Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Så nu har jag och Tobias gjort en Let’s Play på spelet, där vi turas om att spela genom hela spelet. För er som är lata och lite tappade. Egentligen så borde ni klicka er in och spela spelet via länken här nedan, men jag vet ju samtidigt att det ändå kommer vara någon jävel som fortfarande inte har spelat det efter jag insisterat.

Så kolla på videon istället då. Jag lovar att jag ska hålla käften om spelet nu.

Spela Abobo’s Big Adventure här

(Återigen råder jag er att använda er av handkontroll för spelandet. Instruktioner finns på sidan)

Det är nu flera veckor sedan jag och Samson satt och pratade om Flash-spel i Retroresan. Sedan dess har jag haft ambitionen att skriva ett kompleterande inlägg på ämnet, men det har helt enkelt inte blivit av. Faktum är att jag inte skrivit ett vettigt inlägg på drygt en månad. Man kan kalla det för skrivkramp, jag väljer att skylla på tidsbrist.

Men under dessa veckor har jag spelat Abobo’s Big Adventure fem gånger.

Om jag traditionsenligt får fortsätta svara på mina egna frågor så tror jag många ser på Flash-spel som ett tidsfördriv för kontoret. På samma sätt som oinsatta ser på mediet TV-spel som barnunderhållning så kan i alla fall jag räknas till facket som dömde ut uttrycksformen på extremt gamla erfarenheter. Jag erkänner mig härmed rättad. För i takt med att tekniken och kunnandet har gått framåt så har lillebror Flash vuxit upp och visat sig kunnig på i stort sett alla punkter som ”vanliga spel” är. Det är bara jag som inte har hängt med.

Jag vet att jag verkligen tar i från tårna när jag kallar Abobo’s Big Adventure för en större upplevelse än Mass Effect 3. Om man plockar fram den mytomspunna måttstocken för vad som gör ett spel bra och mindre bra så stämmer det troligtvis inte. Men just den måttstocken har jag velat bryta av ett bra tag, den arbetar mot kreativitet och nytänkande till förmån för stora budgetar och hype-karuseller. För mig står dock upplevelsen i centrum, känslan jag bär med mig från ett spel bryr sig inte om detaljer utan fokuserar istället på helheten. I Abobo’s Big Adventure får jag rysningar, skrattar ofta och känner konstant genuin spelglädje. Mer än på väldigt länge.

Så ta din måttstock och stoppa upp den där jag inte längre ser den, för den betyder inget alls. Inte för mig i alla fall.

Här nedan är där ni tipsar mig om fler häftiga Flash-spel.

Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar att få gratis spel skickade till mig. Men myntet har också en baksida. En baksida som grundas i de krav som ställs på mig. Så länge spelen kommer med jämna mellanrum så är det inga problem, men oftast kommer de i klungor, klungor som gör det svårt att hinna med, kombinerat med ett heltidsjobb och andra saker. Ni vet, sömn och sånt.

Så, i veckans lista tänkte jag rensa ut garderoben. Här är fem spel som jag aldrig skrev om innan, fast jag borde ha gjort det.

(Jag har dessutom försökt betygsätta spelen så rättvist som det bara går)

NBA 2K12

Basket. Inte min kopp jäger direkt, trots min längd. Men de basketspel jag tidigare spelat har alla varit betydligt mer underhållande än vad jag trott på förhand. Historien upprepades med NBA 2K12, där jag fann störst behållning just i karriärsläget där man något oväntat valt att infoga olika rollspelselement som hjälpte dig att forma din karaktär.

Basket är utöver det en sport som lämpar sig oerhört bra som tv-spel. Tempot är högt, fin teknik går ständigt i kamp mot kontrollerad kraft och för det mesta tilltalar allt det estetiska ögat. Problemet som finns med alla sportspel återfinns dock även här;  för att få ut maximalt med underhållning från spelet krävs det oräkneligt många timmar och matcher. Och i en sport där jag inte har vidare koll alls på vilka som är stjärnorna, vilka som är rivalerna och vilka som har den bästa pausunderhållningen så får jag det svårt att motivera mig till att spela vidare i min karriär.

NBA 2K12 får i slutbetyg en skitsur Woddy Harrelson (eftersom han inte kan hoppa så högt).

Jak & Daxter Trilogy HD

Den främsta anledningen till att jag inte skrivit något om dessa spel är helt enkelt att jag inte har hunnit spela alla tre. Faktum är att jag fortfarande sitter och nöter det första spelet, så det är egentligen endast det jag bedöma just nu.

Men redan där har det funnits väldigt mycket för mig att hämta. Jag är svag för plattformsspel, inte minst när de tar mig till så fantastiskt inbjudande världar som The Precursor Legacy gör. Jag vill bo där, Jag vill grilla med Jak & Daxter, surfa på det böljande havet och lappa sol hela kvällarna.

Som spel håller det också oväntat bra. Visst ser man skarvarna och kameran kan orsaka en del huvudbry, men oavsett hur många gånger jag dör av ett missat hopp så kan jag inte bli förbannad. Troligtvis för att jag redan har det så bra där jag är.

Jak & Daxter HD Collection (eller egentligen endast Jak & Daxter: The Precursor Legacy) får i betyg en iskall Piggelin (som dessutom endast kostar fyra spänn) under en varm sommarkväll.

Armored Core V

Jag lärde mig rätt tidigt under hyra-VHS-epoken att Mech-robotar är bland det häftigaste som finns. Tyvärr har jag sedan mina unga år separerats lite från fenomenet och därav också börjat tappa den förståelsen. Även om ett stort metal-monster, fullmatad med häftiga vapen fortfarande tilltalar mig så har jag svårt att förstå grejen med Armored Core V.

Saken är att det inte finns något i spelet som bjuder in en oerfaren spelare som mig. Grafiken ser lika tråkig och sömnig ut som själva omslaget, alla uppdrag följer samma enformiga mall och bidrar till ett uruselt tempo och kontrollen är löjligt komplicerad och ogästvänlig.

Armored Core V får 14 torra glasspinnar av 101 möjliga.

Street Fighter X Tekken

Här har jag faktiskt en ganska bra anledning till att jag ännu inte gjort något kreativt med spelet (det stavas Fylleslag, resten får ni räkna ut själva). Men det är oerhört svårt att få alla inblandades scheman att synka och fungera. Jag har dock spelat en hel del själv och jag är oväntat imponerad.

Jag trodde nämligen att Street Fighter X Tekken skulle vara Street Fighter IV (Arcade Superlong HD Extreme Edition) med några inklistrade fajters från Tekken-universumet. Visst känns det fortfarande mer som Street Fighter än Tekken i grunden, men jag blev väldigt överaskad över hur bra Jin, Law och Paul faktiskt passade i Capcoms kläder. Och tag-systemet fungerar ypperligt.

Dock så ger det bara så mycket att spela fightingspel mot spelets AI. Men som sagt, ett Fylleslag är att vänta. Känn hype.

Street Fighter X Tekken får två jägershots och en käftsmäll i betyg.

Devil May Cry HD Collection

Ännu en samling i HD. En samling spel som jag olikt Jak & Daxter har en relation med, och visste vad jag kunde vänta mig. Men samma sak här egentligen; jag hade spelat för lite för att kunna ge ett vettigt utlåtande när spelet kändes aktuellt, sen rann det ut i sanden.

Det var dock väldigt kul att göra återbesök i Capcoms demoniska näste och åter känna hur en perfekt spelkontroll känns. För är det något som får Devil May Cry-serien att stå ut så är det den fullkomligt bländande kontrollen, som aldrig lämnar något till slumpen. Som spelare har du inget alls att skylla på, bortsett från dig själv. Det, samt att Dante är en ostigt skön huvudkaraktär.

Men precis som tidigare så håller inte del 2 i serien måttet. Det är första spelet, samt den tredje som sitter på allt godis och mitt råd till den som inte spelat något spel i serien är att helt hoppa över den andra delen. Den ger dig absolut inget annat än huvudvärk.

Devil May Cry HD Collection får trots det en flottig pizza-slice i mungipan medan du somersault-sparkar dina fiender i takt till tuggande japan-metal.

–

Så ska en slipsten dras, eller något i den stilen. Tack för att ni läste, ha en bra dag.

Och glöm inte; slutbetyg är jätteviktiga i speltexter.

Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Vi har också lärt oss att vi tydligen kan spå framtiden.

Och glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

I denna video har vi valt att klippa in lite OT-material grundat i det vi snackar om när det inte händer vidare mycket. Berätta gärna för oss vad ni tycker om det, om det är något som ni vill se mer eller mindre av.

Och glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Där börjar saker bokstavligen gå baklänges..

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

För några år sedan visste många av er inte vilka vi på Svampriket är. Sedan dess har vi delat med oss en hel del av vår passion för spel, allmänt nörderi och förhoppningsvis också en stor del av oss själva. Nu när vi nått en punkt där i stort sett varje människa vi möter på stan känner igen oss är det läge att avslöja lite vad som försiggår bakom kulisserna, lite hemligheter. Hoppas det smakar.

Malin ville bli tjockare

Ni har vid det här laget sett den snygga illustrationen som längst upp pryder vår sida. Mannen bakom det förträffliga arbetet heter Marcus Hermansson, också känd som @marcshort. Vi tyckte nästan alla att Marcus var på rätt väg när vi fick ta del av några tidiga skisser, vi gillade konceptet och att nördkärleken verkligen bländade igenom. Men alla var inte lika nöjda. Malin tyckte inte att hennes Tifa-illustration höll måttet. Bokstavligen.

Enligt Malin så var det första utkastet med henne som Tifa (Final Fantasy VII, dööh?) alldeles för förskönande. Hon behövde mer substans och Marcus fick helt sonika lägga till några kilo på tjejen i mitten. Rätt ska ju vara rätt.

Jag gick på Luddes bluff

Jag hade precis startat upp sin egna spelblogg ”Bitlöf” då jag mer och mer började följa dåtidens Svampriket. Grabbarna verkade kunna sina spel och så fanns ju den där snubben i keps som var rätt skojig att se på. Men när jag såg samma snubbe gråta åt inkluderandet av Isaac Clarke (från Dead Space, dööh?) i Skate 3 hade jag svårt att relatera. ”Visst kan man brinna för sina karaktärer, men det här blev lite för mycket”, tänkte jag.

Det var först mycket senare, när jag fick tillfälle att prata med Ludde personligen, som sanningen kom fram. Ludde hade ju på ironisk maner fejkat sina tårar, och hela världen hade ju förståt det. Alla utom jag, tydligen.

Samson gillar inte att kramas

Ni känner Samson, eller hur? Han är ju mest känd av oss alla, han har en röst som sammet och ett intellekt som kan göra vem som helst svajig och knäsvag.  Dessutom ser han ju störtmysig ut, nästan som en nallebjörns-version av en ball indie-rockstjärna. Man vill krama honom helt. Hårt och länge. Och i vår gemensamma podcast använder vi ju frasen ”kramkalas” i stort sett jämt, som isbrytare när en försiktig lyssnare vill försäkra sig om att det faktiskt är Samson eller Anders som står längre fram i kön och beställer kaffe.

Men under säsong 2 av Retroresan kröp en liten men ytterst obehaglig sanning fram. Samson erkände, helt rakt ut, att han egentligen inte gillar att kramas. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om den stunden, om hur det kändes att tiden stannade och all luft sögs ur rummet. Såhär i efterhand har jag lärt mig leva med detta faktum, men frågan är hur ni hanterar denna metaforiska bomb av information?

Häften av redaktionen har band till Bollnäs

När man som mig kommer från en liten men stolt småstad som Bollnäs är det en ganska stor grej att träffa någon med samma ursprung efter man flyttat därifrån. Så ni kan ju gissa att hakan föll till golvet när jag upptäckte att min kollega och retrobroder faktiskt hade band till min hemstad, då han både gått i skola där och dessutom hade en mor som bodde i staden.

Tiden gick och jag och Samson slog ihop påsarna med Ludde, Malin och Tommy. Under ett av hundratals Skype-möten under uppstartfasen av ”Svampriket 2.0″ kröp det således fram att även Tommy hade bott och gått i skola i den lilla staden. Ni som undrar varför jag alltid gapar förstår kanske bättre nu?

Luddes nakenchock satte Svampriket på kartan

När Ludde klädde av sig till inlägget ”I jämställdhetens namn” hade vi nog alla på känn att det skulle väcka rätt mycket uppmärksamhet. Ingen av oss var dock beredda på hur många som faktiskt gick in och kollade på småbarnspappans lekamen. Men det var en kul grej, med ett bra budskap som de flesta verkade plocka upp och därmed kändes ”kuppen” lyckad.

När vi senare besökte Gamex 2011 drog sig Ludde av naturliga skäl mot Nintendos bås. Det är helt enkelt så han fungerar. Och ni har säkert också hört talas om att han lyckades smussla in sig i VIP-båset, där han fick tillfälle att sitta ner och snacka med representanter från Bergsala. Döm om Luddes förvåning när personen i fråga hade stenkoll på vem Ludde var. Och inte nog med det. Enligt representanten hade i stort sett hela Bergsala koll på Ludde, då de lättklädda bilderna skickats runt på Bergsalas kontor, vilket givetvis också fått dem intresserade av vad Svampriket vad för typ av sida.

—

Sådär, nu har jag läckt tillräckligt med klassificerad information. Om ni inte hör från mig de närmaste veckorna så kan ni kallt räkna med att jag blivit bortförd i ren Arkiv-X manér.

Antihjältar är alltid intressanta. Men på samma sätt som Tugg Speedman aldrig borde ha spelat för utvecklingsstörd i Tropic Thunder så måste man också hitta en fin balansgång när man skapar en hjälte som gör fel. David Jaffe ursäktas för Kratos eftersom han lever och verkar i den urflippade värld som är den grekiska mytologin. Men i ett annat av Jaffes stall hittar man en samling psykopater, våldtäktsmän och seriemördare som är svårare att smälta. Karaktärerna i Twisted Metal-serien har alltid förts fram som ett av seriens starkaste kort, men vad finns kvar om man inte gillar dem?

Vad jag, resten av Sverige och egentligen hela Europa tycker spelar egentligen mindre roll. Spelet är bland de tydligaste exemplet på ”ett spel av Amerikaner, för Amerikaner” jag tagit del av. Och även om jag tenderar att gilla XL med extra ost så står det efter några timmar med Twisted Metal att det inte är något som jag vill lägga mer tid på. Var Jaffes kultfölje kommer ifrån har jag svårt att svara på, visst förtjänar han ha en klapp på ryggen för God of War, men en konstnär är han lika lite som Cliffy B.

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

Fire Gigas, we must break you!

Texten innehåller milda spoilers om Mass Effect 3.

Jag förstår att det är svårt, kanske omöjligt, att göra en uppföljare som är bättre än en bättre uppföljare. Den enda jag på tu man hand kan komma ihåg som lyckats avrunda en trilogi på värdigt sätt är Peter Jackson och då tog det som bekant en mindre evighet innan eftertexterna började rulla. Men det var ändå med lättnad som jag lämnade biografen. Allt löste ju sig, solen gick upp igen och Aragorn blev kung och sjöng en fin sång.

Men jag, som sen till matchen gjort allt rörande Mass Effect bakvänt och på olika konsoler har svårt att acceptera slutet på trilogin. På ett sånt där snyfftigt förnekande sätt som när man precis blivit dumpad har jag svårt att inse att jag inte längre kan påverka galaxens öde. Jag och min Shepard har haft en kaotisk, intensiv och stormig relation – en som vännerna snabbt dömer ut men ändå, mot oddsen och alla motsättningar, fungerar. Men förra veckan ringde Shepard och gjorde slut. Ett kort telefonsamtal, utan förklaring och utan finess. Plötsligt betydde den resa vi upplevt ingenting. På några minuter förvandlades den villkorslösa kärleken till något obetydligt, konstlat och obekvämt framställt.

Vi har redan skrivit mycket om Mass Effect 3 på Svampriket och den här texten är ur den aspekten överflödig. Men hur mycket jag än försöker fokusera på det som känns väsentligt och aktuellt så kommer jag tillbaka till slutet. Jag vill egentligen inte vara en av de som gnäller – innan jag själv upplevt ämnet fnös jag åt den gnällande skaran. Men nu är jag en av dem. Visst är det ett storslaget spel, jag får besöka platser och reda ut konflikter som jag hittills bara drömt om. Men i min bok är slutet otillräckligt, en besvikelse så stor att den svärtar ner en annars fantastisk serie. Idag kan jag inte nostalgiskt se tillbaka på mina äventyr utan att bli irriterad och förbannad. Jag vill dagdrömma tillbaka till de stunder där jag var spindeln i ett enormt nät, utan vetskap om hur obetydlig jag egentligen var.

Många jämför slutet i Mass Effect 3 med slutet i Lost och jag håller med om att de två delar många egenskaper och en liknande berättarteknik. Var slutet därtill planerat från början är det än mer beundransvärt - men jag har svårt att tro på det också. Jag gillade ändå hur man avslutade Lost, även fast det lämnade minst lika mycket luckor och funderingar på bordet. Men i en film eller tv-serie är jag en bisittare, en åskådare som på avstånd granskar karaktärer och mysterium. I Mass Effect var jag en del av berättelsen, involverad och av betydelse på en helt annan nivå och att då rycka undan mattan under mig mot slutet känns bara fel. Stressat, fegt och fel.

Jag kräver ingen prinsessa i det sista slottet, men efter så många timmar och så många beslut vill jag ha en mer präglad avslutning på sagan. Folk har kallat mig Messias, fredsmäklare och hjälte.  Så jag väljer att tro på  ”Indoctrination-teorin”. Även om den går ut på att jag kommer behöva betala mer pengar för att få se det ”riktiga” slutet så är jag ändå mer bekväm med den sanningen än alternativet.

I vanlig ordning välkomnar vi kommentarer om vad vi gör fel, tips och tricks och gärna ett fusk eller två.

..Och bortse från vad Tobias säger i slutet. Vi är tillbaka nästa vecka.

I vanlig ordning; kommentera, dela och berätta vad ni tycker om spelet, hur vi spelar eller vilken pizzasort ni gillar bäst.

För tidigare delar, klicka här

Äntligen så är också ljudet på en vettig nivå, så från och med nu hoppas vi att ni kan höra vad vi säger.

Fortsätt gärna att lämna feedback på detta projekt. Vill ni ha fler avsnitt i veckan? Bör vi spela något annat? Låt oss veta i kommentarerna här nedan.

Jag kan nästan garantera att du sitter där du nu sitter och tror att det i dagsläget är omöjligt att resa i tiden, eller hur? Jag trodde också det, till den dagen då Syndicate från 2012 damp ner hos mig samtidigt som jag satt och spelade Syndicate från 1993. Visst hade detta varit betydligt mer anmärkningsvärt och häftigt om det hände mig redan under 1993, men nu ska vi inte fokusera på detaljer. Under loppet av några ynka minuter (okej en halvtimme – satans hårddiskinstallationer!) så färdades jag 19 år in i framtiden, sedan tillbaka igen och sedan.. Ja, ni fattar grejen.

Men du kanske inte tycker att det är så ballt att skjuta saker? Det får ju stå för var och en. Jag tycker inte heller att det finns någon som helst romans i att äga ett eget vapen. Men när ett shooter-spel görs på rätt sätt är det förbannat kul att få ta del av. En liknelse som jag använder lite för ofta är känslan av att panga glasrutor som barn. Det var fel, förbjudet och dumt, men samtidigt en kittlande skön känsla som jag ofta drömmer tillbaka till i mina tappra försök att närma mig 30-strecket. Faktum är att Syndicate har den bästa vapenkänslan på väldigt länge. Inte sedan jag spelade Unreal Tournement har jag varit så förtjust i hur vapen låter och känns och allt ackompanjeras med enormt snygga ljuseffekter och explosioner som vibrerar ända in i benmärgen.

Du kanske vill ha mer än så? Det vill du säkert, men för mig prickar Starbreeze in de viktigaste beståndsdelarna för ett minnesvärt spel. Jag kräver inte mycket mer än att ett spel känns bra och håller mig som spelare engagerad och detta är något som Syndicate lyckas med. Kampanjen är sex timmar kort och når sin allra högsta frekvens först vid spelets slutskede, men direkt när eftertexterna börjar rulla till den vassa, mekaniska och förvånansvärt passande dubstep-musiken vill jag spela mer. Jag startar genast en ny kampanj och spelar om alltsammans igen, ett kvitto på att kvantitet aldrig går före kvalitet.

Nu sitter du säkert där på din satans pinnstol och tycker annorlunda. Och det är också okej, det är lite det som Internet går ut på. Men lova mig en sak först; testa spelet innan du lånar in en bestämd åsikt (det är en ganska unik grej att göra bland Internets proffstyckare). Sen måste du också komma ihåg att åsikter om tv-spel – ja egentligen all typ av underhållning – befinner sig på högsta möjliga individ-nivå. Man tycker olika.

Så vem ska man tro på?

Jag uppdaterade min profil nyligen. Där beskrev jag mig själv som en visionär som gillar att tänka utanför lådan (eller är det fyrkanten?). Jag funderar mycket och ibland tycker jag mig också kunna komma med rätt bra idéer. Med detta, samt den pågående Jennifer Helper-debatten i åttanke så går veckans Söndagslista i nytänkandets tecken.

Något av det mest lockande med tv-spel är att det är en ung underhållningsform som ständigt utvecklas. Man kan förvisso säga det om i stort sett varje kulturform men spelet är starkt förankrat i teknik och i takt med att den går framåt får också spelet som medium mer utrymme att förnya och imponera.

Just nu blir det mycket action. Stand-offs i ren Face/Off manér fungerar, men imponerar sällan. Skräckspelen har också fungerat bra eftersom berättarteknikerna går att imitera och till viss mån också förfina då de korkade besluten inte längre kan beskyllas på någon annan än åskådaren. Men min tro är att det finns betydligt fler områden att utforska och hämta inspiration från. Här får ni fem exempel.

Dokumentärfilmen

Närmast hittills: The Beatles: Rock Band
Jag är ingen pretentiös dokumentärfantast. Jag såg aldrig An Inconvenient Truth eller den elva delar långa serien om hur man odlar potatis i Ryssland. Men jag tyckte om Bowling for Columbine.

Jag gillar att få en tankeställare. Jag vet inte särskilt mycket, men lär mig gärna mer så länge det presenteras på ett roligt och pedagogiskt sätt. Och om jag faktiskt fick lära mig saker i fler spel än Mulle Meck-serien skulle jag vara tacksam. Informationen behöver absolut inte vara utbildningsrelaterad, för min del kan den mer än gärna mer luta åt biografi-hållet. Ett bra exempel på hur man gör detta snyggt fick vi i The Beatles: Rock Band, där man mellan men också under låtarna fick lära sig mer om historien bakom bandet och dess musik, presenterat på ett snyggt och stilistiskt sätt.

Generellt är det musikspelen som kommit närmast men jag skulle vilja att man tog det flera steg längre. Även om den typen av spel är på sin dödsbädd idag så hade jag gärna sett en Guitar Hero-version av Decline of Western Civilization 2 – The Metal Years. Jag tror jag gillar tanken med att en dokumentär ofta är obekvämt ärlig och sällan förskönande och jag tror att det är något som spelmediet behöver mer av.

Naturfilmen

Närmast hittills: Deadly Creatures, Spore
Under en lång tid nu har jag drömt om actionbetonade spel där man spelar som något annat än en medelålders vit kortklippt amerikan med vapen i hand. Visst är det kul när det smäller, men denna värld har mer att erbjuda än krig och förstörelse.

Djur är kul. Jag vet inte hur många avsnitt av Ett med naturen jag såg som barn, men uppskattningsvis var det tresiffrigt. Människan är förträfflig på alla sätt och vis, men i spelens värld också ganska överanvänd. Det finns fler varelser på denna jord, fler intressanta platser och fler ursäkter till spänning och äventyr.

Vad sägs exempelvis om det hårda livet på Afrikas savann? Tänk att du i rollen som lejon unge måste genomgå en livslång tutorial hur brutal moder natur faktiskt kan vara. Du har ett framtida revir att kontrollera, honor att beskydda och en solnedgång att beundra. Jag skulle nog bli ett ganska bra lejon.

Romantiska komedin

Närmast hittills: Uncharted-serien, Monkey Island-serien.
I filmens värld är genren bespottad, men samtidigt en oerhört viktig kassako som om och om igen ger nykära par en ursäkt att hålla hand i den nedsläckta biografen. Och för min egen del ser jag hellre Sandra Bullock vara klumpig igen än en muskelstinn soldat rädda världen.

Det krävs dock mer av spelutvecklare för att gränsa in mot denna kategori. I ett actionspel behövs en bra fysikmotor och flashig grafik. En potentiell romantisk komedi kräver mer dialog, trovärdiga karaktärer och framförallt charm. På det området är det enligt mig Nathan Drake som kommit närmast. Det finns spår av både humor och romans bland alla action-moment och uppgrävda skatter och om jag fick komma honom närmre skulle jag troligtvis gilla honom ännu mer. Eller Guybrush Threepwood kanske? Han må vara både klumpig och ”lite efter”, men han utstrålar också ofantligt mycket charm och värme.

Kontentan av denna kategori är dock att romansen och komedin ska vara byggstenarna i handlingen, inte något på sidan av. Det är ganska enkelt att ta fram en älskvärd Jack Sparrow-karaktär, desto svårare att visa upp en motsvarighet till Hugh Grant.

Highscool-filmen

Närmast hittills: Bully (Canis Canem Edit)
Detta är en kategori i närheten av förra positionen men ändå ganska långt borta. I moderna som omoderna rollspel pratar man ganska mycket om karaktärsutveckling. I dessa fall är det ofta en hjälte med svärd eller en magiker med en lustig hatt som det handlar om, men ser man till den vanlige människan i den riktiga världen är det få epoker där det händer så mycket i livet som i skolan.

Och man behöver verkligen inte gå den stereotypiska Highschool Musical-vägn (även om den också är intressant). Det vore intressant att se bortom de typiska grupperingskonflikterna och kanske istället fokusera på att man faktiskt hittar sitt vuxna jag i skolan. Att fatta svåra beslut behöver inte alltid handla om världens överlevnad, det kan i min bok lika gärna handla om vem man ska bjuda upp lagom till Balen.

Rockstar tog ett ganska intressant sidospår med sitt GTA-recept när de satte ihop Bully från 2006. Nu följde de stereotyp-mallen till punkt och pricka men det var fortfarande intressant att se vardagen som en central del i ett spel. Jag väntar fortfarande på en uppföljare.

Doku-såpan

Närmast: Survivor (2009)
Jag vet hur ni tänker. Ni ogillar säkerligen grundkonceptet bakom Big Brother eller Survivor. Även om jag nu råkar uppskatta just Survivor så är jag fullt medveten om att det är skräp-tv. En Guilty Pleasure. Men i ett spel skulle det kunna vara annorlunda – för som bekant så är det vi själva som deltar. Visst kan man gå den enkla vägen med elimineringstävlingar och utröstningar, men för mig skulle det bli ännu mer intressant om man fick se några verkliga sociala experiment, med spelare som du och jag.

Kruxet med ett sådant recept är ju visserligen att man måste erbjuda ett lockande och vettigt pris som deltagarna slåss om. Dessutom kräver det att utvecklaren stödjer sitt IP långt efter att spelet har släppts och jag tvivlar på att en potentiell utvecklare skulle vilja lägga ut en MMO-budget på en sådan här försökskanin.

Men det vore intressant att se och det räcker för att komma med på min lista. Det, samt att idéerna började tryta efter position fyra. Jag vill fortfarande se ett spel i denna miljö, men kanske inte lika innerligt som de andra positionerna.

—

Jag har ju inte spelat alla spel i världen (än) och därav kan jag mycket väl ha missat en pärla eller två. Men när jag får nys om en ny trailer som anses ”se spännande ut” så bir jag ofta besviken när geväret återigen laddas om.

Spelutvecklare borde lägga krutet på rätt ställe och det var länge sedan bössan började kännas gammal.

Hade jag varit tio år äldre hade jag säkerligen kunnat använda mig av någon snygg referens nu, en liknelse eller jämförelse som på ett enklare sätt förklarar hur jag kände när jag började, fortsatte och spelade ut Journey. Men saken är att jag inte stött på något liknande. Någonsin. Jag vågar inte tala i siffror ännu, men sättet jag gapade, skrek av förtjusning, och kände vemod ända in i benmärgen var en första någonsin för mig.

Världen runt om oss skiftar. Solens värme byts ut mot mörkrets fuktighet.  De vackra lättsamma stråkarna försvinner och ersätt med en tyngre, farligare och jobbigare känsla. Främlingen har blivit min vän som talar ett annat språk men ändå får mig att skratta och le. Kylan sätter in och jag blir svag. Under ett påfrestande parti verkar det som jag blivit lämnad kvar, utan ork att fortsätta. Men medan jag sakta vandrar den långa vägen runt hör jag försiktiga toner ropas bakom mig. Ett tecken på vänskap. Trots att omvägen både är påfrestande och tidsdödande återvänder min vän till min sida och tillsammans tar vi våra sista kliv mot målet med vår resa.

När eftertexterna rullar måste vi tillslut skiljas åt. Vemodet blandas med en förtjusning över vilket oerhört egenartat och slående hantverk som jag precis tagit del av. Jag känner mig speciell, nästan benådad. Och det kan mycket väl vara så, för vännen jag träffade kan mycket väl vara unik i sin inställning och attityd. En annan resepartner hade lika gärna kunnat besudlat och förvärrat upplevelsen. Men just nu vill jag inte tro på det. Just nu gillar jag tanken med att bandet jag kände var lika starkt från båda håll och att det var det som fick honom/henne att komma tillbaka till mig.

Jag är fullt medveten om att denna text inte säger mycket om hur spelet ser ut eller fungerar. Men det är meningen. Journey är den perfekta beskrivningen på tv-spelens oändliga potential och den upptäckarlusta och nyfikenhet jag kände under mitt äventyr vill jag inte ta ifrån er.

Journey ska upplevas, inte beskrivas.

Vi har som ni kanske ser formaterat videon lite annorlunda och efter denna video kommer kvalitén på ljudet kliva upp ett par nivåer, så vi ber er helt enkelt att hålla ut så gott det går.

Och som vi säger i videon; kommentera gärna på vad vi gör fel. För vi har, som ni säkert redan märkt, ingen aning.

För bara ett par år sedan såg jag på MMA med en rynkande näsa. Jag tyckte det mesta såg löjligt ut och försökte stå fast vid att lagsporter alltid kommer vara mer underhållande än individuella. Men som med så mycket annat så hade jag vänner runt mig som var insatta och intresserade och efter en blöt kväll på krogen hamnade vi på samma efterfest där den senaste UFC-galan skulle livesändas lagom till att solen började gå upp igen. Galans numrering var 112 och vi som såg den vet hur pinsamt jobbig den blev, med ett domslut med bitter eftersmak och en dansande showman som för en stund glömde bort F:et i UFC.

Likheterna finns ju där. Likt tv-spelet är MMA som sport fortfarande tonåring i underhållningsbranschen. Under de senaste åren har det hänt ofantligt mycket i båda läger och man kallar ofta MMA för den snabbast växande sporten någonsin. Tillsammans utgörs en stor målgrupp av en och samma generation, vi som alltid kommer se Mike Tyson som den utlimata slutbossen. Men också en generation som i tid och otid alltid fått försvara sina intressen. Tv-spelet för att det är mer än en barnslig lek och MMA:n för att det är mer än en blodig lek. Eller tvärtom? Den cirkus som UFC en gång stod för har nu vuxit på sig, rakat bort moppemustaschen och vågar pussa mamma igen. Två fighters står blodiga efter match och tackar som ödmjukast för en bra match, båda inser nämligen att de alla är ambassadörer för en sport som alltid fått kämpat i uppförsbacke. På samma sätt försöker många av oss som skriver om spel plocka ut de vackra och fina stunderna, för att visa världen utanför att det finns mer i vår underhållning än headshots och brutalitet.

Dessa gemensamma faktorer leder oss till den punkt att man skapar ett spel baserat på sporten. Zuffa försökte visserligen redan 2000, men det var först under 2009 som något man kunde ta på allvar släpptes. THQ släppte spelet utvecklat av Yuke’s Osaka – spelhuset bakom bl.a. WWE Smackdown Vs Raw. Kombinationen var lyckad och kritikerkåren var enad; MMA-scenen hade utan några egentliga misslyckanden fått ett spel som representerade sporten väl. Det fanns inte någon hälsomätare, ingen super-combo funktion. Spelsystemet var lika djupt som Zuffas fickor och samtidigt lagom lättillgängligt för att inte skrämma bort de som bara ville in och knocka sin motståndare så forts som möjligt.

På samma sätt som sporten MMA i sig är en kompott av olika kampsporter är även UFC Undisputed 3 en hybrid. Det genomarbetade och ständigt belönade karriärsläget ger mig minst lika mycket djup och möjligheter som de tyngsta av sportsimulatorer, men samtidigt är spelet – om man vill – extremt lättilgängligt och direkt precis som ett renodlat fightingspel. När jag inte längre orkar med att banka sandsäckar för att bygga upp min vänsterkrok kan jag plocka fram någon av mina favoriter från verkligheten och låta dem gå lös på varandra. Vissa stunder sitter jag i timmar för att finjustera små och till synes obetydliga detaljer för att andra dagar endast spela ett fåtal drömmatcher som hungriga MMA-fans troligtvis aldrig kommer få se. Det är ändå där UFC Undisputed 3 är som bäst. Lagom nära verkligheten, lagom mycket spel.

Receptet blandas nämligen av en köksmästare med en snudd på overklig fingertoppskänsla och slutresultatet är precis som väntat en rätt som prickar in alla området lika självsäkert som exakt. MMA och tv-spel må vara två skilda underhållningsformer men de delar oräkneligt många faktorer och i UFC Undisputed 3 går de hand i hand in i en bländande ljus framtid.

Jag vill följa med.

Några av er vet redan vad Nördskolan är. Ni kan skippa detta stycke. Till er andra kan jag kortfattat förklara att det är ett projekt som inleddes av mig under våren 2010 som går ut på att succesivt konvertera min sambo Emelie till en fullblodig gamer. Emelie lovar att testa varje spel jag matar henne med i minst två timmar, för att sedan berätta vad hon tycker i videobloggsformat.

(Läs mer om projektet via länkarna i slutet av inlägget)

Projektet har som många av er vet legat på is i mer än ett år nu. Detta innebär inte att Emelie tröttnat eller helt slutat spela spel. Tvärtom har hon aldrig spelat så mycket som hon gör just nu, vilket någonstans får agera som kvitto för att projektet är ett lyckat sådant. Det är snarare i min ände som allt fallerat. I samband med lanseringen av ”nya Svampriket” var tiden knapp och ambitionerna sköts åt sidan, för att sedan förbli på is.

Men som rubriken redan har antytt så ska det bli ändring på detta. Ni som lyssnar på P3 Spel hörde kanske att både jag och Emelie blev intervjuade i senaste programmet och detta har sporrat oss till att fortsätta igen. Under nästa vecka planneras den första videobloggen, varpå ni också ska få en summering kort därefter. Projektet kommer ha samma grundpelare, men se ut något annorlunda ut produktionsmässigt. Hur märker ni när nästa del väl släpps.

Så återigen, har ni några tips på vad som kan fungera för Emelie så det givetvis uppskattat. Följ länkarna här nedan om du vill läsa/se mer från projektet.

Tidigare inlägg
(Många av inläggen lider av bristande produktionsvärde och dökött. De nya kommer bli bättre, hoppas jag.)

• Introduktion
• Det här är Emelie
• Nördskolan, del 1
• Nördskolan, del 2
• Nördskolan, del 3
• Nördskolan, del 4
• A work in progress

Även denna video lider av rätt dålig ljudkvalité, samt vissa problem med synk. Problemet är i skrivandets stund löst, men eftersom vi spelat in en del i förväg så dröjer det till del 4 innan förbättringarna kommer.

Vi hoppas att ni kan ha överseende med detta och ändå uppskattar videon.

Tyvärr måste vi meddela att de tre inledande avsnitten kommer dras med ganska dålig ljudkvalité på våra röster. Detta är ett problem som är åtgärdat nu, men det var inget vi visste av när vi spelade in de inledande avsnitten.

Bortsett från det så hoppas vi att ni kommer uppskatta Svamprikets nya projekt. Vi tar gärna tips och råd om spelet, samt på själva produktionen i sig.

Jag måste nämna det viktigaste först; jag ber om ursäkt för att jag inte har hittat ett bättre namn på detta projekt. Finns det kreativa, fyndiga människor där ute som kan komma på ett bättre namn än ”Secret of Mana: Longplay” är så är förslag varmt välkomna.

Min granne och gode vän Tobias Andersson har för en tid sedan införskaffat sig s.k. capture-utrustning, vilket möjliggör att filma det man spelar i vettig kvalité. Samtidigt har vi båda pratat länge om att spela igenom Secret of Mana till Super Nintendo, då jag endast har spelat ett par timmar och Tobias inte något alls, samt att spelaren i detta äventyrs-rollspel erbjuds att spela kooperativt med upp till två vänner. Så när vi lägger samman dessa två faktorer blir resultatet något i stil med det ni kommer få ta del av senare idag.

Vi kommer sedan föra detta projekt framåt i ganska långsam takt, då vi planerar att släppa en video per vecka, där varje video är mellan 45-60 minuter lång. Vi har båda rätt många projekt i luften redan så det är ett mycket medvetet val att hålla frekvensen på en låg nivå.

Senare idag kommer ni få ta del av vår första video, som renderas i detta nu. Fram till dess får ni gärna delge vad ni tycker om detta projekt, era egna minnen av spelet i fråga eller förslag på framtida longplays. Eller, som sagt, ett bättre namn på vårt projekt.

Det här är nog en av de jobbigaste realiseringar jag fått göra. Länge har jag förknippat mig själv med Kojimas mästerliga serie, jag har använt utvalda delar för att så snyggt som det bara går beskriva min egen förträffliga smak. Men idag har vi kommit till en skiljeväg. Idag måste jag inse att det som var så bra förut inte är fullt lika bra idag.

I Metal Gear Solid 4 försökte Kojima strömlinjeforma en stor del av spelandet och jag tycker också att han till stor del lyckades med bedriften. Visst uppstod det även där jobbiga och pinsamma situationer men det fanns oftast en eller två vägar ut eftersom det fanns flera olika sätt att spela spelet. Därför är det konstigt att jag inte får samma känsla av Peace Walker. Jag uppfattar de små korta banorna som trånga korridorer där mina alternativ att tackla problemen snabbt reduceras ner. Den fria kameran hjälper mig sällan att se allt som jag behöver se och många gånger smyger jag nerhukad rakt in i fiendens synfält. Därifrån förvandlas ofta smygarspelet till en tredjepersonsskjutare där Big Boss får agera actionhjälte som kallblodigt förintar banans alla fiender, innan jag skamset lunkar vidare. Visst är det bra att det finns en plan B, men jag får alldeles för ofta vända mig till den och alldeles för sällan känna mig som en spion och infiltratör.

I de andra två spelen har jag redan mina rutter utstakade eftersom jag spelat dem flera gånger om redan. Jag vet var jag kan gömma mig, jag vet hur länge jag kan hänga från räcket utan att falla ner och jag vet att bikupan i trädet ger mig en mycket strategisk fördel. Genast blir mitt spelande njutbart igen och jag lutar mig tillbaka. Men i bosstriderna måste jag återigen inse att det i grunden är en dum idé att ha actionbetonade bosstrider i ett spel som bygger på defensivt, strategiskt spelande. Sniper-duellen med The End från Metal Gear Solid 3 är en sak, men duellerna med The Pain eller The Fear från samma spel ger mig inte mycket mer än huvudvärk.

På förhand trodde jag att Metal Gear Solid 2 skulle bli samlingens hackkyckling. Spelet är äldst och givetvis är detta något som man känner när man spelar det. Men det fungerar och så länge du kan undvika konfrontation så känns själva spelandet hanterbart. Istället är det allt runt omkring som retar mig här. Handlingen i sig fungerar trots garnnyste-strukturen, men röstskådespelarna som försöker föra den framåt gör inte det. Gång efter annan gömmer jag mitt ansikte i mina händer eftersom det jag ser och hör är så klyschigt, så pinsamt och rent skitnödigt. Jag älskar fortfarande alla mindfuck-tillfällen men de är för få till antalet för att allt ska ursäktas.

Så spelen håller fortfarande idag, men det är mer tydligt hur krampaktigt deras grepp är. När jag jämför sättet Snake smyger med moderna installationer som Batman blir det tydligt att han inte längre är herren på täppan, hur många cigg han än har i mungipan. Tiden har sprungit ifrån Japan, jorden snurrar för fort för Kojima och jag tror att beslutet att låta Platinum Games (som också kommer från Japan, jag vet) utveckla själva spelet medan Kojimas team står för ramverket är ett vettigt sådant. Tänk er en berättelse av Kojima kombinerat med ett gameplay likt Vanquish. Oavsett hur bra Kojimas bidrag till vår spelhistoria håller så kan jag inte låta bli att gnugga händerna inför framtiden.

Välkommen till E3-ryktenas land. Dagligen spottar bloggar och nyhetssidor ut nya rykten, hemliga källor och spekulationer. Och så ska det givetvis vara. E3 är den främsta tidpunkten att avtäcka det hetaste av det heta. Men just detta E3 är speciellt, eftersom vi mer och mer börjat känna oss bekväma med tanken att lämna våra nuvarande spelkonsoler bakom oss och köpa hem en del av framtiden.

Next-gen, ni vet?

Först ut har vi Nintendo, som inte kunde hålla sig under fjolårets mässa och redan då visade upp en tidig version av projektet Wii U. Huruvida de gjorde rätt ska jag inte sia om, men många menade efteråt att det var svårt att se själva idén bakom den spretiga och ofokuserade presentationen. Ett år har snart (nåja) gått och vi lär få veta mer om Nintendos nya konsol under det närmsta halvåret. Jag tror Nintendo gör rätt i att lansera en ny konsol, ”den lilla vita” föräras i nuläget mest med shovelware och fokus ligger tydligt och klart på den bärbara marknaden, en marknad som inte intresserar mig det minsta.

Microsoft förlängde livscykeln för sin högljudda, billigt hopsatta hafsverk till konsol genom en ny, tystare och… fulare version. Men också med Kinect. ”Project Natal” gav kostymerna på Microsoft ytterligare några år att sälja mjukvara och fokus skiftades till ”casual”-publiken, en ådra som jag trodde Nintendo redan sugit torr. Men jag hade fel, för Kinect har gått bra och håller, om än tappert, den sju år gamla maskinen vid liv. Men även här kan jag se ett behov av uppdatering och uppgradering. DVD-skivorna rymmer bara så mycket och även om det kanske inte är riktigt så jobbigt att växla mellan 2-3 skivor som vi PS3-fanboys vill tro så finns det mer begränsningar än så i formatet. Och resten av hårdvaran känns också gammal vid det här laget. Min gissning är att Microsoft mycket riktigt visar upp stora delar av sin nya konsol under årets mässa, men att det dröjer långt in på 2013 innan vi kan köpa hem ett stycke.

Av de tre stora är det enligt mig Sony som tjänar mest på att vänta. Jag kan se behovet hos de andra två, men inte för Sony, inte än. Vissa rykten pekar till och med åt att Sony aldrig kommer följa upp Playstation 3. Skulle det hända skulle jag bli riktigt ledsen eftersom jag alltid föredragit deras konsoler. I slutändan handlar det dock om aktieägarnas pengar och där har jag som spelare och proffstyckare väldigt lite att säga till om. Men jag kommer sannerligen att försöka, för jag vill ha mer från Sony. Men som sagt, inte än.

Under 2007 missade jag många spel. Jag ägde varken en Xbox 360 eller något Playstation 3 och min PC hade redan då passerat sitt ”bäst före gaming”-datum. Mitt Nintendo Wii roade mig visserligen kungligt tillsammans med Super Mario Galaxy, men när jag nu sitter och ser över listan på spel släppta det året inser jag att de allra flesta spelades långt i efterhand. Bioshock spelades två somrar senare, Call of Duty 4 först när en Xbox 360 hade inhandlats och jag väntade nästan två år med att fräsa åt Assassins Creed. Mass Effect spelade jag inte alls.

Att säga att spelet flög mig förbi vore dock en lögn. Alla tjatade om spelet och det nådde toppnoteringar på i stort sett varje GOTY07-lista jag läste. För mig, som då var totalt obevandrad inom rollspelsgenren såg spelet fortfarande lockande ut. Framförallt var det Sci-fi nörden i mig som gärna ville utforska rymden igen. Men ursäkterna var för många och spelet ignorerades. Hela vägen fram till idag.

Malin Söderberg var alltså inte sist i världen med att spela Mass Effect, för det januari erbjudit mig, förutom fattigdom och misär, är också tid att hinna ikapp. Under förra våren spelade jag Mass Effect 2 och nu, som uppvärmning inför trean, sätter jag äntligen tänderna i originalet. Tidsmässigt är jag nu någonstans kring 10-15 timmar in i spelet, men likt del två så lägger jag stor vikt vid de små sakerna. Jag fastnar vid småsaker, vill göra varje sidouppdrag som finns tillgängligt och vill prata med varenda resenär ombord mitt skepp så fort vi uträttat något.

Trots detta är jag redo att kalla Mass Effect för en modern klassiker. Visst borde jag spela klart det först, men det är inte svårt att redan nu se varför folk var som galna i detta spel för några år sedan. Jag vet egentligen inte vad jag mer vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara berätta för er vad jag spelar, dela mina nya upplevelser med era gamla. Så att vi gemensamt kan ingå i en massiv abstinens-trans inför del tre.

Minns ni när det fortfarande var en rätt stor grej att klara ut ett spel? Eller ”varva”, som jag kallade det då. Det var en stor, häftig känsla som man sedan kunde leva på länge. Jag minns hur rak i ryggen jag gick till skolan efter ha klarat ut TMNT II: The Arcade Game, eller den förlösande känslan av att äntligen klara sista bossen i Contra (med hjälp av Konami-koden).

Idag är listan på avklarade/utspelade/varvade spel inte längre knutet till någon typ av bedrift. Men minnena finns kvar, både gamla och nya och det jag valt att fokusera på i denna lista är det man får som ”belöning” för att ha klarat spelet, nämligen eftertexterna.

Jag väljer att bara välja ett spel per serie och jag kommer inte heller rangordna dem efter något annat än kronologisk. Håll till godo!

10. Super Mario Bros. 3

Jag minns inte om SMB3 var det första spelet jag varvade, men jag minns väl hur jag kände när jag väl gjorde det. De sista banorna på värld 8 är ingen picknick, och även om slutstriden med Bowser inte är så speciellt svår såhär i efterhand så var jag på helspänn första gången jag mötta honom. När allt sedan var över fick man tillslut rädda sin prinsessa igen, som dessutom han med att dra ett litet skämt.

9. Ninja Gaiden

Det som var allra mest slående med Ninja Gaidens presentation var de filmiska mellansekvenserna. Eller kanske var det musiken? I vilket fall som helst så vävs dessa två faktorer ihop i spelets slut och att se eftertexterna rulla i detta spel är ingen liten bedrift. Skönt att man i alla fall får en liten belöning för det. See you Next!

8. Donkey Kong Country

Jag gillar verkligen hur Rare försöker sig på en liten överstegsfint vid dessa eftertexter. Jag gick på det och satte verkligen segersötman i halsen när slutbossen reste sig för en sista uppgörelse. Resten av eftertexterna är också härliga att få ta del av och man får verkligen känslan av att man uträttat något.

7. Ristar

En bortglömd pärla som jag spelade långt senare, men på den här listan ska den in ändå. Den audiovisuella upplevelsen man får vid eftertexterna summerar spelets innehåll på ett magnifikt sätt, med urvacker grafik och fantastisk musik. Ett spel som gör en glad.

6. Metal Gear: Solid

Kojima balanserar, medvetet eller omedvetet, alltid på gränsen mellan parodi och blodigt allvar. Ena stunden har Snake en stand-off med en enorm, T-Rex/Mech-robot, i andra stunden visar Kojima upp bilder på hur vacker naturen kan vara. Hans avsky för kriget, som säkert grundas i det kalla krig han växte upp i, gör sig påmint och detta ackompanjerat med en av de vackraste sånger spelvärlden någonsin skådat.

5. Devil May Cry 3

Devil May Cry 3 var det första spelet ur serien jag spelade. Helt ovetande om tidigare händelser var det ändå en engagerande historia som utspelade sig, kombinerat med ett snudd på oöverträffat stridssystem. Men det jag minns är uppkäftigheten. Den japanska, gränsflörtande uppkäftigheten som personifieras så väl i Dante. Men också i dessa eftertexter där man en sista gång, medan texterna rullar, får känna sig ball och häftig.

4. Resident Evil 4

Här har vi listans mest oklara placering. Jag har nämligen väldigt svårt att motivera varför den är med. Samtidigt känner jag det starkt inom mig; den ska bara vara med. Eftertexterna är en fin summering i allt du uträttat genom spelet, och ger också vissa antydningar till hur det var i den lilla byn före, under och efter alla hemskheter. Jag blir vemodig av videon. Men jag vet inte varför.

3. Fl0wer

Att kalla Fl0wer för ett unikt spel är nästan en underdrift. Och vad skönt att även eftertexterna fick sin speciella känsla, där du rent konkret bara fortsätter spela medan namnen på de som skapat denna upplevelse flyger förbi. Och Fl0wer är i första hand en upplevelse, som just i detta fall råkar vara ett spel. Och det jag upplevde under spelets gång, och eftertexterna, återvänder jag mer än gärna till.

2. InFamous 2

Här är jag igen. Lyfter upp, vinkar och skriker så att folk kanske kan förstå att InFamous 2 är ett suveränt spel. Men enbart på de kvaliteterna kommer man inte med på denna lista. Lyckligtvis för mig så har dock InFamous 2 också riktigt snygga eftertexter med en nästan spöklik melodi i bakgrunden. Upplevelsen blir så mycket större om du faktiskt spelat spelet och sett slutfilmen innan eftertexterna börjar rulla. Men den står sig även på egna ben.

1. Portal 2

Åh! Blev ni sur när ni inte såg ”Still Alive” på listan? Ni kanske minns att jag bara fick välja ett spel per serie? Jag råkar nämligen tycka att Portal 2 överträffar sin föregångare på samtliga punkter. ”Still Alive” är smart charmig och förbannat rolig. Men ”Want you Gone” är i min bok snäppet vassare. Jag trodde inte det skulle vara möjligt men så trodde jag inte heller att man kunde bygga ett ”riktigt” spel på Portals koncept. Oj vad fel jag hade. Oj vilket spel det blev.

–

Jag har en minst lika lång lista på bubblare så jag är väl medveten om att det finns betydligt fler bra eftertexter. Men det här är mina favoriter. Dela gärna med er av era!

Och jag är ju en man som håller vad jag lovar. Någonstans i slutet av förra året eller i början av detta så passerade vi den långlivade duon i FB-likes. Så i videon ovan ser ni mig hjula.

Värt att nämna är också att vi har en PROSPEKT på Svampriket. Men det har inget med denna video att göra.

Inget alls.

Jag gillar verkligen Heist-upplägg i såväl film som spel. Jönsonligan-filmerna (de ”riktiga”) har trots sin klumpiga ostighet alltid tilltalat mig, Oceans Eleven gjorde det på ett Hollywood-hyllande snyggt sätt. Och största styrkan i Sly Cooper 2 som jag nyligen återbesökte är att man är med i alla delar som involverar en stor, genomtänkt kupp. Jag gillar när jag, eller någon annan, samlar information, granskar ritningar, smider planer och slutligen sätter dem i verket och ser hur allt går i lås. Därför är det synd att så få använder sig av denna typ av berättelse dessa dagar. Jag antar att ADHD-generationen kräver mer action och mindre substans. men det kanske bara är jag som generaliserar. I vilket fall som helst så använder sig Overkill Software (f.d. Grin) av just denna struktur i sitt spel Payday: The Heist och med helt nollställda förväntningar klev jag in och blev väldigt positivt överraskad.

Som titeln antyder så kretsar spelets sex nivåer långa kampanj om ett bankrån. I sina bästa stunder påminner många sekvenser om de bästa scenerna från The Heat, en film som Overkill är långt ifrån först att försöka efterlikna. Men man gör det bra, inte minst då man lägger stor vikt vid att gruppen på fyra verkligen måste samarbeta för att lyckas. Lyckligtvis så är man inte heller fullt beroende av mänskliga medhjälpare, då dina artificiella vapenbröder faktiskt hänger med rätt bra. Precis som hela presentationen. Visst syns det i skarven att det är en lättviktare som det handlar om, men stilen gifter sig bra med konceptet, och inte minst det fantastiska, försiktigt pumpande soundtracket.

Visst är det över ganska snabbt och visst känns det mest som underhållning för stunden, men med gott samarbete tillsammans med några vänner är Payday: The Heist ett av de spel från 2011 som du borde spelat, men aldrig gjorde. Du har dock fortfarande chansen under 2012.

Jag vill att det ska vara så genomskinligt som möjligt att jag är ett enormt stort fan av South Park (Bevismaterial 1, Bevismaterial 2). Jag har liksom varit med från början när säsong 1 visades på TV4 (sent på natten, efter Sen kväll med Luuk) och sedan vuxit upp tillsammans med serien. Trey Parker och Matt Stone har alltid lyckats utveckla serien till att kännas aktuell och oförutsägbar och jag har varit, och är fortfarande, en av deras mest hängivna fackelbärare.

Matt och Trey har också låtit det vara ganska genomskinligt att de båda är rätt aktiva gamers. Referenser har haglat och stundtals har hela avsnitt handlat om World of Warcraft, Guitar Hero eller Cartmans jakt på ett Nintendo Wii. Och det har också funnits spel som burit seriens namn. En renodlad cash-in från 1998 där man kastade snöbollar ur förstapersons-vy, en cart-racer här och ett tower defence spel där. Det sistnämnda var faktiskt rätt underhållande men levde knappast upp till seriens namn.

Men nu verkar man ha något på gång. South Park: The Game ska enligt planen släppas under 2012 och utvecklas av självaste Obsidian. Matt och Trey ser över utvecklingen och de har även skrivit handlingen och all dialog, som de också själva spelat in. Samarbetet mellan South Park-studios och Obsidian beskrivs som väldigt nära och inledningsvis gav Matt och Trey utvecklarna 15 års material från serien, tillsammans med direktiv över vilka färger och texturer som passar in. I en intervju med Game Informer nämns en rad referenser, bl.a. Materia-systemet från Final Fantasy 7, stridssystemet från Paper Mario-serien och att man valt att använda Dungeon Siege 3-motorn.

Det som dock får min hjärna att spinna på högvarv är dock att man kommer kunna använda sig av summons i spelet. Brian Boitano, någon? Spelet ska bli ett traditionellt rollspel med en tyst protagonist som man skapar och designar själv, varpå man får hjälp av Cartman själv att välja mellan spelets fem olika klasser; Paladin, Adventurer, Rouge, Wizzard och en femte klass som Cartman väljer åt dig. Jew.

För mig låter det här som en våt dröm. Ett spel av gamers, för gamers och i ett universum jag länge velat besöka under rätt förutsättningar. Visst kan det fortfarande bli kattskitspannkaka av allt men jag är just nu snudd på oändligt peppad, så till den grad att jag faktiskt sätter detta spel på förstaplats över framemotsedda spel under 2012. Före exempelvis GTA V. Det ni.

”Operation Platinum” är ett projekt som går ut på att samla Platina-troféer till Playstation 3-spel. Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här.

Processens slutdatum närmar sig med stormsteg och för vissa av oss har vi passerat punkten för bråttom. Av operationens fyra deltagare har 2 redan gått i mål genom att passera 10 Platinas – ett stor grattis till Tobias Andersson och Markus Persson. Detta lämnar Jonas Söderström samt mig själv kvar. Jonas har hela sex platinas att plocka och inte ens han själv tror att det är möjligt under dessa korta dagar. Men hoppet lever, in i det sista och i alla fall jag hoppas att Jonas får blodad tand från en eventuell platina i Dark Souls.

För min egen del ser det lite ljusare ut, även om de senaste dagarnas spelande varit kantat med svårigheter, problem och rent jävelskap. Jag har i nuläget totalt sju platinas vilket innebär att jag har tre kvar att plocka. De tre som jag valt att sikta in mig på är Sly Cooper 2, God of War och God of War 2. I Sly Cooper 2 återstår det egentligen bara att spela ut spelet, eventuellt behöver jag gå tillbaka och plocka lite mynt för att kunna köpa de uppgraderingar som genererar troféer. I God of War återstår endast en renodlad speedrun då jag endast saknar den guldtrofé man får när man klarar spelet på under fem timmar (vem fan är Jason McDonald?).

Mitt Mount Everest av jävelskap är istället God of War 2. De svåra har jag egentligen redan tagit, den enda som återstår är en trofé som glitchat för mig. Två gånger. Jag har spelat spelet ett flertal gånger, två av dem på Playstation 3 men ingen av dessa gånger har trofen ”Boss Batch 3″ dingat in, trots att den är storyrelaterad och egentligen omöjligen att missa om man spelar ut spelet. Jag skulle därmed vädja till er som läser och bryr er om ni har någon erfarenhet av detta problem, och om det finns någon eventuell lösning på mitt problem.

Jag brukar ofta säga att jag är en person som presterar bäst under press och det stämmer ganska ofta. Men skepsisen har spridit sig och fått fäste i mig och när jag igår för andra gången blev snuvad på en avgörande trofé var mitt huvud tungt. Men jag har inte gett upp än, långt ifrån. Jag har bara lite blåmärken som jag måste få gnälla över.

Hype är lika viktigt som farligt. Rockstars supereffektiva marknadsföring, som gjorde Red Dead Redemption en angelägenhet för gemene man, fungerade också när det kom till LA Noire. Spelet var under utveckling i närmare fem år men när ett releasedatum var satt drog också hela hype-maskinen igång på högvarv och berättade om ett spel som skulle spränga in nya vägar för branschen.

Hur tycker ni att det gick? Riktar man frågan direkt till mig vill jag direkt inta försvarsställning och påpeka att LA Noire faktiskt var en upplevelse olikt alla andra under året. De idéer man använde sig av, och den teknik man nyttjade, var fläckvis något vi aldrig sett förut och med det bra för branschen som stort. Problemet är att det krävs mer från spel med AAA-hype bakom sig. Under vår nu rekordlånga konsolgeneration har ribban höjts om och om igen. Det finns inte längre utrymme för blunders, halvt igenomtänkta designbeslut eller en krystad handling. Vi kräver mer, eftersom andra kan göra det så bra.

LA Noire tilldelas denna kategori för att det i ett paralellt universum kunnat bli en lika viktig och betydande titel som Bioshock eller Mass effect. Med facit i hand blev det tyvärr inte så. Spelet var fortfarande bra, men hade ett för spretigt helhetsintryck med några för djupa dalar. I en annan tid, med andra chefer, via en annan utgivare hade kanske spelet haft en chans att bli en modern klassiker. Istället har nu Team Bondi styckats upp och konkursförklarats. Frågar vi dem så får vi nog höra att en hel del potential rann ner genom avloppet under de fem åren spelet utvecklades.

Bubblare:

• Dead Space 2: Fool me once och jag skiter på mig. Lura mig igen och det kommer på sin höjd en fjärt.
• X-men Destiny: I en tid där superhjältar börjat hitta till den nivå de bör ligga på bör man kunna göra något bra med alla X-men. Inte den här gången.

Det är först när jag verkligen behöver den som känslan sparkar sig in. Min hörsel försvinner, min syn centreras. Munnen är säkerligen på vid gavel. Det enda jag fokuserar på är motståndaren som precis passerade. Jag följer hans spår, inväntar hans misstag. Jag har aldrig kört så bra som jag gör nu. Växlingen sitter som om den var scriptad, det djupa mönsterspåret i däcken tuggar effektivt ner leran längst den smala skogsvägen. Jag tuggar fradga, mitt hjärta bultar. Jag vet redan att jag kommer komma tillbaka och vinna. Jag är ostoppbar.

Belöningssystem är i de flesta av dagens spel minst lika viktig som en smart kontrolluppsättning eller slipad grafik. Man förväntas få något för de timmar man ödslar på spelen, det är en känsla av framgång och framsteg. Men utan att använda mig av en catchfrase som redan nu känns överanvänd så är det inte bara när jag kommit i mål som jag vill bli belönad. Om vägen till mål är tråkig, enkelspårig eller fördummande ser jag sällan anledning till att fortsätta, hur mycket guldet än glimmar vid mållinjen.

I DiRT 3 blir jag visserligen belönad om och om igen, men det är knappast där behållningen ligger för mig. De moment som etsat sig kvar är de knivskarpa kurvtagningarna där hundratals beslut fattas under loppet av några sekunder. De gånger man väljer att bromsa in lite för sent, för att sedan hålla andan och möta sitt öde. I DiRT 3 dansade jag lina och jag gjorde det bra.

För den ringrostiga rallyföraren förvandlades under några intensiva veckor till rallykung tillsammans med DiRT 3. Det gick fort fram, både längst banorna och genom karriärsläget som stort. Och själv gick jag också lite för fort vidare. Fler spel fanns att spelas och DiRT 3 placerades i högen för genomspelat, som hur mycket jag än kämpar aldrig tycks växa ikapp högen med spel jag ska spela. Och det är på ren svenska förbannat synd, för inget spel under 2011 har pumpat mitt hjärta så hårt.

Bubblare:

Uncharted 3: Drake’s Deception: Drake är i sitt tredje äventyr minst lika duktig på att skapa hetta kring sina öron.
Call of Duty: Modern Warfare 3: Det må vara förutsägbart och överstyrt, men vi skulle ljuga om vi kallade upplevelsen för något annat än svindlande.
Motorstorm: Apocalypse: Det är ganska givet att adrenalinet pumpar då man tävlingskör byggys mot lastbilar, medan en stad faller samman runt om dig samtidigt.

Jag och Tobias har spånat på ett koncept rätt likt det ni kan se här, fast med ett lite tydligare, riktat fokus. Låt oss gärna veta vad ni tycker om videon i sig och en eventuell fortsättning.

Jag är egentligen fel person att tala med när det kommer till motorer och teknik, eftersom jag knappast vågar kalla mig själv varken påläst eller särskilt kunnig. Men jag tror inte det spelar någon roll när det kommer till Unreal-motorn, den har den absolut största gruppen av oss som spelar på regelbunden basis åtminstone kommit i kontakt med och det är väl främst under denna generation som den verkligen fått visat vilken arbetshäst den kan vara.

Så till den grad att spelen börjat likna varandra lite väl mycket, inte minst när det kommer till karaktärsdesign. Vi har valt ut denna kategori i årets GOTY-redovisning eftersom det faktskt går att göra det. Och vinnaren är, som ni säkerligen redan noterat, Bane, från Batman: Arkham City.

Vi har valt ut Bane som vinnare trots att han mest agerar sidospår i ovan nämnda spel, och vi har gjort det för att han bättre än någon annan representerar vad Unreal-motorn är allra bäst på; biffiga (gärna svettiga) muskler. Tänker man efter så är de små, taniga karaktärerna som denna motor målat upp enkla att räkna till. Men även giganter som Marcus Fenix med följe krymper ganska snatt bredvid Bane. Unreal-motorn handlar om muskler och där är det ingen som kommer upp på Banes nivå.

Bubblare:

Dom (Gears of War 3): Marcus må vara spelens huvudperson, men efter Gears of War 3 är det Doms muskler vi vill klämma på.
Grayson (Bulletstorm): Att ha ”hela paketet” kan innebära många saker, men i Grayson finner vi både muskler och humor. Och han heter Grayson.

Förstå mig rätt nu. När nyheten om en kommande trailer träffade Internet började jag fnissa lite för mig själv. För en nyhet, om en kommande trailer. Där ligger ribban för min fanboyism. Det är en osund relation som jag sällan, om ens någon gång kunnat försvara. Men jag kan inte hjälpa det; står Rockstar Games emblem på boxen vill jag ha det. Genast.

Och jag vill också ha GTA V. Självklart vill jag det. Men ska jag vara ärlig så hade jag hoppats på något annat från företaget innan dess. Här är fem uppföljare jag hellre sett innan en ny del i GTA-serien:

Agent
 

Den mest självklara positionen. Framförallt då vi fortfarande vet vansinnigt lite om projektet. Det känns spännande och skrämmande på en och samma gång, som att famla i mörkret ofta gör. Men en liten nyhet, någon ny bild eller i alla fall någon typ av besked vore trevligt. Eller ett utannonserande om att projektet är nerlagt, så man slipper fundera. Jag nöjer mig med det.

GTA: Vice City 2/HD
 

Länge spekulerades det om det ändå inte var i Vice City som nästa del i GTA-sagan skulle utspelas. Jag hade jublat. Med handen på hjärtat så är nog de varmaste minnena jag har från GTA-serien just från Vice City. Inte för att det är seriens bästa del, det är det inte – men det är troligtvis där jag spenderat allra flest kvalitetstimmar. Jag satt en hel sommar med en dator med skrikande CPU-fläkt och utförde motorcykel-stunts till mitt egensnickrade soundtrack. Och jag gör det gärna igen.

Bully/Canis Canem Edit 2
 

I mina ögon är Bully ett av de mest förbisedda spelen under förra generationen. Var det bara jag som tyckte det var rätt fräckt att spöa mobbare med Wayne Rooney Jr.? Vi vet sedan tidigare att Rockstar är som bäst när de inte tar sig själva på sånt stort allvar, och med Bully hade de all anledning att fortsätta längst den stigen. Och det har pratats rätt länge om en uppföljare nu, men inget har klarlagts. Hade jag fått bestämma hade Jimmy tills dess åldrat på sig till collage-ålder. Tänk er möjligheterna där. Fast jag vill nog fortfarande kunna kasta snöboll.

Red Dead Redemption 2 (3?)
 

Även om jag fortfarande har saker kvar att göra (plocka blommor t.ex.) så skulle jag mer än gärna ge mig ut på nya äventyr i den vilda västern. Fjolårets bästa spel kommer säkerligen få sin regelrätta uppföljare och jag kommer sitta med cowboyhatt på och vänta. Problemet är att jag troligtvis får vänta lite för länge – inte minst om vi ska se till de sex år som fanns mellan Red Dead Revolver och Red Dead Redemption. Och nej, jag vill inte vänta så länge.

State of Emergency 2
 

..Okej, jag ska vara ärlig. Jag har uppskattningsvis spelat maximalt fem minuter av State of Emergency. Sen stängde jag av och spelade Metal Gear Solid 2 istället. För State of Emergency är vad jag uppfattat, både då och i efterhand en riktigt skräptitel. Det var mest att fem titlar såg mycket bättre ut än fyra på den här listan. Men vore det ändå inte lite fint att avsluta PS3:ans livstid såsom maskinens föregångare inledde sin? Ingen? Ok, vi skiter i det.

- Nu ska vi ut i krig igen grabbar. Ta det här vapnet, ett par schyssta solbrillor och gå med oss in i detta trånga utrymme. Det kommer givetvis gå åt helvette och du kommer ensam få slåss mot omöjliga odds. Och du kommer bli skjuten, mer än en gång. Men det är ju häftigt och jävligt macho med krig, så ha så kul!

Förstapersons-skjutare är utan tvekan den mest populära spelgenren idag och jag tror vi har Infinity Ward och Call of Duty: Modern Warfare att tacka för det allra mesta. Det moderna kriget blev en dundersuccé och otaligt många utvecklare har sedan dess försökt reprisera konceptet, med ett minst sagt varierat resultat. Jag älskade spelet då och fortfarande idag står det sig bra, men det finns vissa faktorer som retar mig och mer för varje år.

Generellt drar jag mig lite för genren och det finns en väldigt naturlig anledning till varför. Jag gillar inte att bli skjuten på. Inte för att jag efter frågar någon typ av realism, utan för att det helt enkelt känns störande att konstant känna hur handkontrollen vibrerar och se skärmen bli mer och mer färglös. Och jag känner mig dålig, som om jag har gjort fel – fast det enda jag egentligen gjorde var att gå längst den stig som utvecklarna lotsat mig genom.

Det finns mycket positivt att säga om Battlefield 3 och jag tycker det är kittlande kul att en sådan produkt faktiskt kommer från våra breddgrader. Och spelet presenteras bra med snygg grafik, snyggare ljud och ett flerspelarläge som troligtvis är oöverträffat. Men jag personligen har tröttnat på att äta bly – och tanken som etsat sig kvar i mitt huvud är att det kanske inte måste fungera såhär?

Kan inte fler spel vara som Batman?

Det började med Nintendo Wii. Varför jag köpte maskinen har jag egentligen inget bra svar på idag. Jag antar att jag likt resten av världen föll för den smala, snygga, enkla designen. Och rörelsekontrollerna. Nintendo gjorde mycket rätt med sitt nya grepp och idag lyser nog Virtual Console-stjärnan allra starkast. Nintendo plockade fram de ess som bevisligen fungerat förut. De fungerade fortfarande – ibland bättre än någonsin förut.

Samtidigt i världen utanför kom Sylvester Stallone på att Rocky VI faktiskt var en rätt bra idé och Arnold Schwarzenegger använde Twisted Sisters Were not gonna take it för att uppmärksamma hans politiska karriär. Kanske var det bara att man fick slut på nyskapande idéer. Eller så hade Internetgenerationen växt upp och insett att det är på gränsen till omöjligt att sätta ett bäst-före datum på underhållning. Track n Field-tummarna fanns kvar och så även alla minnen. Och nostalgi är en mäktig kraft. Det gamla blev coolt igen, eftersom det låg helt rätt i tiden. Och retrovågen sköljde över världen.

Jag startade en blogg som blev en podcast och jag blev en Internetkändis. I alla fall inom den subkultur av uppgrävda spelnördar som vägrar släppa det förgångna och alltid kommer hävda att mjölken smakade bättre 1995. Majoriteten av de människor jag träffar ute i verkliga världen vet inte vad en ”podcast” är. Medan jag nattetid pratar om pixelperfektion och Megadrives ljudchipp vet jag att jag morgonen efter kommer gå tillbaka till världen som inte vet vad jag menar när jag ska beställa en Yoshis Island-pizza. Retroresan är Sveriges största podcast. Om retrospel. Vilket i förlängningen gör det till en ursäkt för något som jag lägger vansinnigt mycket tid och energi på och inte får den minsta finansiella ersättning för. Många har kallat det galenskap och jag är berred att hålla med. Men det är skönt att vara galen på rätt plats.

Denna resa har tuffat fram i flera år nu och nu är vi på upploppet. I juli nästa år släcker vi ner och stänger av. Inte för att vi tröttnat och inte för att vi sakteliga insett att vi inte kan byta ut detta mot ett riktigt jobb. Vi har börjat sakta in för att resan alltid har ett slut och vi vill att vår resa ska sluta lyckligt. Men slutstationen har alltid varit obetydlig. Det är resan där vi skrattat och gråtit, prisat och hatat som bär allt vatten. Det är där som känslan av ensamhet och isolering försvunnit. Det är där jag har hittat mina jämlikar, mina vänner. Och det är det som kännetecknar den största resan i mitt liv.

Ett minne för livet.

• Läs mer om Operation Platinum här

Tiden tickar på, i mitt fall alldeles för fort. Senast jag skrev ett inlägg om Operation Platinum var det nästan ett halvår kvar innan vi ska ha nått våra mål. I nuläget är det faktiskt mindre än två månader. (infoga valfri klyscha om tid här).

Jag har inte direkt jobbat vidare mycket på att utöka min Platina-samling. Jag står kvar på sex stycken och det innebär att jag nu måste samla ihop två per månad. Och som ni säkert förstår så blir det hela lite svårare att hitta tiden till det just dessa månader.

Jag hoppas innerligt att jag finner lite tid över mot slutet av året. Det kan även bli så att min maskin får följa med mig på min semester under mellandagarna. Det är järnet som gäller!

Någon som har det ännu stressigare är Jonas Söderström. Inte heller han har lyckats plocka en sedan sist vilket innebär att han nu måste få ihop sex stycken på rekordtid. Det är dock långt från omöjligt så jag tycker att vi försöker mana på Jonas så gott som det bara går här.

(Och du kanske kan släppa Dark Souls ett tag då det verkligen känns som en tidsslukare i nuläget?)

Sen finns det andra som det går bättre för. Tobias Andersson är ett bra exempel, som verkligen lagt manken till sedan sist och nu samlat ihop totalt nio stycken, med tydligt sikte på sin sista.

Tobias jobbar på bra och jag blir imponerad av hans engagemang – något som vi andra kan dra lärdom av.

Och sen har vi faktiskt en deltagare som redan gått i mål i Markus Persson. Hans lista på tio platinas är imponerande, i alla fall till viss del. För en viktig byggsten i ett projekt av detta slag är att man faktiskt ska vara stolt över sina troféer, d.v.s. inte samla de fula och enkla.

Markus vände sig dock till den mörka sidan och plockade sin sista genom Terminator :Salvation – vilket ger oss andra full rätt att reta Markus under en lång, lång tid framöver.

Men ändå. Bra jobbat Markus, och grattis!

Vi andra (Du och jag, Söder!) får lägga in överväxeln nu, för det här är något som vi ska klara av. Och det är inte heller vidare svårt om man går in för det. Det handlar nog mest om att vi måste släppa tidsslukarna just nu (Batman: Arkham City och Dark Souls).

Vill du vara med och samla? Skriv ett sådana fall ett mail till anders@svampriket.se med PSN-id och annan snaskig info.

Jag minns fortfarande hur häftigt det var att spela Gran Turismo för första gången. 1998 var karriärsläget som Sonys storsäljare erbjöd helt enormt nyskapande och banbrytande. Att verkligen börja på noll och sakta sakta arbeta sig uppåt till mer exklusiva exotiska bilar och med en större och större budget var både tilltalande och beroendeframkallande. Det fungerar fortfarande idag.

Med handen på hjärtat så har inte systemet ändrats eller förbättrats nämnvärt i fjolårets Gran Turismo 5. som trots allt ändå var roligt att spela och ta del av. Medan perfektionisterna innanför väggarna på Polyphony Digital mer än ofta stoltserar med att de var först så har Turn 10-gänget försökt göra receptet med Forza Motorsport-serien perfekt. Den fjärde delen är den tredje under en och samma generation och det känns – i dubbel bemärkelse.

Inget spel i genren är så strömlinjeformat som Forza 4. Moroten finns hela tiden framför näsan och som alltid är det enkelt att spendera lite för mycket tid med fåniga små detaljer. Jag har nu jobbat rätt länge på en Svampriket-modifierad Alfa Romeo. Vi får se om den någonsin får se dagens ljus.

Men det är också väldigt svårt att se vad som gör denna del 600 svenska kronor bättre än sin föregångare. Jag välkomnar givetvis en av mina husgudars medverkan i spelet, då Top Gears Jeremy Clarkson läser upp onödiga, nördiga fakta om vissa utvalda bilar i Autovista-läget, men förutom det känns nyheterna väldigt bleka. Även om jag hade ägt en Kinect-kamera så ställer jag mig tveksam till om jag utnyttjat den banbrytande funktionen att kunna gå runt en utvald bil och titta på den, men det kanske bara är jag.

Så vilken serie förvaltar då arvet bäst? Polyphony Digial mot Turn 10 studios. Det gamla och beprövade mot det nya och förenklade? För mig är olikheterna ändå för många och målgrupperna för uppdelade för att kunna placera dem i samma fack. Det är som att ställa upp en riktigt fin pint mot en väl åldrad flaska vin. Det kommer hela tiden finnas åsikter om vilken som smakar godast, men i slutändan är det två skilda drycker med väldigt olika bakgrund, som ändå påverkar kroppen på ungefär samma sätt.

I fortsättningen håller jag nog mig till Jägermeister.

Det är synd om finnarna. För två veckor sedan spelade de en bättre, mer vacker och mer underhållande fotbollsmatch än Sverige, men förlorade. Och livet som spelutvecklare är, precis som idrotten, sällan rättvis. Rochard, utvecklat av finska Recoil Games, är en pärla som troligtvis väldigt få kommer bära runt halsen.

Hade det inte varit för att jag besöker den fenomenala sajten GiantBomb dagligen så hade jag aldrig ens slängt ett getöga åt Rochard. Titeln på spelet är långt från bra och även om det med spelets handling i närminnet går att förstå ordleken bakom så hjälper inte detta den nya, ovetande konsumenten. Och detsamma gäller handlingen. Under spelets inledande minuter känns det som om man spelade en uppföljare på ett spel du aldrig spelat. Aldrig en bra känsla och även om den genomgående känslan för spelet blir betydligt bättre blir tyvärr aldrig handlingen det.

Estetiken känns lånad direkt från Valve och Team Fortress. Och det är inget fel med det egentligen, jag personligen har inte så mycket för just den stilen men det funkar i det universumet. Det funkar inte lika bra här. Rochard själv kan vara hur charmig som helst med sin bastanta kroppshydda, och hans one-liners träffar rätt åtminstone var tredje gång. Men summerat, sammanfattat och komprimerat blir hela presentationen av Rochard klart underkänd.

Klockan är närmare gryning än skymning och jobbet väntar dagen efter. Jag har forcerat mig själv att spendera lite mer tid med Rochard, för att göra spelet rättvisa vid en framtida bedömning. Jag letar efter ursäkter att stänga av, och det är då det händer. Det är svårt att säga i vilken ände det börjar – om det är jag som är mer mottaglig eller om spelet plötsligt blir flera kliv bättre. Men plötsligt kan jag inte slita mig från spelet. Den åtråvärda ”Bara-lite-till” känslan infinner sig och det slutar med att jag ser eftertexterna till spelet strax innan jobbet dagen efter. Jag är fortfarande lika förvirrad av spelets handling, men jäklar vad kul jag har haft under de senaste timmarna!

Det hela landar i att jag nu sitter och överväger om inte Rochard förtjänar att komma med på någon framtida ”årets bästa”-lista. Troligtvis kommer jag var den enda som skriker om spelet medan jag bankar huvudet i väggen. Och  det är (en) synd. När jag söker efter titeln på Wikipedia får jag dessutom fram en fransk långdistanslöpare. Jag gör ett nytt försök och söker istället efter utvecklarna. Det jag får som träff då det gamla PC-spelet från 1999, Recoil.  Det är synd om Finland. Men nog fan kan de skapa bra spel ändå.

Gamex-peppen har härmed inletts! Om bara någon vecka kommer nördar från hela vårt avlånga land samlas vid Kistamässan för att för andra året i rad närvara på Sveriges egna spelmässa.

Står ni fortfarande i valet och kvalet så tänkte jag här ge er fem anledningar till att besöka årets mässa.

Vi kommer vara där

För första gången i världshistorien kommer samtliga medlemmar ur Svampmaffian att befinna sig på samma geografiska punkt samtidigt. Det är stort och jag tror inte att världen riktigt är redo för det ännu, men det återstår att se. Vi har en rad med spännande idéer som vi vill sätta i verk under mässan – så räkna med tävlingar, utmaningar och en hel del filmande från oss. Vi ser fram emot att springa på er!

Resten av Sverige kommer också vara där

Även om vi kanske tror att det är möjligt i teorin, så kan vi inte ensamma bära upp Gamex. Lyckligtvis får vi assistans. Från resten av Sverige. Om man ska se till förra året så var det enklare att räkna till vilka som inte närvarade än tvärtom. Om det nu råkar vara så att du inte tycker att Svampriket-gänget är anledning nog så kan man kallt räkna med att andra profilers närvaro. Om inte så kan ni ju kasta tomater på dem för vår räkning. Vi tar på oss det, vi lovar.

Nyheterna kommer finnas där

Nu ska vi inte trissa upp detta till Sveriges svar på E3, för det är det inte. Men vi vet att arrangörerna ändå jobbar hårt för att få så mycket nya häftiga grejer som möjligt till sin mässa. Och redan nu känner jag ett sug efter att klämma lite på PSVita och Mass Effect 3.  Och på Ludde givetvis, även om hans bäst före-datum kanske passerat..

Börje Salming kommer vara där..!

På riktigt! Inget ljug! Börje ”Who-the-fuck-is-Scarface?” Salming kommer närvara i EAs monter under invigningsdagen. Jag behöver inte säga mycket mer än så.

Barerna kommer finnas.. i närheten!

När solen gått ner och man är trött i benen är det få saker som passar bättre än att trycka ner sig i ett regelrätt barhäng. Om man dessutom kan göra det tillsammans med likasinnade från hela Sverige blir allt genast flera varv bättre. Vi siktar alla på att försöka få ut så mycket som möjligt av årets mässa. Detta innebär i förlängningen att sömn och annat oviktigt troligtvis kommer få stryka på foten, till förmån för nattliga äventyr med en viss promille-halt i kroppen.

–

Så var det med det. Är ni inte övertygade nu så vet jag rakt inte vad som är problemet.

Det är ingen hemlighet att jag fullkomligt älskade Batman: Arkham Asylum. En primär anledning till det var givetvis att jag på förhand aldrig någonsin kunde föreställa mig att spelet skulle vara så bra. Efter att jag börjat spela satt jag som fängslad hela vägen till slutet. Och började spela spelet igen.

Totalt uppskattar jag att jag spelat fem varv i spelet, varav mitt sista innebar en Platina-trofé.

Och därmed är det heller inte så konstigt att Batman: Arkham City är det spel jag sett fram emot mest av alla detta år. Det kommer bli ytterst intressant att se hur Rocksteady nu hanterar pressen. Denna gång har de hela världens ögon på sig och för att på riktigt bekräfta att de är en utvecklare att räkna med så måste de ha skapat ett spel som överträffar sin föregångare, hur nu det ska vara möjligt.

Såhär på förhand kan man ju inte direkt anklaga dem för att inte försöka. Varenda skurk jag någonsin känt till från Batmans universum verkar finnas närvarande i Arkham City, och fler därtill. Dessutom finns både Robin och Catwomen att tillgå, vare sig jag vill det eller inte. Rocksteady verkar köra på receptet att ”mer av allt” per automatik innebär att något bra blir bättre. Nu idag, bara dagar innan jag kommer få tillfälle att testa spelet själv har en försiktig men påtaglig skepsis börjat sprida sig i mig.

Jag antar att detta egentligen bara är en naturlig försvarmekanik hos mig. Jag vill inte att de ändrar på något, eftersom Batman: Arkham Asylum för mig var perfekt. Och jag vill inte heller hoppas, eftersom jag vill slippa bli besviken.

Vad tror ni? Kommer Batman: Arkham City leverera?

I en intervju med Radio Speltorsk för något år sedan berättade jag om hur fotbollsspelen höll på att rinna ifrån mig. Att jag helt enkelt var för dålig på sporten fotboll för att kunna prestera bra i spelen. Det är en sanning med modifikation, för även om spelens djup blivit alltjämt större så verkar det vara fler än jag som har haft problem med att försvara sig på rätt sätt. Och som bekant så är det en ganska väsentlig del i sporten fotboll. Att bevaka sina positioner, ligga på rätt sida om motståndaren och hålla ihop laget är betydligt viktigare aspekter än att dribbla och skjuta bra, i alla fall för mig. Jag vinner ju hellre en match med 1-0 än 5-4.

Jag har av en ren slump haft en s.k. ”media lockout” på FIFA 12. Har inte sett någon trailer och inte läst några tidiga intryck så när spelet ramlade in så visste jag inte alls vad jag kunde förvänta mig. Det visar sig efter ett tag att stora delar av spelmotorn är modifierad i denna årgång, och att man sedan sist har lagt en stor vikt vid just försvars-spelet. ”- Intressant!”, tänker jag och börjar spela. Machester United möter rivalen Manchester City i första matchen. 5-4.

Men resultatet berättar inte hela matchbilden, för även om jag min vana trogen lägger alldeles för mycket energi framåt och försvarar mig alldeles för lite så känner jag ändå en enorm skillnad i mitt försvarsspel. Jag har bara inte lärt mig mekaniken riktigt ännu. Jag kör en returmatch direkt och vinner även nu, denna gång med 4-2. Ett likartat resultat kan tyckas men det ska då påpekas att jag nu lyckas med bedriften att backa ner och bevaka resultatet, efter Rooneys 4-2 mål tidigt i andra halvleken. Något som man enligt mig måste kunna göra i ett fotbollsspel, men som jag i tidigare versioner har haft enorma problem med.

Sedan dess har en rad olika säsonger och spellägen inletts och alla skvallrar om samma sak; FIFA 12 har en ny och fräsch spelmekanik som verkligen tilltalar mig. Under min tränarkarriär är mitt Manchester United det lag som släppt in minst mål av alla. För mig är det stort, eftersom oförmågan att hålla tätt bakåt varit den absolut största delen av klagomuren tidigare. När jag nu vet att jag faktiskt kan försvara mig och på ett effektivt sätt bryta ner mina motståndares attacker så behöver jag inte heller satsa allt offensivt. Jag har börjat lita på mitt lag igen.

Det här är inte på något sätt en recension av spelet. Jag har spelat alldeles för lite av spelet för att kunna göra en rättvis bedömning. Men mina intryck, mina initiala känslor rörande FIFA 12 är genomgående positiva. För när försvarsspelet väl sitter, när ditt lag funderar som en enhet, får du också spelrummet för din artistiska ådra. Det är då en snygg överstegs-fint eller ett perfekt inlägg faktiskt kan bli ren och skär (fotbolls)konst.

Gametrailers episka lista över speltrailers har väckt ett intresse, men också en tanke inom mig. Ingen branch verkar nämligen så villig att följa populära trender som just spelbranschen. Och detta dras till sin spets när det kommer till trailers – den övertydliga vinkningen som finns till för att fånga vår uppmärksamhet och verkligen påvisa vikten av att köpa spelet i fråga.

Den senaste trenden just nu verkar vara Dubstep-musik, mer specifikt Skrillex Dubstep-musik. Här var startskottet Uncharted 3-trailern för några månader sedan, där Skrillex låt ”Kill EVERYBODY” passade in förvånande bra. En låt som gav trailern till ett spel som ser ut att upprepa mycket av det vi fick i föregående del att se riktigt fräscht och intressant ut.

Nyligen släpptes de första rörliga bilderna på Syndicate-spelet som Starbreeze jobbar på. Jag har ingen relation till Syndicate, men eftersom Internet verkade gå bananas över den så var ju jag också tvungen att se den. Och visst, det ser rätt coolt ut, även om homing-skott är lite gamla nyheter sedan Resistance-serien. Men givetvis var det musiken som jag reagerade på, då även denna trailer innehåller väldigt hipp dubstep-musik. Från Skrillex.

(Många länkar blev det..)

I mitt senare exempel finns bara två trailers än så länge, men jag lovar er att vi kommer få se mer av samma vara inom kort. Och förklaringen är enkel; man vill hitta en säljpunkt där man på ett subtilt sätt kan berätta för målpubliken att utvecklarna är ”en av dem”. Att man spelar i samma lag som kidsen. Att man förstår dem och vad de gillar, vilket i förlängningen innebär att även spelet kommer vara något som de gillar.

Och det är väl okej, antar jag. Jag personligen känner mig mer och mer svårflirtad – men när nästa coola och nytänkande grepp visas upp kommer jag sitta där med en gapande mun och känna att jag bara måste ha spelet, för att veckor senare svära över hur lättköpt jag är.

Vi har blivit bekväma. I det moderna höghastighets-samhället behöver vi få ut så mycket kvalitetstid som det bara går av våra vardagar. Vi har inte längre tid med tidsdödande uppgifter, vi behöver komprimerad, effektiv och lättsmällt underhållning. Vi förväntar oss därtill att allt ska fungera på samma logiska sätt så vi slipper ödsla tid på branta inlärningskurvor eller säregna kontrolluppsättningar. Och om något går utanför den smala ram vi satt upp? Ja då är det självklart att det är spelet som det är fel på, och inte oss.

Jag vet vad ni tänker. Ännu ett inlägg om hur det var bättre för, från Retroresan-Anders. Verkligen? Nja, inte riktigt. Men vi kommer dit.

Retroresans främsta agenda är att hitta de gamla guldkornen som man missade när spelen var nya. De spel som oavsett teknik når spelaren och alltid kommer vara underhållande att spela. Ibland hittar vi också sådana guldkorn, men för det mesta finns det i alla fall några punkter att klaga på och i vissa förvånansvärt sällsynta fall hittar vi också spel som man önskar livet ur (Tintin i Tibet, jag tittar på dig och din jävla frisyr). Och det är inget konstigt med det, ribban höjs hela tiden och oavsett retrovågar och nylanseringar så kommer vi förvänta oss mer av spelen imorgon än vad vi gjorde igår.

Men sen finns också de andra. Prince of Persia, Splinter Cell och Tomb Raider är några exempel på serier som fått eller kommer få nytt smink inom kort. Och i dessa fall har jag lite svårt att bestämma mig vilket ben jag vill stå på. För de är serier av en anledning, de har uppenbarligen sin fan-base som ser fram emot nya delar och gärna tar sig en titt i backspegeln. Men det är också med denna grupp spel som det blir väldigt tydligt hur snabbt detta medium rör sig framåt och hur smala vi blivit i vår smak. Jag vill exempelvis minnas Prince of Persia: Sands of Time som ett snyggt och klurigt spel med en häftig berättarteknik. Men minnet är betydligt bättre än vad jag faktiskt får när jag startar upp HD-versionen av spelet. Det känns gammalt och konstigt, och tiden det tar innan jag vänjer mig med kontrolluppsättningen får mig och tro att jag befinner mig i något bizarro-alternativt universum där jag aldrig spelade original-spelet.

Så ja. Det är skillnad på gammalt och gammalt. Med de äldre, retro-klassade spelen slipper man ofta liknande problematik eftersom funktionerna varit begränsade. Handkontrollerna hade bara så många knappar och man sparade alltid sina framsteg på utvalda platser. Egentligen är det ju mitt fel att jag får göra om så många moment i Splinter Cell, men det är ju för att jag har lärt om mig nu. Den förenkling jag inledningsvis kritiserar är något som i slutändan är något bra, eftersom det lyfter fram spelupplevelsen och låter oss som spelar fokusera på det som är viktigt. Under senare tid har vi blivit väldigt vana vid en rulltrappa som inlärningskurva och det är inget fel med det. Men samtidigt är det oroväckande, för gränsen mellan att förenkla och fördumma är hårfin. Och idag flörtar vi med den.

Ett av de främsta problemen som Sonys bärbara trotjänare har haft har varit dess spelutbud. Inte för att det har varit direkt dåligt, utan för att spelen helt enkelt inte gjort sig vidare bra i bärbar form. Jag personligen gillar inte bärbart över huvudtaget. Visst gick det an med lite Tetris på Gameboy, men generellt vill jag ha min upplevelse stillasittande och stationär. Och den mest påträngande känslan jag haft när jag spelat på min PSP är att jag hellre hade spelat med en riktig kontroll, på en riktig tv. Så även med God of War: Chains of Olympus, som var det första spelet jag spelade efter ha vunnit min PSP. Jag hade verkligen jättekul med spelet, blev likt resten av världen förstummad över hur mycket Ready at Dawn hade lyckats klämma in på den lilla UMD-skivan. Men det var inte en bärbar upplevelse och när jag nu spelar det igen, fast denna gång på mitt Playstation 3 känns det verkligen som att spelet får sträcka ut sig till den fullskaliga, överepiska upplevelse som det faktiskt är. Kratos har hittat hem igen, och jag välkomnar honom med öppna armar.

Under förra veckan satt jag och spelade HD-utgåvan av Shadow of the Colussus. Ett spel som hamnar väldigt högt upp på min personliga topplista. Och om jag ska försöka påvisa för utomstående människor hur spel kan ses som både konst och finkultur så är det garanterat ett av mina starkaste kort i mitt argument. Men under spelandets gång hörde jag hur det rasslade till från hallen, och nedanför mitt brevinkast låg God of War-samlingen. Även fast jag var mitt uppe i en episk strid med en enorm koloss till vackert orkestrerad musik så funderade jag inte mer än några sekunder innan jag plockade ut spelet till förmån för den gudaslaktande Spartanen. Inte för att jag på något sätt hade tråkigt med det tidigare spelet.

Men ibland är det skönt att bara slakta. Och ingen gör det bättre än Kratos.

Jag har precis fått lägga band på mig själv. Jag hatar nämligen att förlora och förlorat har jag gjort en hel del i NHL 12, vilket innebar att det mestadels var fula ord som ville tränga sig fram i mitt medvetande när denna text skulle skrivas. Jag fick ta ett varv runt huset, käka lite glass och spöa upp Hwoarang ett par gånger i Tekken 5 innan jag ansåg mig vara sansad nog. Varför det blivit såhär finns det egentligen många svar på, men främst är det ren dumdristighet, och en övertro att år av erfarenhet faktiskt ska ha gett avtryck.

Jag har bytt svårighetsgrad från Proffs till Superstar. Till en början går det rätt bra att hantera förlusterna. Jag minns tillbaka på hösten 2004 då jag gick från Rookie till Proffs. Ett rejält hopp som innebar många rödsprängda knogar och fula ord. Men ju mer jag spelade, desto jämnare blev det. Efter en knackig inledning på säsongen så kunde också mitt Detroit Red Wings ta sig till slutspel och nå semifinal, innan Peter Forsbergs Colorado satte käppar i hjulet för vår framfart.

Så i år försöker jag igen. Proffs har helt enkelt blivit för enkelt nu, även om jag upplever det något svårare att göra mål i årets upplaga. Men svårighetsgraden Superstar är en helt annan historia. Visst går det an om du spelar med stjärnspäckade lag som ger dig som spelare mycket gratis, men jag gillar att slå från underläge. Och hjärtat sjunger på Brynäs IFs melodi. Så en ny säsong inleds minst lika knackigt som den för några år sedan. Passningarna når inte fram, skotten missar buren och inte en jävel i laget kan tackla eller bryta passningsbanor. Ändå lyckas jag hålla mig med i matcherna hyfsat, får förlita mig på hederlig grishockey för att ha någon chans och en del puckar ramlar faktiskt också in.

Men det är också här som mitt temperament börjar ruskas om. För även om jag enligt mig själv har kontroll på en match så lyckas mina motståndare ändå få in pucken, ur alla möjliga helt vansinniga situationer. Skott från blå, stolpe stolpe stolpe in. Passning från förlängd mållinje, via målvaktens skridsko och in. Min paranoia börjar snurra på högvarv och jag sitter snart med en övertygelse om att det endast är ettorna och nollorna bakom den skimrande ytan som styr. Spelets motor bryr sig inte om hur den ska snygga till statistiken, den ser bara hur bra eller dåligt ett lag anses vara.

Parallellt kör jag också en ny säsong i Be a Pro-läget, som denna gång kan inledas från CHL-ligorna. Här går det också bättre än så länge, troligtvis för att i stort sett alla spelare är lika (o)begåvade. Men av själva spelläget är jag inte vidare imponerad – mycket för att det är svårt att se hur årets uppdateringar, som dessutom är få i antalet, tillför något till spelet. En del är förändrat, väldigt lite, om än något, är förbättrat.

Årets största dragplåster annars anses väl vara den grupp hockeylegender som finns spelbara. Wayne Gretzky och Mario Lemieux delar kedja i legend-laget, som i första-femman också ser ut som ett legendariskt lag. Men vad fan ginger-systrarna Sedin gör i samma lag har jag hemskt svårt att förstå, inte minst när laget saknar solklara alternativ som Paul Coffey, Eric Lindros, Pavel Bure eller Alexander Mogilny. En del av legenderna kan man också spela som i Be a Legend-läget. Tyvärr är detta i stort sett samma sak som Be a Pro-läget fast utan rekryterings-processen. Och med det så har man också missat i stort sett all potential som denna idé hade. Hade man istället valt att fokusera på varje legends historia och kanske erbjudit att få spela som denne under karriärs avgörande skeden så hade jag varit mer än nöjd. Nu känns det istället väldigt påklistrat och onödigt.

Frågan som de allra flesta vill ha svar på i en recension av EA Sports årgångsspel är om de nyheter som finns rättfärdigar ett nytt inköp, även med fjolårets exemplar i hand. Mitt svar i detta fall är ett solklart nej. Faktum är att EA Sports spelserier börjar likna hur bilindustrin arbetar. En ny modell ska ut varje år, trots att förändringarna är minimala och oftast helt obetydliga. Och som konsument köper man ju knappast en ny bil varje år, eller hur?

Kriget är över. Nathan Hales insatser i totalt två spel spelade ingen som helst roll. Människan är besegrad. I underjordiska gångar går whiskey-förfriskade skäggiga män omkring och talar om tiden innan invasionen, innan Chimera-invasionen och människans fall. På ett rätt uppfriskande sätt finns inget sista hopp – människan har accepterat förintelsen och försöker nu göra det bästa av situationen. Resistance 3 handlar därmed väldigt lite om motstånd, och desto mer om överlevnad.

Spelets huvudperson är en av dem som försöker överleva och långt ifrån den supersoldat som Nathan Hale lät sig förvandlas till. Joe tar snarare begreppet ”Avarage” till nya höjder och sitter inte på några speciella förmågor eller egenskaper. Han är bara vem som helst, som av något luddiga anledningar övertalas att resa genom USA för att nå New York och slå ut kärnan av Chimera-styrkorna. Insomniac gör sitt bästa för att försöka sälja idén om att Joe gör allt för sin familj, men nej. Det finns ingen frisk människa som skulle ge sig ut på den livsfarliga resa som Joe ger sig ut på, oavsett vad frugan säger. Men jag antar att han i slutändan gör det för oss. Så att vi ska få ett riktigt äventyr att spela.

Jag förstår dock hur man vill trycka på det romantiska i att en ensam människa kan göra skillnad. Hur han ansikte-mot-ansikte med helt omöjliga odds inte bara lägger sig ner och dör, utan från det trängda hörnet faktiskt biter tillbaka, hur tandlös han än må vara. Ju närmare slutet man kommer desto mer bissart blir det att Joe ensam kan, och kommer göra skillnad. Men jag gillar verkligen grundtanken bakom. Joe kämpar sig vidare för att det ligger i hans primitiva natur att göra just det.

Och han är inte ensam heller. Under sin road-trip, som går via flyg, båt, tåg, bil och till fots träffar han andra som slår tillbaka endast för att de föddes uppkäftiga och lagom korkade. Jag får träffa både vänner och fiender från människorasen och man gör ett bra jobb i att gestalta hur människan anpassar sig till vidriga förhållanden, oavsett om det är rätt eller fel, för att överleva. Men den stora behållningen ligger främst i det konstanta miljöombytet och tempo-skiftningarna. Resistance-seriens trumfkort har alltid varit vapenvariation, men även om den också här ger mycket så är det främst det delikata sättet att alltid bjuda på ett nytt upplägg som frälser mig.

Därmed blir jag också rätt glad när jag inser att det är högst troligt att  Reistance 3 inte är seriens sista del. Ingen säck knyts ihop i slutet och det finns fortfarande många färger att fylla i. Och för första gången hittills så ser jag faktiskt fram emot en ny del. Det tog Insomniac ett par spel för att hitta vilket ben de ville stå på. Jag anser att de nu hittat rätt.

Veckans speltriss är en bloggserie skapad av EmmyZ. För mer info, besök hennes blogg.

Nu var det ett tag sedan vi hade en speltriss här på Svampriket. För två veckor sedan var Emmy bortrest och förra veckan var det helt enkelt ingen som hade tid över att pussla ihop ett inlägg.

Men den här veckan är vi tillbaka. Temat denna gång är ”Vackert” och jag har valt att gestalta det med att välja ut tre vackra händelser ur tre olika spel. Till varje bild får ni därmed också en beskrivning, som förklarar olika förhållanden och situationer.

Final Fantasy V: Galuf

Galuf är den gamle mannen som under spelets inledande timmar inte kan minnas något alls från sitt förflutna. Men trots det, och trots att Bartz är den självutnämnde ledaren för gruppen så är det Galuf som hjältarna verkar te sig till. Ju längre in i spelet man kommer, desto mer nystas upp kring hans förflutna, bland annat dyker hans barnbarn Krile upp.

Och när minnet sedan är helt återställt på Galufs hemplanet så får han verkligen visa sin fulla potential. Hans erfarenhet och stridsduglighet gör att gruppen överlever den ena kris-situationen efter den andra. Men sedan kommer allt till ett kritiskt stopp när gruppen konfronteras av självaste Exdeath. Till en början verkar allt hopp förlorat, men när Exdeath väljer att attackera Galufs barnbarn så reser sig den gamle mannen, trots att han egentligen inte orkar. Han går mellan och utmanar Exdeath, och stående på knä utan några som helst krafter så fortsätter han ändå att slåss. Han gör det omöjliga, för att han måste. Exdeath besegras och tvingas fly, och gruppen räddas. Galuf går bort kort därefter, men hans avtryck lämnar ingen oberörd.

InFamous 2: Cole och Zeke

Vackert är troligtvis inte det första man tänker på när InFamous 2 kommer på tal. Grafiken är ju snygg och så, men det är att sträcka sig lite väl långt att kalla den för vacker. Istället är det relationen mellan de två gamla vännerna Cole och Zeke som jag tyckte var väldigt vacker. Bromance finns det gott om i spelvärlden, men jag tror inte jag sett det göras på ett mer jordnära och ärligare sätt än i InFamous 2.

I det första spelet fick man se hur relationen mellan de två revs isär på ett väldigt bryskt och abrupt sätt. InFamous 2 berättar sedan historien om hur de hittar tillbaka till varandra, hur de släpper allt som hänt och alla misstag de gjort för att de slutligen inser att de inte skulle klara sig utan varandra. De sitter sedan kvällen innan den stora finalen och umgås igen, som de vänner som de en gång var. Och jag fäller nästan en tår, för att det är så vackert.

Heavy Rain: Ethan

Man kan tycka att det är en ganska enkel berättelse när man ser på det objektivt. Men jag måste ge David Cage kredd för hur han verkligen drog frågeställningen hur långt man skulle gå för att rädda någon man älskar till sin spets. Heavy Rain representerar på den här listan vackert på ett väldigt brutalt sätt. Ethans misär, all skit och allt hemskt han får gå igenom för att få tillbaka sonen som han älskar är stundtals så magstarkt att det nästan går till överdrift.

Men han gör det ändå. Längst stigen ser man spår av tidigare föräldrar som inte lyckats eller gett upp, men Ethan fortsätter längre än någon annan. Det är egentligen upp till spelaren själv hur dessa prövningar går, men min Ethan gjorde allt. Och helt mörbultad, blodig och genomsur fick han också sin son tillbaka tillslut. Som sagt, det är en enkel historia. Men den är inte mindre vacker för det.

Det här är en lista som skrivs lite i panik efter en datorkrash nere i Malmö. Därav kommer det inte ligga lika mycket arbete bakom denna som mina listor de senaste veckorna, men det kan bli rätt skoj ändå.

Topp 5: Retroresan lovar att spela…

Våra mest trogna lyssnare har väl datumet inskrivet i kalendern sedan länge. Till er andra kan jag meddela att nästa vecka håller på säsongspremiären för Retroresans tredje och sista säsong.

Som en liten uppvärmning tänkte jag därmed lista fem spel som vi lovar att spela under säsongen. Vill ni undvika ”spoilers” så kan ni ju sluta läsa. Till er andra, utan rangordning, de fem spelen;

Jazz Jackrabbit 2, PC, MacOS

Kletet skickade en önskning för väldigt länge sedan. Men vi har inte glömt. Och som bekant behöver vi ju ta upp fler plattformspel i Retroresan. Att Epic Games dessutom står bakom spelet, med självaste Cliffy B som designer, gör det bara mer intressant.

X-Men 2: Clone Wars, MD

Efter Samson valde ut det urusla Spiderman and X-men in Arcade’s Revenge vill Anders också göra ett försök på en licens som han verkligen uppskattar. Detta spel har fått ett större erkännande än tidigare nämnda titel och ser också betydligt bättre ut på de skärmdumpar jag snappat upp, Håll tummarna!

Parappa the Rapper, PSX

Bara att få höra Samson imitera ”Kick! Punch! It’s all in the Mind!” gör att detta spel förjänar en position på listan. Sedan är det ett vansinnigt unikt spel med en oerhörd charm i också. Vi kan inte vänta på att sätta tänderna i det.

Michael Jackson’s Moonwalker, MD

Och när vi ändå berör musikspelen kan vi ju inte heller lämna denna klassiker utanför. Vår förhoppning är att hela cirkusen krimg Michaels död har lagt sig lagom till vi gör avsnittet, så vi kan fokusera på spelet i sig, och givetvis också musiken.

Och sist men inte minst utlovas dessutom..

Metroid-special, flera format

Vi vill inte säga så mycket här egentligen. Men efter ha behandlat både Mario och Links äventyr känns det ju bara fel att lämna Samus utanför. Så vi tänker ge henne och spelen hon springer runt i den uppmärksamhet som de förtjänar. Hur vi går tillväga håller vi dock hemligt fram till att det är dags.

–

Vi hoppas givetvis att ni är lika taggade som vi är. På fredag smäller det. Och glöm inte att önska de spel ni vill se oss spela!

Detta är fortsättningen på listan som påbörjades förra söndagen. Har ni inte läst den ännu rekommenderar jag att ni gör det först, genom att klicka här.

Topp 10: Nintendo Wii, Del 2

Här har ni de fem återstående platserna. Vissa positioner är lite självklara, i alla fall för mig och i regel känns det som att det kommer dyka upp färre överraskningar på denna lista än den förra. Men det får ni bedöma själva, håll till godo!

5. Excite Truck

Excite Truck var ett av spelen som lanserades tillsammans med Wii-konsolen. Och precis som alltid med lanseringstitlar så var innehållet lite tunt i Excite Truck. Flerspelarmöjligheterna var minst sagt begränsade och kampanjen tog slut oväntat fort, i alla fall för oss som nötte oss igenom spelet under några intensiva helger. Och det vedervärdiga soundtracket ska vi inte ens börja prata om..

Fast det kommer jag göra ändå. För Monster Games hade i alla fall den goda smaken att möjliggöra för spelarna att lägga ihop sitt eget soundtrack på ett SD-kort. Och jag, som älskar att bestämma över musiken, tog snabbt tillvara på detta tillfälle. Och givetvis gjorde jag ett förträffligt jobb enlig mig själv, och speltiden blev med det betydligt mer njutbar.

Men det fanns något annat också som gjorde att vi alltid ville spela. Var det tilt-kontrollen som fungerande förvånansvärt smärtfritt? Eller upplägget att det inte bara handlade om att komma först i mål, utan snarare om att köra våghalsigt och med mycket stunts för att samla stjärnor? Eller det häftiga i föränderliga miljöer? Svaren är många och allt kokar ner till en uneversal sanning; Excite Truck var precis så roligt och lättilgängligt som en arkadracer ska vara. Och då spelade det egentligen ingen roll att det inte fanns så mycket annat att göra än att köra igenom kampanjen. Med ett supertight soundtrack, givetvis.

4. New Super Mario Bros. Wii

Jag har aldrig ägt en Nintendo DS. Jag gillar inte handhållet vidare mycket och enda anledningen till att jag har en PSP här hemma är att jag vann den. Men på Nintendo DS finns det ju ett spel som nästan helt ensam rättfärdigar ett DS-inköp. Jag pratar givetvis om New Super Mario Bros. och även om jag aldrig ägt spelet. så såg jag snart till att få låna hem en DS med spelet i fråga – ett nytt Mario-spel i två dimensioner hade funnits långt upp på önskelistan under en väldigt lång tid. Och trots mina skyhöga förväntningar så överträffades dessa redan efter någon timmes spelande. Det är något väldigt magiskt med Svampriket.

Men jag är ju en konsolspelare egentligen, så när Nintendo utannonserade ett nytt spel med samma koncept till Nintendo Wii blev jag förstås taggad till tänderna. Spelet innehöll dessutom co-op, för första gången någonsin i ett Mario-spel av denna karaktär. När spelet väl anlände hem så var detta konstigt nog inte den största behållningen. Sammarbetsspelandet tenderade att alltid resultera i antingen skratt eller bråk, det var lite för enkelt att vara elak mot varandra.

Men detta är egentligen bara en petitess i ett spel som annars bjuder på en overkligt tight spelmekanik. Hur det fortfarande idag kan vara så underhållande att springa omkring och hoppa på fiender och kasta eldbollar är väldigt fascinerande. För mig var dessutom New Super Mario Bros. Wii en upplevelse väldigt lik den från Super Mario World, med extravärldar med mer utmanande banor och gömda utgångar som jag bara var tvungen att hitta och perfektera. Och sista bossfighten är nog den bästa fight jag någonsin har haft med Bowser.

3. Wii Sports

Det är svårt att förneka hur mycket Nintendo Wii påverkade spelklimatet när konsolen lanserades. Helt plötsligt ville alla möjliga filurer av alla åldrar tränga sig in i mitt vardagsrum och vara med och spela. Under spelkvällarna kunde man plötsligt bjuda in en helt ny publik och det man primärt spelade inledningsvis var Wii Sports. Detta för att spelet var lika inbjudande för helt oerfarna som för vana konsolspelare – alla spelade plötsligt under samma förutsättningar och det gjorde allt så mycket mer underhållande.

Precis som i fallet med Excite Truck så kan man beskylla Wii Sports för att vara för tunt och innehållsfattigt. Egentligen var det bara två av sporterna som höll i längden; Bowling och Golf.  Men detta var dock två sporter som snurrade ofta hemma hos mig under denna epok. Bowlingen var perfekt under förfesten, medan golfandet passade bättre under mer avslappnade former.

En av de bästa spelstunder jag har haft i mitt liv var faktiskt tillsammans med Wii Sports. Under en förfest hemma hos mig riggade vi upp Wii bowling i vardagsrummet, medan en pokerturnering pågick i köket. Det var då mitt Nintendo Wii och framförallt Wii Sports kom till sin fulla rätt, när den fick agera pausunderhållning. För Wii Sports är uinte tänkt att spelas dedikerat – det finns inget djup att sjunka in i och i detta fall är det helt okej.

2. Virtual Console

Jag skriver Virtual Console under endast en punkt då spelen här annars skulle kladda ner hela listan. Antalet titlar jag upptäckt och återbesökt genom denna tjänst går inte att räkna till.  Enligt mitt sätt att se det så var det genom Nintendo, och genom Virtual Console som hela retrovågen inleddes. Visst hade det redan tidigare släppts återutgivningar, men aldrig förut har det gjorts så lättilgängligt och kontinuerligt. Jag vet inte om jag var ensam, men jag satt som på nålar varje torsdag då nya VC-spel skulle släppas, i hopp om att jag skulle hitta en ny gammal pärla att sjunka in i.

Detta har givetvis också att göra med att Nintendos bilbiotek, som kontrollerar med järnhand, och som är överlägset större och mer kvalitativt än något annat spelhus. Fakta, svart på vitt. Det var på Virtual Console jag först upplevde Zelda III: A Link to the Past och det var här jag tillslut förstod att Super Mario Bros. 3 är världens bästa spel. Nintendo Wii blev på något vis en ambassadör för att grafik och teknik inte är allt – är ett spel tillräckligt underhållande så räcker det hela vägen in i mål.

Virtual Console är platsen där min retrokärlek föddes. Det går inte att förneka titlar som Super Metroid, Actraiser, Super Mario RPG, Punch Out! eller Sonic 2. Allt finns på Virtual, i en salig, vacker röra och varje gång jag slår på mitt Wii ser jag samlingen på startskärmen och blir direkt sugen på att spela lite till.

1. Super Mario Galaxy

Är någon egentligen förvånad?

Jag var så skeptisk. Trots att toppbetygen började hagla tidigt så var jag in i det sista skeptisk. Trots att skribenter jag litade på lovordade spelet vågades jag inte hoppas. Min första upplevelse med Mario 64 hade gjort mig så bränd, så ärrad att jag näst intill hade gett upp hoppet och i stort sett dömt ut Mario i tre dimensioner. Jag skulle komma att bli grovt motbevisad. För Super Mario Galaxy visade sig vara det bästa spelet jag spelat på årtionden och helt klart det bästa under denna generation.

Jag känner inte samma kärlek för spelets uppföljare och jag tror att allt handlar om timing. Jag var helt paralyserad av Super Mario Galaxy när det släpptes och när upplevelsen inte var densamma i uppföljaren kunde jag helt enkelt inte älska det på samma sätt, därav finns det inte heller med på min lista.

Ibland önskar jag verkligen att det fanns ett achivement-liknande system till Nintendo Wii också. Jag skulle då ha samlat alla som finns att samla i Super Mario Galaxy. Nu finns det inte det och ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag har samlat alla 121 stjärnor i spelet. Ni övriga som också gjort det vet vilken dedikation som krävs för detta. Men det fantastiska i hela ekvationen är att jag aldrig behövde addera motivation, den kom alltid av sig själv och något liknande har jag med handen på hjärtat aldrig upplevt tidigare.

Jag antar att alla som inte är intresserade av den fantastiska saga som Super Mario Galaxy är inte heller kommer spela spelet på min rekommendation. Allt har redan sagts. Fullpoängarna har redan haglat. Och ni som inte har spelat, ja ni har sannerligen gått misste om något riktigt magiskt.

—

Var det någon titel som du saknade på listan? Skriv av dig bland kommentarerna.

Förhoppningsvis finns ingen anledning till oro alls. Troligtvis är det bara jag som läser in lite för mycket, lite för tidigt och samtidigt vill slå på den lite mer politiskt korrekta trumman. Men i alla fall. I ett pressmeddelande som skickades ut under gårdagen kunde man läsa att  Webhallen kommer öppna en festivalbutik på Gamex detta år. Men det är givetvis inte detta som jag reagerade på, utan snarare något som en kollega till mig snappade upp; ett citat från Willhelm Sporrong, VD på Webbhallen Sverige AB:

”Med den enorma succé Gamex hade 2010 känns det självklart att ta del av denna gemenskap och erbjuda deras besökare något utöver det extra, även om det givetvis kommer vara svårt att konkurrera med mässans boothbabes”

Boothbabes har alltid vandrat på gränsen mellan absurdum och parodi för mig. Aldrig någonsin någonstans har jag kunnat se hur de tillför något till en mässa. Alltså, jag gillar vackra tjejer och lite mer hud än vanligt gör inget alls, men just vetskapen att den inhyrda modellen är där endast för att locka in besökare till hennes bås gör att det knyter sig lite i magen. Jag är ingen testosteron-stinn aphjärna som låter mig styras av mina mest primitiva instinkter. Jag fattar att kvinnan i fråga endast är där för försöka sälja något till mig på billigast möjliga sätt, och med det blir hon ytterst ointressant. Och min övertygelse är att jag inte är ensam med att tycka så.

Spelmediet är en industri som väldigt ofta får sparka uppåt. Man ser ner på oss som spelar, man skrattar åt oss och skakar på huvudet åt alla timmar vi ”slösar bort”. Kontentan blir att detta är långt ifrån något vi behöver. Snarare måste vi ta avstånd från sånt här trams om vi någonsin vill bli respekterade som en seriös medie-form. Visst finns boothbabes även på andra tillställningar, som på båt och bil-mässor, men det gör det inte mer rätt och ger i slutändan ett väldigt oseriöst, korkat och primitivt intryck.

Vi i Sverige gillar att vara moderna, så om det visar sig att arrangörerna bakom Gamex tenderar att faktiskt hyra in lättklädda modeller till sin mässa så tycker jag att vi reser oss upp och säger ifrån. Jag ser gärna att tjejerna i fråga besöker mässan, men då för att de delar samma intresse som du och jag och inte något annat trams.

UPPDATERING: Sedan inlägget skrevs har vi fått mail från GAMEX projektledare Gital AL-Ebeyawi, där hon skriver att hon förstår att ”uttalandet kan uppfattas lite olyckligt, och ber om ursäkt för detta”, men att GAMEX inte har några planer på att använda sig av boothbabes. Svampriket är lättade och ser fram emot årets upplaga av GAMEX, samtidigt som textens kärnåsikter kvarstår.

Väl ombord på Svamprikets skuta har jag också kommit till insikten att jag befinner mig i Nintendo-land. Både Tommy och Ludde är minst sagt tydliga om vilket spelhus de föredrar och faktum är att även jag spelat en hel del Nintendo under denna generation. Och det är detta jag kommer fokusera på nu.

Topp 10: Nintendo Wii – Del 1

Det jag kommer lista här är helt enkelt de bästa spelupplevelserna jag har haft på Nintendo Wii, en maskin som snart får sin ersättare och därmed tyckte jag det var på sin plats med en summering. Denna söndag presenteras plats 10-6 och nästkommande söndag får ni resten av positionerna. Håll till godo!

10. Super Paper Mario

Helt grön, helt ovetande gav jag mig i kast med den senaste delen i Paper Mario-serien när det släpptes. Faktum var att jag köpte mitt Wii i modifierat, begagnat skick, vilket innebar att jag kunde spela import-spel på maskinen. Detta, i sin tur, innebar att jag importerade och spelade Super Paper Mario långt före det kom ut i Europa. Det skillde nämligen mer än fem månader mellan releasen i USA och Europa och jag, som ovetande såg detta som ”ett vanligt” Mario-spel ville inte vänta riktigt så länge.

Det var först i efterhand som jag insåg att Paper Mario var sin egen serie med sin egna stil. Men det gjorde inte så mycket, för även om de milslånga dialogerna och den alltför invecklande historien störde mig så fanns det en finess, en känsla för humor som jag direkt fastnade för. Ju länge in jag kom, desto bättre blev det, och när Bowser sedan anslöt sig till mitt party var förälskelsen total. Spelmekaniskt var det en perfekt lagom mängd RPG-mekanik för att jag skulle förstå vad allt innebar – Då jag vid den stunden knappt rört ett rollspel tidigare. Det blev en lång resa som jag klarade av helt själv och en enorm tillfredsställelse sköljde över mig när jag tillslut klarade spelet.

I efterhand har jag också spelat de övriga delarna i serien och kan enkelt se att man gick lite väl långt utanför ramarna i denna installation, att det inte är det starkaste kortet i serien. Men för mig är det ett otroligt varmt minne och det räcker långt – tillräckligt långt för att jag ska sura över att serien inte fått en uppföljare på samma konsol.

9. Punch out!

Punch Out! till NES var ett spel jag aldrig själv ägde, men konstant spelade. Varje gång kröp jag närmare slutet, närmare slutbossarnas slutboss, närmare Mike. När jag nådde dit fick jag dock möta min överman och det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte, ”Iron-Mike” var helt enkelt för snabb, för stark för mig i mina unga år.

När jag flertalet år senare fick höra att en nyversion skulle släppas till Wii blev jag alldeles till mig. Jag hoppades på revansch, jag hörde Rockys tränings-melodi spelas i huvudet, jag övertygade mig själv om att jag nu var tillräckligt erfaren, tillräckligt mogen, för att stå upp mot de furiösa kombinationer som Mike slängde mot mig. Besvikelsen var med det total när det stod klart att Mike inte fanns med i spelet. Alls. Istället hade Mr. Sandman intagit hans roll som stor och stark slutboss. Även om han också bjöd upp till en rätt utmanande fight så var det inte jämförbart med den utmaning som Mike erbjöd mig på NES.

Men det finns dock väldigt många positiva saker att säga om Punch Out till Wii. Först och främst är det enastående att en spelmekanik och en kontrolluppsättning kan fungera lika bra på två spel som har 18 år mellan sig. Men faktum är att man ibland inte behöver mer. Punch Out till Wii är ett ypperligt bevis på att mindre ibland ger mer.

8. Okami

Ett spel som jag först upplevde på Playstation 2 var precis lika bra på Nintendo Wii. Jag hade inga problem med att måla på Playstation 2 så jag tyckte inte att Wii-versionen var den uppgradering som så många pratade om. Men jag hyrde endast Okami till PS2, jag ägde det till Nintendo Wii och fick därmed tid och utrymme att riktigt låta den fantastiska estetiken sjunka in när jag kunde spela spelet när jag kände för det. Det var också först då som jag förstod det geniala i spelets mekanik, som på flera punkter överträffade senare spel i Zelda-serien.

Det pågår en ständig debatt huruvida spel kan ses som finkultur, som konst, eller inte. Det är svårt att hitta ett bättre exemplar på en upplevelse i finkultur-form än just Okami. Det handlar inte bara om den grafiska stilen, där varje bildruta kan ses som en tavla. Det finns något under det. Ett budskap, en känsla av ansvar och mod. En känsla större än dig, mig och spelet i sig.

Jag känner mig nästan skyldig till otrohet i nuläget, då det är år sedan jag spelade Okami sist. Tiden går och spel fortsätter ramla in, men jag vägrar att glömma Okami och den fantastiska upplevelse som spelet innebar. Det var på Playstation 2 som jag först blev förälskad i Okami, men på Nintendo Wii blev min kärlek total och jag tenderar att aldrig bryta denna förlovning.

7. Gamecube-spelen

Eftersom jag aldrig ägde en Gamecube så blev mitt Nintendo Wii ett tillfälle att komma ikapp. Visst var det drygt att jag fick inhandla både kontroller och minneskort för att kunna utnyttja funktionen – och de flesta av spelen som är värda att lägga tid på hade jag redan spelat på mitt Playstation 2. Men en stor anledning till att jag investerade i denna konsol trots att jag egentligen inte hade råd var att jag sedan Super Nintendos glansdagar ignorerat Nintendos konsoler, något som det nu skulle bli ändring på då jag genom bakåtkompabiliteten slog två flugor i en smäll.

Metroid: Prime. Paper Mario: The Thousand-Year Door, Super Smash Bros. Melee och en hel del Mario Party gick väldigt varmt under en intensiv period och även om det exklusiva utbudet var rätt tunt för Gamecuben i sig så var dessa spel ett mycket fint komplement när skittitlarna till Wii började regna. Det var också i och med dessa spel som jag kom i kontakt med en av mina favoritkontrollers; Wavebirden.

Så tack vare mitt Nintendo Wii behövde jag inte längre känna sådan ångest över att missa flera underhållande kvalitativa titlar. Ett av mina finaste spelminnen är när jag över en helg bjöd över några vänner, varpå en av dem tog med sig en hel hög med Gamecube-spel som vi sedan nötte oss igenom under varje vaken minut. Vissa höll högre klass än andra, men ni vet lika väl som jag att det inte alltid är allt. Har man rätt sällskap kan i stort sett vilken titel som helst bli ett varmt minne.

6. No More Heroes

Det Nintendo Wii som spelkonsol fått allra mest kritik för är bristen på kvalitativa tredjeparts-titlar. Inom sina egna väggar har man alltid haft mest kompetens, men under N64-peioden tappade Nintendo mycket momentum hos utomstående utvecklare. Detta blev ett problem även under Gamecube-eran och eländet fortsatte sedan in på nuvarande generation. Även om vissa utvecklare försökte skapa originella titlar med den unika kontrolluppsättningen så blev det mesta ändå skit i slutändan.

Något som dock ligger mig väldigt varmt om hjärtat är No more Heroes från 2008, som för mig slog ner som en bomb. Spelet hade allt jag eftersökt i det aktuella spelutbudet; attityd, stil och ren och skär spelglädje. Snabbkäftade Travis Touchdown föll mig helt i smaken och spelets upplägg pendlande konstant mellan briljant och absurt – men var alltid underhållande.

Och en sak blev väldigt tydligt för mig när jag nu i år testade Heroe’s Paradise till Ps3; detta spel behöver verkligen inte målas om eller skalas upp. En stor del av anledningen till att det kändes så bra att spela No More Heroes var för att man då var duktigt undernärd på häftiga spelupplevelser på samma maskin. Med det sagt så har Heroe’s Paradise fortfarande sitt existensberättigande. Men köp det inte för bonusmaterialet eller uppvriden HD-grafik. Köp det för det fantastiska spel som det fortfarande idag är.

—

Där lämnar jag er för nu, så återkommer jag nästa söndag för resterande positioner i denna lista. Lämna gärna en kommentar och berätta vilka upplevelser du haft med den lilla vita.

Har ni sett teasern för Spindelmannen-filmen som kommer nästa sommar? Är det någon mer än jag som tycker det är rätt intressant hur mycket inspiration man hämtat från Mirrors Edge i just denna trailer? Jag får den känslan ganska ofta. ”- De här har man säkert hämtat från ett tv-spel”, men i just detta fall går det inte att debattera – Teasern för ”The Amazing Spider-Man” är Mirrors Edge, med Spindelmannen i huvudrollen (1:43 in i klippet nedan).

Sedan FMV-sekvensernas glansdagar har spel som medium alltid sett upp på storebror film.Det är därav rätt naturligt att man också försökt använda sig av liknande berättargrepp i spelens värld. Var det någon som inte tänkte på filmen med Tom Hanks när de klev i land vid Normandie i Medal of Honor: Allied Assult? Och Remedy kan säga vad de vill, men en viss scen i Max Payne är en så bra karbonkopia som man för stunden kunde skapa av The Matrix. Ju längre fram i utvecklingen spelen kommer, desto mer knappar man också in på storebror och det är alltid lika fascinerande att dagdrömma om fotorealism inom spel – inte minst om spelregissörer också kunde nå den nivå som de allra bästa inom film befinner sig på.

Dock så tänker jag inte tappa fotfästet helt nu och påstå något annat än att det kommer förbli så under en väldigt lång tid. Men jag tycker mig se fler och fler ledtrådar att filmskapare faktiskt har inspirerats av olika spel, och inte tvärtom. I Transformers 3 utspelar sig många scener ur en förstapersons-vy som taget ur vilken Infinity Ward-shooter som helst. Fast med robotar och Michael Bay-explosioner då förstås.

När Rockstar väljer att slänga in The Cults gamla dänga ”She sells Sanctuary” i GTA: Vice Citys soundtrack är det inte bara jag som får upp ögonen för denna rockklassiker. Matthew Vaughn, eller någon i hans crew kommer också i kontakt med låten återigen och två år senare inleder man den otroligt trendiga och häftiga filmen ”Layer Cake” med samma låt.

Det kan tyckas långsökt och det må det också vara, men GTA: Vice City har sålts i väldigt många ex och därtill samlat en hel del annan uppmärksamhet också. Influensen kanske inte var direkt eller ens medveten, men ändå ett sätt där ett spel påverkat en film. Det är i alla fall vad jag tror.

Något som jag gärna lämnar utanför mixen är dock de filmer som baserats på spel-franchises. Det blir för enkelt, endimensionellt och slätstruket då – och allt som oftast är filmerna dessutom rent skräp. Istället vill jag fortsätta hålla mina ögon och öron öppna, för det pirrar verkligen till inom mig när jag ser små framgent, små vinkningar, om att en viss filmregissör eller producent spelat samma spel som jag. Och jag längtar till den dag då dessa två medium befinner sig på en jämlik nivå, för vem kan egentligen förlora på det?

Operation Platinum är ett pågående projekt som jag drog igång tidigare under året. Vad det i korta drag går ut på är att dess deltagare ska samla in totalt 10 Platina-trofeer innan årets slut. I nuläget är vi tre fyra personer som deltar, men tanken är att betydligt fler gärna får vara med och jaga, därav detta inlägg.

En Platina-trofee är alltså den belöning som man får när man låst upp alla andra troféer i ett spel till Playstation 3. En del är enkla, andra svårare men en röd tråd genom detta projekt är att vi väljer ut de platinas vi vill ha med omsorg. Det finns ingen poäng i att spela spel enbart för troféernas skull. Man ska kunna känna sig nöjd med sin platina, de ska representera väl investerad tid och något som man kan känna sig stolt över.

Operation Platinums delatagare just nu:

Anders Brunlöf

Antal platina: 6 – Heavy Rain, Dantes Inferno, Sly Cooper 1 (Sly Cooper HD-Collection), Batman: Arkham Asylum, InFamous, InFamous 2
Jobbar just nu med: Uncharted 2, Burnout Paradise, God of War. God of War 2

Jonas Söderström

Antal Platina: 4 – Borderlands, Fallout 3, Uncharted 2, InFamous.
Jobbar just nu med: Demon’s Souls, Final Fantasy XIII

Tobias Andersson

Antal Platina: 7 – God of War, God of War 2, God of War 3, Uncharted, Portal 2, InFamous, Uncharted 2
Jobbar just nu med: Ratchet and Clank: A Crack in Time, InFamous 2

NY! Markus Persson

Antal Platina: 8 - Castlevania: Lords of Shadow, Heavy Rain, Split/Second, Final Fantasy XIII, Spare Parts, Trine, LittleBigPlanet och Burnout Paradise
Jobbar just nu med: BioShock, Buzz: Quiz TV

Observera att tanken med detta projekt inte är att tävla mot varandra, som i min tidigare tävling. Här handlar det snarare om att uppmuntra, stötta och tipsa så vi alla når det mål vi satt upp. Nästa år kommer vi troligtvis fortsätta med att sätta upp nya mål.

Vill du vara med?

Givetvis vore det jättekul om någon av er också skulle vilja delta i detta projekt. Vill ni göra det är det bara att höra av sig till mig via kommentarerna här nedan, eller genom att maila till anders@svampriket.se.

”I might have laughed, if I had remembered how.”
- Max Payne

Just nu befinner jag mig i lite av en svacka. Jag vet inte om det beror på en undernärd social tillvaro eller om jag bara jobbat för mycket under senaste peioden, men en cynism har smugit sig på och greppat tag i mig. Filmer är dumt regisserade. Musiken låter skit. Och spelen är tråkiga.

Detta är en aspekt som gärna lämnas utanför ekvationen när det kommer till själva bedömningen av spel – var recensenten själv befinner sig emotionellt. Det är väl troligtvis också anledningen till varför spel så ofta bedöms på samma sätt som en tvättmaskin, vi behöver något att falla tillbaka på när inspirationen inte finns där, något som vi kan använda oss av istället för oss själva.

Under mina sena tonår var jag av åsikten att tv-spel inte var något för mig. Visst spelades det en del Tekken och årgångs-NHL när kompisar hälsade på, men mer än så var det inte. Spel var töntiga och tråkiga och detta hade jag vuxit ifrån.

Sen kom Max Payne.

En balett av våld. Ett spel som egentligen var lite för coolt för att vara bara ett spel. Så fort jag såg spelet på min kompis dator insåg jag att det var något som jag själv också var tvungen att prova på, Kort därefter hade mitt spelintresse åter väckts till liv och jag var tillbaka på banan igen. I efterhand kan jag enkelt se hur jag gärna hyllar spelet lite extra, just för att det var min väg ut från gropen.

Ibland funderar jag om det verkligen är så bra för mig att alltid begrava mig i omöjligt stora högar av spel. Min vardag är fylld till bredden av måsten och känslan av att ha gapat efter för mycket är påtaglig. Ofta lyckas jag finta mig ur de hörn jag alltid målar in mig själv i, men ibland undrar jag om det påverkar mitt spelintresse till det negativa. Får jag tillräckligt med utrymme för reflektion? Hinner jag andas mellan spelen? En fråga som jag för nu måste lämna obesvarad.

Jag ser ändå fram emot hösten. Jag längtar efter Batman och Nathan Drake och är faktiskt också väldigt nyfiken på vem som kommer gå vinnande ur striden mellan Modern Warfare 3 och Battlefield 3. Men det räcker inte. Det jag behöver nu är något som jag inte än kan se, en överraskning som tar mig med storm och inte släpper greppet. Som påminner mig om varför jag älskar tv-spel.

För just nu känns det mesta tråkigt.

Veckans speltriss är en bloggserie skapad av EmmyZ. För mer info, besök hennes blogg.

Ämnet i Speltrissen denna vecka är ”Liten”. Jag valde att tolka det med tre bilder från scener ur spel där man känner sig  just liten.

De nedladdningsbara titlarna är något som verkligen definierat denna generation. Titlar som Braid, Mega Man 9 och Limbo har enligt mig betytt mycket mer för spelbranschen än valfri förstapersonsskjutare. Men frågan är om vi inte passerat toppen nu. Precis som det övriga spelklimatet så ser årets upplaga av Summer of Arcade lite blekt ut. Samtidigt ska man ha i åtanke att de bästa av upplevelser ofta kommer när man minst anar det.

Insanely Twisted Shadow Planet är avkomman som uppstått efter att Limbo, Outland och PixelJunk Shooter haft oskyddat gruppsex. Åtminstone ur en rent visuell aspekt. Varje skärm ser fantastisk ut, med lika delar skarpa som mjuka färger och snygga effekter. Men något skaver. Hade spelet släppts för två år sedan hade jag prisat dess presentation upp till skyarna, men idag har jag svårt att bli överraskad. Visuellt är Insanely Twisted Shadow Planet som att lyssna på en samlingsplatta med ditt favoritband – fortfarande lika bra, men utan överraskningar och utropstecken,

För mig blir sedan själva spelandet en haltande historia. Inte för att spelet på något sätt är dåligt egentligen, utan för att jag konstant sitter och funderar på hur jag ska ta mig vidare. Spelet är uppbyggt som lika delar pussel som äventyrsspel och skillnaden mellan de två grundpelarna är väldigt distinkt. Att överleva i den nya världen är inga större bekymmer, svårare blir det när jag vill avancera. Det var länge sedan jag saknade en vägledande hand så mycket som här och de gånger spelet faktiskt försöker leda mig rätt via subtila små bilder och vinkningar, så blir det oftast bara värre. Jag flyger mest omkring i mitt paraply-liknande skepp och lösningen på problemen är allt som oftast att prova alla val tills man hittar rätt – ett fenomen  även känt som trial & error.

I sina bästa stunder förmedlar Insanely Twisted Shadow Planet en upplevelse jämförbart med Super Metroid. Känslan av ensamhet och isolation är tillsammans med den ändå övertygande presentationen spelets största behållning. Men med i mixen kastas också ingredienser som väger ned helhetsintrycket – ofta känns det nämligen som att Shadow Planet Productions varit osäkra på vilken upplevelse de vill förmedla till spelaren. Inspirationskällorna är tydliga, men genomförandet sjunger på för många melodier på en och samma gång. Än en gång så är det nödvändigtvis inte dåligt. Bara lagom bra.

Så jag suckar inte för att spelet är dåligt, inte heller endast för att jag har kört fast. Jag suckar mest för att jag kan se potential i ett spel som jag har hemskt svårt att förälska mig i.

Jag hoppas att det uppskattas, lämna mer än gärna en kommentar och berätta vad ni tyckte och om detta är något som ni vill se mer av här på Svampriket.

Tack till Namco Bandai som skickade oss spelet (och dessutom visade stort tålamod).

Jag är jättesvag för intressant och ovanligt berättande. Det förekommer i alla typer av medier men det är i spel som jag tycker mig se mest potential. Det är en typ av underhållning där vi är mer delaktiga än någonsin annars, där vi under bra förhållanden faktiskt bidrar och formar berättelsen själva. Mediet är fortfarande ungt och det finns fortfarande massvis med nya territorium som utvecklare kan utforska, något som gör att jag tycker tv-spel som hobby känns mer spännande än något annat.

Men där finns också en fin balansgång att vandra. För även om det är viktig att vi får känna oss delaktiga i det som händer, så börjar i alla fall jag tröttna på att spelkaraktärer i regel är väldigt slätstrukna och tomma, med baktanken att vi ska fylla i färgerna från oss själva. Jag börjar kortfattat bli trött på att spela som mig själv. Under större delen av ett år tog jag mig igenom Chrono Trigger till Super Nintendo. Och det var mycket jag älskade med det spelet, inte minst karaktärer som Magus eller Frog. Men Crono själv, den stumma hjälten, tröttnade jag snabbt på. Jag vet inte om det handlar om att han är en tonnårspojke med rött spretigt hår, som på någon timme går från att ligga i hans säng till att ge sig ut för att rädda världen, men vi klickade inte. Crono bleknade fort bredvid spelets övriga karaktärer, ändå kände jag mig manad att ha honom med i gruppen eftersom han ändå var spelets huvudperson. Men i efterhand känns han mer som ett verktyg, än en ”riktig” karaktär.

I andra änden av den ytterst personliga måttstocken hittar vi John Marston, huvudrollsinnehavaren i Red dead Redemption. Det har redan skrivits tillräckligt om detta spel egentligen, men i John finner jag äntligen en komplett karaktär, en man som redan har massvis av tungt bagage. Vi får äran att kontrollera John, ofta också fatta vissa beslut under resans gång, men även om beslutet fattas av mig så är reaktionerna i karaktären mer än trovärdiga. Rockstar har därtill den goda smaken att inte skriva oss på näsan, inte förklara allt in i minsta detalj utan lämnar vissa luckor, vissa för att fyllas senare och vissa för att förbli just en lucka. John håller vissa saker för sig själv – tänker tyst, och det gör han mer mänsklig än någon annan.

Nu har jag endast nämnt nyare karaktärer i nyare spel, men det finns också goda exempel längre bak i tiden. Många gånger använder jag Playstation-eran som den tidpunkt då spelen växte upp och mognade, inte minst tack vare Final Fantasy 7. Cloud må vara tystlåten och platt till en början, men under den långa resan som spelet innebär så växer också karaktären in till en mer komplett och verklig personlighet. Man förstår tillslut Cloud, man kan relatera tills hans aktioner och hans agerande. Han är inte bara rätt person på fel plats, han tar ansvar och resonerar som både du och jag skulle göra, om än i en värld långt från våran verklighet.

Det finns otaligt många fler exempel, åt båda hållen, men det jag vill ha sagt är att jag är trött på platta och tomma karaktärer. Jag kräver numera mer än att personen i fråga är ”på fel plats vid fel tillfälle”, och jag förväntar mig mer personlighet än ett verktyg. Framtiden är spännande, men det gäller också att den utvecklas åt rätt håll och ska vi gå enbart efter försäljning ser det mörkt ut. Kunde du exempelvis relatera till Joseph Allen, James Ramirez eller Gary Sanderson?

Vilka de är? Spelbara karaktärer i Modern Warfare 2.

Loggbok över Anders tankegångar tillsammans med Puzzle Dimension

Dag 1

- Jaha, ett pusselspel alltså. Jo men det kan bli kul, jag brukar ju generellt gilla pussel i spel. Det är ju förstås när de agerar komplement till annars mer fartfyllda och tempoväxlande spel. Appropå det; gud vad jag längtar efter Uncharted 3! Jo, spela var det ja!

Puzzle Dimension alltså. Tråkigt namn. Svenskutvecklat också? Där ser man, var inte också Kula World det? Det var kul trots allt.

Annars är regelrätta pussel jävligt tråkiga. En hög med träklossar som ska pusslas ihop, näe det har aldrig varit något för mig. De enda känslorna jag får av det är ”- Gud vad stökigt!” och ”- Det där tänker inte jag plocka reda på!”.

Snark. Långa laddningstider.

Ok, första pusslet, borde även jag klara av utan att gnissla tänder. Japp inga problem. Det är ju faktiskt riktigt likt Kula World! Eller är det mitt minne som sviker mig? Där rullade man ju också en kula på löst hängande plattformar i 3D. Och det här spelet som är 13 år yngre ser ju inte nämnvärt bättre ut. Jag gillar bakgrundsmusiken dock! Sköna retrodoftande melodier, även fast de ligger väldigt långt bak i ljudmattan.

Det här går ju som en dans! Femte banan avklarad. Hm. Inga trophies än? Dåligt.

Ok, så du kan rulla din kula, och du kan hoppa. Vissa plattformar av sten, vissa av sten som går sönder och vissa av is. Men på is kan du inte få stopp på din kula, men kan fortfarande hoppa? Känns logiskt, än så länge är jag med. Svensk text i menyerna är ändå fint, inte minst för att spelet kommer från vårt land – men vissa ordval känns lite ologiska. Som om man gjort spelet på engelska och sedan översatt det till Svenska ändå.

Men vad fan! Satans is! Går det alltså inte att få stopp på kulan alls? När nu skiter jag i det här!

Dag 2

- Om man skulle ta och spela lite mer då. Pågår ju en omfattande debatt om att man ska klara sina spel just nu. Bäst att sköta mig så att inte recensionspolisen kommer och tar mig..

Nåväl, den där förbannade isen är väl fortfarande kvar? Aha! Jag hoppar över trasiga stenblocket första gången, och kan på så vis spara det så jag kan ta mig tillbaka samma väg! Fan vad smart jag är, Blommor ska man samla alltså? Undrar om det finns något motiv med det, mer än att de ser fina ut? Kanske den här kulan har en partner som han ska ge blommorna? Eller så ska han ge dem till sin tvillingbror, kulor brukar ju komma i par..

Okej, första världen avklarad! En del pussel är verkligen kluriga, och det är lite väl drygt att man måste se den där laddningsskärmen hela tiden. Sen blir ju musiken tjatig efter ett tag också. Den är mysig, men det skulle inte vara helt fel om man fick en ny låt lite oftare än bara vid ny värld.

Hur många världar finns det egentligen? Oj, så många! Och med så många banor på varje värld? Ojoj. Kommer ju ta en mindre evighet att ta sig igenom det här, i alla fall i mitt tempo.

Okej, nu leker vi med knappar och spikar. Ajaj, spikarna gör ont. Spikar på kulor, aldrig trevligt. Gud vad pubertalt det blev helt plötsligt – måste vara överexponeringen av Ludde som ligger till grund.

Spikar och eld alltså? Men eldplattorna fyller samma funktion som de trasiga stenblocken? Konstigt designbeslut.

Men för fan! Det här pusslet är ju omöjligt! Och visst kan jag gå vidare till nästa värld redan nu, men jag vill ju klara alla banor! Och fortfarande ingen trofé? Vad är det här? Näe, nu spelar jag något annat istället.

Dag 3

- Det är det här jag gillar med småspel! Man kan liksom bara hoppa in och… Gaah! Laddningsskärmarna från helvetet!

Såja, äntligen tillbaks. Får se, hur var det nu? Okej, så nu kommer 3D-elementet in betydligt mer. Känns nästan som Super Mario Galaxy det här.  Vad är upp och vad är ner? Skönt att det ändå inte tar lång tid att ladda om banorna, jag dör ju hela tiden.

Det här spelet skulle min kusin gilla. Han var alltid så, skulle hålla på och göra saker krångligt för sig själv. Han gillar väl vanliga träpussel också vill jag minnas. Näe, jag förstår fortfarande inte poängen. Vill man se den hela bilden? Här är ett hett tips; kolla på kartongen!

Den här kontrollen känns lite osmidig ibland,,

Öken är alltså nästa element att bli introducerat. Man kan rulla ner i en ökenplatta, men bara hoppa därifrån. Hmm. Kommer skapa mycket problem för mitt arma huvud. Men vad fan! Om jag ångrar mig då?

Hopp, hopp, hopp, backa, hopp, hoppa tillbaka..

Oj, har jag spelat så länge? När hände det här? Gillar jag plötsligt det här spelet? Men det stämmer väl ändå inte? Är nog att jag spelar på ren envishet, jag gillar ju inte att förlora och det känns som att utvecklarna sitter och skrattar åt mig när jag inte tar mig vidare.

Teleportörer.. Ja, varför inte?

Dag 4

- Ja igår var det ju riktigt kul att pussla sig fram. Får se nu, sten, is, eld, sand och teleportörer. Vilken röra! Men nytt tema i alla fall, fick spelet att se lite fräschare ut. Men samma musik fortfarande? Blä, jag sänker nog och lyssnar på min egna musik istället.

Känner hur min intelligens växer ju längre in i spelet jag kommer. Eller är det för att jag varit gräsänkling så länge? Jag kanske är funtad på samma sätt som George i Seinfeld? Ju mindre jag ligger, desto mer funkar pannbiffen? Det är en teori värd att studera..

Nu börjar saker röra på sig! Snart färdig känner jag. Det mesta går om man är envis verkar det som. Jag luras ju hela tiden att tro att jag är på rätt väg också. Och tiden bara försvinner.

Ibland känns det faktiskt som att det finns flera olika sätt att lösa ett och samma pussel. Det är bra, jag gillar att göra saker på mitt sätt, känns rättvist. Undrar om utvecklarna skulle citera ”Yrrol” om de såg på? ”- Ja, så kan man ju också göra. Men det är inte rätt!” Haha! Bra film.

Men vad i..? Hur i hela..? Men.. om.. Vad faan! Kanske om..? Nähä, men tvärtom då? Aaahaa! Ojoj.. Skit också! Får se.. Nu kanske..?

Mitt huvud värker.

Kanske börjar bli dags att skriva lite om det här spelet då? Hm, hur kan man då göra det intressant? ”Här är ett spel, där man rullar en kula. Det ser ut som ett annat spel som kom för 13 år sedan, där man också rullade en kula. Fast det är är  ett nytt spel. Med musik som försöker låta gammal.. Och du ska samla blommor..”

Usch. Jag vill inte skriva. Jag vill inte tänka. Vill bara kolla på B-action och klia mig på magen. Och ostkrokar vill jag ha! Mmmm… Ostkrokar..

Dag 5:

- Då ska vi se. Inte en standardrecension alltså. Något kortare? Absolut, men vilken vinkel ska jag ta då? Finns en jävla massa vinklar i spelet, men det hela kokar ändå ner till endast ett pusselspel.

Utanför lådan, utanför lådan..

Men om jag försöker mig på att vara lite rolig då. Det kan ju bli.. kul?

Jaja, runt 1200 ord får räcka. Jag säger det i en mening istället;

”Puzzle Dimension är ett pusselspel som lever upp till sitt namn, tack vare många och kluriga pussel i flera dimensioner.”

Okej, en räckte inte..

”Det är stundtals kul, stundtals frustrerande, men uppmanar hela tiden spelaren att spela mer.”

Och så slutklämmen då..

”Det är perfekt för den inbitna pusselfantasten, men får oss andra blir det svårt att motivera när det konkurrerar med många andra mer intressanta spel denna sommar.”

Skriva inlägget på WordPress.. Meta-overload.

Tack för att ni läste. Jag svarar på frågor om det behövs.

Denna vecka rundar vi av den andra säsongen av Retroresan. Något som under denna säsong har vuxit till sig till en väsentlig och mer framträdande del av våra avsnitt är musikpausen och därför tycker vi att det skulle vara passande om ni fick vara med och välja ut en av de musikpauserna som vi kommer ha i säsongsavslutningen.

Nedanstående lista är samtliga låtar (tillgängliga på Spotify) som spelats i musikpausen under säsong 2. Ta en funderare, gör ert val och kommentera sedan vilken som varit bäst. 

• Trio Tetris – Nolerco
• Casiokid – The Cause of This
• Paul & Storm – Frogger! The Frogger Musical
• Your Favorite Martian – Club Villain
• Philter – 8-Bit Smiles
• I Fight Dragons – Welcome To The Breakdown
• Bondage Fairies – He-man
• Alex Day – Sonic Doesn’t Need A Story
• Skrillex – Scary Monsters And Nice Sprites
• Parry Gripp – The Girl At The Videogame Store
• Cutout Collective – KID
• Kirby Krackle – Up, Up, Down, Down
• Zedd – The Legend Of Zelda – Original Mix
• Desert Planet – Dragon Bump
• C24C – Super Mario Bros.
• 4mat – Paper Dolls
• Horse The Band – Murder
• 047 – Robopop
• brentalfloss – Ducktales With Lyrics (Moon Theme)
• Machinae Supremacy – Indiscriminate Murder is Counter-Productive
• Dubmood – Toffelskater – 2007 Remix
• Psilodump – The Somnambulist – Zabutom’s Gameboy Edit
• Thermostatic – Reasons
• Raddox – Summon Freak
• FantomenK – The Massacre
• Unicorn Kid – 8 Bytes
• Dunderpatrullen – Klart Grabben Ska Ha En Husvagn
• Anamanaguchi – Fast Turtle

Ladda hela listan i Spotify

Vid 19:00 torsdag kväll räknas rösterna.

UPPDATERING:

Som ni säkert redan märkt av så blir vår säsongsfinal försenad. Detta grundas i mycket jobb och en vilja att inte släppa något halvgjort. Vi hoppas ni har överseende med detta, vi jobbar på så fort som vi bara kan. Röstningen är i alla fall avslutad och rösterna är räknade. Vilken låt det blev märker ni när avsnittet väl kommer ut.

Veckans speltriss är en bloggserie skapad av EmmyZ. För mer info, besök hennes blogg.

Helt plötsligt är vi många som gör denna spelsajt på en och samma gång, vilket innebär att vi måste samsas om en hel del. I fallet med speltrissen kommer vi turas om, där jag får vara först ut när temat är ”Blek”.

Jag valde faktiskt att omtolka tre annars färr färgrika bilder, eftersom blekt och sepia faktiskt är rätt snyggt.

Ni som läste min gamla blogg minns säkert att jag gillade att skriva listor, som jag sedan hade till vana att publicera på just söndagar. Detta tyckte vi på Svampriket var en fin tradition, och tänkte således fortsätta med det även här på nya sajten, där det givetvis kommer vara fler än jag som skriver listorna.

Denna söndag är det dock jag som vanligt och jag har valt att inrikta mig mot en rätt smal grupp spel, som vuxit ordentligt på mig under de närmaste åren

Topp 5: Tower-defense

Denna subgenre passar sig faktiskt utmärkt, likt dessa listor, att tillbringa söndagarna med, då det kräver precis lagom mycket uppmärksamhet. Här listar jag mina fem favoriter och har ni inte testat något av spelen råder jag er att göra det med detsamma.

5. Robo Defense (Android Market)

Jag gillar ju ofta inte bärbart. Det är obekvämt, otympligt och spelandet blir ofokuserat. Därför valde jag att köpa en Android-telefon, inte en iPhone. Men när jag hade min nya, smarta och snygga telefon så ville jag ju ändå testa några häftiga spel, så länge de var gratis och inte helt överkörda med reklam. Angry Birds blev tråkigt rekordfort, så jag skickade ut en vädjan om bra tips. Ett svar jag fick pekade mig mot Robo defense, vilket ledde till att jag snabbt började gnälla över min telefons batteritid – spelet nöttes nämligen igenom på rekordtid.

Detta visar verkligen att formatet är helt oviktigt om spelet är riktigt bra. Jag hade rent ut sagt skitkul med Robo Defense och när det dessutom finns att testa gratis så tycker jag alla med snygga, smarta och olåsta telefoner bör ge spelet en chans.

4. South Park Let’s go tower defense Play! (Live Arcade)

Här handlar det troligen inte om att jag tycker spelet är fullständigt briljant egentligen. Främsta anledningen till denna placering är kort och gott licensen som man använder. Det låter fjantigt att säga det nu, men jag har varit ett stort fan av South Park sedan första säsongen rullade på Tv4, direkt efter Sen kväll med Luuk. Men vidare mycket kvalitativa spel baserat på denna licens finns det inte.

Men detta är nog ett av de minst dåliga. Faktum är att jag fann betydligt mer djup än jag väntat mig när jag väl började sjunka in i det. Kombinera med South Parks universum och ni har något utöver det vanliga.  Jag menar; hur kul är det inte att försvara sig mot hemlösa, sjätteklassare eller hippies efter ha sett utvalda avsnitt i serien? Att det dessutom bjussas på massvis med extragodis för fantasten gör ju inte det hela sämre.

3. Bloons Tower Defense 4 (PC)

När Desktop Defense släpptes för snart tre år sedan så innebar detta en boom för genren i flash-format. Tidigare hade det nästan exklusivt handlat om att du behövde ett större och svulstigare PC-spel, men nu behövde du bara en webbläsare. I och med succén kom också en hel drös med liknande efterföljare.

Min favorit av dessa är Bloons Tower Defense, som tog konceptet med en apa som ska skjuta ballonger (Bloons) och satte det i en Tower Defense-miljö. Den fjärde versionen är bäst för att den helt enkelt innehåller mest banor och bjuder på mest utmaning. Spelen i sig vinner oerhört mycket på att ha just ballonger som fiender. Ljudet som uppstår rätt långt in i nivåerna, när hundratals ballonger smäller av samtidigt, är extremt kittlande. Hade jag jobbat på kontor hade jag troligtvis fått sparken. Och troligen hade jag skyllt på Bloons Tower Defense 4.

2. Plants VS. Zombies (PC, App Store, Live Arcade, PSN)

Att mixa in zombies i ett Tower-defense spel känns ju som ett givet koncept. Men den som sedan kom med förslaget att det ska vara just växter och plantor som du försvarar ditt hem med borde nog se över sin medicin-lista. Men gränsen medan galenskap och genialitet är som bekant hårfin, och Plants VS, Zombies är ett ypperligt bevis på just det.

Spelet har av mig avnjutits på både PC och konsol där konsolversionen givetvis lider av bristen på en muspekare, men absolut inte så mycket som man kanske kunde tro. Efter några banor var det inte längre ett problem, och få spel har bitit tag i mig så hårt när det kommer till att ha viljan att bara spela en bana till. Jag är dessutom sjukt svag för zombies generellt och just dessa är ju helt sinnessjukt charmiga. Och när man klarat spelet får man ju dessutom en helt underbar musikvideo ackompanjerat med eftertexterna som belöning. Som sagt. Charmigt.

1. Pixeljunk Monsters (PSN)

Av alla de underbara Pixeljunk-spel som släppts på Playstation Network så är detta utan tvekan min absoluta favorit. Inte bara det, utan placeringen på denna lista innebär ju också att det dessutom är mitt förstahandsval när det kommer till att försvara en bas. Och förklaringen är nästan pinsamt enkel egentligen; Kooperativt spelande! Jag misstänker att andra utvecklare känner sig rätt dumma när de spelar Pixeljunk Monsters, för att samarbeta i denna typ av spel känns hur naturligt som helst när man väl testar. Vem trodde det? Jag var definitivt en av dem som tvivlade, men så fort min försvarande kompanjon tagit plats i soffan hemma hos mig så såg jag genast genialiteten bakom idén.

Sen ska det också nämnas att spelet faktiskt går att spelas själv, att det faktiskt även då är rätt njutbart. Spelet har dessutom en superlummig ljudmatta och en mjuk, avslappnande grafisk stil som gör det perfekt som ”spelet man spelar mellan spelen”. Ibland känns det nästan som terapi från all hets, alla våldsamheter och allvarliga konflikter. Men överst på listan hamnar spelet främst för sitt samarbetsläge, eftersom allt verkligen blir tio gånger så roligt just där.

—

Där är veckans Söndagslista slut. Förhoppningsvis har vi tiden och ambitionen att fortsätta med denna tradition mycket och länge. Har du önskemål på listor? Tveka inte med att lämna en kommentar.

Det är enkelt att på förhand säga ja till superkrafter. Vem har inte drömt om att kunna flyga, spotta eld eller osynligt vandra bland folk? Men hur du skulle hantera en situation där det var din bästa vän, och inte du, som välsignades med speciella krafter? Skulle du kunna acceptera att han eller hon inte satte ditt liv före tusentals andra? I InFamous från 2009, i Empire City, såg Coles bästa vän Zeke på med en skräckblandad förtjusning medan hans vän välsignades med superkrafter. Zeke var såklart fascinerad och imponerad över Coles nya egenskaper, men kunde samtidigt inte ignorera den växande känslan av avund inom honom. En känsla som senare förde honom till att svika sin vän när han behövde det som allra mest.

Lyckligtvis är också både sandlådan och spelmekaniken kvar som trogna byggstenar i InFamous 2.  Jakten på nya krafter för Cole är både roande och en drivande del i spelet, inte minst då man gång på gång blir påmind att domedags-slutbossen närmar sig New Marais. Staden som stort är också en stor förbättring gentemot föregångaren. Även om jag gillade den gråa, trasiga atmosfären från Empire City så bjuder New Marais på mer variation, inte minst när det kommer till kontrastrika miljöer. Soldränkta trädtoppar trängs med stormiga nätter och det som imponerar mest är hur miljöerna skiftar allt eftersom saker och ting händer i staden.

En annan sak som imponerar och som gör egentligen båda spelen rätt unika är att de trots bristen på källmaterial känns väldigt förankrade i en serietidningsvärld. Detta intryck förstärks givetvis av de mellansekvenser som använder sig av en liknande berättarteknik, men därtill finns det också ett djup i den värld som InFamous 2 representerar. Ju mer tid jag spenderar i New Marais, desto mer nystar jag upp kring karaktärers förflutna, stadens historia och omvärldens reaktioner på händelserna i Empire City. Om Sucker Punch från början menade att de två spelen skulle hänga ihop så bra är svårt att sia om, men de lyckas i alla fall övertyga mig.

Under spelets andra hälft står det klart att jag är fullkomligt förälskad i InFamous 2, och jag funderar samtidigt varför inte fler uppmärksammar dessa spel. Varför det känns som jag tillhör en väldigt liten och hemlig klubb, där det bara är jag och några få andra som fått spela det egentliga spelet. Det var samma sak med föregångaren. Det jag läser i recensioner rimmar inte med den känsla jag upplever tillsammans med spelet. Vem väljer att fokusera på en identitetslös slutboss när vägen dit är sprängfylld med häftiga superkrafter och storslagna strider med enorma bossar? Jag är mållös, för att jag inte förstår hur andra inte kan förstå.

”I en nedsliten soffa uppställd på ett tak i kvällssolen sitter de två vännerna Zeke och Cole. Runt om dem sträcker staden New Marais ut sig, en stad plågad av superskurkar, epidemi och en oundviklig domedags-koloss på ingång. Cole lutar sig tillbaka och förstummas över hur skönt det är att för en gångs skull få sitta ner. Stadens öde vilar på hans axlar och de senaste dagarna har varit en omtumlande resa för både honom och hans närstående. Men de är inget varken han eller Zeke tänker på just nu. Där och då sitter de bara ner och spenderar lite välförtjänt kvalitetstid med varandra, tillsammans med en dassig film och halvljumna ölflaskor, medan solen går ner bakom dem. Imorgon måste Cole rädda världen, men just denna kväll får han lite välförtjänt ledighet tillsammans med hans bästa vän.”

Väl på plats filmade vi en del och här ovan ser ni resultatet av det hela. Tidsbrist och slutkörda kroppar bidrog till att det inte blev så mycket intervjuer, men många fina bilder till fin musik blev det i alla fall.

Jag kommer definitivt besöka mässan även nästa år och jag råder er att göra detsamma -det fullkomligt osade kärlek och vänskap över lokalen och det var näst intill omöjligt att inte träffa en intressant eller rolig människa.

Var du där? Vad tyckte du? Kommer du nästa år? Lämna dina åsikter bland kommentarerna.

För mer information om mässan, besök retrospelsmassan.se

Vi vill också rikta ett stort tack till Nidde Nedelius och Tobias Andersson som hjälpte till att filma på mässan.

Föreställ dig en värld där tv-spelande inte uteslutande handlar om eldstrider, där din karaktärs överlevnad inte är den främsta moroten. Föreställ dig en värld som uppmanar spelaren att tänka kreativt, lita på sin intuition och sin intelligens. Där spel tillåts gå på tomgång för en stund – där karaktärer och historier får tid att utvecklas. I L.A. Noire blir detta verklighet – om än endast för en liten stund.

Det ska nämnas att ovanstående stycke bör tas med en nypa salt. Som det säkert redan framgått så finns det fler än jag som tycker till om L.A. Noire idag och denna text är skriven som en motreaktion av Tommy Håkanssons elaka ord. För när han slog på den stora trumman och i mångt och mycket sågade spelet rakt av så kände jag mig nästan tvingad att träda in. Inte för att L.A. Noire i själva verket är ett perfekt spel – men enligt mig besitter spelet många kvalitativa och framförallt unika inslag som jag vill lyfta fram, eftersom dessa enligt mig lyfter dels spelet i sig, men också spelmediet framåt.

Låt oss fokusera på det allra viktigaste först; Trots att Rockstars namn ryms på omslaget och överallt i spelet så är LA Noire inte ett Grand Theft Auto under 40-talet. Visst finns det många likheter mellan de nämnda spelen men ganska snart märker du att LA Noire är något helt annat, på gott och ont. 1940-talets Los Angeles är uppritat och strukturerat med en enorm finess och passion och även om jag av uppenbara skäl aldrig varit där själv så känns platsen levande och trovärdig. Detta till en viss gräns dock, den nyfikne spelaren upptäcker snart att staden för det allra mesta fungerar som en kuliss och inte alls bjuder på den organiska, levande känslan som senaste versionen av Liberty City erbjöd. L.A. Noire är ett spel som till allra största delen är uppbyggt och kretsar kring sin handling och sina karaktärer. Under kampanjen sitter du aldrig utan destination, du har hela tiden någon att förhöra, en brottsplats att undersöka eller en flyende misstänkt att jaga. Sidospår erbjuds, men tillför i stort sett ingenting.

En annan minst lika väsentlig skillnad mot GTA-serien är att LA Noire för det allra mesta inte är ett actionspel. Fokus ligger istället på detektivarbetet, att hitta ledtrådar, lösa pussel och med hjälp av dessa försöka få fram sanningen ur brottens misstänkta. Det är ett modigt drag av Team Bondi, även om det som koncept lider av sina barnsjukdomar. Men för det mesta känns allt briljant, en trevande inledning till trots, och lyckan av att hitta en avgörande ledtråd för att sedan lägga fram den som bevis mot den misstänkte är enormt tillfredsställande. Precis som Tarantinos bästa och mest laddade filmsekvenser handlar om dialog snarare än grafiskt våld så vänder också Team Bondi på steken och förvandlar de sekvenser som man normalt sett ser som tråkiga till det som är hela behållningen med spelet. Spelaren uppmanas att tänka själv, fatta egna beslut och även om det finns felaktiga beslut som bryter illusionen så är känslan av att få allt att falla på plats så mycket större. Under ett av spelets största stunder jagar du den seriemördare som länge härjat i staden, endast med hjälp av diffusa gamla dikter som leder till olika delar av staden. Du kan fråga din partner om råd, eller vänta till Cole själv kommer fram till lösningen, men störst belöning får du om du själv löser gåtan. Du känner dig smart – illusion eller inte så är det en minst sagt ovanlig känsla att få ta del av som tv-spelare.

Ansiktsanimationerna har varit det hetaste ämnet rörande spelet och det med rätta. I ett spel med redan imponerande grafik så är det när du sätter dig ner och träder in i förhören som spelet glänser som mest. Det är inte längre uppritade karaktärer med inhyrda röstskådespelare som gör jobbet längre. Listan på ”riktiga” skådespelare som medverkar i L.A. Noire är längre än vad jag någonsin kunde tro och tillsammans ger de verkligen en upplevelse utöver det vanliga, en upplevelse som ingen annan kunnat framhäva under denna generation, oavsett om man vill att spel ska följa i filmens fotspår eller inte. Skillnaden är så stor, så påtaglig att det under vissa partier känns som man spelar, eller åtminstone ser på, ett spel från nästkommande generation. I centrum har vi Cole Phelps som spelas av Aaron Staton och tillsammans med ett riktigt bra manus leverar han en engagerande karaktär. Det som tilltalar mig allra mest är att Cole till skillnad från majoriteten av andra huvudkaraktärer redan är färdig i sin utveckling. Cole har redan sin agenda, sina värderingar och åsikter. Linjerna är tydligt dragna och beslut kommer fattas vare sig du vill det eller inte. Här är det inte tal om någon halvfärdig tavla där vi själva får fylla i färgerna, det vi får istället är en komplett och trovärdig karaktär som faktiskt inte är mer än människa, på gott och ont.

Nu har jag medvetet valt att trycka på de punkter där jag tycker att L.A. Noire imponerar just för att agera som motvikt åt Tommys text. Spelet i fråga har absolut brister och det är sannerligen inte ett spel för alla. Med det sagt så går det inte att komma ifrån att L.A. Noir är en unik spelupplevelse som med en ”friskt vågat, hälften vunnet”-attityd plöjer upp nya beröringspunkter för spel som stort. I sann Rockstar-anda når också spelet mig när det förutsätter att jag kan en del om vår historia för att jag ska ta mig vidare i spelet. I L.A. Noire känner jag mig smart, inte för att jag löser pussel och gåtor utan för att jag slipper bli dumförklarad. Det, tillsammans med många andra faktorer gör L.A. Noire till den friska fläkt det är. Ett spel som kompromisslöst berättar en historia om mord, misstag och människor. Ett spel som tar risker. Ett spel som lämnar en del att önska, men desto mer att se fram emot.

Tommys åsikt om spelet.

För någon vecka sedan kom en första trailer ut på Tekken: Blood Vengeance, ett film-projekt som direkt fick ta emot skit och burop. Något i onödan, vill jag tillägga, för jag tror (eller inbillar mig) att det finns potential i detta projekt. Det första och absolut viktigaste är ju att detta till skillnad från skitfilmen från ifjol är animerad – vilket passar utmärkt för källmaterialet. Det har funnits mellansekvenser i själva spelen som sett rätt snygga och intressanta ut, och jag har fullt förtroende för att Mr. Cowboy Bebop, Dai Sato, kan tillföra än mer karaktär och kvalitet.

För med handen på hjärtat så finns det ett ganska bra ark att ugå ifrån inom Tekken-serien. Om man bortser från den krystade kampanjen i Tekken 6 (och det borde man) så hittar man ett rätt intressant triangeldrama inom en och samma familj – kryddat med demonblod och djävulshorn. Fick jag bestämma skulle man dock berätta mer kring tiden mellan Tekken 3/Tekken 4, då Jin fortfarande var ung och godtrogen, men att döma från trailern så verkar jag inte få min önskan uppfylld.

Men ändå. Min spontana reaktion är att jag vill se filmen. Förväntningarna består av lika delar förhoppningar som oro – och när man pratar om filmer baserade på spel är det en ganska bra uppdelning.

När jag för nästan ett år sedan skrev min önskelista inför E3 2010 fanns ev hd-version av Monster Hunter till PS3 med som en av punkterna. Under E3 fick jag inte min önskan uppfylld, och inte heller under det året. Men nu i dagarna har det bekräftats att vi PS3-ägare faktiskt kommer få ta del av monsterjagandet också, då Sony planerar att lansera många av sina PSP-hits även till PS3, där Monster Hunter blir den första.

Spelen kommer under samlingsnamnet PSP Remaster och om konceptet funnits på ritbordet länge, eller om det kommer som resultat av Sonys nya kamp med att vända negativ publicitet, kan vi bara sia om. Det gör mig i alla fall till en glad spelare, för även om jag äger en PSP och har spelat en hel del på den så är det många spel som jag hellre spelat med en riktig kontroll, på en riktig tv.  Det låter kanske lite fjantigt, men många av spelen på PSP har lidit av det faktum att de skulle gjort sig bättre på en stationär konsol.

Jag sitter givetvis och hoppas på både God of War och Metal Gear-spelen, och jag är nog inte heller ensam om det. Samtidigt kommer jag knappast gnälla över Monster Hunter 3rd som jag har varit sugen på att sätta tänderna i väldigt länge – 5 miljoner japaner kan väl knappast ha fel?

Jag har precis avslutat en både försenad och utdragen inspelningssession med Samson där vi pratat om GTA och GTA 2 i flera timmar. Jag känner en viss tomhet. Jag tycker mig ha underpresterat när det kommer till att förklara min kärlek gentemot Rockstar Games, varför jag älskar denna spelstudio så mycket som jag faktiskt gör, varför jag numera tycker de är bäst i världen. Samtalet är likvida över, så jag tackar Samson för pratstunden och skyndar mig sedan in på toaletten då nöden har kallat på mig alldeles för länge.

På vägen in greppar jag snabbt ett nummer av LEVEL från tidningsstället. Det jag snart märker är att jag helt slumpartat har valt helt rätt tidning, nämligen nummer 34 från februari 2009. Där skriver Thomas Wiborgh en artikel om då kommande GTA IV-expansionen ”The Lost and damned”. Det som fastnar, det som biter, är framförallt detta;

(…) Jag minns hur det kändes. Eftertexterna hade rullat förbi, alla uppdrag var slutförda och Niko stod i en grådaskig park med en jättelik, gapande tomhet som enda sällskap. Min bestående känsla var att ingenting var över. Ingenting var uppklarat, ingenting kändes riktigt bra.

(…) Så jag förträngde alla människor som dött längst vägen, gladde mig åt vännerna som tagit deras platser, vred om startnyckeln och körde därifrån.

Gran Theft Auto IV är en av de mest känsloladdade spelupplevelser jag haft, Det låter säkert helt vansinnigt i mångas öron, men det är sant. För även om Rockstar uppmärksammas för sin satir, sitt våld, sina levande städer, så handlade GTA IV för mig först och främst om människor. När man ägnat 60 timmar av sitt liv åt iaktta karaktärer fastnar vissa detaljer – en gångstil, ett handslag, en fånig mössa över toviga rastaflätor. Och när något välbekant försvinner så saknar vi det.

Jag sitter förstummad. Orden som används knyter perfekt an till de känslor jag har inom mig. Den känslan Thomas förmedlar är exakt den känslan jag var ute efter, den känslan som jag hoppades skulle komma av bara farten när spelen bokades att spelas i Retroresan. Den känslan som inte går att ta på, än mindre beskriva i egentliga ord.

Så även fast jag misslyckades med mitt mål så finner jag glädje i att det finns andra som känner precis som jag och dessutom har kvalitéer nog att kunna förmedla dessa känslor på ett sådant bra sätt. Vi pratar förvisso om olika spel och därmed också olika känslor, men utvecklaren är densamma och liten hade till 2008 blivit stor. Och bäst i världen.

Jag sitter på min toalett och känner; ”- Det är du och jag Thomas. Det är du och jag, och Rockstar Games!”.

Ikväll spelar jag L.A. Noire och förhoppningsvis ligger Rockstars unika dimma lika tät även denna gång.

För några månader sedan kom jag och min sambo på det geniala beslutet att placera vårat Nintendo Wii i sovrummet. I vardagsrummet fick det mest sitta på avbytarbänken till förmån för de ”större” konsolerna, men i sovrummet, där fick Wii:et återigen den speltid som den lilla vita maskinen faktiskt förtjänar.

Mitt Virtual Console-bibliotek har under de år jag ägt maskinen växt till sig ordentligt och att inleda dagen med att spela A Link to the Past i någon timme är aldrig fel, inte heller att avrunda samma dag med en hård arbetsdag i Harvest Moon. Och ett av dem spel som jag redan nu återbesöker, fast jag i regel brukar spela spelet endast under sommarnätter, är Super Metroid.

Och som ni ser på de spel jag nämner här ovan så har de alla något gemensamt. De kommer alla från Super Nintendo. Jag tror inte att jag kan minnas att jag har varit mer Super Nintendo-fanboy än vad jag är i dagsläget. Jag gillade maskinen när den var aktuell, men idag, ur retroperspektiv, så älskar jag den och framförallt alla de fantastiska spel som maskinen erbjöd.

Och när allt detta flög genom skallen på mig för någon dag sedan slog det mig att jag faktiskt känner en djupt engagerad tv-spelentusiast som aldrig har spelat ett enda Super Nintendo-spel. Någonsin. Mannen i fråga heter Lars Jensen och är chefredaktör på Skillpoint.se och därav också min tidigare chef. Hans historia är smått otrolig, eftersom han äger en helt bedårande samling SNES-kassetter grundat i sitt snudd på farliga samlarbegär (se hans samlarsajt på Retroquest.se). Men han har aldrig spelat något av dem. Någonsin. Han har utlovat att han ska, när det finns tid.

Lars, jag hoppas du läser det här. Ta en dag av din fritid och sätt dig ner med Zelda 3 för en stund. När du är färdig (för du kommer inte kunna slita dig) kan du sätta dig ner och avnjuta öppningsscenen i Final Fantasy VI också. Lyssna på Terra-temat, sug in atmosfären som stått sig så fantastiskt bra i alla dessa år. Varför inte sedan fortsätta med Turtles in Time, Super Mario World, ActRaiser, Chrono Trigger, Aladin, Rock n roll Racing eller Super Castlevania IV? Du har missat mycket och om du tillägnar bara en liten gnutta tid per spel så kommer det väga upp för alla dagar du nu gnetat med Shining Force.

Och för guds skull, glöm inte heller Super Metroid. Men det måste du ägna dig tid åt. Spela engagerat. Och gör det nu.

Det kallas ju Super av en anledning.

I en tid då majoriteten av de spel som blinkar förbi på min tv innehåller vapen, våld och krämiga one-liners är det extremt skönt att hitta en motvikt, en avkopplande terapi. En av mina äldsta vänner har spelat golf sedan tidiga tonåren och gång på gång försökt sälja sporten till mig utan någon som helst framgång. Vi delade lägenhet under gymnasiet och under ”golfveckan” var vår tv ockuperad med den segaste och tråkigaste sporten som jag någonsin sett.

Men när Tiger Woods PGA Tour 12: The Masters letar sig till min bluray-läsare ändras snart min uppfattning. Eller med handen på hjärtat så hade jag faktiskt mycket roligt åt golfgrenen i Wii Sports också, så det nya Tiger Woords-spelet agerar snarare som mitt nästa trappsteg upp mot konverteringen. För med en handkontroll i handen, en smygande bakfylla i kroppen och ett soffläge som får Al Bundy att skämmas inser jag att golf faktiskt är något för mig.

Nu finns det säkerligen fler tillfällen då spelet är roligt att spela och jag kan även själv tänka mig att spela spelet under lite mer fokuserade former och med folk med mer erfarenhet från sporten än mig själv. Just nu tar jag mig runt mest tack vare min allvetande Caddie och en rejäl skopa tur. Puttningen är fortfarande svår att få under kontroll, men jag antar att det liksom mycket annat är en vanesak.

Men det jag vill beröra är att jag har så ofantligt mysigt på banan i min första bekantskap med Tiger Woods – mycket för att jag faktiskt inte behöver fokusera, känna adrenalinet pumpa eller använda pannbiffen vidare mycket.

Jag kan bara sitta och spela. Och ha det jävligt mysigt.

Jag valde medvetet ut inFamous som det första spelet i mitt projekt att samla ihop tio platina-troféer innan årets slut för att jag länge känt att jag hade den inom räckhåll. Efter mina två tidigare genomspelningar hade jag samlat 78% av de troféer som spelet erbjuder – de som fanns kvar var förvisso kvar av en anledning, men det kändes långt från omöjligt.

Här tänkte jag gå igenom en handfull av de troféer som jag fick kämpa med. Vissa var svåra, andra mer tidskrävande. Siktar du på att plocka en platina i detta spel kanske detta kan komma till användning.

Brons: Rockhound
Beskrivning: Find 100% of the Shards
Det är tämligen vanligt att det ska finnas saker att samla på i moderna spel. Tanken är att det ska uppmuntra till utforskning och längre speltid. Men det finns en gräns, och med 350 shards fördelade på tre öar är Sucker Punch och dansar på denna gräns. Denna trofee är inte vidare svår egentligen, men ack så tidskrävande. Fram till att jag hade ca. 10-15 kvar gick det rätt fort, men sen inleddes ett ordentligt test av mental styrka. Att man efter en 8 timmars spelsession endast lyckats hitta 4 shards tär på psyket – och spelsuget. Visst kan man använda en valfri karta på Internet för lite vägledning, men den hjälper bara så mycket när det är så ofantligt många att samla och det endast är genom din minimala HUD som du kan detektera dessa. Tveklöst den mest tidskrävande bronstrofén jag någonsin samlat på mig.

Brons: Doctor Cole
Beskrivning: Heal 250 pedestrians
Att heala sina medmänniskor är ingen konst alls. Att heala 250 stycken av dem tar dock en hel del tid. Jag mindes fel från början, och trodde att det endast var 100 som man skulle hjälpa, vilket i sin tur ledde till en övertygelse om att denna trofé hade glitchat, något som tidigare drabbat mig i bl.a. God of War 2. Men jag fortsatte ändå att hjälpa upp alla de hundratals människor som ligger utspridda över hela Empire City och tillslut plingade det till. Tidsdödande visst, men är man medveten om trofén spelet igenom är det ingen stor konst. 250 personer är dock på gränsen till för många. I alla fall för en brons.

Guld: Hard Finish
Beskrivning: Finish the story mode on Hard, without changing the difficulty setting
Detta var den trofé som jag på förhand skulle vara jobbigast, just för att jag under mina genomspelningar på normal svårighetsgrad upplevde spelet som stundtals mycket svårt och dog ett flertal gånger. I efterhand kan jag dock meddela att skillnaden mellan Normal och Hard i stort sett är inget alls. Du är något känsligare, dina fiender något mer kraftfulla och välutrustade, men i grunden hade jag inte mycket större problem med denna genomspelning än de tidigare. Bara man tänker strategiskt, ser till att så ofta som möjligt angripa ovanifrån och så ofta som det bara går fyller på med elektricitet så går det ofta bra. Dör du får du börja om, ofta inte alls långt ifrån där du dog. Sista bossfighten är väldigt tidskrävande men det tar inte vidare lång tid innan man hittar mönstret som man sedan med fördel följer slaviskt. Inget utrymme för kreativt tänk just här.

Silver: Stunt Master
Beskrivning: Complete all of the stunts on the stunt list
Troligen spelets svåraste trofé, framförallt om man som jag vägrar använda en guide till sådana här saker. Totalt är det 21 stunts som du ska uträtta för att denna ska plinga, men av dem är det egentligen knappt en handfull som är svåra att få till egentligen. För mig var det framförallt en, som gick ut på att med hjälp av en Shockwave skicka tillbaka en granat på en fiende, som då ska dö av denna granat. Problemet för mig låg i att min Shockwave var för kraftfull, så att den inte bara skickade iväg granaten utan också fienden som den skulle träffa varje gång. Lösningen blev således att nedgradera och för en kort stund gå över till den mörka(röda) sidan, där min Shockwave inte var lika kraftfull. Ett par försök senare, och trofén var i hamn.

- – -

Sammanfattning
Sett med lite distans så var det inte vidare svårt alls att kamma hem en platina i inFamous. Detta gör mig dock inte mindre stolt, framförallt inte med tanke på hur mycket tid som jag faktiskt har lagt på detta spel. Som sagt var det drygaste utan tvekan att samla alla Shards, men i efterhand har jag ändå mestadels positiva minnen från spelet. Detta främst tack vare en stad som i stort sett jämt känns som en enda stor lekplats för en kille med superkrafter. inFamous 2 har mycket att leva upp till, och framförallt hoppas jag att det blir lika roligt att samla troféer där också.

Detta ger mig totalt fem  platina, vilket också innebär att jag har fem kvar för att nå mitt mål för året. Vilket spel som det blir härnäst har jag mina tankar kring, men jag vågar inte hugga det i sten ännu.

..Har även jag visat upp en rejäl dos inaktivitet. Orsakerna är många och ursäkterna lär komma – men det var länge sedan jag kände ångest över en blank vecka. Jag har varit bortrest till hemland(skap)et, jobbat lite och spelat mycket Turrican och Turrican II inför veckans avsnitt av Retroresan. Du borde lyssna på det.

Under helgen har jag sedan fortsatt min jakt efter den så attraktiva Platina-trofén i inFamous och kan nu också meddela att jag inte har vidare mycket kvar innan den dingar. Dock har jag, likt resten av världen, spelat nedkopplad från Playstation Network, och kring det har jag också funderat en del.

Nej, jag är inte vidare sur på Sony egentligen – i alla fall inte till de proportioner som andra verkar vilja ta det till. De har utsatts för en sofistikerad och väl planerad attack – en kriminell akt, som delvis har drabbat oss användare men som definitivt träffade Sony och företagets rykte hårdast, vilket också var attackens huvudsakliga syfte. Visst är det surt att jag inte kan komma åt Playstation Store eller synkronisera mina troféer, och visst kan man tycka att säkerheten borde vara större på en maskin som har så många användare och är tillverkad av ett sådant stort företag. Men jag kliver ner från talarstolen här eftersom jag inte egentligen vet jag pratar om, och fler borde göra detsamma.

Men givetvis hoppas jag att det löser sig och att det gör det snart. Den isolerade känslan av att inte kunna koppla upp sig är mer irriterande än en egentlig plåga, men det känns ändå som jag sitter på en maskin från förra generationen just nu. Och att betan för inFamous 2 pågår just nu hjälper ju inte heller.

Det finns två anledningar till att jag nu spelar inFamous en tredje gång.  Dels är jag, som tidigare utannonserat på jakt efter platina-troféer och i inFamous har jag endast ett fåtal kvar. Hur det går med min jakt återkommer jag med i ett senare inlägg. Den andra anledningen är självfallet att jag åter vill bekanta mig med Cole och Sucker Punch värld inför uppföljaren som nu är på ingång – ett litet trick, eller ursäkt om man så vill, som jag kommer använda mig av även senare i år inför den tredje delen i Uncharted-serien.

Uppföljaren till superhjälte-spelet från 2009 har haft lite kontrovers kring sig, i alla fall från min sida (läs mer via detta inlägg). För jag tyckte verkligen inte att det fanns så mycket att förbättra i originalet och jag hoppas också innerligt att känslan som Empire City lyckas förmedla återfinns i del två, även om man nu inte befinner sig i samma stad.

Även denna gång blir jag tagen av känslan i Empire City, och det är retligt enkelt att fastna, stanna upp och bara suga in av atmosfären som staden förmedlar. Lamslaget efter den explosion som är startskottet för spelets handling så har de flesta av stadens invånare ändå landat på sina fötter och det finns något smått romantiskt över den anarki som råder. Sättet som du kan påverka som superhjälte är egentligen minimalt, men endast den detalj att folk runt om dig beter sig olika beroende på hur du hanterar spelets karma-system räcker väldigt långt. Sen kan du ju också, via en rad olika valbara sidouppdrag förbättra situationen för invånarna i staden, om du känner dig heroisk nog.

Jag sa tidigt efter min första genomspelning att inFamous mer än nästan alla andra spel skulle må väldigt bra av några DLC-episoder. Jag upplevde det inte som att alla knutar var avklarade när spelets kampanj var över – och det gör jag fortfarande inte. Det finns, om man vill, hundratals historier att berätta och jag star fast vid att Sucker Punch har gjort en rejäl blunder här. För när jag nu snart är färdig med mina upptåg i staden för sista gången råder en rätt kraftig separationsångest, mycket också för att nästa spel inte tar plats i samma stad. Och jag tror Sucker Punch tyvärr kommer få hemska problem med att uppfylla mina förväntningar i inFamous 2.

inFamous 2 är ett av väldigt få spel där jag vill se så lite förändringar som möjligt. Jag tvivlar på att jag får som jag vill dock.

Det står klart nu. Mortal Kombat är återigen här för att stanna. Efter ha varit den absolut största konkurrenten mot Street Fighter på 16-bitars eran har serien med en långsam men väldigt stadig kurs dalat. För min egen del har det aldrig bekommit mig då mitt intresse för fightingspel föddes ordentligt först vid Tekken 2-epoken.

Men likvida är det fantastiskt kul att Mortal Kombat mottas med så öppna famnar. Det var nog inte bara jag som satt i halsen när spelet kammande hem 9.4 av GameTrailers. För bara några år sedan var fightingspelen i en mindre kris, då det enda egentliga spelet som fanns att tillgå var Dead or Alive – vilket aldrig varit något för mig. Sen kom Street Fighter IV och ändrade på allt. Nu droppar det ned titlar både här och där och i stort sett varje anrik serie har nu fått sin fortsättning.

Beträffande Mortal Kombat så har jag ett högt trappsteg att ta mig över innan jag känner mig bekväm med systemet. När man är så när som grön inom serien så finns det en hel del att studera, repetera och upprepa innan jag kan bjuda upp till ordentlig match. Men vägen dit känns i nuläget lockande, och första gången jag får till en riktigt schysst Fatality kommer ambitionerna skjutas upp än högre.

Sen är det givetvis anmärkningsvärt vilket extremt karaktärsutbud som Mortal Kombat har. Och nu menar jag inte extremt ur positiv bemärkelse – snarare känns det krystat och fjantigt, men de är de visserligen inte ensamma om. Men det är något extra unket med just dessa karaktärer, men jag har lite svårt att sätta fingret på vad.

Som tur är så finns ju Kratos att tillgå för att ta ner dem på jorden.

Jag vet. Det är måndag idag, så att publicera en Söndagslista kan tyckas lite konstigt. Men kalendern visar en röd dag, dessutom en dag som de allra flesta kan se som en extra helgdag. Så jag tyckte det var passande ändå.

Ämnet denna gång är superhjältar i spel. Jag älskar dem, i alla dess former men det är ändå rätt få som tolkas bra och rättvist i spelens värld. Den känsla och de krafter som vi föreställer oss när vi läser serietidningen eller ser filmen uppfylls rätt sällan när en handkontroll hamnar i våra händer. Lyckligtvis finns det dock undantag och här nedan tänkte jag lista de tio bästa försöken, som i vissa fall faktiskt satt standard för hur ett superhjältespel ska vara.

Topp 10: Superhjältespel

Jag är väl medveten om att jag omöjligt kan ha spelat alla de hundratals olika superhjältespel som finns där ute, så givetvis kan jag ha missat ett par godbitar. Upplys mig gärna i så fall, genom att lämna en kommentar.

Nu till listan.

10. Spiderman 2 (2004)

Format: PS2, Xbox
Utvecklare: Treyarch

Efter filmsucceerna signerade Sam Raimi skulle givetvis också tv-spelarna få sitt. Men för en gångs skull var spelet knutet till filmen faktiskt rätt bra. Visst fanns det partier och stunder då du svor över att den flinka spindeln inte riktigt samarbetade med dig, men så fort du svingade dig ut i den oväntat stora och öppna världen som Treyarch skapat var det ganska enkelt att glömma. Att spelet inte tar sig längre ned på listan handlar mest om de kontrollfrågor som adresserades tidigare, samt den rätt obalanserade svårighetsgraden, som ledde till att jag aldrig riktigt avslutade spelet. Men ett fint minne blev det ändå.

9. The Darkness (2007)

Format: PS3, Xbox 360
Utvecklare: Starbreeze Studios

En titel som man ganska enkelt glömmer bort i dessa fall är svenskutvecklade The Darkness. Det finns ingen oskriven lag på att alla superhjältespel måste utspela sig i tredjepersonsvy och passa alla åldrar. Detta tog Starbreeze vara på och serverade en minst sagt unik FPS-upplevelse. Och det viktigaste av allt i denna typ av spel; att känna sig övermäktig sina motståndare, lyckades man också pricka in perfekt. En uppföljare är hett efterlängtat av mig, men till dess kan jag bara råda alla som inte testat detta något bortglömda guldkorn att ge det ett försök. Så länge du inte är rädd för mörkret.

8. Marvel: Ultimate Allience (2006)

Format: PS3, Xbox 360
Utvecklare: Raven Software

Få är stark ensam. Till och med superhjältar måste ibland samarbeta för att ta itu med alla galningar och hot som de utsätts för i tid och otid. I Marvel: Ultimate Allience fick vi lyckligtvis följa med på en relativt välskriven historia där i stort sett hela Marvels karaktärsgalleri finns att tillgå på ett eller annat sätt. Att spelet därtill byggde mycket kring samarbete även spelare emellan gjorde det bara bättre. Uppföljaren från 2009 kanske också borde finnas på denna lista, men tyvärr har jag inte riktigt hittat tiden att spela det ännu.

7. Batman: The Videogame (1990)

Format: Nintendo Entertainment System
Utvecklare: Sunsoft

Det främsta minnet man har med sig från Batmans första äventyr på NES är utan tvekan musiken. Sunsoft verkade sitta på ett recept olikt någon annan när det kom till att pressa ur suverän chipmusik ur den grå lådan. I fallet Batman: The Videogame var det dessutom mycket annat som man gjorde bra. Även om karaktärens uppritning saknade mycket karaktär så fick man med det viktigaste i den blåsvarta kappan. Därtill hjälpte brottsbekämparens alla gadgets och akrobatiska färdigheter också till att verkligen definiera karaktären till en superhjälte.

6. The Incredible Hulk: Ultimate Destruction (2005)

Format: PS2, Xbox, Gamecube
Utvecklare: Radical Entertainment

Finns det en superhjälte som man inte vill möta i en mörk gränd så är det Hulken. I alla fall inte om han är stor och grön. Men att spela som honom, det var en helt annan femma. När Radical Entertainments tolkning snurrade i min PS2 var det enkelt att glömma alla pissiga tolkningar av den stora gröna hjälten knutna till filmen från 2003, här handlade det bara om ett kittlande kaos av flygande bilar och stora explosioner. Att hoppa mellan hustak var också kul, givetvis.

5. X-men origins: Wolverine (2009)

Format: PS3, Xbox 360
Utvecklare: Raven Software

Under sommaren 2009 höll jag på att tappa hakan. För en gångs skull fanns det ett spel som var hästlängder bättre och mer underhållande än filmen som det baserades på. Nu kan det vara så att mitt minne sviker mig och att det faktiskt har funnits fler sådana tillfällen, men i vilket fall var det en varmt välkommen överraskning. Nu ska jag dock inte gå för långt och påstå att perfekt eller briljant, för det är det inte. Spelet kryllar av buggar och missar och där grafiken ibland glänser så finns det desto fler tillfällen då den ser gammal och föråldrad ut. Men som spel så är det fantastiskt roligt att spela, vilket i slutändan är det absolut viktigaste.

4. Marvel VS. Capcom 3: Fate of Two Worlds (2011)

Format: PS3, Xbox 360
Utvecklare: Capcom, Eighting

Vilken del i denna serie som man väljer är egentligen oväsentligt. De har alla ett fantastiskt karaktärsgalleri, sjuka kombos och så mycket färger att dina ögon börjar gråta. Av glädje, givetvis. Och det finns mycket glädje att hämta i denna fighter, oavsett hur duktig du är på det. Den galenskap som genomsyrar hela serien är verkligen svår att värja sig ifrån och man ser gärna mellan fingrarna när Spindelmannen reser sig efter en massiv laserattack från Iron Man. Det är bara på låtsas, trots allt.

3. inFAMOUS (2009)

Format: PS3
Utvecklare: Sucker Punch

Cole McGrath står ensam på denna lista då han är den enda av dem här som inte existerat inom något annat medie än tv-spelet. Där Batman och Spindelmannen har både serietidningar, filmer och tv-serier att falla tillbaka på och hämta inspiration från så är Cole en helt ny bekantskap för spelaren när man börjar spela inFamous. Sucker Punch ska ha en enorm eloge enbart för det. Berättandet och superhjälte-tolkningen är uppe bland de bästa och slåss, och som spel är det en suverän upplevelse där parkhour-moment vävs samman med skjutsekvenser och renodlad brawling. Det mesta finns där i inFamous och på denna lista var spelet givet.

2. T.M.N.T. IV: Turtles in Time (1992)

Format: Super Nintendo
Utvecklare: Konami

Folk verkar glömma att de muterade sköldpaddorna faktiskt också går under termen ”superhjälte”. Jag antar att det i grunden handlar om den barnvänliga stilen, men de uppfyller enligt mig alla kriterier som krävs för att få komma in på listan. Och när de gör det, då når de också nästan till toppen tack vare deras resor genom tid och rum i Super Nintendo-klassikern från 1992. Få spel jag spelat har känts så perfekta, så klockrena och så underhållande på en och samma gång. En del kallar det för enkelt, men för mig ligger svårigheten på en riktigt bra nivå, där man enkelt tar sig igenom spelet på ”Easy” men ofta behöver hjälp på ”Hard”. Lyckligtvis finns det ju också samarbetsmöjligheter, som gör det hela ännu roligare.

1. Batman: Arkham Asylum (2009)

Format: Ps3, Xbox 360, PC
Utvecklare: Rocksteady Studios

Och det här är väl listans mest uppenbara placering. Det är få som har något negativt att säga om Batman: Akrham Asylum, och har de det så är det bara små petitesser. För det här är inte bara det bästa spelet med en superhjälte i huvudrollen – det är rent av ett av världens bästa spel någonsin. Tre av spelen på denna lista släpptes under 2009, vilket gjorde det året till ett suveränt sådant. Arkham Asylum var utan tvekan kronjuvelen, där du faktiskt fick spela som Batman fullt ut. När man i skydd av mörkret tyst spanade ut över de skräckslagna underhuggarna till Jokern kände man sig verkligen som ett rovdjur, som en superhjälte. Som den coolaste superhjälten någonsin, faktiskt. Uppföljaren kan inte komma snart nog.

–

Där har vi det. Som sagt, har ni synpunkter eller förslag på fler listor får ni mer än gärna lämna en kommentar. Tack för nu, och på återseende!

Veckans avsnitt av Retroresan är nu inspelat och jag och Samson har malt på i timmar över hur rädda vi blev av det nu 12 år gamla Silent Hill. Startskottet för den numera klassiska serien lämnade ingen av oss oberörd och när nu pulsen åter lagt sig på en behaglig nivå är det enklare att reflektera över det vi varit med om.

Inte nog med att det är slående att ett så pass gammalt spel med sin i dagens läge fula grafik och uråldriga kontrolluppsättning fortfarande fungerar – det känns nästan som att det faktiskt fungerar bättre idag just för att det jobbiga fula och opraktiska faktiskt också skänker något till spelaren. Idag är vi vana att enkelt och snabbt vända oss om och dra iväg ett skott som sitter precis mellan ögonen på vår fiende. Det funkar helt enkelt inte i gamla Silent Hill. Givetvis är det till allra största grad tekniska begränsningar som hindrar spelaren, något annat vore absurt att påstå, men ibland är det faktiskt till spelets fördel. Ibland är gammalt och dåligt något som är bra för spelets helhet, för upplevelsen som spelet förmedlar.

Det kan vara jag som febrilt söker efter något romantiskt i att spela retrospel, men just i detta fall tycker jag det är tydligt att tidens tand inte alltid är något negativt. Nu besitter Silent Hill många andra egenskaper som i grunden inte handlar om att de är dåliga – däribland en bra handling och en lika skräckinjagande som genomtänkt ljudmatta – men det är just det där jobbiga, svåra och skitigt fula som etsat sig fast i mig. Det som var dåligt då har blivit rätt bra nu.

Det är lite som när matteläraren för första gången försökte förklara att minus och minus faktiskt blir plus. Det gick emot logiken, men var rätt ändå.

På fredag hör ni våra fullständiga intryck. Serveras lämpligast med en ordentlig dos fredagsmys och något hårt att hålla i.

För snart ett år sedan inledde jag och min gode vän Jonas Söderström en tävling, närmare bestämt en jakt på troféer på Playstation 3 som vi kort och gott kallade Troféjakten. Och konceptet var enkelt; vi skulle ni nivå 13 i trofé-rank snabbast möjligast. Tillslut vann jag, efter en mycket utdragen och mot slutet rätt ensidig kamp.

Men min mättnad och segerglädje har nu lagt sig, och en hunger har återigen uppstått i att jaga troféer, upprepa och finslipa små detaljer endast för det där välbekanta klingande ljudet. Jag frågade Jonas om han ville ta en omgång till, med lite annorlunda regler, men han hade varken tid eller lust. Ingen annan av de jag frågat var heller intresserad av den tävling jag tänkt mig.

Så därför kommer jag nu tävla mot mig själv. Eller rättare sagt; jag kommer sätta upp ett mål för mig själv och mitt trofé-samlande. Det jag kommer göra annorlunda denna gång är att fokusera på Platinum-troféer. Mitt mål är att jag ska ha totalt 10 Platina innan året är slut. I nuläget har jag lyckats samla på mig fyra, vilket har tagit mig åtskilliga speltimmar, men samtidigt har jag inte lagt manken till ordentligt, något jag nu ämnar att göra för att fånga in de återstående sex.

Jag har redan satt igång med min jakt, i och med ytterligare besök i staden Empire City, i inFamous. Men mer om det i ett senare inlägg.

Gångerna jag dömt ut mobilspel och bärbara spel generellt är oräkneliga. Även om jag uppskattat många spel inom dessa kategorier så har jag ofta snabbt tröttnat och istället lyft blicken mot min tv. När jag under hösten köpte en Android-telefon så var det inte heller för att primärt spela på den, utanför alla andra godsaker som man numera kan göra med sina telefoner.

Jag hörde dock länge ett evigt tjat om Game Dev Story från min vän Tobias (@belajjal på Twitter). Men min vana trogen så gjorde jag ingen stor grej av det, just då fanns spelet dessutom bara på AppStore, och den tidigare så stora snackisen Angry Birds tröttnade jag snabbt på.

Månader senare släpps också spelet på Android Market, och i fredags, under slötimmarna på jobbet, testade spelet för första gången. Och det gick sinnessjukt snabbt att fastna i det, till min stora förvåning. Slötimmarna försvann i ett rasande tempo, telefonens batteri likaså och jag började snabbt förstå varför Tobias pushat så hårt för spelet. Det enda negativa var egentligen att spelet också snodde åt sig åtskilliga timmar av min natt där jag normalt sett skulle ha sovit för att vara redo för arbetspasset dagen efter. Istället fick jag masa mig till jobbet likt en Zombie, för att sedan sitta och längta till nästa toabesök.

Jag behöver inte skriva hur bra spelet är eller vad det går ut på. Det jag vill förmedla är kort och gott att jag är tokfast i ett spel på en plattform som jag gång på gång har dömt ut. Någon är alltid den första, eller så är det undantaget som bekräftar regeln. I vilket fall som helst så vill jag tacka Tobias för tipset, ditt tjat var minst sagt rättfärdigat.

Nu behöver jag bara hitta bättre batterier åt min HTC Legend..

Sen slår det mig att det inte direkt var första gången företaget rönte framgångar. I videoklippet ovan visas den första fasen i den explosion som företaget stod för när de introducerade Nintendo Entertainment System för den amerikanska marknaden. Och även om det är stor skillnad på då och nu så är det väldigt många ord och fraser som känns igen även på senare år.

Nintendo är alltid Nintendo och även om jag tror att deras nya konsol inte kommer sälja så bra så att den finns på varje ålderdomshem, så tror jag definitivt att maskinen kommer sälja. Och folk kommer, även då, vara Nuts for Nintendo.

Himlen är blå. Påvens röv är vattentät. Jag älskar Mega Man.

Det kallas självklarheter.

Mega Man Universe var ändå ett rätt intressant projekt, så det är med ett tungt huvud som jag nu reflekterar över att projektet dödsförklarats. Visst, det såg minst lika konstigt som intressant ut, och när Inafune själv inte längre jobbar under Capcoms tak så kan man ju knappast kalla det för en uppseendeväckande nyhet. Men ändå. Det är Mega Man.

Vart den blå bombaren ska ta vägen nu är en rätt intressant frågeställning. Med Mega Man 9 gjorde man honom aktuell igen. Men i Mega Man 10 kändes det lite som att Capcom återigen tappade bollen. Just därför är det superviktigt att nästa reinkarnation av min barndomshjälte blir något nytt, något roligt och troget. I Retroresans specialare pratade vi lite runt ämnet och konstaterade att en nystart av X-serien ändå vore rätt roligt.

Men jag hade också, trots allt, förhoppningar på Universe. Det var rätt svårt att via de trailers vi fick se utröna vad spelet i grunden handlade om. I bästa fall hade det blivit ett LittleBigPlanet i blå kostym, med möjligheter att bygga egna banor och med ett brett karaktärsgalleri. Men den ökända japanska konstigheten hade också kunnat förstöra för ett sådant upplägg och troligtvis är det också just denna konstighet, kombinerat med Inafunes avhopp som bidrog till att projektet kastades i soporna.

Hur skulle ni vilja att nästa reinkarnation av Mega Man ser ut? Lämna en kommentar och reflektera.

Jag har snackat en del skit om Microsoft och deras Xbox Live just för att man måste betala för att få ta del av den ”totala” upplevelsen. Med detta i åtanke är det nu rätt ironiskt att jag tecknat en årsprenumeration av Playstation Plus, som i slutändan är i stort sett samma sak som guldmedlemskap på Live. Som storkonsument av Playstation Store har jag dock övervägt detta beslut länge, eftersom jag köper en hel del material där varje månad. Men som för så många andra så har det varit lite svårt att rättfärdiga den rätt höga prislappen.

Detta var dock innan nyheten om att PS+ medlemmar får tillgång till en tidig kod/beta av inFAMOUS 2 nådde mig. Det var den avgörande faktorn för min del. inFAMOUS är för mig ett av de spel som står sig som mest unikt under denna generation och jag hoppas innerligt på att även del två kan underhålla mig under många varma sommarnätter. Betan kommer ge mig en liten vink i hur spelet kommer vara och förhoppningsvis också stilla min abstinens en aning.

Hur tjänsten som stort står sig i det långa loppet återstår att se, men det var faktiskt förvånansvärt mycket material som jag ändå ville ha, när jag väl hade betalat. Allt från teman och bakgrunder till små minis och retrospel föll mig i smaken och min nedladdningslista blev snabbt rätt full.  Sen gör det ju absolut ingenting att man nu kan ladda upp sina sparfiler i molnet och därmed alltid ha tillgång till dem. Det är ju lätt att vara efterklok.

Givetvis hoppas jag på fler fördelar senare under året. Jag är inte redo att rekommendera tjänsten till andra intresserade ännu, men mitt första intryck är ändå oväntat positivt.

Med en sporttokig mamma var det få idrotter jag inte fick testa på som ung. Tennis var en av de sporter som jag faktiskt var ganska bra på. Det psykologiska spelet, att alltid tänka några steg framåt och vikten av momentum var alla faktorer som tilltalade och fungerade för mig. Som bekant blev jag dock ingen Robin Söderling. Men under senare år har jag också kommit fram till att tennis är en sport som översätts bra till tv-spel. Främst är det Virtua Tennis-serien som jag fattat tycke för, men när Top Spin 4 hittade sig hem till mitt brevinkast var det en optimistisk Anders som öppnade paketet.

De flesta av tennissens stora ansikten ryms innanför fodralet, men som blågul representant är det svårt att känna att stallet är komplett, då tidigare nämnda Robin lyser med sin frånvaro. Vi får helt enkelt nöja oss med Björn Borg, vilket kanske inte heller är fy skam, men när vi nu äntligen har en bra representant för vårt land i tennisens toppskikt igen är det lite tråkigt att man inte inkluderat honom.

Men vem behöver egentligen en befintlig superstjärna när man kan skapa sin egen. Min blev den unge och hetlevrade Jim Clyro från Kanada. Med en röd Mohawk-frisyr och en attityd kaxigare än vilken indierockstjärna som helst klättrade han fort på både den inhemska och internationella rankingen. Motståndet skiftade snabbt från lågt seedade amatörer till storheter som Andy Murray och Roger Federer. Och lika enkelt som det är att klättra till toppen är det också att spela själva spelet. Spelmotorns främsta byggsten är timing, och även om systemet till en början kan kännas lite förenklat så visar det sig ju mer du spelar att det faktiskt finns oväntat mycket djup i mekaniken. Vem som helst kan få en hyfsad boll över nät, men för att en stenhård backhand ska sitta precis på linjen krävs det en hel del övning.

Och trots den till ytan rätt stela inramningen av två shortsbeklädda snobbar som slår en boll till varandra så bjuder också Top Spin 4 på en hel del stämning. Publikens interaktion och ovilja att vara tyst växer för varje boll som flyger över nätet och när min nu snart patenterade volleysmash än en gång visar sig otagbar lyfter nästan taket från arenan. Få gånger har publiken i ett sportspel påverkat mig så. Allt från små peppande rop till stående ovationer känns rätt och även om de fortfarande ser rätt malplacerade ut så har man nu äntligen fått till det ljud de förmedlar på bästa sätt.

Utvecklingen står 2K Sports för, den studio som varje år gör ett hockeyspel som inte är fullt lika bra som EA Sports motsvarighet. Men utan sportspelens gigant med i mixen slipper 2K känna pressen. Bland Grand Slam-turneringar och slitna grusplaner visar studion att de besitter kompetensen att utveckla och ta fram sportspel som faktiskt orkar hela vägen in i mål. Visst finns det små skavanker både här och där, och kontrollens släpande återgivning är något som jag aldrig kommer vänja mig vid, men i slutändan är Top Spin 4 ett spel som faktiskt lyckas vara ett spel som både är enkelt att plocka upp och spela, men också erbjuder ett djup för den mer dedikerade spelaren.

Animationen visar upp en dröm i retrospels-tappning. En väldigt vacker och spännande resa, fylld med stora och små referenser. Kan ni räkna dem alla?

Klicka här för att se originalet i flashformat.

I stort sett alla verkar gilla tidningen Level. Speltidningen som utnämnts till ”Årets speltidning” nu fyra år i rad har en väldigt imponerande redaktion, Sveriges kunnigaste läsarkrets och troligen det bästa webbforum en tidning kan önska sig.

Men med handen på hjärtat så börjar jag bli lite less på de texter som skrivs i tidningen. Visst förstorar jag saker när jag kallar tidningens skribenter för män på höga hästar, men Level som tidning har blivit lite väl medveten om sin egen förträfflighet. Toppskiktet av de som skriver för tidningen är väl medvetna om att de som spelskribenter knappast kan nå längre inom Sverige. De är på toppen och där är det jävligt ensamt. Och elitism är sällan vackert.

Idag släpps en ny svensk speltidning till butikerna. Laser är en satsning av Bonnier Tidsskrifter och grundas utifrån redaktionen på Spelmedia.se, med några nya tillskott från både det ena och det andra hållet. Två av mina personliga favoritskribenter råkar skriva för tidningen, men det är inte bara därför jag nu skriver dessa rader. Jag tror nämligen att de som har mest att vinna på detta faktiskt är Level-redaktionen, som nu återigen måste skärpa till sig och faktiskt ta fram material som både är roligt att läsa, välskrivet och hyfsat aktuellt.

Jag önskar Laser all lycka till och hoppas att ni likt jag går till butiken och köper ett exemplar. Det finns även billigare alternativ för de som vill prova på tidningen och nio spänn har nog de flesta över.

Och i bakvattnet lurar ännu fler överraskningar, men det tar vi en annan gång.

År efter år så ger vi EA Sports beröm för hur slipade deras sportspel är nu för tiden. Varje år är en förbättring och även om nyheterna är få i antal så gör de uppenbarligen skillnad för oss som köper ett nytt exemplar av samma serie, år ut och år in. Samtidigt är det svårt att inte känna att fler förändringar och nyheter snart blir en nödvändighet. Fight Night: Champion innebär kanske ingen större revolution, men vi får åtminstone smaka på något nytt och rätt spännande.

I spelet finns nämligen något som rätt logiskt kallas Champion Mode och som enklast beskrivs som en handlingsfokuserad kampanj. Med en riktig story med mellansekvenser och röstskådespelare ger man hastigt och plötsligt en anledning för spelets huvudperson, Andre Bishop, att slåss. Som en ung och lovande mellanviktare är Andre precis på väg att få sitt stora genombrott då han retar upp fel människor inom den korrumperade boxningsvärlden. Som resultat hamnar han i fängelse, där frasen ”fight to survive” ställs på sin spets. Eftersom Andre redan sitter på den tekniska kunskapen blir hans lösning istället att bygga upp sina muskler för år senare bli frisläppt och göra en enastående comeback som tungviktare.

De må vara en svartvit historia som står rätt lågt i kurs dramaturgiskt sett – och historien är över fortare än kvickt – men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte fann detta spelläge både fascinerande och  rätt intressant. Och när man dessutom kryddar med att de flesta av dina motståndare och matcher besitter unika drag som du måste lära dig och bemästra för att ta dig vidare blir det allt mer tydligt att man gjort fler rätt än fel med detta nya grepp.

Problemet för EA Sports blir nu istället att jag kommer vilja se något liknande även i deras övriga serier. Be a Pro i all ära, men att ta ut svängarna allt mer tror jag är något som i slutändan alla skulle vinna på. Kanske inte på knock-out, men definitivt på poäng.

I videon ovan, som jag snubblade över via Spelfeber, har en herre vid namn Robert Beschizza satt ett ihop ett rätt snyggt collage visandes dödsscener från olika retrospel, till tonerna av en bitpop-version av Mad World. Och som sagt, det blir rätt snyggt, och för en liten liten stund också rätt känslomässigt.

Men när man visar upp hur Kratos ser ut och beter sig i kommande Mortal Kombat så lyckas man med två mindre konststycken; dels får man en väldigt uträknad och stagnerad spelserie att verka tuff och ball igen. Därtill lyckas man också övertyga i alla fall mig att det utan tvekan är ps3-versionen som man ska plocka med sig från butiken, när spelet faktiskt släpps.

Jag myser väldigt över trailern här ovan. Inte bara för att jag och Kratos sällan har tråkigt tillsammans, utan också för att det finns rekordmånga karaktärer i Mortal Kombat-serien som förtjänar att bli slaktade på riktigt. Och då, mina vänner, finns det sannerligen inget bättre tillvägagångssätt än att släppa lös ett stycke Kratos.

Förra veckan gav jag Bulletstorm beröm för att spelet gjorde FPS-genren underhållande igen. Som ett brev på posten.. Ja det kom faktiskt ett paket på posten, innehållande Homefront bara någon dag senare. Mina känslor inför spelet hade varit blandade, främst för att jag har haft en ganska dålig koll på spelet under utvecklingstiden. Samtalsämnet har främst kretsat kring handlingen, hur spelet förflyttar spelplanen in på amerikansk mark och detta tyckte jag ändå lät rätt intressant.

Likt sin storebror och tydliga inspirationskälla Modern Warfare 2 så försöker Homefront emotionellt knyta an till patrioten i varje amerikan. Hur väl de faktiskt lyckas är för mig svårt att svara på, men med en utlämnad gråtande baby i ena ringhörnan och fula, arga och väldigt elaka koreaner i den andra så blir det oavsett baktanke en ganska svartvit historia – och likt många andra segment av spelet är det också något vi sett ett flertal gånger förut. Byter man ut koreanerna mot talibaner eller nazister blir dessutom tydligt att genren som stort har förflyttat sig väldigt lite under de senaste åren, med endast en handfull undantag.

Visst kan man tycka att det är lite mycket begärt att förvänta sig en revolution vid varje nytt spel, men just FPS-genren dominerar spelmarknaden och därför behöver också spel utmärka sig själva mer just där. Det räcker inte med att använda den färdiga mall som någon annan skapat, för att sedan kasta in sin egna historia om en amerikan med enorma odds emot sig. Det kanske var tillräckligt för några år sedan, men i dagens läge behövs det mer. Mycket mer.

Homefront är mekaniskt en rätt bra shooter med en intressant spelplan, men när kampanjen är över, på rekordfart ska tilläggas, är det få spelmoment som etsar sig kvar. Visst kan man döda desto fler timmar i flerspelarläget men egentligen gör man bäst i att stänga av, då konkurrenternas motsvarigheter fortfarande står sig bättre. Och med det känns Homefront mest som slöseri av potential, vilket kanske också ligger rätt nära sanningen.

Detta för att man förtjänar denna utmärkelse på fler sätt än genom att trycka ut bra titlar, i detta fall handlar det snarare mer om hur man gör sina spel. Blizzard har, likt Valve, en förmåga att jobba väldigt nära sina fans. Man får känslan av att de är en av oss, att de lyssnar på oss och gör spel som både de själva och vi vill spela. Det är där deras storhet ligger, kombinerat med oviljan av att släppa något som de inte är 100% nöjda med.

Videon ovan är en hyllning till företagets nu 20 år gamla historia som spelutvecklare. Det är minst sagt en imponerande genomgång där man tydligt kan se den till början lilla gruppen växa sig allt större för att tillslut nå den punkt där de befinner sig i dag. Vid total världsdominans. Och visst förtjänar de att vara där.

Vi är väl alla ganska överens om hur Bulletstorm står i kurs vid det här laget – inget som kommer plocka hem några Årets bästa-nomineringar vid årets slut, men ändå en väldigt underhållande och varierande resa som för en del nya roliga idéer till bordet. Jag fick precis det jag förväntade mig; en kort men väldigt underhållande resa fylld av pubertal humor och splatteraction.

Humorn, som ligger på en väldigt låg nivå vinner på att ligga just där. På grund av att den är så plumpig och tarvlig så förlåter man nämligen också alla låga skämt. Eller snarare bygger man upp en resistent vägg mot den. Den där one-linern som skaver i örat under spelets inledande timmar har mot slutet upprepats och överträffats så många gånger att man inte orkar annat än att skratta åt den.

Och det här med att förlåta går igen i fler segment i spelet. Det finns mycket att klaga på, men när jag nu sitter här och ska förmedla mina intryck vill jag hålla dessa tillbaka. I grunden handlar det troligen om att spelet är så medvetet oseriöst. Och det är väldigt befriande i ett spelklimat som domineras av allvarliga, skäggiga och ultrapatriotiska män. När man ser på saken ur den vinkeln ser man tydligt att det inte bara finns plats för Bulletstorm  – och uppenbara uppföljare, det är på gränsen till nödvändigt.

Och senare i vår kan Duke Nukem relativt enkelt föra facklan vidare ytterligare, då hans äventyr troligen har många likheter med det jag precis upplevde. Länge har jag nu dömt ut FPS-genren som tråkig och förutsägbar, men nu känns det som att vinden håller på att vända. Bulletstorm välter ingen båt, men det är ruskigt roligt att spela. Och just nu räcker det.

Spelad tid: 35,5 timmar
Nuvarande level: 27

- Sagan är slut! Eftertexterna har rullat och jag tror mig ha fått det ”bästa slutet”.

- I och för sig inte vidare konstigt. Som sagt har min Sheppard varit nästan jobbigt politiskt korrekt. Något som sagt ska ändras på i nästa genomspelning, som jag dock bestämt mig skjuta på ett tag.

- Det blev mycket riktigt Miranda och Shepard som fick bli romansen för denna genomspelning. Eller värst mycket romantik var det kanske inte egentligen – mest attraktion och utlopp för lustar.

- Slutet var förövrigt inte spelets starkaste sida. Det var på inget sätt dåligt, men jämfört med andra partier i spelet ter det sig rätt blekt.

- Och vem tyckte det skulle vara en bra idé med ett stort robotskelett som sista boss?

- Är Mass Effect 2 så bra som alla säger? Både jag och nej. Det är inte det bästa jag spelat, inte heller det bästa från förra året men spelet har ett upplägg och ett sätt att berätta sin historia som är en av de mest engagerande jag någonsin upplevt.

- Och det är just berättarmässigt som Bioware nu på allvar nu närmar sig en topplacering i min bok. Visst är rätt mycket förutsägbart men för mig handlar det mer om hur man berättar, inte vad. Men de är inga rockstjärnor ännu.

- Spelet har också rört upp Sci-fi nörden i mig igen. Rymden är så vacker och tilltalande i Mass Effect 2 att jag vill ut dit igen, utforska och upptäcka. Men jag vet inte via vilket medium. Någon som har ett bra tips?

- Som sagt så dröjer min andra genomspelning, till förmån för andra spel under våren. Jag överväger faktiskt att ta mig igenom det första spelet en gång, innan jag tar del två igen. Det känns som att det är först då som jag på riktigt är ikapp lagom till höstens tredje del.

- Och med det så avslutar jag denna relativt korta och rätt intensiva bloggserie. Nu ska jag tillsammans med resten av världen börja peppa inför den tredje delen. Tack för att ni läste!

Länge har jag haft en önskan att införskaffa mig ett Sega Dreamcast. I stort sett alla pratar väl om denna maskin, som trots sitt korta liv anses vara Segas bästa konsol någonsin. På många sätt var den också före sin tid, vare sig det handlade om modemuppringning eller tangentbordsmöjligheter så provade Sega väldigt många fräscha idéer med sin sista konsol. Hade deras hårdvaruutveckling sedan fortsatt hade troligtvis inte maskinen uppnått den status den har idag. Men nu blev Dreamcast den sista konsolen Sega tillverkade och som alltid i dessa fall så är det med ett smått förblindande skimmer som fanatikerna minns tillbaka på konsolen.

Panvision var snälla nog att skicka mig det nyligen släppta Dreamcast Collection häromdagen. En samling på totalt fyra spel som släpptes till maskinen och som nu får ytterligare en chans att glänsa. I boxen hittar vi alltså Sonic Adventures, Crazy Taxi, Space Channel 5, Part 2 och Sega Bass Fishing. Inget av dessa spel hade jag testat innan helgen som var och med handen på hjärtat så hade jag inte missat några större mästerverk.

Sega Bass Fishing var det första av de fyra spelen som skulle testas. Främst tyckte jag hela idén om ett fiskespel lät lika lockande som absurd och inledningsvis skrattade jag mest åt upplägget och hur folk faktiskt kunde tycka spel i denna stil var något att ha. Men efter ett tag började man fatta grejen, efter ett tag blev man också eggad i att försöka fånga en sådan stor fisk som möjligt. Men det hela brast lite på att spelet i mångt och mycket är en port direkt från arkadhallen, men i denna version behöver man inte stoppa i en femma så fort tiden runnit ut, utan endast trycka på startknappen. Det förtar ganska mycket av spelet i sig.

Näst på tur var Crazy Taxi. Och visst gör spelet skäl för sitt namn. Både vald huvudkaraktär, medtrafikanter och taxikunder måste nog vara bra många varv crazy för att medverka i detta inferno av kaos. Detta till ett soundtrack som skränar på gränsen till för mycket, hela tiden. Själva körandet, kärnan i spelet, har dock åldrats väldigt fort och jag tror inte att det finns så mycket behållning i detta spel längre, framförallt om man som jag inte har några nostalgiska minnen knutna till spektaklet.

Jag har sagt en hel del om Sonic under det senaste halvåret och visst får jag mer vatten på min kvarn när Sonic Adventures drar igång. För det första; ingen bör prata. Aldrig någonsin bör någon karaktär prata över huvudtaget i ett Sonic-spel. Det blir bara jobbigt. Men här är det istället själva spelandet som glänser, om än med sina skönhetsfläckar. Trots att spelet utspelas i 3D så bibehåller man den hastighet och den flipperkänsla som Sonic är synonymt med. Kameran ställer till med mycket problem, givetvis, men eftersom majoriteten av gameplay-tekniken ändå bygger på att du bara chansar dig fram och hoppas på det bästa, så gör det inte så mycket. Av de spel jag testade är det helt klart Sonic som jag är mest sugen på att spela vidare i, trots att jag ganska tidigt i spelet råkade ”förstöra” spelet.

Sist ut var något helt nytt för mig. Space Channel 5, part 2 är ett rätt simpelt och väldigt japan-konstigt musikspel som kretsar kring dans. I takt ska du imitera rörelser och händelser på skärmen, ofta i ett rasande tempo och jag var ganska snabb på att lämna över kontrollen till Tobias, som hade vissa erfarenheter med spelet i fråga. Faktum är dock att det såg rätt kul ut. Den pumpande musiken kombinerat med den för tiden rätt snygga koreografin gjorde att jag hade svårt att slita mig från spelet, om än som åskådare. Detta hindrade dock oss inte från att kort därefter helt byta riktning och gå tillbaka till Playstation och PaRappa the Rapper.

Nu är jag väl medveten om att Dreamcast som konsol hade betydligt fler och bättre spel att erbjuda än det jag fick smaka på under denna session, men det hindrar inte mig från att känna hur besvikelsen sakta rinner ned längst ryggen. Detta främst för att folk har talat så varmt om både konsol och spel. Visst känner jag att jag fortfarande har missat en stor del av spelhistorien, men det jag fick smaka här smakade trots allt mest gammalt, hetsigt och skränigt. Det är alla fyra spel som man tidigt märker ha passerat sitt bäst före-datum och detta trots att de i stort sett kommer från föregående generation.

Så, min nyfikenhet har väckts allt mer, men min optimism har tonats ner ordentligt. Vilka är era främsta minnen från konsolen?

Ni som följer Retroresan vet att jag under veckan tillslut kunde avsluta mitt Chrono Trigger-spelande. Spelet har spelats i små portioner under en längre tid, sju månader för att vara exakt och nästan varje gång jag suttit med spelet har minnesvärda stunder skapats. Crono Trigger är en klassiker av en anledning och även om det som helhet inte håller samma klass som Final Fantasy 6 eller 7 så är det ett spel som alla som gillar genren borde spela och uppleva.

Här har jag nu tänkt lista de fem mest minnesvärda ögonblicken jag stötte på medan jag spelade. Det är kanske rätt uppenbart, men jag varnar ändå för rätt stora spoilers.

Topp 5: Ögonblick i Chrono Trigger

Jag inser medan jag skriver denna text att detta kommer bli otroligt svårt, då det fullkomligt kryllar av häftiga, episka stunder i detta spel. Men för mig var det vissa stunder som fastnade mer än andra och det är dessa som listas och rangordnas här nedan. Håll till godo!

5. Crono ställs inför rätta

Tidigt i spelet blir plötsligt vår hjälte anklagad för en rad olika brott. Och i ett vanligt spel skulle det här vara en rätt solklar, svart-vit historia. Men faktum är att åklagaren tar upp punkter och händelser som faktiskt har hänt, och helt plötsligt börjar man inse att man redan där och då har fattat en hel del beslut, som beroende på vilket perspektiv man ser de ur kan anses som dumma eller rent av elaka.

Denna scen är bland de första som verkligen visar hur sinnessjukt snyggt Chrono Trigger faktiskt är. Men scenen är också anmärkningsvärd just för att visa på hur snyggt handling och konsekvens kan vävas in i ett spel, hur stora eller små de än må vara. Nu kanske det är lite väl banalt att man ska behöva bli avrättad endast för att ha käkat upp någon annans mat, men budskapet når fram och träffar mitt i prick.

4. Reflektion runt lägerelden

Under en av spelets bättre sidequests får hela gruppen tid och tillfälle att samlas och faktiskt prata om allt som försiggår runt om dem. Och precis som karaktärerna i fråga så stannar du också som spelare upp, lutar dig tillbaka och reflekterar över allt du dittills har upplevt. Diskussionerna karaktärerna emellan kanske aldrig riktigt vandrar ut på djupt vatten men det man gör väldigt bra här är att man låter många frågor hänga, ingen sitter på ett facit och det är upp till var och en hur man vill tolka alla frågeställningar.

Det uppstår dessutom en fin scen mellan Lucca och Robo under denna episod, där Lucca i hemlighet reser ut på sin egen tidsresa, för att ändra på sin mors öde. När hon väl återvänder är det Robo som möter henne och snart bekräftas det att Robo trots sitt mekaniska skal verkligen kan se vilken genomgod och snäll Lucca är. För mig var Lucca en karaktär som inte fick ta så mycket plats förutom just här, vilket gjorde denna scen än mer speciell. Vid nästa genomspelning ska hon definitivt få större skor att fylla.

3. Vår hjälte återvänder

Den största spoilern jag kan ge er är väl troligtvis att Crono under ett parti i spelet faktiskt dör. Men sitter man på kunskapen att resa i tiden så kan man också, efter mycket möda och besvär också ändra på ödet. När Crono tillslut kommer tillbaka till oss är det en hjärtefylld scen då Marle snabbt är framme och kramar om honom hårt, varpå ett löfte ges att hon aldrig ska lämna hans sida igen.

Det finns många diskussioner kring denna händelse, som i grunden går ut på att det inte är samma Crono som återvänder från de döda, utan istället den klon man använder för att få honom tillbaka. Det hela blir ju ännu svårare att bedöma i och med att Crono är en stum protagonist, som aldrig riktigt förtäljer vad som försiggår i hans huvud. Detta förtar dock inget från scenen, som är bland de mest kärleksfulla som jag någonsin skådat, utan för den sakens skull inte skriva mig på näsan.

2. Frog möter sin forne vapendragare

Den mest älskvärda och otvivelaktigt störste hjälten i Chrono Trigger är enligt mig Frog. Trots sin förbannelse kämpar han vidare, fast besluten att skydda rikets prinsessa och hämnas på den man som gav honom besvärjelsen, samt dödade hans stora förebild och gode vän, Cyrus. Under den största delen av spelet är det dock en plågad hjälte som vi får dras med, som konstant beskyller sig själv för de händelser som inträffade när han och Cyrus tog sig an Magus.

Men lyckligtvis får vår gröna vän en sista chans att åter träffa och prata med sin forne vän. Det är inte vidare mycket ord som utbyts egentligen, men stämningen är så tjock att den går att skära med en slö kniv. Och när sedan Cyrus försvinner för gott, och Frog kan lyfta den enorma stenen från sitt hjärta till tonerna av hans fantastiska tema-låt, är det omöjligt att inte rysa. Han blir då den hjälte som han alltid varit ämnad att vara, medan hans legendariska svärd MasaMune också blir alltmer kraftfullt, eftersom riktig styrka kommer från insidan. Det är så vacker så det nästan är löjligt.

1. Mötet med Magus

Av alla de händelser som man får uppleva under en genomspelning så är ändå bossfighten med Magus den som står ut allra mest. Dels är upptakten till själva fighten perfekt, där man redan utanför magikerns slott upplever en skräckblandad förtjusning. När fighten sedan drar igång är den både episk i sig, då Magus visar sig vara en minst sagt värdig motståndare, men också grundat i hur hela fighten presenteras, med en lika vacker och snygg grafik som alltid samt ett av spelets absolut bästa låtar.

Fascinationen jag kände av Magus var också något som stänkte vatten på min kvarn, då han dyker upp under senare delar av spelet och baserat på hur man väljer, också är med och påverkar hur hela spelet avslutas. För mig fanns det inte vidare mycket att välja på, trots att Frog förtjänade sin hämnd så var mitt intresse för denna karaktär avsevärt större – och en riktig hjälte behöver ju inte heller hämnas.

I slutändan summerar karaktären Magus hela spelet väldigt bra, då han varken är svart eller vit. Är hand ond, med goda intentioner, eller tvärtom? Jag tror ingen kan svara till 100% och det är nog också det som jag finner så barnsligt kittlande med honom.

—

Chrono Trigger-sagostunden i Retroresan är som bekant avslutad. En hopklippt version är på gång, men jag kan inte lova något exakt datum ännu. Tillsvidare råder jag er att följa med på nästa resa i detta segment – det kan bli minst lika episkt. Lyssna på det senaste avsnittet för mer information.

Men tack vare Internet, en ordentlig dos fritid och en vild fantasi så har dock gänget bakom videopodcasten Death Battle försökt råda bot på detta i-landsproblem. I deras show är det just dessa fighter som får ta plats, man reder ut samtliga karaktärers bakgrund och attribut, för att sedan grafiskt visa resultatet. Deras deltagare har kanske inte alltid varit så vridna och konstiga som mina egna, men de är minst sagt på god väg.

I videon här ovan ställs några av mina största barndomsidoler mot varandra, där Leonardo, Michelangelo, Rafael och Donatello gör upp i en blodig och väldigt avgörande fight. Nu kanske jag råkar tycka lite annorlunda än vad skaparna om dessa fyra karaktärer, men när genomförandet är så pass bra är det svårt att vara negativ.

Se mer Death Battle här