Efter lite påläsning:

I tisdags hade Cissi Wallin ett program på Radio1 som handlade om könsroller och nördidentitet. Utöver Wallin medverkade Hanna Fridén, Tilde Mattson och Radiogamer-profilen Christian Hedlund. Efter avslutad sändning ringde en ilsken lyssnare in till efterföljande show (Ashberg, pod här) och beklagade sig över alla kvinnor som gnälligt satte på sig offerkoftan i Wallins program istället för att”göra något konstruktivt!”.

Samma typ av kommentarer kunde skönjas när DN hade sin uppmärksammade serie om spelande tjejer. I en artikel pratades det om podcasten Gone Gaming, ett projekt av tjejer för alla. Ett antal röster höjdes om att brudarna i intervjuerna borde ”sluta gnälla och göra något åt  (situationen de uppfattade som diskriminerande) istället!”. Argumentationen återfanns även som en reaktion på mitt inlägg om bemötande i spelbutiker. ”Tråkigt att tjejer alltid ska sätta sig i en offerroll” skrevs det, med ledsna smileys.

Extra skojjigt blir det när bloggar som The Mary Sue, en nördblogg av tjejer för alla, får kommentarer på sina krönikor om att ”inte bara gnälla och göra något istället”.

Gemensamt för alla exempel ovan (med undantag för mitt egna som enbart har en omröstning) är att alla innehöll element där man aktivt gjorde något för tjejers situation. Under Cissi Wallins program togs det upp åtgärder på hur man som tjej kan förändra situationen till det bättre. I DNs artikelserie snackade man om projekt startade av tjejer, för att främja tjejer i nördsammanhang. The Mary Sue startades av tjejer för alla, som en reaktion på den vanliga kortkjolade cosplay-rapporteringen. Ändå är en extremt vanlig kommentar när tjejer uttalar sig exempelvis inom nördkultur att de bör sluta gnälla, rycka upp sig och göra något åt saken*, trots att det är exakt vad som redan görs.

Kan vi ta och klargöra en sak, en gång för alla? Att synliggöra att man anser sig bli diskriminerad på något vis är inte samma sak som att sätta sig i en offerroll, som de efterförljande kommentarerna ofta hävdar. Det är att uppmärksamma ett problem och reagera på det. Att du, kommentator, inte tycker om att höra det är ditt problem. Andra behöver höra det och ytterligare andra behöver prata om det.

Det är inte lönt att försöka maskera sitt ”sluta gnäll!”-argument med det mer korrekta ”Tjejer måste slå sig fria från offermentaliteten!” i förhoppningen om att kunna tysta och mästra ett missnöjt stycke kvinnfolk. Det synas rätt snabbt.

(*En inställning som inte bara drabbar tjejer och inte bara återfinns i nördsammanhang. Nyligen dök den upp angående den inställda Sizzla-spelningen där det sades att bögarna måste sluta gnälla och göra något istället, trots att de redan gjort jävligt mycket. Exempelvis fått spelningen inställd ihop med andra människor som inte tycker det är okej att sjunga om att skjuta folk i huvudet på grund av sexuell läggning.)

Som jag påpekat i tidigare texter har jag, personligen, ingen biologisk penis. Inte ens som prydnad. Därmed är min upplevelse av världen färgad av några andra upplevelser än för de som till vardags kånkar runt på en biologisk dase. Precis som i spelens värld där det ibland kan dyka upp dialogalternativ som ”A FEMALE WARDEN, WELL AH NEVVAH!” för en kvinnlig karaktär medan de som valt att spela karl upplever något i stil med ”A MALE GREY WARDEN. Well. Carry on” finns det i vårt dagliga liv små upplevelser som skiljer sig beroende på vilket kön man definierar sig med.

Med detta sagt vill jag påpeka att jag inte är helt säker på att följande fenomen enbart drabbar tjejer, eller om det bara är så att vi märker av det och pratar om det eftersom vi är vana att behöva försvara oss i tekniksammanhang.

Men det här med hur man blir bemött i spelbutiker alltså, What’s up with that?

Ungefär följande hände mig härom dagen;

Det som inte riktigt ryms i min visuella skildring är att jag tydligt visade att jag var väl bekant med spel, visste vad jag var ute efter och väl införstådd med den vettiga delen av 3DS spelregister. Trots detta fick jag konstant tekniska specificationer, i form av ”Den har 3D! Som man kan stänga av!” slängda mot mig, samt två uppmaningar att köpa Nintendogs.

Nintendogs, kära butiksanställd, är inte Layton.

Jag är inte den som är den. Jag har också jobbat med försäljning. Jag vet att butiksbiträden, allt som oftast, har kunder som inte riktigt vet vad de är ute efter och att deras jobb är att sälja på så mycket av butikens utbud som möjligt. Men om jag klart och tydligt frågar efter viss information och etablerar att jag kan spel, varför pratas jag med som en unge utan koll? Är det för att jag klär mig som någons mormor?

Hade det här bara hänt mig hade jag inte brytt mig, men under några veckor har jag hört ett antal historier som liknar denna. Alla berättade av folk som inte besitter en biologisk penis. Här har ni ett urval, skrivet på samma sätt som jag i mina tonårsglada dagar skrev sketcher;

Akt 1, Scen 1

Interiör; Spelbutik Galleria

En tjej går fram till kassan med en Wii Classic Controler, eftersom hon förlorar (mot mig! Ha!) när hon kör med wiimote i Super Smash Bros. Brawl.

Butiksbiträde (snäsigt): Du vet vad det där är va?

Tjej: Eh, ja, det är en Classic.

Butiksbiträde (snäsigt): Du ser att det står till Wii här?

Tjej: Eh, ja? Jag ska ha den till mitt Wii.

Butiksbritäde (lägger upp en wiimote på disken): Asså jag tror det är en sån här du ska ha.

*Ridå*

Akt 1, Scen 2

Interiör: Spelbutik Södra Stockholm.

En tjugoårig tjej står och väger mellan Fable 2 och BioShock på begagnathyllan . Ett butiksbiträde kommer fram.

Butiksbiträdet (snällt och hjälpsamt): Hejsan. Letar du efter Sims?

*Ridå*

Akt 1, Scen 3

Interiör: Spelbutik, ort i norr.

Tjej, ihop med sin helt konsolointresserade pojkvän, går fram till kassan och langar upp Battlefield 3 till xbox 360. Butiksbitrdet tar spelet och scannar in det.

Butiksbiträdet (till pojkvännen): Det här är riktigt grymt, du kommer tycka det är skitkul!”

*Ridå*

Den här krönikan/djupt grävande journalistiska repotaget tog mig omkring två dagar att skriva. Under den tiden hann en okänd butiksanställd, som inte ens jobbade i en spelbutik, lägga sig i ett samtal jag hade med en vän angående ett eventuellt köp av ett Playstation 3.

Återigen; jag vet inte om det här händer kvinnor, flickor, tantkvinnor och tjejtanter oftare än de som äger en biologisk penis. Jag vet inte om det är så att spelbutiksbiträden helt enkelt har inställningen ”easy” gentemot alla kunder och överförklarar hellre än råkar ut för missförstånd/missad försäljningskvot. Kanske kan vi skylla det på att inga medvetna spelkonsumenter nu för tiden köper spel i butik utan direktimporterar från Storbrittanien (eller driver spelbloggar så man får allt gratis).

Men faktum kvarstår: Jag har aldrig hört av en kille att han blivit bemött på det här viset.

Har ni det, grabbar?

Knappt hade BBC’s Sherlocks första säsong fått omdömet “OMFG(!!)” av alla om sett den innan amerikanska CBS bestämde sig för att prova på sin egen moderna tolkning av Sir Arthur Connan Doyles mästerdetektiv. Bortom irritationsmoment så som att Sherlock flyttar till Brooklyn och att man döper serien till “Elementary” (ni vet, den där repliken Sherlock Holms blivit felciterad på sedan 1915) så slänger CBS också med en outgrundligt störande ”twist” för genusmedvetna Sherlockians.

Denna twist består i att man i rollen som Dr. Watson castar Lucy Lui. CBS lyckas således ägna sig åt en av tv-historiens mest missriktade och trista genderbendings.

I majoriteten av alla verk med Sherlock Holmes har Dr. Watsson alltid framställts som den tålmodige, sansade och omvårdande personen som både fascineras utav och står ut med den excentriske huvudpersonens alla egenheter. Han suckar och uthärdar Holmes alla nycker, i hemlighet stolt över att han är mästerdetektivens enda riktiga konfunderat. Att ge den rollen till en kvinna är att ge henne en klassisk och trött kvinnoroll.

Doctor John Watsson är en intressant karaktär för att han fyller vad som i morden tid alltid varit klassiska kvinnliga funktioner, nämligen att agera vårdgivare till den egentliga manliga huvudpersonen. Precis som FemShep är mer intressant än sin manliga motsvarighet för att hon inte beter sig på ett sätt som ses som förväntat av en kvinna, är John sympatisk och intressant för att han gör det.

Doktor Joan Watsson kommer i slutändan vara kvinnan som är olyckligt/hemligt/mot sitt eget bättre vetande förälskad i Sherlock, som städar upp hans röror, tar hans skit och ser till att han kan fungera någorlunda normalt i samhället. CBS har själva kallat henne “nykter och förståndig”. Läs: “She’s a girl doing girly things!” och det är så trist att klockorna stannar. Dessutom har CBS valt att helt radera Dr. Watsons militära bakgrund, för en kvinna som är fältläkare och som tjänstgjort två vändor i Afghanistan känns uppenbarligen inte trovärdigt.

Jag vill ha Luicy Liu i Elementary, men förihelvete, ge henne rollen som Sherlock Holmes! Hon skulle vara FANTASTISK. Låt henne vara ett assexuellt, drogberoende, socialt handikappat geni iförd långrock och fejkad brittisk accent. Låt John Watsson vara hennes motvillige rumskamrat, fascinerad och samtidigt skrämd av hennes oerhörda och makabra personlighet. CBS, gör något nytt för en gång skull och sluta genderbenda genom att könskoda tillbaka gamla trista stereotyper.

När jag var yngre så hörde man ju historierna om “de där andra”, de som inte riktigt var som man skulle. Jag växte upp med att benämningar blev skällsord, jag blev helt på det klara att det var fel att gilla något annat än det som kallades “normalt”. Jag skulle förmodligen själv aldrig vågat prova, även om det normala aldrig riktigt kändes bekvämt. Istället var det en kompis som ledde in mig i det, som vågade få mig att gå utanför normen.

“Jag vill bara att du ska testa en grej”, sa hon. “Du får säga till om det känns fel.”

Hon tog handkontrollen ifrån mig och gick in i optionsmenyn. Jag såg vad hon gjorde och när jag sedan fick den tillbaka föll alla bitar på plats. Jag var en av de andra. En av dem. De som var fel.

En inverted player.

Många tror att det är något man kommer över. Att om man bara får spela tillräckligt på normal så kan driften att trycka den analoga spaken nedåt för att titta uppåt jobbas bort. Men det är inte så. Jag spelade normal hela mitt liv men det var först när jag vågade mig på att ändra inställningarna till det där lite förbjudna som jag kunde börja gamea på riktigt. Jag är född inverted.

Naturligtvis har jag också fått betala pristet. Löjet. Folk som gör sig lustiga över inverted players, säger att de är ologiska, oförmögna, spelar “fel”. Jag har mist vänner och haft enorma gräl med släktingar över att jag känner mig bekväm med en inverterad Y-axis.

Trots mina många år som inverted player är Blades of Time det första spel jag stött på som haft rörlig kamera men inte inkluderat möjligheten att invertera kontrollerna. För min del betyder det att det är i stort sett ospelbart. Om jag i en butik kommit över det görtråkiga omslaget och faktiskt inhandlat ett exemplar hade jag inte kunnat spela det.

Det är inte okej. Inte nånstans.

Jag vet att många tror att inverted players är sällsynta. Att vi är en liten skara man inte behöver ta hänsyn till. Det är inte sant. Det finns många av oss och på de flesta syns det inte att vi är inverted. Vi kan vara dina vänner, dina grannar, dina syskon och älskare. Och vi kan inte spela Blades of Time.

Tänk på det, nästa gång du häver ur dig “Hö hö, fan vad inverterat!” om något.

”The Happening” är inte en usel film så länge som man tar det för vad det är; en hyllning till Alfred Hitchcocks ”Fåglarna”. Okej att de filmgrepp som användes då inte har samma effekt nu och man inte kan skapa nya klassiker genom att kopiera gamla men som gammalt Hithcock-fan kan man åtminstone uppskatta försöket.

Det ska sägas att jag enbart spelat ungefär sju timmar av The Last Story i skrivande stund, vilket är ungefär som att ge ett utlåtande av Unchated 3 efter att ha sett introsekvensen, men  ska det verkligen behövas tio timmar innan ett spel börjar bli riktigt intressant? (eller, som i den där andra spelseriens fall, 20 timmar?). Varför har vi en utveckling där allt krut läggs på att göra så coola och innovativa stridssystem som möjligt medan historieberättandet får streta sig fram i samma hjulspår som borde ha övergetts för flera år sedan? I just The Last Storys fall kan man argumentera att det handlar mindre om traditionellt historieberättande och mer om en legend som försöker hitta tillbaka till det som en gång gav honom stjärnstatus, men fenomenet är knappast isolerat.

Är verkligen historien om den föräldralösa krigarpojken med ett mörkt förflutet som blir förälskad i en drömsk prinsessa så himla intressant att vi vill spela det om och om och om igen, utan större variation? Någonstans blir det som Kalle på julafton; en trött tradition man släpar sig igenom och som ger en överdrivet positiva känslor inför en remake av Toy Story enbart för att det är nytt för i år.

När man för första gången träffar på den häftiga antagonisten, kung av ett rivaliserande folkslag som ser ut som en bladning mellan Dragon Ages Sten och Gannondorf, inträffar följande scen:

Vår protagonist faller för kungen klinga och den unga prinsessan försöker stoppa det dödande slaget.

”På så vis” mullrar konungen, vänd mot den unga flickan som hålls tillbaka av hans soldater ”Om du värdesätter pojkens liv kommer du med mig nu. Frivilligt.”

Prinsessan reser och sig, sakta men värdigt, och nickar sammanbitet. Hon följer efter den monstruösa konungen när han lämnar platsen och en sista skymt av hennes böljande hår är det vi får se innan protagonisten tappar medvetandet.

Medan den här scenen pågår när jag ett hopp om att jag inte ska vakna upp som protagonisten och ge mig ut på en mordturné i jaken på den kidnappade prinsessan, utan istället få kontrollera henne när hon förs bort mot okända land. Hur spännande vore det inte att spela högadlig krigsfånge i ett främmande slott, där man konstant måste vara på sin vakt, smida planer och finna allierade för att tillslut kunna fly. Kanske skulle man få lära sig mer om de onda Gurak-folkslagets kultur och deras motivation för att starta krig mot människorna. Kanske skulle det här och där kunna uppdagas ett moraliskt val. Jag vill spela prinsessans historia.

Men naturligtvis stjäl man en båt och räddar henne inom loppet av trettio minuter.

Här på Svampriket vill vi inte bara sprida kärleken till spel och vänsterextremistsik queer-propaganda, vi vill också sprida lite lagom med kärlek IRL. För hur fantastiskt är det inte att som nörd dejta andra nördar? Som en underbar smäktande nittiotalsballad seglar du och din dejt genom co-opvärlden tills den fruktansvärda sanningen en dag uppdagas: ni tillhör rivaliserande fanbases.

Vad finns det att göra, annat än att dra fram första bästa boffervapen och börja slänga sig med svengelska okvädesord? Men ta det lungt, lägg ned ditt ännu inplastade collectors edition-gunblade och följ dessa råd från mig, Malin, Svamprikets självutnämnde dejtingexpert.

PC- vs. Konsol-spelare

Det mest otänkbara har hänt – din partner uppskattar inte ditt spelsystem. Alltså alls. Gamervärldens mest utdragna fejd gör er relation till drama av shakesperianska mått. Men allt hopp är inte ute. Fokusera på det positiva. I och med att ni kör två helt olika system öppnar sig en helt ny fantastisk värld. Inget bråk om vem som ska ha TVn, då den ena av er sitter klistrad framför dataskärmen varje vaken minut. Se det som en möjlighet att utvecklas, både som par och individer.

Konsolspelaren

Replik för att starta bråk: ”Det är inte svårt att spela FPS med två analoga spakar det är du som SUGER!”
Replik för att försonas: ”Minecraft verkar verkligen jättekul, det är synd det inte finns till konsol. Jag spelar mycket hellre det här Uncharted. Titta, vad var det för spännande kloss du fick nu?”

Ord du behöver kunna:
Överklocka (Att hack-uppgradera datorn som en tok så den kan spela de senaste spelen på högstra grafiklösningen i ungefär ett kvartal), raida (det enda en PC-spelare gör, utöver att zergrusha), Zergrusha (det PC-spelare gör när de inte raidar), MMORPG (det PC-spelaren gör när denne inte pratar med dig på tre dagar), hårddisk (inte den stora lådan under bordet SÄG FÖR GUDS SKULL ALDRIG ATT DU TRODDE ATT DET VAR DEN STORA LÅDAN UNDER BORDET!)

PC-spelaren

Replik för att starta bråk: ”Det går ju inte att spela FPS/RPG/RTS på konsol!”
Replik för att försonas: ”Alltså Uncharted funkar ju helt okej som underhållning, lite som en b-film med Stallone! Oj, nu måste du trycka på en knapp tror jag, kul!”

Ord du behöver kunna:
Red Ring (Om detta skriks, kom genast till undsättning. En konsol har precis dött pga skamlöst haftsarbete),  Wii-arm (En mycket ocreddig smärta liknande musarm som uppstår när man spelat Zelda på Wii), Snygg grafik (ett mått på hur pass visuellt tilltalande ett spel är, ungefär tre snäpp under det du skulle acceptera som en okej grafikinställning, fyra om det är ett xbox 360, tio om det är ett Wii)

Barnnamn ni kommer att kivas om: Bill, Steve, Hideo och Zelda,

Saker ni kan älska tillsammans: Wordfued (ja, er relation kommer att vara lite fattig),

LotR vs. Potterheads

Anledningen till att dessa två fandoms krockade var att de tre (I Harrys fall första) filmerna släpptes relativt nära varandra, samt att båda bokserierna gjorde något för litteraturscenen. LoTRO-fantaster brukar hävda att Potterböckerna (som de allt som oftast inte läst) är barnsliga och finesslösa, medan Potterfansen suckar åt Sagan om Ringen som vore det gammal skåpmat. Om du och din älskade kan komma över den läskliga generationsskillnaden mellan er är detta saker ni bör ta i bektraktelse inför er framtida relation;

LotR-älskaren

Replik för att starta bråk: “Det är Potter-seriens fel att Twilight existerar”
Replik för att försonas: “Säga vad man vill om J.K Rowling, men man kan inte förneka att hon fick en hel generation att börja läsa”

Ord du behöver kunna:
Mugglare (icke-magisk person), Hedwig (Harrys tragiskt döda uggla och förmodligen namnet på er först födda dotter om ni får någon), Hogwarts (Magiskolan där man försakar politik och matematik till förmån för att spå i teblad), Crucio (Om din Potter-partner skriker detta och pekar på dig är denne arg på dig).

Potterhuvudet

Replik för att starta bråk: “Varför är alla onda i midgård svarta och/eller kommer från österland?”
Replik för att försonas: “Säga vad man vill om Tolkien, men han är far till en genre”

Ord du behöver kunna:
Tom Bombadill (en snubbe i en stubbe som det var skandal av Peter Jacksson att utelämnade), halvalv (det Elrond påstår sig vara, fast han egentligen är trekvartsalv), Sillmarillion (en efterkonstruktionsnovell som alla LoTRO-fans hänvisar till när inte saker och ting står rätt till i Sagan om Ringen-triologin)

Barnnamn ni kommer kivas om: Aragon, Harry, Hedwig, Severus, Arwen, Smeagol och Draco.

Saker ni kan älska ihop: The Hobbit

Star Wars vs. Star Trek

Så kommer då den dagen då det är dags för Sciene Fiction-mässan och ni möts i hallen till den svindyra tvåa ni precis köpt ihop för lån ni egentligen inte klarar, den ena av er i förd en Sith Lord-mundering, den andra en replika av Number 1s uniform. Vad satan ska ni ta er till!? Geekvärldens kanske värsta fiender, näst efter konsol versus PC. Nu gäller det att ta det försiktigt, att gemensamt fatta varandras händer och försöka gå dit ingen Trekkie/Warsie (var sjutton är benämningen på ett star wars fan?) har tidigare har gått.

Star Wars-älskaren

Replik för att starta bråk: ”Så, Vulcans ska vara galaxens visaste ras och deras kvinnor har inga som helst rättigheter? Trevligt!”
Replik för att försonas: ”Alltså, alla filmerna med jämna nummer är ju faktiskt väldigt bra”

Saker du bör veta: Ta tidigt reda på om din partner tycker mer om Kirk eller Piccard. Att mista den ena för den andra kan få ödestigna konsekvenser.

Ord du behöver kunna:
Borg (Referensen till alla ”You will be assimilated”-skämt), Commander Janeway (den objektivt bästa Star Fleet-kommendören), ST:DSN (Inte att förväxla med ST:VOY, båda spinnoffs av ST:TNG), Redshirt (omkrivning för kanonmat, men bara i ST:TOS)

Prata aldrig om: Star Trek: The Search for Spock

Trekkien

Saker du bör veta: Ta tidigt reda på om din partner anser att Han eller Greedo sköt först. Att välja fel sida i debatten kanvara ödestiget (Du bör också veta att det finns en debatt som är enorm och blodig, då den handlar om purism inom SW-teologi).

Ord du behöver kunna:
The Millenium Falcon (En farkost du inte bör kalla en hög metallskrot i din parners närvaro, oavsett hur mycket fulare den är jämfört med Enterprise), ewok (en liten wookie), wookie (en stor ewok), lasersvärd (den felaktiga benämningen på en ljussabel)

Prata aldrig om: Ewok-filmen eller julspecialen.

Barnnamn ni kommer kivas om: Leonard, Han, Leia, Uhura, Jane, Luke, Dath Maul och George.

Saker ni kan älska ihop: Firefly

Whovian vs. alla som inte är Whovians

Whovians, det vill säga folk som gillar Doctor Who lite mer än vad som är hälsosamt, kan bäst beskrivas som en sekt som är oerhört svår att hänga med i om man inte själv redan hjärntvättats av serien. Fanbasen är enorm, fanatisk och är inte främmande för att tvångsdöpa otrogna i fiskpinnebesudlad vaniljsås (fråga inte). Eftersom Whovians inte har en rivaliserande fanbase blir detta helt enkelt en guide för dig som dejtar en Whovian, men som själv ännu inte insett charmen med en serie om en kille med en ficklampa som åker omkring i tid och rymd i en låda från femtiotalet.

Whovianskämt det är bra om du skrattar åt: ”

• It’s bigger on the inside!”
  Kanske det varnligast förekommande whovianska skämtet som refererar till insidan av tardisen. Detta är den whovianska motsvarigheten till “The Cake is a lie”
• “It doesn’t do wood!”
  En referens till att Doktorns screwdriver inte fungerar med trä.
• “… and then Rory died”
  Kan avsluta vilken historia som helst och är alltid hilarious.
• “(ett klädesplagg) are cool!”

Replik för att starta bråk: “Öum, inget i den här serien hänger ihop med nåt annat i serien… Samt; fysik fungerar inte sådär. Inte alls. Inte ens på ett teoretiskt plan”
Replik för att försonas:“If I was a Time-Lord both my hearts would beat for you”

Ord du behöver kunna:
TARDIS (Time and Relative Dimension In Space (överkurs: Om en whovian kallar dig tardis betyder det att denne tycker du är sexig. Kallar en whovian dig “sexy” betyder det att denne tycker du ser ut som en stor blå telefonkiosk. Den senare är, i det whovianska sinnet, den finare komplimangen)), Sonic Screwdriver (tv-seriens allmänna plot-device som kan fucka upp en hel armés vapen, men är förvånansvärt dålig på att skruva lös skruvar) Time Lords (Den utdöda ras som Doktorn tillhör, kända för sina fashionabla kragar och tidsresor), Moffucked (kan antingen vara känslan av ett enormt antiklimax efter en säsongs uppbyggnad, eller den lätta ilskan vid en obegripliga plottwist)

Barnnamn ni lär gräla om: Rose, Rory, The Doctor (Du kan säga nej hur mycket du vill), Ood, Sarah-Jane, John och Saxon.

Marvel vs. DC

Alright, så kanske allt är frid och fröjd på spelhimlen och tv-seriehorisonten, men när det blir dags att ta sig ett blädder bland seriesamligen kylnar det till. I den ena hyllan enbart Marvel. I den andra uteslutande DC. Upp med Wolverine-klorna och svinga iväg Batarangsen, ert förhållande är ute på en skör plot-tråd.

Marvel-fanet

Replik för att starta bråk: ”Den enda superhjälten som är lamare än Superman är Aquaman! Och jag vill inte ens ta upp Green Lantern! Hans svaghet är FÄRGEN GUL!”
Replik för att försonas: ”Batman är åsum”

Ord du bör kunna:
The New 52 (DCs reboot som inte innehöll någon reboot), Batman Year One (ett av de bästa Batman-albumen), Night Wing (det Robin blir när han inte längre är Robin)

DC-fanet

Replik för att starta bråk: ”Marvel har inte en enda publikation ute just nu med en kvinnlig huvudroll!”
Replik för att försonas: ”Wolverine/X-men är ju jävligt bra”

Ord du bör kunna:
Ultimate (Marvels första stora reboot som gjorde hela universumet lite mer teenangsty), Neil Patrick Harris (Rösten till The Amazing Spiderman-serien), Stan Lee (kille som får oförtjänst mycket credd för att skapat saker inom Marvel universumet som han egentligen inte skapat)

Barnnamn ni lär gräla om: Peter, Bruce, Rouge, Kitty, Scarlet och Logan,

Saker ni kan älska tillsammans: Vertigo

Tweens vs. Riceians

Okej, så det gothiska vampyrfandomet behöver inte alltid överlappa med alla andra geekdoms, men om du hittat någon med snyggt svart smink och snäva kläder i fejksammet som dessutom gillar Chronotrigger kan det kännas som du hittat hem. Ni kan båda gulla över Sandman och Lenore, men sedan dyker böckerna fram och era respektive vampyrmyter krashlandar.

Tween

Replik för att starta bråk: ”Jag tycker inte den här versionen av vampyrmyten är ett hån mot litteratur!”
Replik för att försonas: ”Men jag såg den där filmen med Tom Cruise när han var blond!”

Ord du behöver kunna:
Vampyr (en odöd varelse som en gång var en människa, blir vampyr genom blodtransfusion), UV-ljus (något som tar död på vampyrer, inte får dem att glittra), Dracula (den första rommantiska vampyrhistorien, skriven av Bram Stoker 1897), Laurance T Hamilton (skrev BDSM-porriga böcker om varulvar och vampyrer i en modern värld, kan vara värt att kolla upp), mormon (en kristen sekt som tycker att 1830-talets värderingar kring familj var helt kalas), alldaglig (inte nåt man är om alla i ens omgivning tycker man är hetare än ugspotatis)

Riceian

Ord du behöver kunna:
Generationsgap (det de är mellan dig och din dejt. JA jag vet att det var fyrahundra år mellan Armand och Daniel men nu får du faktiskt ge dig! ) Helgon.net (dit och ragga!)

—

Så, hoppas denna lilla guide i att dejta rivaliserande fanbases kan vara till nytta för alla er därute som är påväg att bygga George RR Martin-kyliga murar mellan er själva och er partner. Ha nu en fin kommersiell uppskattningsdag och glöm inte att googla upp ett nördigt kort speciellt för din alldeles egna älskling!

Puss!

Idag är det #femshepfriday och det gör mig lite illa berörd.

Bioware ska släppa den första trailern någonsin där femshep får spela förstafiol. Hurra, kan man tycka. Ett steg i rätt riktining, kan man halventusiastiskt jubla. Och det gjorde jag också, innan jag såg twitter.

Jag känner mig lite illa till mods av hur EA/Biowares PR sköter hela inkluderandet av femshep i sin marknadsföring. För det är lite av ett spektakel och misstänkt likt fenomenet ”sälja grej med tjej”.

Bioware gick i ett tidigt stadie ut och sa att det var viktigt att behandla Femshep och hennes fans med respekt eftersom hon har blivit en så stor ikon inom spelkulturen. Faktum är att den här respekten var vad som lade grunden för den sk. Lucia-omröstningen om den officiella Femsheps utseende skulle röstas fram. Ni vet, där man fick gå in och rösta på om officiella Femshep, nu cirka femton år yngre än sin tidigare default och manliga motpart, samt helt utan ärr.

Jag tycker inte riktigt att den respekten visas av marknadsavdelningen och nej, jag tycker inte det är tid att jubla för ett slag framåt för jämställdheten. Jag gillar hashtaggen #femshepfriday, jag gillar att folk delar med sig av sina ME-erfarenheter och att vi synliggör spelare och deras upplevelser på ett annat sätt än vad som normalt görs.

Det jag inte gillar är att marknadsavdelningen slår sig för bröstet som rediga jämställdhetskämpar, när de enda de gjort är att tvinga fans att ge dem gratis PR med förutbestämda hashtags och krav.

Kommer ni exempelvis ihåg varför vi har FemShep i en trailer? För att PR-manegern för ME3 twittrade att om tillräckligt många fans twittrade bad om en trailer med femshep, med en viss hashtag, så skulle de göra en trailer.

Woho! Vilken fanservice! Vilket inkluderande av de som identifierar sig med den kvinnliga versionen av Shepard!

När målet var mött (ett högt mål) utannonserades det ödmjukt att fansen gjort sin röst hörd och Femshep nu ska inkluderas i spelets marknadsföring, via EN HEL TRAILER (som förmodligen inte kommer visas på tv) och en specialdesignad låda man får om man köper den dyrare COLLECTORS EDITION-UTGÅVAN. Herregud, i vems enorma fickor ska jag stuva all min tacksamhet/lön?

Så började då #FemShepFriday närma sig och vem det nu är som står bakom kampanjen på twitter gick ut och gav ytterligare ett storslaget löfte; om fansen kunde få #femshepfriday att trenda skulle han spela igenom hela Mass Effect 3 som FemShep!  Ett löfte givet i ungefär samma anda som ”Om ni fixar Y så kommer jag att streaka naken på stan!” Dvs en personlig uppoffring. Tack för den respekten. Den värmde göttit.

Till och med jag förstår att det här kan uppfattas som småsint. Reaktionen på twitter var ungefär ”Men ni klagar när hon inte får synas och sen när hon får synas JÄTTEMYCKET så klagar ni i alla fall! Skärp er!”

Men det handlar inte om att hon får synas. Det är skitbra. Det är hur man väljer att visa upp henne som är problemet, att man konstant får fans att truga och be, för att sedan ställa sig och kräkas konfetti på alla inblandade samtidigt som man i en megafon skriker ”KOLLA! VI HAR MED TJEJEN! KOLLA! KOLLA TJEJEN!!!!!!”

Det är inte inkluderande. Det är sälja grej med tjej.

Nu kan jag verka en aning svårtillfredställd, Det är absolut inte fallet, fråga alla som legat med mig. Det jag kräver är egentligen mycket enkelt. En affisch med Femshep, ett omslag med Femshep, en trailer med Femshep, likadana som de hennes manliga motsvarighet får. Det jag inte behöver är någon som står  och kastar sk. inkluderande på oss som vore det allmosor åt de fattiga. Det är kanske låter futtigt och kanske bör man se varje ljusglimt som en liten seger. Men det här är ingen seger, det är en beräknande PR-strategi som riktar sig direkt till de som redan är invigda i serien och därmed exkluderar alla positiva effekter som en mer varierad marknadsföring skulle kunna tillföra.

Soul Calibur var i några år mitt absoluta favoritfightingnöje. Det var serien som fick mig intresserad av kombos och att sitta och nöta knapptryckningar tills jag hade lika distinkta fingeravtryck som en hubot*. Sedan kom tuttarna. Misstförstå mig rätt, de har alltid varit där. Men konsekvent under seriens utveckling blev de större och allt mer exponerande, samt fick en allt mer framträdande roll i marknadsföringen. Utan att det var ett medvetet val slutade jag helt intressera mig för Soul Calibur.

WOT? This isnt what I orderd!

Därför såg jag verkligen fram emot att få recensera Soul Calibur V. Det skulle bli en chans att göra upp med serien och dess prioriteringar, att få skriva min vinkling av en titel som jag började med att älska för att sedan låta den glida ur mitt liv utan att känna det minsta saknad, allt på grund av hur de valde att profilera sina kvinnliga karaktärer och bedriva sin markandsföring. Det skulle bli episkt. Stilbildande, till och med. Ett manifest, kanske. Eventuellt en pjäs.

När karaktärsskrämen dyker upp på min platt-tv efter vad som kan vara ett av de mest menlösa introsekvenserna i historien av introsekvenser dör alla mina förhoppningar. Vad fan, Namco, är det här för nyanserat jävla skit?

Karaktärer som enligt genrens mått lika gärna skulle kunna gå runt i termobrallor på en badstrand stirrar tillbaka på mig! Exponerad hud och urrigning i all ära, men det står i minoritet till resten av urvalet.

Vad.Fan.Namco? VAD FAN?!

Ska jag nu inte kunna få uttryck för min twittrande kulturmarxistsika queerfeministådra och bara kunna kamma hem lätta poäng genom att spy galla över guldbikinis utan istället faktiskt behöva recensera spelet SERIÖST?!

HELVETE!

HELVETES HELVETE!

Och ett fightingspel dessutom, en genre som är näst intill omöjlig att recensera om man inte är insatt i den från början. Eftersom jag är ungefär en lika bra förlorare som Bruce Banner som slår tån i ett stolsben en tisdagsmorgon är en stabil kille är fightingspel inget jag engagerade mig i efter att min kärlek för Soul Calibur och scenen överlag tog slut någonstans under seriens tredje installament.

Öum, vem fan är du och varför ska jag bry mig?

Men om jag ska bedöma Soul Calibur V som ett gammelt ingrott “Det var bättre förr innan Ivys tuttar fick mer screen-time än Malou von Sivers”-fan (och det tycker jag absolut att jag ska) så är spelet rätt kul. Även om alla mina favoritkaraktärer tycks ha fått stryka på foten har de ersatts med snarlika, om än påklädda och extremt mer tonårsjobbigga, versioner av sig själva som duger lika bra. Det finns en del nytillskott också, men de verkar så Twilight-flörtande trista att jag inte ens idess lära mig namnen på dem.

Den tid jag spenderat i de få offlinelägen som finns har jag lyckats dra på mig en lesbisk crush på Hilde samt lära mig tillräckligt många kombos för att kunna klå en tillfredställande mängd datorstyrda fiender och ett fåtal intet ont anande vänner. Karaktärsgalleriet är varierat men efter att främst stillat mina versuslustar med Marvel vs. Capcom 3 och valfritt Guilty Gear känns Soul Calibur Vs personligheter rätt tillbakadragna i jämförelse. Det är ungefär som att man tyckte sockerstinna FF-fester var höjden av underhållning innan man lyckades få tag i fulsprit. Den extrema farten som jag förknippade med Soul Caliburs fighter känner jag inte riktigt av, men det kan som sagt ha att göra med att jag numer jämför serien mot hetsig japansk 2D-action istället för Tekken, vida känt för att spelas som om man trampade runt i en knädjup gyttjebotten.

Maxim, ingen gillar dig.

Som casual-spel att slänga fram tillsammans med några öl och ett stundande gräl som kommer att innehålla frasen “Men herregud det är ju bara ETT SPEL” fungerar Soul Calibur V utmärkt, speciellt som ett balanserat alternativ till de mer hetsiga fightingspelen. Offlineläget känns dock fattigt och känner man inte ett sug efter att ta sitt gejmande online mot illvilliga tonåringar med för mycket fritid blir det säkert lätt tråkigt i längden. Men jag spelar inte i längden. Jag spelar här och nu tills min oresonliga she-hulk bestämmer sig för att låta ytterligare en handkontroll fara ut genom fönstret på tredje våningen.

Inte för att det någonsin hänt.

Jag bor på fyran.

Att internet är det bästa som hänt mänskligheten sedan arvssynden är inget som gått någon född efter 1954 förbi. Om vi bortser från allmännyttan, twitterrevolutioner, subkulturer, porr, hur det förändrat sättet vi kommunicerar och överlag rivit ned barriärer geografiskt som kulturellt, vad är egentligen det bästa med internet? Jag tog mig friheten att utan inbördes ordning lista mina top 5 anledningar till varför den vilda webben* är en fantastisk plats.

Placeholder Kittens

Jobbar man inte med design är man eventuellt obekant med det fantastiska fenomen som är Placeholder Kittens. När man gör exempelvis trycksaker eller hemsidor är det inte alltid att man får alla bilder i tid, därför får man lägga in tomma ramar i designen för att fylla ut. “Skittrist!” tyckte någon och skapade placeholder kittens, en bilddatabas där du kan skriva i världena på din bild och få ut en exakt matchande placeholder med en söt kattunge på. Det väger nästan upp Aftonbladets kommentatorsfält.

Wholockians

Wholockians, för den som är obekant med brittiska serier och fangirlkultur, är den specifika subgrupp av fans som älskar både Doctor Who och BBC’s Sherlock, och som dessutom tycker att dessa serier skulle göra sig väldigt bra ihop.Både Whovians och Sherlockians är i sig själva oerhört kreativa fanbases, och när de slår sig samman blir resultatet ofta sjukt awesome (i alla fall om man själv är  en Wholockian och har vett att uppskatta det mirakel som är att klippa ihop trailers)

Batman in Heels

En twitterdiskussion inleddes i och med att världens bästa Anne Hathaway, som spelar Catwoman i kommande the Dark Knight Rises. under en intervju uttryckt irritation över att behöva kampsportssparka i stilettklackar. Rätt omedelbart dök det upp svar på Twitter som sakligt förklarade att många kampsportsmästare minsann kan slåss i vilken typ av skor som helst, varpå ett antal andra nördar svarade ”Jasså, när tränade Batman i stiletter?” ”BATMAN IN HEELS!” Skrek internet, och detta hände (ett urval);

Brony video mashups

En brony, för de av er som åter igen inte har koll på era fanbases, är ett manligt fan av den nya My Little Pony-serien Friendship is Magic. Bronys är en jäkligt stor subkultur, där medelåldern snittar på trettio. De har egna forum (med förvånansvärt lite slash) och är sjukt produktiva. En känd del av Brony-kulturen är deras trailer-mashups, vilket var vad som fick mig att se serien från början. Njut av Inglorious Ponies och är det nåt du gillar finns det som sagt en hel fankultur mer att hämta.

Fanfiction.net

Jag låter summeringarna av de i skrivande stund nyaste alstren tala för sig själva;

”The Doctor never talks about his dark past or what happened as his former self. But that all changes whenever he receives an invitation to the funeral of John Smith. The doctor is determined to get there for the funeral and for Rose”

”What is it about Hannah and Lexi that is so strange? What do they have to hide? As Merlin travels on his quest to save Arthur, picking up old friends along the way, what is it about these girls that is so… strange? Just a fun story about adventure…”

”Sasuke and Naruto story that has been buggin’ me for days, Hope ya’ like it. Sasuke learns how to depend on others specifically Naruto to help him with his troubles RATED T AND THE STORY IS BETTER THEN SUMMARY!”

Gillar ni också internet bör ni förövrigt ta en titt på STOP ACTA EUROPE, även om skiten redan klubbats igenom behöver man inte ge sig.

* Jag är medveten om att ingen skrivit “den vilda webben” sedan 2002 men det är svårt med synonymer till “internet”, okej?!

De av er som följt Svampriket under året kanske kliar er lite i skalpen och undrar vart kategorin Årets Queer tagit vägen på en sajt så politiskt korrekt rosaskimrande som denna? Well, det blir ingen frakking kategori, det blir en helt egen enhörningskramande läderklädesbärande regnbåskskimrande schlagersjungande UFC-kollande rosabärande cherryromantiserande romdrickande litteraturkonsumerande filmfestivalsknatande fuldansande handhållande chaidrickande barnuppforstande fluffig genderbending-lista! Eller GotQY-011, om man så vill.

Plats 6: Demon Lord Ghirahim

När man började skriva in homosexuella karaktärer i populärkulturen någonstans i början av nittiotalet verkade man osäker på hur man skulle porträttera icke-heterosexuella. Resultatet blev att man gav karaktärerna de mest stereotypa homodrag man kunde komma på.
När författare började bli mer medvetna om att homosexuella ofta var mer än sin läggning började man istället sky de stereotypiska dragen som pesten, vilket ofta resulterade i ”hilarious” förväxlingsscenarion (även kallas OMFGVADDÅGAY?!). Det är därför nästan uppfriskande att se en karaktär som helt och håller skiter i vad som är PK och bara, som amerikanarna säger, goes for it. Vilket, i det här fallet, inkluderar att försöka slicka Link på halsen. Vad finns det inte att älska/relatera till?

Plats 5: Nedladdningsbart samkönssexande i The Old Republic

Sexualitet är inte medfött, det är nedladdningsbart, i alla fall om man får tro utvecklarna på The Old Republic. Ungefär samtidigt som Anders-diskussionerna om Dragon Age 2 gick varma utannonserade Bioware att The Old Republic bara skulle innehålla mixkönade förhållanden, eftersom det är canon inom Star Wars-universumet. Besvikna fans gjorde sig hörda på forumen och några månader senare lät Bioware meddela att de tänkt om och att samkönade parrelationer kommer att introduceras som ett nedladdningsbart material efter spelets release. Visst kan en sura över att det inte implementeras direkt i spelet (speciellt om man kommer behöva betala extra för det) men en bör också se det som att åtminstone Bioware håller på att gå rejält i rätt riktning.

Plats 4: Paneldebatt om spel på Pride

Inte bara har spelutvecklare börjat uppmärksamma queers som en konsumentgrupp, utan queerorganisationer har också börjat uppmärksamma spel som en typ av kultur dess anhängare uppskattar och som därför är värt att diskutera. Bi-winning!

Plats 3: EAs medverkan i It gets better-kampanjen

Okej, så egentligen pågick den här kampanjen i slutet av december 2010 men fuck it, låt oss köra efter en kinesisk kalender i just det här fallet. När EA för omväxlings skull gör något bra förtjänar de lite credd för det.

It gets better var en amerikansk kampanj som gick under december förra året och som var en motreaktion på det höga antalet självmord (och försök) bland icke-heterosexuella ungdomar. Olika människor från olika yrken, socioekonomiska bakgrunder och med varierande grad kändisskap ställde upp och talade om svårigheter under uppväxten, samt hur livet stegvis blev bättre. EA bestämde sig för att delta i kampanjen och skickade ut förfrågningar alla olika förgreningar av företaget. Resultatet är en rörande liten videosnutt som inte bara är inspirerande, utan som också visar på den variation av människor som arbetar inom spelindustrin. För att använda en mening som inte ofta används utan sarkasm: Jäkligt bra jobbat, EA!

Plats 2: Aveline

Jag kan inte sluta prata om vilken fantastsik karaktär Aveline är, både som kvinna och queer. Hon är så fruktansvärt mångdimensionell och komplicerad, icke-sexualiserad och välskriven att jag konstant förvånas av henne. Hon glider utan svårigheter mellan klassiskt manliga och kvinnliga attribut utan att det känns ansträngt. Aveline är inte en klassisk krigarkvinna, eller en pojkflicka; hon är en hel person. En karaktär som befriat sig från fack och som istället bara existerar som en individ, något som är få spelkaraktärer förunnat – oavsett kön.

Plats 1: Maddafakkin Bioware!

Bioware-författare går ut och står på sig om att Anders råstöter på male-hawke. De skriver in homosexuella kärleksrelationer inte bara för spelaren i Dragon Age 2, utan också som något som förekommer i världen överlag. De inkluderar (lite sent, men ändå) icke-heterosexuella relationer i Mass Effect 3 och Star Wars: The Old Republic. Representanter för spelhuset säger till haters att spel inte enbart är till för vita, heterosexuella män. Bioware tycks ha sett ett problem i sina egna led, lyssnat på sina fans och för att sedan säga ”Okej, vet ni vad, vi gör om och gör rätt”. En bragd få förunnad. Queers of the year; Bioware.

Spelvärlden har en hel del skandaler per år (vet ni hur mycket det DEJTAS inom spelsverige? Åhåjojomän!) och 2011 års vinnare var faktiskt inte glasklar. Men med oerhört taskig inställning och dålig PR-medvetenhet vinner ändå MSi för sin insatts i att försöak göra spelsverige lite mer amerikanskt tacky.

Ni är förmodligen redan bekanta med hur företaget annonserade efter kompetenta killar och sexiga tjejer, för att sedan bryta både mot Dreamhacks och Facebooks förhållningsregler med att utse en skönhetstävling på sin FB-sida, efter att de tvingats plocka ned annonsen.

Det som är utmärkande med MSi-debatten är den hord av media- och ickemediagamers som slöt upp och på skarpen sa till företaget att sådant här vill vi inte ha på våra spelmässor. Naturligtvis fanns det den vanliga uppslutningen av missnöjt brölande från folk som kände sig bestulna på chansen att se lite hud, men för omväxling skull var de knappt i majoritet. Och VI VANN. Bra jobbat, spelsverige! Bra jobbat!

Bubblare:

PSN-Hacket: För var dag som går blir det  uppenbart hur sårbara vi alla är. Sony kan inte rå för att de blev hackade, men bör fortfarande känna av kängan de fick efter hur dåligt de skötte informationen till oss konsumenter under de första dagarna.

Att skapa karaktärer som enligt rådande ideal anses vara sexiga är inte i grunden dåligt, bara trist eftersom det oftast är samma mall som används. Översexualisering är dock oftast inte något som har en positiv inverkan på en upplevelse, i alla fall för de av oss som lärt oss att googla med vuxenfiltret av. Översexualisering i spel är absolut ingen bra grej när det är våra mammor som utsätts för det.

Vi tar det där igen: våra mammor.

Därmed går årets översexualisering oavkortat till Dragon Age 2. För av vilken anledning, Bioware, har karaktären som ska föreställa ens MAMMA en BH-storlek som skulle få vilken underklädsspecialist som helst att säga ”Tyvärr, vi gör bara kupor upp i E”. Det samma gäller förövrigt karaktären som ska föreställa ens lillasyster.

Inte okej, Bioware. Inte okej.

Bubblare:

Den här konceptskissen från The Witcher, som inte hade något med The Witcher 2 att göra men som användes i alla headers på hela vida internet trost att den inte ens kom från spelseriens andra del.

TV-spelsvärlden är inte känd för sin förkärlek till praktisk design. Ofta går form före funktion, speciellt när det kommer till klädesplagg i hårda material avsedda till att skydda kroppen från diverse otrevligheter. Speciellt om sagda plagg sedan ska sitta på en kvinnokropp. Men det är inte bara kläddesign som kan tyckas en aning osmidig. Allt från vapen och fordon till husplanering kan falla offer för någons stilmedvetna tilltag och resultatet blir något så ofattbart opraktiskt att en samlad kår av fysiker och hantverkare ryser av obehag.

Årets minst funktionsdugliga utrustning IRL går till Enoch, huvudpersonen från El Shaddai: Accention of the metatron (som f.ö, också skulle vunnits årets pris för mest överambitiösa titel, om vi haft en sådan kategori).

Enochs rustning har fler hål än Sveriedemokraternas logik och dessutom någon form av axeldeokration som skymmer sikten åt sidorna. Den saknar helt underdel och är dessutom fullkomligt öppen i ryggen. Jag är ingen mästare i tornerspel, så jag kan bara ge en lekmans gissning, men en rustning som är öppen i ryggen verkar en aning… dumt. Till skillnad från många kvinnor i Enochs position har han åtminstone lyckats få på sig ett par jeans vilket är ett relativt slitstarkt tyg men som inte är direkt känt för att parera svärdshugg med någon större finess. Nu skulle någon kunna argumentera att Enochs rustning visst är funktionsdulig eftersom den är välsignad av Gud, men då tycks den personen glömma att den här kategorin avser tv-spelsutrustning i verkligheten, och här i vår värld har guds välsignelse, liksom jeans, historiskt inte kunnat parera svärd.

Bubblare:

Trafikanterna i LA Noire: Ingen står så länge vid grönt ljus och får behålla körkortet.

Förstå vilken kalldusch det måste ha varit för producenterna bakom Zelda-serien då de efter att ha producerat fler spel än jag orkar googla inser att deras huvudmarknad ligger i Japan.

”- Jäklarns attans!” hördes förmodligen ropen skalla, fast på japanska, på Nintendos kontor. Med ens satte man igång med att utveckla den ultimata nationalistiska ikonen: den vithåriga, underligt klädda ärkeskurken.

Resultatet är Ghigla… Ghrihmag… Ghirimsga…

Den här killen; 

Demon Lord Ghirahim agerar antagonist i Legend of Zelda: Skyward Sword och har för ändamålet klätt sig i fantastiskt mycket bling och den av någon underlig anledning populäriserade modetrasan pantssuit. Komplettera med stiligt utskurna hål i plagget, vitt läppstift och 2000-talets mest knivskarpa synthlugg och vi har en kandidat till årets flamboyans.

Men det som verkligen får Ghirahim att resa sig över 2011s alla andra överdesignade karaktärer är hans magnifika mimik. Utöver sina vågade mode-eskapader är han nämligen inte blyg för att ta ut sina känslor i de mest styltade dialoger och 1700-tals teatraliska gester, komplett med den smäktande handryggen mot pannan.

Bubblare:

Fleming, Shadows of the Damned - Det finns ett begränsat antal dödskallar man kan ha på sin utstyrsel innan det börjar kännas ansträngt.

Konstnärer lånar medan genier stjäl, brukar det heta. Men vad är man om man stjäl tillbaka något som redan stulits och sedan kallas härmapa av en kritikerkår som inte slängt på sig det korrekta paret nostalgiglasögon?

Bitter, skulle jag anta. Bitter och arg. Synd då för Warhammer 40 000 Spacemarine att ingen uppfattar deras monotona röstläge som ilska över att konstant jämföras med Gears of War, serien som i ärlighetens namn stal konceptet ladugårdsbreda män med sågautomatvapen först.

Två fel blir inte ett rätt, utan i Spacemarines fall enbart en brundassig massa som dessutom skulle kunna mått extremt mycket bättre av att ha stulit ännu mer av sin nemesis.

Bubblare:

Facehuggerskorpionerna i Skyward Sword: Det verkar som att Gordon och Link har mer saker gemensamt än sin oförklarliga stumhet.

I och med att intrycken kring The Legend of Zelda: Skyward Sword började rulla in blev ett faktum allt mer tydligt: Om det någonsin funnits spel som inte riktar sig till män så är det Zelda-serien. Det är naturligtvis något som den får lida  för, då majoriteten av branschens proffstyckare fortfarande är män. Visst finns det en och annan kvinna som drar iväg en egen Zelda-bashing, men de kan i det här fallet klassas som undantaget som bekräftar regeln.

Zelda-serien, speciellt de senare delarna, är helt enkelt inte till för killar. Det blir plågsamt uppenbart bara man tar sig tid att analysera spelen. Man behöver inte ens gå in på detaljer. I den här texten har jag valt att utgå från Skyward Sword, men teorin kan i stort sett appliceras på hela serien sedan 1998. De mest uppenbara exemplen är spelseriens ständiga huvudpersoner Link och Zelda, samt deras relation till varandra. Link är urtypen för en bishie, en manlig karaktär skapad för att tilltala kvinnor med androgyn gullighet och oförarligt sätt. Zelda å sin sida må agera som berättelsens katalysator och målsättning (dvs. det klassiska ”rädda prinsessan”) men är oerhört befriad både från sexualisering och handlingsförlamning. Tänk hur anmärkningsvärt det är egentligen att i en tid då till och med Prinsessan Peach klämts in i en tenniskjol har Zelda klarat sig från all typ av officiell sexualisering. Inte minsta antydan till kort-kort eller sideboobs har givits, för det finns inget skamlöst flörtande med en manlig publik att ta hänsyn till. Nintendo behöver inte infoga någon form av baddräktsmode, för tjejerna spelet riktar sig till är mer intresserade av en topless Link (Hej, Twilight Princess!) än en minikjolszelda (för flatorna har Impa att ty sig till). Deras relation är också försiktig och subtil, en geniun hövisk romans utan sexuella undertoner, som kan liknas med kärleken mellan Tristan och Isolde.

Sedan har Zeldaserien  det där spelupplägget som alla (män) så högaktligen föraktar, där fokus ligger mer på pussel än högupplöst våld. Berättelsen är även den mer känslomässig bas, istället för att skriva spelaren på näsan med dialoger.

…ser ni vad det är jag gör här?

Hela. Jävla. Tiden.

Det är därför vi ibland exploderar i någon form av kommentarsfält på en till synes oskyldigt menad ”skämtsam” kommentar om exempelvis att vuxna kvinnor inte skulle veta vad Skyrim är för något, eftersom digitalt drakdödande är något som hör männens underhållningsvärld till. Det här är bara ett inlägg, eller ett halvt om vi ska vara noga, men tänkt dig att läsa en eller två rader ur den här texten någon gång per dag. Eller se reklamkampanjer för spel där den citeras. Lite dag för dag, tills du antingen blir allt för avtrubbad för att bry dig eller blir helt jävla galen och skriker ut din vrede i capslock på någon stackars intet ont anande sajt. Som ju ”bara skojade”.

Sedan kommer följdkommenraterna om att du är överkänslig, inte har någon humor samt inte förstår sarkasm. Låt mig tydliggöra något: Om DU (manlig spelskribent) skämtar om MIG (kvinns i allmänhet) och JAG (spelande tjejer som grupp) sedan tar illa vid mig, har du ingen rätt att säga att jag är överkänslig.

Och du har ingen rätt att säga att spel, film, serier, böcker, grafiska noveller eller vadsatansomhelst nog inte är passande kultur för kvinns. Vi kan avgöra det själva. Precis som att du, alldeles fri från ditt kön, kan avgöra om du gillar Zelda eller inte.

Lego-serien kan vara spelvärldens svar på Pixar. Det är i huvudsak gjort för barn med med kvalitéer som även attraherar en vuxen publik. Disney Universe är trots sin uppenbara visuella likhet med Little Big Planet ett försök att skapa Legospelsframgångar med ett disney-koncept.

Precis som när man ser på matlagnings-tv och tänker
”- Flambera, det kan jag också göra!” för att sedan bli stående med ett rökskadat kök tycks Disney gjort allt enligt Lego-receptet men utan finessen. För den tilltänkta målgruppen går det säkerligen hem utan problem. Disney Universe är irriterande pedagogiskt och vakar likt en sträng men välmenande hökmamma över spelaren varje sekund. Det finns inga game overs, riktigt med färgglada igenkänningsbara figurer och möjlighet att spela upp till fyra personer på samma konsol.

Som ett barnspel är det knappast något mästerverk, men alldeles dugligt. Vuxna konsumenter med fyrspelarsug kan nog gott sjunka tillbaka in i Battlefield Bad Comapny 2. Vill man prompt ha Disney-tema finns det säkert någon modd.

Något jag verkligen uppskattade med Spider-man: Shattered Dimensions var utvecklarna Beenox ambitionsnivå. De satte ribban högt när de valde att skapa ett spel som inkluderade så mycket från serietidningarnas universum att det blev en enda lång parad av fanservice, men tyvärr kunde inte ens Deadpool rädda en spelteknik som knappt baxar sig över sträcket för medelmåttigt.

Shattered Dimensions var helt okej i min mening, men led av för många kontrollmissar och fiendeupprepningar för att bli riktigt underhållande. Jag var väldigt positiv till att Beenox skulle få möjligheten att göra en mer fokuserad uppföljare och resultatet är alltså Spider-man: Edge of Time.
Nu har Beenox valt att fokusera på tidsresor istället för interdimensionella revor och följaktligen skalas två spindelmän bort till förmån för de två som existerar i samma universum, men i olika årtusenden. Det är vår nutida Peter Parker, orginalets Amazing Spider-man och 2099s framtida fasadklättrare Michael O’hara som får dela på förstafiolen.

Handlingen låter på pappret mysigt tidsparadoxalt. Dagens Peter Parker mördas av en tidsresenär från 2099, något som ändrar om hela Michael O’Haras värld från ett glimmande framtidsutopia till vad som mest kan liknas vid Gotham Citys lantortskusin. O’Hara måste nu försöka rädda Parker för att återställa ordningen, samtidigt som Parker jagar efter sin blivande mördare Anti-Venom. Det är en kamp mot tiden i två separata tidslinjer som påverkar varandra. Men det är, som Steven Moffat säkert skulle intyga intyga, svårt att skirva om tidsresor.

Om Beenox hade höga ambitioner med Shattered Dimensions känns det som att de gett upp i Edge of Time. Borta är de färgranna miljöerna, bossfigtherna och orginalröstskådisarna. De har ersatts med en ansenlig mängd nextgen-gråa korridorer och horder av fiender som är ungefär lika varierade som en enlitersförpackning päronglass.

Premissen med tidsresor var lovande. Idén att de två tidslinjerna kunde påverkas av varandra skulle kunna ha blivit ett spännande sätt att lösa pussel genom att skifta mellan spindelmännen. I realiteten handlar det mycket lite om pussellösning och näst intill uteslutande om att förstöra X antal Y innan skriptade A inträffar, medan den icke-aktiva spindelmannen skriker one-liners åt en. Stridssystemet är gimmicklöst och mer funktionsdugligt än underhållande. Den största delen av spelet hammrar man enbart på X och Y, utan någon större finness. Bara för sakens skull besegrade jag ett helt rum med fiender på den högsta svårighetsgraden som finns tillgänglig vid första genomspelningen (normal) medan jag läste Ultimate Spiderman på min smartphone.

Edge of Time känns, trost sin upphottade grafik, som ett DLC till Shattered Dimensions. Det borde blivit dubbelt så bra när Beenox fick möjligheten att fokusera på två Spindelmän, men istället blev det knappt hälften så underhållande. Ett roligt skämt om Marvel-universumets förhållande till döden kompenserar knappast förlusten av Neil Patrick Harris.

Relaterade länkar;
Xboxflickan tänker aldrig mer handla av MSi
Pixelviking summerar MSi-läget
Pether Ahonen gör en egen serie av MSis resonemang
Louise Stigell försöker resonera med MSi
P3 Nyheter fick nys om MSi som inte ville kommentera
MSis europeiska FB-sida, en i dagsläget utmärkt källa för mediala fuckups
MSi-hashtaggen på twitter

Ni är säkert medvetna om fenomenet fanrage, den okontrollerbara passionerade ilskan som uppstår då någon missar att inkludera saker eller klantar till sina fakta i en tolkning av något av våra favoritverk. Några exempel kan vara Batcreditkortet, när Vulcan Grip hamnar på halsen istället för nacken eller att en av sångarna i parodilåten “Roll a D6” är klädd som rouge men sjunger att hon är trollkarl.

Jag fanragear aldrig så mycket som när X-men är inblandat och eftersom grabbarna är desperata efter en söndagslista har de låtit mig spalta upp de största felen mellan X-men-serien och adaptioner av den i annan media.

Topp 5: Kanonbrott i X-men-universumet

BLACK BIRD (X-men-filmerna)
“Aren’t there any weapons on this thing?!” ropar Wolverine över instrumentpanelens tjutande när de i den första filmen jagas av stridsflygplan i X-mens privata jet, Black Bird (även känd som X-jet). Storm löser situationen genom att kalla ned tromber runt omkring dem och mörda runt fyra-fem amerikanska soldater i processen. Det verkar mycket mer omständigt än att bara svara: “Yes, there are weapons. But we also have the worlds most advanced cloaking device, so we don’t need to use them” och lungt och stilla flyga sin kos. För BLACKbBIRD SYNS INTE PÅ EN RADAR! Aldrig! Det är ett av världens mest avancerade plan, i omgångar byggd av S.H.I.E.L.D, Forge och aliens och frekvent i alla versioner av X-men talas det om hur tyst det är och att det inte kan upptäckas av radarutrusning. Om man nu absolut vill ha en luftstrid så man får göra Storm till en kallblodig mödare, ANVÄND ETT ANNAT PLAN för fan!

BOSSFIGHTEN MOT JUGGERNAUT (X-men: Destiny)
“The only thing that can stop the Juggernaut is the Juggernaut” om man får tro Scott Summers, aka Cyclops. Det är inte helt sant, för om man bara får av honom hjälmen och har en telepat redo kan man också slå ut honom mentalt. Men fysiskt är det omöjligt att mäta sina krafter med Xaviers halvbror och istället får man lura honom att skada sig själv. Om man inte möter honom i X-men: Destiny det vill säga. Där räcker det med att få av honom hjälmen, sedan kan man lungt och stilla örfila honom till döds. Ursäka mig Silicon Knights men tror ni att Juggernauts mutantkraft är att ha hjälm? Han är OSTOPPBAR för fan!

EMMA FROSTS VEKHET (X-men: First Class)
Emma Frost, eller The Ice Queen, är kanske mest känd för sin oförmåga att ta på sig kläder men kan också vara bekant som X-mens ständigt återkommande förrädare. Ena studen är hon med Magneto, den andra med X-men, sedan med Order of the Phoenixs (nej, inte DEN Fenixorden!), sedan med X-men igen och så vidare. Hon är en telepat men kan också förvandlia sig till diamant, vilket blokerar hennes mentala krafter men gör henne mer eller mindre osårbar. Något hon tycks ha glömt i X-men: First class. Du är mer tåligt än sängramar Emma, men du kanske glömde det i samma veva som du glömde att du är brittisk? Skärpning, för fan!

EN TYSTAD DEADPOOL (Wolverine: Origins)
Det säger en hel del om hur slaktad den här karaktären blev i den näst sämsta X-menfilmatiseringen då hans medverkan på listan gjorde att Gambits brist på dialekt i samma film faktiskt föll bort helt. Deadpool är för seriefans känd som en psykotisk galen mördare med irriterande krafter och vars käft glappar oupphörligen. Han kan vara en av Marvels absolut roligaste personligheter och hur förvaltar man det arvet och den enorma fanbase Deadpool har? Genom att utradera allt karaktären står för och göra honom till en tyst, grådaskig tråkmåns till mördarmaskin. Det är Deadpool, inte Kratos för fan!

X-MEN: THE LAST STAND (Hela filmhelvetet)

…FÖR FAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!

Imorgon kommer jag gästa Radiogamer-gänget i studion och inför sändningen har ni möjlighet att ställa frågor till mig på deras hemsida. Woohoo! Äntligen ett fönster för de av er som googlat ”Malin+Söderberg+sexualitet” (och hamnat hos Megastorm) att få ställa era queergeeika, fiktionspundiga eller fangirliga frågor direkt till mig och dessutom kunna vinna Resistance-prylar på köpet!

Hemslöjdsföreningens omisskännerliga korsstyngsverk pryder de opersonliga betongväggarna. På tisdagar när de hade möte luktade rummet särkerligen hembakat och lite för stark parfym. På en lördag fanns bara doften av svett i lokalen. Det bord som annars användes för att duka upp garn och kakor var nu ett slagfält. Där det i veckorna skvallrades om gamla bekanta skreks det under helgerna om regelfusk och måttavstånd. Jag förstod det aldrig, men tog med mig böcker och penslar för att se på när soldaterna snigelsakta drog fram över landskapet. Medan killarna tog timmar på sig att ställa i ordning inför den stora striden skrev jag bakgrundhistorier till varför det utkämpades och bläddrade sedan i tidningar i jakt på målarinspiration medan tärningar regnade ned på bordsskivan.

Med det sagt är inte Space marines nödvändigtvis ett dåligt spel, men det tilltalar inte mig. Allt i spelet osar av Gears of War, men utan Epics finess. Man kan argumentera att det egentligen är Fenix och gänget som tagit inspiration av Warhammer 40K från början, men faktum kvarstår; Spacevmarines är helt enkelt inte lika underhållande. Det är också svårt att inte sätta spelen mot varandra när Warhammer släpps så nära inpå Gears of War 3. Det tyckte uppenbarligen också Republic, som valde att vid lanseringen inte inkludera det tänkta coop-läget, utan istället släppa det som ett DLC månaden efter. Ett fel av episka mått, då ett samarbetsläge inte känns som en bonus, utan som den sista byggsten spelet behövt för att bli färdigt.

Space marines är både en tredjepersonsskjutare och ett arkadaction, vilket är svårt att balansera när allt ska klämmas in i samma strid, speciellt där du i kampanjen måste döda varenda fiende
på egen hand. Vid flera tillfällen känner jag ett desperat behov av att ha en vän vid min sida som kan hålla lite koll, istället för de två stendumma bottar jag nu har med mig. Eller ja, det kanske inte är stendumma, de kanske bara hatar huvudpersonen. Jag ser ingen annan anledning till varför de skulle “glömma” att påpeka att fiendestyrkor väller in genom dörren de ska vakta och lugnt se på medan orkerna hugger mig upprepade gånger i ryggen?

Men passionen från kvarterslokalen finns inte där.

Veckans speltriss är en bloggserie skapad av EmmyZ. För mer info, besök hennes blogg.

Denna gång har Emmy valt temat husdjur för veckans speltriss.  Personligen har jag inte haft allt för många kelgrisar under mina barndomsår, då jag var en del av en familj som var allergisk mot de flesta former av luddiga följeslagare. Detta resulterade i att  medan de andra barnen i klassen gullade med sina hamstrar och lekte med sina katter rullade jag rombollar åt min trogna sköldpadda Grattulerar.

Här följer alltså tre bilder på nördcreddiga och särdeles fantastiska sköldpaddor.

Vi börjar med kanske spelvärldens mest förbisedda lilla sköldpadda; Koopa Troopa. Här illustread lite mindre nintendogulligt av Mike Puncekar.

Man kan inte stava ”nördcreddiga sköldpaddor” utan TMNT. Orginalserien nylanserades i maj av IDW med fenomenala Dan Duncan som illustratör och Silent Hills Tom Waltz som manusförfattare, så förhoppningsvis kan vi få ett Arkham Asylum-svart spel inom några år.

Sist och absolut störst i både betydelse och omfång, Great A’Tuin.  Nuff said.

Andra deltagare denna vecka:

• Kraid
• Gnoit

Jag tyckte inte att en klassisk text räckte för att beskriva El Shaddai. Ett annorlunda spel bör få ett annorlunda omdöme. Så varför inte sjunga mitt lov, karaokestyle naturligtvis, eftersom detta är ett så fantastiskt japanskt spel?

Utifall att du vill sjunga med kommer här hela texten;

El Shaddai – Ascenstion of the Metatron

Du kan få uppleva en värld
Vacker, bländande härlig
om än en aning besvärlig
då form föregår funktion

Ett spelkonstprojekt
som är visuellt lyckad
Storyn en aning styckad
men det gör ingenting

Åh El Shaddai – du är som en skitsnygg civilekonom
underbar att se, men jag har svårt att hänga med
när du pratar om ditt jobb

Åh El Shaddai – utmanande bossar och leveldesign
Men stridsystemet har mer att ge, man ska vara ärlig med
Att du är ju knappast något Devil May Cry

Vem fan gör ett actionspel
helt utan lock-on?
Men nu ska jag inte va’ sån
för 2D-partierna väger upp allt

Åh El Shaddai – japanska röster och fantastisk musik
Gör att jag står pall, för onödiga plattformsfall
som orsakats av knepiga kameravinklar

(Konstpaus eftersom jag inte tänkte efter och valde en duett)

Inte ett spel för vem som helst ,men får du ståpäls
av Braid så är nog El Shaddai något för dig

Åh El Shaddai – kanske inte är
tekniskt perfekt
men en frisk fläkt
bland konsolspel

Jag har varit lite illa berörd av hela Biowares kampanj för att inkludera FemShep i marknadsföringen inför Mass Effect 3. Som bekant inleddes det med ett omfattande Twitter-tiggeri där deras PR-ansvaige uppmanade alla som ville se den kvinnliga Sherpard i trailers skulle böna och be om det. En aning osmakligt, men det hade effekt, vi blev lovad en FemShep både i spelets marknadsföring och boxart (dock enbart special edition. Någon måtta får det väl vara?).

Bioware själva förnekar att det ska ha att göra med någon Luciatävling. De säger att de helt enkelt bara vill få FemShep rätt, för fansens skull. Och det kan, faktiskt, vara sant och inte bara en massa marknadsföringssnack. Kanske har de  insett vilken enorm ikon FemShep är för många, och kanske ville de inte alls enbart skapa så mycket hype som möjligt kring spelet, utan också på någon nivå låta oss spelare, då främst tjejer, få en minimal chans att vara delaktig i utvecklandet av officiella FemShep. För hon är viktig för oss, vår Sherpard.

Men varför har inte denna energi lagts på att formgiva en BroShep som  är representativ för de som spelar honom? Skulle det, om det hypotetiskt inte redan fanns en etablerad manlig Shepard i marknadsföringen, uppstått en omröstning kring hans utseende?

Skulle Broshep, om en omröstning gjordes, slutligen ändå bli denna marinsoldat? Är han den ultimata versionen av en manlig Shepard? Eller är det samma biffiga kroppshydda, men med en synthlugg och lite sotig ögonskugga?

Min Shepard heter Jane. Hon är inte lesbisk men alla tror förmodligen det, med undantag för Kaidan. Hon har rakat huvud med lite röd stubb, inte för att det är praktiskt utan för att det är den enda frisyr hon tycker hon passar i, förutom den där som alla andra i hela galaxen tycks ha. Hon försöker kompensera för det manliga intrycket med lite smink, men är egentligen varken duktig med ögonskuggan eller särskillt intresserad av det. Jane är förälskad i Liara men känner skuld för det, eftersom hon oroar sig för att såra Kaidan.

Hon är rättrådig, för det mesta, men kan tappa humöret, som en gång resulterade att hon sköt en man i ansiktet. Hon övergav Ashley och kommer aldrig förlåta sig själv för det. Min Jane gör alltid sitt yttersta för att slippa använda vapen, men är skicklig med prickskyttegevär och hagelbössor om det behövs. Hon förstår inte ett dyft när folk pratar om biotechs, men är lite rädd för att medge det. Hon är skicklig på att läsa folk och säga rätt saker vid rätt tillfälle, men är ändå lite osäker på sig själv. Min Jane kommer aldrig backa och gör alltid det som krävs för mänsklighetens bästa. Hon är en värdelös bilförare, men kommer aldrig medge det.

Ni som spelar Broshep, hur ser han ut? Hur är han som person? Och identifierar ni er med honom? Femshepspelare, samma fråga till er?

Den här veckan är det åter igen dags för mig att tolka Speltrissen, en bloggserie som startats av EmmyZ. Den här veckan är temat ”First”.

Första gånger finns det gott om inom spel, första bossen, första banan och första ”Game Over”-skärmen. Jag valde dock att tolka det lite annorlunda, så här nedan följer tre koncept skisser till de första delarna i vad som skulle bli enormt framgångsrika spelserier.

”Behemoth & The LIght Warrior”, av Yoshitaka Amano, från Final Fantasy. Detta är den första bilden på jättedraken som återkommer i de flesta andra av spelserierns delar.

”Dungeon”, av Shigeru Miyamoto och Takashi Tezuka, från The Legend of Zelda.

”Teldrassil”, tidigt konceptskiss från World of Warcraft.

Det var en omöjlig kärlekshistoria som behövde hållas gömd i subtexten såväl för karaktärernas egen skull som för censurriktlinjerna kallade The Comic Code. Sedan 1980-talet levde de båda i en brokig relation som alltid måste spelas ut i tvetydiga dialoger och mellan panelerna i serietidningen. Inte för än 2010 avslöjades vad som för många Marvel-läsare varit känt sedan länge, nämligen att Mystique inte är Nightcrawlers mamma.

Hon är hans pappa. Eller skulle ha varit det.

The Comic Code upprättades 1954 av The Comics Magazine Association of America (CMAA) efter att serier spelat ut sin roll som patriotisk propaganda riktad till rikets unga under krigstiden. Det amerikanska seriemediet anpassade sig snabbt till den nya vardagen och istället för att få barnen att unisont hylla landsfanan började man slå sig in på sådant som säljer, det vill säga våld. Serietidningen Crime Does Not Pay var en orgie i våldsamma skildringar av brutala mord, och “forskare” (här inom citationstecken eftersom att huvudaktören och tillilka psykologen Fredric Wertham  som skrev boken Seduction of the Innocent manipulerade sina resultat mer än Cher sitt ansikte) lyckades raljera upp föräldrar och konsumenter så till den milda grad att man ville att serier helt och hållet skulle förbjudas. Så blev inte fallet, utan en cencurnämnd trädde in som såg till att allt som publicerades var så sockersött att Hello Kitty i jämförelse skulle uppfattas som provokativt. Den naturliga följden av det här blev att marknaden för serier kapsejsade.

Så de stora utgivarna, med bland annat Marvel och DC Comics i spetsen, lovade att se till att deras publikationer följde en slags kod, den så kallade Comic Code, för att kunna publiceras. Det betydde att man inte fick sätta griller i huvudet på unga genom att glorifiera våld i serier. Man fick inte heller porträttera sex, eller “onaturlig sexualitet”, till vilket homo- bi- och transsexulitet naturligtvis räknades.

“Illicit sex relations are neither to be hinted at nor portrayed. Rape scenes as well as sexual abnormalities are unacceptable.”
- The Comic Code 1954

Många mindre seriehus gav blanka fan i detta och publicerade hejvild lesbiskt sexande våldsorgier på en slagts underground-marknad. Men de större utgivarna höll sig på mattan och cencurerade bort opassande material från sina serier.

Ju längre tiden gick desto mer våld kunde man komma undan med utan att the Comics Code Authority (CCA) lade sig i. Det blev också tillåtet att visa kriminell korrumption, låta “de goda” stryka med (så länge som “de onda” straffades i slutet), att portättera vampyrer och varulvar (dock inte zombies, och bara om det hade någon anknytning till klassiska litterära verk) samt drogberoende.

Sex och sexualitet däremot gick det inte att öppet porträttera. Detta störde naturligtvis serieskapare, som oberoende av koden gav liv till sina fiktiva karaktärer. Många nu kända icke-heterosexuella serieprofiler, så som X-mens Northstar och Neil Gaimans Sandman som gavs ut av DC, skapades under den här eran men deras sexualitet var tvungen att hållas under radarn.

Det var under den hårda cencurtiden som Raven, mer känd som Mystique, träffade Irene Adler, eller Destiny som hennes mutantnamn skulle bli. Förenade i en svår kamp där de båda desperat försökte förhindra de mörka framtidsvisioner som orsakat Destinys blindhet förälskade de sig i varandra under 1981. Det var inget de kunde talas öppet om, eftersom storyn i så fall inte skulle få publiceras, med de två startade tillsammans ett nytt Brotherhood of Evil mutants och hade en mycket nära relation under alla år. Trots att de båda ibland svävade ut i andra kärleksaffärer, som kunde visas i panelerna, återkom de alltid till varandra. Tillslut adopterade de Rouge och levde tillsammans som en familj tills Destinys död i december 1989, tre månader innan CCA ändrade koden och tillät omnämnandet av homosexuella karaktärer (så länge som de inte betedde sig “sterotypiskt homosexuellt”).   Mystique spred Irenes aska havet utanför Muir Island, men det var först tolv år senare som hon öppet kunde berätta om att de två varit mer än vänner, då Marvel helt lämnade CCA under 2001. Mystique och Destiny hade då levt tillsammans i 14 år. Hade inte The Comic Code varit i vägen skulle de även ha varit biologiska föräldrar till Nightcrawler.

Northstar hade, trots en flambojant sexualitet i flera X-men-universum och trots att han är den första öppet homosexuella karaktären som medverkat som en återkommande huvudperson i en stor mainstreamserie, fortfarande aldrig blivit kysst när han återintroducerades i Ultimate X-men 2008. En namninsamling startades där fans av serien ville att Marvel skulle låta Northstar hångla inom en snar framtid. Trots sitt förhållande med den i Ultimate-universumet homosexuella Colossus fick han aldrig mer än en kram av den pojkvän som var redo att offra sitt liv för honom, innan serien avslutades.  I maj 2011 fick Jean-Paul äntligen sin första kyss i första numret av Alpha Flight Limited Edition, nitton år efter att han för första gången kom ut som gay.

Att seriehus under 1950-talet gick med på en kod som inte skulle tillåta att visa homosexuella karaktärer är i sig själv inte särskillt ögonbrynshöjande. Det var trots allt andra tider och den amerikanska ungdomen tycks enligt landets flertaliga cencurnämnder vara världens mest påverkningsbara barn som behöver skyddas. Det är som är underligt är hur lång tid det tog för Marvel att bland annat outa Mystique och få Northstar kysst i en serie som lika mycket baserar sig på utanförskap som superkrafter. X-men har alltid haft en stor publik inom både HBTQ och etniska minoriteter, helt enkelt för att serien baserar sig i konflikter som människor utanför de rådande normerna kan relatera till. Ändå har den homosexuella läsarskaran konsekvent ignorerats, förmodligen rätt omedvetet. Medan okonventionella  heterosexuella relationer ofta dyker upp i panelerna (öum, HUR gammal är egetligen Kitty Pryde när hon börjar dejta Colossus? Och Wolverine har ihop det med en 17-årig Jean Grey och en 18-årig Storm när han själv är närmare 100 år. Just sayn’) har homo- och bisexuella karaktärer oftas fått ha sina sexualiteter som en form av karaktärsbeskrivning som inte ageras ut, åtminstone inte där publiken får se det.

Marvels karaktärer stoppas in och ut ur sina respektive garderober medan författare kommer och går. Mycket beror på att serier fortfarande anses vara något för barn och att amerikanska föräldrar är fruktansvärt känsliga för yttre påverkan. När Marvel drog igång sin remake av sina största serier i Ultimate-universumen började de försiktigt att inkludera icke-heterosexuella karaktärer som faktiskt får lite spelrum för sin sexualitet.

Detta har fortsatt i New Mutants, Young Avengers och Marvel har också gett ut några specialnummer av sin populära westernserie Rawhide Kid, där den ikoniska huvudpersonen framställs som gay. Det sägs aldrig rakt ut, utan insinueras i historieupplägget och repliker, vilket gör att det kan klassas som den form av kontextuella homosexualitet som jag skrev om tidigare i texten om BBC’s Sherlock. Rawhide Kids specialnumer togs dock inte väl emot av föräldrar och lobbyorganisationer, som krävde att serien fick åldersmärkningen Adults Only, vilket också gick igenom. En homosexuell cowboy liksom, vem har någonsin hört om något så befängt?

För de av er som inte är bekanta med Northstar är han i Alpha Flights universum mer eller mindre osårbar, kan flyga och är supersnabb. En gång tar han med sig en skurk upp i atmosfären, bara för att släppa honom och se honom största mot jorden igen som ett mänskligt eldklot.

Detta inträffade 1972 och var då helt okej. Däremot får han inte hångla med sin pojkvän. Inte förän 2011 i alla fall.

Så även om The Comic Code inte längre existerar finns fortfarande en hord av föräldrar och allmänt oroliga medborgare som anser att seriemediet är så kraftfullt att sexuella avvikelser, ens om de bara insinueras, måste hållas borta från den potentiellt unga publikens ögon. Detta medan Marvel, och då främst X-men, år efter år har fler HBTQ-fans än något annat stort publikationshus.

När jag skulle introducera en spelnyfiken kompis till tredjepersonsskjutare valde jag att ta mig igenom co-op i Gears of War 2 med honom. Genom vår flera timmar långa session småfnissade han hela tiden åt Baird och Coletrain. En gång utbrast han “- Åh, vad de är söta!”

Eftersom det var första gången jag hörde någon kalla köttskåpen till huvudpersoner söta så jag bad honom utveckla.

“- Det är ju så uppenbart att de är ett par, som de kivas” svarade han sakligt.

Och han har inte fel.

Som jag skrev i del ett av den här queerveckan är heteronormen utgångspunkten i de flesta populärkulturella verk, trots att det inte är neutral grund.  “Hetero tills motsatsen är bevisad” brukar det kallas, det vill säga att precis alla karaktärer som inte uppträder på ett stereotypiskt homosexuellt vis alltid ska antas vara hetero fram tills att det uttryckligen presenteras att så inte är fallet.

Ändrar man det här perspektivet och inte antar att precis alla är hetero kallas det är att göra en queer-reading. Anta att vi säger att heterosexualiteten inte är norm i Gears of War utan att alla är asexuella tills andra indicier ges av historien eller kontexten. Då får vi en heterosexuell Dom, som trots allt älskar en kvinna. Marcus dröjande blickar på Anya ger även honom en heterostämpel, men varken Baird eller Cole talar om kvinnor. Istället kivas de med varandra på ett sätt som skulle kunna insinuera en mer förtrolig relation dem emellan än vad som framgår under spelets gång.

Att min vän, som förövrigt inte är det minsta hetero (vilket är relevant för resonemanget), reagerar på möjligheten att de är ett par beror på att han är van att läsa signaler som ligger utanför heteronormen. I hans värld är det inte omöjligt att två enorma karlakarliga supersoldater skulle kunna vuxenkramas, eller i alla fall vilja göra det, med varandra.

När små detaljer som att vissa karaktärer aldrig pratar om personer av motsatt kön och samtidigt får en lite mer förtrolig relation med en karaktär av samma kön kallas för Queer Windows, när de görs medvetet. Detta är ett grepp som används av allt från reklamfolk till Disney, för att på ett sätt som inte alienerar heteropubliken göra något mer tilltalade för den icke-heterosexuella publiken. Japanska utvecklare använder sig också av det, men då handlar det ofta inte direkt om den icke-heterosexuella publiken, utan om fanservice till spelens kvinnliga fans.

Det finns exempelvis en scen i Final Fantasy VII: Crisis Core, där Zack bjuder ut Cloud på middag. Vill man går det alldeles utmärkt att tolka det som att det är en buddy-buddy grej dem emellan, men det är också väldigt lätt att tolka det som en eventuell dejt. Det är ett tydligt användande av queer windows.

Pratar man om queer readings finns det många som säger att man övertolkar och läser in förmycket i väldigt små saker. Men det man egentligen gör är att inte utgå ifrån att alla gillar att ligga med motsatt kön. Förstå hur stenhårt heteronormen råder inom populärkultur när det klassas som en halv vetenskap att helt enkelt ändra utgångläge till något som egentligen är mer neutralt.

Idag fylls centrala Stockholm av regnbågsfärgade seminarier, politiska partier, schlagermusik, tappöl och klackskor i storlek 44. Det är dags för årets upplaga av Pride, som för första gången är gratis. Som alltid handlar det mer om gemenskap, synliggörande, konst och politik än det handlar om flambojans (vilket  konsekvent ignoreras av de flesta medier). Jag planerar inte bara att fira Pride här i Stockholm, utan också på Svampriket med en artikel/krönikeserie om diverse queertemnas inom nördkulturen.

Queervecka del 1;
BBC’s Sherlock – Kontextuell homosexualitet

BBCs moderna tolkning av Sherlock Holmes i serien med samma förnamn är briljant på fler sätt än vad Martin Freeman har har scener där han ser lätt bortkommen ut. Man har lyckats ta mästerdetektiven med de spektakulära fallen och föra in dem i en post CSI-verklighet utan att tappa den där känslan av klassisk, smått surrealistisk mystik som alltid präglade Sir Arthur Connan Doyles historier.

Man har också lyckats skapa en berättelse med en homosexuell huvudperson utan att för den sakens skull ha en homosexuell huvudperson. Och man har gjort det med flit, mening och uppsåt och utan någon form av provokativ baktanke.

“- Men hallå och håll opp där syster!” kanske någon tvivlare utbrister “- Sherlock har alltid varit en assexuell karaktär och han säger inte själv något om att han skulle vara intresserad av män. Vad är det du försöker säga här egentligen?”

Elementärt, min käre tvivlare. Jag säger inte att karaktären Sherlock Holmes nödvändigtvis är gay, men serien BBC’s Sherlock är det definitivt. Även om Sherlock själv aldrig utalar sig om sina preferenser annat än att han säger att kvinnor inte är hans grej, samt inte förnekar när Watson förutsätter att han i så fall skulle vara intresserad av män, påstår seriens kontext att Sherlock inte är särskillt hetero.

Det är alltså hur resten av serien agerar kring huvudpersonen som gör denne till en homosexuell karaktär, inte karaktären själv. Det mest uppenbara exemplet är hur John bemöts i Sherlocks sällskap. Restaurangägaren från A Study in Pink förutsätter att de två är på dejt och Sherlocks gamla skolkamrat i ”The Blind Banker” svarar med ett slugt “åhå” när John blir presenterad som Sherlocks “partner”. Det ät två väldigt tydliga exempel, men långt ifrån de enda i serien. Kontexten talar om det som Sherlock inte själv säger.

Det finns förmodligen inget behov av att tydliggöra exakt vilket enormt trendbrott det är att skapa en serie där man förutsätter att huvudpersonen är homosexuell tills motsatsen är bevisad? Normalt är den heterosexuella normen så stenhårt rådande inom alla medier att vi aldrig tänker på att den används som en utgångspunkt som aldrig ens behöver ifrågasättas, och att de karaktärer som faller från den alltid är undantag som måste poängteras (mer om detta i del 2). Också i serier som på ett bra sätt tacklar frågar om identitet och sexualitet måste det ändå skrikas ut “- Se där, till vänster, där går en lesbian!” även om personen i fråga är en välskriven karaktär i en bra produktion.

I Sherlock skriks inget ut, inga politiska poäng plockas och inga stora lärdomar dras. Att se serien är en så stor frisk fläkt att den skulle få Carolas Invincible-maskineri att blekna.

Däremot ville jag ändå ta upp vilken enormt stor sak det ändå är att en serie, som jag anser vara tillräckligt uppskattad bland nördar för att få platsa här på Svampriket, vänder på hela ”hetero tills motsatsen är bevisad”-resonemanget, och hur tråkigt det egentligen är att det är en sån stor grej.

Vi har lärt oss att förutsätta att allt som inte är uttalat queert är neutralt. Det vill säga att utgångsläget för en produktion, dess nollpunkt, alltid är i heterosexualiteten, inte assexualiteten, som borde vara skalans egentliga nollpunkt.

Det gäller även i spel. Vad är det egentligen som talar emot att Baird och Cole Train inte myser i skyttegravarna? Det ska vi tala om i del 2.

Det har börjat talas allt mer om sex i spel som ett fenomen. När det här inlägget skrevs i sin ursprungsform hettade bloggosfären över med diskussioner om dess vara eller icke-vara. Vissa hävdar att det är en naturlig förlängning av relationer i spelvärldar, medan andra säger att det ofta bara blir pinsamt dåligt och bör hållas utanför mediet.

Dags för veckans speltriss och idag är det jag som fått den stora äran (läs: det arga sms:et från Anders) att välja ut tre bilder på ämnet varm.

Jag älskar concept art. Jag älskar också öknar, då de  tack vare ett antal böcker (Meredith Ann Piecre ”Vidundrens väg” främst, samt naturligtvis Paulo Cohelos ”Alkemisten”) representerar den yttersta mystiken. Öde landskap fulla av liv under ytan.

Så här följer tre varma, fantastiskt vacka öknar (jag upptäcke nämligen lite sent att jag tolkat ämnet exakt lika som EmmyZ, men great minds think alike!)

Andra som bloggat om veckans speltriss;
EmmyZ, Sätrapojk, Kraid

Det finns ett tomt hål i mig nu. Det ekar. Som när man går med klackar på stengolv i ett tyst bibliotek. Så känns det i hela mig.

Det står i min profil här på Svampriket att jag är den ultimata fangirlen och det är sant. Jag är tjejen som blir oerhört överentusiastisk över allt hon tycker om. Det var inte alltid så.

Väldigt länge var jag ensam. Inte ensam som i “Åh, jag hade inga vänner och flydde in i fiktionen”, nej nej. Jag är och har som oftast varit en person omgiven av människor som älskar mig för den jag är. Jag är på så vis oerhört lyckligt lottad. Men jag var ensam i min fandom. Jag växte upp i ett litet samhälle där man antingen sysslade med hästar, fotboll eller musik. De var de tre saker för vilka man kunde ha en glödande passion utan att klassas som verklighetsfrånvänd.

Så när bokbussen kom till vår skola höll jag mina fynd för mig själv. David Eddings, Margereth Wise, Geraldine Harris och Robert Jordan var mina små hemligheter. För när jag försökte förklara vad som var förträffligt med “Sagan om Belgarion” för mina klasskamrater fäste de sig vid ett enda ord;

“Saga”

Och sagor, fnös de, var för barn. Till skillnad mot sport och ponnys och rockstjärnedrömmar.

Så jag lärde mig att vara tyst. Att prata om hästar när det krävdes av mig, men kanske främst att aldrig någonsin prata om de världar som låg mig närmast hjärtat. Aldrig någonsin påpeka för någon Margit Sandemo-läsande vän att de kanske skulle kunna uppskatta Imperiets Dotter.

Mina böcker var min hemlighet och det var naturligt. Liksom Vulcans aldrig talar öppet om Pon Farr talade jag aldrig om genren fantasy. Det var inte så att jag skämdes. Det var bara så ordningen såg ut.

Sedan blev det 1999.

Harry Potter och hemligheternas kammare släpptes i Sverige, men trots att boken rönt stora framgångar (nåja) i England var de få här som kände till J.K Rowling. Jag hittade boken under en hylla i mitt obemannade skolbibliotek.

Det förändrade mitt liv.

Inte så mycket historien om pojken som låstes in under trappan för att sedan svepas bort till en magisk version av den dötrista vardagen. Nej, det som förändrade mig var hur böckerna växte i popularitet. Jag såg, med mina egna ögon, hur serien på tre böcker gick från att vara okänd till ett världsfenomen.

Jag kom, för första gången i mitt säkerligen inskränkta liv, i kontakt med fandoms. Jag var inte längre ensam, jag var en del av ett enormt fenomen som sträckte sig över världen. Jag minns hur jag satt långt in på natten och hade konversationer om Professor Lovegoods taskiga namnöversättning på muggle.net. Jag kom i kontakt med fanfiction, fanart och andra fangirls för första gången i mitt liv. Vi var med från början och såg Harry Potters värld välla fram omkring oss när åren gick.

För första gången var jag en del av något enormt. Den känslan, känslan av att de fanns fler som jag, gjorde att jag satte igång med både fanart, fanfiction och så småningom vågade mig på att skriva recensioner. Det var ingen brinnande passion för spel, det var en brinnande passion för andra människor som fick mig att våga skapa. Människor som jag.

Jag var tretton år när jag hittade den silverglittrande boken  i en dammig, obesökt lokal på min högstadieskola. På min tjugofemte födelsedag hade den sista filmen premiär. Jag såg fenomenet byggas upp till det klimax som kommit i både bok- och filmform. När jag tittar tillbaka ser jag också den kultur som format mig som person.

Harry Potter var det första steget jag tog mot den människa jag är idag. Det tomma hålet i mig ekar eftersom det inte längre finns några av hans äventyr att invänta i horisonten, för första gången i mitt vuxna liv. Men jag lärde mig en massa på den tolvåriga vägen mot slutet.

Jag är en fangirl. Jag är inte ensam, eller ens unik. Och det är fantastiskt.

Tack för det, J.K