Det är inte bara herr Wiklund här på Svampriket som har förlustat sig med Prototype 2 den senaste tiden. Även jag har härjat runt med superkfrafter i New York. Den största behållningen jag har haft med min tid tillsammans med James Heller är dock inte att jag har känt mig badass i en stor öppen stad, utan det har helt enkelt varit att kasta folk till höger och vänster. Gärna från ett högt hustak. Ni må tycka att jag är barsnlig, men detta beteende har lockat till massvis med fniss från min sida. Att springa i full mackapär uppför en husvägg och mötas av två inte ont anande hobos uppe på taket har verkligen lockat fram djävulen i mig.

Vad finns inuti bussen?

Men under allt kastande och fnissande fick jag mig också en tankeställare. Tro det eller ej, men jag har faktiskt tänkt allvarliga och seriösa tankar. Jag har ställt mig själv frågan om jag skulle agera på samma sätt om det stod två barn där uppe på hustaket? I alla spelvärldar jag har besökt finns det bara vuxna ute på gatorna. Jag har inte sett en enda unge ute och spatsera gator och torg varken i GTA IV, Prototype 2, Mafia 2 eller i L.A Nore, för att bara nämna några exempel. Eller ta uppdraget ”No Russian” i Modern Warfare 2. Verkar skumt att det inte är en endaste barnfamilj som ska ut och resa? Varför är det så? Är det för att vi som spelare aldrig skulle acceptera det?

Jag hade inga problem med att utnyttja småsystrarna i Bioshock, vilket är det bästa exemplet jag kan komma där jag som spelare aktivt gör ett val att göra ett ”barn” illa. Ja, även i Dead Space 2 förstås, där jag stampade ”bäbisar” för glatta livet. Men dessa två exempel räknas inte, då barnen i dessa fall inte känns realistiska.

Jag har ställt många frågor nu och lämnar de flesta öppna. Men i frågan om jag skulle agera på samma sätt om det var barn inblandade så har jag faktiskt ingen aning. Inte förrän någon ger mig en sandlåda befolkat av både stora och små så kan jag inte göra ett moraliskt ställningstagande.

Förra året kunde du se när jag tillsammans med min son recenserade Disneyland Adventure till Kinect. Det spelet bjöd på en riktigt skojig spelstund och var ett av de bättre familjespelen under 2011. Nu har det blivit dags för ännu ett Disneyspel till Kinect; Kinect Rush: A Pixar Adventure. Som titeln avslöjar är det nu fokus på Pixars världar och karaktärer.

Precis som i Disneyland Adventure rör du dig i en ”hub-värld” och lotsar din karaktär fram till en uppsjö av minispel, där du på det ena eller andra sättet ska hjälpa välkända Pixarfigurer. De filmer som figurerna är tagna från är Superhjältarna, Råttatuille, Upp, Toy Story och Bilar. Personligen saknar jag Monsters Inc. på den listan, men vi kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det jag och min son hade svårast med i Disneyland Adventures var att kontrollera vår figur när vi befann oss i Disneylandparken. De sekvenser som handlade om att ta sig från ett mini-spel till ett annat alltså. Detta har förbättrats i Kinect Rush. Förutom att själva kontrollerandet av dig själv har förbättrats känns hub-världen du rör dig i mer komprimerad och lättillgänglig. Det är inte lika långa transportsträckor mellan roligheterna

…och många roligheter blir det. Spelet är fullproppat med tokiga miniäventyr som egentligen inte gör något nytt, men tack vare presentationen blir det ändå en rolig upplevelse.

En annan sak som Kincet Rush gör, till skillnad från fjolårets Disneyspel, är att det utnyttjar Kinectscan, vilket gör att du spelar som ”dig själv”, eller åtminstone som Kinecten uppfattar att du ser ut. Till min pojkes stora förtret tycker tydligen vår Kinect att han ser ut som en tjej..?

På det stora hela gör Kinect Rush samma sak som Disneyland Adventure gjorde i höstas, fast med en märkbart bättre kontroll. Har du spelat det ena och gillar vad du får, kommer du även att uppskatta det andra. Än så länge är Kinect Rush det bästa spelet till maskinen i år, men jag tror vi inom en snar framtid kommer få se det slaget av ett visst spel som utspelar sig i en galax långt, långt borta.

Är det någon mer än jag som ivrigt väntar på att få vifta med ett lasersvärd framför TV-apparaten?

Jag tänker inte försöka skriva en finurlig text som läsaren först förstår när jag lagt till den sista slutklämmen. Redan nu tänker jag avslöja för dig att jag älskar Kid Icarus: Uprising. Om du önskar kan du nu sluta läsa och bege dig till närmasta spelaffär för att inhandla ett exemplar, för du kommer inte att bli besviken. Eller, om du hellre vill det, så kan du fortsätta att läsa och kanske på så sätt förstå varför jag har blivit så förälskad i Pits så efterlängtade äventyr.

Därmed var det inte med överdrivet mycket entusiasm som jag stoppade kassetten i mitt 3DS. Till råga på allt medföljde det någon slags plastställning, ett 3DS Stand!? Tydligen skulle det göra ”spelupplevelsen” bättre. Eftersom jag ständigt är på jakt efter en bättre spelupplevelse, placerade jag mitt 3DS på ståndet och tryckte på start.

Till en början kände jag mig precis lika besviken på spelet som tidigare, men så hände något. Jag blev vän med kontrollen och började så smått uppskatta den småfåniga dialogen. Plötsligt insåg jag att Nintendo inte alls hade gjort ett spel med en trasig kontroll, som kräver ett tillbehör för att kunna spelas. Istället hade de gett mig ett helt nytt sätt att uppleva handhållen underhållning på.

Istället för att fortsätta ösa lovord över Kid Icarus: Uprising tänkte jag här dela med mig av en twitterkonversation jag hade med spelbloggen Kraids sympatiske skribent Niklas Sintorn. Jag anser att den på ett alldeles förträffligt sätt beskriver vilken liten pärla detta spel är.

Ludde Lundblad
Då har det blivit dax att skriva en recension på Kid Icarus – Uprising

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Fan det jävla spelet tar ju aldrig slut! Hoppas bli klar ikväll.

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Mycket spel för pengarna! Mycket BRA spel! Kan vi enas om att Nintendo har gjort de snyggaste banorna på länge?

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Japp! Kanske inte snyggare än Mario Galaxys, men jääääkligt snygga!

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Är inte helt säker där! Är förälskad i utseendet på spelet. Främst då flygbanorna <3

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Man blir alltid lika ledsen när man inte får flyga längre

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Sant!

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Och inte för att markdelarna är dåliga, utan för att luftstriderna är så jävla bra!

Ludde Lundblad
@Niklassintorn SANT!

Kid Icarus: Uprising är utan tvekan det bästa, roligaste och snyggaste bärbara spelet hittills i år. Mina förhoppningar om spelet, som så brutalt krossades under Gamex, har nu infriats och dessutom med besked! Jag blir glad av att spela Uprising. Det kittlar mina retronerver lika mycket som det bjuder mig på en helt ny upplevelse. En upplevelse alla borde ta del av.

Idag är det exakt på dagen, 25 år sedan jag fick min allra första spelkonsol. Det var ett Nintendo Entertainment System, eller som det kallades då ”ett Nintendo”. Det här med att säga NES, är något jag har börjat göra på senare år. Back in the day, hade man antingen ett Nintendo eller ett SEGA. Visst det fanns även de som spelade spel på en Commodore, men jag har aldrig förstått tjusningen med att spola ett kassetband fram och tillbaka, i 25 minuter. Jag har alltid varit mer av en ”tryck-på-on-och-börja-spela-kille”.

Men tillbaka till den dagen för 25 år sedan, när mitt liv som Tvspelsnörd tog sin början. Eftersom detta var i början av lanseringen av Nintendo här i Sverige, den släpptes november 1986, jag fick mitt i mars året efter, var det ingen som ännu hade insett storheten med en viss italiensk rörmokare. Således var det inte Super Mario Bros som var det spel som medföljde konsolen. Istället var det ett spel vid namn Ice Climber. Det spelade jag dagligen i 3 månaders tid, tills jag äntligen hade lyckats spara ihop tillräckligt med pengar, 269 kronor för att vara mer exakt, så att jag kunde inhandla ett nytt spel. Det var ett spel vid namn Kung Fu. Rackarns vad häftig det var. Det enda som jag fann underligt med Kung Fu, var att hjälten hette Thomas? Den enda Thomas jag hade en relation till innnan, var en kille som gick i klassen över mig. Han hade ett medfött hjärtfel och var en skitbra fotbollsmålvakt. Jag minns att jag istället brukade kalla den coola karatekickande snubben på min TV, för Billy istället. För det var ett coolt namn. Ni kan väl själva lista ut, att jag blev rätt så glad, när jag något år senare fick en möjlighet att trycka ner en kasset med Double Dragon i mitt Nintendo.

Efter två år med ett Mega Drive under min TV, blev det då äntligen dags att ställa saker och ting tillrätta igen. Jag packade ner mitt Mega Drive med spel, och begav mig till Stockholm, då det var där den närmsta TVspelsbörsen fanns. Detta var på sensommaren 1992 i i utbyte mot mitt Mega Drive plus 12 spel, fick jag ett begagnat Super Nintendo och ett spel. Min kompis som var med pch som också skulle göra ett byte, avstod, då han ansåg att det var en alldeles för dålig deal. Jag tyckte han var dum i huvudet. Hallå, spelet i fråga var för sjutton gubbar Super Mario World!

Jag var så lycklig dennna dag, föga visste jag att jag nu inom en snar framtid skulle få vara med om, vad jag än idag anser vara, den bästa spelupplevelsen någonsin. Jag skulle få ta del av ett litet äventyr vid namn ”The Legend Of Zelda – A Link To The Past”!

Världens bästa spel!

Även fast mitt Super Nintendo hade gett mig den ultimata spelupplevelsen, kom det en tid då även vi var tvungna att skiljas åt. Sony Playstation gjorde entré och min vana trogen sålde det gamla för att köpa ett nytt. Jag ägde bara två spel till mitt Playstation, under vår korta tid tillsammans. Det var Ridge Racer och Tekken 2. Under min tid som Playstationspelare var det mycket annat som tog upp min tid. Jag hade skaffat två nya intressen, folköl och tjejer!

Tack och lov blev inte mitt spelintresse lidande särskilt länge. 1997 fyllde jag 20 år och fick då ett N64 i födelsedagspresent. Den kommande sommaren tillbringades i stort sett framför en TV, med en massa vänner, spelandes Mariokart 64 och GoldenEye. Än idag är det inga spel som har gett mig lika mycket glädje, när det kommer till att ha roligt i multiplayer. Självfallet njöt jag även av både Mario och Link i 3D, men ett spel som jag också minns med värme och kärlek är Star Wars – Shadows Of The Empire! Enligt mig är det det bästa spelet som gjorts på Star Warslicensen.

Ni har förmodligen redan nu sett ett mönster, när det kommer till mitt TVspelande, så det kommer kanske inte som en chock att min nästa spelmaskin blev ett Gamecube. Jag har aldrig ägt ett Playsation 2, men har ändå tagit del av titlar som Silent Hill 1 och 2, men inte så värst mycket mer. Den största anledningen till ett införskaffande av ett Gamecube, förutom min kärlek för Nintendo, var Mariokart Double Dash, men de bästa spelupplevelserna den gav mig, levererade Windwaker, Resident Evil och Resident Evil Zero!

På dagen för 25 år sedan fyllde jag 10 år. Då fick jag min första spelkonsol. Inte kunde jag då tro att jag vid 35 års ålder fortfarande skulle älska Tvspel på samma sätt. Inte kunde då jag ana, att jag en dag skulle driva Sveriges bästa spelblogg, tillsammans med ett gäng lika nördiga och mysiga personer som mig själv!

Undrar hur det kommer vara om ytterligare 25 år?

Om inte allt för lång tid är det faktiskt dags för Svampriket (aka Sveriges bästa spelblogg 2011) att fylla två år. Det har varit två fantastikt roliga år och ni kan räkna med att det kommer bli många fler, ännu roligare år, tillsammans med oss här på Svampriket.

En av de saker som jag bidrar med här på Svampriket, är mina videobloggar. Under åren har både bild och ljudkvaliten varit lite si så där, men en sak som de har gjort (hoppas jag?) är att de har underhållit våra läsare. Därför, mina vänner, tänkte jag nu lista mina 5 bästa videobloggar, enligt mig själv!

Den där Ludde viftar

Den som är en dokumentär

Den med Kenny Rogers

Den med ägg

Den med en massa nakna karlar

Om det är någon som undrar, så tycker jag att Benny Hill temat är jättekul!

En inte allt för ovanlig syn i en random spelbutik nu för tiden, är en 9-åring med sin pappa eller mamma i släpptåg. Allt som oftast är de där för att det skall inhandlas ett spel till barnet i fråga. Allt som oftast står det 18+ som rekommenderad ålder på fodralet.

Nu ska detta inte bli ett inlägg där jag dumförklarar dessa föräldrar, utan istället tänkte jag upplysa dem. För det finns faktiskt bra och vettiga alternativ, till de mest populära och blodigaste spelserierna. Därför är jag glad att kunna presentera Juniors nya bloggserie ”Mamma, pappa! Jag vill spela…!” I den här första delen är det ett väldigt populärt ”bilspel” som får ett alternativ. Håll till godo!

Mamma,pappa! Jag vill spela GTA IV!

Grand Theft Auto-serien, med dess fantastiska karaktärsgalleri, häftiga actionsekvenser och snabba bilar. Allt serverat i en stor öppen stad, där du kan, om du vill, härja fritt och prickskjuta poliser och knulla med horor. Du kan även bli aspackad och starta en krogslagsmål, om du så önskar. Visst låter det roligt? Det tycker iallafall jag, men särskilt lämpligt för en 9-åring är det kanske inte.

Istället tycker jag att 9-åringen ska förlusta sig med ett spel med titeln Toy Story 3. Som det låter är det baserat på filmen med samma namn. Det är ett 3D-plattformsäventyr (som då är baserat på filmen), men förutom det, finns det även något som kallas för Toy Box. Det är i sann GTA-anda en öppen stad, där du tar på dig rollen som sheriffen i den staden. Din uppgift är att göra alla invånare glada och nöjda, samt att bygga ut staden, så att den växer och frodas Detta gör du genom att klara av en ofantlig mängd uppdrag. Dessa uppdrag är väldigt varierade, vilket gör att det tar lång tid att tröttna på spelet. Du får göra allt från att hoppa fallskärm, jaga aliens och fånga banditer.

Det bästa av allt, förutom att det inte finns några horor att knulla, är att du kan uppleva spelet, både kampanjen och Toy Boxen, tillsammans med en vän. Det är ett fantastikt roligt spel att spela tillsammans och gör upplevelsen dubbelt så underhållande! Nämnde jag att spelet även är helt fritt från horor?

Det var allt för denna gång. Vid nästa tillfälle är det en jävligt arg krigsgud som kommer få sig ett vettigt alternativ!

Tills för fem dagar sedan var mitt förhållande med Nathan Drake i princip obefintligt. Jag visste vem han var och vad han sysslade med, någon slags Indiana Jones-grej, och att han var en rätt så populär kille bland alla dessa människor som valde att spela sina spel på en Sony Playstation 3.Nu efter att ha tillbringat flera timmar tillsammans med honom och sett eftertexterna rulla, nedbäddad i min säng, börjar jag förstå hans storhet!

Innan du nu börjar skrika i kommentatorsfältet om att jag är dum i huvudet och inte har någon koll, och att Uncharted 2 är det bästa spelet i serien, vill jag påminna dig om att Golden Abyss är det första, förutom 15 minuter av Drake’s Fortune, Uncharted-spelet jag har spelat. Och om nu detta är det ”sämsta” spelet i serien, ser jag med spänning fram emot att få uppleva Nathans tre andra äventyr. Jag ser särskilt mycket fram emot att få lära känna tjejtjusaren Sully mer. Han har något ”Burt Reynolds-aktigt” över sig, som tilltalar mig.

Till sist kanske du undrar om Golden Abyss är spelet som gör det värt att införskaffa en PS Vita? Svaret på den frågan är nej, det är värt att införskaffa en PS Vita, med eller utan Golden Abyss!

Ni som följt Svampriket ett tag är kanske bekanta med videobloggserien ”Mamma Pappa Barn”. I den har jag spelat och pratat om spel som riktar sig till de yngre eller hela familjen. Ibland har jag gjort det själv och ibland har jag tagit hjälp av mina barn – för att göra spelen rättvisa.

Nu har det blivit dags för ”Mamma Pappa Barn” att utvecklas. Från och med idag finns den inte längre, istället har vi öppnat upp en ny avdelning som går under det fyndiga namnet Svampriket Junior. Här kommer det att recenseras spel, både i videobloggsform och i textform. Det kommer levereras tänkvärda krönikor och artiklar som handlar om att vara förälder till Tvspelstokiga småtroll.

I första hand är Junior riktad tll dig som är förälder. Vi hoppas att du ska slippa gå vilse i den djungel av spel som finns – så att du slipper komma på din 8-åring med att slå ihjäl digitiala glädjeflickor för att få sina låtsaspengarna tillbaka, när hen sitter framför sitt Playstation 3.

Jag har även skaffat mig en kollega som ska hjälpa mig att botanisera bland alla barn och familjespel. På sedvanligt Svampriketmanér tänker vi hålla er på halster ett litet tag till om vem den personen är!

Det är kul med TV-spel och livet ska vara roligt!

2010 kommer för alltid vara ett år som jag kommer att minnas. I mars det året blev jag pappa för andra gången. I april startade jag och min vän Tommy Håkansson en liten spelblogg tillsammans. Vi valde att kalla den för Svampriket, och nu två år senare är det inte bara min dotter som har blivit större.

Men tillbaka till år 2010, för det är ännu en händelse det året som jag för alltid kommer att minnas med glädje. Det var året då jag fick lära känna Alan Wake.

Nu har då äntligen en uppföljare, eller rättare sagt, en fortsättning på detta äventyr anlänt och jag känner mig än en gång väldigt tillfredsställd. Alan Wake’s American Nightmare överträffade verkligen mina förväntningar.

Spikpistol + flanellskjorta är sexigt

Min oro över denna del i historien om Alan, var att den ”bara” skulle ge mig mer av det jag tidigare lärt mig älska, men riktigt så var inte fallet. Visst erbjuder spelet samma mysiga stämning, men den här gången är det du och Alan som är övermännen. Till skillnad från förgångaren, där du hela tiden var på spänn och hade en känsla av utsatthet och oro över vad som väntade runt nästa hörn, har Alan nu mer koll på läget. Han vet vad han behöver göra och han är inte rädd att genomföra det, vilket jag som spelare inte heller är. Här handlar det inte längre om att hushålla med ammunition och arbeta under mottot, ”bättre fly än illa fäkta”. Alan är helt enkelt ett ”badass”. Hallå, han har liksom flanellskjorta på sig, och den i kombination med att skjuta Takens i huvudet med en spikpistol är helt enkelt jävligt awesome.

Men den absolut största behållningen med spelet, förutom ett underhållande gameplay, är Mr. Scratch. I och med American Nightmare har han vuxit till att bli en av mina favoritantagonister någonsin i ett spel. Det är en fröjd att slå på en TVapparat för att höra honom tala till Alan. Han är en mycket sjuk man, men samtidigt går det inte att låta bli att älska honom.

Alan Wake´s American Nightmare är en otroligt underhållande och mysig spelupplevelse, men ett varningens ord till dig som inte har spelat föregångaren och dess två dlc-kapitel. Gör det först, annars blir upplevelsen lidande. Ska du uppleva Alan Wake ska du göra det till 100 procent!

En sak ska du ha klart för dig, innan du fortsätter att läsa denna text. Detta är inte en spelrecension. Det kan det inte vara. Det jag har roat mig med är inte ett spel. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska kalla det, men vad det än är, så är det förbannat roligt iallafall!

Roligt? Där har vi det! När är det man har som roligast, förutom när man spelar? Jo, när man leker! Således bestämmer jag här och nu att detta är de mest tokiga och roliga lekarna du kan syssla med i ditt vardagsrum för tillfället.

Just det här med att upptäcka är vad som gör Happy Action Theater så underhållande. Det finns inga instruktioner överhuvudtaget utan det är helt och hållet upp till dig, att skapa din upplevelse!

Förutom att kittla mitt barnasinne imponerar Happy Action Theater mig rent tekniskt också. Det märks att Double Fine har full koll på hur en Kinect fungerar och vad den är kapabel till. Det går att leka upp till sex deltagare samtidigt utan några som helst problem. Det är riktigt bra med tanke på att de flesta Kinect-titlar får problem så fort det är mer en än spelare i blickfånget.

Har du en Kinect är det ingen tvekan. Du ska ladda ner Double Fine Happy Action Theater. När du har gjort det kommer du att skratta, det kan jag garantera!

Ditt namn är Bryze Boltzmann. Du är i runda slängar 500 år gammal. Att du har kunnat uppnå denna hedervärda ålder beror på att du i din ungdom fick en förbannelse kastad över dig som gjorde dig odödlig. Nu tillbringar du dina dagar med att jobba åt regeringen, men du har inte ett trist skrivbordsjobb där du vänder papper hela dagarna. Istället vänder du ut och in på elaka demoner som härjar i staden där du bor. Du lever ett actionfyllt liv, fyllt med pangpang och grabbig humor. Visst låter det som en schysst premiss för ett actionspel?

Neverdead verkar kunna bli 2012 års svar på Bulletstorm och Shadows Of The Damned, men tyvärr står det sig slätt jämfört med de två. Bulletstorm bjöd på ett extremt underhållande gameplay och underbart homoerotisk humor. Shadows Of The Damned fick mig att skratta högt ungefär var tionde minut och gav mig skön Resident Evil-doftande action. Neverdead gör ingenting för mig. Absolut ingenting!

Ett kort ögonblick tänkte jag att det säkert skulle bli bättre längre in i spelet, när jag får grepp om den, men det händer aldrig! Istället blev det bara mer och mer besvärligt ju fler färdigheter min demonjägare tillskansade sig. När jag svingar ett svärd i tv-spelens värld gör jag det helst genom att trycka på en knapp. Inte genom att sitta och runka med en styrspak (konstigt nog har jag inga problem med att vifta med en Wiimote).

Nu är det är inte bara gameplay som är uselt. Neverdead stinker av flera anledningar. Till exempel är huvudkaraktären en ärketönt med en kvinnosyn som luktar internetforum. Ska huvudkaraktären vara en mansgris måste det göras med glimten i ögat, och inte med glimten i en urringning! Kvinnliga karaktärer ska gärna fylla mer funktion än att vara patetiskt ögongodis vars rundade kroppsdelar är huvudfokus när kameran går på cutscenesemester.

Att spelet egentligen är ett enda långt eskortuppdrag orkar jag knappt klaga på.

Neverdead? Snarare Neverplay.

]]> http://www.svampriket.se/2012/02/neverdead-xbox-360/feed/ 15 http://www.svampriket.se/2012/01/det-ar-dumt-med-demo-wip/ http://www.svampriket.se/2012/01/det-ar-dumt-med-demo-wip/#comments Thu, 26 Jan 2012 08:00:29 +0000 Ludde Lundblad http://www.svampriket.se/?p=16384

På alla hjärtans dag i år släpps kanske årets mest efterlängtade demo. Jag pratar såklart om demot till Mass Effect 3. Jag antar att det är en hel del folk som har ställt sitt alarm denna dag, så att de förutom att komma ihåg att köpa rosor till sin kärlek, även ska komma ihåg att mysa ner sig med lite episk rymdaction.

Jag är inte en av dom. Alltså, självklart ska jag inhandla någon slags planta till min fästmö, men jag kommer inte ladda hem något Mass Effect 3 demo. Detta beror inte enbart på att jag inte har något intresse av själva spelet i fråga. Nej, det beror på min dåliga erfarenhet av speldemos. Helt ärligt finner jag dem onödiga. Låt mig förklara.

"Tanken med en demo är att den ska få dig som spelare nyfiken och vilja spela mer"

Tanken med en demo är att den ska få dig som spelare nyfiken och vilja spela mer, men nu för tiden, när spel oftast är så komplexa och ofta har ett otroligt djup fyller demon ingen funktion. Det den gör är bara att visa upp spelet från sin sämsta sida. Ta Dead Space som exempel. När jag laddade hem demon och hade spelat igenom det fick jag absolut inte en känsla av att jag precis hade fått smaka på ett otroligt skrämmande och underhållande rymdäventyr. Istället kändes det som att jag precis hade spelat en tråkig Resident Evil-klon med fokus på actionmomenten. Ni som har spelat Dead Space förstår säkert vad jag menar när jag säger att demot inte ger en rättvis bild. Samma sak gäller No More Heroes: Heroes Paradise. Där har vi ett spel som verkligen ingen demo i världen (om inte demon är i stort sett hela spelet) kan hjälpa dig som spelare att förstå vilket awesome spel det är. Istället för en upplevelse med satir, komik och fantastiska bossfighter får du en känsla av att det är ett skittrist actionspel med en tönt i huvudrollen.

"Det den gör är bara att visa upp spelet från sin sämsta sida"

Det bästa exemplet jag har är Resident Evil 5. Jag spelade aldrig demot själv, men det gjorde min kära kollega Tommy Håkansson och han gillade det inte och dömde ut spelet i förväg. Något han sedan bitter ångrade och han var faktiskt så pass storsint så att han gav spelet en offentlig ursäkt.

Jag är medveten om att det är äldre spel som jag nämner som exempel här ovan, men det verkar inte ha blivit bättre med åren. Det senaste exemplet är demot till Final Fantasy IXXX-2. Varför väljer man ens att släppa ett demo till ett spel som är över 20 timmar långt? Hur ska en kort demo kunna göra ett sådant spel rättvisa? Det går bara inte! Detsamma gäller också EA’s Fableaktiga spel Kingdoms of Amalur: Reckoning.

Jag kan till viss del förstå att det släpps en demo på de senaste fotbolls- eller racingspelet, men sådana spel har inte lika mycket att presentera som ett rollspel på 80+ timmar. Om utvecklarna ska fortsätta att envisas med att släppa demos måste de tänka om. De måste tänka lite mer som THQ gjorde med sitt demo av Darksiders. Det är den enda demon jag spelat som har gett mig en rättvis bild av hur resten av spelet kommer vara.

Det är väl det som är en demos uppgift, eller? Att förmedla en känsla av vad som komma skall.

 

]]>

Jag tror inte att det är någon av våra läsare som har missat att jag är den enda av Svamprikarna som har lyckats skapa avkommor. Har man avkommor är det vissa saker man måste göra som förälder. Dels måste du ge dem föda, se till så att de har kläder på sin kropp och lära dem att Nintendo är den viktigaste spelutvecklaren genom tiderna.

Sen finns det även en sak till som är väsentlig, för att avkommornas uppväxt ska bli så bra som möjligt. Det är det här med val av barnvakt. Med barnvakt menar jag givetivis inte en av kött och blod, utan den ultimata barnvakten av alla. Nämligen TV-apparaten!

Tror nog de flesta föräldrar håller med mig om att TV är den ultimata barnvakten vissa stunder. Behöver du som förälder hänga tvätt, skura ett golv eller slänga ihop en köttfärssås, finns alltid TV:n där som en stunds avlastning.

Enligt min mening är det en kanal utav alla, som passar extra bra som barnvakt. Det är såklart Barnkanalen! Jag tycker den har allt. Eller nästan allt. Jag har länge eftersökt ett barn/ungdomsprogram som handlar om TVspel. Något sådant finns det inte (ännu, men vem vet vad som händer i framtiden) men ikväll lägger iallafall ett av Barnkanalens bästa program fokus på TVspel, eller rättare sagt utveckling av ett spel.

I Hjärnkontoret ikväll får vi nämligen se hur programledaren Benjamin ”Beppe” Singer förvandlas till en TVspelsfigur. Detta är något jag finner otroligt kul och jag kan lova er att jag kommer sitta bänkad framför min TV, klockan 18:45 ikväll. Det borde du också göra, vare sig du har en avkomma bredvid dig, eller inte!

Edit: Om du missade avsnittet kan du se det här

Ludde: Tjena Tommy, det är Ludde.
Tommy: Tja!
Ludde: Du, jag har precis börjat spela Amy…
Tommy: Stackars dig!
Ludde: ..och det är en upplevelse!
Tommy: Va?!

Tills för några dagar sedan var Amy Diamond den värsta Amy’n jag kunde föreställa mig. Efter att ha försökt spela Vectors Cells skräckspel med samma förnamn är jag inte säker längre. Och när jag skriver försökt, så menar jag verkligen det. För jag ska vara ärlig med er. Jag kan inte förmå mig själv att spela igenom det här spelet. Det är utan tvekan ett av de mest ofärdiga och trasiga spel jag på senare tid har spelat.

Tommy: Hur menar du då? Vadå en upplevelse? Vad jag har förstått är det uruselt?
Ludde: Det är det sannerligen, men det är något som måste upplevas för att förstå. Det är så uselt att ord inte räcker till. Du måste själv se för att förstå!
Tommy: …
Ludde: Som alldeles nyss, då en man vid namn Marcello sa att jag skulle följa efter honom, för vi måste hitta en telefon, och han vet vart det finns en…
Tommy: Ja?
Ludde…och han står bara still! Bara för att testa har jag nu väntat i fem minuter på honom men han rör sig inte ur fläcken. Förutom då om jag går framåt, då FÖLJER HAN EFTER MIG. Jag vet väl för fan inte vart telefonen finns!
Tommy: HA HA HA!

En sak som jag faktiskt gillar med skräckspel, är den (oftast: Silent Hill, Resident Evil) ganska dåliga kontrollen. Jag tycker den tillför till känslan av att vara utsatt och försvarslös. Den hjälper till med att orsaka panik, i positiv mening, hos spelaren. I fallet med Amy, ger kontrollen endast upphov till frustration och en vilja att kasta handkontrollen i väggen!

Ludde: Sen är det en annan sak som är så inåt helvete dåligt med spelet.
Tommy: Vad kan det vara?
Ludde: Checkpointssystemet, alltså fy fan.
Tommy: Vad är det med det?
Ludde: Jo, igår när jag spelade, så stängde jag av efter att jag passerat en checkpoint, för som du vet brukar checkpoints även innebära en sparpunkt,eller hur?
Tommy: För det mesta, ja.
Ludde: Precis! Men inte här! I Amy måste du klara av ett helt kapitel för att spelhelvetet ska spara! Vad är det för ett jävla sätt?!!

Det är inte mycket som är bra med Amy, eller vänta lite. Det är INGET som är bra med Amy. När jag sitter och (som sagt, försöker) spelar Amy, får jag känslan av att det är projekt som helt plötsligt fick slut på pengar. Men istället för lägga ner utvecklingen, bestämde sig Vector Cell sig
för att släppa det som ett nedladdningsbart spel, för en billig peng. För att då förhoppningsvis sälja några  kopior, till sådana som mig, som sett trailern och blivit en aningens pepp.

Att Amy är ett skitspel, är det ingen tvekan om. Dock kan jag ha varit lite onödigt hård i min kritik i början av denna text, för hur uselt ett spel än är, förtjänar det aldrig att jämföras med det här!

Det är ingen hemlighet att Nintendos favoritrörmokare älskar att göra gästspel i diverse olika spel, där han personligen egentligen inte har något att göra. Detta är något som jag finner väldigt underhållande och därför tänkte jag nu lista mina fem favoritgästinhopp den tjocke italienaren har gjort genom åren.

5. Sim City (SNES)

Jag ska vara helt ärlig mot er. Jag fann inte denna version av Sim City särskilt underhållande. För mig kommer alltid Amiga-versionen vara den bästa. Men det fanns två sakermed Super Nintendo ditot som gjorde att jag satt och spelade det. Dels var det Bowser som stod för monsterrollen i spelet. Alltså, han var Godzilla! Men sen var det även som så, att när man nådde en befolkningsmängd på 500.000 fick man en staty av allas vår rörmokare att placera ut i sin stad. En stor jävla staty. Skitfräckt!

4. Tetris (Gameboy)

Gameboyversionen är med hästlängder helt klar den bästa versionen. Det kan med stor sannolikhet vara det spel, som jag har spenderat mest tid med, av alla spel jag någonsin har spelat. Det var mitt sällskap på stranden, toaletten, bussen, i bilen, i sängen, överallt där det var möjligt satt jag och spelade Tetris på mitt Gameboy. Man skulle nästan kunna säga att jag hade ett litet beroende. Oftast spelade jag för mig själv, men ibland hände det att jag kopplade ihop mitt Gameboy och spelade Tetris mot en kompis och då dök helt oväntat Mario upp. För när man spelar mot varandra i Tetris, tar den ena spelaren på sig rollen som Mario och den andra, som hans bror Luigi. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta, så ni får helt enkelt tro mig, eller ännu bättre, spela Tetris på Gameboy mot en kompis och se själva.

3. A Link To The Past (SNES)

För två somrar sedan spelade jag åter igen världens bästa spel, alla kategorier. Detta är något jag har gjort regelbundet under mina år som gamer. Men det var först nu, som jag upptäckte att Mario figurerar även i detta spel. Hans nylle pryder en hel del tavlor i detta spel. Med tanke på att han, tillsammans med Peach och Yoshi, går att se porträtterade även i Ocarina Of Time, kan jag bara dra slutsatsen att Marios äventyr utspelar sig i en tid innan Links äventyr och att han  är något av en legend i Hyrule! Så måste det vara.

2. Piltowings 64 (N64)

Detta är det enda spel på listan som jag själv aldrig har spelat, men jag anser att Marios inhopp här är för bra för att ej uppmärksammas. Här har den lille röda mannen med mustach helt sonika spräng ditt sitt ansikte på Mount Rushmore. Detta finner jag väldigt punkigt gjort. Att Mario, som den italienare han är, har satt sitt ansikte bredvid några av de mest betydelsefulla personer i de Förenta Staternas historia är så förbannat störigt gjort. Mario visar här att han är minst lika viktig för USA och dess historia. I ärlighetens namn känns det hela, mer som något Wario skulle ha fått för sig att göra.

1. Punch Out (NES)

I det bästa spelet till NES, gör Mario kanske sitt mest kända inhopp. Här agerar han domare och han gör det med bravur. Inte under en endaste fight har jag kännt att han på något viss har dömt orättvist. Varje gång han dyker upp i ringen, känner jag en trygghet och vet att även om jag skulle förlora, ser han ändå på mig som en vinnare. Han vet att jag kan bättre och att jag kommer försöka igen och igen. Hela tiden med honom och Doc Louis vid min sida.

T.K.O för denna vecka

Redan samma dag som jag fick hem mitt Kinect, fick jag en olustig känsla i kroppen. Det handlade inte om träningsvärk eller något annat fysikt, på grund av allt viftande och hoppande. Det var mer en känsla av att jag, när jag hade kul med mitt Kinect, på samma gång var elak mot en vän.

Jag tyckte helt sonika att Kinect levererade en bättre och roligare upplevlelse, när det kommer till casual och partyspelande än vad mitt Wii gjort på väldigt länge. Som den Nintendofanboy jag är, förstår du kanske varför jag kände mig så illa till mods. Nu hade den ”lilla vita”, som jag alltid hade försvarat i vått och torrt mot, mött sin överman. Nu när Kinect fanns, och faktiskt levererade och erbjöd något bättre än vad Wii förmådde, kunde jag inte längre säga ”köp ett Wii, vettja, det blir kul för hela familjen”, med gott samvete till alla de som rådfrågade mig om konsolköp till sin familj. Istället rådde jag dem nu att inhandla en 360 med ett Kinect.

Jag är den första att skriva under på att Wii som konsol är döende. Ingen tvekan om det. Visst är det två JRPG’s på väg till konsolen, som kanske kan dra ut på dödsrosslandet, men inte mycket mer. Självklart gör detta ont i mitt Nintendo-hjärta, men samtidigt känner jag en så otrolig glädje!

Faktiskt en enorm glädje!

För Nintendo har gjort något fantastiskt. De har bäddat sin egen dödsbädd och de har gjort det med de bästa av lakan och med de mjukaste av täcken.

De har gett oss The Legend Of Zelda -  Skyword Sword

Aldrig tidigare har väl en konsol dött ut på ett sådant snyggt och värdigt sätt. Med Skyword Sword visar Nintendo vilka det är som var först, störst och bäst när det kommer till rörelsebaserat spelande denna generation. Jag har aldrig spelat ett spel som utnyttjar sin rörelsekontroll till fullo som Skyword Sword gör. Jag har tidigare hyllat Child Of Eden till Kinect på samma premisser, men jämfört med Links senaste äventyr är det som att spela Metroid med en Power Glove!

Det känns underbart att Nintendo går ur denna konsolgeneration med flaggan i topp och även sätter en ny standard för rörelsebaserade spel i framtiden!

Nintendo 1 – Haters 0

Kinect har fyllt 1 år och är enligt min mening den just nu bästa rörelsekontrollen på marknaden. Wiimoten har blivit omsprungen med råge och i ärlighetens namn har väl aldrig Playstation Move ens varit med i matchen.

Child Of Eden är den vackraste spelupplevelsen jag haft i år och det är utan tvekan det bästa rörelsespelet i år. Förutom att det erbjuder en kontroll som verkligen fungerar, ger det dig en upplevelse utöver det vanliga buttonmashandet på en handkontroll. Child Of Eden är ett spel både för kropp och själ!

Bubblare:

• Rise Of Nightmares – Ett Kinectspel som försöker vara vuxet, men som snubblar på mållinjen.
• Dance Central 2 – Än en gång bevisade Harmonix att de har koll på kontrollen!
• TLOZ Skyword Sword – Med det senaste Zelda-äventyret visar Nintendo verkligen vad man kan använda en Wiimote till.

Det känns som om jag inte har gjort något annat än att tjata om hur otroligt bra Skylanders: Spyros Adventure är, ända sedan jag kopplade in min ”Portal of power” till mitt Xbox 360. Det gör ingenting, för det ska tjatas om hur otroligt bra detta spel är. Jag har spenderat lite för många timmar med att levla upp min Skylanders och jag vet att det kommer bli ett antal till. Just nu är det bästa fredagsmyset hemma hos mig, att tillsammans med 5-åringen spela koop och levla upp. Precis som mig är han lika besatt och vi kan sitta och planera i förväg vilka Skylanders vi ska fokusera på, vid nästa spelstund, så att alla blir relativt lika mycket uppgraderade.

Sen så är det det där med livslängden. På pappret ser jag inte något hinder för att jag även nästa år kommer att utse Skylanders till årets familjespel. Med det upplägg som det har, med nya figurer, banor/världar att inhandla när de du har är färdiglevlade och avklarade, ser jag inget slut på det hela. Vilket jag välkomnar. Jag kan tänka mig att gå till spelbutiken även på ålderns höst, för att inhandla mig en ny Skylander

Skylanders Spyro’s Adventure är årets helt klart bästa familjespel, vare sig du väljer att spela det hemma framför TVapparaten eller på resande fot med en 3DS i din hand.

Bubblare:

• Disneyland Adventures – En helmysig familjeupplevlese, som är så där Disneysliskig. På ett bra sätt.
• Mario Kart 7 – Det enda negativa med Mario Kart 7, är att det blir så jävla dyrt om hela familjen ska spela tillsammans.

Det är något speciellt med siffran tre. Se bara på kostcirkeln, som består av tre områden. Eller varför inte de tre vise männen? Eller på kristendomens treenighet i Fadern, sonen och den helige ande. Visste ni förresten att Jesus blev trettiotre år gammal och uppstod på den tredje dagen?

Spelåret 2011 har även det handlat mycket om siffran tre. Gears Of War 3, Uncharted 3: Drakes Deception, Saints Row: The Third och Modern Warfare 3 är exempel. Att dela in saker och ting i tre, kan oftast vara ett tecken på att man vill påvisa en början, en mitt och ett slut. Om det är fallet med de treor vi har fått spela i år återstår att se. Risken finns ju att vi kommer få spela prequels eller sidospår till en del av de ovan nämnda titlarna, Inom en snar framtid kommer du få spela Gears Of War: The early years och Modern Warfare III-2

Bubblare:

Ordet ”sky” – Men hallå! SKYrim, SKYlanders och SKYword Sword.
Snoppskämt – Att leka med Johnsson i Shadows Of The Damned eller lära sig ett nytt ord i ”dicktits” vid en genomspelning av Bulletstorm har inte direkt varit tråkigt

För några veckor sedan släpptes Kinect Sports Season 2 och självklart har jag svettats framför min TV för er skull. Istället för att göra en regelrätt recension av spelet, har jag tänkt mig ett lite annorlunda upplägg.

Jag tänker göra en jämförelse mellan de två sportspelen som finns till Kinect (Kinect Sports, Kinect Sports Season 2), med de två som finns till Wii (Wii Sports, Wii Sports Resort). Vilken av dessa spelserier erbjuder flest roliga speltimmar egentligen? Eller är båda kanske slöseri med tid?

Vad finns det då att göra i spelen? Jo, dessa aktiviteter kan du roa dig med:

Wii Sports/Wii Sports Resort

• Tennis
• Baseball
• Golf
• Bowling
• Bågskytte
• Luftkamp (flygplan och fallskärmshoppning)
• Svärdskamp
• Kanotpaddling
• Jetski
• Wakeboarding
• Frisbee
• Basket
• Bordtennis
• Cykling

Kinect Sports/Kinectsports Season 2

• Fotboll
• Bowling
• Beachvolleyboll
• friidrott
• boxning
• Bordtennis
• Amerikansk fotboll
• Golf
• Baseball
• Tennis
• Dart
• Skidor

Att bowling, tennis och pingis är roligare och bättre på Wii, beror på att där håller jag något fysikt i min hand vilket gör upplevelsen lite mer trovärdig. Dessa sporter brukar oftast mest resultera i ett slentrianmässigt viftande från min sida, när jag spelar de på Kinect, medans på Wii känns det som om jag har mer kontroll över vad jag sysslar med.

Som sagt, så finns det fler sporter än dessa sex. Tyvärr till sportspelen på Kinects nackdel är det inte speciellt många fler som lyckas roa mig där. Fotboll kan vara ganska underhållande, så även skidåkningen, men jag väljer vilken dag som helst, att istället förlusta mig med bågskytte, frisbee eller lite wakeboard på mitt Wii.

Avslutningsvis vill jag säga att båda spelserierna är sådana man snabbt kan ta fram, för lite enkel underhållning eller för att visa släkt och vänner vad skoj det kan vara med TVspel, men i slutändan är det på Wii som jag i min ensamhet står i mitt vardagsrum och försöker slå personrekord!

Nintendo 1 – Microsoft 0

Idag har en av årets mest efterlängtade filmer premiär. Jag pratar såklart om nya Tintinrullen. Inte helt otippat har det lagom tills premiären släppts ett spel baserat på filmen och som vanligt är det jag som har tagit på mig ansvaret att spela.

Du som är en trogen Svampriketläsare, kanske också lyssnar på Retroresan, vet att den gode Tintin inte är särskilt omyckt av vissa personer här. Tintin and the Secret of the Unicorn är kanske det spel som kan få reporterns rykte att bli lite bättre. Spelet (och vad jag förmodar, även filmen) är ett hopkok  av de tre Tintin-äventyren Enhörningens hemlighet, Rackham den Rödes skatt och Krabban med guldklorna.

För dig som inte har läst Tintin kan jag kortfattat att förklara att storyn går ut på att Tintin letar efter en gammal piratskatt. Det gör han genom att plattformshoppa, åka motorcykel eller flyga flygplan. Av dessa tre spelmoment är det ett som sticker ut. När jag spelade igenom kampanjen var det främst under plattformsmomenten som munnen log. Mer än en gång fick jag  mysiga Prince of Persia-vibbar. Då menar jag alltså vibbar från Amigaklassikern. Jag har även ett flertal gånger tänkt på mitt favoritspel till Mega Drive, Bonanza Bros! Om du är bekant med dessa två titlar vet du på ett ungefär vad du kan förvänta dig av spelet.

Men som sagt, spelet är inte enbart en plattformare. Tyvärr finns det partier där du då åker motorcykel eler flyger flygplan också. Det är verkligen tråkigt att behöva skriva så, för egentligen är det ingen dålig idé med att slänga in sådana partier i spelet. Det brukar skapa variation och tempoväxlingar. Men det är så tydligt att krutet har lagts på att göra plattformsdelen av spelet så bra som möjligt och att partierna där du styr ett fordon inte har haft lika hög prioritet. Det är iallafall min uppfattning. Kontrollerandet av dessa fordon lämnar mycket att önska, särskilt i flygplansepisoderna, som rent ut sagt är skittråkiga.

Om du letar efter ett spel som bjuder på lättsam underhållning, som med fördel kan spelas i gott sällskap, kan Tintin vara värt att kolla upp. Men om du hoppas på att få styra en U-båt som ser ut som en haj, kommer du tyvärr att bli besviken.

Under söndagen bjöd Microsoft på kalas. De firade att Kinect i dagarna fyller ett år med ett spektakel som utspelades sig på Berns Salonger. Förutom jag och min lilla son var det en uppsjö av före detta b-kändisar på plats. Jag stod och hoppades på att Anna Book skulle utmana mig i Dance Central 2, men tyvärr förgäves. Istället fick jag äga både min 5-åriga son och min gode vän Andreas i spelet. Faktum är att jag och Andreas faktiskt fick utså elakheter från konferenciern efter vår dancebattle.

Det bjöds på gott att äta och så klart en hel del spelande. Fokus låg givetvis på Kinectspel och kommande titlar till den. Det spel som imponerade mest på mig, förutom då Dance Central 2 som redan har landat i butikerna, var Star Wars Kinect. Om inte det kommer bli en succé bland kidsen, är det något som är fel i världen. Det kändes Star Wars och Kinecten fungerade över förväntan. Jag ser verkligen fram emot att få testa hela spelet. Nu var det endast en kod för en bana som visades upp.

På det hela taget var det ett lyckat kalas och ovan nämnda titlar som Star Wars och Dance Central 2, visar verkligen att det går att göra spel med en fungerande och rolig kontrol till Kinect. Jag kan inte förstå varför inte andra utvecklare (hallå Ubisoft!) klarar av det?

Nu har det gått ett helt år sedan Micosoft lanserade sin Kinect. Apparaten som enligt och för mig var dödsstöten för Nintendo Wii. I och med Kinect blev Nintendo överkörda och omsprungna. Missförstå mig inte här nu, jag menar absolut inte att Microsoft uppfann hjulet på nytt. Nej, det var det Nintendo som gjorde med sitt Wii. Det Microsoft tillförde till ”casual-spelandet” med sin Kinect var ett par riktigt schyssta fälgar.

Men precis som i fallet med Wii går det ett dussin skitspel på ett bra även när det handlar om vad Kinect har att erbjuda. Men det finns några pärlor och här är mina fem favoriter:

Kinect Sports

Det är väl ingen som höjer på ögonbrynen om jag säger att detta är en ren och skär kopia på vad Nintendo redan har erbjudit oss spelare, men i ärlighetens namn är det faktiskt en aning roligare att göra det framför en Kinect. Ja, om man inte räknar med bowlingen i Wii Sports eller bågskyttet i Wii Sports Resort, förstås.

YooStar 2

Bli filmstjärna för en kväll. Med Yoostar 2 låter din Kinect dig att axla olika roller från diverse mer eller mindre klassiska filmer. Det fungerar faktiskt förvånansvärt bra och lockar till en hel del skratt. Mest för dem som tittar på, när du försöker återupprepa Tom Hanks prestation från Forrest Gump.

Dance Central

Jag har svårt att tänka mig att det finns någon som äger ett Kinect, som inte även äger ett ex av Dance Central. Harmonix bevisade verkligen att de behärskar mer än bara rock n’ roll. Dance Central blev det nya Guitar Hero och det skulle inte förvåna mig om det blir ännu mera dansande i vardagsrummen runt om i vårat avlägsna land just denna vecka, då del två precis har släppts.

Rise Of Nightmares

Detta är inte världens bästa skräckspel. Att du hoppar till när du spelar beror till största sannolikhet på att du försöker hugga huvudet av en zombie. Det är heller inte helt felfritt. du kommer ofta stå och svära över att det aldrig går att hugga av ett huvud på en zombie. Men Rise Of Nightmares erbjuder något annorlunda till din Kinect. Bara för det tappra försöket, är det värt att provas på.

Child Of Eden

Ett spel som är bländande vackert. Ett spel som har ett underhållande gameplay. Ett spel som verkligen visar vad Kinect klarar av. När du spelar Child Of Eden för första gången lovar jag dig att du kommer bli förvånad över hur precis kontrollen är. Detta är det enda Kinect-spelet där jag inte kan skylla på kontrollen när jag misslyckas eller dör. Äger du ett Kinect är det din skyldighet att spela Child Of Eden.

Där har du mina favoriter. Vilka är dina?

Flygplansspel och Ludde! Inte en kombination som man har sett ofta under mina år som spelare. Senast jag hårdkörde ett flygspel var väl någonstans kring 1990 då jag spelade en hel del Afterburner II på mitt Mega Drive. Men nu, hösten 2011 är det då dags igen!

Spelet som det handlar om är Ace Combat: Assault Horizion. Ett spel som kan beskrivas som ett Modern Warfare, fast luftburet. Det märks tydligt att utvecklarna har sneglat åt Infinity Wards håll när de suttit och spånat fram upplägget i detta spel. Intensiva actionsekvenser varvas med storydrivna cutscenes, där du får reda på varför du ska ut och flyga ännu en gång. Kortfattat går historien ut på att ett gäng ryska terrorister har utvecklat ett nytt sorts massförstörelsevapen, och det är upp till dig som hårdnackad amerikansk stridspilot att sätta käppar i hjulen för dem. Antar att du – precis som mig känner att detta upplägg känns nytt och fräscht?

Förutom att Ace Combat är underhållande, så ska det också få ett plus i kanten för sin variation. I ärlighetens namn skulle det nog bli enformigt ganska snabbt om det bara skulle handla om dogfights. Men i Ace Combat får du även flyga helikopter, då uppdragen oftast går ut på att försvara marktrupper mot inkommande anfall. Du får även flyga bombplan där timingen är allt. Sen finns det även renodlade FPS-sekvenser, där du tar på dig rollen som en helikopterskytt och ditt enda mål är att radera alla fiender i ditt synfält – självklart utan att råka peppra ihjäl dina allierade. Även själva flygplansdelen av spelet är varierande, där du ibland måste se till att ge dina trupper på markstöd genom att ta ut specifika fiendemål som utgör ett hot mot ert uppdrag. Till en början verkade dessa uppdrag omöjliga att klara av, men genom att ändra synfält, från att ha kameran bakom flygplanet och istället gå in i cockpitvy blev det hela mycket enklare. Jag får en känsla av att det även är så utvecklarna vill att man ska spela spelet. För genom att sitta i cockpit, när du ska anfalla mål på marken, får du en helt annan blick för vad som ska bombas eller inte.

Ace Combat: Assault Horizon är ett sådant spel jag aldrig skulle ha spelat, om jag inte hade fått i uppgift att recensera det. När det nu är avklarat och texten är färdig, kan jag bara konstatera att det har varit en rätt så kul flygtur som jag är glad över att få ha tagit del av.

Fotnot: Är du en person som tycker det är intressant med queer readings, så är Ace Combat: Assault Horizon verkligen ett spel du bör kolla upp. Jag vill inte göra det i min text, med risk för att spoila, men det är sen gammalt att det är något speciellt med amerikanska stridspiloter.

SPOILERVARNING
Denna text innehåller stora spoilers för Gears of War 3. Läs på egen risk

Alla som vid det här laget har spelat färdigt kampanjen i Gears Of War 3, kommer säkerligen känna igen sig i det jag nu kommer skriva. Det var förbannat sorgligt och välregisserat när Dom valde att offra sig själv för den goda sakens skull. Tycker man inte det så har man ett hjärta av sten. Det var en fantastisk scen och det är ett sådant tillfälle som jag för alltid kommer minnas. Precis på samma sätt som jag alltid kommer minnas twisten i Bioshock, eller hundarna i Resident Evil. Att jag blev så tagen av den scenen beror nog till stor del på att det var just i ett Gears-spel som den utspelade sig i. Jag blev liksom tagen på sängen. Jag var inte beredd. För när Epic tidigare har försökt få mig berörd, har det inte funkat lika bra.

Men den här gången lyckades Dom (ser ni vad jag gjorde där?) verkligen att beröra mig. Visst är det sorgligt att Dom dör, men det som fick mig tårögd är musiken som ackompanjerar. Så otroligt genialiskt att återanvända något som tidigare var det som gjorde att jag fick upp ögonen för Gears Of War. För det är väl ingen som har glömt bort vad det är jag pratar om?

Nu hoppas jag att ni förstår att jag inte blev glad över att pojken blev ledsen, utan snarare varför han blev ledsen. Där och då förstod jag vilket fantastikt bra medium TV-spel är. Dessutom gick det upp för mig att grabben faktiskt börjar bli stor. Att spela handlar inte bara om att göra headshots för honom längre. Han har nu nått en ny nivå med sitt TV-spelande.

Efteråt hade vi en fin pratstund. Han berättade för mig att han tror att Dom gjorde som han gjorde eftersom han ville träffa sin fru och sina barn igen. Han sa även att han från och med nu alltid ska välja att spela som Dom när han spelar online, eftersom han aldrig kommer få vara honom i kampanjen.

Vila i frid, Dominic Santiago, 2006 – 2011

På bara några korta år har podcast-Sverige blivit en djungel. Nya program poppar in från både höger och vänster och vissa av dem fastnar medan andra faller i glömska. Eftersom denna vecka har gått i podcastens tecken här på Svampriket är det på sin plats att jag nu listar mina fem favoriter inom spelpodcasterna just nu.

5. P3 Spel

Men, vaddå, P3 Spel är väl ingen podcast säger du? Jo, i min värld är den det. Jag lyssnar enbart på podcastversionen av programmet, i efterhand. P3 Spel är kanske inte den mest relevanta spelpodcasten, för mig personligen. Det flesta nyheterna, snackisarna och spelen de tar upp för diskussion är jag, som redaktör för en av Svergies mysigaste spelbloggar, redan bekant med. Men som tur är, så är inte alla som jag. Därför fyller P3 Spel en oerhört viktig funktion i radiosverige! Att programmet leds av en väldigt kompetent Angelica Norgren gör inte saken sämre.

Hennes enda ”problem” som programledare är hur hon ska handskas med ”tupparna” Josef Fares och Victor Leijonhufvud när de börjar med sin interna ”snoppmätartävling” och den alltid så underbara Susanne Möller då knappt får en syl i vädret. Att P3 Spel finns är ett tecken på att vi är på god väg, och att nördarna snart får sin revansch. Mer tv-spel åt Svensson!

4. Korvcast

Anders ”McKorv” Jonsson. Mannen med dialekten har bestämt sig för att göra en alldeles egen spelpodcast och han gör det med bravur. Jag förstår inte hur han kan lyckas med att göra varje program mer underhållande än det förra? I ärlighetens namn har iallafall inte jag lyckats hitta någon röd tråd, som kan vara konceptet för Korvcast.

Fast å andra sidan kanske det är just det som är konceptet? Korven snackar av sig av sig helt enkelt, och har den goda smaken att låta oss få ta del av hans ”visdomsord”. Men han är inte alltid själv. Nej ibland bjuder han in gäster till sitt program, som då byter namn till KorvCall. Personligen föredrar jag när Korven sitter och orerar solo, men jag kan förstå om en korv ibland vill ha ett bröd.

3. Radiogamer

Hedlund, Bergöf och Bengtsson (och för det mesta Kjellin) levererar vecka efter vecka underhållande nörderier. Till skillnad från Korven ovanför har detta gäng en röd tråd i sitt program. Varje vecka hörs Hedlunds stämma säga: ”Showen idag består av Vad har du spelat, snack med random gäst och nyheter och releaser och om han kommer ihåg Radiogamer undrar”.

Detta är ett koncept som lätt skulle kunna bli tråkigt efter ett tag,men tack vare att de är så proffsiga (då menar jag proffsiga som i ”radioproffs”), roliga och framför allt smått knäppa i skallen blir det underhållande vecka efter vecka.

2. Retroresan

Nu vet jag vad jag vad många av er tänker. Självklart får Retroresan en topplacering på den här listan, eftersom den numera är en del av Svampriket. Ja, det stämmer att jag huserar under samma tak som denna podcast men min kärlek till den började långt innan jag blev vän och kollega med Anders och Samson. Varje fredag, när jag stoppar dessa retroresenärer i örat, slutar de vara mina vänner och kollegor och förvandlas till en sur norrlänning och en Malmöbaserad besserwisser.

Vecka efter vecka spelar dessa två herrar gamla godingar, för att sedan kunna berätta för oss lyssnare om fantastiska bortglömda pärlor, eller om riktiga bottennapp. Vilket som, så berättar de om spelen på ett sådant sätt, så att det nästan känns som om man har spelat spelt själv. Sen att de är experter på att komma ifrån ämnet och bara prata skit, ser jag bara som en bonus.

1. Cocktailpartyeffekten

Kristian Johansson, den ena halvan av insomnade Spelradion har en ny podcast. Något som jag tror många där ute har missat. Det hade jag också gjort. Eller egentligen inte. Jag hade sett han twittra om någon ny podcast med det konstiga namnet Cocktailpartyeffekten ett flertal gånger, men inte brytt mig om den. Vad är det för ett jävla namn på en podcast, liksom? Men så en dag hade jag extra tråkigt och bestämde mig för att ladda ner ett avsnitt. Direkt efter att jag lyssnat klart på det, laddade jag hem alla andra. Jag var golvad. Det jag precis hade hört, var exakt vad jag letar efter i en spelpodcast! Konceptet är enkelt. Kristian och hans sidekicks har till varje avsnitt med sig ett varsitt ämne som de ska diskuttera. Låter kanske inte allt för roligt, men sättet som programmen är producerade på, gör att ett helt banalt ämne blir genialiskt.

Cocktailpartyeffekten tvingar dig som lyssnare att vara uppmärksam. För om du är uppmärksam och lyssnar ordentligt blir det ett djup i varje avsnitt, som inte finns i något annat du hört. Det här en en smart podcast, som kräver lite av lyssnaren. Men förutom att vara smart och riktigt bra producerad, är den rolig. Så in i bomben rolig. Har du ännu inte kollat in Cocktailpartyeffekten, är det dags att göra det nu. Först då kanske den här texten, som jag känner blev en aning flummig, blir förståelig för dig. Så ladda ner Kuk. Svans. Fest. Effekten omedelbums! Du kommer icke att bli besviken.

–

Där har ni min lista. Vilka är era favoriter?

I samband med att Renegade Ops släpptes förra veckan, fick vi här på Svampriket inte bara chansen att få spela spelet, utan vi fick även möjligheten att ställa några frågor till Axel Lindberg som är game director på Avalanche, utvecklarna bakom spelet.

Först och främst; vad gör egentligen en Game Director? Förutom att ha en cool titel?
En Game Director är ansvarig för den kreativa sidan av utvecklingen som berör själva spelet. Kortfattat: hur spelet ska fungera (regler, kontroller, balansering, etc.) och vad som ska finnas i spelet (är det sci-fi? Finns det robot-hundar? Kan man spela online? Hur många spelare? etc). Till största del handlar det om att vara spindeln i nätet och söka svar på alla oändliga frågor som dyker upp när man utvecklar ett spel. Som tur är har man vanligtvis hjälp av en Art Director som håller koll på det visuella, och ett helt team med producenter, programmerare, artister, och designers som sitter på den expertkunskap som behövs för att få fram de bästa svaren.

När Renegade Ops startskärm träffade min hornhinna fick jag otroliga flashbacks till min barndom och mina roliga lekstunder med mina Action Force-figurer. Flashbacksen eskalerade sedan när introt började. Där och då förstod jag att folket på Avalanche måste haft otroligt kul när de började brainstorma om vad Renegade Ops skulle bli för ett spel.

Att Renegade Ops är en flört med det actionfyllda 80-talet går inte att ta miste på, både när det kommer till spel och filmer från den tiden. Vilka har varit era största influenser?
Våra tre största influenser är Jackal, Desert Strike, och Cannon Fodder. Det finns ännu fler spel som vi pratat om och bollat runt men de tre ovannämnda fanns alltid i centrum. Vad gäller film är det en salig häxbrygd av A-Team, Commando, Rambo, GI Joe, The Punisher… ja alla dom där coola gamla hårdingarna från 80/90-talet.

Renegade Ops är en top-down-shooter, där du kontrollerar ett fordon med häftig vapenarsenal. Det finns fyra fordon/karaktärer att välja mellan, eller om man så vill, fyra olika spelstilar. Avalanche har nämligen lyckats med bedriften att göra varje genomspelning unik beroende på vilket fordon du väljer att spela som.

Det spel från förr, som jag faktiskt har känt mest likheter med, är RC Pro Am till NES. Har jag kanske spelat spelet på fel sätt då?
Nej, det stämmer bra. När vi började utveckla Renegade Ops trodde vi först att det skulle bli mestadels en regelrätt ”shooter”, men när vi lekte med fysiken på bilarna kom vi fram till att det kändes mycket fräschare att låta bilarna sladda runt och fungera mer som en klassisk top-down racer. Så där blev det en kompromisslös ihopbakning av de två genrerna. Vi fick lägga ner en hel del jobb på att få det hela att fungera ihop och är nöjda med resultatet.

Att spela Renegade Ops är kul. Riktigt kul. Det är inte enbart skoj för att saker sprängs och håller ett högt tempo. Den egenskap som gör att spelet är så roligt att spela, och som betyder mest för upplevelsen är enkelheten. Absolut inte enkelt i den bemärkelsen att du brummar igenom spelet på en halvtimme eller två. Det är helt enkelt lätt att kontrollera, men svårt att bemästra. Men eftersom det är så roligt att kontrollera, så vill man också lägga energi på att försöka bemästra det.

När jag satte mig ner med Renegade Ops för första gången, var det ett ord som poppade upp i mitt huvud. Nämligen ”lättillgänglighet”. Har det varit en viktig del i utvecklingsprocessen?
Lättillgänglighet är en av mina personliga käpphästar inom game design. Krångliga spel är inte roliga, om det inte finns en fantastisk tutorial eller inlärningskurva som låter en lära sig allt i en bekväm takt. Med Renegade Ops har vi arbetat mycket med tillgängligheten. Det ska vara ett snabbt, enkelt spel som man kan hoppa in i och ha tok-kul med direkt.

Och tok-kul, det har man direkt. Men som så ofta i spel nu för tiden har även Renagade Ops något som gör upplevelsen dubbelt så roligt..

Många spel (t.ex Left 4 Dead, Borderlands och Dead Island) är exempel på spel som är roligare och bättre om man spelar dem tillsammans med någon. Jag skulle nästan vilja placera även Renegade Ops i det facket. Hur gick tankarna under utvecklingen kring det?
Renegade Ops är menat att vara ett spel som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Vi hoppas att alla som spelar det har ett leende på läpparna och, i synnerhet när det gäller multiplayer, hoppas vi att folk skrattar och svär åt sina polare som snor deras kill bonusar och objectives för att hamna först på scoreboarden. Vårt mål var att skapa ett flerspelarläge som skapar lite kamratlig friktion.

Slutligen till den kanske viktigaste frågan.Vilken är egentligen den största actionikonen från 80-talet av Arnold och Sylvester?
Helt klart Arnold!

Tidigare i år hyllade jag Kinect-versionen av Child Of Eden. Jag var så otroligt glad över att spelet kunde visa att Kinect inte enbart är till för casual-spelare (på samma sätt som MadWorld och No More Heroes har visat att Wii inte bara är för småbarn), utan att spela Kinect även kan vara ”hardcore”. Som ni säker förstår har jag således haft mina ögon på Rise Of Nightmares ända sen det utannonserades. Skulle Kinect, som mer och mer börjar bli en symbol för casual-spelande, få ett 18+ spel, som faktiskt skulle leverera?

Blodigt värre i Kinects första 18+ spel

Så långt är allt frid och fröjd. Kinect har fått ett blodigt och vuxet spel med en ostig story. När det kommer till Kinect, är det inte innehållet som är det viktigaste, enligt mig. Om ett Kinectspel ska bli bra, måste kontrollen fungera. I fallet med Rise Of Nightmares gör den det, men tyvärr bara delvis. Att kontrollera dig själv funkar förvånsvärt bra. För att röra dig framåt ställer du dig med ena foten framåt, och för att gå bakåt gör du, inte helt oväntat, tvärtom. För att byta rikting, eller titta dig omkring så rör du helt enkelt på dina axlar i den riktning du önskar. Det finns även ett förenklat sätt att röra sig mot den punkten man ska till. Då ställer man sig helt sonika raklång och sträcker upp sin högra hand. Detta är väldigt skönt att kunna göra, men vill du utforska alla rum och hitta bättre vapen, gör du bäst i att gå för egen maskin. Att intergrera med omgivningen fungerarar också klanderfritt. För att till exempel öppna en dörr gör du som du skulle ha gjort i verkliga livet. Om du är cool som jag, sparkar du såklart upp alla dörrar.

Så långt är fortfarande allt frid och fröjd och det verkar som att Kinect har fått ett riktigt bra ”vuxenspel”. Men när det kommer till det viktigaste i spel av denna sort, lämnar Rise Of Nightmares mycket att önska. Jag pratar såklart om actionsekvenserna. Där är jag besviken. Istället för att med precision kunna hugga av utvalda lemmar på mina motståndare, slutar nästa alla actionscener med att jag står som en galning och viftar frenetiskt för att överleva. Detta känns otroligt trist, då kontrollen fungerar så bra i alla andra moment i spelet.

Rise Of Nightmares är verkligen ”not your ordinary Kinect game” och väl värt att ta en titt på, så länge du inte förväntar dig att du ska kunna hugga av just den vänstra armen på den där zombien som står till höger!

Om du någon gång skulle få för dig att bege dig ut på internet, ska du vara beredd på att det finns mycket konstigt där ute. Som till exempel bilder på tjejer. Bilder på nakna tjejer. Fast om jag tänker efter, är kanske inte nakenbilder på tjejer något konstigt. Vill faktiskt minnas att jag såg sådana, även när jag var liten, då internet fortfarande inte hade uppfunnits.

Men något som däremot är konstigt, är bilder på tjejer, som poserar nakna med TV-spel. Det finns en massa sådana bilder. Jag har försökt förstå vad meningen med dessa bilder är. Är det ett dåligt försök att göra det bästa av två världar, kanske?

Något som jag däremot vet, är att det i jämförelse med nakna TV-spelstjejer finns alldeles för få nakna TV-spelskillar ute på internet. Något som kan tyckas märkligt, eftersom det här med TV-spel, under många år, har ansetts vara en pojkleksak.

Nu är det dags att göra ändring på det och jag har tagit på mig den uppgiften. En uppgift som jag anser vara nödvändig, för att göra klimatet i TV-spelsvärlden lite mer jämställt. Det handlar inte alls om att jag finner någon som helst tillfredsställelse av att visa upp min blekfeta lekamen! Det är helt enkelt ett statement!

När jag var liten innebar oftast ett nytt spelköp, förutom en ny spännande spelupplevelse, även att jag skulle komma att kräkas. Detta berodde på att jag som liten nörd bodde långt ut på landet, vilket innebär ungefär en timmes bilfärd för att komma till närmsta butik som sålde TV-spel. Det innebar således att lille Ludde efter sitt spelköp hade en timmes bilfärd hem igen innan han kunde spela sitt nyinköpta spel.

Vad gjorde då jag denna timme för att få tiden att gå och för att förberedda mig på mitt nya äventyr? Jag läste så klart instruktionsboken. Tyvärr blev jag väldigt lätt åksjuk när jag var liten, så pappa fick mer än ofta stanna bilen på vägen hem.

Jag kan sakna detta. Alltså inte att kräkas vid en vägkant, utan att läsa en instruktionsbok. Jag gör inte det längre. Självklart beror det till en viss del på att de flesta spel jag spelar är promo-ex, i vilka instruktionsböckerna oftast lyser med sin frånvaro. Men det är samma sak när jag köper mig ett spel. Instruktionsboken fyller ingen funktion idag. Alla spel har nu för tiden en tutorial, där du genom att göra sakerna, istället för att läsa om dem, lär dig att kontrollera din karaktär. Att läsa instruktionsboken då, blir lite som att spoila vad som kommer att hända i början av spelet.  Självklart tycker jag att det är mycket bättre på det viset, men det absolut inte lika mysigt.

Det var en speciell känsla att öppna en instruktionsbok för första gången och se vad styrkorset, A, B, Start och Select knapparna skulle fylla för funktion i det nya spelet. Sen att det oftast handlade om att gå, hoppa och skjuta på samma sätt som i alla andra spel spelade ingen roll. Det var ändå lika mysigt varje gång.

Jag minns att jag hade en speciell pärm för instruktionsböckerna, så att jag inte skulle slita på dem när kassetterna togs ut och in ur fodralen. Gissa om jag blev lycklig när jag fick köpa en officiell ”Nintendo-pärm” som var enkom för instruktionsböcker. Den hade en perfekt storlek som gjorde den extra ”toalettvänlig”. Jag brukade ofta ta med mig den nya instruktionsboken in på toaletten när det var dags att bajsa. Instruktionsböckerna var den bästa toalettenlektyren, näst efter mina Tintinalbum.

Som sagt, nu för tiden läser jag inte instruktionsböcker, men jag tror banne mig att nästa gång jag köper ett spel och sedan blir bajsnödig, ska jag ta med instruktionsboken in som lektyr. Bara för att se om det fortfarande är lika mysigt. Vad tror ni?

Ingen trogen av läsare av Svampriket kan ha undgått att jag har blivit lite av ”Svamprikets filmlicensspels-kille”. En titel jag gladeligen har tagit åt mig. På något vis kan jag finna en viss charm i sådana titlar. Visst finns det riktiga bottennapp (*host* Thor – The Video Game *host*), men jag tycker att det mer och mer släpps spel baserade på en film som hålller riktigt hög klass. Fjolårets Toy Story 3 är enligt mig den här genartionens 23:e bästa spel, när det kommer till multiplattform. Eller årets Captain America – Super Soldier, som verkligen imponerade på mig. Det som förr i tiden bara var skit, luktar helt enkelt inte lika illa längre.

Men som sagt, jag ser ljust på framtiden och är övertygad om att spel baserade på film i fortsättningen kommer höja licensribban och för att höja den ännu ett steg har jag ett litet tips, så om du råkar vara en spelutvecklare råder jag dig att fortsätta läsa.

Mitt tips för att göra framtiden så bra som möjligt för filmlicensspelgenren (förbannat konstigt ord) är att spelutvecklarna måste blicka bakåt. Nu menar jag inte bakåt i spelhistorien och försöka bättra på remakes på redan existerande spel. Nej, utan bakåt i filmhistorien. Det har funkat förut och kan garanterat göra det igen. Vi som har spelat The Warriors eller The Thing förstår vad jag pratar om. Faktum är att The Thing håller jag än idag som en av mina häftigare upplevelser i skräck/action facket. Det bästa av all med att basera spelet på en gammal film är att det inte finns något premiärdatum som spelet måste finnas i butik, utan det kan få utvecklas och bli det häftiga spelet som den filmen förtjänar.

Sist men inte minst, har jag den ultimata filmen att göra ett spel av. Big Trouble In Little China! Jag ser en blandning av fighting/plattformande/tredjepersonskjutare och humor. En jävla massa humor. Jack Burton ska leverera one-liner på one-liner så den gode Duke går och skäms i ett hörn. ”It’s all in the reflexes”

Så varsågod, om du nu råkar vara en spelutvecklare som läser detta. Ta för er! Och ni andra, har ni några tips?

Som ansvarig för spelutskicken på Svampriket vill jag påstå att jag har bra koll på vilka spel som kommer skickas ut åt vårt håll. Men ibland ramlar det ner spel i vår brevlåda som jag inte visste om att vi skulle få ett recensionex av. Mystery Case Files: The Malgrave Incident till Nintendo Wii är ett sådant spel.

När jag öppnade paketet och tog upp fodralet var min första tanke ”Vad är det här för skit?”. Jag vet att jag förespråkar att man aldrig skall döma ett spel efter fodralet och att alla spel har ett existensberättigande, men just då var det precis vad jag tänkte. Det tog mig nästan två veckor innan jag öppnade fodralet och tog ut skivan. Men istället för att stoppa in den i mitt Wii, lade jag tillbaka spelet i fodralet och la mig på soffan och åt chips istället.

Vad är det här?

Men två dagar senare tog jag mig i kragen och gjorde vad som förväntas av en seriös spelskribent som jag. Jag bestämde mig för att ge spelet en ärlig chans.

Jag startade spelet och blev sittandes med det i tre timmar, innan mina ögonlock blev alldeles för tunga. De blev absolut inte tunga på grund av att spelet gjorde mig sömnig, tvärtom. Det jag hade upplevt under mina tre första timmar var oväntat. Jag hade haft trevligt. Väldigt trevligt. Spelet är ett peka-klicka äventyr i förstapersons-vy där du tar dig an rollen som en privatdetektiv som blir kontaktad av en Herr Winston Malgrave. Han vill att du skall komma till hans ö, där han har gjort ”århundradets upptäckt” men hamnat i knipa och behöver din hjälp. När du väl anländer till ön förstår du snart att något hemskt har inträffat på ön, och det är upp till dig att ta reda på vad.

Nu när jag har kommit ännu längre in i spelet får jag lov att konstatera att det fortfarande är riktigt trevligt. Jag har kul när jag sitter och klurar och tänker, för det är i stort sett vad hela spelet går ut på. Lösa pussel och lokalisera olika ting. I ärlighetens namn kan vissa pussel faktiskt vara riktigt svåra, fast absolut inte på fel sätt. De är så där härligt svåra, så när du väl har klurat hur du ska göra infinner sig en känsla av välbehag och stolthet.

The Malgrave Incident är ett spel som är givet för dig som gillar stämningsfulla peka-klicka äventyr. Känner jag spelsverige rätt är det förmodligen ingen som kommer inhandla spelet. Det är ju ett Wii-spel som varken har Mario eller Link i huvudrollen..

Mystery Case Files: The Malgrave Incident till Wii släpps i butik 9/9

Nu tänkte jag avslöja en sak för er. Jag älskar TV-spel, men faktum är att vissa av dem förstår jag mig inte på. Man skulle nästan kunna säga att jag hatar vissa av dem. Det är inte så att jag hatar dem så pass mycket, att jag önskar att de vore ogjorda. För det är inga ”skitspel” jag hatar. Tvärtom så handlar det om titlar som jag vet att väldigt många spelare rentav älskar. Spel som för vissa med största sannolikhet är den bästa spelupplevelsen någonsin. De titlar jag tänker på är  Mass Effect, Mega Man, Fallout 3 och Final Fantasy VII. Jag hatar dessa spel! Innan ni nu börjar raljera om att jag är dum i huvudet råder jag er att läsa vidare.

Jag anser att jag det är min fulla rätt som individ att hata dessa titlar, utan att behöva höra att jag är dum i huvudet för det. För jag hatar på rätt sätt. Jag riktar mitt hat mot själva spelet ifråga, inte mot de människor som spelar spelen. Jag har full förståelse varför någon kan älska Mass Effect. eller Fallout3. Jag tycker inte att mina kollegor Samson och Anders är tappade bakom en liten vagn, bara för att de har en (kanske lite osund) förälskelse i en blå bombare. Jag respekterar dem för det. De har förstått något som jag aldrig kan förstå. Fastän jag vill förstå.

Vad jag däremot inte kan förstå, är personer som hatar på fel sätt. Jag pratar om personer som tycker att någon är en idiot, bara för att den indivden uppskattar ett spel, som de som hatar på fel sätt, anser är ren och skär (borde det inte stå brun?) dynga!  Smaken är som baken, förutom hårig, är den som vi alla vet delad. Tänk vad trist det skulle vara om alla uppskattade samma spel. Då skulle vi förmodligen inte ha den bredd som idag finns inom TV-spelsvärlden. Jag gillar det faktum att vi idag har spel som Kinectemals i den änden av spelsfären och i den andra finns spel som Dark Souls. Men även fast jag tycker det är bra att sådana spel finns, betyder det inte att jag gillar dem, men de har helt klart ett existensberättigande. Även fast de inte förgyller min speltillvaro, så förgyller de med all säkerhet någon annans.

”Don’t hate the player, hate the game”

Det var en gång en pojke som hette Fredrik. Han var en nörd, närmare bestämt en TV-spelsnörd. Han älskade allt som hade med TV-spel att göra. Men det fanns även något annat han tyckte väldigt mycket om, nämligen film. Så ni kan gissa att han blev överlycklig när en av hans favoritfilmer, Robocop, skulle komma som TV-spel. Han skulle nu kunna vara Robocop och göra det Robocop gör bäst ”serve the public trust, protect the innocent och uphold the law”. Han var så till sig att han inhandlade spelet både till sitt NES och sitt GameBoy. Ni förstår hur jävla besviken han blev, när han väl fick hem spelen och startade dem. Det ena var sämre än det andra. Fredrik förstod ingenting. Hur kunde det gå så fel. Robocop är en av världens bästa filmer, hur i helvete kan det då bli så här dåliga spel?

Sen den dagen blev Fredrik väldigt avaktande till spel som baserades på filmer. Han testade några fler under åren, men oftast var det bara skit. Han lärde sig helt enkelt att om ett spel har samma titel som en film och släpps i butik samma dag som filmen har biopremiär, bör det undvikas. Man ska helst inte ens titta på fodralet när man är i en spelbutik!

Men det var då. Fredrik är äldre nu och lite öppnare. Han är inte längre lika rädd för att testa på spel som förmodas vara bajs. Han tar gärna åt sig sådan titlar när det kommer till hans ”jobb” som spelskribent. För han har under åren lärt sig en annan sak. En viktig sak. ”Döm inte ett spel efter fodralet” Vem vet, det kanske finns en liten pärla där i.

Apropå välregisserat, så gäller det för hela spelet ifråga. Mellansekvenserna vävs ihop på ett bra sätt med gameplay, som gör att det blir ett härligt flyt i spelet. Det känns som att du är en del av äventyret. Häftiga fightingmoment blandas med spektakulära plattformsmoment, inte särskilt svåra, men som sagt, spektakulära. Den som har haft hand om den fasta kameran i plattformsmomenten har gjort ett riktigt bra jobb. Befinner du dig på en hög avsats, så känns och syns det!

I väntan på Batman Arkham City, är Captain America – Super Soldier ett perfekt spel att fördriva tiden med. Det förtjänar inte att hamna i ”licensspelsfacket”, det förtjänar att hamna i ”förbannat-bra-jävla-spel-facket”!

Eftersom jag är den jag är, alltså en TV-spelsnörd i kombination med förälder, får jag ofta frågor från andra föräldrar om det här med TV-spel. Oftast handlar det om att de vill ha tips på bra spel att inhandla till sina avkommor. Ur detta föddes min videobloggserie ”Mamma Pappa Barn” här på Svampriket, (som i sin tur nu har blivit Junior reds. anm.)Kortfattat kan jag säga att tanken med ”Mamma Pappa Barn” är att jag spelar spel som är riktade till en yngre publik, utifrån ett barnperspektiv (ett fint ord som jag lärde mig under min lärarutbildning). Jag tar även intryck från  barnen här hemma och sitter och spelar tillsammans med dem för att på så sätt bilda mig en bättre uppfattning om spelens kvalité.

För några veckor sedan satt jag på bussen hem från stan och framför mig satt det en pojke i 7-8 års ålder med en Gamestop-påse i sin hand. Bredvid honom satt hans mor. Hon frågade om han var nöjd med sitt nya spel. Han tog upp spelet ur påsen och sa något i stil med ”Ja visst, det är jättehäftigt, det har Sebastian sagt, för hans storebror har det”. Spelet han höll i var Grand Theft Auto IV. Jag hade god lust att luta mig fram och tipsa pojken om att efter samlag med en prostituerad ska han ha ihjäl henne så får han pengarna tillbaka. Men jag hejdade mig. Jag antog att han nog redan visste om det. Det har det säkerligen redan skvallrats om på skolgården. Frågan man bör ställa sig här är om mamman till pojken var medveten om att hon precis inhandlat ett spel där man kan döda prostituerade för egen vinnings skull? Jag tror inte det. Jag vet att det inte är lätt för en förälder att hålla koll på alla spel som finns och vad de innehåller. Många orkar nog inte ens ta reda på det, utan får en titel skriven på en lapp och beger sig sedan till närmsta spelbutik för att göra dottern/sonen glad på födelsedagen.

Sen så har vi det här med grupptryck. Jag får väldigt ofta höra här hemma, att ”kompisar får minsann spela det  och det spelet, varför får inte jag det?” Inte en lätt fråga att besvara. Jag kan och vill inte fördumma 9-åringens kompisars föräldrar eller faktiskt för den delen även 5-åringens. Även han, som är ett dagisbarn, har kompisar som speler olämpliga spel. När jag en eftermiddag hämtade honom på dagis, kom en av hans kompisar fram till mig, pekade på min t-shirt och sa ”Det där spelet har pappa köpt, det är jätteroligt!” Tröjan jag bar den dagen var en Mortal Kombat-tröja! Att en 5-åring sitter och spelar Mortal Kombat anser inte jag vara direkt lämpligt.

Men det är jag. Om hans pappa anser att det är okej, så får det vara så. Jag är inte ute efter att bedriva ett korståg mot föräldrar som låter sina barn spela olämpliga spel. Jag vill bara att de ska tänka till lite. Helt enkelt kompromissa, för det finns alternativ.

En annan sak jag brukar ha som måttstock när jag ska bedöma om ett spel som har åldersmärkningen 16 är lämpligt för mina pojkar är något jag har valt att kalla för ”Cartoon Network-våld” (”Cartoon violence”). Jag vet vad de tittar på för program på TV, och ser med glädje på många av dagens barnserier själv (Ben 10, Batman -The Brave and the Bold) och många spel som är från 16+ är inte mer våldsamma än många av deras favoritprogram. Ett bra exempel på ett spel som passar under kategorin Cartoon Network-våld är Spiderman – Shattered Dimensions som kom förra året. Däremot gör inte Batman – Arkham Asylum det. Bara för att det är Batman, en seriefigur, betyder det inte att han alltid är lämplig.

Jag nämnde tidigare att det fanns ett undantag när det gäller 18-års regeln och det är inget mindre än Gears Of War-serien! ”Hur tänker Ludde här?” är det säkert många som frågar sig nu. Gears Of War-spelen är kända för sin brutalitet. Visst är det som så, men det fina med de spelen är att du kan stänga av blodet. Det blir bara en massa gnistor istället, när du sågar itu någon på mitten. Kan kanske låta konstigt att jag låter mina pojkar såga något itu, men vad är det dom sågar itu egentligen? Jo, fula rymdmonster tagna från valfri Star Wars-film eller serie på Cartoon Network. Inte människor. Jag kan nämna att det även går att stänga av blodet I Assassins Creed, men det har de inte fått spela, för även om det inte kommer en massa blod, så får du ändå se en människa genomborra en annan människa med ett svärd.

Förstår ni hur jag tänker? Det handlar lite om att skilja verklighet från fantasi och att använda sitt sunda förnuft, helt enkelt. Som det ser ut nu för tiden går det inte att förbjuda hit och dit utan som förälder får man anstränga sig lite när det kommer till sina barns TV-spelande. Istället för att sitta och spela igenom Heavy Rain tillsammans med sin 8-åriga son/dotter kanske det är lite smartare att dra av kampanjen i Gears Of War 2?

Gamla Nintendo 64-shootern GoldenEye kommer få en HD-uppgradering till Xbox 360 och Playstation 3 under hösten. GoldenEye – Reloaded kommer denna version att heta. Jag skriver denna version då det faktiskt finns en annan uppdaterad version av GoldenEye, men många verkar ha missat den. Det är kanske inte så konstigt. Den släpptes på en konsol som bara spelas på av barn eller fulla vuxna, om man får tro herr Berglöf från Radiogamer.

Jag pratar så klart om GoldenEye till Wii, som kom ut förra hösten i samband med James Bond 007: Bloodstone (en tredjepersonskjutare som jag uppskattade). Eftersom det kom till Wii fick det förstås inte den uppmärksamhet jag tycker det förtjänade. Distributörer verkar inte vilja lägga mycket möda på att göra folk uppmärksamma på Wii-titlar – om det inte handlar om ett nytt Mario-spel förstås.

Jag tycker det är riktigt synd. Spelet är en riktigt kompetent shooter och kontrollen fungerar otroligt bra. Jag skulle nästan säga att det, ur en kontrollsynpunkt, är ett bättre FPS än vad Metroid Prime 3 är, men bara nästan. Det var en fröjd att åter få uppleva James äventyr som jag gjort så många gånger förut (fyra för att vara exakt) på mitt N64 fast med lite bättre grafik (ja, bara lite, det är Wii vi pratar om, eller hur?) och på en avsevärt större TV-ruta.

Så långt var allt frid och fröjd, men så var det då det här med multiplayer, den absoluta största behållningen med 007:s gamla konsolsuccé. Självklart kan du spela med delad skärm, som på den gamla goda tiden, men det går även att göra det online! Tyvärr var det inte vidare lyckat. I ärlighetens namn fick jag inte igång en enda match, det enda tillfälle jag försökte. Detta beror förmodligen på att det enbart är jag som äger detta spel. För det kan väl knappast bero på Nintendos onlinetjänst?

Så ni kan nog förstå mig att jag är upp över öronen pepp på att äntligen kunna få spela GoldenEye över nätet när det väl hamnar i min krysslåda. Jag är ingen onlinespelare egentligen, men hallå det är Golden-jävla-Eye vi pratar om. Vi syns i höst – pax för att vara Oddjob!

Fotnot: Ludde Lundblad är väl medveten att han i denna text är ovanligt hård mot Nintendo och Wii, vilket inte alls hör till vanligheterna. Detta, hälsar han, beror på den frustration han känner över att inte fler uppmärksammade GoldenEye till Wii, när det släpptes. Egentligen är han således arg på den stora massan som inte införskaffade det och gjorde det omöjligt för honom att spela det enda spel han vill spel online

Det finns många anledningar till varför jag tycker att det är roligt att Anders Brunlöf har anslutit sig till oss på Svampriket. En av dem är att han uppskattar det här med sportspel. För det gör inte jag. Jag finner sportspel trista och slöseri med tid. Jag kan inte förstå hur folk kan gå bananas varje höst när en ny del i Fifa eller NHL hamnar på spelhyllorna. Eller rättare sagt, nu kan jag inte förstå det, men en gång i tiden, då var det en annan femma. Då kunde jag sitta hela nätterna med mitt favoritlag i EA-hockey och spela turneringar med mina vänner. Men låt oss ta det från början.

Första gången jag kom i kontakt med sportspel var när jag var en sisådär 8-9 år och spelade mycket C64 hemma hos en vän (ägde aldrig någon själv). De två titlar som gick varmast, eller rättare sagt, oftast spolades fram på kassettbandet, var California Games och Winter Games. Rackarns vilka intensiva tävlingar vi hade med varandra! Backhoppningen i Winter Games var min favorit och det var med lite nostalgikänsla jag gjorde mitt första backhopp på Wii-plattan här om året. I ärlighetens namn var det roligare att backhoppa med en Tac-2 i handen än med fötterna på en Wii-board.

Sedan var det dags att byta upp sig och börja spela med 16-bitar istället. Mitt Mega Drive är den konsol som har gett mig flest speltimmar med sportspel. Jag har ingen aning om hur många timmar jag har spenderat tillsammans med EA Hockey och PGA Tour Golf, det enda jag vet att det är väldigt många. Otaliga är de sommarnätter då jag och mitt kompisgäng har suttit och skrivit egna turneringsscheman och sedan suttit och spelat långt efter solen hade gått upp. PGA Tour Golf däremot satt jag ensam på pojkrummet och nötte. Jag älskade puttningssystemet och blev med tiden en riktig puttningsexpert. Låg bollen på green så var det lika med att den var i hålet efter nästa slag.

Min tid med Mega Drive blev dock inte långvarig, eftersom en konsol vid namn Super Nintendo släpptes. På den apparaten är det ett sportspel som ligger mig varmast om hjärtat och det är Super Soccer. I likhet med EA Hockey var det ett sådant spel som spelades heta sommarnätter. Många heta sommarnätter. Jag kom faktiskt över ett exemplar i våras och det är fortfarande kul, med rätt sällskap. Jag vill inte påstå att det har klarat av tidens tand lika bra som Ice Hockey till NES, men det är helt klart spelbart. Tricket för att allltid lyckas göra mål funkar fortfarande.

Men sedan hände det något. Jag slutade spela sportspel helt och hållet. Jag vill minnas att jag inhandlade något NHL-spel till SNES, men det är inget som har etsat sig fast i mitt minne. Efter SNES blev det ett Playstation, men inga sportspel. Sedan blev det ett N64 och även under den perioden lyste sportspelen med sin frånvaro, precis som de gjorde under min GameCube-period. Jag har funderat mycket på detta. Varför slutade jag spela sportspel? Jag tror att det är en fråga som har två svar:

Varför slutade Ludde spela sportspel?
1.) Luddes vänner slutade upp med att spela TV-spel i samma utsträckning som han. Eftersom Ludde är en social person och anser att sportspel är sociala spel och inget man sitter och harvar ensam (förutom då PGA Tour Golf) slutade han således att spela sportspel. Det är inte lika kul att tackla en AI, som det är att tackla en vän.
2.) Sportspelen blev för realistiska. Ludde är av den uppfattningen att spel ska vara en flykt från verkligheten. Börjar verkligheten smyga sig in i spelen, anser han att spelet i sig blir lite tråkigare. Eller så kan det vara som så, att i och med att sportspelen blev mer realistiska, blev de även svårare. Och som vi alla vet är Ludde inte direkt någon powerplayer.

I år är faktiskt första gången på väldigt många år som jag har uppskattat ett nytt sportspel. Betänk då att jag ej räknar med spel som Wii/Kinect Sports i denna kategori, utan det sportspel som jag spelat och haft förbannat kul med i år är Virtua Tennis 4. Tror det har mycket med att göra att upplägget i det spelet är väldigt arkadigt. Det tar sig själv inte på så stort allvar, utan vill helt enkelt att jag som spelare ska ha roligt så fort jag börjar spela. Det finns ingen jobbig eller lång inlärningskurva, utan det är full fart från start.

Men med det sagt, känner jag inget sug efter att få spela ett Virtua Tennis 5. Om ett sådant ramlar ner i Svamprikets brevlåda, kan jag lova att det kommer att skickas till min vän i Borås, Min tid som tennis/hockey/golf/fotbollsproffs är över.

Det är sent, men det är fortfarande söndag och därmed också dags för en ny lista.

Boum-chicki-boboum

Alla har vi väl någon gång fantiserat om hur det skulle vara att få mysa och vara intima med en TV-spelkaraktär? Eller är det bara jag som är så konstig? Jag minns iallafall min allra första digitala kärlek, och det var ingen mindre än Elvira – Mistress Of The Dark. Visst, hon var en karaktär som även fanns på ”riktigt”, men det hade jag ingen aning om som 13-åring. Men med tiden har jag vuxit ifrån henne och jag har med åren lärt mig att en djup urringning är inte allt, således finns hon inte med på min:

Topp 5:  Tv-spelskaraktärer jag vill ligga med

5. Luigi
Jag tycker att Marios bror får alldeles för lite uppmärksamhet. I mina ögon är han den snyggaste av det två. Känns på något sätt mer atletisk och spänstig. Jag tror helt enkelt att jag skulle få det roligare i sänghalmen med Luigi, än vad det skulle vara med Mario. Tror att Mario är en alldeles för självsäker älskare, som tänker alldeles för mycket på sig själv. Jag menar, han har varit en superstar i typ 25 år, medan Luigi den mesta tiden fått stå i hans skugga utan att klaga. Han har alltid funnits där för sin bror. Det tycker jag visar på engagemang och en himla massa omtanke. Precis vad jag önskar mig under täcket.

4. Samus Aran
Ni vet vad man brukar säga, ”The only thing bigger than Samus’ guns are her bazookas”, men som jag gjorde klart i min inledning så räcker det inte bara med ett par stora bröst för att få mig i säng. Samus är mer än så. Hon kan för guds skull förvandla sig till en boll! Fattar ni vad praktiskt? Efter att jag och hon är färdiga med själva sex-akten, ber jag henne förvandla sig till en boll, sedan ringer jag över mina polare för att köra lite ölfotboll. Skitsmart!

3. Claire Redfield
Jag ska vara helt ärlig. Egentligen är jag inte särskilt intresserad utav Claire. Att hamna i samma säng som henne är något jag vill, enbart för att jag dagen efter hoppas på att få äta frukost tillsammans med hennes bror Chris (ja, jag tror att de fortfarande bor hemma hos sina föräldrar och äter frukost ihop) för jag har haft en lite crush på honom ganska länge som kulminerade med Resident Evil 5, där hans överarmar är lika stora som mina lår! Där kan vi snacka om en man som kan leverera kramar som gör dig varm!

2. Lara Croft
Nej! Det har inget med hennes tuttar att göra. Att Lara hamnar på plats nr. 2 på denna lista beror på vad hon sysslar med. I mina ögon är hon TV-spelsvärldens svar på Indiana Jones och det får mig att gå igång på alla cylindrar. Nu kanske några av er säger, ”ja, men då kan du väl lika gärna ligga med Nathan Drake?” Nej, det kan jag inte. Jag tycker att Nathan är lika upphetsande som en påse skridskor i jämförelse med Lara. Fröken Croft has much bigger balls, om du frågar mig! Fast det skulle förmodligen bli lite pinsamt om jag skulle lyckas ragga upp henne, eftersom jag då skulle be henne att sätta på sig en hatt och piska mig.

1. Birdo
Birdo är en väldigt spännande karaktär, lite av en enigma. Att det råder olika uppfattning om vad Birdo har för kön gör han eller hon extra spännande. Hamnar jag hemma hos Birdo en sen fredagskväll kan jag inte vara helt säker på vad jag kommer få, vilket känns extra kittlande. Eller en sak vet jag nog att jag kommer få. Ni har väl koll på att Birdo har en mun som ser ut att kunna göra mer än att bara spotta ut ägg?

–

Vem skulle du vilja dela en stund i sänghalmen med? Eller är vi bara ett gäng pubertala fjantar som skriver sånt här? Skriv vad ni tycker i kommentarerna.

Dumåstespeladethärspelet.DUskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.DuMÅSTEspeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
DuskaspeladethärspeletDumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
DumåsteSPELAdethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.DuskaspelaDEThärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
DuskaspeladetHÄRspelet.Dumåstespeladethärspelet..Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.DuskaspeladethärSPELET.

Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
DUskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.DuSKAspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet..Duskaspeladethärspelet.
DumåsteSPELAdethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.DuskaspelaDEThärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
DuskaspeladetHÄRspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.
Dumåstespeladethärspelet.Duskaspeladethärspelet.Dumåstespeladethärspelet.
Duskaspeladethärspelet.DumåstespeladethärSPELET.

Duskaspeladethärspelet.

Eller så kommer du känna att du just precis har slösat bort 2 minuter av ditt liv, Döm själv!

Det är tufft att spela Kinect!

När jag i slutet av maj hade ett samtal med min kollega Tommy här på Svampriket, om vilka spel som jag planerade att få skickade till oss under juni, så var Child Of Eden inte ett av spelen jag nämnde.
Utan det var ett spel som jag nämnde vid ett senare tillfälle, då vi diskuterade Kinect och skitspel. Jag hade nämligen sett en trailer för spelet och avfärdat det som trams.
Tommy sade då till mig att jag bara måste be om ett ex av Child Of Eden för Svamprikets räkning. Det visade sig att han är stort fan av föregångaren, Rez (som jag personligen bara var bekant med till namnet), och att just Child Of Eden är ett spel han känner jättemycket pepp inför, men tyvärr äger han ingen Kinect (eller för den delen en Playstation Move) som Child Of Eden är tänkt att spelas med.
Sagt och gjort, mest för att blidka Tommy, så sände jag iväg ett mail och några dagar senare plingade det på dörren och jag stod där i min hall, med ett Child Of Eden i min hand. Ska väl erkänna att jag tack vare Tommys varma ord faktiskt byggt upp en liten, liten förväntan. När jag sedan placerade skivan i mitt 360 och tryckte på on, var jag inte alls beredd på det som skulle möta mig. Det första jag får se, är en fantastiskt vacker introfilm som sätter stämningen direkt. Där och då förstår jag att jag ska få spela något som jag har aldrig har spelat förut. Innan spelet börjar, hinner jag tänka, detta kan bli magiskt!

Vill man göra det enkelt för sig, kan man säga att Child Of Eden är en railshooter, men det är inte rättvist. Det är mer än så. Child Of Eden är en upplevelse, en vacker resa genom de mest knarkpåverkade miljörna jag sett, på många år. Detsamma gäller fienderna du möter som är någonslags undervattensdjur, men ändå inte. Tänk bläckfiskarna ifrån The Matrix, så får du en ganska bra bild om vad jag pratar om. Du har två slags vapen till din hjälp mot dessa monster. Ett som du avlossar med av högerhanden och ett som du avlossar med vänsterhanden. Ett blått och ett lila och färgerna på fienderna gör så att du vet vilket vapen du skall använda. Tyvärr går det inte att använda sig av de båda vapnen samtidigt. Men du måste ändå lära dig att använda dig av din höger och vänster hand i symbios med varandra. För att klara banorna och dess fiender gäller det att du blir ett med spelet. Känner spelets puls, känner hur det börjar leva. Om du bara kör med ”vanligt Kinect-viftande” är du körd. Det gäller att hitta rytmen och mönstret i spelet för att överleva. Misslyckas du med det, är du död och det är bara att börja om från början, för checkpoints är inget du hittar här.

Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är nykär och att jag om någon vecka kommer se på Child Of Eden på ett helt annat sätt. Spelet är relativt kort och omspelningsvärdet är inte jättehögt och förresten krävs det en hel del omspelande bara under själva resans gång, eftersom de olika världarna kräver olika antal stjärnor för att öppnas, så när du är färdig har du spelat alla banor 2 till 3 gånger redan.
Men det är om någon vecka. Precis just nu är Child Of Eden det häftigaste du kan uppleva med din Kinect och det är något du ska göra. Varsågoda spelsverige, Kinect har fått sitt första hardcore/indiespel och det är vackert så att det gör ont. Både i kropp och själ!

Child Of Eden släpps i butik 16/6

Ännu en vecka! Ännu ett speltriss!
LUDDES SPELTRISS:
Ludde anser att om  du inte förstår varför han har valt dessa spel, bör du ladda ner dem omdelbums!

Braid - Xbox LIVE Arcade 2008

Shadow Complex - Xbox LIVE Arcade 2009

Trials HD - Xbox LIVE Arcade 2009

TOMMYS SPELTRISS:
Eftersom Ludde valde tre favoriter från gångna Summer of Arcade, så väljer jag ut de tre mest intressanta spelen som kommer till Summer of Arcade den här sommaren (som börjar 27:e juli).

Insanely Twisted Shadow Planet

Bastion

From Dust

Emily är inte som du och jag. Emily är lite annorlunda, lite coolare. Hon är 13 år. Hennes bästa vänner är fyra katter vid namn Mystery, Sabbath, Miles och Nee Chee. Hon hatar rosa, den färgen är hennes värsta mardröm. Hon klär sig i samma svarta klänning varje dag. Hon älskar matematik och vetenskap. Hon lyssnar helst på gammal punk och rock. Som sagt, Emily är lite coolare än vad jag var, när jag var 13 år, eller som det står på hennes hemsida: Emily is an artist, an inventor, a scientist, a skater, a rocker and an individual! Skulle det ha gjorts en liknande beskrivning av mig när jag var 13 år hade den sett ut ungefär så här: Ludde är talanglös och bröstfixerad!
Men förutom alla Emilys coola intressen och hennes olika talanger, finns det en sak som gör att hon är mycket, mycket tuffare än både dig och mig. Hon har nämligen fått ett alldeles eget TV-spel, rättare sagt ett spel till Nintendo DS. Ett spel med titeln Emily The Strange – Strangerous.

Emily behöver din hjälp!

När jag för första gången fick nyss om att det skulle komma ett spel baserat på ”varumärket” Emily The Strange, blev jag förvånad och undrade hur sjutton någon skulle kunna göra ett spel av denna, visserligen väldigt coola tjej? Hon kändes helt enkelt inte som ett bra spelmaterial. Nu när jag har spenderat ett flertal timmar med Emily i min hand kan jag ärligt säga att mina farhågor var felaktiga. Det har gått alldeles utmärkt att göra ett spel av och med Emily i huvudrollen. Inte helt oväntat styr du Emily, allt med hjälp av stylusen, i bästa peka och klicka – anda. Ditt uppdrag är att ta reda på vad som har hänt med dina fyra bästa vänner, alltså dina katter. Det verkar nämligen som om de har blivit kidnappade. Som jag tidigare nämnde styr du Emily med hjälp av stylusen och när hon passerar/kommer nära något av värde/intresse märker du det genom att det blir små kugghjul där du håller pennan. Detta innebär även att det blir dags att integrera. Detta sker antingen genom ett mini-spel eller ett pussel. Genom att klara av och lösa dessa tar du dig vidare i spelet och vidare i din jakt på din fyra vänner. Ju längre in i spelet du kommer, desto klurigare blir pusslen och mini-spelen, men som tur är kan du under din resa hitta godsaker, som du kan använda för att ”köpa ledtrådar”, som jag lovar att du kommer att behöva.

Förutom att Emily The Strange – Strangerous bjuder på ett rätt så underhållande gameplay (om du gillar peka och klicka äventyr) så levererar det även en helt underbar atmosfär. Kanske rent utav en av den bästa jag fått med ett DS i min hand. Den grafiska stilen i samklang med det härligt skruvade soundtracket gör att det är en fröjd att både titta och lyssna på detta spel. När det råder en så otroligt spelbrist till Nintendos bärbara just nu (läs: 3DS) kan jag varmt rekommendera dig att ta en närmare titt på Emily The Strange – Strangerous. Tror inte du kan hitta en bättre kompis att göra dig sällskap i hängmattan i sommar!

Fotnot: Är du helt bakom flötet och inte har en aning om vem Emily The Strange är, råder jag dig att besöka hennes hemsida

Grattis till Niklas Ohlsson som vann lottningen! Vattenflaskan, bandanan och Xbox 360-versionen av spelet är på väg till dig så snart som möjligt! Tack också till de 41 andra deltagarna, bättre lycka nästa gång.

Nu har det än en gång blivit dags för oss här på Svampriket att hålla i en tävling. Denna gång är det i samarbete med Bethesda och de låter oss tävla ut ett litet fräckt Brink-paket, innehållandes spelet Brink till valfritt format (360, PS3, PC), en Brink-vattenflaska och en Brink-bandana! Inte ett jättetrist prispaket!

Som de flesta av er vet har Tommy skrivit både positivt och (väldigt) negativt om spelet i fråga, men han har stora förhoppningar på att det gratis dlc som snart kommer ska styra upp saker och ting, så att Brink kan bli det spel det har potenial att vara. Så ta chansen, och hoppa på tåget!

Vad behöver du då göra för att ha chansen att vinna detta? Jo, du ska helt enkelt svara på följande frågor, och du ska svara rätt:

Fråga 1:
Under E3 presenterade Nintendo sin nya spelkonsol/kontroll, som kommer släppas någon gång under 2012. Vad heter den?
1. Nintendo Super Wiirtual CubeBoy System HD 1080
x. Wii U
2. Fuck U

Fråga 2:
Till vilket format vill du ha Brink, om du skulle vinna?
1. Xbox 360
x. PC
2. Playstation 3

Fråga 3:
Kommer Svampriket 2.0 någonsin att lanseras?
1. Ja! Belive the hype!
x. Kanske
2. Nej! Don’t belive the hype!

Skicka ditt svar till tavling@svampriket.se
Senast tisdag 14/6 klockan 12:00 vill vi ha ditt svar. Lycka till!

LUDDE HAR SPELAT

Virtua Tennis 4
Jag har ett svagt minne av att jag spelade det allra första Virtua Tennis, på den svarta klumpen Xbox. Jag har även ett svagt minne av att jag fann det ganska så underhållande. Hur som haver finns nu del fyra i denna tennis-serie ute och jag vet till 100% att jag finner den delen underhållande!

Cabela’s Dangerous Hunts 2011
Jag antar att det är några av er som läser denna text som i sin barndom har suttit med en Zapper framför TV-apparaten och skjutit ankor och tyckte det var jätteroligt! Vet ni en sak, nu kan ni uppleva samma sak igen, fast nu med kikarsikte och ”pump-action”.
Jag finner detta spel riktigt skoj. Både när jag sitter själv eller om jag har en vän bredvid  mig i soffan och vi slåss om att få högst high-score i flerspelarläget.
Men det som jag känner är viktigast med detta spel, är det visar att det faktiskt går att göra ett fungernade fps, där du har ett gevär i din hand. Alltså ett fysikt gevär! Visst, det tar en stund att lära sig kontrollen, men när den väl börjar sitta, blir det riktigt awesome och jag kan inte låta bli att fantisera om vad det kan tänkas komma för spel med stöd för bössan?

LEGO Pirates Of The Caribbean
Tidigare i år, var Svamprikets vän Sanna Valapuro på en förhandstitt på detta spel, för Svamprikets räkning. Hennes text fick mig att bli en aning mer pepp, även fast jag kände mig ganska mättad på äventyr i LEGO, efter det senaste Star Wars spelet. Har du spelat det får du räkna med att om du väljer att stoppa i ett gäng LEGO-pirater i din konsol kommer du uppleva något helt annat! Ja, du läste rätt!
Där Star Wars la allt krut på action gör Pirates hlet tvärtom och det blir så jävla rätt! Här handlar det nästan uteslutande om pussel och problemlösning, vilket enligt mig är det som är det bäst med LEGO-spelen och här visar utvecklarna verkligen att de har förstått vad det är som har gjort LEGO-spelen så populära (förut då bra/dyra licenser)

MXvsATV Alive
Efter att ha spelat detta spel i endast 20 minuter var jag redo att ta fram motorsågen. Det är ett racingspel där du styr en motorcross. Problemet var bara att det gick inte att styra crossfan och föraren hade en tendens att ramla av cykeln i tid och otid, oftast utan någon särskild anledning. Jag kom till och med på en fyndig avslutning på min kommande sågning av spelet, som gick ut på att Exitebike är ett spel med mer djup och underhållningsvärde.
Men som tur var, har jag spenderat lite mer än bara 20 minuter i lervällingen. Nu ska du inte tro att det visade sig att detta är ett awesome racingspel som simulerar crossåkning på ett suveränt sätt. Inte alls. Kontrollen är värdelös, men går att hantera efter lite övning och att köra bana efter bana mot datorn, är inte kul i all evighet. Istället är det tillsammans med en god vän och några folköl som spelupplevelsen lyfter. Den lyfter inte till några höga höjder och den hade mått bra av att vara lite mer ”arkadig” och haft några vapen och power-ups. BETYG 2/5

TOMMY HAR SPELAT

Brink
När jag började spela Brink var det väldigt svårt för mig att bilda en uppfattning. Jag visste att jag verkligen gillade spelets alla separata element, men eftersom det inte fanns många vettiga matcher att ansluta sig till online kunde jag inte se hur de här elementen fungerade som en helhet. Jag antog att det skulle bli bättre när spelet funnits ute ett tag. Så här ett par veckor efter release hittar jag fortfarande bara matcher med löjligt mycket lagg och halva lagen bestående av bottar. Det som förvånar är att spelet faktiskt inte sålt så dåligt, så det enda som jag kan anklaga är kass matchmaking och usel nätkod. Det borde inte vara någon brist på spelare. Brink är ett spel med onlinespel som huvudsyfte, och det är näst intill omöjligt att hitta vettiga matcher. 

Star Raiders
Atari fortsätter att modernisera sitt retrobibliotek, och jag tyckte man lyckades bra med Yar’s Revenge som jag gav en fin trea i betyg. Däremot lyckas man absolut inte med Star Raiders, som påminner mig om Playstation-spelet Colony Wars – även om det är en förolämpning mot just Colony Wars. Spelets största problem är att banorna är så otroligt långtråkiga och monotona. Du kan inte skilja uppdragen emellan, då omgivningarna, fienderna och målen ofta är desamma. Även om senare uppdrag får mindre variationer är det inget som gör att uppdrag X inte känns som en exakt upprepning av uppdrag Y eftersom du ändå alltid gör samma saker. Det dröjde inte alls länge innan jag var sinnessjukt uttråkad. Hade det funnits strategiska element skulle det kunna döva tristessen, men i stället måste jag efter varje klarat uppdrag verkligen tvinga mig att spela nästa – bara för att upprepa processen. 

L.A. Noire
Det är svårt för mig att ge LA Noire ett tydligt omdöme. Å ena sidan blev jag enormt besviken på spelet, och det levde inte upp till mina förhoppningar. Spelet  gjorde rätt saker, men utförandet var inte bra nog. Å andra sidan är det ett första steg mot något mer eller mindre unikt, både tekniskt och spelmässigt. LA Noire kommer förmodligen ses som lite av en milstolpe, och bara det gör det spelvärt. Ansiktsanimationerna, förhören och fokus på berättandet räcker ändå en lång väg. Och trots alla hål och lösa trådar måste jag ändå ge berättelsen beröm. LA Noire tacklar nämligen ämnen jag var besviken på att Red Dead Redemption ignorerade. Till skillnad från John Marstons äventyr är LA Noire inte lika ointresserad av att spegla dåtidens samhällsproblematik och rasrelationer. Men det allra mest beundransvärda är att det skildras utan att för den delen tryckas upp rätt i ansiktet på spelaren. Släng sedan in våldtäkt, mord och pedofili så har du den mörkaste och mest vuxna berättelsen jag någonsin varit med om i spel. 

Bangai-O HD: Missile Fury
Jag har recenserat spel i ett par år nu, och har lärt mig att jag i vissa fall måste spela på en lägre svårighetsnivå för att hinna spela igenom innan deadline. Det var min plan med Bangai-O HD: Missile Fury. Problemet är bara att spelet inte har några svårighetsnivåer. Du spelar antingen på ”så jävla fucking skitsvårt” eller så spelar du inte alls. Varsågod. Nu kanske ni tror att det här är början av en recension av spelet. Då tror ni fel. Jag kan nämligen inte med gott samvete recensera det här spelet. Varför inte? För jag har kört fast, och kommer inte vidare. Kanske lyckas jag ta mig igenom banan om en vecka, och då kan jag mycket väl recensera spelet. 

Sissy’s Magical Ponycorn Adventure
Vad händer om man låter en femårig flicka ansvara för designen i ett äventyrsspel av typen peka & klicka, och dessutom låter henne delvis skriva och framföra alla dialoger? Ja, då får du ett helt underbart charmigt spel vid namn Sissy’s Magical Ponycorn Adventure! Allt i spelet är ritat av flickan, och hon har även rösten till protagonisten medan hennes pappa gör rösten till sura citroner och dryga dinosaurier. Spelet är webbläsarbaserat, och du speler det gratis på Untoldentertainment.com. Det tar ungefär sju minuter att klara, men du kommer le hela tiden och skratta minst en gång om du har ett hjärta. Dialogerna har nämligen en naiv och väldigt oskyldig humor, och är framförda med en sådan charm. Och det kommer från mig som verkligen inte ens gillar barn. Om du vill kan du dessutom donera en slant, som går till flickans utbildning. Om hennes pappa är smart löper han vidare med det här, för ett äventyrsspel av en 5-årig flicka är något jag gärna spelar mer av. Ta tiden att uppleva Sissy’s Magical Ponycorn Adventure! BETYG:  Känns dumt att betygsätta ett jättekort gratis webbrowserspel.

Denna vecka är det alkohol som är temat för EmmyZ speltriss och det är faktiskt allas Tommy och Ludde som ligger bakom det förslaget. Fråga inte varför!

Luddes Speltriss:
1992 gick jag i åttonde klass. Jag Lyssnade på Alice In Chains och försökte odla ett bockskägg. Jag hade ännu inte fått ha haft samlag. Något som jag däremot fick göra detta år, var att bli full. Min första fylla inträffade 1992, således blir min speltriss under temat alkohol, tre viktiga/bra/roliga spel som släpptes  detta år!

Flashback - Amiga 1992

Indiana Jones and the fate of Atlantis - Amiga 1992

Super Mario Kart - Super Nintendo 1992

Tommys Speltriss:
Eftersom jag ännu inte haft min första fylla får jag lov att helt enkelt ha med spelkaraktärer i barer.

Captain Price - Mannen, myten, mustachen!

Till skillnad från så många andra,  så känner jag pepp! Ja, så är det. jag känner pepp inför Modern Warfare 3. Jag vill spela klart historien. Jag vill veta hur det går för Soap och Price, för som ni vet slutade Modern Warfare 2 med en rejäl cliffhanger. Nästan (bara nästan) i samma klass som ”Luke-I-am-your-father” cliffhangern från 1980. Det jag undrar över är, varför är det som så? Att det verkar som att det bara är jag som känner pepp? Jag vet att min kära kollega Tommy absolut inte gör det, inte heller killarna på Radiogamer (kanske Hedlund pyttelite) och som det verkar, alla som spelar TV-spel. Är det som så att folk har tröttnat på Call Of Duty-serien? Eller är det på fps-genren i stort? Även jag kan känna mig mättad på att skjuta folk i huvudet i ett förstapersonsperspektiv, så det är fullt förståligt.

Men om det inte är som så att folk har tröttnat, vad beror det då på? Kan det vara som så att Modern Warfare är det nya Mario? Det är nästa spelserie som ”alla som har koll” ska klaga på, att det inte gör något nytt, att det bara är mer av samma fast i ny kostym? Är det helt enkelt inte creddigt att gilla Modern Warfare längre? Om man gör det, är man en casual-spelare då, som inte vet vad TV-spelande handlar om?

Men nu kanske du undrar varför jag känner pepp. Vad är det som gör att jag så gärna vill spela en tredje del? När det kommer till Modern Warfare-serien är det…

…wait for it…

…historien jag spelar det för!

Så är det. Jag streckspelade MW1 och MW2 och fann historien så där härligt ostig som bara en härligt ostig amerikansk actionfilm kan vara och jag uppskattar härligt ostiga amerikanska actionfilmer. Tyckte det var riktigt roligt att axla en (eller ja, flera) roll i en sådan historia. Vidare tyckte jag att Infinity Ward gjorde ett fruktansvärt bra jobb, med att regissera det hela. Än idag håller jag min resa med Soap och gänget högt, när det kommer till fps-upplevelser. Jag hade helt enkelt förbannat roligt med de två MW-kampanjerna och är övertygad om att jag kommer ha minst lika roligt i höst!

Jag känner pepp, gör du?

Ludde är tillbaka och fånar sig med Yoostar 2

Snart är en epok över, eller om vi ska vara helt ärliga, är den nog redan det. Jag talar såklart om Nintendos fantastiska maskin, Wii. Maskinen som kom från ingenstans och chockade och förändrade spelvärlden för all framtid. Maskinen som gjorde att TV-spelande blev något för alla. Maskinen som gjorde så att vi nu idag, kan lyssna på folk som pratar om TV-spel i radio. Maskinen som gjorde att en utdöende ras (läs: speltidningar) har fått ett uppsving och är är hett igen. Maskinen som har gett mig massa underbara spelminnen.

En typisk Wii-spelare

Tidigt efter att Wii släpptes blev den stämplad som en maskin för familjen, något som man samlades runt, för lättsam underhållning. Absolut ingenting för hardcore-spelare. Den hade inte ens HD-grafik, liksom. För det vet vi alla att det är insidan som räknas. Är det snyggt är det bättre! Fast det tycker inte jag. Eller jag tyckte det inte då. Jag älskade mitt Wii och vad det gav mig. Kommer aldrig glömma när jag gjorde en strike i Wii Sports, när jag befann mig på toaletten för att bajsa, när jag för första gången tog steget ut i Marios Galax, eller när jag laddade batterierna i mitt ”ljussvärd” i No More Heroes för första gången eller hur jag med hjälp av Wii Fit gick ner 10 kilo!

Det dröjde länge efter att jag införskaffat mig mitt Wii, som jag lade pengar på en HD-apparat. Det fick bli ett Xbox 360. Så fort Microsofts låda fick en plats bredvid mitt Wii, började den mer och mer ta över mitt spelande. Även jag började föredra att titta på något som var lite snyggare, spela något som inte krävde att jag titt som tätt skulle framkalla spasmer. Jag ändrade till och med mitt planerade Mario-motiv hos min tatuerare, samma dag den skulle göras till ett Bioshockmotiv. Jag blev som många andra. Jag lät mitt Wii samla damm och tog fram det då och då, som när mormor var på besök och jag ville visa vad kul det kan vara med TV-spel. Att TV-spel är något för alla. För det går inte att bortse från det. Hur mycket du än hatar Wii, så kan du inte bortse från att Nintendo med sitt Wii, gjorde TV-spelandet folkligt. Alla kunde delta, det var inte längre något bara för ”nördar” eller ”barn”. Det ska Nintendo ha respekt för. En jävla massa respekt.

Jag förmodar att de flesta av Svamprikets läsare är Tv-spelare. Ställ er själva frågan vad Wii har gjort för dig? Jag tror att många av er har ett liknande förhållande till den, som jag har? Har du inget förhållande och är en ”hater” kan du väl ändå medge att den lilla vita ska ha lite cred, eller är du för stolt för det?

Som sagt, snart är denna epok över och en ny ska snart ta vid. Visst kan jag tycka att det är trist att Nintendo redan nu har övergett sitt flaggskepp, men jag kan förstå hur de tänker. För om vi ska vara ärliga så har Nintendo blivit omsprungna och även varvade av Microsoft och deras Kinect. (Nej, jag räknar inte in Sonys Move i det hela, för det känns bara som en fulare Wii-Mote.) Kinect gör något nytt, men ändå på samma sätt. Och den gör det så mycket bättre. Till och med så kallade ”skitspel” till Kinect funkar, där spel i samma kategori på Wii är i stort sett ospelbara, för kontrollen är rent ut sagt usel. Men jag har ännu inte stött på ett ”skitspel” till Kinect, där kontrollen gör det ospelbart. Jag har länge sagt till vänner, när de frågat mig om råd vid konsolinköp, vad som skulle passa dem, och jag har ständigt haft mest argument för ett Wii-inköp, men nu med Kinect till 360 kan jag inte längre motivera någon att inhandla ett Wii.

Men liket lever ändå fortfarande och folk har inte slutat köpa den och förhoppningsvis får vi ett nytt Zelda till hösten, som kan göra det hela till ett värdigt avslut.

I denna veckas speltriss från EmmyZ är det tema Blue. Jag har valt att presentera tre radarpar från tre olika spel, där den ena parten har, gissa vilken färg?

Ice Climber - NES 1986

Bonanza Bros - Mega Drive 1990

Sonic The Hedghog 3 - Mega Drive 1994

Denna vecka är det tema GOD i EmmyZ speltriss. Eftersom jag anser att en hamburgare från en relativt stor snabbmatskedja är god ser så klart veckans speltriss ut så här:

Global Gladiators - Mega Drive 1992

McDonaldland (M.C Kids) - NES 1993

McDonalds Treasureland Adventure - Mega Drive 1993

Tidigare resuméer:
Februari
Mars

TOMMY HAR SPELAT

Ninja 360
Ninja 360 är ett spel från Xbox Lives indiemarknad. Du är en liten tuff ninja, och världen vrider på sig när du klättrar på väggar och tak. Det är med andra ord ännu ett spel som lånar inspiration från Super Mario Galaxy, och som gör det rätt så bra. Du har säker redan sett flera liknande indiespel, som till exempel And Yet It Moves.  Du kan bara korsa rundade väggar, då vinklar på 90 grader bara får dig att trilla över kanten. Det här innebär att du ibland måste tänka till lite för att hitta en snabbaste och mest effektiva vägen, samtidigt som jag hade föredragit om det var ännu mer pussel och problemlösning. Även om det ibland är lite klurigt att samla alla mynt, så handlar det mest om att samla den under tidsgräns. Ju snabbare du samlar mynten, desto högre valör på medaljen får du. Medaljerna använder du sedan för att låsa upp nya banor. Hade spelet haft mer klurigheter och mindre tidsgränser skulle betyget vara tipp topp, men nu tappar Ninja 360 lite på grund av det här.

Men även om spelet har sina skavanker är design och koncept i grund och botten riktigt bra. För prislappen på bara 80 poäng finns det egentligen inget skäl till att inte köpa det, och tjänar spelets betyg en extra poäng. Även om du bara spelar det en timme har du fått ganska mycket för en tia. Hur ofta har man inte några ensamma poäng som bara ligger och skräpar, liksom?  BETYG: 3/5

Portal 2
Efter min recension av spelet har jag inte så mycket att säga om saken här. Portal 2 är helt enkelt det bästa jag spelat i år, och jag tor inte något spel kommer slå det innan 31:a december. Varken Skyward Sword, LA Noire, Skyrim eller Mass Effect 3. I min recension nämnde jag dock inget från spelet co-op, eftersom jag ännu inte spelat det. Men i helgen spelade jag lite splitscreen med flickvännen, och första intrycket är att Portal 2 blir rejält mycket klurigare med fyra portaler än med två. Många har undrat om man ska spela co-op eller singelkampanjen först, och jag har inget riktigt bra svar på det. Allt jag kan säga är att co-opkampanjen verkar utspela sig efter singelkampanjen rent kronologiskt, men att jag ännu inte är riktigt säker.

Spelets co-op verkar minst lika lovande och genomarbetat, men med mindre fokus på berättande än så länge. Trots att jag spelat igenom hela singelkampanjen lyckas co-opläget få mig att tänka i nya banor och utmanar min hjärna på nya sätt. Portal 2 är helt enkelt ett fantastiskt bra spel, och co-op verkar vara mycket mer än bara grädde på moset. Singelkampanjen hade kunnat stå på egna ben och spelet hade ändå fått högsta betyg, men med både co-op och utmanande achievements känns det som att jag borde ge det 6/5 i stället. BETYG: 5/5

Gears of War 3 BETA
Jag hade aldrig spelat en enda sekund av Gears of War online – varken ettan eller tvåan. Mest för att det tog otroligt lång tid för mig att hitta matcher i tvåan, så jag gav alltid upp. Men jag var ändå lite nyfiken, trots att jag visste att jag skulle ligga fem år efter alla andra spelare. Jag är långt ifrån ett shooterfan, och den här generationen är det egentligen bara Left 4 Dead och Monday Night Combat som lyckats fånga mitt intresse online. Gears of War 3 gjorde allt det kunde för att cementera det faktumet. I skrivande stund har jag försökt njuta av åbäket i fem dagar, och det var den här tisdagseftermiddagen som jag bestämde mig för att jag förmodligen aldrig kommer röra spelet igen. Det är helt enkelt alldeles för mycket som gör mig förbannad när jag spelar. Hur optimistiskt inställd jag än är till att kunna ha en trevlig stund, slutar det alltid med att jag till slut stänger av i vredesmod.

Jag vill inte ha den långsamma realismen i Call of Duty, med alla dessa jävla perks och tråkiga vapen som dödar på en sekund. Jag vill heller inte spela det otroligt tröga och långsamma Gears of War 3, där det känns som att jag desperat försöker kontrollera ett godståg genom ett hav av gråbrun lera. Hur lång tid ska det ta innan man vänder sig om 180 grader? Varför kan jag inte svänga 90 grader när jag springer? Varför kan jag inte springa och skjuta samtidigt? Varför måste jag ens hålla in en knapp för att karaktären ska springa? NÄR VILL MAN INTE SPRINGA?! Jag förstår vitsen med att kunna smyga fram i till exempel CoD: Black Ops, men när är det till fördel att sakta trippa på tå i Gears of War 3?

Gears of War 3 kommer absolut inte vara ett spel för mig, även om jag kanske kan ha kul med kampanjen i co-op. Det är inte ovanligt att jag åker på storstryk i spel, men det brukar ändå finnas något som håller mig kvar och får mig att vilja förbättras. I Gears of War 3 saknar jag den viljan, då kontrollerna och spelets gameplay hela tiden motarbetar mig och min spelsmak. Jag kommer förmodligen plocka upp spelet för kampanjen, men onlineläget verkar inte på några sätt försöka locka nya spelare. Epic verkar köra på säkra kort. BETYG: Sätta betyg på en beta? Näe.

Dynasty Warriors 7
Efter sex föregångare gissar jag att utvecklarna av Dynasty Warriors vet precis vad det gör, hur de ska göra det och för exakt vilken publik de gör det. Jag kan absolut se charmen och tjusningen i att storma ett uppbåd av soldater för att sedan skära ner dem alla med ett enda svärdsving. Stridsmekaniken är inte direkt den allra djupaste, och det slutar lätt med att jag bara trycker X, X, X, X. Däremot finns det några element som försöker skapa lite strategi. Det är till exempel viktigt att ha koll på vilka man ska beskydda samt bestraffa. Tyvärr fäller en svårtydd karta och snarlika namn krokben för ambitionerna. Allt för ofta misslyckas mina uppdrag utan att jag ens vet exakt varför eller var på kartan som nederlaget ägde rum.

Dynasty Warriors gameplay är helt enkelt lite för enformigt för mig, förmodligen till stor del för att de strategiska elementen förvirrar mig. Jag gick igenom hela spelets tutorial utan att få strategin eller kartan förklarad. Kanske är jag lite dum i huvudet, men förmodligen riktas spelet till en redan frälst publik som förväntas veta sånt från de förra spelen. Ett annat problem jag hade med Dynasty Warriors 7 var storyn; både berättelsen och berättandet. Till en början fick den klumpiga expositionen mig att skratta högt, eftersom karaktärerna med hjälp av uselt röstskådespeleri förklarade saker de uppenbarligen redan vet för varandra.

Trots att huvudkaraktärerna framställs som goda hjältar, känns det som motsatsen när berättelsen går ut på att slakta missnöjda stackars fattiga bönder för att slå ner ett uppror. Visst, spelet utgår från verkliga händelser från asiatisk historia (och det är riktigt intressant). Men låtsas inte att kejsarna och generalerna i enorma guldprydda rustningar gör något hedersvärt genom att slakta tusentals fattiglappar. Då föredrar jag mycket hellre att spela Conquest Mode, där man på löpande band (med stora nypor artistisk frihet) återskapar kända slag medan spelaren tar över världskartan. Du slipper story medan du bygger upp din arsenal á la rollspel, och det lyckades faktiskt underhålla mig lite smått. Men om du inte redan är insatt i serien eller genren kommer det här spelet inte att vinna över dig. BETYG: 1/5

Castle Crashers
Så flickvännen och jag beslutade oss för att köpa Castle Crashers eftersom vi inte spelat co-op sedan förra årets alldeles fantastiska Lara Croft and the Guardian of Light. Som de flesta av er redan vet har det sagts en hel del goda saker om Castle Crashers, och kanske är det därför som jag känner att spelet inte riktigt lever upp till mina förväntningar. Vi har spelat igenom nästan hela äventyret men det visar inga tecken på att sätter vi spelar på kommer förändras. Visst får man några nya kombos och vapen då och då, men att trycka X, X, Y i stället för X, X, X gör inte så stor skillnad. Jag blev dessutom enormt irriterad på buggarna som poppade upp. Till en början kunde vi inte återuppliva varandra, och sedan försvann sparfilen. Lyckligtvis fanns det sätt att få tillbaka den, men spelet har fortfarande ett knasigt sparsystem som tvingar oss spela igenom banan vi klarade under sista spelningen igen.

Men jag ska inte gnälla för mycket, för jag har faktiskt kul med spelet. Humorn får mig ofta att le lite, kontrollerna är simpla och funkar bra, spelsystemet är konstant belönande och musiken är underbar. Vissa bossar är lite utdragna, men på det stora hela är Castle Crashers ett stort litet episkt äventyr och ett bra co-opspel. Betyg: 3/5

Yar’s Revenge
Ännu ett shmup! Den här gången är det dock nedladdningsbart, och inte alls lika svårtillgänglig fanservice som förra månadens Deathsmiles. Men även om Yar’s Revenge är lättare att förstå och komma in i, så bjuder det på minst lika hårt motstånd som vilket shmup som helst. Jag började äventyret på Normal som vanligt, men insåg efter ett par banor att det kommer bli alldeles för tufft. Det här berodde dock delvis på att jag inte riktigt fick kläm på kontrollerna. Jag vet inte riktigt vad det var, men hade otroligt svårt att bestämma mig för om jag ville ha Y-axeln inverted eller inte. Så jag hoppade ner ett steg i svårighetsnivån, men det innebär även att jag uppenbarligen inte har rätt till achievements. Hårt!

Yar’s Revenge är inte bättre eller lättare än till exempel Deathsmiles, men det är mer lättillgängligt. Om du är ett fan av genren borde du absolut plocka upp det. När kontrollerna väl satt sig är det ganska kul att komma upp i kombos som med lite flyt kan sträcka sig en bra bit ovanför 50. Världarna man flyger omkring i är dessutom ibland helt underbart vackra, och jag fick väldigt ofta lite Metroid-vibbar och Yar påminner på många sätt om Samus. Och det är inte bara världarna som imponerar, jag älskade dessutom de handritade bilderna som för berättelsen framåt. Presentationen är vad som bär spelet från en tvåa till en trea. BETYG: 3/5

LUDDE HAR SPELAT

Rush n’ Attack – Ex Patriot
För några år sedan släpptes det ett spel på Xbox LIVE Arcade som hette Shadow Complex. I mina ögeon var/är det ett fantastiskt spel i Metroid/Castelvania-skolan som är blnad det mest köpvärda på Arcade än idag. Jag hade en liten förhoppning om att fortsättningen på NES-spelet Rush n’ Attack skulle kunna vara något liknande. Och det var det! Men tyvärr så har det inte mer än upplägget gemensamt med Shadow Complex. Allt som det gjorde bra, gör Rush n’ Attack – Ex Patriot så mycket sämre. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på något positivt med detta spel. Det beror säkerligen på att jag hela tiden inte kan låta bli att jämföra det med Shadow Complex. Om jag inte hade spelat Shadow Complex kanske jag kunde ha varit mer förlåtande mot Ex Patriot, men nu är det som det är. Det är helt enkelt ett skitspel, som gör allting fel! BETYG: 1/5

RIO
Apropå skitspel, låt mig presentera RIO. Eller spel och spel. Det är en samling mini-games som är baserade på filmen med samma namn. Ibland kan jag uppskatta sådana här lättsamma sspel, men när de är så uselt genomförda som RIO är blir jag bara förbannad.

Fantastic Pets
När Kinect lanserades var det ett spel vid namn Kinectimals som var en av lanserningstitlarna. Det var väl tänkt att det skulle hjälpa Microsoft med att sälja lite fler apparater, och gjorde det säkerligen. För det är ett väldigt charmigt spel, som är perfekt för de yngre spelarna. När Fantastic Pets landade i Svamprikets brevlåda, var min första tanke att det skulle vara en lite sämre kopia av Kinectimals. Men där hade jag fel. På de flesta punkter är Fantastic Pets ett bättre och framför allt roligare spel. Det enda som Kinetimals vinner på är sitt utseende, för Fantastic Pets är inte vidare snyggt. Det hela går ut på att du gör ditt alldels egna husdjur, som du sedan ska träna, mata och leka med. Kinecten funkar utmärkt och läser av precis så där bra man att den ska göra. Min 5-åring har spenderat avsevärt mycket mer tid med sin regnbågsfärgade drake, än vad han har gjort med sin vita tigerunge. BETYG: 3/5

Carnival Games in Action
Har du en Kinect, så har du med största sannolikhet ett spel vid namn Kinect Adventures i din ägo. Äger du Kinect Adventures finns den ingen anledning som helst att införskaffa Carnvival Games in Action. Skulle det vara som så att du, mot all förmodan faktiskt inte äger Kinect Adventures är det ändå ett smartare val att välja det, istället för Carnival Games. Det är absolut inget dåligt spel, det är en lagom underhållande samling med mini-spel som roar för några kvällar, men inte mer. Det bör poängteras att kontrollen fungerar fläckfritt och gör det som förväntas av den, vilket känns väldigt positivt för Kinecten. Verkar som att utvecklarna är duktiga på att göra spelen spelbara och inte endast Kinectvänliga.

One Single Life
Ibland ramlar man över ett spel på App Store som gör att man blir så där extra glad. Speciellt också om spelet i fråga är gratis. One Single Life är ett sådan spel. Äger du en iPhone finns det ingen som helst anledning för dig att inte ladda hem det omedelbums. Det går ut på att du ska hoppa från ett hustak till ett annat. Klarar du det  finns det ett nytt hustak att hoppa till.  Men kruxet är att du har bara ett försök på dig! Du har bara ett enda liv! Misslyckas du med ditt hopp ramlar du mot en säker död och det finns ingen andra chans. Bokstavligen. Du kan inte börja om och försöka igen. Spelet är slut, för du är död. Med så enkla medel lyckas One Single Life bli det mest spännande spelet som jag spelat denna månad. Jag var uppriktigt riktigt nervös inför varje nytt hopp. (jag kom till level 7) BETYG: 5/5

Thor – God Of Thunder
Thor är ett spel. Ett spel som vill vara som andra spel! Det vill t.ex vara som Star Wars: The Force Unleashed. Inget fel med det, visst får man snegla på andra spel och försöka likna dem, så länge man gör det med lite egen personlighet. Men som i fallet med Thor blir det svårt, eftersom det är ett spel med noll personlighet! Ännu ett spel som hade mått så otroligt mycket bättre om det hade fått mer utvecklingstid och inte hade en deadline (läs filmpremiär) att passa! För potential finns det, om man är ett fan av spel som Dantes Inferno/God Of War/SW:Force Unleashed. Men tyvärr faller det platt. Att det räddas från ett bottenbetyg beror på att achivementhoran i mig uppskattar det. T.ex får du hela 100 G av att klara spelet plus 25 för varje värld! Så om du (vilket du garanterat kommer att göra) hittar Thor i en reaback nära dig inom en snar framtid kan du plocka upp det för att få din gamerscore-fix! BETYG: 2/5

Mortal Kombat
Av någon anledning har jag blivit utsedd till Svamprikets fighting-expert, ungefär på samma sätt som Tommy har blivit utsedd till vå shmup-expert. Tidigare i år tog jag mig an Marvel VS Capcom 3 och nu har det blivit dags för ännu ett fighting-spel att få synat av mig. Svamprikets fighting-expert!
Mortal Kombat är roligt. Riktigt roligt! Det känns mycket mer lätttillgängligt än sin konkurent MvsC3 och är i mina ”expertögon” ett bättre spel. Det kan bero på att jag inte alls får min stjärt lika hårt sparkad i Mortal Kombat. Jag skulle nästan kunna säga att jag börjar bli vän med kontrollen och iallafall några combos, men är långt ifrån redo att dela ut fatalitys till höger och vänster.
En annan grej med Mortal Lombat som gör att det sticker ut från mängden är att det faktiskt har en helt okej kampanj. Visst är storyn så fylld med ost, så det bli äckligt, men ändå funkar det väldigt bra. Och ja, det är fortfarande blodigt! BETYG: 4/5

Ibland orkar man bara inte.

Det blir bara för mycket.

Just nu befinner jag mig någonstans i livet, då jag helt enkelt av olika anledningar, inte klarar av att hålla det tempo jag och Tommy har här på Svampriket. Vi har sedan vi blev ett par istället för en trio hållt ett bra uppdateringstempo, med ett nytt inlägg om dagen. För det mesta har vi  pubbat en text varannan dag.
För tillfället känner jag att det blir för påfrestande för mig  att fortsätta så. Har annat som jag måste lägga fokus på. Observera att detta är inte ett slags farväl, att jag på något sätt är på väg att överge Svampriket. Det är snarare tvärtom. Jag behöver ladda mina batterier, stoppa nya kulor i bössan.

Jag kommer fortsätta att hålla i PR-ansvaret och se till så att Svampriket även i fortsättningen kan erbjuda intressanta och läsvärda texter om de nyaste spelen. Jag kommer även att skriva om nya spel, men enbart det. Finns inte ork eller utrymme för mig att skriva några andra texter, just nu. Jag kommer helt enkelt lägg fokus på att hitta speltid för mig själv och sedan skriva intryck om det.�
Så förvänta er inte några nakenchocker eller galna videobloggar på ett tag, inte heller några pubertala texter som  handlar om vilken spelkaraktär jag helst vill ligga med.

Men misströsta inte. Planen är att jag, likt en fågel Fenix, ska återvända, tuffare och roligare än någonsin förr. Sen ska vi inte glömma bort att Svampriket 2.0 inte alls är långt borta och då lovar jag er att det kommer bli fart här på Svampriket. Då kommer Tommy och jag få sällskap av två väldigt begåvade herrar och en extremt begåvad dam. Ja, ni läste rätt, Svampriket kommer få tillökning och även en helt ny kostym.

Men tills dess, ha det bäst och jag är övertygad om att Svampriket kommer överleva min time-out, med tanke på att jag har världens bästa kollega och vi har världens bästa läsare!

För en tid sedan publicerade min kära kollega Tommy ett inlägg som handlade om att licensspelen går en (förhoppningsvis) ljus framtid till mötes. Men ska vi vara ärliga, så har det faktiskt producerats en hel del bra spel genom åren, som har varit baserade på en licens. Allt är inte guld som glimmar i licensträsket, men allt är inte heller bajs som luktar illa.
Således tänkte jag här och nu, presentera mina favoriter när det kommer till licensspel. Istället för att rangordna dem, så får ni dem serverade i åldersordning. Vissa spel har kommit till flera plattformar, men jag listar de versioner som jag har spelat. Varsågoda!

North and South – Amiga 500 1989
Baserat på den belgiska serien Les Tuniques Bleues, eller som den hette i Sverige ”Blårockarna” . Detta är ett spel som du ska spela tillsammans med, eller rättare sagt, mot en vän. Ni tar på er, antingen rollen som nordstatare eller sydstatare och sedan  kan kampen om Amerika börja. Och vilka kamper det kunde bli. Många sena nätter och många sura miner blev det. Än i dag är detta det spel, som jag avskyr mest att förlora i. Vill minnas att jag även inhandlade detta till mitt NES, men det var inte alls lika roligt. Detta kan vara det enda spelet som är bättre på dator än på konsol

Ducktales – NES 1990
Kommentarer är väl egentligen överflödiga. Finns väl inte en enda gamer värd namnet, som inte har en relation till detta spel och med största sannolikhet är det en kärleksrelation. Skulle det vara som så, att du aldrig har testat på detta eminenta plattformsäventyr, signerat Capcom,  råder jag dig att se till så att det blir ändring på det. Jag lovar att du inte kommer bli besviken. Ja just det, jag höll på att glömma! Ducktales kan ha den bästa spelmusiken ever!

Castle Of Illusion: Starring Mickey Mouse – Mega Drive 1990
Mitt favoritspel till konsolen. Jag har försökt komma på vad det är med detta spel som jag finner så fantastiskt, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag tror det har att göra med att det var det första spelet jag inhandlade till Mega Driven och att det visuella slog mig med häpnad, jämfört med vad jag tidigare hade förlustat mig med på mitt NES, plus att det var väldigt roligt. När jag idag, 24 år senare, ser tillbaka på det blir jag varm inombords, men det bör tilläggas att jag idag finner Musses fåniga leende lite irriterande. Varför i helvete ser han så jävla glad ut egentligen? Hans flickvän har blivit kidnappad och en massa sattyg vill ha ihjäl honom! Det är nästan så att jag tror att den gode herr Pigg, har tagit någon slags olaglig substans.

Batman – Gameboy 1990
Jag minns så väl hur jag fick händerna på detta spel. Det kom ända från USA. Jag hade en kompis vars far, arbetade som pilot och hans rutt var till USA, så allt som oftast skickade jag med honom pengar, så han kunde inhandla spel till mitt Gameboy, som inte bara var billigare, utan även i många fall, ännu ej hade släppts i Sverige.
Batman var alltså ett sådant spel. Spelet är baserat på filmen från 1989 och det kan beskrivas som ett Super Mario Land med attityd. Plus att det har ett fantastiskt soundtrack!

Chip n’ Dale Rescue Rangers – NES 1991
Ett spel baserat på en Disneylicens och utvecklat av Capcom. Något vi känner igen frn ett spel tidigare i listan?
Hur som haver, detta är ett otroligt välgjort plattformsspel och det ser förbannat bra ut, för att komma från den gråa lådan. Men det är inte det väsentliga och inte alls orsaken till varför jag har med spelet på denna lista.
Anledningen till att dett finns med stavas co-op! Vill du verkligen veta vad det innebär att ha kul tillsammans med en vän framför ett TV-spel, då ska du stänga av Gears Of War 2 och istället spela igenom Rescue Rangers. Det riktigt skriker spelglädje från den kassetten!

Aladdin – SNES 1994
Istället för att jag ska ordbajsa om hur bra jag tycker att detta (vänta lite nu, har vi hört det här förut?) Disneyspel signerat Capcom är, tycker jag att du surfa in på RetroResan och lyssna på Anders och Samsons episka Aladdinavsnitt!

Star Wars – Shadows Of The Empire – N64 1997
Jag ska vara helt ärlig nu. Om jag skulle spela detta spel idag, så skulle jag förmodligen hata det! Jag skulle kräkas på den usla kontrollen, och då menar jag inte själva N64-kontrollen  för den älskar jag, utan kontrollen av karaktären med det smått fantastiska namnet Dash Rendar, för jag vet med mig att jag tyckte den var retsam redan då. Men det sket jag i, för det ett Star Wars-spel, för tusan! Det utspelar sig mellan, om jag inte minns helt fel, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins Återkomst och det är mycket därför jag känner kärlek till detta licensspel. Det erbjöd mig ännu mer av den plats jag älskar mest. En plats som ligger i en galax lång, långt borta.

Batman Arkham Asylum – Xbox 360 2009
Detta är inte bara ett otroligt bra licensspel, utan det var även GOTY 2009, om ni frågar mig och det skulle med lätthet hamna på topp 10 om jag någon gång skulle lista mina bästa spel någonsin. I mina ögon är detta ett nästintill perfekt spel. Jag är så otroligt pepp på uppföljaren så det nästan är lite fånigt!

Toy Story 3 – Xbox 360 2010
Tänk om fler spelutvecklare av idag skulle ta sig an ett spel riktat mot en yngre målgrupp som det görs här. Toy Story 3 är inte bara ett väldigt underhållande äventyr, där du får vara med om Woodys och Buzz eskapader från filmen. Nej, det innehåller även en liten sandlåda, som kan vara det mest genialiska en spelutvecklare av ett ”barnspel” har kommit på. Du kan förlusta dig i denna sandlåda i timmar. Sandlådan är en Vilda Västernstad, så det känns som ett Red Dead Redemption, fast i ett barnvänligtformat och i många anseenden ett lite roligare plats att vara på!

Kan man nu dra några slutsatser efter att jag har gått igenom mina favoriter bland licensspelen? Ja, Disney och Capcom verkar vara bra ingredienser för att det skall bli en lyckad spelupplevelse och att Läderlappen är en tacksam karaktär att göra ett bra spel av! Vidare ser vi ett glapp från slutet av 90-talet fram tills idag, då det inte verkar ha kommit några bra licensspel?  Men som sagt, detta är mina åsikter, vilket är ditt bästa licensspel?

Denna vecka är temat för speltrissen färglöst. Eftersom jag har dålig fantasi, fick det bli tre svartvita men ack så underhållande spel denna vecka. Håll till godo!

PONG - Arkad 1972

Double Dragon - Game Boy 1990

Mad World - Wii 2009

I denna veckas speltriss har Emmy bestämt att temat ska vara Go-Green. Sagt och gjort, här är mitt speltriss!

Spiderman - Atari 2600 1982

Battletoads - Gameboy 1991

The Incredible Hulk - Super Nintendo 1994

Tidigare resuméer:
Februari

LUDDE HAR SPELAT

Beyond Good & Evil HD
Nu ska jag vara ärlig mot er och erkänna en sak. Tommy hade rätt! Tyvärr, måste jag säga. Inte då för att jag missunnar min kollega att få ha rätt för en gångs skull, utan för att jag ville inte bli besviken. Det hela började så bra, men slutade inte lika kul. Stämningen är det absolut inget fel på i spelet och det har ett fantastiskt persongalleri, med det tenderar att bli ack så tråkigt att gång på gång ”smyga förbi elaka robotar”.

Plus att spelet är oerhört buggigt. Fastnat i svarta tomrum och att åka med svävaren i trånga utrymmen gav allt för ofta en epeleptisk effekt. Men visst är det ett mysigt äventyr som ändå förtjänas att få upplevas. 
BETYG 3/5

Homefront
Spelet som inte riktigt hittade hem. Jag tyckte det verkade så lovande, men så föll det platt. Spelet har en massa potential och i ärlighetens namn hoppas jag att det verkligen kommer en del 2 (som mycket tyder på) och att THQ fixar till allt det som kändes så fel. Exakt vad det är, är ironsikt nog svårt att sätta fingret på.

Jag fick en känsla av att utvecklarna så gärna ville förmedla just det, en känsla. En känsla av att krig är hemskt och inget man bara borstar bort som ett tidsfördriv framför sin TV. Jag tror de ville det lite för mycket, så istället blev det bara ett ”jaha”! BETYG 2/5

Vill du läsa mer om mina intryck av Homefront gör du det här och är du intresserad av multiplayern klickar du här

Ghostbusters – Sanctum Of Slime
Läs detta noga: SPELA INTE DETTA SPEL ENSAM! Nej, det handlar inte om att det är ett spel fullt med spöken och att det på så vis blir jätteläskigt. Det handlar om att om du spelar detta spel ensam, så kommer du att få det jättetråkigt!
Det märks på en gång att det är i co-op detta spel ska spelas (upp till 4 spelare samtidigt, både lokalt och online) och att utvecklarna inte har brytt sig ett dugg om att göra det ens det minsa kul att spela i singelplayer-läget. Storyn kortfattat går ut på att Ghostbusters har alldeles för mycket jobb, så de blir tvingade att ta in några utifrån. Där kommer du som spelare in i bilden. Detta är något jag fann väldigt trist, för jag hade hellre kontrollerat Egon, Winston, Raymond eller Peter istället för någon ”rookie”
Ett helt okej spel, som du kan ha på i bakgrunden, när du vill prata skit med din bästa kompis, samtidigt som ni spelar TV-spel. BETYG 2/5

Pacman Championship Edition DX
Det finns inte så mycket att säga om detta spel, förutom att om du INTE inhandlade det när det kostade endast 400 MP, har du missat en så otroligt bra deal. Men bara lugn, det är faktiskt värt de där 800 MP också. Inget att orda om, inhandla och få ett beroende!

BETYG 4/5

Yoostar 2
Månadens största överraskning. På pappret verkade det som ett kul upplägg, men det fanns även en viss oro för att själva genomförandet skulle floppa. Yoostar 2 hamnar i kategorin ”partyspel” och det går ut på att du som spelare (med hjälp av en Kinect eller Sonys lilla EyeToy) tar dig an en roll i scen från en film. (Det där lät nästan som en Håkan Hellström-sång ”En roll, i en scen, från en film”) Alltså, karaktärern du spelar är borttagen från scenen och istället är det ditt söta anlete som syns i rutan. Det funkar förvånansvärt bra och sen gäller det för dig, i sann Guitar Hero-anda att, istället för noter, sätta replikerna rätt och efteråt skrattar du åt det hela.
Det enda som ligger spelt till last, är menyerna. Med tanke på att det är ett ”partyspel” och man allt som oftast kanske inte världens stadigaste på handen när man är på party, borde det ha gjort menyerna mer lättnavigerade. Det går att göra det, se bara på Dance Central, eller Kinect Sports! BETYG 3/5

LEGO Star Wars III – The Clone Wars
Jag älskar LEGO-spelen. De är så otroligt charmiga att jag sitter och småler hela tiden när jag spelar  dessa spel. Favoritspelet är LEGO Batman, men frågan är inte om LEGO Star Wars III – The Clone Wars nästan är lika bra? Det är så förfinat på alla punkter, plus att det var med LEGO Star Wars min kärlek till LEGO-spelen började, så det känns lite som att åter få träffa en gammal kärlek och få återuppleva allt mysigt vi en gång hade. Fast med den skillnaden att vi nu har blivit äldre och mognare, så upplevlesen blir mer sofistikerad, och inte lika kladdig.
Gillar du LEGO-spelen kommer du absolut inte att bli besviken! BETYG 4/5

Crysis 2
Jag har redan berättat vad jag tycker om detta spel och hur imponerad jag är av dess vattenpölar.

”När jag stötte på min första vattenpöl i spelet (Ja, jag brukar bedöma grafiken i ett spel, efter dess vattenpölar. Således är ett spel utan vattenpölar, per automatik skitfult. Nu vet ni det!) tappade jag hakan. Det var den snyggaste vattenpölen jag någonsin sett. Den var till och med snyggare än de jag har hemma på min gård!”

Det jag skrev då, står jag fortfarande för, efter lite mera speltid. Crysis 2 är en fantastisk actionrökare som jag tycker att ingen, jag säger ingen, ska låta förbli ospelat! Helt klart det bästa spelköpet du kan göra, hittills i år! BETYG 4/5

Nintendo 3DS
Då var den äntligen här. Nintendos nya fantastiska lilla maskin. Jag har varit pepp ända sedan E3 förra året och måste säga att mina förhoppningar om 3D-effekten verkligen har infriats. DET FUNKAR! Det funkar förbaskat bra. Är verkligen imponerad. Men, för det finns ett men och just i detta fall ett ganska så allvarligt men. JAG FÅR ONT I HUVUDET! Jag klarar inte av att spela mer än 30 minuter med 3D-effekten påslagen. Att spela utan den känns bara meningslöst, så det har inte blivit så mycket speltid med 3DSen som jag hade önskat. Således känns det fel att betygsätta de spel jag fått förmånen att spela. De spel som det handlar om är Rayman 3D, ett plattformsäventyr som kanske inte är så märkvärdigt, men är det spelet av de som jag spelat, vars 3D-effekter har imponerat mest. Flera gånger har det faktiskt sett ut som om saker har kommit ut från skärmen.
Vidare har jag spelat LEGO Star Wars III – The Clone Wars 3D. Herregud, det är ett LEGO-spel i 3D, inte så mycket mer att tillägga.
Till sist har jag även spelat Super Monkey Ball 3D och det lilla jag har orkat köra har varit helt ok. Har du spelat Super Monkey Ball förr, så vet du vad du får, fast i 3D.

TOMMY HAR SPELAT

Dragon Age 2
Efter att många kritiserat Dragon Age 2 för att vara för simpelt och strömlinjeformat, har jag känt mig tvungen att försvara spelet. Jag skrev ett inlägg där jag försökte förklara vilka punkter jag tycker Dragon Age 2 överskrider sin föregångare på. Jag har ännu inte spelat klart hela äventyret, men anser efter 30+ timmar fortfarande att Dragon Age 2 är ett mycket bättre spel än ettan. Ja, de förbättrade och mer engagerande striderna gör så mycket. Jag har till och med börjat bry mig om karaktärerna i Dragon Age 2, vilket det tog ett tag för mig att göra.

Visst känns det lite tråkigt att miljöerna återanvänds, och trots att äventyret utspelas under flera år så förändras aldrig staden nämnvärt. Inte under de åren jag hunnit ta mig igenom, i alla fall. Men det är nästan det enda klagomålet jag har, även om det är stort nog för att hålla tillbaka en fullpotten. Dragon Age: Origins är en svag 3/5 medan Dragon Age II är en stark 4/5. Läs gärna min jämförelsetext om du är nyfiken på att veta varför. BETYG: 4/5

Deathsmiles
Deathsmiles är ett spel jag vill gilla. Jag brukar tycka om shmups, och spelets estetik är minst sagt… anmärkningsvärd. Gillar du gothic lolita med lesbiska undertoner? Trivs du som bäst i ett varmt och mysigt bullet hell? Nöter du gärna sönder obskyra shmups från utvecklare som Treasure och Cave? Då är Deathsmiles förmodligen ett spel du uppskattar. Men var medveten om att kampanjen spelas slut på en sådär 30 tempofyllda men inte speciellt varierade minuter, och sedan är det upp till dig att spela om den med andra karaktärer på svårare nivåer. Såvitt jag sett finns heller inga vapenuppgraderingar eller ens powerups.

Visst, spelet säljs inte till fullpris. Men det känns samtidigt som att det här kanske borde säljas via Xbox Live Arcade för 1200 poäng. Jag menar, spelet är en konvertering där man inte ens brytt sig om att skala upp bilden för att passa det nya formatet. Det innebär alltså att vi måste spela med en liten bild omringad av en enorm svart ram. Dåligt, är allt jag har att säga om den saken. Men mer inbitna fans av genren verkar uppskatta spelet väldigt mycket. Jag har pratat med Maria Sjöberg (@nefalia) och Mattias Häggström (@anosou), som båda verkar älska spelet.

Jag får intrycket av att inte vara ett tillräckligt insatt fan av shmups för att förstå tjusningen. Mattias säger att jag förmodligen inte förstår poängsystemet, och det har han nog 100% rätt i. Deathsmiles är något som inbitna fans av genren förmodligen kommer jubla över, men som mer casualskjutare som jag bara förstår halva tjusningen med. Det är det lilla intresse jag har av geren som får betyget att passera OK ändå. Se till att spelet är för dig innan du köper. BETYG: 2/5

Pokémon White
Jag har varit så trött på Pokémon. Jag var pepp på Pokémon Pearl, men gav upp efter att Victory Roads envisa labyrinter fulla av slumpmässiga strider till slut krossat den lilla kärlek jag hade för spelet. Och när jag recenserade remaken av Pokémon HeartGold blev omdömet ett lågt sådant. Jag var helt enkelt less på konceptet, storyn, monstren och presentationen. Men sen kom Pokémon White, och jag kände hoppet krypa fram ur sin svarta lilla bittra pokéboll. 18 timmar in kunde jag bara konstatera att jag än en gång är fast. Visst kan jag peka på den något upphottade presentationen, den faktiskt ganska modiga berättelsen eller det faktum att jag sluppit se en enda Zubat och Pidgeon under spelets första timmar. Men det är något mer än bara det.

Pokémon White gör allt så smidigt som möjligt, utan att offra en enda centimeter av konceptets djup. Jag erkänner att jag inte har några extremt tydliga skäl till varför jag rimligtvis föredrar det här spelet så mycket framför till exempel Pokémon Pearl. Det är djupet, presentationen, belöningarna och tempot som aldrig får mig att tröttna. Pokémon Black/White är seriens hittills absolut bästa installation, och förmodligen så långt serien kan tas innan Nintendos AR-kort tar över. BETYG: 5/5

Pac-Man Championship Edition DX
Jag var länge väldigt nyfiken på det här spelet. Först och främst ligger det på det skyhöga snittet 93% på Metacritic. Jag laddade hem demot och provade, men förstod verkligen inte varför det hyllades så. Sedan stämde Oskar Skog in med kören, och gav det 10/10 i LEVEL. Jag brukar dela smak med Oskar Skog. Vi uppskattar båda två den här direkta spelupplevelsen. Så när spelets prislapp tillfälligt sänktes från 800 poäng till 400 poäng kunde jag inte låta bli att köpa, trots att jag inte fick mersmak av demot. Och är det ett köp jag ångrar? Njäe, jag ångrar inte köpet. För visst är spelet värt 400 poäng. Absolut. Det är ett bra spel som jag haft en hel del skoj med. Det är det bästa Pac-Man jag spelat, och det är beundransvärt hur mycket variation och spellägen man lyckats klämma in i det urgamla spelkonceptet.

Problemet är bara att jag aldrig gillat Pac-Man till att börja med. Jag har aldrig varit förtjust i spel där man jagar poäng. Vilket är lite konstigt eftersom jag ofta gillar att jaga bästa tid i Mario Kart och Trials HD. Pac-Man Championship Edition DX är förmodligen inte så bra att det kommer konvertera någon som inte redan älskar Pac-Man, men det är ett spel som mycket väl är värt både 400 och 800 poäng om du är ett fan av direkta spelupplevelser och/eller poängjakt. BETYG: 3/5

Ilomilo: Höstsagan
I mars släpptes det första DLC-paketet till mitt absoluta favoritspel från 2010. Paketet kostar bara 240 Microsoft-poäng, och för det får du två nya världar bestående av 25 nya banor. Det är kanske ett av årets mest prisvärda erbjudanden om du frågar mig. Banorna inleds inte på samma svårighetsnivå som originalbanorna slutade på, men Höstsagan ger heller inte spelaren någon mjukstart. Här är det klurigt redan från början, och spelaren förväntas mycket riktigt att redan behärska allt. Problemlösningen och bandesignen håller med lätthet jämna steg med originalen, och är lika fantastiskt underhållande att klura på. Det är helt enkelt svårt på helt rätt sätt och innehåller inga av de där enstaka långsökta momenten.

Om jag ska gnälla på något med Höstsagan så är det att vi inte bjuds på några nya block. Det är samma gamla kuber från originalbanorna som vi får använda än en gång, och det tillför inget nytt till bandesignens gameplay. Även om det som redan finns där är riktigt underhållande, hade jag gärna betalat 400 poäng om det innebar nya kuber som ger spelaren nya sorters problemlösningar. Det är även lite konstigt att släppa en Höstsaga såhär på tröskeln till våren, speciellt när originalbanorna ofta gick i rött och gult. Jag hade fördragit en grön bana med vackra blommor och sprudlande färger. Men Höstsagan är ändå 25 banor mer av förra årets bästa spel, och det är något som är värt mycket mer än bara 240 poäng. BETYG: 4/5

De Blob 2
Mitt bland alla gråa shooters och blodiga rollspel dyker en färgglad boll upp tillsammans med skön musik, plattformshoppande, fritt upplägg och Pixarhumor. De Blob 2 är med andra ord något som spelklimatet verkligen behöver för att såna som jag inte ska falla i någon form av visuell depression. Det är ett lyckopiller. Jag älskade ettan, och tycker tvåan förbättrat så gott som allt även om fokus skiftat från målning till mer linjärt uppdragsupplägg. Synd för dem som älskar att måla en massa, men bra för oss som föredrar tempo. Dessutom är det alltid fritt att måla hur mycket man vill när alla uppdrag är slutförda, så det blir en fin kompromiss där.

De Blob 2 är inte felfritt, och det är inte för alla. Däremot är det ett riktigt bra spel. Visst kan kontrollerna busa lite, och även om man sällan dör kan checkpointsystemet irritera lite när det väl händer. Men att glida omkring och sprida liv, färg och glädje är något jag gärna upplever efter att ha skjutit allt för många människor i huvudet. Jag rekommenderar de Blob 2 med böljande värme, eftersom det finns så väldigt få spel av dess slag som dessutom har samma kvalitet. Så när Kirby’s Epic Yarn gjort sitt för att underhålla din lekfulla sida är det bara att införskaffa de Blob 2. Om den här texten inte övertygar dig borde du läsa min recension i första numret av Laser. BETYG: Recenseras i Laser

Ridge Racer 3D
När jag representerade Svampriket på Nintendos 3DS-visningen i Stockholm hann jag aldrig testa Ridge Racer. Eller, hann och hann. Jag glömde. Det fanns så mycket. Men eftersom jag är ett fan av arkadracing fick det ändå bli just Ridge Racer 3D på releasedagen. Spelet hade ju fått fina recensioner, och jag hade hört från folk på eventen att 3D-effekterna var bland de bästa just nu. Även om det är lite tufft att se konfetti och löv blåsa mot kameran i 3D, så är spelets övriga 3D effekter behagliga men inte speciellt utmärkande. Banorna är många till antalet, men det är inte förrän en bit in i spelet som de börjar imponera grafisk eller visa någon egentlig variation. Presentationen är liksom hyffsad, men kunde varit bättre.

Jag kan inte säga att jag ångrar mitt köp. Ridge Racer är ett helt OK men väldigt avskalat spel. Excite Truck (som är ett av tidernas två bästa racingspel) är ju också avskalat, men samtidigt har Ridge Racer inte ett lika starkt gameplay att vila sig mot. Visst är det skoj att drifta och boosta, men det är absolut inget vi inte redan sett flera gånger. Att det dessutom inte finns några som helst onlinefunktioner drar ner mitt omdöme ytterligare, speciellt då datormotståndet inte bjuder på mycket till match. Kvar har vi ett kapabelt men väldigt avskalat racingspel. BETYG: 2/5

Ghost Recon: Shadow Wars
Ghost Reacon: Shadow Wars överraskade mig positivt, eftersom jag inte visste att det var ett turbaserat strategispel. Det är svårt att bedöma 3DS-spel när man inte har någon engentlig måttstock att gå efter. Men det är lätt att vara säker på att om det inte vore för 3D-effekten skulle Ghost Recon: Shadow Wars lika gärna kunna vara ett DS-spel. Grafiken är långt under ribban för vad jag vet skulle kunna vara möjligt på konsolen. Om någon sa till mig att det är en direkt konvertering från DS skulle jag inte tvivla en sekund. Det är ungefär exakt samma grafik som i GTA: Chinatown Wars. Som ni kanske förstår ger jag spelet ett klart underkänt på det visuella planet, även om rökeffekterna ser helt jävla awesome ut i 3D. Allt med Shadow Wars känns som ett DS-spel.

Men hur är innehållet då? Innehållet är faktiskt helt OK. Det har inte riktigt samma djup som till exempel Advance Wars, men det har tillräckligt med strategiska element för att underhålla. Jag gillar främst klassernas balans och bandesignen. Storyn kan man slänga direkt i papperskorgen dock. Jag gillar även att varje uppdrag kan köras på tre olika svårighetsnivåer för att få brons, silver eller guld. Jag kör igenom på lättaste först, för att lära mig positioner, vägar och mål. Sedan satsar jag på högre. Uppdragen är designade så att det egentligen aldrig känns trist att spela om dem åtminstone en gång. Precis som med Ridge Racer får du dock räkna med att spela en hel del själv, eftersom Ghost Recon: Shadow Wars inte heller har något onlinestöd alls. Hade grafiken och onlineläget steppat upp skulle jag lätt givit spelet ett högre betyg. Men just nu får det bara ett OK omdöme, och det är enbart baserat på gameplay – som det faktiskt är underhållande och lagom djupt. Om vi låtsades att det var till DS skulle jag ge det ett snäpp högre betyg. BETYG: 2/5

Pro Evolution Soccer 2011
Om Ghost Recon: Shadow Wars är ett av de fulaste releasespelen, så är PES 2011 ett av de absolut snyggaste. Jag tror bara det är Street Fighter IV och möjligvis Nintendogs + Cats som ens kan konkurrera rent grafiskt. 3D-grafiken är inte bara den mest behagliga jag sett, utan även den som ger allra mest inlevelse. Att ha kameran bakom spelaren skapar en inlevelse olikt något annat jag spelat på konsolen. Tyvärr innebär perspektivet även att det blir snurrigt med kameran när man passerar mitten, och det hände att kameran var vänd åt fel håll när motståndarna gjorde mål på mig. Men även den mer traditionella vinkeln förser spelaren med härliga 3D-effekter, för att inte tala om repriser och målgester där spelarna ser otroligt bra, högupplösta och tredimensionella ut. För att inte tala om att man med lätthet kan känna igen deras ansikten. PES 2011 till 3DS är enligt mig snyggare än något fotbollsspel till Wii. Yeah, I said it!

Nu är jag inget stort fan av sportspel, och har verkligen inte stor erfarenhet av varken FIFA- eller PES-serien. Men till och med jag vet att det här spelet – precis som Ridge Racer – är relativt avskalat. Den som söker efter fotbollssimulation kommer inte bli mätt på PES 2011 till 3DS, då spelet tydligt satsar på arkad mer än realism. Personligen tycker jag kontrollen funkar alldeles utmärkt, med rätt kameraperspektiv. En sak jag stört mig på är dock hur svårighetsnivåerna verkar vara väldigt ojämna. På en nivå vinner jag med 8-0, medan jag på nästa nivå förlorar med 5-0. Det kan dock ha att göra med att jag körde exhibition ena gången, och riktig cupmatch den andra. Allt som allt gillar jag PES 2011. Jag gillar det verkligen, och det är det spel jag spenderat allra mest tid åt den här  veckan. Däremot måste jag tyvärr dra bort ett poäng eftersom onlineläge saknas. Betyg blir dock ändå ett bra sådant. BETYG: 3/5

Borta på sin spelblogg har Emmyz dragit igång något som hon kallar för ”Veckans Speltriss” Det hela går ut på att hon i början av varje vecka presenterar ett tema för den veckans speltriss sedan är det upp till de spelbloggar som vill vara med att leka, att visa upp sina speltriss på det aktuella temat. Detta började hon med förra veckan, men då var jag upptagen med viktigare saker, men från och med nu tänkte jag delta så gott det går. Så låt mig presentera min allra  första speltriss!

Speltriss v.13 – Airborne

Choplifter - SEGA Master System

Top Gun - Nintendo Entertainment System

Pilotwings - Super Nintendo

Crysis 2 är bra spel. Efter min första kväll med spelet, misstänkte jag att min förtjusning över spelet, berodde på att jag inte längre spelade Homefront och kände en viss oro över att den förtjusningen skulle försvinna!

Men…

Crysis 2 är ett jättebra spel. Efter min andra kväll tillsammans med det, visade det sig att min oro var onödig. Det fortsatte att leverera, timme ut och timme in. Ett tag slog det mig att, detta är nog det bästa spelet hittills i år. Men det vara bara för att jag för en kort sekund glömde bort detta
Men skämt å sido. Crysis 2 är ett förbannat välgjort fps. Det ser snyggt ut och låter snyggt. När jag stötte på min första vattenpöl i spelet (Ja, jag brukar bedöma grafiken i ett spel, efter dess vattenpölar. Således är ett spel utan vattenpölar, per automatik skitfult. Nu vet ni det!) tappade jag hakan. Det var den snyggaste vattenpölen jag någonsin sett. Den var till och med snyggare än de jag har hemma på min gård!
Men det har inte bara yta. Det har ett otroligt skoj samt varierat gameplay också. Det är hela tiden upp till dig hur du vill ta dig an, de olika situationer som uppstår. Vill du vara våghalsig och försöka skjuta allt som rör sig på en gång, eller vill du hellre ta dig an fienderna på avstånd, eller vill du smyga dig runt dem eller helt enkelt köra en Forrest Gump och springa som bara den, går det också lika bra. Det är jättekul att spela om ett parti, men med en helt annan taktik, och det höjer verkligen omspelningsvärdet.

Men…

Fordon med endast hjul, inge kul!

Allt är inte guld, eller som i Crysis 2′s fall, vattenpölar som glimmar. Jag har stött på ett alldeles för stort antal buggar och väldigt ofta verkar det som att AI’n får hjärnsläpp och beter sig väldigt underligt, som att t.ex stå och springa emot en vägg i 5 minuter för att sedan helt plötsligt bara försvinna i tomma intet!

Men…

Trots det finns det absolut ingen anledning för dig att inte införskaffa Crysis 2. Så ta med dig ditt surt införskaffade ex av Homefront till närmsta spelaffär och byt in det till ett förbannat jävla bra fps istället!

Häromdagen ramlade Pokémon Black och White ner på Svamprikets hallgolv. Mitt förhållande till Pokémon är att jag har sett en hel del av TV-serien och spelat något av spelen på en GameBoy Color för en väldigt massa år sedan. Alltså jag har aldrig varit ett stort fan, och kommer säkerligen aldrig bli det heller.

Det två pojkarna som huserar under samma tak som mig, har heller aldrig direkt spelat något Pokémonspel, men är väl bekanta med universumet ändå. Det är svårt att vara barn idag och inte veta vad en Pokémon är!
De blev eld och lågor, när jag visade vad som hade kommit med posten och satta genast igång att spela. Den minsta av dem, som är 4 år, tyckte det var kul, men ville efter en stund ta hand om sin svarta panter i Kinectimals istället.
9-åringen däremot, han var som hypnotiserad. Han spelade konstant från 14:30 tills det var sängdags vid 21! Då och då hörde jag honom utbrista: ”JA! jag fick den!”Han tog paus vid midddagen och när han skulle duscha. Dock ville han ha med sig sitt DS in på toaletten, så han kunde lyssna på musiken medans han duschade!

Morgonen efter, hörde jag hur 9-åringens väckarklocka ringde och inte mer än 5 sekunder senare hörde jag hur hans DS slogs på! Jag gick in till honom och sa, vänligt men bestämt, att Pokémonjagandet kan vänta tills efter skolan. Motvilligt gick han med på det. När han slog igen sitt DS, tittade han upp på mig och sa: ”Vet du, jag tror jag är beroende av Pokémon”
Innan han begav sig till skolan ändrade han vilket spel han kommer få, nu när han har tecknat en prenumeration av Robot, från The Legend Of Zelda - Spirit Tracks till Pokémon Silver!

Hur kan detta kommma sig? Hur kan ett spel, som i mina ögon inte verkar vara speciellt märkvärdigt träffa så rätt hos barn, och även för den delen vuxna, att de blir som besatta? Vad är det som gör Pokémonspelen så otroligt roliga och beroendeframkallande? Är det själva samlandet? Att man vet att ens Pokémons kan utvecklas, så man vill inte sluta förens de är på topp! Finns det ens något slut i dessa spel?

Jag kan inte förstå vad som är så facinerande!

Inte heller vet jag om jag vågar testa, för tänk om ” I wanna be the very best! Like no one ever was, to catch them is my real test! To train them is my cause!

Homefront är ett kort spel. Ett väldigt kort spel. Det tog mig 4 timmar att spela igenom kampanjen! Ja, du läste rätt, 4 timmar! Då ska ni veta att jag rusade inte igenom kampanjen utan några problem, utan jag dog ett flertal gånger och var tvungen att köra om vissa partier. Så för en gångs skull kunde jag uppskatta att ett spel var lite för utmanande, för annars hade det nog varit över på 2 timmar istället för 4. Som ni alla säkert vet vid det här laget, föredrar jag ett kort spel, framför ett 40+ timmar spel! Skulle jag enbart ta hänsyn till tiden det tar att spela Homefront, skulle det vara ett ultimat spel för mig.

Men det går ju inte. Jag kan inte bedöma ett spel bara efter dess längd! Det skulle vara som att påstå att Popular med Eric Sa-aaade är en bättre låt än Led Zeppelins Stairway To Heaven, eftersom den är kortare! Det går helt enkelt inte. Den tid det tar att spela spelet måste kännas meningsfull också!

Tyvärr når inte Homefront ända hem på den fronten. Men med det sagt, vill jag inte att du som läser detta ska döma ut spelet på förhand. Homefront är inte ett genomruttet fps, långt ifrån! Det har vissa moment som  är värda att upplevas. Ta till exempel introsekvensen, som innehåller en väldigt stark scen, med ett litet barn i fokus. Eller när du måste ta hjälp av en massgrav för att komma undan de elaka koreanerna! De är två scener som jag personligen fann väldigt intressanta, berättarmässigt. För en liten stund kände jag krigets fasa. Dock endast för en väldigt liten stund, för direkt efter blev det ordinärt fps-pangande igen, enligt formuläret märkt COD!

Det går nämligen inte att spela Homefront utan att hela tiden jämföra det med Call Of Duty-serien i allmänhet, och då Modern Warfare 1 och 2 i synnerhet. Självklart finns det sämre spel att apa efter, men hela tiden tänker jag att detta har jag gjort förut och att det var lite roligare då! Det som Homefront gör bättre eller sämre, beroende på hur man gillar att spela ett fps, jämfört med COD är att du i Homefront måste vara en aningen mera taktisk än vad du behöver i COD, för att överleva. Väldigt många gånger rusade jag rakt ut i stridens hetta, i sann COD-style, för att i nästa sekund ligga död på marken.

På det hela taget är Homefront ett kompetent fps, men om du ska inhandla det eller inte låter jag vara osagt. Det jag kan säga är att det har en fantastisk och episk slutstrid på en väldigt bekant bro och att det inte är den COD-dödare som det har utgett sig för att vara!

Edit: Nästa vecka kommer det komma en text som redogör för om multiplayern är något att hänga i julgranen. Det är Svamprikets gode vän Henke ”Spelgubben” Elsberg som kommer stå för intrycket!

Gudfadern 2, Rymdimperiet slår tillbaka, Aliens- Återkomsten och Terminator 2: Judgement day är alla bra exempel på uppföljare som överträffar sina föregångare. Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag har tagit exempel i från filmens värld och kanske undrar om det har slagit slint i huvudet på mig, eftersom Svampriket är en TV-spelsblogg.
Så är inte fallet, utan att jag har tagit exempel från vita duken beror på att jag vill påvisa en skillnad som finns mellan uppföljare. när det kommer till film och spel.

Lite förenklat, kan man säga att ofta är en uppföljare på en film sämre en del 1, men när det handlar om spel är ofta uppföljaren bättre än del 1. Detta tror jag beror på att det är svårt att göra en bra film bättre, men att det däremot är lättare att göra ett bra spel bättre. En fantastisk rollprestation av en skådespelare är svår att upprepa, men hur en huvudkaraktär kontrolleras kan alltid förbättras.

Jag säger oftare efter att ett bra spel är färdigt, att jag vill se en uppföljare, än när eftertexterna börjar rulla på en fantastisk filmupplevelse.
Eller, jag har gjort det. Nu är jag inte längre säker på vad jag vill, efter att ha avslutat ett fantastiskt äventyr med en handkontroll i min hand. Det beror på att uppföljarna börjar göra mig besviken.

Assassins Creed, Bioshock, Dead Space och Super Mario Galaxy. Fyra spel som  mer eller mindre är riktigt bra och som jag njöt av under hela genomspelningen.  Alla har fått en uppföljare. En uppföljare som jag inte har orkat ta mig igenom ännu. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte kan komma på varför jag inte har förmått mig att spela klart dessa uppföljare? Jag gillar dem precis lika mycket som de första spelen, men ändå funkar det inte. Jag känner mig liksom…trött…uttråkad. När jag sitter med dessa spel, smyger sig en olustig känsla av deja vu  på. Jag har gjort detta förut. Det som är konstigt med det är att det är inget som har bekommit mig förut.  Har jag börjat bli kräsen? Jag menar, det kan inte alltid kännas som att jag spelar A Link To The Past för första gången, när jag stoppar i ett nytt spel, eller som i detta fall, en uppföljare.

Senare i år kommer två uppföljare som jag är så otroligt pepp på. Jag pratar så klart om The Legend Of Zelda – Skyward Sword och Batman – Arkham City. Men förutom pepp, känner jag nu även rädsla. En rädsla för att inte vilja spela klart!

Idag är det fredag. Förutom att man kan dricka en öl med gott samvete och äta chips som en tok, är det den dagen i veckan som Sveriges bästa spelpodcast kommer ut med ett nytt avsnitt!

Jag pratar såklart om RETRORESAN med Samson Wiklund och Anders Brunlöf. Tyvärr har stackars Anders åkt på kräksjukan denna vecka, men misströsta inte. Jag, Ludde Lundblad, har hoppat in som stand in.
Det blev ett trevligt avsnitt, där Samson och jag snackade lite om retrospelandets plats i kulturhistorian. Vi pratade om hur det är att vara pappa och försöka lära ungarna om spelvärldens vagga, om tv-spel som ett eventuellt skolämne och om att rita snoppar.

Lyssna på avsnittet ska du göra, och du gör det genom att klicka på följande länk:

Retroresan special: Varför Retro?

Debatten om krigsspel och hur eller om de glorifierar krig och dess hemskheter som varit här på Svampriket och i Alfred Holmgrens krönika borta på Aftonbladet har fått mig att fundera.
Det jag har kommit fram till är följande: Spel som COD och BF glorifierar krig och gör det till något häftigt…

…iallafall om du är 10 år!

Tommy skriver i sitt inlägg, att ” läser man krönikans kommentarer verkar de till stor del bestå av arga 16-åriga CoD-spelare som reagerar reflexmässigt”, vilket jag är villig att också tro. Men det är inte dessa sextonåringar som vi behöver vara oroliga för. Jag (hoppas) tror att dessa ungdomar har en så pass rutin av TV-spelande att de på något vis fattar att det ”är bara ett spel”, men eftersom de bara är 16 år och säkerligen i många fall sexuellt frustrerade måste de på något sätt få ut sina känslor och de  gör det genom att vara troll.

De vi istället ska vara oroliga för, är de yngre spelarna, de som är mer lättpåverkade och inte har så många TV-spelsår i ryggsäcken. De som växer upp med Modern Warfare 2 och Battlefield. Det är dom vi måste tänka på, när det kommer till den här typen av spel. Vad gör de för intryck på en 9-åring, egentligen?

Nu råkar det vara som så att jag känner en 9-åring som har spelat igenom hela kampanjerna i Modern Warfare 1 och 2, Battlefield 2 och sist men inte minst CODBLOPS. Att jag känner denna 9-åring beror på att han bor under samma tak som mig!

Innan ni slänger er på tangentbordet och trycker in Caps Lock för att skriva ÄR DU DUM I HELA HUVUDET? HUR KAN DU LÅTA EN 9-ÅRING SPELA DESSA SPEL? vill jag bara klargöra att det är inget han gör hemma hos oss, utan det är när han här hos sin biologiska pappa eller hos kompisar .

Således borde alltså jag ha lite koll på hur dessa spel kan påverka ett barn i denna ålder, vilket jag nu tänkte avslöja för er:

• Barn blir inte våldsbenägna av att spela dessa spel
• Barn får mardrömmar av att spela dessa spel
• Barn blir intresserade av att titta på nyhetsrappportering från krigshärjade länder, eftersom soldaterna ser ut som Soap Mactavish
• Barn vill gärna vara ute i skogen och leka, efter att ha spelat dessa spel
• Barn vill göra lumpen när de blir stora, efter att ha spelat dessa spel
• Barn tjatar om att få Guld-konto på Xbox Live, efter att ha spelat dessa spel
• Barn lär sig engelska ord, när de spelar dessa spel. Ord som de kan använda när de bråkar med sitt småsyskon ”passa dig, annars blir det en headshoot”

Nu kanske ni tycker att jag gör mig lite lustig över ett ganska så allvarligt ämne, men jag hoppas ni förstår min poäng ändå? Faktum är att alla ovan nämnda punkter är tagna från verkligheten, från samtal jag har haft med 9-åringen.

Jag tror inte att han är den enda 9-åringen som har skjutit civila på en flygplats!

Det är lite läskigt…

Vissa spel ska man bara ha spelat. Så är det! Vilka dessa spel är kan vara olika, beroende på vem det är som har en åsikt om det. Skulle du fråga mig, skulle jag svara The Legend Of Zelda – A Link To The Past, Silent hill 2 och Gears Of War 2 (i co-op) eftersom de är mina favoriter i sina genrer.

Jag tänkte nu  berätta för er vilka spel det är, som jag vet att jag bara ska ha spelat, men ännu inte har gjort och med största sannolikhet, aldrig kommer att göra!

Mass Effect 1 & 2 och Fallout 3
Tid! Här handlar det om tid. Tid som jag inte har. Jag har faktiskt påbörjat både Fallout 3 och Mass Effect 1, men som den småbarnsförälder jag är (låter kanske dumt att skylla allt på min barn, men de är faktiskt ganska tidskrävande) har de båda spelen runnit ut i sanden och att fortsätta från min senaste sparpunkt i de spelen skulle vara som att träffa en random människa i kön på ICA, som det visar sig att man (tydligen) känner, men absolut inte kan komma ihåg. Enda alternativet för mig om jag skulle spela igenom dessa spel, är om jag skulle börja om från början. Men som sagt, då skulle jag behöva tid. Tid som inte finns!

Half Life 2
Jag vet inte hur många gånger jag har stått vid begagnathyllan på spelbutiken och tagit upp The Orange Box till 360 i min hand, för att i nästa sekund ställa tillbaka den. Varje gång vet jag att det är ett korkat beslut. Jag tror att Half Life 2 är det spel i detta inlägg som jag har hört mest positiva saker om, och även det som de flesta tappar hakan över, när jag berättar att jag aldrig ens har testat det!

Super Metroid
Här handlar är det mest en fråga om tillgång. Som de flesta av er vet, har jag nyligen blivit med ett SNES.
Super Metriod var inte ett av spelen jag fick med vid köpet. Har tittat runt på nätet lite, men känner att det inte riktigt finns utrymme att inhandla ett Super Metroid till ungefär samma pris, som ett nytt spel kostar idag.
Men hallå, tänker du, det finns väl på Virtual Console för en billig peng? Visst gör det det, men ska jag spela det, ska jag spela det på det sätt det är tänkt att spelas. Så om inte någon vänlig själ (Samson Wiklund, jag tittar på dig) lånar mig ett exemplar, kommer även denna pärla förbli ospelad.

World Of Warcraft (eller valfritt mmo)
Sådana här spel skulle kunna placeras i samma fack som ME1 & 2 och Fallout 3, alltså tidskrävande spel, men de ligger på denna lista pågrund av en annan sak. De spelas nämligen på PC. Jag spelar inte PC. Jag har börjat så smått att testa att sitta vid datorn och spela spel. Men det funkar helt enkelt inte. Det är inte min grej. Jag är alldeles för hårt fostrad sittandes på en heltäckningsmatta, en meter ifrån TV-apparaten med en rektangulär handkontroll i min hand. Jag har helt enklet för dåliga musvana…när det kommer till spel, vill säga!

Det finns säkerligen en uppsjö till av spel, som jag borde ha spelat? Som tur är kommer jag inte på några just nu, så jag kan fortsätta att ”bara” behöva ignorera ovan nämnda titlar ett tag till

När jag var yngre, typ en 25 år gammal ungefär, då hade vi en liten grej i min umgängeskrets som gick ut på att vi gav varandra en tjugolapp.
Nu var det inte som så, att vi delade ut tjugor till varandra i tid och otid. Nej, vi gav varandra en tjuga om det råkade vara som så, att man hade haft turen att få ligga med en person, och det sedan visade sig att en vän hade fått gjort det vid ett tidigare tillfälle. Då fick således den som hade varit först, en tjuga!

Pubertalt? Javisst! Men det var så det gick till när Ludde var ung och igår kväll kom jag att tänka på denna företeelse.
Jag låg inte med en person igår, som jag tror har legat med en vän till mig, utan jag spelade ett TV-spel!

Jag spelade Beyond Good & Evil HD och min stund med Jade fick mig osökt att tänka på tjugolappar. Jag vet nämligen om att det är väldigt många av er som har tillbringat tid med Jade, när hon var på tapeten, och även att ni gillade det.

Vet ni en sak? Det gjorde jag också. De 5 timmarna som jag tillbringade tillsammans med Jade och Pey’j på planeten Hillys igår kväll, var som man brukar säga, 5 välspenderade timmar. Nu kanske det är svårt att göra en ordentlig bedömning av ett sådant här spel, efter så kort speltid, men det första intrycket det gjorde på mig var väldigt trevligt.
Spelet har ett otroligt charmigt persongalleri, trevliga pussel och utforskarmoment och en musik som är helt jävla otrolig! Det känns som att varje musikstycke är vald med en sån otrolig omsorg. Inte en enda gång kändes musiken överflödig och onödig, utan den smeker ditt öra och sätter en fantastisk stämning till spelet. När jag körde mitt första ”svävar-race” och en underbar hårdrocksmelodi dundrade ut ur högtalarna, kan jag lova att mina mungipor for upp till öronen!

En sak jag har hört om spelet, är att det ska vara väldigt ”Zelda-aktigt”, och jag är villig att hålla med om det om man menar att något ”Zelda-aktigt” är något som är ”The Windwaker-aktigt”
Men som sagt, än så länge har jag bara spelat 5 timmar, och vem vet. När jag är färdig kanske jag kommer tycka som min kollega Tommy, att Beyond Good & Evil är bra. Men inte så bra.

Jag måste säga det här och nu, på en gång! Jag gillar, verkligen gillar Bulletstorm! Det är så fantastiskt roligt på så många plan. Det har ett otroligt underhållande gameplay som lite enkelt kan beskrivas som en mix av Gears Of War och Singularity, med en gnutta (ja, du läser rätt Tommy) Vanquish. Det har ett persongalleri som säkerligen de flesta föraktar, men jag kan inte hjälpa att jag, just nu när jag skriver detta, har en liten crush på Grayson Hunt! Ingen kan leverera oneliners som han. Plus att han ser förbannat bra ut! Jargongen mellan honom och ”cyborgen” Ishi Sato är alldeles, alldeles underbar.

Men nu ska jag inte krångla till det mer, utan helt enkelt ge er 10 anledningar till varför ni ska (eller inte ska?) inhandla detta spel.

1. Bulletstorm är mysigt homoerotiskt.
2. Du får kontrollera en jättestor radiostyrd robotdinosaurie.
3. Du får poäng om du dödar någon, genom att skjuta denne i röven!
4. Ljudet efter en ”Gag-reflex”!
5. Dicktits!
6. Ungefär varann minut dras det ett skämt som handlar om någons röv.
7. Du belönas om du stannar kvar på discogolvet.
8. ”Skill-shots” är ett genidrag!
9. De flesta skämten om någons röv, går ut på att den ska misshandlas.
10. DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tangasolbränna FTW

Nu på fredag är det upp till bevis för ett av mina favoritspel all time. Är det spelet lika fantastiskt som jag minns det?  Det är nämligen som så att de trevliga herrarna tillika programvärdarna för Sveriges bästa spelpodcast Retroresan Samson Wiklund och Anders Brunlöf, har efter mycket tjatande från min sida äntligen satt tänderna i James Pond II – Codename Robocod.

Det kan inte finnas ett bättre sätt att ta reda på om ett spel håller fortfarande, efter 20, än att låta Samson och Anders spela igenom det. Jo, jag skulle så klart kunna spela igenom det själv, men det vågar jag inte. För tänk om jag minns fel och det bara är skit? Då är det bättre att låta Samson och Anders genomlida det.

För er som inte har en aning om vad det är för ett spel kan jag kort berätta att det är ett plattformsspel, där du iklär dig rollen som James Pond – ”part fish, part machine, all secret agent” – Robocod! Du ska stoppa den elaka Dr Maybe som har bestämmt sig för att ta över världen. Det tänker han göra med hjälp av elaka leksaker, som han så klart har tillverkat i Tomtens verkstad, som han har tagit kontroll över. Visst låter det fantastiskt?

Jag fick först upp ögonen för Robocod, när jag läste den numera utdöda speltidningen Mean Machines . Jag hade spelat del 1 på Amiga 500 och tyckte det var helt ok. Men efter att ha läst recensionen (här kan du läsa vad skribenterna tyckte) av uppföljaren inhandlade jag det så fort jag kunde. Vilket jag inte ångrade. Tillsammans med Castle Of Illusions, anser jag att det är det bästa spelet till SEGA Mega Drive!

Som sagt, minns jag det som ett fantastiskt plattformsäventyr, så det ska bli väldigt spännande att se vad det blir för pizzor på fredag. Om det blir något ätbart, eller något kräkbart!

En sak som jag anser är en stor orsak till om ett spel blir bra eller inte, är upplevelsen du får av spelet. Vissa spel kanske är rent ut sagt usla, men ändå, på grund av olika omständighter, blir spelet ändå minnesvärt, på ett positivt sätt. Alltså, upplevelsen spelar minst lika stor roll som manus, gameplay, musik och grafik!

Därför tänker jag här och nu, presentera min topp 3 över spel/spelupplevelser. Tre tillfällen i mitt liv då TV-spel har spelat huvudrollen och som jag aldrig kommer att glömma!

#3. Ice Climber, Super Mario 64, Wii Sports

1987 fyllde jag tio år. På morgonen fick jag ett stort paket i mitt knä. Det visade sig innehålla ett NES tillsammans med spelet Ice Climber. Jag minns att detta var en skoldag och som vanligt hade vi bråttom på morgonen för att hinna i tid, men mamma och pappa hade faktiskt varit smart nog att väcka mig en timme tidigare, så det fanns tid för mig att hoppa och försöka få tag i en releativt ful fågel

1997 fyllde jag tjugo år. Under min födelsedag låg jag i ett tält någonstans i Dalarna tillsammans med min AK-5:a. När jag äntligen fick komma hem till mor och far, efter två veckor i fält så väntade en överraskning. De hade nämligen ordnat med ett surprise-party. Alla mina vänner var där, men när jag fick syn på vad som stod under TV-apparaten, önskade jag (nästan) att de inte skulle ha varit där. Där under stod nämligen ett Nintendo 64 med Super Mario 64 kassetten laddad.

2007 fyllde jag trettio år. I november året innan släpptes Nintendo Wii. Under denna period var mitt TV-spelande vilande. Spelande i stort sett ingenting, men blev lite små intresserad av Nintendos nya maskin. Eftersom jag fått Nintendokonsoler av mamma och pappa när jag fyllt jämt tidigare, önskade jag således mig ett Wii. Till slut fick jag det. Jag fyller år i mars, men som ni säkert kommer ihåg var det inte speciellt stor tillgång på dessa maskiner vid denna tidpunkt, så det dröjde ända tills maj innan jag fick min. Men det var värt att vänta. Tack vare mitt Wii, fick jag spelsuget tillbaka och resten är historia. Utan mitt Wii, hade jag förmodigen inte suttit här idag och skrivet för en awesome spelblogg

#2. The Legend Of Zelda – A Link To The Past

Om jag någon gång skulle göra en topplista över mina bästa spel någonsin skulle detta spel hamna överst på den. Utan tvekan! Tror helt ärligt att jag skulle säga samma sak om 10-20 år också! I mina ögon är TLOZ-ALTTP det perfekta spelet! Spelade faktiskt igenom det förra sommaren och det var minst lika bra, om inte bättre, än den gången jag klarade av det för allra första gången.

Det är för det tillfället som A Link To The Past hamnar på denna lista. Jag har aldrig någonsin blivit lika glad över att ha klarat av ett spel. Det värsta var att jag hade ingen att dela detta ögonblick med. Förutom min mor. Jag sprang ut ur mitt rum och ropade: ”Mamma, mamma! Jag gjorde det! Hon tittade på mig, med en lite orolig blick och sade: ”Vad har du gjort nu?” ”Jag har dödat Ganon! Jag klarade av Zelda!” skrek jag till svar!

Och? svarade hon!

#1. Braid

För två somrar sedan var jag och min nuvarande flickvän, tillika mor åt mina barn på en fest. Under kvällen föll hon och slog i huvudet. Det gick så illa att hon fick en spricka i skallbenet och hjärnblödning.

Men hon hade tur. Det blev inga komplikationer och vi har fortfarande varandra. I sådana här stunder är det svårt att hitta fokus och försöka tänka postitivt. En sak som hjälper för mig är att spela TV-spel.

Under hela första veckan, när det var som mest akut och ingen riktigt kunde säga hur det skulle gå var det till mitt 360 jag vände mig för att få tröst. Till mitt 360 och till spelet Braid.

Än idag, när jag ser någon av sönerna spela Braid, blir jag påmind om denna tid. Det gör att jag får perspektiv på saker och ting. Det gör att jag ser det vackra med att spela TV-spel.

Braid var mitt ljus i mörkret och jag kommer aldrig glömma detta underbara lilla konstverk!

Nu har jag nästan tagit mig igenom uppföljaren till ett av den här generations bästa spel. Kortfattat kan jag säga att det är lika roligt som del ett, men inte på långa vägar lika läskigt, vilket var den största behållningen i det första spelet.

Men förutom att underhålla mig, har Dead Space 2 gjort mig uppmärksam på en sak. Nämligen att det spelet är ett killspel. Alltså inte kill som i döda, utan kill, som i en människa med snopp!

Japp, ni läste rätt Dead Space 2 är ett spel som bara män kan spela!

I alla fall om ni frågar min son på 4 år. Härom kvällen satt jag och min flickvän och diskuterade Dead Space 2 och hon visade då intresse för att testa att spela det. När sonen hörde detta blev han helt tokig och började orera om att det skulle hon inte alls göra.  Till en början trodde jag att det berodde på att jag hade förklarat för honom att det är ett väldigt läskigt spel, och att han inte ville att mamma skulle bli rädd. Men så var alltså inte fallet. Nej, istället började förklara för mig, att det faktiskt bara är pojkar som får spela det, eftersom man pangar monster och skjuter med vapen plus att det är mörkt!

Jag trodde inte mina öron. Min son har en väldigt vriden syn på pojkar och flickor. Hur kan det komma sig? Jag kan lova er att det inte kommer hemifrån. Både han och hans storebror har rosafärgade DS, förra julen fick han välja mellan G.I Joe leksaker eller ett Fifi-hus. Han valde vattenkannan. När han önskade sig en docka tvekade vi inte en sekund på att köpa en. Både jag och min flickvän vill verkligen inte att våra barn ska tycka att saker och ting ska vara uppdelat i pojk och flickfack!

Efter denna incident har jag funderat på om jag har sett liknande tendenser när det kommer till hans spelande. Till min fasa kom jag på att jag har det!

Kirby är en flicka! så det så!

När vi spelade igenom Kirby’s Epic Yarn, tilltalade han hela tiden Kirby som en hon. Han vägrade tro på mig när jag berättade för honom att det är en pojke. Det är omöjligt, enligt honom, eftersom han är ROSA! Han vill inte gärna vara den kvinnliga karaktären, när vi spelar LEGO-spelen, samma sak gäller Mariokart. Väljer vi att köra random på karaktärsvalet och han blir Daisy eller Peach ska det 9 gånger av 10 bli omval. Jag har aldrig sett han välja att spela som kvinna, när han spelar Fable II.

Jag gjorde ett litet test och la ut alla mina Wii-spel och frågade honom vilka mamma kunde spela. Det visade sig att mamma kunde spela alla, förutom Punch Out och Mad World!

Inga tjejer, gilla sådana här grejer!

Jag undrar hur det kan bli som så här? Det måste vara dagis fel!

Tidigare Super Mariofiering: Batman – Arkham Asylum

När jag som vanligt, satt och tog på mig själv och slösurfade på internet, ramlade jag in på en en forumtråd borta på Neogaf som gjorde att jag drog på smilbanden. Tråden handlar om spelanagram. Här är mina favoriter

Kommer du på något eget roligt spelanagram, var då inte blyg utan dela med dig av det i kommentarerna, vettja

Nu har det då blivit dags att presentera vinnaren i Svamprikets Dead Space 2 tävling. Det var inte lätt ska jag säga. Två bidrag stod ut från mängden. Det ena visar på ett stort engagemang och stor kunskap, medans det andra levererade ett otroligt gulligt, men samtidigt läskigt budskap!

Så vilket av dem vann? I samråd med EA, blev det till slut det gulliga alternativet som drog det längsta strået och det ser ut så här:

Grattis säger vi till Gustav Hagman. Ett Dead Space 2 Collectors Edition till PS3 är på väg åt ditt håll. 

Jag känner att det är på sin plats att även visa upp det andra bidraget som kom till final, och vem vet Marcus Hermansson som ligger bakom det otroligt välgjorda bidraget, kanske får något litet ”tröstpris i sin brevlåda!

Så här är det. Ända sedan julafton 1990, då jag fick mitt Game Boy, har jag haft med mig något handhållet att roa mig med när jag bajsar. Finns inget mer befriande än att klämma ute en rejäl en, samtidigt som man sätter ett nytt highscore.

I det lilla landet Japan, finns det tydligen folk som tänker på, ungefär, samma sätt som jag. Folk som jobbar på ett företag, med ett namn som ni kanske känner igen. SEGA. De har nämligen utvecklat spel som ska spelas när man kissar på en offentlig toalett. Än så länge verkar det (tyvärr) bara vara anpassat för såna som står upp och kissar. Toylets male urinal video game kallas det. Det finns fyra olika spel, ”Mannekin Pis”,  ”Graffiti Eraser”, ”The North Wind and Her” och ”Milk from Nose”.

Mannekin Pis, är väl inte jättemycket som ett spel. Där mäts det helt enkelt hur mycket man kissar, fast å andra sidan kan det kanske vara lite roligt under en krogrunda men sina vänner? Graffiti Eraser är ett spel, där du sanerar klotter. Självklart gör du det med ditt urin! I The North Wind and her, ska du med hjälp av din stråle blåsa upp kjolen på en kvinna. Ju högre tryck du har i strålen, desto hårdare ”blåser” det. Känns kanske inte helt politiskt korrekt? I det sista spelet, Milk from Nose, ska man försöka slå ut en annan spelare genom att blåsa mjölk genom näsan på motspelaren. Även detta är baserat på trycket från din stråle!

Självklart är det som så att du kan ha med dig ett USB-minne, så du kan spara dina resultat, och ta med dig till andra offentliga toaletter!

Så, vad säger ni? Visst skulle det vara fräckt om det stod en sån här på toaletten nästa gång du är ute och svänger dina lurviga och behöver tömma blåsan?

Idag höll då Nintendo sin presskonferens i Amsterdam, där de på riktigt presenterade sitt nya flaggskepp 3DS. En presskonferens som inte kommer gå till historien som ”den bästa presskonferensen genom tiderna” om man ser till vad ”folk” har tyckt till om den. Än en gång har ”folk” blivit besvikna på Nintendo. Alla minns vi väl Miyamotos fail på E3 i somras, som jag var tvungen att försvara honom för. Men jag tror att även om Nintendo hade bjudit på den häftigaste presskonferensen du kan föreställa dig, skulle ändå ”folk” ha klagat. Så är det. Nintendo har blivit spelvärldens nya hackkyckling!  Det är tufft att reta Nintendo, och gör man inte det så är man antingen en fanboy eller ett barn.

Vad är det egentligen ”folk” vill ha? Är det endast en Nintendo HD-konsol som skulle göra att ”folk” skulle få tillbaka respekten för Nintendo? Är det inte längre tillräckligt med att de år efter år levererar spel, som sprudlar av spelglädje?

Är så less på uttryck som ”det är snyggt, för att vara ett Wii-spel”, ”att vifta är inte att spela” eller den bästa (läs sämsta) kommentaren om Wii, myntad av herr Berglöf från Radiogamer ”Wii är kul, om man är full eller ett barn”

Ja, jag är lite av ett Nintendo fanboy. Jag är uppväxt med deras lilla grå, och på den vägen har det fortsatt. Självklart har jag ägt andra konsoler också, men har alltid hittat tillbaka till Nintendo. Men jag ska vara ärlig mot er. Även jag har förkastat Nintendo. Låt mig berätta och ta lärdom.

När Wii släpptes var jag eld och lågor. Jag älskade den och vad den kunde erbjuda mig. Jag hade innan den anlände, inte tittat åt Microsoft eller Sony överhuvudtaget. Var inte intresserad och med ett Wii i min ägo, stod ett inköp av någon av deras apparater inte högt i kurs.

Men av en händelse, fick jag låna ett 360, med spelen GTA IV och Bioshock. Det tog mig fem dagar innan jag rusade iväg och inhandlade en alldeles egen krysslåda. Det som sedan hände, är något jag verkligen skäms över…

…jag spelade inte Wii på nästan ett år, om man bortser från de två veckorna på sommaren då jag nötte Wii Sports Resort. När jag gick till spelbutiken, tittade jag inte ens på Wii-avdelningen. Det intresserade mig inte för fem öre.

Som tur är, har jag tagit mitt förnuft tillfånga och nu spenderar jag lika mycket tid med båda mina konsoler. Något jag faktiskt har Svamprikets egna Tommy att tacka lite för. 360 erbjuder mig något som mitt Wii inte kan och vice versa. Ingen av dem är sämre än den andra, de är bara bäst på olika saker.

Det jag vill ha sagt med detta, är att du som känner sånt förakt mot ”barnkonsolen med ful grafik” kanske kan ta ditt förnuft till fånga och ge den en ärlig chans. Vem vet, du kanske skulle gilla det?