppföljare där Team Bondi får till allt det där som blev så fel i L.A Noire. Om ett sådant spel någonsin produceras kan det bli en av de bästa spelupplevelserna någonsin. Men innan det spelet kommer, får L.A Noire duga.

Child Of Eden

Detta är spelet som visar alla er haters och tvivlare att Kinect är mer än ett verktyg för mediokra partyspel. Child Of Eden är ett otrolig resa som bara måste upplevas. Och den resan ska upplevas ståendes i ett vardagsrum med händerna utsträckta mot TV-apparaten. Det är inte löjligt eller fånigt någonstans. Det är helt enkelt awesome! Awesome som fan!

Trots att spelmediet kanske mer än någon annan form av underhållning har kapacitet att upprätta en relation till konsumenten, är det ganska få spel som lyckas eller ens gör ett kvalificerat försök till det. Till skillnad från film och musik har spelen några fördelar, som att det finns mycket mer tid till att skapa en relation mellan spelaren och protagonisten. För att inte tala om hur vi kan bli en karaktär vi själva kontrollerar på ett mer effektivt sätt än vi kan bli en filmkaraktär vars handlingar vi bara är passiva åskådare av. Det är till exempel därför nästan alla som spelat ett skräckspel kan skriva under på att de blivit mycket mer skrämda och stressade av den upplevelsen än de någonsin blivit av någon skräckfilm. Det är för att vi mycket lättare blir ett med James Sunderlands handlingar som vi själva påverkar, jämfört med Jamie Lee Curtis agerande som vi bara iakttar. Men även om många av oss tycker spel är läskigare än film, så är det väldigt få av oss som kan påstå att spel är bättre än film på att få oss rörda. Varför?

Nu är det lite dumt av mig att lägga upp det sådär och därefter ställa den frågan. Det är inget jag har ett svar på, annat än att de flesta spelutvecklarna inte verkar speciellt hängivna åt att sätta gråtklumpar i våra halsar. Och till deras försvar är det förmodligen en prestation som kräver mer av tekniken än vi haft tillgång till under majoriteten av spelmediets levandstid. Däremot behövde mitt första riktiga möte med känslor i spel inte mer än 16 bitar för att gripa tag i en 10-årig version av mig. I The Legend of Zelda: A Link to the Past finns en liten skogsdunge alldeles sydost om Kakariko Village. Där kan man se ett spöke av en pojke som spelar på sin flöjt medan alla djur ser på. När man går för nära försvinner han. Vem eller vad han är får man inte veta. Inte förrän man tar sig till mörkervärlden, och beger sig till samma plats. Då får man se en lustig figur sitta på samma plats, och berättar för Link att han begravde sin flöjt i närheten tillsammans med några blomfrön.

När Link hittat flöjten i ljusvärlden återvänder han till pojken i mörkervärlden och ger honom flöjten. Men pojken säger att han inte längre kan spela på den, och ber Link att ge den till en trött gammal man i Kakariko Villages bar. Men först vill han höra Link spela hans flöjt, och när de sista tonerna tystnar dör till slut den mystiske flöjtpojken. Link tar flöjten till den trötte mannen i Kakariko Village, som känner igen flöjten som sin sons. Mannen förstår att hans son är död, och ber Link behålla flöjten. Det kanske inte låter som mycket, och kanske hade det inte haft lika stor effekt på mig idag. Men när mitt 11-årige jag upplevde den sekvensen var det något som påverkade mig emotionellt och satte sig för alltid. Det var även The Legend of Zelda: A Link to the Past som fick mig att gå från att gilla spel som tidsfördriv till att älska spel som upplevelser.

Men jag kan tyvärr inte säga att dessa upplevelser blivit speciellt mycket tätare för mig allt eftersom tekniken gjort hopp framåt. Det är förmodligen fortfarande Aeris död i det 14 år gamla Final Fantasy VII som är den mest kända känsloscenen som berört flest av oss mest. Detta trots att de tekniska resurserna att skapa emotionella scener är större än någonsin. Final Fantasy XIII har hundra gånger mer potential att beröra än Final Fantasy VII hade. Men trots röstskådespelare, orkestrerad musik, jättebudget, top notch-grafik och välbetalda manusförfattare toppar det inte sin föregångare. Är det vi som blivit avtrubbade eller är det utvecklarna som låter tekniken komma ivägen för känslorna? Litar man för mycket på detaljerat animerade ansiktsuttryck tillsammans med mäktiga stråkar, och för lite på effektivt berättande? Ställer vi högre krav på manus nu när resten av beståndsdelarna avancerar? Och vem kan påstå att de tidigare nämnda skräckupplevelserna inte blivit sämre allt eftersom tekniken blivit bättre? Även där är det nog som Retroresan säger, att tekniken står ivägen.

Vilken var din första känslomässiga upplevelse i spel?
Vilken var din bästa känslomässiga upplevelse i spel?
Vilken var din senaste känslomässiga upplevelse i spel?
Blir du rörd oftare nu än du blev förr? Och om inte: varför?

Sorry, det är bara en teknikdemo.

Eftersom jag struntar totalt i majoriteten av storspelen som visas upp till Playstation 3 och Xbox 360 tänker jag inte uttala mig så mycket om deras presskonferenser på E3. Ja, Sony må spela tråkigt safe och Microsoft må ignorera alla som inte är amerikanska Kinect-ägare. Men Sony och Microsoft har åtminstone en klar vision som de förmedlar med tydliga budskap. Sonys publik vet att Sony fortsätter satsa på högpresterande hårdvara med bärbara PS3-upplevelser. Microsofts publik vet att Microsoft fortsätter satsa på den än så länge framgångsrika Kinect. Men jag har aldrig sett en E3-presskonferens vara så otydlig som Nintendos presskonferens var i år. Jag har aldrig sett så många förvirrade åskådare som jag såg i år. Jag tror inte jag var ensam om att vara osäker på om kontrollen var konsolen, eller om Wii-U var ett tillbehör till Wii. Vi fick ju aldrig se själva konsolen, medan trailern visade New Super Mario Bros. Wii. Nintendos utannonsering av Wii-U känns inte bara framstressad, utan rentav framtvingad.

Ett tag kändes det som att man inte skulle visa upp något, när Iwata betonade att Wii-U är för nästa år och att 2011 handlar om 3DS. Jag tror inte det var meningen att man skulle visa upp Wii-U det här året. Och varför skulle man? Varför stjäla strålkastarljuset från den alldeles nylanserade och haltande 3DS? Jag tror Nintendo ursprungligen tänkte satsa järnet på 3DS, men läckorna och ryktena kring Wii-U blev till slut på påträngande att man inte hade kunnat komma undan med att inte visa upp den. Det enda som får mig att tvivla är det faktum att man inte ens verkar ha en 3DS-show. Inga nya utannonseringar att visa upp, och inte ett enda releasedatum. Inte ens Kid Icarus, som var det första 3DS-spelet man visade upp, har fått ett datum än. Inte ens Skyward Sword fick ett datum! Betyder det här att det inte finns några nya spel i produktion till 3DS? Eller är det bara det att Nintendo helt enkelt inte bryr sig tillräckligt för att visa upp dem på sin presskonferens?

Men åter till Wii-U. Varför tycker jag det känns som att Nintendo inte alls var redo att visa upp den? Låt mig svara frågan med en fråga: hur många nya spelkonsoler har utannonserats utan att man även utannonserat en enda konsolexklusiv titel vid lansering? Det enda vi fick se var portningar från 360 och PS3, spel som kommer vara gamla när Wii-U släpps. Klippen vi fick se var inte ens inspelade med en Wii-U! Vi fick heller inte veta konsolens tjänster eller se operativsystemet. Vi fick heller inte veta datum eller prislapp, vilket kanske inte är så ovanligt om man inte heter Apple. Den som ville veta hårdvarans prestandaspecifikationer fick också lämna konferensen ovetande. Tänk tillbaka på alla andra konsolutannonseringar, och se om du kan hitta en lika innehållslös presskonferens där vi varken får spel, datum, hårdvara, prislapp, funktioner eller ens får se själva konsolen i fråga. Nintendo har uppenbarligen inget att visa än, och därför tycker jag det kändes framtvingat av läckor och rykten.

Den här stackaren såg vi inte skymten av under konferensen.

Så vad är deras vision med Wii-U? Tyvärr är den lika ”all over the place” som presentationen av konsolen. Med Wii-U nöjer man sig inte bara med den lukrativa casualpubliken som Sony och Microsoft börjat naffsa i. Nu vill man även ha tillbaka hardcorepubliken, och jag förstår faktiskt inte varför de ödslar resurser på att jaga en publik som redan är oerhört bekväma med Playstation och Xbox 360. Prestandan i Wii-U verkar inte stiga över PS360 tillräckligt för att få dem att hoppa över. Wii-Us hårdvara kommer dessutom bara tillåta Nintendo att behålla eventuella hardcoreköpare en sådär två år, innan Playstation 4 eller Xbox 720 kommer och fördubblar prestandan. Jag tror Nintendo distansierar sig från casualpubliken för att konsolen inte ska få en för stark casualstämpel, medan man absolut inte kommer kunna fånga upp hardcorepubliken eftersom prestandan inte bjuder på tillräckligt. Det slutar alltså i att konsolen inte riktar sig till någon, i stället för till alla. Efter ett par år kommer Nintendo ge upp hardcorepubliken helt och hållet, och frågan är om det kommer vara för sent då.

Och om du fortfarande inte tycker Nintendo skötte konferensen dåligt, ställ dig då den här frågan: hur många gånger har en ny konsolannonsering fått företagets aktier att sjunka sju punkter? Aktievärden är en indikator på investerares säkerhet. De vill ha tydliga besked vad de placerar sina pengar i, och efter Nintendos E3-konferens kände sig ingen säker på något.

Ännu en vecka, ännu en speltriss.

SONY:
Gör Sony bäst i att ignorera PSN-problemen på E3, eller borde man beröra ämnet åtminstone lite? Jag tror inte Sony kommer undan med att sopa det under mattan, och jag tror Kaz Hirai kommer buga djupt scenen i 15 raka minuter medan han upprepar ”gomenasai” om och om igen. Jag tror inte Sony kommer glömma att de faktiskt har ett kraftfullt PR-verktyg i och med Kevin Butler, och tror man kommer låta honom dra några roliga skämt samtidigt som man kanske visa upp några förinspelade sketcher. De måste dock vara försiktiga så att skämtandet inte känns som att de trivialiserar det hela.

Förutom hackerattackerna tror jag mestadels fokus kommer ligga på NGP, som kommer tvinga PS3 att stå i skuggan ett tag. Sony borde verkligen utannonsera både pris och releasedatum för NGP vid det här laget, och påbörja marknadsföringen på allvar. Vi kan säkert förvänta oss att allt från God of War till Killzone och LittleBigPlanet kommer utannonseras. Det känns inte som att många nya spel kommer utannonseras till varken PS3 eller Xbox 360, eftersom de senaste månaderna varit fulla av teasers och nya trailers. Det kommer förmodligen handla mycket mer om att vi får se nya saker från spel vi redan väntar på. Jag tror även vi kommer få se en hel del HD-remakes.

Om man inte visar upp material av The Last Guardian som ser näst intill färdigställt ut, kommer jag bli officiellt bekymrad över det spelets utveckling. Om vi varken får se gameplay eller får ett releasedatum kan man undra vad som pågår. Om Bungie eller Infinity Ward-avhopparna Respawn Games visar upp projekten som vi vet att de jobbat på ett tag nu, så tror jag det är Sony som får upp dem på sin scen. Spelen kommer självklart komma till Xbox 360 också, men Sony är duktiga på att knipa sånt där. Det förvånar mig heller inte om Sony får äran att visa upp nytt material av Mass Effect 3 under sin presskonferens.

MICROSOFT:
Microsoft lär öppna med att skryta om Xbox Live, bara för att strö salt i såret på Sony. Jag tror man kommer rabbla siffror och statistik, samt påminna oss om alla tidsexklusiva spel och DLC-paket. Jag hoppas även att vi här i Europa äntligen får en vettig filmtjänst. Jag är så oerhört trött på vårt nuvarande utbud, och det faktum att vi inte ens får filmerna textade. Det Microsoft behöver är fler exklusiva titlar. Jämfört med Playstation 3 har Xbox 360 halkat efter riktigt rejält, och de titlar man haft har ofta inte presterat. The Witcher 2 är en bra start, men det behövs mycket mer. Jag håller tummarna för Alan Wake 2, och blir inte helt förvånad om de fixar något tidsexklusivt i stil med Max Payne eller liknande.

Allt som allt förväntar jag mig HD-remakes från Microsoft. Precis som Sony tror jag man kommer välja att återbesöka många gamla spel i en ny HD-skrud. HD-remaken av Halo: Combat Evolved kommer säkert visas upp, och det förvånar mig inte om man binder det samman med ett alldeles nytt Halo-spel som dessutom använder sig av Kinect. På tal om Kinect tror jag man kommer försöka få in den i kärnpublikens vardagsrum. Det tror jag man kommer göra genom att locka med Kinectstöd för spel som Mass Effect 3, nästa Halo och en Gears of War-spin off. Jag tror inte Microsoft kommer visa upp någon ny hårdvara, men samtidigt blir jag inte förvånad om de gör det. Det blir tufft för Microsoft när både Sony och Nintendo kommer med nya konsoler, och Microsoft måste ha en jävligt bra lineup av mjukvara för att kunna konkurrera. Det ryktas om att det är precis vad man kommer ha, frågan är bara hur mycket av det som kommer vara till Kinect.

NINTENDO:
Nintendo vann förra året med en rad kärnspel och en ny konsol. Det här året vet vi mindre om vad som kommer visas upp spelmässigt, eftersom Nintendo har varit oerhört tysta angående mjukvara. Eftersom Wii inte fått några spel på ungefär ett halvår förväntar jag mig att både Nintendo själva såväl som tredjepartsutvecklare i stället arbetat hårt på spel till Project Café, och att man visar upp dem på E3. Man måste även visa upp spel till 3DS, eftersom konsolens första två månader på marknaden har varit helt tomma på spel. Vi kommer självklart få se mycket av Super Mario 3DS, men jag tänker även gissa att det nya Zelda-spelet som det pratats lite om är till 3DS – inte till Project Café. Tyvärr tror jag att många av de nya spelen kommer vara remakes i stil med Star Fox och Ocarina of Time.

Det vikitgaste för Nintendo inför lanseringen av Project Café är att verkligen få ombord tredjepartsutvecklarna. Det har varit ett problem för dem sedan Nintendo 64, eftersom de andra utvecklarna verkar bli utkonkurrerade av Nintendo själva. Folk köper bara Nintendos spel. När jag säger att man måste få ombord tredjepartarna menar jag inte att man droppar några namn som skrivit kontrakt. Nej, jag menar att jag vill se utvecklarna representeras på scénen. Jag vill se Rockstar, Epic, Valve och BioWare stå på Nintendos scén och berätta specifikt vilka spel de arbetar på till den nya konsolen. Risken med Nintendos presskonferens är förmodligen att de inte kommer lyckas leva upp till hypen, och att ryktena är så långt ifrån sanningen att folk blir besvikna.

Eftersom Svampriket är Sveriges största och bästa Nintendofanboyblogg innebär det att vi ofta får hemlig information angående Nintendo långt innan alla andra, ofta från Iwata själv. Enda anledningen till att vi ens skriver om saker som inte har något med Nintendo att göra är för att hålla den opartiska fasaden uppe, samt för att få gratis spel. Påminn mig förresten att neurolysera er i slutet av inlägget. Det vi fått veta den här gången är väldigt hemlig information* kring Nintendos nya konsol, som de kommer visa upp på E3 nu om bara några dagar. Det här är information som ni inte kommer kunna läsa någon annanstans!

Nintendo kommer inleda sin presskonferens med att Reggie går upp på scenen och snackar lite 3DS, och lite om deras senaste 5-6 år. Han kommer dock inte gå in på några försäljningssiffror den här gången. Efter en massa tråkigt skrytande går Reggie av scenen, och lamporna släcks ner. En strålkastare riktas mot ett skynke, och fram kommer Shigeru Miyamoto och viftar med ett svärd. På extremt knackig engelska förklarar Miyamoto hur grafik plötsligt är allt, och hur innovativt gameplay aldrig någonsin kommer kunna mäta sig mot en riktigt fantastisk visuell upplevelse. Bakom honom får vi se en stor bild av den nya konsolen, och han berättar hur de lyckats skapa en Nintendo DS för ditt vardagsrum. Miyamoto viftar med svärdet mot scenens kanter, och från varje sida kommer en lång rad av vitklädda kvinnor, alla fastkedjade i ett varsitt exemplar den nya konsolen. Publiken får för första gången bekanta sig med hårdvaran, då kvinnorna har 15”-skärmar fastmonterade på sina huvuden.

Den nya konsolen är en fröjd att beskåda. Den är pyramidformad, ungefär 30cm bred, 20cm hög och heltäckande lila till färgen. Nintendo vill gå tillbaka till sina hardcorerötter med starkare hårdvara samt fler spel för kärnspelarna, och har i den andan gått tillbaka till kassettformat. Alla spel ligger nu på ett nytt lagringsformat som baseras på samma teknik som SD-kort. Det är 500% dyrare att tillverka, men vi slipper laddningstider och installationer. Det är även första gången som Nintendo kör med full HD, och den enda HDMI-sladden som fungerar är Nintendos egentillverkade. Den kan du köpa separat för 499kr, då den inte följer med när du köper konsolen. Den stora nyheten är dock handkontrollen, som mycket riktigt kommer ha en 20cm bred och 15cm hög touchscreen. All grafik på den nya HD-skärmen målas upp i färgerna rött och svart, medan det kommer krävas fyra AA-batterier för att driva den i fem timmar. Kontrollen med backlitversionen av skärmen släpps följande år i samband med att konsolen släpps i färgen grönt.

Men hur är det med spelen? Det kommer inte finnas ett nytt äventyr med Mario inför releasen. Däremot kommer Super Mario Galaxy 1 & 2 att finnas tillgängliga i HD-konverteringar för 599kr styck. I stället för Mario får vi ett spel med brodern Luigi, där man ska leta saker under skräp med hjälp av en lövblås. Vi får även en konvertering av Skyward Sword, där man för första gången i ett Zelda-spel har lagt till ett onlineläge. Onlineläget består av minispel som du kan spela med folk du bytt friendcodes med, och Nintendo lovar att det kommer bli fantastiskt roligt när konsolens onlinefunktioner till slut aktiveras i slutet av 2014. Orkar du inte vänta så länge? Ingen fara, för under konsolens första två år planerar Nintendo ändå att avsikligt hålla alla återförsäljare extremt underförsedda för att skapa hype och efterfrågan. Och vad ska maskinen heta? Nintendo Super Wiirtual CubeBoy System HD 1080, såklart.

*Informationen kan till vissa delar vara spekulativ.

Det är inte utan viss tveksamhet som jag påstår att kvinnosynen som skildras i spel har förbättrats under åren. Det är ju gärna något vi vill tro är sant. Det är något som känns sant. Kanske är det för att fler spel har kvinnliga huvudkaraktärer idag än för två generationer sedan som det känns sant. Att kvinnor får ta upp mer utrymme i spel måste ju betyda att kvinnosynen i spel på alla sätt och vis är bättre idag än för 10, 15, 20 år sedan. Eller? När jag börjar reflektera över det hittar jag många framsteg, och vid sidan av framstegen finner jag även tillfällen då absolut ingenting alls hänt. Men mest nedslående av allt är att jag kommer på fler och fler exempel på när kvinnoskildringen varken stått stilla eller rört sig framåt. Mest nedslående är exemplen på när kvinnliga spelkaraktärer faktiskt lyckats kliva ett par steg bakåt. Än mer så än när man introducerade zero suit.

Det mest kända fallet av hur skildrandet av en kvinnlig spelkaraktär tar ett steg bakåt för varje iteration måste vara Soul Caliburs egna Ivy. Samtidigt skildrar hon hur konsumenterna hela tiden vill ha mer, och hur avtrubbade vi blir med tiden. Det som var sexigt i första Soul Calibur är alldeles för tamt tre spel senare. Det är oerhört intressant att kunna se steg för steg hur kläderna hon bär täcker allt mindre av brösten, medan det samtidigt blir desto mer bröst att täcka. Vad som började som en någorlunda realistisk om än smaklös skildring av en kvinnokropp, är vid seriens fjärde del inget mer än ett par groteska parodier som täcks endast av en smal tygremsa tvärs även bröstvårtorna. Och låt oss då inte ens gå in på hur mycket arbete och tid som lagts ner på deras rörelsefysik.

Men Ivy är inte ensam om att dra kvinnoskildringen baklänges. Även andra spelkaraktärer med två X-kromosomer har gjort sig skyldiga för att sakta ner framgången. För vi minns väl alla vilket våp Metroids Samus Aran plötsligt blivit när Metroid: Other M anlände. Hon gick från att varit en stark, självständig och målmedveten kvinna som kan göra precis allt lika bra som vilken manlig space marine som helst, till att bli en gnällig, initiativfattig, lydig och splittrad flicka med faderskomplex. Visst kan hon fortfarande skjuta sönder rymdpirater, men bara om det resulterar i bekräftelse från en auktoritär fadersfigur, som hon in i det absurda låter styra hennes handlingar – eller brist på dem. Jag tror inte det var så mycket dialogen i sig som på egen hand förstörde Metroid: Other M för folk. I så fall skulle ingen gilla Metal Gear Solid-serien. Jag tror det var vad som sades i dialogerna och de inre monologerna som förstörde spelet, eftersom Samus kvinnliga svaghet krockade totalt med bilde vi hade av henne som ett vackert men ruffigt råskinn. Hon tog ett stort steg bakåt och hamnade på fel sida av 60-talet.

Även kvinnor som vi inte trodde kunde ta ett steg bakåt har ändå lyckats förolämpa sitt eget kön ytterligare. Till exempel får man leta noga efter en mer passiv kvinna än Peach. Ändå var hon förmodligen den allra bästa och mest kompetenta karaktären i Super Mario Bros. 2, där hon var i allra högsta grad delaktig i stället för att vara ett räddningsprojekt. Men när det var dags att ge henne ett eget spel var det som bortblåst, och hennes specialattack var – jag svär – att gråta. En prinsessa i rosa klänning, vars hemliga vapen är att gråta.
Och på tal om blonda hjältinnor så har vi ju en annan vid namn Aya, som hade huvudrollen i Parasite Eve. När det begav sig var hon en av de starkaste och mest självständiga kvinnliga huvudrollsinnehavarna jag någonsin sett, utan att man offrat varken kvinnlighet eller sensualitet. Men när hon gör comeback i och med Third Birthday bestämde man sig för att göra om henne till trailer trash. Det ena spelets sexighet är en svart cocktailklänning som passar perfekt i berättelsens kontext, medan det andra spelets sexighet är ett söndertrasat linne och jeans med så många hål och revor att man nästan ser mer hud än tyg. Om man vill kan man även klä ut henne till en sexig sekreterare eller en French maid. Ja, mina vänner, vi ska inte vara så säkra på att kvinnoskildringen i spel alltid är progressiv.

När speltidningen Laser bestämde sig för att starta en podcast valde chefsredaktören Alexander Ekelund att placera mig och Oscar Nygren bakom mikrofonerna tillsammans med honom själv. Målet var ödmjukt, och vi siktade på att lyckas få ihop endast 25-30 minuter av komprimerat spelsnack. En resonabel mjukstart, med andra ord. Nu kan jag inte tala för Oscar och Alexander, men själv insåg jag snart att podcastinspelande verkligen är svårare än jag trodde.

Min inställning inför Lasers podcast var att det skulle vara som tre polare som snackar spel, med lite förberedelse. Och visst går det att göra en avslappnad podcast med vänner, men samtidigt måste man inse ganska snabbt att en inspelning kräver en annan sorts diskussion än normalt. Ett annat sätt att prata, på något vis. Det är svårt att förklara.

Men vad är då syftet med det här korta helginlägget? Försöker jag säga att avsnittet vi spelade in suger? Nej, jag tycker faktiskt det blev helt OK, med tanke på vår erfarenhet. Det här inlägget är i första hand en ödmjuk bugning inför spelsveriges alla podcastmästare, vilka jag inte tänker nämna vid namn för att inte riskera att glömma någon. Men veteranerna vet alla vilka de är, och viktigast av allt så vet alla vi i deras publik vilka de är och varför vi fortsätter lyssna på dem vecka efter vecka.

Men inlägget är självklart även för att uppmärksamma er på att, hey, vi har spelat in ett första försök till en 25 minuter lång podcast!

Vi pratar om The Witcher 2 och om det kommer till konsol någon jävla gång, varför Hideo Kojima fäller tårar på Twitter, varför Duke Nukem Forever är ett skämt, om Battlefield 3 har chans att spöa Modern Warfare 3, varför jag är besviken på LA Noire och varför jag älskar ett spel där en 5-årig flicka är designer. Så ladda jättegärna ner och lyssna på vårt 25 minuter långa spelsnack. Sen får ni såklart komma med förslag på hur vi ska kunna bli bättre.

LASER SPELSNACK: AVSNITT #01

VARNING FÖR MILDA SPOILERS

När LA Noire utannonserades var jag allt annat än pepp. Jag tänkte att det skulle bli ett Mafia 2 med revolutionerande ansiktsanimationer. Men när jag fick veta att fokus skulle ligga mer på att lösa brott och mindre på GTA-action steg hypenivån nämnvärt. Jag föreställde mig ett vuxet och stilistiskt Ace Attorney i 40-talets Los Angeles. De som följer mig på Twitter förstod snart efter spelets release att jag inte var nöjd med vad som erbjöds. Jag tycker helt enkelt att spelets grundkoncept sköts dåligt, och är oerhört besviken på all potential som gått till spillo. LA Noire är verkligen unikt, och jag spelar det på ett sätt som jag aldrig någonsin spelat något annat. Men det gör inte spelet per automatik bra. Bristerna är många, och för mig förstör de vad som kunde blivit det mest unika och fantastiska jag spelat den här generationen.

LA Noires stora PR-argument är såklart ansiktsanimationerna. Och ja, de ser väldigt naturliga ut. Aldrig har jag spelat något där tydandet av mimik tillhör gameplay. Själva tekniken är fantastisk, men sammanhanget man använder sig av den borde utförts bättre. Spelets förhör fungerar inte som de ska, och ofta handlar det för mycket om personens mimik snarare än vad personen säger i förhållande till bevismaterialet. Systemet är även ganska förvirrande till en början, då man kan välja mellan Truth, Doubt och Lie efter personens utlåtande. Här är det till en början onödigt förvirrande eftersom två av alternativen är verb, medan Truth är ett utstickande substantiv. Doubt är något man säger åt Phelps att göra genom att trycka på X, medan Lie å andra sidan representerar något man misstänker att vittnet gör. Efter de första två-tre förhören förstår man hur det ligger till, men redan här börjar irritationen. Vad man dock inte vänjer sig vid är Phelps oförutsägbara reaktioner. Medan du bara tvivlar på ett vittnesmål kan Phelps representera din skepsis genom att med höjd röst rätt ut anklaga vittnet för mord. Du är aldrig säker på vad han kommer säga eller med vilket tonläge han kommer säga det.

LA Noires största problem som resulterar i att spelets låga punkter är fler än dess höga, är att förhören både känns godtyckliga såväl som meningslösa. Allt för många gånger har jag dragit vad jag tycker är en logisk slutsats, och sedan fått fel på frågan. Exempel på brister i förhörsdialogerna är otaliga: Jag undersöker två musikers dödsfall, och hittar ett pass till en nattklubb i den ena musikerns trumpetlåda. Jag åker till nattklubben och frågar sångerskan om hon kände till offret, varpå hon svarar nej. Jag visar upp passet för att demonstrera att han spelat där, men det godkänns inte. I ett annat fall frågar jag mordoffrets make om han tror hon var lycklig i äktenskapet. Han svarar att han tror hon var det, och flackar med blicken. Jag ifrågasätter det, och drar fram en tändsticksask från en bar i vilken jag fått veta att hon väldigt ofta brukade supa sig full. Det misslyckades. Tydligen är frekvent alkoholkonsumtion i stora mängder inte något som helst tecken på olycka enligt Team Bondi.

Men att få många orättvisa fel är bara något som irriterar i början av spelet, för snart inser man att det egentligen inte spelar någon större roll vad som händer i förhören. Även om jag bara får en tredjedel av frågorna rätt leder spelet mig till fallets upplösning och ger mig fyra stjärnor i omdöme. Jag provade att avsikligt väcka åtal mot fel person för att se vad som hände, men fallet avslutades ändå – med färre stjärnor och en utskällning som enda konsekvens. Hur systemet är upplagt är ett dåligt maskerat försök till att få spelaren att känna sig smart utan att egentligen ha en relevant delaktighet. Det går inte att köra fast eftersom du inte behöver tänka till för att ta dig vidare. Berättelsen går på räls tills fallet är avslutat, hur mycket av ett antiklimax upplösningen än må vara med fallgropar och lösa trådar. Som i ett fall där den åtalade påstod att blodet på hans skor var kaninblod. När slutet plötsligt kom hade jag fortfarande inte fått veta vad blodet på skorna var. Om det nu inte var offrets blod hade det ju varit enormt viktigt för fallet, så varför inte bara låta spelaren få veta det? Eller ett fall där en kvinna ber sin make att få en filmproducent mördad för att han försökt döda henne. När fallet är slut är filmproducenten den enda som åker dit, medan kvinnan och hennes make går fria helt orörda. Det knyts helt enkelt inte ihop bra.

Till råga på allt är fallen du går igenom på mordroteln nästan alla identiska, vilket blir oerhört tröttsamt efter att du gång på gång gått igenom samma slentrianmässiga rutiner. Allt du gör är att samla bevis tills bakgrundsmusiken slutar spela, och sedan går du vidare till förhören där det knappt spelar någon roll alls hur du presterar. Enda gången som spelet inte leder dig till upplösningen helt och hållet är när du måste tyda kryptiska dikter för att hitta platserna där nästa ledtråd finns. Men tyvärr funkar det bara om du har platserna markerade på kartan, vilket du inte har såvida du inte åkt runt och markerat ”land marks” med B-knappen. Jag som alltid lät min partner skjutsa mig hade alltså inga platser att välja på när gåtorna skulle knäckas, och fick helt enkelt vänta ett par minuter tills spelet rent ut talade om för mig vart jag skulle. Förhörens användande av bevis måste fungera bättre, spelet måste låta spelaren tänka själv och fallen måste knytas ihop snyggare om det här ska vara underhållande för mig.

På tal om lösa trådar och plot holes så innehåller spelets berättelse ett par moment som känns som efterkonstruerade nödlösningar. Ett exempel på det är mordrotelkapitlets upplösning, som praktiskt taget gör hela skiva tvås händelseförlopp mer eller mindre meningslös. Och kring spelets mittpunkt går huvudkaraktären Phelps helt och hållet omotiverat totalt utanför sina karaktärsdrag, som dittills byggts upp mycket noggrant och övertydligt i form av tillbakablickar och nutida situationer. Först förstår jag absolut ingenting av incidenten, som kommer helt plötsligt från ingenstans. Det är ett nyckfullt och omotiverat agerande som vi aldrig får förklarat eller motiverat. Men när hans handlande senare har en stor påverkan på berättelsens gång förstår jag varför den pressades in. Men det för det inte snyggare utfört. Det känns som att scener som ledde upp till händelsen saknas. Och när jag ändå kritiserar Phelps oregelbundna karaktärsdrag och omotiverade handlingar kan jag lika gärna gå in på spelets andra personligheter.

Bland LA Noires karaktärsregister finns inte mycket att hurra för jämfört med Rockstars tidigare produktioner (jaja, jag vet att Team Bondi inte ska behöva stå i skuggan). Det är ont om framstående och intressanta invånare i Los Angeles, och Phelps själv är en beige kopp med filmjölk. Mot slutet verkar till och med utvecklarna ha tröttnat på honom. När man befodras byter man dessutom partner, så du hinner aldrig knyta an till din kollega innan han byts ut. En av få minnesvära personer är Phelps irländska, kristna, hårdkokta chef. Men även han hamnar i baksätet till slut. Själva staden representrar också den här bristen på karaktär, då jag verkligen saknar den riktiga film noirkänslan. Det är stelt, rent, kliniskt, opersonligt. Spelets intro var fantastiskt, men sen försvann stämningen. Bara när det regnar kommer den fram igen. Jag vill ha fler långa skuggor, smala gränder, regniga gator och dunkla rum där trasiga neonskyltar kastar blinkande skuggor genom persiennerna, över en man som sitter tillbakalutad med fötterna på skrivbordet och ser ascool ut med en cigarett i munnen. Det känns som att man varit mer angelägen att fånga ett realistiskt 40-tal än att fånga film noir. Det dröjer heller inte länge innan du hör invånarna upprepa samma korta rader ad nauseam:

- ”There’s the guy. They say he’s an honest cop. Now there’s an oxymoron for you.”

- ”Olive oil comes from olives. Where does baby oil come from?”

- ”I think he’s a bit of a ganster, but he treats me nice.”

Men om det faktum att invånarna upprepar samma tio repliker om och om igen inte förstör inlevelsen, så kommer alla buggar och bristen på spelvärldens logik att göra det. Jag kan leva med att det inte går att skjuta en flyende misstänkt i benet för att sakta ner honom. Jag kan leva med att sidouppdragen bara är korta jakter och eldstrider med bångstyriga kontroller. Men när min partner står och springer på samma punkt under en hel eldstrid tycker jag det går för långt. För att inte nämna när jag fick ”case failed” på en biljakt innan den ens hade börjat. Eller när Phelps vägrade kliva in i bilen förrän jag tryckt på Y en sådär tio gånger. Sen har vi ju de gånger som jag fastnat i väggar på grund av de flaxiga kontrollerna. Los Angeles sätter helt enkelt orimliga gränser på min ”suspension of disbelief”.

Som ni säkert förstår är jag besviken på LA Noire. Det som kunde bli så otroligt bra lyckades göra fel på nästan alla punkter. Det är ett spel som leder spelaren till slutsatser, snarare än låta mig komma fram till dem på egen hand. Vissa kommer säkert falla för den illusionen och känna sig smarta, men de flesta borde se igenom den livlösa papperskulissen. Jag kommer minnas LA Noire som en unik men väldigt frustrerande spelupplevelse. En spelupplevelse som fick mig att vrida mig i soffan av frustration oftare än den förmådde att underhålla mig. Kanske lyckas Rockstar och Team Bondi bättre med en eventuell uppföljare. Men just nu är LA Noire en jobbig röra av bångstyriga kontroller, buggigt gameplay, ologiskt förhörssystem, ointressanta karaktärer och tunn story i en stad som känns som en kuliss full av statister med bara tre repliker vardera. Årets besvikelse.

Brunlöfs åsikt om spelet.

När New Super Mario Bros. Wii och Super Mario Galaxy 2 kom med inbyggda guider som kunde klara moment åt dig var det en liten grupp som gnällde på att det här var nästa steg bort från hur spel brukade vara. Det stod sedan klart att även Zelda: Skyward Sword skulle ha en liknande funktion. Nu har den här funktionen att skippa vissa moment även börjat dyka upp utanför Nintendos spelbibliotek, med LA Noire som senaste exempel. Du kan välja att spelet ska låta dig hoppa över en actionsekvens så fort du misslyckats tre gånger. Det kan handla om pistolstrider, biljakter eller bara det att du försöker skugga någon. Jag har än så länge inte hört samma ramaskri kring det här som jag gjorde med Super Mario Galaxy 2, men när det kommer upp i diskussioner märker man ändå att konceptet att låta spelaren skippa scener är något som delar folks åsikter.

Genom att spåra hur många av spelarna som tagit spelets sista achievement kan utvecklarna på ett ganska enkelt sätt räkna ut hur många spelare som ser slutet. Man kan på samma sätt räkna ut hur många som kommer till kampanjens mittpunkt, eller hur många som struntar i storyn och i stället går direkt på online multiplayer. Antalet spelare som faktiskt spelar klart ett spel är relativt lågt. Det är inte alls ovanligt att bara hälften av alla som köper spelet faktiskt spelar ut det till slutet:
Bara 49% av spelarna har klarat Portal.
Bara 55% av spelarna har klarat Portal 2.
Bara 22% av spelarna har klarat co-opläget i Portal 2.
Bara 30% av spelarna har klarat Half-Life 2.
Bara 40% av spelarna har klarat Assassin’s Creed 2.
Bara 30 % av spelarna har klarat Grand Theft Auto IV.
Bara 50% av spelarna har klarat Mass Effect 2.

Och så vidare, från BioShock till Fable III. Anledningarna till varför folk slutar spela är såklart olika, men till stor del beror det på att man kommer till ett alldeles för svårt eller alldeles för tråkigt parti. Kanske var spelet ganska roligt fram till dess. Det här tycker såklart utvecklarna är riktigt synd. Även om de redan fått pengarna för spelet vill de ju såklart att så många som möjligt får se det de arbetat hårt och länge med. I värsta fall resulterar statistiken i att man lägger ner mindre och mindre pengar och resurser på spelens avslutande timmar eftersom så få ändå kommer se det. Men det här skulle kunna lösas om spel bara lät spelaren skippa de partier som han/hon inte tycker är roliga. Jag vet att tanken skaver rent instinktivt i kärnspelarnas öron, men hear me out. Det är ju ändå mitt spel som jag köpt för egna pengar, så varför ska jag inte ha rätten att spela det precis hur jag vill? Och du som inte vill skippa partier är såklart inte alls tvungen. Men ärligt talat nu, hur många oklarade spel har DU i hyllan?

”Men då upplever du ju inte hela spelet!” Sant. Men det gör de flesta av oss inte nu heller. Förmågan att skippa vissa partier skulle i längden få oss att uppleva MER. Inte mindre. Jag tycker det är bättre att kunna skippa ett 15 minuter långt moment för att sedan få fortsätta uppleva spelets kvarvarande 5 timmar, i stället för att inte orka sig igenom de där 15 minuterna och därför även förlora de fem timmarna. Jag har spelat Chrono Trigger tre gånger, men alltid givit upp alldeles innan slutet eftersom jag går vilse och inte ens kan hitta var jag är med hjälp av en guide. Tänk om jag kunde spola fram, och se det hela utspela sig på löpande band. Eller åtminstone att spelet pekar mig i en riktning. Det är inget du måste använda, men jag tycker det är bra att det finns där.

Battlefield på iPhone får dig att inte vilja köpa Battlefield på PS3?

Under årets upplaga av GDC höll Satoru Iwata ett tal som hördes över hela spelindustrin. Han attackerade bland andra Apple och alla dessa simpla lågbudgetspel som just nu svämmar över marknaden för bara 10kr styck, och menade att det i längden kommer skada mediet. Vissa tyckte han hade en poäng, medan andra tyckte det osade svartsjuka och nästan kände sig förnärmade. Själv tror jag inte att jag sa ett enda ord om det. Anledningen till det är att jag helst velat fundera över det innan jag yttrar mig. Nu, en sådär sex veckor efter att Iwata höll talet, tror jag att jag har min ståndpunkt i frågan klar för mig. Och om du vill veta vilken den är och hur jag kommit fram till den är det bara att läsa vidare. Det finns absolut skäl till Iwatas oro, och kanske är jag lite förvånad över att ingen påpekat det tidigare. Den som inte tycker att en stadig ström av mer eller mindre kassa lågbudgetspel som svämmar över marknaden är ett hot borde ta en titt bakåt i historien. Närmare bestämt år 1983, då hela spelindustrin totalkraschade bland annat på grund av att ”kvantitet över kvalitet” gjorde det oerhört svårt för kunden att navigera i urvalet som mestadels bestod av skit. Det var med andra ord under liknande omständigheter. Även om de båda fallen inte är totalt parallella med varandra tycker jag det finns tillräckligt med likheter för att uppmärksamma det. Historien upprepar sig, brukar man säga.

Spelet som kom att symbolisera tv-spelskraschen.

Se det som två känsliga vågskålar, med kvalitet i den ena och kvantitet i den andra. När vågskålen för kvantitet börjar väga tyngre än kvalitet har vi alltså sett att saker kan sluta illa, även om jag absolut inte tror att spelindustrin kommer kunna krascha 2013 som den gjorde 1983. Men det är inte riktigt det här som Iwata menar när han kritiserar marknadsformatet. Han menar i stället att folk kommer bli bortskämda med små ytliga spel för 10kr, och inte vilja spendera 400kr på dyrare produktioner. Men det är som att säga att folk inte köper stek på restaurang för att det finns McDonald’s, eller att ingen kommer köpa lyxiga BMW för att det finns billiga Saab. Då tror jag min oro kring kvantitet kontra kvalitet är mer realistisk. Men i slutändan tror jag ändå inte att de små spelen för 10kr är mycket av ett hot för industrins välmående. Jag tror det finns plats för både små och stora produktioner. Kanske kommer det ske några små ändringar från båda sidorna. Som jag skrev i Laser tror jag iPhone-spelen kommer få högre produktionskostnader och prislappar medan konsolspelen lär bli aningen billigare. Sen har vi ju något som vi inte hade 1983, nämligen internet. Aldrig förr har det varit lika lätt för konsumenten att sålla bort skiten och vaska fram guldkornen tack vare forum, recensioner, bloggar och word to mouth. Så vi klarar oss nog bra. Men en sak är då säker: ju fler skitspel som svämmar över marknaden, desto lättare för de bra spelen att drunkna.