Den finns en enorm mängd konsoler här i världen och vi känner till de stora vinnarna varje generation, men varför ge dem ännu mer rampljus när vi kan fokusera på de mer intressanta bortglömda maskinerna. De där som bara fick stå i periferin. De som aldrig fick huvudrollen. Vilka är de? Här är ett litet axplock.

Zeebo

Xbox 360, Playstation 3 och Nintendo Wii är inte de enda konsolerna i sjunde generationen. Zeebo Inc lanserade sin konsol Zeebo 2009. Det är en enklare maskin som inte tar emot vare sig skivor eller kassetter utan får allt sitt innehåll via den inbyggda 3G-uppkopplingen. Givetvis fungerar Zeebo också som en wifi-hotspot. Konsolen är utvecklad för utvecklingsländer och spelen är mestadels utbildningsorienterade. Prestandamässigt är maskinen jämförbar med en åldrad smartphone ungefär.

FM Towns Marty

Den första konsolen i femte generationen hade en prestanda som hette duga. 1991 släpptes det här muskelpaketet lös i Japan. Medan Sega precis etablerat sin 16-bitmaskin och Nintendo gaggade med NES tog FM Towns i från tårna med sin 32-bitkonsol med mer än dubbla klockfrekvensen (16 MHz!) gentemot närmsta konkurrenten. Tyvärr floppade maskin rejält när den visade sig vara bökig att utveckla för och mer kändes som en svag dator än en skitstark konsol.

Super A’Can

En fjärde-generationskonsol som de flesta missat. Den ser ut som en SNES-klon, men är sitt egna system med upp till 12 tillgängliga spel! Vem är inte sugen på att dra en omgång Super Taiwanese Baseball League eller Journey to the Laugh?

Commodore CDTV

Varken Microsoft eller Sony är först med tanken på att ha en mediahub i sin konsol. Commodore Dynamic Total Vision (CDTV) skulle va ”the shit” 1991. Commodore byggde maskinen utifrån hårdvara och specs från Amiga 500 med tillägget av en CD-ROM-läsare. Detta till trots valde man att inte använda varumärket Amiga alls vilket skulle komma och bita Commodore i röven. Man koncentrerade all sin marknadsföring på Amigacentrerade media, men läsarna satt ju och väntade på ett CD-tillägg till Amiga så de var inte ett dugg intresserade (que: ”Wap wap waaah…”)

Kanske är du bekant med något som kallas ”Iran-Contras-affären” och sitt sexiga namn till trots är det inte en mellanöstern-mod av Super Probotector utan en smutsig politisk skandal som ägde rum mellan 1985 och 1987.

Terroriststämplade gruppen Hizbollah hade i Libanon kidnappat 7 jänkare och USA ville förstås gärna se sina pojkar komma hem helskinnade. Hizbollah hade, och har fortfarande, ett starkt stöd av Iran – både politiskt och ekonomiskt. Det här gjorde förstås Iran till USA:s fiende också. Detta var också efter den Iranska revolutionen som kastade undan allt västvänligt och införde antika lagar ur tolkningar från koranen. Iran hade blivit en muslimsk stat, och dessutom en av de värre varianterna med uppmuntrat våld gentemot meningsmotståndare (Salman Rushdie är nog det tydligaste exemplet) till höger och vänster, diskriminering på dagordningen och ett stort västhat, inte minst mot ”den stora satan”; USA.

Samtidigt i Nicaragua rådde socialistiskt styre i form av sandisterna som kommit till makten efter att ha störtat somozadiktaturen som haft kontroll över landet under en tid.

Det här gillade inte USA eftersom de låg i luven på Sovjet. Inte på det där ”du-är-dum-så-nu-skjuter-jag-dig”-sättet, utan genom ett ”vänligt” kivande där man hatade, tävlade och hackade på varann hela tiden, men inte hade ett riktigt uttalat krig. Har du sett en en sportfilm från perioden kanske du vet att det onda laget ALLTID var ryssarna. Sovjet var ”de onda kommunisterna”. Sanningen är givetvis inte så enkel, men det var den retorik som rådde.

Contras på patrull, 1987

Rött är ju rött så även om Sandinistas egentligen inte är kommunister per see så var de i alla fall en sorts fiende. En motståndsrörelse i Nicaragua, som verkligen inte gillade det röda styret heller, var Contras. Reagenadministrationen stödde Contras 1981 och leverade vapen åt dem. Året därpå beslutade den amerikanska kongressen att man verkligen inte hade tid råd eller vinning i att lägga sig i så genom något som kallades boland-tillägget förbjöd man ytterligare vapenleveranser (att Contras var inblandade i kokainsmuggling var inte så poppis heller).

USA hade alltså en massa kluddiga detaljer i vägen för sig. Man hatade röda saker men hade lagstadgats att inte lägga sig i. Man hade 7 inhemska tagna som gisslan hos en terroristorganisation stödda av Iran.

Så vad gjorde man?

Man begick flera kriminella aktioner i en enda fet smäll som kallas Iran-Contras-affären. Man samlade ihop vapen för 48 miljoner dollar som man sålde till USA-fientliga Iran under förhoppningen att det persiska inflytandet över Hizbollah skulle göra frisläppningen av de där 7 amerikanerna i Libanon lite smidigare. De 48 miljonerna kunde man ju inte ha kvar och redovisa någonstans för då skulle det ju synas att man faktiskt SÅLT SINA FIENDER VAPEN (*host* högförräderi *host*). Istället passade man på att gå ännu fler bakom ryggen och sponsrade Contras i konflikten man lovat sina röstare att man inte skulle lägga sig i.

Hur kunde man genomföra en sådan här kupp? Det måste ju ha varit någon slags kriminell jävla mastermind som knepat och knåpat ihop den här absurda Dr Evil-lösningen? Jo, Reaganadministrationen kunde kringgå lagen genom att nyttja Nationella säkerhetsrådets stab för att ge Contras militärt stöd.

Personen som har pekats ut som Dr Evil i situationen är en man vid namn Olivier North (inte besläktad med Nolan, vad jag vet). En man som när allt detta uppdagades också dömdes till fängelsestraff. Han var inte ensamt inblandad förstås, andra utpekade är Robert McFarlane, John Poindexter och William Casey.

Nu kanske du frågar dig varför i helvete en spelblogg tar upp krigsförbrytare från förr?
Svaret hittar du i trailern för Black Ops 2.

Jag har bestämt mig för att inleda ett enmannaspelprojekt och tänkte jag skulle vara en duktig pojke och dokumentera det hela här på Svampriket.

Projektet: Skapa ett kort 2D-spel med fokus kring Svampriket.se.

Inspirationen föddes ur ett väldigt snajsig ”spritefierat” porträtt jag fick se. Det väckte en gammal tanke, att bygga sitt eget lilla tv-spel. Tanken att bygga ett neoretrospel har jag burit med mig länge så gameplaymässigt har jag hyfsad koll på vad jag vill göra, men sen ska jag lyckas bygga det också. Jag är en semiprofessionell programmerare, men jag har mestadels arbetat med funktioner i nätverk och inte realtidsobjekthantering med grafisk input. Så vad jag ska jag göra nu?

I det stadiet jag befinner mig nu är jag mest ute och kollar vad som kan göras i de verktyg som finns tillgängliga för mig. Min första tanke var att skapa hela spelet från scratch i Processing, en grafisk implementation av object-c. Men efter att ha spenderat tre timmar med att få en boll att röra sig som Mario, några block att fungera som plattformar att hoppa på och en polkagristextur att agera bakgrund insåg jag att jag nog behöver kolla om det inte finns smidigare metoder.

Jag testade GameMaker, det kändes klumpigt och ologiskt. Letade vidare. Hittade en drös med liknande ”gör det själv”-spelverktygslådor. vinsterna med dem är att man får en massa gratis, men samtidigt har jag nog inte ork nog att sätta mig in i deras ramverk, scripteditorer och annat som kan vara bra att ha (de flesta är dåligt dokumenterade dessutom).

Just nu är jag inne på att göra spelet som en ”Total Conversion”-mod. Men en snabb titt i modscenen visar att x antal tusen lovande TC-projekt föds och dör månadsvis. Samtidigt vore det asballt att bränna ut det färdiga spelet via Eprom och spela det på en riktig SNES.

Står i valet och kvalet med vilken metod jag vill köra på. Någon av er som har några ideer?

Sleeping Dogs är ett spel med en brokig barndom, En Paolo Robertotyp som var på väg att halka på glid, men sedan hamnade rätt och rätades upp. När beskedet att Sleeping Dogs, eller ”True Crime: Hong Kong” som det kallades då, lagts på is trodde många med mig att spelet aldrig skulle se dagens ljus. Spelvärldens McDreamy och McSteamy i form av United Front Games och Square Enix London Studios har dock lyckats hålla den här patienten vid liv, trots allt.

I Sleeping Dogs styr du Wei Shen, en före detta smågangster som klippt sig och skaffat ett jobb som snut. Du beger dig in i Hong Kongs undre värld för att infiltrera triaderna och spränga dem inifrån. På vägen möter du Shens barndomsvänner (som alltså inte klippt sig och skaffat jobb) och slits mellan dina rötter och din framtid.

Det är svårt att prata om ett actionfyllt sandlådespel i den kriminella världen utan att nämna dess främsta konkurrenter och inspirationskällor. Elakare tungor än min avfärdar Sleeping Dogs som en Grand Theft Auto-kopia med asiatiska kulisser. Mitt första intryck pekar också åt det hållet. Karaktärerna känns som stereotypa amerikanska skildringar av förortskids som skaffat tatueringar och vapen. Som en slarvigare version av The Wire, ungefär. Ganska snart går Sleeping Dogs genom puberten (nåja) och introducerar fler element som förhoppningsvis breddar upplevelsen.

Det kanske låter komiskt, men det är inte ett skämtsamt absurt våld utan högst grafiskt och med allvarlig ton. Jag bevittnar även en tortyrscen där Shen bland annat blir borrad i bröstkorgen med byggarbetarverktyg. Jag måste någonstans fråga mig hur allt detta rimmar med Shens egentliga intentioner som infiltrerande polis.

Utöver slagsmålen finns givetvis också bilkörning på spelbarhetsmenyn. Bilar, mopeder och motorcyklar känns som jag tycker de ska göra. En lagom blandning av halvrealism och arkadracing. Det är mer Burnout och Ridge Racer än Forza.

Samtidigt som jag får ultravåldet i ansiktet som inte för en sekund ger en vink om humor brottas jag med pasticheartade karaktärer och utspelade uppdragstyper. Tack och lov tycker jag mig ana att det finns mer att uppleva. Jag får bland annat möta en äldre dam på en restaurang. Hon serverar mig och min uppdragsgivare på te och verkar vara en dam av grace och värdighet. Jag ser henne som någons mormor, älskad och mysig.

Honung? Mjölk?

Senare får jag reda på att hon blivit berövad en familjemedlem och hon ber mig hitta de ansvariga. När jag levererar denne, efter uppdraget slutförts, gör damen denna förövares historia kort med en rejäl köttyxa. Genom bönande och strömmar av diverse erkännanden hörs slafsiga dunsar när livsandarna för mannen tryter. Det finns mer än vad mina ögon först sett.

Sleeping Dogs har en del spännande inslag och en fruktansvärt mörk ton. Mycket tyder på att det kanske i alla fall mest är ännu ett actionfyllt sandlådespel – trots förfinade beståndsdelar och i dagsläget är jag osäker på hur långt det kommer på det, men likt upplägget med den äldre damens personlighet hoppas jag hitta oanade nivåer allt eftersom.

Jag är galet förtjust i BioWares Mass effect-spel. Sedan del nummer tre landade i min brevlåda har jag inte gjort mycket annat än att sjunka djupare och djupare in i Shephards universum. När då tjatfarfar Brunlöf påpekade att det faktiskt var min tur att skriva veckans söndagslista blev valet enkelt. Utan vidare krusiduller kommer här krogans.

Världens. Sötaste. Tuffingar.

Krogan Mechanic Från början en slags skämt från ett användarnamn på Steam. Något är gulligt kul med tanken på en krogan som i godan ro står över en bilhuv med skapligt gällivarehäng och smutsiga knän.

Discowrex Wrex är den hårdaste personen som finns. Bland hans mjukare sidor hittar du karaktärsdrag som ”svär bara ibland” och ”drar inte ut på dödandet av dig”. Att se honom dansa och firas gör mig glad.

Superbrothers: Sword & Sorcery EP Varför inte blanda förra årets bästa handhållna spel, enligt en jury av spelutvecklare, och generationens bästa IP?

Krogans gillar glass Ja, ibland är det kanske inte mer komplicerat än så. Det måste bli varmt i den där dräkten så man förstår ju att han svalkar sig.

Minimalist Wrex Ibland snubblar man över något bedårande enkelt på internet. Som när den första caturday dök upp eller @ShitMyDadSays. Att göra en abstraktion av ett hiskeligt detaljerat och fårat ansikte är en sådan ide.

Porträtt av en poet En gång fick jag gåtan ”kasta om meningen: ‘Vem har fårat de djupa vecken i hans panna?’, så den rimmar”. Lösningen har inget med detta darrande porträtt att göra, jag tyckte bara det lät fint.

Sagostund Så här tänker jag mig Anders Brunlöf om han vore krogan.

En sån har jag alltid velat ha! Återigen ser jag Anders. Om han var ett barn som precis fått en mjukisdinosaurie. Och var krogan.

Vad har vi då lärt oss av detta? Krogans är poeter. Krogans är vackra. Krogans är gentlemän. Alla krogans har en gång varit barn. Det finns mångfald bland Krogans.

Men kanske mest av allt har vi lärt oss att Anders Brunlöf egentligen är en.

Som förälder utan särskilt spelintresse kan det vara nog så tufft att ta reda på vad för spel man egentligen köper till sina barn. I Tv:s debattsoffor oreras om det digitala giftet barnen utsätter sig för helt utan föräldrars insyn. Det är dags att få saker på rätt fot och informera om hur det ligger till.

Med jämna mellanrum brukar någon opportunistisk politiker försöka vinna moralpoäng med att klaga på bristen av kontroll och märkning av spel. Det de inte vet är att det fiffigt nog redan finns ett enkelt och tydligt system för er därute som undrar vad det är för något barnen önskat sig. Det kallas för PEGI-märkning.

Saxat från www.pegi.info

PEGI:s åldersmärkning (Pan-European Game Information, paneuropeisk spelinformation) skapades för att hjälpa föräldrar i Europa att fatta välgrundade beslut om köp av datorspel. Märkningen lanserades våren 2003 och ersatte ett antal nationella åldersmärkningssystem med ett gemensamt system som numera används i större delen av Europa /../

Systemet stöds av de stora konsoltillverkarna, bl.a. Sony, Microsoft och Nintendo, samt utgivare av tv- och datorspel i hela Europa. Åldersmärkningssystemet har tagits fram av det europeiska branschförbundet för tv- och datorspel (Interactive Software Federation of Europe, ISFE).

Men så hur fungerar det?

Först och främst har vi själva åldersrekommendationerna.

	PEGI 3 Spel med den här åldersmärkningen anses lämpligt för alla åldersgrupper. Det rör sig som allra grövst om lite våld i komiskt sammanhang. Det kan jämföras med tecknade barnprogram som Tom & Jerry. Karaktärer och varelser måste i våldsamma situationer vara fantasibetonade och får inte kunna jämföras med verkliga, människor som djur. Spelet får inte innehålla ljud eller bilder som kan vara läskiga och språket som används måste vara vårdat.
	PEGI 7 Här ryms alla spel som annars märks med 3 men som innehåller scener eller ljud som kan vara skrämmande eller läskiga.
	PEGI 12 Ser du den här märkningen innehåller spelet våld som kan vara av lite mer grafisk natur, dock fortfarande mot fantasikaraktärer. Våld mot människoliknande karaktärer och djur kan också förekomma, men i så fall får det inte vara grafiskt. Naket kan förekomma. Språket kan vara lite grövre än i de yngre märkningarna men det ska fortfarande vara milt (”Jävlar”, ”fan”, ”skit”). Sexuella svordomar förekommer inte.
	PEGI 16 Vid den här märkningen kan våldsskildringar eller sexuella handlingar likna det som kan förekomma i verkliga livet. Språket kan vara extremt grovt och användning av tobak, alkohol eller droger kan förekomma.
	PEGI 18 Vuxenklassificeringen används när våldsskildringar rör sig mot det riktigt grova hållet. Vad som är grovt är förstås subjektivt, men PEGI säger sig försöka klassificera sådant våld där spelaren känner avsmak. Språket kan också här vara extremt grovt.

Det är den första biten av märkningssystemet. En aning trubbigt är det trots alt. Som förälder sätter du förstås själv dina gränser för vad barnen får spela. Du kanske inte har något problem med svordomar men vill undvika våld? Hur ska du göra då?

Jo, PEGI visar också med symboler vad för något som motiverat åldersmärkningen.

De ser ut så här:

Grovt språk Spel som innehåller grovt språk som t.ex. svordomar
Diskriminering Spel som innehåller skildringar av någon form av diskriminering eller som kan uppmuntra till diskriminering
Droger Spel som refererar till eller skildrar droganvändning
Skräck Spel som kan vara skrämmande för små barn
Spel om pengar Spel som uppmuntrar eller lär ut spel om pengar
Sex Spel som skildrar nakenhet och/eller sexuellt beteende eller sexuella anspelningar
Våld Spel som innehåller skildringar av våld
Online Spel kan spelas online

Av detta kan vi alltså få en ganska hyfsad inblick i spelets innehåll.
Ser vi till exempel den här kombinationen

Så kan vi alltså se att spelet rekommenderas från 12 år och detta för att det förekommer milda svordomar. Vi ser också att eftersom våld-märkningen inte är med är det alltså inte våldet i spelet som gett åldersmärkningen. Eventuellt våld är som i åldersmärkningen under –  PEGI 7 – , dvs att det rör sig som grövst om lite våld i komiskt sammanhang. Det kan jämföras med tecknade barnprogram som Tom & Jerry. Vi ser också att Skräck-märkningen saknas, alltså är spelet inte ansett som läskigt.

Om du tycker milda svordomar är OK så kan du alltså i lugn och ro köpa det här spelet till ett barn som är under 12.

Jag hoppas den här lilla lathunden är lärorik och glöm inte att det viktigaste är att du som förälder känner dig bekväm med vad barnen spelar. De flesta spelbutiker kan hjälpa dig och visa dig vad spelen innehåller. Be gärna att få provspela i butiken eller be personalen spela medan du ser på. Du kommer ganska snart få en bild av vad för typ av upplevelser det rör sig om och kan fatta ett informerat beslut.

”Locktwarr danalora luatha danu, tuatha, tuatha, chnox danu.”

Det är trollformlen för att förvandla Raziel från gnagare till trollpacka i Ron Howards fantastiska film Willow.

Reckoning lånar lore från höger till vänster och stundtals känns det stulet (en ras av fiender kallas brownies) och ibland som en homage (ondingarna här heter Tuatha).

Luktar inte hallontårta här...

I spelets begränade karaktärsdesigner skapar jag en tokhet dokkalf (svart/mörkeralv) och vaknar upp i en hög av lik. De kalla balla dvärgarna (Nelwyns någon?) söker hitta ett sätt att återfödas så vi vanliga medborgare ska åtnjuta samma klass som de högfärdiga Fae som dör och vaknar stup i kvarten. En särart av Winter Fae (de kommer i två smaker, sommar och vinter) kallar sig Tuatha Dohn och de gillar inte experimentet. Precis när jag lärt känna min gnomiska återfödare Fomorous Hugues stormar de labbet och sabbar stämningen för alla. Typiskt privilegierade att vara misunsamma…

Stämningen i Amalur är tämligen deterministisk då alla är slavar under sina öden, men eftersom jag själv råkar vara det första lyckade experimentet i Hugues labb har jag brutit mitt öde och kallas nu ”The Fateless One”.

Utmaningen däremot, är på tok för lätt. för att njuta av spelet alls tvingade jag mig själv att fullständigt strunta i alla sidouppdrag i rädsla av att få för mycket erfarenhetspoäng – och då spelar jag redan på svåraste svårighetsgraden. Märk att jag inte skriver detta för att skryta, jag är en medelmåttig spelare som bäst – ändå valsar jag mig genom fienderna här.

Det är synd när man ändå valt att faktiskt göra ett hyfsat vettigt stridssystem att jag knappast behöver använda mig av det. Fiendernas intelligens är medelmåttig. Lockar jag dem för långt bort från deras startposition vänder de plötsligt som om de sprang ”idioten” och kutar tillbaka.

Gnistrande vackert!

För Art Direction har man plockat in Todd McFarlane som annars sysslar med tonårsflörtande superhjältar med nittiotalsestetik. Av någon märklig anledning har man lyckats koppla karln så pass att grafiken faktiskt är en av spelets ljuspunkter. Man har kastat de tröttkörda bumpmapparna och bloomeffekterna åt fanders (nja, men dragit ner i alla fall) och kör istället på gammal hederlig polygonsimplicism. Färgpaletten går i grönskande jordiga färger med stänk av magiskt blå och lila. Jag anar en släng av Warcraft fast utan den stulna Warhammerdesignen.

Omvärlden är det som suger sig fast i mig. Jag trivs i Amalur och efter att huvudberättelsen avklarats springer jag mest rundor och slöutför lite sidospår, då är Kingdoms of Amalur: Reckoning som bäst.

Esport har formligen exploderat både i Sverige och internationellt. Den stora besten är förstås Starcraft som format ligor och har spelare som lever på sitt spelande. Äntligen tas spelande ut till en stor publik som det helnöje det kan vara med spektakel, pompa och ståt.

Men samtidigt lyser några fula symptom igenom. Spelkultur har sina rötter i pojkrummen och det finns en drös av #vitakränktamän som envisas med att uppehålla en slags hostil attityd mot allt som inte är dem. De privilegierade pojkarna är livrädda att någon ”jävla PK-femenazist” ska komma och förstöra för alla ”sköna snubbar” som bara vill ha kul och vara sig själva.

Fightingspelskulturen har vuxit upp under förhållanden som kan liknas vid hip-hop-kulturen med battles där mycket extremt smutssnackande är en del av vardagen och termer som faggot, whore och rape är mer regel än undantag.

När detta tas upp i sammanhangen blir de mötta av aggressiva kommentarer. De privilegierade sköna snubbarna inser inte skillnaden utan tycker att det är negrerna och hororna som är för känsliga och i så fall inte hör hemma i kulturen.

Senast häromdagen fick vi ytterligare bevis för det. I en sändning utbröt en tämligen talande konversation ut mellan Jared Rea, Community Manager på Twitch.tv, och Aris Bakhtanians, kapten för lag Tekken. (Se från ca 1.45.00 i detta klipp)

Rea: You know what it is, to be honest with you? We’re getting older. Do you really want to keep hanging around with a bunch of [guys in their] early 20s who don’t know how to treat one another with respect? That’s what it is.

Bakhtanians: Alright, man. The thing is…if you don’t like the scene, how it is right now, it just seems like you’re trying to create…turn it into something that it’s not, and it’s never going to be. You know what I mean?

Rea: That’s really unfortunate [inaudible]…the way it is right now, they want to enjoy fighting games, but they’re so incredibly turned off by [the language].

Bakhtanians: This doesn’t involve me, Jared, I don’t know if you can hear me–this is Aris. This doesn’t really involve me, but if you don’t like onions, you get your sandwich without onions, man. I mean, this is the fighting game community.

Rea: Can I get my Street Fighter without sexual harassment?

Bakhtanians: You can’t. You can’t because they’re one and the same thing. This is a community that’s, you know, 15 or 20 years old, and the sexual harassment is part of a culture, and if you remove that from the fighting game community, it’s not the fighting game community–it’s StarCraft. /../ It’s ethically wrong.

I know that you’re thinking “what do you know about ethics? You say racial stuff and sexist stuff.” But those are jokes and if you were really a member of the fighting game community, you would know that. You would know that these are jokes.

Rea: So, ensuring that we alienate any and all female viewers…that’s the ethical thing to do?

/../

When I go to SoCal regionals and I see a Phoenix [from Marvel vs. Capcom 3] on main stage getting blown up and there’s some dude in the audience just yelling “Bitch! Bitch!” every time she gets hit and then she killed and goes “Yeah, rape that bitch!” Yeah, that’s totally acceptable! Really? Really? You’re going to tell me that’s acceptable?

Bakhtanians: Look, man. What is unacceptable about that? There’s nothing unacceptable about that. These are people, we’re in America, man, this isn’t North Korea. We can say what we want. People get emotional.

(transkribierat av Patrick Klepek på Giantbomb.com)

I Tekken-laget finner vi också Miranda “Super_Yan” Pakozdi. Som kort konstaterade att det här bara skadar fightingspelskulturen. Via Twitter skrev hon (men har nu tagit bort det) att hon ville lämna Cross Assault-tävlingen omedelbart men hade kontrakt att stanna i två dagar till. Hon tog ett beslut.

I strömmen från dagen efter ser vi henne spela som Balrog och runt 8 timmar och 32 minutersstrecket inleds hennes tysta protest. Hon slutar helt att slåss och går bara mot sin motståndare tills matchen är slut. Matchen efter förlorar hon på walk-over. Hennes tilltänkta motståndare i matchen, John ”Dr. Sub-Zero” Rockafeller, lämnade över sina priser till henne för att visa sitt stöd.

Aris är den stora mannen med skägg, Miranda står i bakgrunden

Alla kan förstå att det slinker ur illa valda ord i stundens hetta, men att försvara hot och sexuella trakasserier som en beståndsdel i en kultur är inte bara korkat, det sänder en tydlig signal om att vissa anser fightingsspelskulturen endast är till för en viss clique. De horder av #vitakränktamän som ivrigt försvarar Bakhtanians utspel och kallar Pakozdi för hora, slampa, tönt, osv i kommentarsfälten stärker bara bilden ytterligare.

Spelkultur har kommit långt, men vi har en lång väg att gå innan de här osäkra manspojkarna växer upp.

Aris Bakhtanians har sedan denna text skrevs gett ett uttalande.

I understand that I said some controversial statements on the Cross Assault show, and a lot of people are deeply offended with what was said. When I made these statements, I was very heated as I felt that the culture of a scene I have been a part of for over 15 years was being threatened. I unfortunately used extreme examples in the heat of the moment and feel that my statements don’t actually communicate how I feel. This is similar to what people say when they get into an argument with their girlfriend, and they say things that they deeply regret. I sincerely apologise if I have offended anyone. My statements do not reflect those of Capcom or myself. The last thing I want to do is get them in trouble for giving me and the fighting game community the opportunity to have an amazing show like this.

What I was trying to communicate is that mild hostility has always been a defining characteristic of the fighting game scene. Back when arcades were more prevalent, people didn’t like newcomers, and players needed to fight and pay their dues to get respect. The debate I was in was with a person who supported professional leagues, who have intent to censor the community to make it more accessible. I think the sink or swim mentality is something that defined our culture, and if that succeeds it removes something which has been important to help create some of the best fighting game players of our time. I was unfortunately unable to make this point clearly. Again, I am deeply sorry for offending anyone. This was a combination of the people taking things out of context and my own inability in the heat of the moment to defend myself and the community I have loved for over 15 years.

Att det inte bara rör sig om hårda ord generellt utan om privilegium och habitus tycks fortfarande inte ha gått fram hos Bakhtanians.

Jag var på provspelning av kommande Prototype 2 och satte mig ner med Dave Fracchia som är teknikansvarig på Radical Entertainment. Efter att ha lärt honom hur man bästa placerar rumpan i en loungestol gav vi oss på en gemensam hackerattack på den märkliga kaffemaskinen i lokalen. Sen började vi prata lite om spelet.

Dave Fracchia. Foto från dualshockers.com

Den bästa idéen från Prototype i min mening var hur berättelsen vecklades ut genom andra människors minnen som Alex Mercer såg när han konsumerade dem, hur fortsätter man en sådan historia nu när det verktyget är förbrukat?
Först och främst använder vi fortfarande minnesberättandet både i huvudberättelsen och i sidospåren. Vi delar upp det för ”A-Story” och ”B-Story” och i båda dessa använder vi minnen på ett liknande sätt som i tvåan.

Men hur fortsätter ni en berättelse som handlade så mycket om att förklara vem och varför? Nu har ni etablerat världen och kontexten – var tar det vägen nu?
Det är ingen enkel fråga och mitt svar delas i flera delar. Dels måste vi fråga ”hur mycket av det här vet spelaren?”, vi ger en snabbresumé i spelets inledning och har släppt en hel del trailers som berättar det basala man behöver veta om Alex Mercer, viruset och Blackwater.

Förutom detta spelar man i detta spel som James Heller så en del av berättelsen från första spelet kryper automatiskt in  eftersom Heller inte vet informationen. Heller och Mercer möts tidigt i spelet och Mercer låter honom absorbera ett minne från Simon, en Blackwatersoldat. Du som spelare kanske redan vet allt, men det är vital information för Heller och för hur hans berättelse här och Alex Mercers från första spelet möts.

Utöver att berätta gamla grejer vill vi gå vidare så handlar det här mer om Hellers resa i den här nya störra miljön. New York är indelat i den gröna zonen, gula zonen och röda zonen. Där Mercer i första spelet led av minnesförlust och fick pussla ihop vad som hänt är Heller en man ute på ett personligt uppdrag och spelaren får lista ut vad hans mål och motiv är.

James Heller

Alex Mercer är mer eller mindre socipat medan Heller beskrivs mer som en familjefar och i kontakt med sina känslor. Mercers empatistörning förklarade varför han kunde slakta och härja även bland civila, men hur hanterar Hellers psyke att göra samma sak?
En sak vi gör är ju att vi inte tvingar på en moral på spelaren, det är helt frivilligt att konsumera folk. I Hellers situation så är ju konsumtionen av monster inget moraliskt problem och egentligen inte heller hans mänskliga fiender. Han är soldat och när det är en fråga om att dö eller döda så dödar han. När det kommer till oskyldiga betraktare som stryker med får man komma ihåg att han har ett aggresivt virus i sig och det påverkar honom och hans beslut. Jag vill inte säga för mycket om det, men jag tror du förstår vart jag är på väg med det.

Heller är ju krigsveteran med posttraumatisk stresssyndrom som dessutom förlorat sin familj. Även om en gång var en helt vanlig make, pappa och kollega så har saker förändrats i honom som resultat av allt som hänt. Han är ute efter att förgöra Alex Mercer som han håller ansvarig för hans familjs död.

Nog om storyn, jag vill prata mer om superkrafterna!
Självklart! En av de första grejerna vi insåg från första spelet var att vi hade massor av krafter och förmågor. Man klarade ett uppdrag och så ba ”28 moves unlocked!”. Det blev så komplext att till slut vara det bara riktigt hardcorespelare som satte sig in och använde allt. Vi vanliga dödliga klarade oss minst lika bra med att slumpmässigt knapphamra. Alex klor till exempel var lika effektiva mot monster som mot en pansarvagn,. Dessutom läckte de nya krafterna ut i allt för raskt takt. Till Prototype 2 försöker vi dels strömlinjeforma krafterna i sig men också bygga våra fiender med olika försvarstekniker och liknande för att spelaren ska nyttja sin arsenal bättre. Dessutom lägger vi ett större fokus på att ge spelaren krafter och attacker i ett lagom tempo så man hinner bemästra en teknik innan nästa låses upp. Vårt nya system bygger också på att man utrustar sig med två krafter i taget där de representeras av en varsin knapp. Vill du knapphamra X, X, X, X och har uppgraderat den kraft du satt på X så blir det en kombo. Blandar du också in Y här och där utökas kombon till att blanda mellan de krafter du har utrustat dig med för tillfället.

Den röda zonen är fucked up!

Hur är uppdragen upplagda?
Vi jobbar med paralellea uppdrag tillgängliga hela tiden. Förra spelet var en väldigt linjär upplevelse. Prototype 2 är inte helt fritt förstås, vi har en struktur där man rör sig mellan de tre zonerna jag nämnde men man har alltid flera uppdrag att gå till ifall man så vill. Sen har vi ju free roaming där man kan knulla runt hur man vill, ursäkta svordommen.

Det är lungt, du är i Sverige.
Haha, just det.

Ni har en speciell bonus för de som köper spelet på releasedagen. Kan du berätta om det?
Vi har ett system som kallas RADnet. I specialutgåvan av spelet får man tillgång till det. Visst kan vi ge dig avatar-awards eller premiumteman men de bästa vi kan ge våra trogna fans är ju gameplaybelöningar. Det vi kommer göra är att vi ordnar speciella events de första sju veckorna. Det kan vara saker som att vi har små lekfulla minispel som att man ska sno en helikopter och flyga genom en hinderbana till exempel. Vi kommer också ha två stycken ”gratisveckor” där man kan komma ikapp ifall man missat någon vecka och sen avslutar vi med vad vi kallar ”The Ultimate Unlock” som vi håller hemlig än så länge.

Hemlig? Kan jag inte få veta, jag lovar att inte säga till någon.
Tyvärr. Vår marknadsavdelning skulle döda mig.

Du får en glass?
(skratt) Tack, men nej tack.

Nästa vecka får ni läsa mina intryck av spelet så här långt.

Mitt i min genomspelning av de första uppdragen av Mass Effect 3 (läs mina intryck här) rycks jag från min handkontroll för att göra en intervju med Mike Gamble om spelet. Det här är som att separera en björnmamma från hennes avkomma och sedan be henne dansa. Nåväl. Jag sätter mig med Gamble och försöker släppa äventyret jag är mitt i.
Obs, denna text kan innehålla små avslöjanden om berättelsen. Vill du inte veta något om den råder jag dig att inte läsa vidare.

Mike Gamble

Vem ligger du med?
Liara i ettan och jag var henne trogen genom hela tvåan och när vi äntligen återförenades i den nedladdningsbara fortsättning ”Lair of the Shadow Broker” blev jag glad.

Vad har ni spelmässigt förändrat sedan de två tidigare spelen?
Om man tittar på striderna har vi fokuserat på att behålla allt som vi tycker funkar och lägga till lite nya funktioner.

Som?
Shephard har fler rörelser i strid nu. Han kan enklare gömma dig bakom skydd och hoppa mellan olika skydd med smidigare kontextkänsliga kontroller. ”Coverslip” kallar vi det. Han kan också runda hörn i skydd för att till exempel flanka sina motståndare. Närstridsattackerna som vi fokuserat på i en del marknadsföring är också en betydande förändring. Dels Omniblade förstås men också kontextkänsliga manövrar som att slå sönder en glasruta och dra ut en fiende från andra sidan. Shephards animationer är också mycket följsammare och smidigare än sist.

Jag noterar att du refererar till Shephard som ”han”. Är det en personlig preferens eller är det BioWares linje?
Nej, absolut inte. Jag har många slutförda genomspelningar och spelar massor som femshep. Hon är fantastisk att spela som. Hon är stark, fantastisk och Jennifer Hale gör ett kanonjobb som hennes röst. Många BioWare-anställda spelar som femshep. Speciellt sedan vi introducerade ett standardiserat utseende för henne. Vi har ju haft femshep med oss sedan första spelet, skillnaden nu är att hon fått ett ikoniskt utseende.

Femshep?

Varför ser hon ut som Bridget från ”Resan till Amerika”?
Haha, det har jag aldrig tänkt på. Vi hade en omröstning så du får fråga våra fans.

Ni har fått mycket beröm för porträtteringen av henne. Är det inte tragiskt att en kvinnlig karaktär vars beteende är baserat på en manlig porträttering är det enda verktyg spelbranschen har för att framställa bra kvinnliga karaktärer?
Shephard är en krigare, oavsett kön. Vi har porträtterat en krigare.

Du nämnde Omniblade, vad är det för något?
Det är en förlängning av OmniTool som man kan använda i närstrid. Fiende-AI:n jobbar hårdare på att försöka besegra dig, till exempel genom att dela upp sig och flankera dig för att komma nära, då behöver du ibland kunna göra mer än bara knuffa dem bakåt eller ge dem ett slag i ansiktet. Det tunga närstridsslaget med OmniBlade skiljer sig också från klass till klass.

OmniBlade

Ni har koop i spelet. Hur tänkte ni där?
Temat i Mass Effect 3 är ”Galaxen i krig”. Reapers är här och Shephard måste ta striden till dem. Hur man gör det är upp till spelaren. Hur och om man gör sidouppdrag förbättrar man sina chanser med allierade raser att enas mot och förbereda sig inför striden mot The Reapers. Vi kallar det ”Galactic Readyness”. I koop spelar du inte som Shephard utan som andra människor och andra raser i samma strid och koopspelandet påverkar i sin tur ”Galactic Readyness” för ensamspelandet. Du måste inte spela koop eller ensamspelandet för den delen för att få ut hela berättelsen

Val man gjorde i första spelet påverkade det andra. Hur ser det ut inför trean?
Jag vill inte avslöja något om berättelsen, men spelen påverkar varann helt klart. Jag kan säga att vi försöker knyta ihop de lösa trådar vi lämnat.

Som Rachnidrottningen?
Det är en av de lösa trådarna vi har en knut åt.

Ha!
Typiskt, nu försa jag mig.

OBS, den här texten kan innehålla spoilers.

Shephard är tjänstledig och har fråntagits sin rank. Trots det är det överhängande hotet om en attack från The Reapers det enda hon tänker på. Andersson förklarar hur Shephard endast har kommit undan med att göra allt hon gjort för att hon besitter förstahandserfarenhet av fienden. Vi kallas till en stor sal där hon ska berätta vad hon vet. En bas på månen har slutat kommunicera, endast en halvförstörd videlänk finns. I den gryniga bakgrunden ser Shephard former som är bekanta. De bläckfliskliknande enorma teknikmonstrerna har gått till attack!

Snabb huvudräkning säger att de är på jorden om max 8 minuter. Plötsligt skakaer hela marken. Reapers är här och de är inga diplomater.

Utrustningsmässigt tar BioWare ett kliv tillbaka in i klassisk rollspelssfär och jag får inte bara utrusta mig med vapen utan också modiifera dem med extra tillbehör. Loot-a-hoy! Det är inte lika detaljrikt som i första spelet, men det blev snabbt för pilligt och petigt med så mycket utrustning och modifieringar att tillgå. Del två i serien försökte strömlinjeforma men klev lite för långt ifrån, men nu landar vi i en härlig skål av lagom.

Kom igen Mass Effect 3, sluta skära dig själv. Du är vacker som du är!

Grafiken känns mer kontrastrik än tidigare, kanske är det bara inbillning men det liknar mer och mer nyfilmatiseringen av Star Trek. Färgerna lyser klarare och ljussättningen känns påtagligt emo med skarpa konturer och bleka vitor.

Det framkommer att Shephards slutgiltiga strid mot Reapers är huvudtemat. Vi söker ett vapen som sägs kunna förinta Reapers. Ritningarna till vapnet finns bland Protheanarkiven på Mars. Vi beger oss dit men möts av förintelse och Cerberussoldater. Illusive Man har visst andra planer och ser The Reapers som en potentiell tillgång. Den forna arbetsgivaren (briljant spelad av Martin Sheen) sätter käppar i hjulet för oss. Vi får reda på att en infiltratör befunnt sig bland arkiven och vi ser hur denne flyr med ritningarna. Shephard jagar efter och min trötta sargade hjältinna springer som det fanns en rasande eld i henne. Min egen puls jagar i samma tempo och jag styr stressat över hinder, upp för stegar och hoppar över brutna gångbroar.

En kvart tog det. Sen var jag fast. Mass Effect 3 lovar en upplevelse som gör mig knäsvag. Tanken på äventyret får fortfarande nackhåret att resa sig. Den 8 mars hägrar retsamt långt bort.

Jeff Gamon

Jag fick lite tid med producenten Jeff Gamon för att snacka om Starbreeze reboot av det klassiska Syndicate.

Ge mig ditt PR-snack om spelet så vi får det ur vägen.
Det är år 2069 och massiva företag har växt sig så stora att de dominerar politiken och folket genom uppfinningen och försäljningen av ett livsstilsval i form av ett chip. Kort förklarat är chippet en portal till inforversum. man sväljer en tablett och nanobotar sammanfogar detta fantastiska chip i din hjärna som gör att du ser, känner och kan koppla upp dig till infoversum som är det annars osynliga nätverket all teknik och nätverk existerar i. I den här världen har alla de här chippen. Det är ett digitalt system och som vi vet finns det inget digitalt system som är 100% säkert. Chippen kan hackas eller ”breachas” som det heter i Syndicate. De massiva företagens agenter har en militäriserad version av chipen och vår hjälte Miles Kilo har den senaste versionen av de här chippen DART6. Han kan titta på något och breacha det inom några sekunder. När ett chip är hackat har man nästan full kontroll över det och kan till exempel få en fiende att öppna eld mot sina egna eller till och med rycka splinten ur en handgranat och sen stå kvar och hålla i den. DU kan också breacha deras vapen och rustning så gevär misskjuter och sköldar brister med mera.

En stark cyberpunkvibb verkar genomsyra det mesta. Vilka har varit era inspirationskällor utöver de äldre spelen i serien?
För mig är hela chipteknologin och allt det väldigt William Gibsonfärgat. Vi ville inte bara att det skulle vara en cool mekanik rent spelmässigt utan att det ska fungera lite som ett sjätte sinne. Du ser, känner, smakar, luktar och hör, men nu får du en inblick i infoversum – en slags sjätte intrycksvärld. Inte helt lätt att visualisera det i ett förstapersonsspel direkt!

Att dömma av vad jag ser på skärmen ser det väldigt bra ut.
Tack!

Det är också väldigt mycket som händer i bilden, mycket information i HUD:en (HUD, ”Heads Up Display” grafisk information i skärmen, t ex ammunition och hälsa, reds anteckning)…
Det är en knepig en det här. Det är ett väldigt intensivt spel och det är inte bara en förstapersonsskjutare. Vi har ju till exempel hela breach-mekaniken, så det är mycket information som vi måste förmedla, men det man märker är att ju mer man spelar desto mindre märker man mängden information som man tar in för man fokuserar på sitt sikte. Resten finns i periferin, men man tar fortfarande in allt. Sedan försöker vi göra informationen kontextkänslig, så bara det som är av vikt för den situationen man står i just nu är det som premieras i HUD:en.

Är det stor skillnad på ensamspel och koop?
Ja. Koop för oss är inte att spela samma grej fast i lag. Det är helt separerade kampanjer. Ensamspelandet är förstås berättelsedrivet och väldigt fokuserat på en persons framskridande. Det är en riktig Starbreezeupplevelse med stämning och en mörka undertoner. I koop berättas historien om Walt Weston och hans nya syndikat West Meld Solutions och dess resa att erövra territorium från de tre stora (Eurocorp, Aspari och Cayman Global). I koop har vi nio separata uppdrag som inte finns i ensamläget, du har fler breachfunktioner och vapen som har skiljda uppgraderingsträd från annars.

Något kompetativt flerspelareläge?
Nej, det hör inte hemma i Syndicate.

Jag antar att du spelat originalspelen?
Ja, självklart. I mina glada ungdom.

Den stora snackisen på nätet är ju förstås hur det här nya Syndicate skiljer sig från de gamla. Kan du ge mig en översiktsbild av hur spelen skiljer sig?
Vi utgick från originalen som start för spelet, men vi ville också göra något nytt – ett Starbreezespel. De äldre spelen har en del fantastiska inslag som känns aktuella nu också och vi vill förnya dem. Plocka isär dem och montera ihop dem för ett modernt spel. Cyberpunkvärlden, fyra agenter som sammarbetar, att storma genom fiendelinjen, coola futuristiska vapen, forskning och teknologi, etc. Det vi gjorde var att vi tog de ingredienserna och gräddade om dem, så att att säga, för att göra moderna kakor.

Med de inspirationskällor du nämnt väcks min törst efter en massiv tvist i berättelsen. Säg inget, men kan du hinta ifall jag kommer vara lika törstig efter Syndicates sluttexter?

Svårt att hinta utan att säga… Jag kan säga att vi spelar på klassiska cyberpunkteman om det svarar på din fråga.

Läs gärna Tommys ”händerna på”-intryck av spelet.

På lördag är det dags för #barcraft. Det har jag läst på twitter. Jag fattar ingenting om Barcraft, men det gör Ina Bäckström så jag frågade henne.

Ina Bäckström

Vem är du?
Jag heter Ina Bäckström och är en av fem som arrar BarCraft med BarCraftSE och BarCraft Stockholm. De andra är Lowe Bäckström, Johan Ronströn, Vidar Egner och Linus Svensson. Till vardags pluggar jag speldesign på Futuregames i Stockholm och jobbar delvis med esport vid sidan av plugget tillsammans med Amok Studios. Jag har spelat StarCraft sedan det kom ut och har investerat mycket tid och kärlek i spelet, precis som alla andra i BarCraft Crew.

Vad är Barcraft?
BarCraft (kommer såklart från StarCraft) är tänkt som en sportbar fast för esportsfans. En pub man kan gå och sätta sig på, ta en öl och kolla på datorspelsmatcher, i detta fall StarCraft, precis som man gör med vanlig sport. Målet är att i det långa loppet ska man inte behöva en grupp som ansvarar för BarCraft utan att pubar till och från sänder esport på eget initiativ. Som det ser ut nu har det varit fullt varje gång vi streamat och det blir lite mer feststämning än sportbar. Jag tror att många tycker att det är väldigt kul att ha ett sammanhang där man kan snacka och kolla på StarCraft mer än på nätet.

Men är det verkligen någon som bryr sig om e-sport? Det är ju inte som fotbollsvm ju!
Ja! Esport växer hela tiden. Ännu är det inte lika stort som vanlig sport, men jag tror absolut att det kan bli så i framtiden. En av sakerna som talar mot det är dock att tekniken hela tiden utvecklas och spel blir gamla, vilket inte på samma sätt gäller sporter som funnit länge.
Fans av StarCraft är väldigt passionerade och hängivna och för vissa är det det absolut största intresset (som många vanliga sportfans alltså). jag har spelat StarCraft i 12 år så det är ett intresse som hänger med. De som spelar är också otroligt investerade, och nu när utvecklingen tagit fart på riktigt kommer förhoppningsvis fler kunna försörja sig som progamer.

Arrangörerna Vidar Egnér, Johan Ronström, Lowe Bäckström och ägaren till The Crib, Johan Holmstedt. Bilden från Gametalkerz.se

Jaha, men hur ofta är det barcraft då?
Det beror på vilka turneringar som finns att streama, om lokal finns tillgänglig (håller till på Crib, på Sveavägen 55) och i viss mån också hur mycket tid vi som arrar har.

Hur har det mottagits?
Bland esportsfans har vi fått mycket fint bemötande. Det är ju en bra och avslappnad plats att träffa folk med samma intresse på, som inte är vid tangentbordet. Fler gånger har folk kommit fram och tackat för att vi fixar BarCrafts och det är jättekul och gör att man vill fortsätta. När man märker att folk uppskattar det och vill vara med blir det ju en mening med det hela.
Vad det gäller fans av mer konventionella sporter har vi till och med delat lokal med fotboll ett par gg då viktiga matcher i både fotboll och StarCraft spelats samma dag. Det har gått jättebra och fotbollsfansen kom över till ”vår” sida av lokalen och ställde frågor och var intresserade.
”vanliga” nördar bryr nog inte sig så mycket.

Varför har e-sport plötsligt blivit så populärt?
Plötsligt är nog inte rätt ord. Jag kan nog främst tala för StarCraft, inte de andra esporterna, men det har växt rätt stadigt de senaste åren. Brood War var också väldigt stort, speciellt i Korea såklart. Efter StarCraft2 kom ut har det dock snabbt blivit ännu större och det finns såklart många faktorer som påverkat. Bland annat har fler företag börjat få upp ögonen för esporten och den nya marknaden som den erbjuder. Det är i dagsläget mycket svårt för en enskild person att försörja sig på esport, men desto mer pengar som kommer in desto bättre kan det bli för de som arbetar med det och i och med det kommer det kunna stabilisera sig. Men självklart är det intresset hos fansen som driver främst.

Om man inte kan ett skvatt om spelen, vad får man då ut av att gå dit?
Det är roligt att vara där inte minst för att det är bra stämning och folk är väldigt engagerade i matcherna. Besökarna gillar att prata och man kan snabbt lära sig grunderna om man bara frågar nån. Crib är dessutom ett fint ställe och kanske hittar du ett nytt favoritintresse? Och så finns det ju öl!

Är det inte bara feta källartroll som går dit?
Nej, det är väldigt blandat. Och fler tjejer än man kan tro. Jag är glad över både BarCrafts pubar och hur snacket går på forumet (dvs facebookgruppen). Tonen är väldigt trevlig, folk delar gärna med sig av både tankar och åsikter och annat, och nu under den amatör-turnering vi anordnat har folk lagt upp när de streamar, replays av sina matcher eller matcher som de kommenterat. Jag upplever att folk har en vilja av att dela sitt intresse med andra och skapa en gemenskap, och gör det på ett schysst sätt. Internet kan ju i andra fall vara väldigt kaxigt, ibland riktigt jävligt, men på BC är medlemmarna måna om att delta och se till att communityt håller sig trevligt. Att folk håller en så bejakande inställning till både BC och de andra som kommer till BC eller pratar på forumet gör mig personligen väldigt glad och får mig att vilja fortsätta att jobba med projektet. Och så ska det ju också vara, BarCraft är en pub och knappast blodigt allvar. Det ska vara kul för alla helt enkelt.

Vad saknas i Barcrafts koncept?
Svår fråga, vi är ju en så ny organisation. Man kan ju ha massa visioner för hur det ska se ut i framtiden, men för tillfället är jag rätt nöjda. Men möjligen att vi alla i Crew hade ännu mer tid att lägga ned på BarCraft.

Något annat du vill tillägga?
Det är väldigt kul att jobba med, speciellt eftersom de flesta som dyker upp på pubarna är engagerade och hjälper till. Vi gör alla detta gratis och på den fritid vi har och vi vill gärna fortsätta ha BarCraft så. Gratis och öppet för alla och att det är folks intresse och passion för esport som driver initiativen.
Nu på lördag sänder vi och spelar finalen i vår egen barcraft-turnering på The Crib, Sveavägen 55, från kl 17.00 och streamar på BarCraftSE på twitch.

Var kan jag ta reda på mer om det här?
Vi har en hemsida på www.barcraftsverige.se men huvudsakligen håller vi till i vår grupp på facebook: BarCraft Stockholm. På twitter heter vi @BarCraftSE, och man får gärna följa oss arrare också @Inabackstrom @huxflux @lowebackstrom @johanronstrom.

Igår skar jag mig riktigt jävla illa. Jag klippte toppen av både min tumme och pekfinger på vänster hand. Det gör riktigt skitont. Särskilt när jag spelar tv-spel, skriver på ett tangentbord eller andas. Inspirerat av den här smärtan kommer veckans söndagslista luta åt det smärtsamma hållet. Utan vidare krusiduller får ni nu: De mest smärtsamma sätten att dö.

Mortal Kombat fatalities

Det känns nästan lite för givet att ha med Mortal Kombat på den här listan, men självklart har Midways blodkalas sin rättfärdiga plats. Få saker kan göra så ont som att få sin ryggrad utsliten eller att bli bränd till döds av andedräkten från ett skelett. Den här listan skulle kunna fyllas med bara fatalities. Det som gör att de hamnar så här långt ner i rankningen är att den känns mer komiska än våldsamma. Jag tänker inte på att det skulle göra ont, jag garvar åt hur det absurt det är.

Motorsågsdekapitation i Resident Evil 4

Det ser visserligen ut att gå rätt snabbt men tanken på den där klingans tänder som gnager sig genom skinn, kött och nacke ackompanjerat av en blodfontän (fun fact: halshugger du någon är blodet som sprutar ut rosatonat i färgen eftersom det är så syrerikt, true story).

Zombifiering i Metal Slug 3

Det här spelet innehåller något av världens främsta pixelarbete och animation och ingenstans är det så märkbart obehagligt som när våra hjältar får zombiespott på sig vilket får dem att smälta ihop. Sedan följer en märklig serie av händelser. Blixten slår ner i ens gravsten vilket gör att man reser sig och går igen. Kött ruttnar av från ens ben och ögonrinner ut som äggvita. Värst av allt är att man numer fått en livsfarlig attack – att kräkas en blodgeiser på ens stackars fiender.

Spetsad i munnen i Dead Space 2

Först slits din arm av, sedan lyfts du till taket av kyrkan och slängs ner på marken så revbenen spräcks. Vidare fäller monstret ut en kloliknande arm och svingar den mot din skrikande mun. Du penetreras med en sådan kraft att du nästan inte hinner märka att armen är på tok för stor för att rymmas i din mun, men så spricker dina kinder vid mungipan. Dina käkmuskler dras loss och slutligen exploderar ditt skallben av trycket inifrån.

Spetsad av spindeln i Limbo

Få saker är så läskiga som jättestora spindlar, till och med popcornursäkter på vita duken som Eight legged freaks är obehagliga. I danskutvecklade Limbo finns alla läskiga spindlars moder i den enorma svarta besten. Att se pojkens ögon slockna efter att ha blivit spetsad från fontanell till rektum gör inte bara ont, det lämnar kvar psykologiska sår som aldrig läker.

Vad som är årets snyggaste spel är aldrig en lätt en uppgift att utse, en del väljer att gå efter teknisk briljans, snygga shaders och annat krafs. På Svampriket tycker vi det är sanslöst tråkigt. Som att ge den snabbaste bilen högsta betyg för komfort ungefär. Nej Snygghet för oss är en kombination av välanvänd teknik, art direction och elegans. Därför är spel som Resistance, Gears of War och andra grafiska muskelverk rätt lätta att stryka från nomineringslistan. Hos oss krävs det mer.

Bastion

Supergiant Games tar hem bucklan i år för sin otroliga charm och sin sanslösa detaljnivå. Det sägs att konceptet med den svävande staden tog fram för att de ville ha isometrisk vy men också se himlen. Det bindgalna receptet ledde till 2011 snyggaste spel, alla kategorier. Om vi ska bryta ner det i fraktioner ser vi först och främst en mjuk och len animation på alla figurer och bakgrunder. Färgvalet sedan osar myspys och för tankarna till Fylke när det är som allra trevligast. Karaktärsdesignen är enkel och tydlig, men med omvälvande djup. Se bara på Zulfs prydliga mörka hår i bjär kontrast mot pojkens rufsiga ljusa. Allt för att förtydliga de kulturella skillnaderna mellan Ura och Caldeonia. Fiendedesignen följer en liknande stig.

Världen som byggs upp under dina fötter bidrar också det till den sköna helheten. Mjuka fina animationer som skapar en rigid men också lätt känsla. Att världen i sig också är fullproppad med gammalt gods, krukor, tyger och annat krimskrams får det verkligen att pirra i oss som spenderat veckor med att förlora oss i charmiga fantasyböcker med lummiga beskrivningar av värdshus med täljda ölkrus och skattkistor av tyger, guld och juveler.

Bastion är en pärla som får gammalt hederligt hantverk att kännas modernt och 2011 utan nostalgikänslor kring tvådimensionell grafik.

Se själva!

The Binding of Isaac

Isaac lever med sin mor i ett hus på en kulle. Han spenderar sina dagar med att rita och leka med sina leksaker medan hans mor ser på kristna tv-kanaler. En dag hör modern en röst från ovan som förklarar att synden har korrumperat hennes son och att han måste renas. Som den gudfruktiga kvinna hon är lyder hon och tar ifrån Isaac hans leksaker, tv-spel och till och med hans kläder.

Rösten deklarerar då för modern att Isaac måste avskärmas från omvärlden. Lydigt låser hon in sin son på hans rum.

Rösten hörs en tredje gång. Isaacs moder får höra att hon varit en god kristen, men att hennes övertygelse nu ska sättas på prov – Isaac måste offras. Hon går med beslutsamma steg in i köket och kommer ut med en stor kniv i handen och siktet på den lille pojkens rum. Genom en springa ser han sin vettvilliga mor närma sig. I panik finner han en lönndörr som han snabbt flyr ut genom.

Så inleds årets indiespel.

The Binding of Isaac är ett Rouge-like actionrollspel i 2D-vy, utvecklat av Edmund McMillan, känd bland annat från Team Meat, och Florian Himsl. Spelmässigt kan det liknas vid tempel från The Legend of Zelda till NES. Spelet delas upp i våningar där antal rum, deras sammanfogning och innehåll slumpas för varje spelomgång. Inga fiender återföds när de väl bekämpats vilket tvingar spelaren att hushålla med de power-ups som ges. Varje våning avslutas med en boss.

Om vartannat ges vi också ögonblicksbilder ur Isaacs liv om att inte vara god nog för sin mor eller hur de jämnåriga trakasserar honom. Bilderna ses genom hemska mardrömmar som den nakne pojken bevittnar för sitt inre genom bittra tårar av salt och svek.

Att spela The Binding of Isaac kan påminna om att ha vätskebrist en het sommarmorgon när inte en endaste droppe hägrar i framtiden. Trots det, eller kanske tack vare det, är det njutning att plåga sig. Det är en späkning utan gudfruktan och en resa som genom Goyas mörkaste dukar. Allt jag vill är att den lilla Isaac ska bli fri. Jag vill ropa att det blir bättre – att allt till slut ska bli bra, men jag litar knappt själv på mina ord.
Jag törs inte sluta spela. Startar om. Igen och igen och igen. Det måste bli rätt. Isaac förtjänar ett lyckligt slut.

Jag kan inte svika honom.

Inte jag också.

Bubblare

Bastion, Supergiant Games debut blev ett härligt dopp i ett bollbad av undersköna världar, gnistrande musik och supersnygga berättarröster.

Nolan North är bland de hårdast arbetande röstskådisarna i branschen. Hans talanger går fran allvar till skratt, gråt till glädje. Med en sådan bred repertoar är det inte konstigt att han hörs i vart och varannat spel.

De nominerade är:

• Desmond Miles, Assassin’s Creed Revelations
• Nathan Drake, Uncharted 3: Drake’s Deception
• The Penguin / Black mask / Inmates, Batman: Arkham City
• Additional Voices, Rage
• Additional Voices, Spider-Man: Edge of Time
• Cyclops / Adrian Luca’s Dad /Additional Voices, X-Men: Destiny
• Major Reynolds / Additional Voices, Transformers: Dark of the Moon
• Captain K’nuckles / Father / Mojo Jojo, Cartoon Network: Punch Time Explosion
• Space Core / Fact Core / Adventure Core / Defect Turrets, Portal 2
• Gorman, SOCOM 4: U.S. Navy SEALs
• Deadpool, Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds

Och vinnaren är:

The Penguin, Batman: Arkham City

Norths fräsiga tolkning av Oswald Chesterfield Cobblepot III eller Pingvinen som de flesta känner honom är träffsäker och unik. Att spela en Batmanskurk är ett hedersuppdrag i Hollywood och att axla en roll som tidigare gjorts fantastisk av äldre kollegor måste vara en uppgift man tar sig an med skräckblandad förtjusning (fråga bara Heath Ledger).

North lyckas med konststycket att göra Cobblepot farlig. En tvärhand hög liten tjockis är inte särskilt skräckinjagande, men den ovanligt välhärmade Cockneydialekten blandat med en sargad väsande heshet säljer konceptet med bravur.

I Skyrims enorma värld möter man ibland spelets läskigaste fiender. De har en sådan enorm kraft att när de slår med sina klubbor förvandlas Newtons tankar om gravitation till förslag snarare än lag.

Bubblare:

Giraffmannen (Battlefield 3):

Punk [pngk]
A movement characterized by anti-Establishment slogans and outrageous clothes and hairstyles. A culture, especially of young people, with values or lifestyles in opposition to those of the established culture.

Priser går till.

Shadows of the Damned

Suda 51 har haft uppkäftighet som sitt signum. No More Heroes och dess uppföljare är tydliga bevis, men i Shadow of the Damned togs konceptet till sin fulla kapacitet. Spelet tvekar inte en sekund över att narra alla spelkonventioner och uppfattningar. Upplägget med hjälte räddar dam i nöd får en motorsåg vid ankeln, absurditeten med märkliga fetchquests får sig en rejäl törn (bäbisdemondörrar kräver jordgubbar, WTF!?!). Antagonisten påpekar hela tiden hur mycket större vapen han har än vår hjälte (eftersom ”rädda-bruden”-äventyr i spelvärlden allt för ofta egentligen är penismätartävling). Det kryllar av fallosar och skämt.

Till synes kan man misstolka det som ytterligare ett Duke Nukem, men här används all barnslighet, absurditet och sexualisering som ett vapen för att kritisera spelbranschen och dess konventioner. Suda är inte en äckligt porrgubbe (eller kanske, jag har aldrig träffat karln) utan en arg och uppkäftig spelmakare som vill slå sönder etablissemanget.

Gameplaymässigt är det inte mycket mer än en dussinshooter, men punk ska inte låta så bra heller. Det är kraften och viljan som bryter sig genom och blir större än ”spelbarheten”.

Fotnot: Jag vet att Shinji Mikami också var med, men hans arbete låg främst i gameplay, inte i temat.

Bubblare

• Rage – Våldsamt, smutsigt, oförutsägbart och fullt av tekniska brister.
• Saints Row the Third – Om Shadows of the Damned är ”God Save the Queen” är Saints Row the Third ”Blietzkrieg Bop”. Bättre gjort, men inte lika argt.

GoldenEye Reloaded – Att ge ett skitfult spel ny kostym kan väl vara kul, men när inte ens den biten imponerar och resten utvecklades för 14 år sedan säger vi nej tack.

Jag har aldrig fastnat för sandlådespel. Allt för ofta slarvar jag bort mig i huvudlinjen i spelet och spenderar all min tid på att skapa kaos och fly poliser eller annat som håller mig borta från uppdragen. Jag har alltid tyckt att kontrollen lämnar mycket att önska, särskilt i skjutandet. Plötsligt dimper Saints Row the Third ner i min brevlåda.

Mycket skeptiskt startar jag spelet och slungas in i första uppdraget. ”Jag ska väl skjutsa någon till högkvarteret eller så” tänker jag bittert.

ICKE! Jag är på ett flygplan och måste skjuta mig fram till cockpit. Sagt och gjort. Jag tar mig fram och öppnar den stora bagageöppningen i bak på planet, sedan följer en resa tillbaka och jag måste hoppa ur. Fritt svävande i luften bland bråte navigerar jag mig med pyttesmåmarginaler runt en massa lådor och annat som faller ur planet.

Jag lutar mig framåt för att öka farten och tar sikte på det störtande planet. Likt en John MacClane på steroider kraschar jag in i planet igen för att ta ut fienden som försatt mig i situationen. Jag gör mitt bästa för att döda honom och flyger sedan ut igen i luften. Störtdyker för att hinna ikapp min partner och sedan fäller jag ut en fallskärm och landar på stadig mark. Vilken resa!

Saints Row the Third inleder med en käftsmäll och lugnar inte ner sig för en sekund. Jag ska ta över staden Steelport, som jag landat i, på de mest galna sätten som kan tänkas. Uppdragen varierar från att ha ihjäl speciella fiender till att med flit bli påkörd (med over-the-top-ragdollfysik) för att göra försäkringssvindleri.

Allting är skruvat i Steelport. Gängen består av Lucha Librewrestlare, sexiga femme fatales i raffset och emoninjor med laservapen för att nämna några. Ett DLC-vapen som följer med nyköp skjuter ut söta bläckfiskar som tar över fiender och gör de till allierade samtidigt som bläckfisken piper ur sig ursäkter för vad den gör. Stans bästa närstridsvapen är en gigantiskt lila dildo.

Karaktärerna jag stöter på är också de från samma bok. Zimo är en hallick med zebramönster och guldtänder. Hans röst går konstant genom en autotuner för att det är mer ”pimp” så,. Olag är ett genetiskt experiment som får Bane att se ut som pojkscout. Inget är heligt och inget tas på allvar. Röstskådespelarna är förvånansvärt bra och manuset är, på allvar, bland de bäst författade i år. Att man får välja sin egen röst är välkommet och utbudet är också här rikt. Favoriten blir förstås zombierösten som mest bara gurglar och stönar. I en scen sitter jag och en gängpartner i en bil och så går Sublimes – What I Got igång på radion varpå vi spontant sjunger med i hela låten. ”Loving is what I got / dwuarghl bowaergh-dubbae!”. Det här är det närmsta vi kan komma i spelväg till de grindhousehyllningar vi sett från Tarantino. Hade inte spelet gjorts med den nätta fingertoppskänsla Volition visar upp hade det varit lätt att avfärda det som töntigt, sexistiskt och oansvarigt, men skillnaden mellan det här och säg Uwe Bolls filmatisering av Postal är att det här görs med hjärta. För varje dildo, nakenscen och psykotisk bärsärkargång finns det ett skratt av glädje. Det är absurt och överdrivet och inte någonstans hyllar man gänglivsstilen utan snarare får vi se hur jävla dum den är i sin kärna, under all galen topping. Det är ett komplicerat recept, men kocken kan hantera det.

Saints Row the Third tar tillvara på mitt sätt att balla ur i sandlådan och gör det till något positivt. Med några få undantag är alla sidouppdrag härliga och utmanande att göra. Huvudberättelsen är som tagen ur en tolvårings önskedrömmar, fast exekverade med mästerlig och erfaren hand. Principen är kaka på kaka på kaka med värre och värre grejer, vilket snabbt borde bli ointressant men Volition har fantasibanken att hela tiden ta i lite mer och skjuta från oförutsedda håll vilket håller det intressant.

Saints Row the Third är ett sandlådespel för mig. Rockstar har aldrig ens varit i närheten.

Jag har spelat detta paralellt med min flickvän så istället för att göra en regelrätt recension satte vi oss ner diskuterade spelet istället.

Samson: Summera litegrann om storyn utan att ge spoilers.

Frankie: Det här är det femte i ElderScrolls-serien eller hur? Jag antar att man har en djupare förståelse för världen om man hängt med i de andra, vilket inte jag har.

Samson: Det här utspelar sig ändå två hundra år efter Oblivion.

Frankie: Ja, men det är ända samma universum och saker som hände där refereras till här. Det börjar hur som helst med att man har blivit tillfångatagen för att man är en del i rebellstyrkan Storm Cloaks. Det är ett krig mellan två sidor som anser sig ha rätt till tronen och du har på något sätt hamnat på en fängelsetransport och är på väg till din avrättning. Här får man göra ordning sin karaktär, ras och utseende och så. Du kan vara katt, ödla, lite olika sorters människor och alver

Samson: Skönt att alverna är så fula. I vanliga fall är ju de någon slags änglalik ras, men här är de lågstatus och smutsfula.

Samson: Det lyfter fram problematiken med moral som stort.

Frankie: Ja, och att varje beslut ger konsekvenser.

Samson: Hur gillar du slagsmålssystemet.

Frankie: Jag kör på dubbelhänt – det är riktigt kul. jag känner mig så stark ”Öh! Hammare i HUVET! DUH!” typ. Sen är själva slagsmålen inte så komplicerade. Man fattar ganska snabbt hur man ska blocka och slå. Jag upptäckte visserlgien inte att slå-funktionen var tryckkänslig så jag slog med största kraft de första minutrarna (skratt). Jag kan tycka det är lite meck med att plocka fram rätt grejer ibland. Jag kör kombinerat närstridsvapen och magi och då blir det bökigt när jag måste in i en meny och stöka innan jag kan byta. Det finns ett system att man kan sätta vissa grejer som favoriter som nås lättare, förstås, men det är inte optimalt.

Samson: Annars har ju Skyrim fått mycket beröm (och kritik) för att det är så anpassat till en kontroll.

Frankie: Jo. Trots den missen är det ändå en viss finess i slagsmålen. Jag lär mig nya grejer hela tiden allt eftersom jag spelar också.

Frankie: Det är så förbannat vackert överallt. Det finns en snabbresefunktion att man kan peka på en plats man redan besökt på kartan, men jag springer nästan alltid själv. Det händer grejer hela tiden. Från ingenstans kommer något jävla kattdjur och man skriker till och blir tokrädd för att man håller på att dö. Det är också en fin variation i miljöerna, det är inte bara vackra solnedgångar utan det finns även bayou-områden, kargigt berg, sommarängar och så vidare. Alla årstiders känns representerade. Det gör också väldigt mycket att tiden alltid går och förändrar världen. Väder och solljus och sånt.

Samson: Du nämnde fiender…

Frankie: Ja, det är en grej jag stör mig på. Det finns hopp i svårighetsgraderna bland fiender. I början finns det till exempel områden man inte törs gå in på för där finns det magiker och plötsligt har men ett jävla magiskt isspjut i magen. Man måste liksom preppa sig. Jag spelar som en brutal tvåhandsyxslungare med lite magiknep och så plötsligt måste jag ha speciell magiskyddande rustning och lära mig hur jag ska blocka magiattacker.

Samson: Som om du blir bestraffad för att du valt en spelstil?

Frankie: Mmm. En annan grej är loot. Det är väldigt mycket och man orkar inte bära så mycket. Man kan ju ha med sig någon som man kan lasta av på.

Samson: Som en packåsna?

Frankie: (skratt) Ja. Det blir bökigt ibland för de har ju också en gräns för hur mycket de kan bära. Ibland skulle jag vilja kunna skicka iväg honom eller henne till närmsta by och bara ”Här, sälj av allt det här. Jag skiter i vilket pris du får.”

Samson: Det är många olika system i Skyrim.

Samson: Det känns som att de erbjuder ett enormt prisma av vägar att ta, men försöker du ta alla misslyckas du. Man måste välja sin väg.

Frankie: Men det gör det också spännande att spela om spelet. Det finns så mycket att göra.

Samson: Jag älskar att det finns system för allt som händer. Världen finns liksom även utanför platsen jag är på. Fiender kan möta varann utan din inblandning och när som helst kan ju en drake svepa ner och skapa kaos. Jag minns ett bergspass jag brukade ta mig över och vid ett tillfälle sitter en jävla drake där uppe och jag är på tok för svag för att bara random fälla en drake. Det tvingade mig att gå runt berget vilket i sin tur ledde till att jag hittade nya bestar och grejer. Det hade jag aldrig varit med om om det inte vore för att draken just då råkade sätta dig där jag brukade gå. Världen liksom händer runt mig hela tiden.

Frankie: Jag gillar att du kan vara i en stad och hålla på med något och ser du en skugga glida förbi och så inser du att SHIT! Det är en drake ovanför! Jag minns att jag höll på med någon enkel fetchquest och bara paff! så landar en drake framför mig. ”Fuck it!” tänkte jag och gick loss med min yxa och lyckades döda den! Vilken känsla! Man känner sig så sjukt mäktig när man sänker en drake.

Skyrim är verkligen helt enormt det känns som att det finns hur mycket som helst. Jag känner knappt att jag kan göra spelet rättvisa. Jag har spelat hur många timmar som helst redan men det känns som att jag bara tuggat lite i hörnet på en stor macka.

Samson: Hur verkar mackan då?

Frankie: God!

Varning! Den här texten innehåller spoilers.

Långt innan det fanns internet spred sig information och misinformation kring spel. Kanske är det de gamla lösenordssystsemen och de gömda koderna som skapat fenomenet. Oavsett varför har det mer än en gång spridits osanningar om spel. Jag talar nu inte om en bajsnödig SVT-rapportmiss eller en klumpig Janne Josefsson utan om myter som sprids bland spelare. Jag har här samlat några av mina favoriter.

5. Återuppväcka Aeris, Final Fantasy VII

Det här måste vara den mest spridda spelmyten jag hört talas om. Aeris död skakade hela spelvärlden. Vi var inte särskilt vana vid att förlora nyckelkaraktärer och definitivt inte på det defintiva sättet som vi fick i Final Fantasy VII. Många spelare kunde inte hantera faktumet utan förnekade in i det sista att vi sett Aeris för sista gången. Ett otal guider för att återuppväcka henne spreds som en löpeld, vissa påstods till och med komma från en avhoppad Squarekodare. Den lilla glimten vi får av damen i Midgarslummens katedral eldade bara på myten. Men även om du samlat alla mastermateria i maxlevel eller har dödat samtliga Weapons så förblir blomsterflickan stilla och kall, förevigad i spelkulturen som dödsfallet vi vägrade erkänna.

4. Luigi, Super Mario 64

Mario har alltid haft sin bror med sig på sina äventyr, men när Nintendo 64 släpptes saknades plötsligt det syskonliga pluralsubstantivet från titeln. Fysiken i spelet var till bredden fylld av buggar och detta blev det vatten som behövdes under Luigiletarkvarnen. Det påstods att man skulle ta sig till slottstaket helt utan stjärnor, andra menade att man skulle ha samtliga. Som bensin på elden var spelets texturer otydliga och kladdiga och lätt att se både Jesus, Elvis och Luigi i. Många svär fortfarande vid sina mödrar att de ser texten ”L is real 2401″ på fontänen på baksidan av slottet.

3. Skaffa Triforce, Ocarina of Time

Uppmärksamma spelare noterade att trekraften var avbildad i menyn i vad som såg ut som hål som skulle fyllas. Likt Barney Stinsson utbrast de i kör ”CHALLENGE ACCEPTED!” och sökte Hyrule med ljus och lykta efter de tre åtråvärda trianglarna. Andra mysterier i spelet spann vidare på myten, bland annat en, fortfarande idag oförklarad, balkong i Zora’s Domain som inte gick att nå eller de utspridda Stones of Truth. Teorier och guider från trovärdiga till rent idiotiska beskrev vad som skulle göras, men förgäves. Kanske var det menat att ett 64DD-tillägg till spelet skulle vara en jakt efter trekraften. Kanske tyckte Nintendo bara av bevelfiltret var riktigt snyggt.

2. Jill Valentine tar av sig kläderna, Resident Evil

Resident Evil blev Capcoms definitiva återkomst efter ett par skakiga år med uppföljare och Super Turbo-versioner. Resident Evil var något så ovanligt som ett spel för vuxna. Det var blod och skräck och zombies. Rykten spreds snabbt att det givetvis också fanns tuttar. Om man i rummet där man dödar ormen högg med kniven x antal gånger i eldstaden skulle hon fortsätta resten av överlevnadsäventyret enbart i underkläder. Fullständigt nonsens förstås.

1. Shen Long, Street Fighter II

Den här misinformationen är tydligen en kombination av en felöversättning och ett aprilskämt. När Ryu vunnit en match förklarar han ”Om du inte besegrar min Rising Dragon Punch kan du inte vinna!” på japanska. När detta skulle översättas till engelska uppstod ett missförstånd. ”Shen Long” betyder den andliga draken och kommer från kinesisk mytologi. Ryu kanaliserar denna i sin attack och således deklarerade Ryu istället “You have to defeat Shen Long to stand a chance.”. Den amerikanska tidningen Electronic Gaming Monthly (EGM) baserade sitt årliga aprilskämt på felet och publicerade komplicerade och utförliga beskrivningar av hur och vad man skulle göra för att låsa upp Ryus och Ken legendariska tränare Shen Long (en fabrikation av amerikanska Capcom som skrev detta i manualen till spelet). I själva verket fanns det förstås aldrig någon Shen Long. Berättelsen blev dock på sätt och vis verklighet när Ryu och Kens tränare Gouken dök upp som spelbar karaktär i uppföljare.

Någonstans under nittiotalet satt jag framför min episka spel-PC som hade hela 166 Mhz Pentium-processor och 16 MB ram. På den spelade jag Quake. Varje dag. Jag konsumerade spelmedia som tjocka äter kakor. I en speltidning jag inte minns namnet på (PC gamer?) fick jag tillhörande skivor och bland de ihopslängda demoversioner av aktuella spel fanns en hel skiva fylld med extramaterial till Quake. Bland dessa fanns något jag aldrig sett förut.
En speedrun.

Jag krånglade mig genom den komplicerade processen av att placera filen i rätt mapp och starta Quake med rätt parametrar (MS-DOS, maddafakkas, look it up) och sedan dra ner konsolen med tilde och skriva ”PLAYDEMO /Speedrun_1947.dem”

Framför mig spelades Quake av en expert. En galen finne som lyckats hitta, vad man då trodde var, den perfekta planen för att spöa Quake på svåraste svårighetsgrad snabbast möjligt. Tiden och teknikerna har sedan länge slagits av andra, men då var det som att titta på Michael Jordan i hans glansdagar. Vilken skicklighet!

Tack och lov finns det e-sport. Där den galne finnen och alla andra visat hur de överlistad en programmerares bandesign finns här istället en ny nivå. E-sportare behärskar inte bara system utan kan dessutom hypnotisera spelmekanikerna att lyda deras flinka fingrar i kampen mot en annan människa som även den sitter på samma magiska kraft. De digitala duellerna har samma kittlande känsla som mina gamla speedruns men med tillägget att varje match också är en unik uppvisning i tekniker och kontratekniker. Det är reaktionärt och dynamiskt och jag älskar det.

Fler har också upptäckt tjusningen med att beundra dessa tangentbordskungar och drottningar. Fenomenet Barcraft där en ser på matcher på storbild på sportsbarer växer så det knakar och till och med gammelmedia har hakat på med SVT:s satsningar på webben.

Så varför tar jag upp det här nu? Finns det en poäng med den här ytterst personliga lilla anekdoten? Jajjekorv!

Jag har knappt spelat de spel som tävlas i nuförtiden, men det gör inget – jag sitter som klistrad ändå, tack vare allt välgjort arbete av kommentatorer och intervjuer.

Två olika strömmar på SVT Play kommenterar svenska experter spelen Counter-Strike, Starcraft 2, Heroes of Newerth, Quake Live och Super Street Fighter IV. Reportern (och sötnosen!) Jesper Englin bjuder också på exklusiva och närgångna intervjuer med e-sportens största stjärnor.

Missa inte tidernas e-sporthändelse i Sverige – Rematch Live från Dreamhack Winter 2011! Sändningarna startar lördagen 26 november 11:50.

Du hittar dem här.

Det här kan vara den svåraste recensionen jag någonsin skrivit. Jag har ingen riktig relation med Halo Combat Evolved. Jag spelade det knappt när det var nytt och har aldrig riktigt känt att jag haft ett behov att besöka Master Chiefs första äventyr.

Halo Combat Evolved Anniversary Edition torde kanske vara utmärkt för mig med sin uppdaterade presentation och med tillagt flerspelarläge. Något med spelet känns dock… spretigt. Den moderna grafiken ser bra ut och den nyarrangerade musiken känns passande högtravande för serien.

Spelet, däremot, känns gammalt och segt. Det märks att både serien och genren har utvecklats sedan 2001. Med den uppfräschade presentationen blir det dessutom extra tydligt. Det är som att mina förlåtande ögonen tagit semester för att lapa sol i grafiken och istället är det deras kritiska praktikant som surt deklarerar ”Fyfan, vad kasst!”. Spelmotorn är samma som i spelet från 2001 vilket gör att animationer ser styltiga och fyrkantiga ut. Jag ser inga mjuka löpningar i kurvor som liknar sinus utan istället verkar alla springa efter spår i marken som kan svänga exakt 45 grader, Varken mer eller mindre.  Filmsekvenserna bär det största hundhuvudet. Dels är bilduppdateringen stundtals haltande, men främst ser ansiktena ut som stryk. Nej, jag måste rätta mig själv. De ser helt OK ut, men de rör sig så kackigt och fult att det ser läskigt ut. Som om man satt in servomotorer i skyltdockor så att de statiskt kan gapa och stänga munnen, men inget mer.

Haloserien har ofta beskyllts för att ha soldat-AI som är lika hjälpsamma som Eric Cartman och här är refrängen på klagosången. Jag har dött för att mina mänskliga kollegor står i vägen så jag blir skjuten, jag har blivit knuffad ner för raviner och jag har sprängts för att de kastar granater in i väggen vi båda tar skydd bakom.

Vem är Halo Combat Evolved Anniversary Edition egentligen för? Vi som aldrig spelade originalet ser bara allt som har förbättrats i senare delar. Kanske är det för nostalgikerna som längtar efter att återuppleva äventyret. – men de har väl kvar Xboxskivan från 2001?

Flerspelarläget finns  inte mycket att säga om. det är precis som i Halo: Reach. Acievementssystemet till och med registrerar vunna poäng som om du spelade det istället. Kartorna som erbjuds är visserligen kul för att det är lite av en ”Greatest Hits” av Halos banutbud pre-Halo-3, men de går att köpa som DLC i Reach inom kort (du kan importera Anniversary Editions banor till Halo: Reach om du vill kunna spela på fler banor än de få som erbjuds på denna skiva).

Spelets behållning ligger i att det är intressant att se sagans början, men jag kan lika gärna titta på storymomenten på Youtube.

Den här texten publicerades ursprungligen på gameplayer.se

Det första spelet jag kan minnas som nötte ur mina stackars fingeravtryck var Konamis Track and Field 2 till Nintendo Entertainment System 1988. Spelet anspelade på OS i Seoul och innehöll populära grenar som stavhopp, simning, löpning, skytte och så vidare.

Nästan varje gren i spelet  gick ut på att du som spelare skulle hamra på knapparna i någon formation. I klassisk kortdistanslöpning till exempel gällde det helt enkelt att trycka snabbast. La man till hinder i löpningen som i häcklöpning så skulle man då göra korta pauser i tryckhysterin för att få till hoppen över häckarna med jämna mellanrum. Konami anpassade varje minispel efter den gren som representerades. De använde en väldigt enkel metod för att översätta det du åstadkom på skärmen till hur det kändes i handen. Det var något spännande och nytt, för mig. 1988 hade vi vant oss vid till exempel Marios eller Mega Mans kontrollschema och således var styrkorset något som bestämde vart man skulle, medan A- och B-knapparna representerade handlingar som att hoppa eller skjuta. Funktionellt men det gav oss spelare inte en vidare bra känsla i hur det var att vara Mario och utföra de där hoppen – får Mario mjölksyra av allt springande? Känner Mega Man rekylen när han avfyrar sin buster?

Nintedo Wiis intåg och med den de röreslekänsliga kontrollerna tacklar samma filosofi men med sin egna metod. De låter oss spela tennis, bowla, skjuta pilbåge, vifta med svärd, med mera.

Här uppstår också ett problem. Kontrollmetoderna lämpar sig bäst för minispelssamlingar. Visst finns det genreskridande försök som ska inkorporera rörelser och liknande in i vanliga spel men oftast faller det tyvärr pladask. I Legend of Zelda: Twiligth Princess till Wii ska vi vifta med Wii-moten för att Link ska slå med sitt svärd. Det hela blir en viftfars och åtminstone jag längtar till att få trycka på en knapp istället.

Vi fick högre precision med Motion Plus och Sonys Move medan Microsofts Kinect tar ut svängarna ytterligare och tar in hela kroppens röresler. Frågan som dyker upp är ju i så fall om vi faktiskt vill ha ett ett till ett-förhållande i rörelserna? Måste jag kunna fäktas på riktigt för att kunna fäktas i nästa Zelda? Måste jag vara lika spänstig som Mario för att klara hoppen i framtida Mario-spel?

Jag spelar tv-spel för att komma bort från verkligheten och tas med till en annan värld, uppleva spännande äventyr och vara med om märkliga möten. Jag spelar också ibland tv-spel för att spendera några onödiga minuter på nonsens. En av dessa speltillfällen gynnas av dessa kontrollmekaniker – den andra lider på grund av dem.

En modern tappning finner vi i Heavy Rain. Quantic Dream försöker ge oss en blandning. En uppfattning av hur något känns genom att ibland ge oss knepiga knappkombinationer på en vanlig handkontroll. I inledningen till spelet finns till exempel en lerig kulle som kan bestigas. För att göra detta ska vi då försiktigt tima varje fotsteg och balansera upp vikten. Alla som någon gång bestigit en väldigt lerig uppförsbacke i regn känner igen känslan av att varsamt fördela kroppsvikten för att inte tappa fotfästet och bli smutsig om kläderna. Utvecklarna bakom spelet lyckas alldeles ypperligt med att förvalta känslan från den verkliga bestigningen till knapptryckningarna i vardagsrummet. Quantic Dreams arbete är väl utfört på alla sätt och man känner verkligen hur det känns, precis som Kratos kramper i slaget mot hydran, precis som löparens mjölksyra i Track and Field, precis som tennisarmbågen från Wii Sports.  Jag ställer mig frågande. Inte till utförandet, men till idéen. Ett visst mått interaktion kräver jag av mina spel för att det ska vara ett spel och inte en film. Jag vill avfyra mitt vapen med ett knapptryck och så vidare. Det måste dock finnas en slags balans. Behöver jag den här extrema verklighetstrogna känslan? Vill jag verkligen känna hur svårt eller tungt något är? Vill jag behöva akta mig för att ramla ner för en lerig kulle?

Är det inte just dessa vardagliga detaljer som jag flyr bort från när jag spelar?

Att ha röstskådespelare är mer regel än undantag och vi har tidigare pratat om rösterna bakom spelen på Svampriket. Jag tyckte det var dags att lyfta fram några av de bästa kvinnorna i branschen med underbara stämmor.

Observera att denna text innehåller spoilers. Läs på egen risk.

Jennifer Hale

Det är svårt att prata om röstskådisar utan att nämna Jennifer Hale. Du känner henne säkert redan som femshep i Mass Effect eller Trishka från Bulletstorm, men visste du att hon också gett sin röst åt Pheonix i Marvel vs Capcom 3, Ophelia i Brutal legend, Naomi Hunter från Metal Gear Solid-serien, Bastila Shan från Knights of the Old Republic och Samus i Metroid Prime (inte Other: M). Hon är nog den hårdast arbetande damen i branschen och har en enorm bredd i sin repertoar (vi glömmer det där om Gears of War 3 va?). Hatten av.

Shohreh Aghdashloo

Shohreh är en prisbelönt klassiskt skolad skådespelare vi sett mångder av i Hollywood i filmer som X-men: The Last stand, Ett hus av sand och dimma och Steningen av Soraya M. för att nämna ett fåtal. Hennes unika röst lyckas spela på exakt rätt oidepuskomplex av sexig och moderlig på samma gång. Vi spelare känner vi henne som Shala’Raan vas Tonbay i Mass Effect 2.

Nicole Fantl

Nicole Fantl har gjort en del roller i filmer och serier såsom Moulin Rouge, Queen of the damned och Star Wars – The clone Wars, men för oss är hon mest känd som Fran från Final Fantasy XII. Square är ökända för sina otroligt dåliga engelska röster, men Fran är ett av de få undantagen. Fantls tolkning av den kaninörade vieran sitter som handen i handsken. Precis som med karaktärens utveckling tror vi först hon är ett våp med sin dominatrixutstyrsel och nästan parodiska kaninöron, men allt eftersom öppnar karaktären upp sig och nya spännande nyanser tar form.

Ellen McLain

Ytterligare en one-off. Denna klassisk skolade operasångerska har hörts som utropare i Team Fortress 2, men hennes största bragder finner vi förstås i Valves Portalserie. Ellen axlar rollen som GlaDOS, skyttetornen och Catherine med strålande bravur. Den komiska syrligheten, den självömkande antipatin och det rena raseriet behärskar hon väl och GlaDOS ovanligt breda känslospann tar sitt uttryck vackra melodier av tonfall, artikulering och takt.

Ali Hillis

Final Fantasy XIII var ett lågvattenmärke när det kommer till röstskådespelare. Det blev så pass illa att jag faktiskt inte spelade färdigt. Jag avskydde Vanille så mycket att jag  inte ville att hon skulle lyckas. Den karaktär som fick mig att åtminstonde stanna till slutspelet var Lightning. Hillis porträtterar henne som en kall soldat som håller tillbaka det stora utspelen. Känslorna sipprar dock ut där fasaden spricker. Den här subtila uttrycksmetoden behärskar Hillis till fullo. Hillis har vi också sett som Liara Tsioni I Mass Effet.

 

Vilka är dina favoriter?

10. Tetris

12 små block att passa in i olika mönster. De faller snabbare och snabbare. Genialt enkelt, sjukt beroendeframkallande. Dessutom är det ryskt och har ett av världens tuffaste soundtrack.  Tetris lärde mig att nöta till perfektion.

9. Resident Evil

Ojoj, fyfan vad jag sket knäck när den där jycken hoppade in genom fönstret. Jag fick panik och sprang. Sprang och sprang tills jag var runt hörnet. Där! En dörr. Jag kan se min biljett till frihet. Bara några meter kvar nu. VA!?! En till hund! JÄVLAR! När pulsen väl lagt sig insåg jag att jag mest var rädd för att dö eftersom det var aplängesen jag hade tillgång till en skrivmaskin att spara vid, men det gör ingenting.  Resident Evil lärde mig att inte ta itu med alla problem i den ordning de kommer.

8. Metroid: Zero Mission

I ärlighetens namn spelade jag aldrig originalet, det var för svårt, men GBA-versionen är helt underbar. Jag vet inte vad det är med det som gör det så bra, men jag rekommenderar att du helt enkelt testar det.  Metroid: Zero Mission lärde mig att det alltid är bäst att var rätt utrustad och förberedd.

7. Street Fighter II

Gammal är äldst. Absurda karaktärer baserade på stereotyper ur nationaliteter, men ack så roligt. Välbalanserat och fullt med så mycket godis att man bara måste klara det på alla nivåer med alla karaktärer.  I say: neråt, neråt-höger,  höger + R You say: HADOKEN! Street Fighter II lärde mig… öh? att det är kul att slåss?

6. Super Mario kart

De där spökbanorna kommer gå till historien. Ett spel som är roligt HELA tiden. Vare sig du möter en kompis i battle mode där du ska skjuta ihjäl honom/henne efter att ha poppat tre ballonger eller om du spelar banorna helt själv. Spelet har hittat den där magiska nivån där du blir så förbannad att du vill slänga ut hela jävla skiten genom fönstret men du tar i alla fall upp kontrollen och försöker igen för du bara MÅSTE klara den där cupen/tiden.  Super Mario Kart lärde mig att hat också kan vara kärlek.

5. Super Mario Bros 2: The lost levels

Spelet med den absolut bästa bandesignen i världshistorien. Det gäller att tokspringa och halvt kontrollerat via instinkt, halvt på ren tur ta sig fram genom banorna. Stannar du är du död. Sen när du klarat alla de 12 världarna (1-8 + A-D) gör du allt en gång till fast den här gången med Luigi vilket förändrar spelet helt och hållet!  The Lost Levels lärde mig att sträva efter perfektion.

4. Metal Gear Solid

Vilken jävla resa. Egentligen antikärnvapenpropaganda föreklätt till ett gigantiskt spel. Du är Snake, cool mattjosnubbe med förkärlek för att smyga upp bakom dina fiender och strypa dem. Som Snake smyger man runt och aktar sig för att inte bli upptäckt medan storyn sakta avslöjas ju längre du spelar.  Metal Gear Solid lärde mig att kärlek kan gro på slagfältet.

3. Mega Man

Jag tänker inte på någon särskild del i serien (den är ju praktiskt taget oändlig) utan talar generellt kring Mega Man. Den lille blå krabaten blev min första digitala idol. Jag minns mycket väl när jag första gången stoppade handen i en tom blå pringlesburk första gången och lät ”pftjio!”.  Mega Man lärde mig att ta lärdom av mina fiender.

2. Zelda III: A link to the past

Mitt första möte med ett smyg-RPG. Ett helt fantastiskt äventyr som alltid håller. När man för första gången drar det magiska svärdet ur piedestalen efter att ha samlat ihop de tre pendanterna är det en magisk upplevelse. Jag blir nästan tårögd bara av nostalgin!  Zelda III lärde mig var handling har en konsekvens – även om det inte syns direkt.

1. Final Fantasy VII

Glöm allt du trodde var omöjligt. En fantastisk saga med fantastiska karaktärer. Intrigier du aldrig trodde skulle få plats i ett tv-spel. Ett soundtrack som fyller 4 cd-skivor med ren symfoni.   Du börjar som en legosoldat för en miljögrupp som kallar sig AVALANCHE. Ni ska spränga en Mako-reaktor i striden mot det enorma konglomeratet kallat Shinra Inc, Storyn växer och växer och striden mot Shinra är bara en inledning. Den förskräcklige Sephiroth med en manodeppressiv personlighet och framförallt en hemsk planpresenteras. Berättelsen förtäljer genmanipulerade karaktärer, mord, skräck, svek, buddhism, naturreligion, action, drama, kärlek, moder jord och ett alldeles för stort svärd. Final Fantasy VII lärde mig lögner kan gro tills de verkar sanna, men att de fortfarande är lögner ändå.

Epics saga har spänt över flera år och har för mig definierat Xbox 360. Det är serien som fullkomligt kastade upp och ner på min tv-spelsvärldsbild. Tänka sig att de där flåsiga amerikanska hjärndöda actionspelen faktiskt erbjöd något mer än ”yo-bro”-estetik och snabba kickar.

När jag då nu fått sätta mig ner och spela den avslutande delen i Marcus Fenix saga är det nästan med andakt jag sätter i skivan och trycker på start.

Kriget på Sera har eskalerat. Regeringen är upplöst, COG-soldaterna har ingen central kommandoenhet, soldator och informationstjänstemän och kvinnor står alla på slagfältet. Nu handlar det inte om att försvara sig mot en attack från underjorden utan om att överleva. Energigeggan (olja?) emulsion har påverkat fienderna Locust så till den grad att deras stamträd delat sig och en ny ras trätt fram; Lambents. Livsfarliga exploderande mutationer.

Epics designfilosofi tycks arbeta med evolution snarare än revolution. Detaljer testas och itereras tills bästa möjliga lösning hittas. Som interaktionsdesigner kan jag inte annat än beundra den detaljrikedom som lagts ner på att göra upplevelsen strömlinjeformad. Irritationsmomenten är minimerade. Lika många gånger som jag svurit åt att Herr Fenix måste gå som i sirap när han talar i sin comlink har jag i detta spel fått ett leende på läpparna var gång jag upptäcker att jag kan springa medan jag pratar nu.

Den dystra stämningen och allvaret gör sig också påmint. Gears of War har väl aldrig kännts som någon prisvinnande berättelse och de känslostarka uttrycken från Dominic i den direkta föregångaren har mången gånger fått stå för punchlinen när jag påpekar manusbrister i mediet som stort. Det har varit mer av Darth Vaders ”Nooooooooo” än Shakespeare. Det evolutionära temat återkommer även här. Med samma estetik och vokabulär som tidigare väver manusförfattare Eric Nylund med kollegor in mer kalibrerad dramatik. Det är fortfarande långt från Shakespeare, men det är betydligt bättre och en del scener greppar mig på allvar. De cinematiska verktygen är också slipade för att leverera mer än bara stereotypt slow-motion-våld med pampiga slagverk.

Flerspelarläget har jag tyvärr spelat alldeles för lite av för att uttala mig om ordentligt, än.

Tempot känns precis lagom varierat. Spelmomenten växlar elegant och de tidigare irriterande fordonsdelarna tar betydligt mindre plats och fungerar som de ska: som en frisk fläkt snarare än som transportsträcka. Spelets fem akter är utsökt justerade för att erbjuda precis lagom livslängd med eskalerande allvar och svårighetsgrad. Bågar spänns och vi följer pilarnas banor dramaturgiskt och gameplaymässigt. Avslutningar har inte varit seriens starkaste kort historiskt, men efter att ha sett sluttexterna känner jag mig nöjd och fortfarande hungrig efter ett andra varv.

Gears of War 3 levererar på alla punkter jag vill att det ska göra och erbjuder än mer till bordet. Det är ett välslipat hantverk och Epic visar att de är en utvecklare i elitklass.

Det var en revolution när liv på jorden plötsligt började existera – men det är evolution som tagit oss från amöbor till poeter.

Vaknade för sent i en kropp som kändes lånad. Hur sent hade jag egentligen lagt mig? Vad var klockan och var det inte något jag borde göra egentligen? Plötsligt ett oljud! En kakafoni av elektroniskt arrangerad percussion. Vad vill den mig, den här audiella besten?

Ah, min telefon.

”Samson”, tystnad. ”Är det idag?” tystnad. ”Vad är klockan då?” tystnad. ”Jag kommer!”.

En stänk deoderant och pepsodent senare står jag på en busshållplats och önskar det vore sommar igen. Malmö har drabbats av en monsun och mitt paraply är kvar i hallen.

Buss och tåg senare befinner jag mig i Köpenhamn. Omgiven av dansken, den lömske räven. 9.15 ska en buss fullastad med speleventsbesökare avgå, men varifrån? Jag tar mod till mig och stoppar en dansk med det enda ordet jag kan.

”Ondskyld!” säger jag och han stannar.

Jaha? Vad säger jag nu? Det enda ord jag kan har jag precis sagt. Äsch, han kan säkert svenska, alla danskar kan svenska. Kör i vind: ”Förhyrda bussar?”

”Däh flädeblo glo-ödasamme fånämmäno.”

”Tack” säger jag och väntar tills han inte ser mig förrän jag törs gå i någon riktning ifall jag går käpprätt åt fel håll. Allt är bara en plan för att förvirra mig. Karln förstår mig – alltså kan han egentligen kommunicera men väljer att prata rotvälska. Nåväl, jag har aldrig förstått mig på dansk krigsföring. Jag beger mig in genom stationshuset och ut på andra sidan. En buss! Se där. Nej, den kör! Jag ställer mig i vägen.

Min ädle vagn av plåt och polyestersäten öppnar sig för mig och vi beger oss av mot vildmarken. Vi ska bli informerade. Vi ska äta. Vi ska dricka. Vi ska spela.

Presentation på scen av märkligt malplacerad Agneta Sjödansk. Företag visar E3-trailers och pratar säljvärden. Jag är inte målgruppen för det här snacket. Inköparen från SIBA som snart ska sopa mattan med mig i Street Fighter X Tekken däremot. Det blir paus och jag springer på Ister och Icktor från Flush4Fame. De manar mig att skita i det här och gå bakvägen in till rummet med alla spelen. Sagt och gjort utnyttjar jag deras drift och låtsas se ut som att jag hör hemma medan jag kliver över det röda sammetsrepet märkt ”No entrance”.

Direkt ser jag EA. Varenda molekyl i min kropp skriker Mass Effect 3 och mycket riktigt har de en spelbar demo med en tidig version av spelet. Inte mycket att säga om det mer än att jag nu vet hur en kvinnlig Krogan ser ut och att actionmomenten känns mer slipade än sist. Annars är det Mass Effect som jag känner det. Efter tre genomspelningar måste jag gå. Hittar Need for Speed: The Run. Spelar några minuter. Skön känsla men inget av spelet utanför bilen. Nästan Ridge Racer med alla bredställ jag tar mig fram med. Vidare in. Street Fighter X Tekken som en inköpare på SIBA snart ska sopa mattan med mig i ser ut som Street Figthter IV med några Tekkenkaraktärer. Azuras Wrath är argare än alla Kratos bajsnödiga skrik tillsammans. Greken har inget på japanen helt enkelt. Dragons Dogma svischar förbi. Spännande upplägg. Ser ut som budget-Dragon Age. Känns som Demon’s Souls. Vidare. Hej Martin Lindell. iPad? Senare kanske.

Vad nu? Ett litet energiknippe till brittiskt spelmakargeni sitter på en barstol och hetsar upp sig över fightingsekvenser på en 3Dtv. Vad står det på skylten bakom henne? Arkham City! Oboy. Här ska spelas. Det är endast challengeläge jag får spela, men jag får göra det som Catwoman. Piskan viner och klackarna far. En skorpionspark här och en dödskyss där. Hennes betydligt mer omfångsrika rörelsemönster får den mörke riddarens insats från Arkham Asylum att kännas lite blek. Det brittiska energiknippet till spelmakargeni lever sig in som en lite för engagerad lillasyster och skriker ut knappkombinationer i ett crescendo medan jag lydigt försöker hänga med. Komboräknaren går högre och högre och vi är nästan i extas tillsammans. ”B, X, X, Y” skriker hon hest medan hon rycker mig i axeln. Jag gör som hon säger och vi tar ut den sista fienden på skärmen. Kombon stannar på 48X och vi båda exploderar av lycka. Så uppspelta och så tagna av triumfen att vi spontant kramas. Två främlingar, långt hemifrån, förenade i en varm lycklig kram. Batman Arkham City verkar lovande.

Alldeles bakom oss finner jag det tvådimensionella nya Raymanspelet vi såg i somras på E3. Det är fartfyllt, galet och skrämmande roligt. Jag ömsom hjälps åt och ömsom tävlas och retas med mina medspelare. Jag kommer osökt att tänka på Ren & Stimpy av den grafiska stilen.

Diablo III går att spela. Det känns som Diablo ungefär. Ett nytt Spyrospel med märkliga leksaksfigurer fångar mitt intresse, men mest för sin onödiga gimmick. En inköpare från SIBA utmanar mig i Street Fighter X Tekken. Jag åker på storstryk. Försöker mig på revansch i Super Street Fighter IV Arcade Edition. Jag åker på storstryk. Släpar med mig karln till Ultimate Marvel vs Capcom 3. Åker på storstryk.

Skamset tar jag mina drinkbiljetter och beger mig till baren. Jag slår följe med två andra speljournalister, plockar på oss för mycket att dricka och sätter oss bekvämt och går genom våra upplevelser av dagen. Tiden går och mer och mer av dryckerna försvinner in i oss. Ett dansk gäng slår sig ner.

”Däh flädeblo glo-ödasamme fånämmäno.”

”Sorry, We don’t speak Danish.”

”Åh. Äer nej svenskar?”

”Ja.”

”Vet ni varför man blir så bra när man är full?”

”För att man inte vet bättre?”

”Nej, nej, så här är det. När de bägge gudasläkterna asarna och vanerna i tidens begynnelse fått nog av sina stridigheter slöt de fred genom en hejdundrande fest. I mitten i det enorma rum där festen hölls ställdes en spottkopp, där alla gudarna spottade mellan viltstekstuggorna och vinglasen. Ur spottkoppens löddrande saliv, som alltså innehöll gudarnas samlade visdom, mod och skaldekonst, byggdes en man för att stadga den nya freden. Mannen döptes till Kvaser och var visast i världen. Kvaser kunde svara på alla svåra frågor, kluriga gåtor och läsa de vackraste ord man hört.

En dag kom det onda dvärgar och kidnappade Kvaser. Han lades i en gryta och dvärgarna kokade en brygd av honom att dricka och på så sätt ta en del av den visa Kvaser. Dvärgarna såg att det var gott och döpte drycken till mjöd. När Oden fick nys om detta blev han mycket förargad och begav sig för att hämta hem Kvaser eller den sörja som nu fanns kvar av honom.

Grytan fanns hos Jätten Suttung (hur nu han fick tag på den förtäljer inte historien). Oden hittade den och förvandlade sig själv till en örn för att flyga hem med grytan till Valhall.

På väg hem spilldes en enda droppe av brygden med Kvasers visdom ner till jorden. Människorna kom och samlade upp droppen ur marken och bryggde mer mjöd ur den enda droppen. De drack mjöden och erhöll genom det en del av gudarnas visdom, mod och skaldekonst. Detta till trots var de ju bara människor, därför kom denna droppe att kallas De klena poeternas andel.”

”Intressant”, säger jag. ”Fast jag tyckte det var mer intressant när jag läste det i original i Arne Anka på 90-talet.”

Den var han inte beredd på. 1-0 till Sverige! Boyahh!

Vår sångare.

”Ni ser ut som ett hårdrocksband. Du är sångare, du är gitarrist och du är basist.” säger dansken i en ny attack.

”Har vi ingen trummis?” svarar jag lurigt.

”Han kommer strax. Han är på nedervåningen.” skrattar dansken. ”Förresten, skvallrar ni om jag röker?”

”Rök du”, säger jag medan en finnig kille med stripigt hår och Mayhem-tshirt går förbi och stannar för att kolla om det finns någonstans att sitta.

”Kolla, nu kom trummisen”.

1-1 danskjävlar. 1-1.

Vi reser oss och går. Nöjda med att åtminstone ta poäng i matchen.

Klockan har blivit mitt i natten och bussen hem anländer strax, Jag kliver på och låter gatlyktornas rytmiska sken över mitt ansikte vagga mig till sömns. En dag fylld av möten. Jag minns en kram, en fnysning, ett hånfullt skratt, en kopp kaffe, ett krig och en massa spel. Pan Vision Playground 2011 är slut. Jag är inte mycket klokare, men några erfarenheter rikare och kanske, bara kanske, ska jag ta baslektioner och starta ett hårdrocksband. Danskjävel.

Veckans speltriss är en bloggserie skapad av EmmyZ. För mer info, besök hennes blogg.

Jag har valt att tolka veckans tema på lite olika sätt. Ljus kan vara både ett substantiv och ett adjektiv som vi vet. Utan vidare förhalning kommer här mina tre bilder.

Portalstormen från Half Life 2: Episode 2 blir mitt första bidrag. Valves onaturliga naturalism smeker mina ögon (aj?) på ett ytterst behagligt vis.

I pressmaterialt inför Batman: Arkham City visade RockSteady att de behärskar mer än finfint gameplay. Utsökta kontraster och bländande vita och sparsmakat med färg gör att jag går igång rejält!

Veckans tredje och sista bild blir ett läskigt ljus i form av Glados öga. Inget skrämmer så mycket som ögonblicket när hon vaknar och det bleka ljuset tänds. Ett kärt återseende, på sätt och vis, men samtidigt en enorm skräck.

Med kanske den mest välproducerade av alla sentimentala slow-motion-och-sorgsen-musik-trailers ploppade Dead Island upp på spelintresserades radar. Det poetiska vemodet var dock exklusivt för videosnutten. Spelet är något helt annat. Du befinner dig på en semesterö utanför Australiens kust och vaknar upp för att inse att gästerna på ön förvandlats till vandrande odöda. Jobbigt läge.

Dead Island är ett sandlådeactionspel med rollspelsinslag. Du väljer en av fyra karaktärer och ger dig ut i världen för att överleva. Snart kommer du i kontakt med andra överlevande som tror du är livsfarlig eftersom du blivit biten, men icke sa Xboxflickan och Nikke, det visar sig att du är immun mot vad det nu är som förvandlar vanliga hederliga strandbesökare till monster.

Med den nyvunna kunskapen blir du hela öns favoritkompis eftersom du kan ge dig ut och utföra tjänster och uppdrag åt de mindre lyckligt immunförsvarslottade. Du samlar på dig uppdrag och äventyr genom att samtala med de övriga på ön och i utbyte får du pengar, erfarenhetspoäng och vapen. Arsenalen är fokuserad på närstrid även om en del skjutvapen också finns, framförallt senare spelet.

Jag förväntade mig en blek kopia av andra kooperativa överlevnadsspel men istället visar Dead Island sig vara mer åt rollspelshållet. Ett stort fokus ligger på att samla vapen och annan loot att modifiera och utveckla dem. Ju mer du använder dina vapen desto mer slits de tills de blir så nötta att du inte längre kan använda dem. Vid reparationsbänkar kan du återställa dem igen, men mot en kostnad.

Fiendernas kroppsdelar är olika känsliga och var på kroppen du slår eller skjuter dem påverkar deras förmågor. Möter man en stor thug med lång räckvidd och livsfarlig sving kan man med några välriktade hugg med macheten kapa båda armarna av honom och plötsligt har man återskapat en Monty Pythonsketch. Det finns mycket humor i Dead Island men den är subtil och mörkare än midnatt på en månlös natt.

Stundtals är grafiken vacker som ett vykort, framförallt i spelets inledande del som utspelar sig på stranden, men titt som tätt visar sig spelet från sin fulaste sida. Karaktärerna ser till exempel ut ha fallit från fulträdet och träffat alla grenar på vägen ner.

Dead Island är som bäst när man spelar tillsammans, helst fyra spelare samtidigt. Ensamspel blir snabbt enformigt och stämningen sabbas vid mellansekvenser när din karaktär plötslig får sällskap av tre andra överlevare. Man kan inte heller spela med delad skärm vilket är ett stort minus.

Det största problemet med spelet är att så mycket av Dead Island känns omotiverat. De flesta uppdrag börjar med att något våp säger ”Ser du min hand? Det finns ingen banan där. Kan inte du hämta en banan åt mig?”. Sen tar du en bil, följer din radar till en plats full av fiender. Mördar loss som en annan Ted Bundy, plockar upp en banan och åker tillbaka och dumpar den i utbyte mot ett nytt basebollträ och lite erfarenhetspoäng.

Dead Island är rusktigt kul stundtals och har ett djupt fightingsystem, men det är för banalt för att jag ska orka med spelets 30+ timmar av hackande, sågande, bultande och skjutande. Jag är kanske lite för mätt på zombies för att verkligen uppskatta det. Det finns många bra kvalitéer och det är väl värt ett försök, men för mig hamnar det mellan två stolar. Det spretiga upplägget gör att inget moment känns som bäst i klassen.

Dead Island är som för lite nutella på för mycket bröd.

Mortal Kombat Arcade Kollektion är precis vad det låter som. Du får arkadkonvertiringar av MKI, MKII och Ultimate MKIII. Utvecklarna NetherRealms har dessutom lagt till ett onlineläge för samtliga tre. På pappret låter det som en vinnande kombination.

Design att dö för. På fel sätt.

Vid närmre anblick ser man snabbt sprickor i den våldsamma fasaden. En viss retrocharm finns förstås i de lågupplösta digitaliserade karaktärerna och alla ostiga ljudeffekter. Emuleringen är, så vitt jag kan se, arkadperfekt. Allt ser ut som det ska och beter sig som det – ända fram till vi börjar använda de nya inslagen. Du kan med back-knappen plocka fram en cross-game-meny där du kan  lämna den del i trilogin du för tillfället använder och lite andra goa’ grejer som en movelist. Problemet dyker upp när du lämnar menyn och återgår till det aktuella spelet. I en och en halv sekund efter menyn är borta kan du inte kontrollera din karaktär. Alls. Det känns lagom bra när jag till exemepel kollat upp en läcker fatality och sedan har några få sekunder på mig att slå in knappkombinationen, men misslyckas fast det inte är mitt fel. Problemet sträcker över alla tre spelen. Inte OK. Inte någonstans.

En annan teknisk fadäs är den horribla nätkoden. Onlinematcher kompenserar för lagg med att sakta ner spelet. Jag har vid dags datum inte spelat en enda match i mer än 12 bildrutor i sekunden. Det är som att spela på de allra första MAME-emulatorerna. När vi har sett hur bra det kan se ut i andra fightingspel är det här under all kritik. Dessutom fungerar inte matchalternativen som ”encourage throws” och liknande i onlineläget. Alls. Det känns kanske förståeligt för rankade matcher, men i alla lägen? Kom igen NetherRealms!

Om jag försöker se förbi de här två rejäla tekniska misstagen och tittar på innehållet istället måste jag sorgset erkänna att det ärligt talat är ganska ruttna spel. Jag spelade alla tre tills plånboken ekade tom när de var nya och jag hade enormt roligt, men utvecklingen har sprungit spelen förbi. Sanslöst seg kontroll, som av någon anledning är märkligt mappad (antagligen för att passa det senaste HD-generationsspelets arkadsticka), fattiga ljudeffekter och den bleka gimmicken i form av spelets våldsamheter ger tyvärr ingen vidare njutning. Spellägen är oinspirerade, balansen mellan karaktärer är direkt trasig – vissa är helt enkelt överlägsna – och inramning är ful. Tribaltatuering, keps-och-solglasögon, gymmarlinneful.

Som en slags cache över tider som flytt fyller spelet en viss funktion, men mer än som referensverk duger det tyvärr inte.

Det finns en liten skara människor här i världen som bryr sig om saker jag gör. Min mamma, min fästmö och kanske en kompis eller två. Det här inlägget är för dem.

För ett tag sedan fick jag reda på att P3 godkänt programmet för en höstsäsong. Min telefon var tyst och min inkorg ekade tom. Jag befarade det värsta. Var de missnöjda med mig? Hade mina inslag varit en flopp? Hade folk klagat på alla faktafel som smugit sig in? Hade folk insett hur irriterande jag är? Hade folk insett vilken horribel radioröst jag egentligen har?

Jag mailade producenten, Anton, och frågade försynt om det fanns plats för mig i höstsäsongen.

Inget svar.

Hade jag sagt något dumt? Kom kanske inte mailet fram? Jag mailade på nytt.

Inget svar.

Jag hörde med Angelica om hon kanske kunde tänka sig att offra tre minuter av höstavsnitten på lite gammal skåpmat i form av en skäggig kuf från Malmö. Hon meddelade att Anton var på semester. Åh, vilken lycka! Jag var inte dålig! Jag är bäst och alla älskar mig och nu ska jag få löneförhöjning och ett eget program i P3 och en tron gjord av små indiska pojkar med tv-spelstatueringar.

När Anton kom tillbaka från semestern talades vi vid och var båda ganska överens om att det här med spelhistoria var ett gjort kapitel. Det finns visserligen tonvis av intressanta historier att berätta fortfarande, men det vore tråkigt att köra i samma hjulspår på nytt. Vi vill ju inte göra en 100 Höjdare och köra konceptet i botten. Nya idéer bollades fram och mitt researcharbete satte igång. Många långa nätter och litervis med kaffe gick åt men slutligen hade jag tio fräscha koncept att presentera. Det här skulle bli min höstsäsong.

Till slut hade jag tio stycken omsorgsfullt producerade manus. Jag meddelade Anton att jag var klar. Vi bokade studio och jag reste till Stockholm med en kappsäck full av manuskript, migräntabletter och deo.

Nu har jag precis spelat in allt och väntar med spänning på söndagen den 28 augusti när vi släpper lös den här besten på svenska folket. Jag håller tummarna för att ni kommer gilla det!

Jag har länge tyckt att speljournalistik mer eller mindre inte existerar. Visst skrivs det och rapporteras en hel del om spel, men merparten av utbudet har jag svårt att kalla journalistik. Jag är själv precis lika skyldig till detta som de flesta andra skribenter där ute. Jag utger mig aldrig för att vara journalist. Jag saknar förmåga och kunskap i området. På sin höjd kan jag kalla mig spelkritiker.

Däremot har jag en önskan om att få se rapportering om och kring spel med journalistisk ådra. I Sverige har vi faktiskt en liten klunga sanslöst duktiga skribenter som siktar högre än att rabbla pressmeddelanden eller navelskådande krönikor (som denna). Jag tänker väl kanske främst på tidskrifterna Level och Fienden, men också PC Gamer och en del siter och bloggar där ute – men därefter tar listan slut. Merparten av rapporteringen som görs skulle jag mer kalla en förlängning av spelutgivarnas marknadsföring än granskande journalistik.

Därför blir jag riktig jäkla sur när jag hör om uttalanden från Randy Pitchford rörande Eurogamers ryktesrapportering kring Borderlands 2.

För er som missat händelsen ska jag försöka göra en kort summering.

Gearbox Interactive arbetar med Borderlands 2. Detta hade de tänkt utannonsera via ett matigt reportage i tidningen GameInformer med tillhörande framsidesgrafik och hela fadderullan. Innan tidningen hamnar ute i hyllorna håller Gearbox ett pressevent där man pratar om spelet inför en skara spelskribenter. Samtliga får anteckna ett sk Non-disclosure Agreement (NDA), ett kontrakt på att man går med på att inte publicera informationen man får förrän ett visst datum. Det är en väldigt vanlig företeelse i spelmedia.

En anonym källa som beskrivs som ”nära Gearbox” läckte nyheten till Eurogamer att Gearbox snart skulle utannonsera Borderlands 2. I journalistisk anda rapporterar Eurogamer sitt scoop där de meddelar att spelet är bekräftat av en anonym källa. Borderlands 2 confirmed – source är rubriken.

Än så länge är det inget att lyfta på ögonbrynen över för min del. Ett populärt spel får en uppföljare, vem hade inte kunnat ana det liksom. Nu däremot börjar dramat.

Randy Pitchford, högt uppsatt på Gearbox som utvecklar spelet, är besviken. På sitt Twitterkonto skriver han den 3 augusti:

”I have long maintained that we will do more with Borderlands. Shoddy journalism is not an announcement.”

(Shoddy Journalism. Fritt översatt: Sjabbig journalistik.)

3D Realms George Broussard svarade med

”It’s all about web hits, and why you can’t give them any sound bites/ammo. There’s no trust, only hits.”

Om vi för perspektivets skull flyttar situationen till en annan mediabransch; Anta att en motorpublikation får höra via en pålitlig källa att Volvo snart ska utannonsera en ny modell. Är det sjabbig journalistik att rapportera det då?

Huruvida Eurogamer har skrivit på NDA vid pressvisningen eller inte känns för mig oväsentligt när den informationen man gått ut med kommer från en annan källa.

Hur tänker Pitchford och Broussard här egentligen?

Jag tillhör själv klagokören som ofta grämer mig över hur många i spelpressen inte gör sitt jobb, men då klagar jag när de beter sig journalistiskt oetiskt. Bjudresor och dylikt. Inte när de gör vad som förväntas av dem. Att Pitchford är sur över att hans spel inte får sina fanfarer vid avtäckandet är förståeligt, men att spela ”Speljournalister är bara skräp”-kortet i sammanhanget känns märkligt.

Självklart rör det sig knappast om något Pulitzervinnande nyhetsstoff, det är trots allt bara en utannonsering om ett spel vi pratar om, men i metoden för hur nyheten togs in, hanterades och publicerades ser jag inget journalistiskt misstag. Kanske hade en tydligare rubricering varit passande.

Tydligen ska speljournalister göra sitt jobb ibland, men bara så länge det inte stör ens egna PR-planer.

Uppdatering: Jonas Aronsson på Eurogamer Sverige meddelar att Eurogamer inte befann sig på pressvisningen och heller inte skrivit under något NDA. Inte för att det påverkar diskussionen egentligen, men väl värt att förtydliga.

Bekanta läsare känner förstås redan till att Svampriket är den bästa spelbloggen sedan skivat bröd. För att se hur förträffliga vi faktiskt är tog vi en tur bland våra konkurrenter och såg över innehåll och upplägg. Efter den här ärliga och balanserade undersökningen måste vi krasst konstatera; det finns ju för bövelen bara skit där ute!

Kolla bara på dessa

Xboxflickan & Nikke

Angelica Norgren, vem är det liksom? Visst hon har massor av år av erfarenhet som spelbloggare och har agerat spelambassadör för hundratals med spelare som vågat sig ut ur garderoben. Visst är hon programledare för P3 Spel, har skrivit för Level och jobbar för gamersgate – men hon kan ju aldrig va en riktig gamer ju. Angelicate? Vad är det för en gamertag. Gamers heter xX Pr0Sn1p3r Xx. Nä, Angelica saknar egentligen helt talang och har bara blivit d-kändis för att hon har en riktigt bra webbadress i ”Xboxflickan”. Vem tusan är Nikke förresten? Har han några polare alls? Sitter ju för jämnan och spelar i 24 timmarsetapper. Tommy har räknat ut att han bara behöver spela i 40 år till för att spöa Nikkes gamerscore. True story.

Spelkriget

Spel-malmer och Familjenspel (och någon helt okänd brud) går ihop och startar en blogg som heter spelkriget. Jomen tjena, de ringde från redundansstiftelsen för redundans och ville ha årsavgiften betald. Vissa säger att Spelkriget står ut designmässigt. Hur då? säger vi! Vitt, vitt och mer vitt och sen lite bag-in-box-typsnytt på det. Bristen på blinkande svampar är dessutom löjligt uppenbar. Malmer skriver långa textväggar som ingen läser, Jockes ”claim to fame” är en charmig dotter, men vi är inte ett dugg intresserade av vad en liten unge tycker. Det kan vara kul i en video, men sen har man sett föreställningen redan. Vem Frances Blaxell är vet ju ingen. Hon verkar knappt ha spelat något heller så vad hon gör på en spelblogg är för oss okänt. Token girl? Och vi väntar fortfarande på deras första kontroversiella inlägg som ska starta ”kriget”, men allt vi ser är PK-texter.

EmmyZ

Gotland hit och Neela dit och träning däremellan. Tänker du skriva något om spel någon gång Emmy? Och vilken bragd har du tillfört spelblogosfären? En veckobaserad trivialitet där folk googlar fram tre slumpmässiga screenshots. Oj så intressant. Hon påstår sig också skriva objektiva recensioner. Jomentjena. Nej, istället för att lägga pengar på bröllop och annat världsligt föreslår vi en ordbok som nästa inköp. Förresten låter ”EmmyZ” som ett jäkla dansband!

Discordia

Åsa Roos påstår sig vara spelutvecklare med tio års erfarenhet. Har du hört talas om henne? En uppenbar lögn, ingen kvinna skulle vilja utveckla spel! Har du hört något så befängt! Människan lägger sig dessutom i varenda diskussion om spelkultur på hela internet och verkar ha en besatthet av att göra minitiös research. Kompenserar du för sitt bristande alibi genom göra läxan nitiskt? Är du rädd för att bli synad?

Vi snackade om att Malmer skrev textväggar, men han har inget mot Åsas skyskrapor. Rad upp och ner och inte en bild i sikte. Hon redovisar sina källor i varje inlägg och det är ju fint, men ärligt talat – är inte också det bara ett alibi för att få påstå en massa dravel som hon ”styrker” eftersom hon vet att ingen av oss kommer läsa rapporterna och syna henne?

Gaminggrannar

Tre människor med uppenbarligen alldeles för mycket pengar att spendera. Med alla tusenlappar de samlar in efter att de sålde sina själar till Loading kan Gaminggrannarna fortsätta fylla sina hyllor med värdelösa plastleksaker som ingen av oss på Svampriket drömmer om varje natt. Får man ens kalla sig själv för en blogg när 95% av allt material är videoklipp, där alla tre dessutom ler konstant? Seriöst, har era ansikten fastnat sådär eller är ni bara jäkligt självgoda efter att ni stal prispallen och förpassade Svampriket till en sketen fjärdeplats i Level7s omröstning? Och förresten, är vi de enda som tycker Ekken och Dave ser ut att vara syskon? Hey, I’m just saying! Men det är ingen fara, för Hiro verkar aldrig lämna dem ifred ändå.  Gaminggrannar – för folk som inte kan läsa.

I intresset av att minimera missförstånd:

”A roast is an event in which an individual is subjected to a public presentation of comedic insults, praise, outlandish true and untrue stories, and heartwarming tributes, the implication being that the roastee is able to take the jokes in good humor and not as serious criticism or insult, and therefore, show their good nature. It is seen by some as a great honor to be roasted, as the individual is surrounded by friends, fans, and well-wishers, who can receive some of the same treatment as well during the course of the evening.”

Saxat från http://en.wikipedia.org/wiki/Roast_(comedy)

När jag skulle välja om jag skulle köpa en Xbox 360 eller en Playstation 3 var valet enkelt. Det fanns inget speciellt med de exklusiva spelen till någon av konsolerna som tilltalade. Dudebro killstreak eller Macho shootfest 2000 var inget som skulle komma att avgöra mitt val. Däremot fanns det en väsentlig skillnad. Det fanns en konsol som hade en onlinebutik som var att räkna med. Den stora skördefesten var också förstås ”Summer of Arcade”. Några av de absolut bästa spelen den här generationen har kommit ur Microsofts sommarsatsning. Vad som från början var ett halvhjärtat försök att erbjuda något i den annars så magra spelsommaren efter E3 kom att bli en av årets spelhöjdpunkter.

I år inleds spelfestivalen med nystartade studion Supergiant Games premiärtitel Bastion. Jag har följt spelets utveckling de senaste halvåret via deras halvtimmesdokumentärer ”Building the Bastion” som släppts månadsvis via Giant Bomb.

Med allt detta vill jag ha sagt att jag har peppat så in i bomben inför detta – och nu äntligen har jag fått spela!

Så frågan är nu: håller Bastion vad min fantasi lovat?

Supergiant Games debut är ett actionorienterat äventyrsspel med stilistisk tecknad grafik och stort fokus på utrustning och anpassning. Du klär dig i rollen som ”The Kid” som vaknar upp efter en händelse som kort och gott refereras till som ”The Calamity” (ungefär katastrofen). Världen har raserats till spillror som hålls svävande i luften (precis som tegelstenar inte gör) av en okänd kraft. Pojken tar sig till Bastion där ett magiskt monument, med kraften att återställa allt till sin forna form, finns. Härifrån beger sig gossen ut i världen för att leta reda på de kristaller som monumentet behöver för att utföra sin rekonstruktion. På vägen träffar han några bekanta ansikten som följer med till Bastion och erbjuder sina tjänster till hjälp.

Hela äventyret spelas som en återberättad saga där pojkens första möte efter The Calamity återberättar hans äventyr med en raspig sydstatsröst som hämtad ur en gammal västernfilm. Mindre smakbegåvade tyckare har redan uttalat sig om att rösten skulle vara töntig eller tjatig, men där har de felfelfel! Rucks, som karaktärens namn lyder, har inte bara en fantastisk röst – han reagerar på ett snyggt sätt på hur du spelar. Supergiant Games måste ha spelat in repliker i ett halvår med tanke på alla möjliga olika situationer som kommenteras. Som exemepel får varje uppsättning av vapen sin egen liten vinjett när man lämnar tyghuset med en ny kombination.

Stor möda har lagts på presentationen och berätteriet. Grafiken är handritad och unik, designen är magnifik och ljudbilden är laddad med stämningsfulla stycken som påminner om några av Eric Serras allra bästa alster.

Världen och berättelsen serveras som ett jämntjockt disigt töcken som lindar dig i rejäla sammetsgardiner av bakgrund och detaljer. Bastion har en rik omvärld och Supergiant Games är inte blyga att fullständigt blända mig med intryck från den. På ett smart förpackat och självklart sätt berättas det i förbifarten om allt från forna krig, orientaliska örtkryddor och flora och fauna. Jag bävar inför tanken på hur mycket material som måste ha författats till spelet.

Sett till spelbarheten är det egentligen ett tämligen simpelt spel vars huvudsakliga spelläge är strider mot horder av fiender längs linjära banor. Men man ska inte låta sig luras av det enkla upplägget. Det finns ett vidunderligt djup i systemet och det som inleds som en knapphamrande Dark Allianceklon ersätts succesivt mot mer strategi.

Det finns mycket att hämta i Bastion. Äventyret i sig tar många fler timmar än vad jag är van vid i spel på de nedladdningsbara tjänsterna och omspelningsvärdet är gigantiskt med allt från ”new game plus” (Hej Ina!), utmaningsreliker som fungerar som skallarna i Halo-serien samt tonvis av prylar och material att samla.

Om jag ska sluta lyfta fram allt jag gillar med Bastion och koncentrera mig på motsatsen finns det egentligen inte så mycket att säga. Slutspelet är lite vekt och det sätter en ljummen sordin på ett annars så välgjort crescendo – men det är i mångt och mycket det enda negativa jag har att säga. Bastion är fantastiskt och för mig är det en klar kandidat som ett av årets bästa spel.

Pluspoäng till den som först påpekar DNA-referensen!

Hur spel ser ut är mer än grafikmotorer, teknisk elegans och välgjort ljus. Det börjar någonstans med en stil, en grafisk regi – i kort: art direction.
Som en visuell viktigpetter på Svampriket känns det således självklart att jag vill lyfta fram de spel jag tycker bjuder på mest spännande Art direction.

6. Super Mario Galaxy

Nintendo jobbar med en betydligt vekare hårdvara än konkurenterna, men lyckas, med smarta och praktiska lösningar inte bara dölja skarvarna utan också får oss att tro att det är Mario på en helt ny plattformsgeneration. Med snyggt anpassade former, välvalda texturer och smidiga ljussättningar lyckades jag bli bländad av vad som egentligen är att kalla 10 år gammal grafik.

5. Okami

Japansk Sumi-e kommer till liv framför mina ögon! När jag såg Okami första gången kunde jag inte förstå att det var ett tv-spel. Det var som att titta på fantastiskt vacker tecknad konstfilm gjord på akvarellpapper med grov struktur. Capcoms klöverklubb förvandlade pixlar och polygoner till gamla skolans finkonst.

4. Another World

Revolutionär vektorgrafik drog sitt strå till stacken. Fasansfullt följsam rotoskopanimering bidrog men framförallt var det den dystopiska visionen signerad Eric Chahi som skapade det unika visuella uttrycket i Infogrames fantastiska äventyrssspel. Avskalade rena former och en blåtonad svärta som hette duga satte stämningen redan vid första bildrutan.

3. Limbo

Redan Shakespear visste att det var något som låg dött och ruttnade i danmark och orden är lika sanna idag. Det bevisade PlayDead med sin dödshistoria. ”Svart är en färg och tystnaden är ett ljud” som världens bästa Angelica sa. Spel som kulturform har växt. Åtminstonde till samma nivå som hårdrocken. De har sin dödsmetall, vi har numera våra dödsspel.

2. Mirrors edge

I de blindas land är den enögde kung sägs det. Samma sak borde kunna sägas om Unreal Engines färgväl. Efter horder av brunt och militärgrönt levererade våra landsmän plötlsigt något så läckert som ett ljust spel med vitt och blått, grönt rött och orange. Faith och hennes värld trollband med sin läckra stil och även luttrade gameplaygubbar som jag köpte det med hull och hår. Att spelet sedan visade sig vara halvbra gjorde inte så mycket när det var så friskt och ljust. Som en trendkänslig arkitekturtidning.

1. The Adventures of Lomax

Världens bästa pixelkonst signeras Henk Nieborg. Så levande och så utsökt lummiga miljöer och karaktärer så jag storknar. Det var en fröjd att spela genom plattformsspelet. Den största belöningen var hela tiden att få se vad som väntade runt hörnet. Vilken värld skulle nu magiskt målas upp på min skärm? En fröjd för ögat från början till slut.

Ett av mina absoluta favoritnöjen här i världen är att besöka mässor och konvent. När man tillhör en nischad samhällsgrupp som aldrig ansetts särskilt tuff eller spännande är det en befriande känsla att få umgås med sina likar. En plats där ingen dömer en på grunder som man inte själv ställer upp på. Alla är närvarande för att man delar samma genuina intresse för spel och för att upprätta en fristad där traditionella värderingar kring utseende och beteende elimineras. Det är ett konstgjort mikrosamhälle där våra regler och värderingar bygger grunderna för infrastrukturen. En finnig tjockis kan vara den häftigaste tjejen i rummet för att hon ligger i toppen på high score-listan, den enbenta stammaren med byxorna för högt upp kan ha en nästan rojal ställning för att han var med och skapade det där fantastiska äventyr som vi alla älskar. Ett konvent eller en mässa är i första hand en social tillställning där vi kan samlas och få vara precis så nördiga som vi vill utan att oroa oss för sociala feltramp och mode-faux pas.

Jag är en nörd. Inte bara det, jag är en stereotypisk nörd. Jag är överviktig, bär tjocka glasögon, jag har bekväma – men fula – skor, jag har en garderob som består av tshirts med insnöade popkulturreferenser och trasiga jeans som sitter illa på mig. Jag är en besserwisser som tycker matematik är vackert och jag förstår mig inte på musiken på reklamradiostationer eller varför Kim Kardashian är någon som folk vet namnet på.

För mig är spelmässan eller konventet en ventil. Äntligen slipper jag höra allt det där, för mig, ointressanta pladdret om kämparglöden i Mästarnas Mästare eller de skakande rumporna i den senaste hip-hopvideon, men framförallt behöver jag inte delta i den tuppdans jag aldrig kan vinna över alfahanarna som så ivrigt bjuder upp till vardags.

När Activision nu går ut med nyheten att de tänker anordna ett Call of Duty XP i början på september blir jag fundersam. En spelmässa för de mest dedikerade Call of Duty-fansen. Spelserien är, enligt min uppfattning, avsedd för alfahanarna (och beta-, gamma- , delta- … omega-kluddarna som har ambitioner att uppgradera). Givetvis får vem som helst mötas under vilken paroll de vill – men något skaver i mig när det handlar om spelkonvent.

Man pratar inte sällan om ett nördmode – att det blivit chic. Det ges till och med tips om hur man skulle klä sig för att vara rätt. Man annonserar om glasögon utan styrka i tjocka plastbågar. Manchesterkavajer med skinnlappar för armbågarna säljer plötsligt igen och flugan är på frammarsch som postironisk accessoar. Varje gång jag läser något dylikt brister det lite inombords. Nörderi ska inte handla om yta! Poängen är inte att vi är fula – vi bryr oss inte om utseende! När jag först hörde talas om det blev jag arg och sur över att ”det vackra folket” nu skulle förgifta min kultur. Jag kände mig ungefär så som jag tänker mig att de riktigt duktiga modebloggskribenterna känner när folk jämför dem med Blondinbella eller Kissie. Men sedan slogs jag av en tanke. Gör inte jag samma sak som de gjort mot mig? Är inte det öppna och accepterande något som jag håller så högt bland mina nördlikar? Är det inte just det som gör det så trivsamt och kul att gå på konvent, att vara accepterad precis som man är? Allt mitt utanförskap, alla ensamma tårar och uppgivna suckar över att ingen förstår mig eller uppskattar mig har lämnat djupa sår. Jag har fått slåss och kämpa för att jag inte passat in och jag har aldrig varit välkommen bland dem. Dem. De som nu vill in. De som klär sig för att likna oss. De som tänker gå på ett spelkonvent i september för den värsta ”Dude-Bro”-skjutaren på topplistorna. Är det min tur nu? Ska jag få slå tillbaka?

Nej. Jag måste vara bättre! Att vara nörd ska inte bara vara en annan sida av myntet. Vi skapade en egen kultur för vi kände oss inte välkomna i deras – just därför måste vi ta emot dem med öppna armar. Jag vill visa dem att det handlar om mer än att bara ha gemensamma intressen. Jag vill visa dem att världen kan vara en underbar plats när vi accepterar varandra. Jag vill visa dem att nörd är att vara vacker på insidan.

Det är skymningstid på Mars. Den svaga kvällssolen färgar den redan rostfärgade horisonten än mer röd. Vid ruinerna av en gammal militärbas sitter Darius Mason. Han är svettig, skitig och har skrubbsår över halva kroppen. Tre revben är brutna och hans kläder är täckta av smuts och koagulerat blod.
En man närmar sig.

- Tjena Darius! Hur är läget?
- Öh? Tja. Jovars. öh… ärligt så är det sjukt jobbigt…
- Jaså?
- Äh, du vet, först bestämmer sig typ alla att det var mitt fel att terraformern pajja!
- Terraformer?
- Ja, de där tornliknande byggnaderna som fixar så vi kan överleva i den här konstgjorda atmosfären. Är du ny här eller?
- Va? Nej. Skitsamma. Var det inte du som sabba terrafroggern då?
- Terraformern.
- Va?
- T-e-r-r-a-f-o-r-m-e-r-n. Nej, det var inte jag, det var Hale. Den där bleka kultledaren som jämt tjatar om att vi är parasiter.
- Åh! Jag hatar den snubben!
- Eller hur! Hursom, det var han som sabbade Terra-
- (avbryter) …formern! Ha!
- Fint. I alla fall, förutom att alla hatar mig för det så tror de också att det var jag som släppte ut alla de här monstrerna från de avspärrade delarna av grottsystemet.
- Men det var ju faktiskt du som gjorde det.
- Jo, det kanske det var, men det var ju inte meningen. Jag gjorde ju bara ett beställningsjobb med min mechdräkt i en grotta.
- Gör du sånt nu?
- Ja, efter hela kaoset med Terraformern slutade jag ju i röda fraktionen och sen dess får jag ta det jag får.
- Surt.
- Skoja inte. Jag skulle hellre byta blöjor på gamlingar. Det som hände i alla fall var att jag var ute och skulle undersöka någon grotta de-
- De?
- Arbetsgivaren.
- Ja, förstås, fortsätt!
- Var var jag? Just ja: grotta. Jag skulle undersöka en grotta som de, alltså arbetsgivaren, hade prospekt på och då når jag en grej som såg ut som… tja, som ett gigantiskt lock av kristall.
- Fett!
- Jo, det var mäktigt. Förmannen sa åt mig att sabba den och jag tänkte att det är väl lika bra att göra som han säger, vill ju inte behöva tjafs sen.
- Var förmannen med dig?
- Vad spelar det för roll?
- Tänkte bara att det är svårare att säga ‘nej’ i ansiktet på någon liksom.
- Nej, han var inte där.
- …men du sa inte ‘nej’ i alla fall.
- Nej, jag sa inte nej.
- Trots att förmannen snackade med dig i headset?
- Nej. (Mannen kacklar som en kyckling).
- (överröstande) MEN EFTER DET tyckte de jag skulle ner i hålet som kristall-locket täckte och där, DÄR, var det där det riktigt gick åt helvete.
- Jaså?
- Skiten rasa, jag föll hur länge som helst. Sen minns jag inte så mycket. Jag slockna helt. Vaknade 3 dagar senare, om man får lita på S.A.M.
- Åh, har du en AI i din arbetsdräkt, fan va najs! Är det 3.0:an?
- Jepp. Med jailbreak så jag kan köra vilka appar jag vill utan att gå via butiken. Tydligen hade det där locket inte hållit oss borta från vad som fanns därinne utan hållit det som fanns därinne borta från oss. Efter det har jag klättrat mig upp igen, slaktat hundratals med äckliga kryp och nu är jag här.
- Men shit, hur mår du?
- Sådär alltså.
- Förstår det. Men du, jag måste blada. Ska på hem och skola-möte nu. Fan lycka till med det där. Vi får ta en bira nån dag och snacka mer om det där hörru.
- Mmm, ska bara rädda planeten först.
- Haha, du är fan inte klok mannen.
- Nej, jag är väl inte det.

Solen är nu bara en smal strimma i väst. En kraftig vindpust blåser in den röda sanden över Darius Masons slitna ansikte. Han torkar sig i pannan. Svett och blod och sand blandar sig till en lera i hans hand. Han torkar av sig på låret, tar sitt nanogevär och tittar på den katedralsliknande grottöppningen. Där inne finns han. Hale. Den bleke demonen som förstört allt. ’Du är inte klok mannen’, tänker han för sig själv och hans såriga ansikte spricker upp i ett leende.
- Nej, jag är väl inte det, säger han och beger sig in i mörkret igen.

Red Faction: Armageddon är en linjär tredjepersonsskjutare med stort fokus på kampanjen. Något kompetitivt flerspelarläge finns inte ens utan ska man ge sig ut online för att spela med andra tar man sig an vågor av fiender tillsammans, inte helt olikt Gears of Wars ‘Horde mode’. Där föregångaren Red Faction: Guerrilla hade fokus på den ickelinjerade sandlådevärlden och dess förstörbara miljöer har enbart destruktionsfysiken ärvts. I övrigt har utvecklarna Volition skrotat resten av konceptet. Som Mason ger du dig ut på olika typer av uppdrag för att rädda människorna på Mars. Den första halvan av spelat känns det nästan som att jag spelar en glorifierad vaktmästare. Är det inte vattenpumpar som måste rensas från monster är det reningsfilter som ska aktiveras.

Till sin hjälp har Mason en fantasifull arsenal som går att dela in i två kategorier: Vapen som dödar och vapen som förstör. Alla spelar visserligen lite i båda läger men spektrat rör sig i alla fall mellan dessa motpoler. Favoriten blev snabbt Plasma Beam som mer eller mindre pulvriserar alla material Mason pekar på. Varför skjuta en fiende när jag kan rämna byggnaden han står på istället? På samma prispallsposition finner vi Magnet Gun som är så genialt enkel. Skjut positiv laddning på objekt 1 skjut negativ på objekt 2. Objekt 2 kommer nu attrahera objekt 1. Experimentlustan kittlas av möjligheterna. Att dänga monster 50 meter rakt upp i taket för att se dem fall ner igen är ett rent, om något sadistiskt, nöje. Eller varför slunga iväg en fiende när man istället kan låta en betongvägg jaga den?

Tragiskt men sant kan Mason också råka ha sönder sin egen rutt, tacksamt nog finns då ett reparationsverktyg som artigt och snabbt sätter samman molekylerna igen på sin tidigare plats. Det är inte en perfekt lösning. Flertalet gånger faller Mason mot sin död för att en plasmaexplosion tog med sig golvet under hans fötter. Tillfällen som de undrar jag egentligen hur nödvändig de förstörbara miljöerna egentligen är. De tillför egentligen ingenting mer än förströelse som kan användas som vapen om man vill eller som gömmer pengar man kan använda för att köpa uppgraderingar och perks. Tyvärr tjänar man inget på att döda med miljön mer än att kanske spara på ammunition då till exempel magnetpuffran inte förbrukar någon. Det tar längre tid än att bara skjuta fiender och är oftast mer komplicerat i stridens hetta, särskilt då man möter flera fiender samtidigt.

Fienderna är nog den största besvikelsen i hela spelet. Det finns två sorter, kultanhängare som skjuter efter dig och marsvarelser. Varelserna, som utgör majoriteten av Red Faction: Armageddons fiendeklientel har visserligen varianter med olika förmågar, en del är närstridsfokuserade medan andra kastar energiprojektiler efter dig, andra försöker ha ihjäl dig genom att sabba golvet under dig, men i grund och botten är det ungefär samma fiende hela tiden som alla dödas med samma metoder.

Repetitionen blir snabbt tråkig och när dessutom bandesignen varierar från ”mörk grotta med slemmiga monsterpuppor” till ”mörk grotta med slemmiga monsterpuppor OCH gammal förstörd kåkstad” tappar upplevelsen kraftigt. En del fordons- och eskortuppdrag ger en liten skillnad men inte mycket.

Det stora nöjet finns egentligen i samma enkla grundregel som gör att det är skitkul att sabba småglins sandslott. Att systematiskt skala stöttepelarna i en massiv byggnad för att sedan se den långsamt krackelera under sin egen tyngd (inte helt olikt nyhetssändningarnas favoritrepriser september 2001) är kittlande roligt.

Det absolut bästa är faktiskt ett DLC-läge (ingår vid nyköp) kallat Ruin mode, där du helt enkelt på begränsad tid ska orsaka så mycket skada du kan på tid. Du väljer din load-out och sen är det bara att ösa.

Red Faction: Armageddon har en gedigen och bra grund i sitt system. Kontrollen känns självklar, fysiksystemet är imponerande och väl anpassat för att locka fram busungen i dig. Hade bara nivådesignen och fienderna bjudit på lite mer hade jag vågat kalla det för en modern klassiker. Nu blir det en parantes med en riktigt härligt kreativ destruktivitet.

Ball kreation.

Ok, lång historia kort. Medan jag pluggade skrev jag och tre andra en bok inom mjuka prototyper. Det hela föddes ur att vi hjälpte till på kursen ”Fashion and Technology” på Malmö Högskola. Då de flesta kursdeltagare var mer intresserade av ”Fashion” än ”Technology” arbetades det fram lite grundläggande stenciler som gick genom de enklaste byggstenarna som behövdes för att kunna skapa alla balla kreationer.

Spolar vi fram till 2011 så är nu de där stencilerna korrade, illustrerade och indexerade och har fått ett förord av legenden David Cuartilles.

Vad väntar du på? KÖP MIN BOK!

För några veckor sedan ringde plötsligt min telefon när jag var ute med fästmön och skulle käka lunch.

”Hej, jag heter Anton och jag jobbar på mediabolaget A-one. Det är vi som ligger bakom P3:s kommande spelsatsning P3 Spel. Angelica Norgren är programledare där och hon tipsade oss om dig och framförallt dina videos med spelhistoria.”

”Jaha, öh… hej?”

”Vi tänkte vi skulle ha någon slags inslag i varje avsnitt om spelhistoria och vi tänkte att du har en rätt skön stil på det du gjort. Skulle du vara intresserad av något sånt?”

”…eh…. det skulle vara skitkul.”

”Skitbra! Elva avsnitt, typ tre minuet vardera, och så kan du ju ha lite såna där roliga grejer, typ som att du klipper till en bild på McGyver när du säger ‘…Kassar sa åt dem att vara så uppfinningsrika som möjligt’. Fast du får göra det med ljud, liksom.”

”Ok. Maila mig detaljerna så börjar jag skriva manus.”

På söndag är det premiär! 14:03 på P3. Lyssna eller dö.

p3 Spel på webben

Direktlänk.

Jag gästade GAMEcore.se’s podcast Radio format och pratade om ett liv med spel.

Jag saxar från deras hemsida.

Avsnitt 86: Ett liv med spel

Radio Format återvänder ut på nätet efter sitt julavbrott och årets första samtalsämne handlar om att växa upp med spel. Vi blickar bakåt men spekulerar även om en framtid med familj och att avsluta sin tid på jorden i värdig spelstil.

Var började allt? När övergick spelmagin till en mer utstuderad fascination för spelmediet? Hur uppfattar vi spel idag i förhållande till förr? Och framförallt, var det verkligen bättre förr?

Detta är bara några av de många diskussioner som vi tar upp i Radio Formats första 2011-program. I vanlig ordning sitter Fredrik och Alex bakom mikrofonen. Denna vecka har de dock sällskap av Samson Wiklund, redaktör på Gameplayer.se.
Det talas om spelsvackor och klimatändringar i samhället för den djupt insatte spelaren. Hur olika åldersgrupper uppfattar personlig spelhistoria. Det läggs även fram hypoteser om hur våra liv som spelfäder kommer att se ut där allt från nattligt smygspelande till raidande mödrar kommer på tal. När det sen är dags att avsluta talar vi om pensionsåldern, hur vi vill avnjuta den på bästa vis och sist ställs det en hypotetisk fråga som vi gärna ser så många av er svara på bland kommentarerna.
Gör er redo för ett spekulativt program som bara är början av ett aktivt och intressant Radio Format-år.

Information
Programtid: 01:44:35
Filstorlek: 95,7 MB

Musik i programmet
01: Mega Man 6 – Windman Stage (00:16:03)
02: Contra – Bill and Lance, Soldier Trance
(Lower Me Into the Steel) (00:40:30)
hämtad från bandet The OneUps nya EP Intergalactic Redux
03: Klonoa – Forlock Twist (01:00:57)
04: New Super Mario Bros. Wii – Overworld (01:22:14)
05: Yoshi’s Island – Ending (01:40:39)

Prenumerera: iTunes eller RSS.

Jag får ofta frågor kring podcastande. Hur ska man göra, vilken teknik och liknande så jag tänkte jag kanske skulle sammanfatta mina kunskaper och åsikter i ämnet så jag i fortsättningen bara kan hänvisa hit.

Podcastskolan

• Del 1. Innehåll och redaktionen
• Del 2. Inspelning och redigering
• Del 3. Publicering och syndikation

Termerna publicering och syndikation kan låta märkliga och främmande men jag ska göra mitt bästa för att förklara dem. I del ett och två av Podcastskolan har vi arbetat med koncept, innehåll, inspelning och redigering. Således är det nu dags att börja få ut avsnitten till publiken.

Det första vi kommer behöva göra är att ha någonstans att lagra filerna. Har man lite onödiga hundringar på kontot kan man vara toklat och använda färdiga lösningar. Personligen föredrar jag i så fall en tjänst som heter Libsyn. Där behöver du inte göra mer än skapa ett konto, betala och sedan börja ladda upp din mp3-fil. Libsyn fungerar ungefär som en blogg. Du publicerar ditt avsnitt, laddar upp en bild att tagga din podcast med och se fixar de syndikationen (jag kommer prata mer om vad jag menar med det här begreppet lite längre ner) åt dig och du behöver bara jobba vidare med att försöka sprida din röst.

Ingen aning vad man ska ha för bilder så istället tar jag en på en het Ninjakatt!

Om man däremot, som jag, föredrar att spara slantarna och samtidigt bibehålla mer kontroll finns det förstås andra lösningar. De kräver lite mer förarbete men är samtidigt inte särskilt komplicerat.

Först och främst behöver vi utrymme på webben att lagra mp3-filerna. Här finns det miljoner olika lösningar. Jag har valt att använda en gratistjänst som hittas på Archive.org. Jag använder den av tre anledningar.

1. Den är hyfsat enkel.
2. Den är gratis.
3. Det finns ingen gräns för hur mycket du kan ladda upp.

För att göra det busenkelt för dig har jag gjort en kort förklaring av hur det funkar.

1. Gå till Archive.org.
2. Klicka på ”Join us”
3. Fyll i dina uppgifter (du får välja att köra med OpenID om du vill. Vet du inte vad det är för något kan du strunta i det och köra med vanligt lösenord istället – det går lika bra)
4. Inloggad och klar klickar du på ”Upload” och sedan på ”Share” (den längst upp till höger)
5. Välj din mp3-fil i fönstret som dyker upp.
6. Fyll i fälten

• ”Title” med namnet på din podcast (i mitt fall blev det Retroresan).
• ”Description” med vad du vill.
• ”Keywords” med vad du vill.
• Author kan du lämna tomt om du vill.

Sådär. Nu har du laddat upp din första fil och du har dessutom skapat ett ”objekt” som heter din podcasts namn. Adressen till ditt objekt är nu http://www.archive.org/details/[DIN TITEL]. Så här ser Retroresans ut http://www.archive.org/details/Retroresan. Lägg ditt objekts adress som ett bokmärke i din webbläsare, du kommer vilja återvända.

Jepp, samma problem här. Men visst är den fin som håller bebisen så sött!

Nästa gång du har ett färdigt avsnitt går du in på objektsidan igen och om du är inloggad med din användare kan du då klicka på ”Edit item” och sedan ”Change the Files” för att lägga till ditt nya avsnitt. På så sätt har du alla avsnitt samlade på ett och samma objekt. Dels är det smidigare för dig att ha överblick, dels så bjuder Archive på en smidig funktion som genererar en .zip-fil med alla avsnitt du lagt upp. Detta kan vara trevligt för lyssnare som vill lyssna på äldre avsnitt men inte orkar ladda ner dem var för sig.

Ok, då är den första biten avklarad. Nästa steg är att vi måste publicera avsnittet så vi kan göra en podcast av dem. Just nu är det ju faktiskt bara en samling med mp3-filer.

Det enklaste sättet jag vet att publicera din podcast med är att använda någon av de tusentals olika blogg-verktygen som finns. Du kan antingen köpa en egen domän och installera ett passande bloggverktyg. Verkar det dyrt och krångligt kan du göra det enkelt för dig och bara använda någon bekväm gratislösning som till exempel att nyttja wordpress, blogger eller någon av de andra. Alla fungerar så länge de ger dig en RSS-feed.

För tydlighetens skull tänker jag utgå från att du använder WordPress.com:s lösning.

Skapa en kategori på din blogg som du kallar ”Podcast” eller vad du nu tycker är passande. Publicera ett inlägg om ditt första avsnitt. Vad du skriver i inlägget är helt och hållet upp till dig. Det enda som är viktigt är att du någonstans i inlägget länkar till mp3-filen som du laddat upp på Archive.org.

Sådärja. Nu har du publicerat din Podcast. Nu är det dags för syndikering.

(Har du ett eget webbhotell där du installerat WordPress-verktyg finns det färdiga podcast-plugins du kan använda istället för min lösning, men jag föredrar den här metoden.)

Först och främst ska vi lokalisera vad WordPress gett dig för RSS-adress. Det är här vi utnyttjar att du skapat kategorin ”Podcast” på bloggen. Din RSS-adress borde vara ungefär http://[BLOGGNAMNET DU VALDE].wordpress.com/category/podcast/feed/.

För att vara bombsäker på att du har rätt adress kan du gå in på din blogg, klicka fram inlägget du skrev nyss (det med mp3-filen länkad i) och klicka på kategorilänken ”podcast”. Det brukar stå högst upp eller längst ner i bloggposten beroende på vilket utseende du valt på din blogg. Sedan klickar du på den lilla orangea RSS-symbolen (olika webbläsare har lite olika symboler) som vanligtvis är längst ut till höger i adressfältet. Se till att RSS-feeden enbart gäller för kategorien Podcast. Detta är för att du ska kunna skriva saker på siten som inte ska tolkas som nya avsnitt av podcasten.

Nu kommer nästa del här. Och det är nog den viktigaste. Vi måste förvandla bloggens RSS till en podcast-RSS. Tacksamt nog finns det verktyg för detta också. Det jag använder heter Feedburner. Skapa ett konto på Feedburner och väl inloggad klistrar du in adressen till din RSS-feed (http://[BLOGGNAMNET DU VALDE].wordpress.com/category/podcast/feed/). Bocka i rutan ”I am a podcaster” och klicka på ”Next”.

På nästa sida skriver du in din podcasts namn och vid ”Feed-adress” väljer du en passande adress. Det är den här adressen folk kommer prenumerera på. Retroresan använder http://feeds.feedburner.com/retroresan. Klicka på ”Next. På nästa sida klickar du direkt på ”Next” igen.

På sidan efter det ska vi bland annat se till att iTunes förstår vad podcasten innehåller och lite sånt. Följ bara min lathund.

Jag skippar att förklara det som förklarar sig själv.

1. Detta val berättar för feedburner vad som är själva podcasten. Det kan vara ljud, video eller båda.
2. Detta är vilken kategori och underkategori ni kommer synas i iTunes.
3. Detta är adressen till den bild ni vill sa som ”omslag”. Jag har skrivit en nonsensadress för att vara tydlig
4. Undertiteln på din Podcast. Detta kommer synas när man tittar på sina prenumerationer i iTunes. På Retroresans står det ”Anders och Samson blickar bakåt.” Podcast summary är den beskrivning som kommer synas när folk tittar på er i iTunes Store. Retroresans lyder: ”Retroresan är ett projekt som drivs Anders och Samson, två inbitna spelnördar…(osv)”
5. Lämpliga sökord för just din podcast. Det är bara att ta allt du kan komma att tänka på som har med podcasten att göra.
6. E-postadressen till er podcast.
7. iTunes är amerikanskt och således är svordommar något de bryr sig om. Tänker ni köra ocensurerat gör ni bäst i att välja ”Yes”. Risken finns att någon klagar och vips så blir ni utslängda från iTunes. Copyright message är alltså det som kommer stå vad gäller rättigheter och dylikt. Jag skriver alltid Kopimi eftersom jag delar med mig.

Klicka på ”Next”.

Nu får du välja lite statistikverktyg. Feedburner kan ge dig lite insikt i vad dina lyssnare pysslar med angående din podcast. Bocka i det du vill att feedburner ska föra statistik över.

Sådär. Då var det klart. Nu har du gjort nästan allt du behöver. Den sista biten är att berätta för Apple om din magnifika nya Podcast. Då startar vi iTunes och loggar in ditt Applekonto. Har du inget är det bara att skaffa, det är gratis. Välj ”iTunes store” i menyn till vänster. Klicka på ”Podcasts” högst upp. Klicka på ”Submit a podcast” i menyn till höger. Klistra in feedburneradressen du valde tidigare (http://feeds.feedburner.com/retroresan för mig) klicka på ”Fortsätt”.

iTunes kommer nu kolla att allt är som det ska (det borde det vara om du följt min guide). Du kommer få se en preview av hur det kommer se ut. Är du inte nöjd avbryter du och går tillbaka till feedburner och rättar dina misstag och gör om processen i iTunes fast denna gång hela vägen till slutet.

Efter några timmar kommer du få ett mail från Apple om att de ska titta på din podcast och efter ytterliggare några dagar (ibland en hel vecka) får du ett nytt mail som berättar att du blivit godkänd och att podcasten nu finns i iTunes (du får också en direktlänk att ge ut på din blogg och en speciell adress för att ”pinga” iTunes – det vill säga berätta för dem att du lagt upp ett nytt avsnitt. Pinga behövs bara om det tar mer än en timme innan ditt avsnitt dyker upp).

Sådär. Nu är det bara att berätta för hela världen om att ni finns!

Detta är den tredje och kanske sista delen i Podcastskolan. Kommentera gärna detta inlägg om det är något annat du tycker jag ska ta upp.

Jag såg den här ”roliga” trailern för spelet Nail’d. Reklamen gör en spoof på infomercials, du vet såna där tv-shop-reklamer. Jag vill inte fylla min site med sån skit så jag länkar till skiten istället.

www.whiteknucklecream.com

Jag kände mig manad att kontakta Deep Silver, som ligger bakom spelet. Det här är vad jag skrev:

I just saw the ridiculous trailers for the game Nail’d.

Are you purposely trying to cement the stereotypical idea of the stupid open-jawed pimple-popping teenage ”MASCULINE” semi-evolved video game player?

Your ads just set the industry as a whole back about twenty years, thanks

Go fuck yourselves.

Sincerely
Samson Wiklund, games writer and podcaster.

Jag får ofta frågor kring podcastande. Hur ska man göra, vilken teknik och liknande så jag tänkte jag kanske skulle sammanfatta mina kunskaper och åsikter i ämnet så jag i fortsättningen bara kan hänvisa hit.

Podcastskolan

• Del 1. Innehåll och redaktionen
• Del 2. Inspelning och redigering
• Del 3. Publicering och syndikation

KOSS SB45, ca 499:- (livstidsgaranti!)

Jag kommer inte gå in på tekniken för mikrofoner och sånt, det finns hundra åsikter om vad som är bra. Själv använder jag ett helt vanligt headset från Koss som jag köpte på Kjell & Co för  399 SEK.

Om du inte har lyxen att befinna dig i samma rum som dina medpratare i din podcast kommer ni behöva använda någon typ av fjärrsamtal. Det vanligaste alternativet, som även jag brukar använda, är Skype. Det är gratis och enkelt. Tyvärr innehåller inte Skype något inbyggt system för att spela in samtalen. Det finns dock hundratals metoder att använda. Ett av de mest populära är ett Skype-plugin som heter Pamela. Det kostar dock ca 15 dollar. Personligen använder jag Mac och Pamela är tyvärr PC-exklusivt. Istället använder jag ett väldigt finurligt litet program som kan spela in ljud från mer eller mindre vad som helst. Det heter Audio Hijack Pro 2 och är mer än dubbelt så dyrt som Pamela (32 dollar), men eftersom jag använder det till mer än bara podcasts tyckte jag det var värt det.

Det finns såklart billigare alternativ.

Så, nu har du hård- och mjukvara för att börja spela in. Något du kommer märka är att det är mycket biljud som tas upp i inspelningen; brus och andra rumsliga ljud är ständigt närvarande. Här finns det dock tekniker som kan fixa mycket av det.

En bra sak att göra varje gång man börjar spela in ett avsnitt är att inleda med ca fem sekunders tystnad där alla mickar är igång, men ingen säger något och alla sitter still (vi håller andan till och med). Detta är för att kunna skapa en brusreferens, mer om detta senare.

Under inspelningens gång är det en bra ide att sitta med papper och penna (eller notepad) och bara anteckna de misstag som ni råkar göra och vid vilken tidpunkt i inspelningen dessa uppkom. Mina brukar se ut så här ungefär.

Efter några timmar är ni klara med själva inspelningen och vill såklart direkt börja redigera. Det första att göra är att ”städa” klippen från alla bakgrundsljud. Detta kan man göra direkt i de flesta ljudredigeringsprogram. Personligen har jag ett externt program som enbart gör brusreducering för jag tycker resultatet blir bättre. Det jag använder heter Sound Soap 2 och är löjligt dyrt, flera tusenlappar faktiskt (jag fick det genom min utbildning).

Principiellt om brusreducering fungerar det genom att du först berättar för ditt program vad som är brus. Det är här de där fem sekunderna vi spelade in i början av avsnittet kommer väl till pass.

För själva redigeringen i sig använder jag ett program som finns både för Mac och PC. Audacity (uttalas ådäsitty) heter det och är gratis.

För er som inte tänker slanta upp flera tusenlappar för Sound Soap finns det en brusreducering i Audacity. Den funger väldigt enkelt. Använd markörredskapet och markera de där 5 sekunderna i början. Gå sedan till menyn ”Effects”, där finns alternativet ”Noise Removal”. Klicka på ”Get Noise Profile” så försvinner dialogrutan. Tillbaka i programmet markerar du hela klippet nu och tar samma menyval igen. Här kan du dra den lilla knappen mellan ”less” och ”more” för att justera aggressiviteten i brusfiltret. Provlyssna med ”preview” tills du är nöjd.

Tänk på att en liten mängd brus är acceptabelt att lyssna på utan att det stör. Tar man i för mycket kommer brusfiltret även ta bort delar av era röster så ni låter metalliska eller som om ni pratade i en burktelefon. Här får man köra lite på magkänsla.

Nästa steg innan vi börjar klippa själv programmet är att vi måste se till era respektive volymnivåer. Skype har (mig veterligen) ingen inbyggd volymjusterare om man är fler än två i samtalet, men en snabb testinspelning där alla säger något (en i taget) kan vara bra att göra och sedan snabbt ta en titt på klippet i ljudredigeringsprogrammet för att kontrollera nivåerna innan man börjar själva avsnittet. Ett knep att ta till om man råkat glömma kontrollera nivåerna innan inspelningen är att använda effekten ”Compressor” i Audacity. Markera hela klippet, gå till menyn ”Effects” och välj ”Compressor”. Ställ in -16 db i threshold, ratio på 2:1 och attack time till o.1 och bocka i ”normalize to 0 db after compressing”.

Det finns andra genvägar som också kan nyttjas för detta, förslagsvis Levelator; Ett superenkelt program där du bara droppar ljudfilen på programmet så jämnar den ljudnivåerna automatiskt åt dig.

Så, nu har du en ett rent och fint ljudklipp med jämn volym att börja redigera. Själva redigeringen i Audacity är rättfram. Alla unika ljud som musik och mellanklipp och liknande hamnar i egna spår och sedan kan du skjuta fram eller bak klipp för att sätta timingen korrekt.

Överst till vänster har du de viktigaste verktygen. Markören behöver jag nog inte förklara. Nästa till höger är ett verktyg som sänker volymen på delar av ett klipp. Du väljer verktyget och klickar sedan vid vilken tidpunkt i klippet förändringen ska börja (i bilden är detta ”1.70″), håller du inne musknappen kan du genom att dra upp eller ner justera volymen som gäller före punkten. Klicka sedan på näst punkt där du vill förändra volymen på nytt (”2.10″), ändra nivå med musknappen intryckt och Audacity kommer visa dig hur den kommer tona upp eller ner mellan punkterna. (se bilden)

Innan du börjar klippa in musik och ljudeffekter i ditt avsnitt (om du ska ha sånt det vill säga) är det en bra ide att ta fram dina anteckningar med de där misstagen ni gjorde och ta bort dem från ljudflödet (markera och tryck delete, det är inte svårare än så.) Börja bakifrån så du inte osynkar med de tidspunkter du antecknat. Efter detta är det fritt fram för jingelmusik och allt annat kul du vill ha med i programmet. För att slippa lyssna genom hela avsnittet medan jag redigerar brukar jag i mina ”misstagsanteckningar” också skriva ungefär när det är dags för nästa segment där det ska bytas bakgrundsmusik eller en jingel ska in. Dela gärna segmenten till varsinna spår (markera det som ska tas ut, gå till ”Edit”-menyn och välj ”split”.

Så. Med allt detta färdigt är det bara att exportera allt som en mp3-fil. För att Audacity ska kunna göra detta behöver du ladda ner LAME mp3-encoder (gratis) och sedan i Audacity gå in på inställningar och under filformat peka på de filer du nyss laddat ner.

Kvalitetsmässigt är det inte så petnoga vad du väljer. Det beror mest på hur mycket uttrymme du har för dina filer på webben. Jag kör som standard på 44100 Hz sample rate, 32 bit och en bitrate på 128. Visst kan man ösa på med mer om man vill ha bättre ljudkvalite, men eftersom inspelningen sker över Skype i headset spelar det, för min del, ingen roll.

Nästa gång ska vi prata om hur man får upp sin podcast på webben och hur man förvandlar en nedladdningsbar ljudfil på en hemsida till en podcast med hjälp av RSS och givetvis hur man får den att dyka upp i iTunes.

Jag får ofta frågor kring podcastande. Hur ska man göra? Vilken teknik? och liknande så jag tänkte jag kanske skulle sammanfatta mina kunskaper och åsikter i ämnet så jag i fortsättningen bara kan hänvisa hit.

Podcastskolan

• Del 1. Innehåll och redaktionen
• Del 2. Inspelning och redigering
• Del 3. Publicering och syndikation

Ok, så du vill börja göra en podcast. Innan du skrider till verket kan det nog vara bra att fundera lite kring vad du vill göra för sorts program. För sakens skull och eftersom du läser här på Savepunkt tänker jag för exemplens skull anta att det handlar om TV-spel.

Mitt första och kanske viktigaste råd är att du, redan i planeringsstadiet, tar dig en titt på det befintliga utbudet. Ett gott tips är att göra en sökning i förslagsvis iTunes store på ”tv-spel” eller någon annan lite mer generisk svensk spelterm så du ser vad du har för konkurrenter. Det finns massor med spelpodcasts redan som kör på svenska – vad kan du komma med som ingen annan redan gör bättre?

Jag vill på allvar höra den här också...

Efter att ha klurat lite på frågan får du rannsaka dig själv lite om vad du faktiskt kan. Tekniken är oväsentlig just nu, det kommer jag ta upp senare i den här serien, men rent innehållsmässigt. Vill du vara en ”allmän” spelpodcast och prata om nyheter, veckans releaser, vad ni har spelat och så vidare tror jag att ni tyvärr siktar lite fel. De flesta seriösa uppstarter håller kanske tio avsnitt innan de ger upp i brist på lyssnare. Satsa istället på något unikt. Det kan vara att ni nischar er till en speciell genre. Ni kan leta upp de bästa speldealsen i Sverige, ni kan koncentrera er på fightingspel enbart och diskutera framecounts och tiers – eller så kan ni ta ett redan existerande koncept men försöka tackla det ur en unik vinkel (era personligheter räcker tyvärr inte som ”unik vinkel” såvida ni inte har något i stil med ”spelpodcast från hemmet för människor med grava psykoser” eller liknande).

Ok, nu har du tagit fram en vettig idé. Kan du beskriva den i en mening? Om inte: börja om på nytt. Ett alltför krångligt koncept är inte värt att arbeta vidare med. Än.

Sådärja, nu har du ett koncept som du tror kan hålla. Nästa steg, om du inte redan har börjat med det, är att fundera kring medarbetare. Visst kan man axla programmet ensam, men det är mycket arbete som ska göras och det kan vara bra att ha fler fasta i ”redaktionen”. Det finns några grejer att tänka på i det här läget också.

Redaktionurvalschecklista:

• Är den här personen 100% med på vad för sorts program ni ska göra?
• Är den här personen tillräckligt engagerad för att sitta regelbundet och snacka spel med dig eller kommer du behöva jaga honom/henne med samtal och sms när du sitter ensam och väntar i studion?
• Litar du på att den här personen kommer kunna och hinna och orka göra research inför varje avsnitt?
• Är det här en person som tillför något i de samtal du tänker dig att ni kommer ha?
• Kan den här personen uttrycka sig muntligt på den nivå som du vill att diskussionerna ska ligga?

Varför är du inte inne på Skype?

Det absolut vanligaste är ju att man tar någon eller några polare som man trivs med, men kom då ihåg att det inte alltid är superkul att göra ett avsnitt och vissa gånger kanske man gör det bara för att man har byggt en stadig fanskara som förväntar sig ett avsnitt. Är du då den som kommer pusha de andra att vara med blir du lätt ”gnällgubben/tanten” – är du beredd att få den rollen i kompisgänget?

Det sista steget jag tänker ta upp i den här delen är programstrukturen. Självklart måste man inte ha programmet uppstyrt till punkt och pricka men speciellt i början, innan man har blivit varm i kläderna, är det bra att hela tiden ha en nästa punkt att gå vidare till. Det är lätt hänt att det blir oengagerade och stakande annars. Ju fler avsnitt ni får under bältet, desto mindre kommer ni behöva ett programmanus att luta er mot.

När ni sitter och tar fram programstrukturen så bör ni tänka på dels hur långa avsnitt ni vill göra och sedan försöka uppskatta hur lång tid ni vill spendera på ett område. En bra grundregel är att man som lyssnare sällan orkar längre än 20 minuter (och då snackar vi hyfsat dedikerade lyssnare) på ett ämne. Var inte heller rädd att slänga en programpunkt om den inte funkar längre.

En annan viktig punkt är, och det här gäller nog alla former av uttryck, prata om saker där ni känner er trygga och bekväma. Det säger sig självt att om man inte är insatt i CS-klaner så snackar man inte om e-sportsscenen för CS. Var inte rädda för att erkänna för lyssnarna när ni är osäkra eller om ni kanske inte har spelat just det spelet som kommer på tal. Var ärlig, dels för att ni garanterat kommer bli synade om ni bluffar, men främst av respekt för era lyssnare – de kommer säkerligen vara mer insatta och smartare än vad ni är.

Sist men inte minst, kom alltid ihåg varför ni gör en podcast. Man kan hamna i en dalgång när man mest går på tomgång ibland förstås, men märker man att det inte ljusnar är det bättre att ta en paus och en funderare över om och hur man kan hitta tillbaka till glädjen och viljan. Kort sagt: Ha kul!

Nästa gång ska vi prata om tekniken. Hur spelar man in? Hur redigerar man? Hur förvandlar man en samling ljudfiler till en podcast? Hur får man in den på iTunes?

Jag har fått två frågor rörande menysystemet i Xbox 360 (NXE). Det känns lite märkligt med tanke på att det nya gränssnittet släpps i november, men kör i vind.

1. Hur man  ändrar så att jag inte behöver godkänna nya vänner med föräldrarlösen på Xbox 360?

2. Hur tar man bort enstaka musikspår från hårddisken.

Jag tror det är enklast att svara i videoformat.

Hoppas det hjälper!

Jag har en kränkande, ohyffsad, oengagerande kärlek. Låt mig berätta.

Bungie har ända sedan Halo 3 yrkat att Heroic är den nivå de skapar spelet på, sen lägger de till lättare svårighetsgrader – för att någon tvingar dem eller för att vara snälla, vem vet. Det gör mig kluven.

Som spelrecensent har jag bra anledningar att spela på normal svårighetsgrad. För att… tja, för att det är normalt och jag ska berätta om hur det är att spela spelet på det vis de flesta andra spelar det. Också för att hinna spela klart kampanjen i tid givetvis.

"The way Halo is meant to be played"

Sen står Master Chief står där med en tänd cigg i handen och säger hånfullt ”Det är så här Halo är menat att spelas. Du är väl ingen mes, Samson. Ta dig ett halsbloss nu”. En del av mig vill rationalisera det hela med att de flesta andra spelare där ute som ska läsa min recension antagligen kommer falla för grupptrycket – jag borde verkligen spela på den svårighetsgraden. Det är förstås bara skitsnack, men jag väljer att tro på det ändå och startar spelet på Heroic. Sen svär jag i en timma eller två för att jag bara recensionsspelat på normal de senaste månaderna och därför tappat mina 1337 sk1llz (också skitsnack) – men efter ett tag hittar jag tillbaks till form.

Serien har alltid varit lite av en slags actionstrateg med en bra sten-sax-påse-balans mellan fiendetyper och vapen och banor. Det som gör Halo till mer än bara en dussinshooter är att Bungie bygger in balansakten i hela designen. Ska du in nära inpå i stora grupper av små fiender eller ska du ta dig en några enstaka bjässar med lite understöd? Vilka vapen passar när? Vad finns det för vapen tillgängliga? Finns det läge att använda snipern? Hur ser kartan ut?

Så här arg är man när man brutalbankar.

I Halo 3 saknade jag lite av det här tänket och spelade mest med Assault rifle – det var skittråkigt och mest bara ett evigt återladdande till tidigare checkpoint tills jag lyckades brutalbanka (försök själv hitta ett bra ord för ”brute force”, som inte låter akademitorrt!) mig fram. När man väl insett balansakten blir det istället ett system att spela. Ett regelverk att följa. Ett arbete.

Det är då man ska sluta spela kampanj och mentalt förbereda sig på möta den lägsta livsformen som finns, De Felknullade Mentala Femåringarna Som Spelar Halo Online (DFMFSSHO, eller deffem-effsho).

Här någonstans ger jag upp.

Vad är grejen med Halo? Jag orkar inte med DFMFSSHO och kampanjen har blivit ett arbete. Ovanpå det beter sig Bungie som någon slags jävla översittare och mobbar mig för att jag vill spela på normal för att hinna spela färdigt (OK, jag behövde inte recensera Reach, tack och lov).

Så varför spelar jag Halo? Varför spelade jag fler än ett spel i serien? Varför såg jag fram emot Reach?
Varför är inte det här en dussinshooter nu igen? Jag har skittråkigt! Fuck you Halo! Fuck you och din jävla frisyr!

Varför kan jag inte sluta?

Utöver några arkadshooters på XBLA och PSN verkar ”Game over”-skärmen vara utdöd.

vad betyder egentligen Game Over? Kort förklarat att spelandet tar slut. Du är inte tillräckligt duktig för att klara det här spelet. Du försökte, använda alla dina liv och continues, men höll inte måttet. Det enda du kan göra nu är att spela om hela spelet från början.

Pengarna eller döden!

Under tidigare decennier var det så här vi spelade våra spel – en spelmekanik som har sina rötter i femkronatörstande arkadkabinetter. Under 8-bitseran fanns det endast ett fåtal spel som tillät dig att få fortsätta där du lämnade spelet sist, antingen med hjälp av ett inbyggt batteri som höll din information sparad eller med lösenord. Vissa hävdar att designers egentligen ville ha funktionerna i sina spel men saknaden tekniken eller pengarna att inkorporera det i sina spel. När PC-spelandet tog fart ordentligt under 90-talets första hälft fanns utrymme för sparfunktioner inbyggt i hårdvaran per automatik. Designers behövde inte lägga till dyra delar i kassetterna då datorerna installerade spel och spelen i sin tur fick använda resurser från hårddisken.
 
Speldesign utvecklades med åren och började mer och mer luta åt upplevelser som tog på tok för långt tid för att kunna spelas i en sittning. Sparfilen blev en necessitet och med detta negerades hela poängen med extraliv.

Adjö, käre vän.

”Vem bryr sig om extraliv när jag bara kan ladda min senaste save om jag dör?”.

I moderna spel är det löjligt uppenbart hur lite extraliven spelar roll. Sparfilerna i, till exempel, Super Mario Galaxy bryr sig inte ens om hur många liv du hade när du sparade sist utan ger dig automatiskt ett bestämt antal (5 om jag inte minns fel) varje gång du laddar om.

Lek med tanken att försöka besegra Ninja Gaiden II med begränsat antal liv (som när de tar slut tvingar dig att börja om från spelets start). Skulle någon någonsin klara spelet? Tänk dig att spela genom valfritt Metal Gear Solid-spel där Snakes död betyder att du måste börja om från början.

Spelen har gått vidare och ”liv” är en nostaligsk återblick till arkadhallarnas glansdagar. Poängjagarspel såsom Geometry Wars kommer förstås fortfarande nyttja funktionen, men resten av spelvärlden har fått acceptera faktum.

Den permanenta döden är död.

Med jämna mellanrum får någon oppurtunistisk politiker på statnivå i USA för sig att de ska förbjuda våldsamma eller på annat sätt stötande spel. Det är en lysande plattform att använda då en jäkla massa amerikaner är moralbesatta och överbeskyddande och en hetskampanj mot den digitala smutsen leder ofta till ökad popularitet för politikern i fråga.

Vägen man vanligtvis går är att man säger att spel är osmakliga och därför bör censureras eller åtminstone lagstadga åldersrestriktionerna. Tack och lov finns det här prejudikat för hur sånt fungerar. På det glada öh… var det sjuttio eller sextio?-talet drevs liknande kampanjer kring Larry Flynt och hans porrblaska Hustler. Då fastslogs i Högsta Domstol att ett verk skyddas av yttrandefriheten och andra konstitutionella skydd så länge det är att betrakta som kostnärligt. Här inleddes en spännande debatt om vad fan som är konstnärligt och inte och eftersom konstdefinitioner är extremt subjektiva är det sjujäkla svårt att säga att något ”helt och hållet saknar konstnärligt värde” vilket är en av kriterierna för att kringå yttrandefrihetslagen för det allmänna bästa.

Med det i ryggen brukar de där oppurtunistiska politikerna inte komma så långt, det fastnar oftast redan i lägsta nivån av domstol då vilken domare som helst kastar ett getöga på målsbeskrivningen och säger ”Kommer du med lax nu igen? Det har vi ju ätit så mycket!” och lägger ner åtalet.

Arnold Scshwzhhhartszchenegger

Men.
I år går självaste Governator upp i rätten med TV-spelen för Kaliforniens räkning i Schwarzenegger v. EMA om att få lagstadga att åldersmärkningen på spel så den inte längre bara är en rekommendation (som det faktiskt är idag. Det är inte olagligt att sälja åldersmärkta spel till små barn, de flesta seriösa handlare väljer dock att följa rekommendationerna för den goda sakens skull).

Jaha? Och? Det gör väl inget. Det går ju aldrig igenom sa du ju nyss. Larry Flynt och vad det nu var. Konstnärligt. Vad fan, du vet väl vad du skrev, det var ju du som skrev det!

Det kan tyckas meningslöst av Arnold och co att slösa ytterliggare på skattebetalarnas pengar, men den här gången har de en ny infallsvinkel. Man vill inte förbjuda spel för att de är oanständiga, man vill förbjuda dem för att de gör spelarna våldsbenägna och farliga! Denna twist gör att man inte längre kan luta sig mot de gamla prejudikaten utan får pröva om frågan. Först och främst måste målsägarna kunna bevisa att det är en sanning att barn blir påverkade av våldsamma spel så barnen blir våldsamma själva. Lyckas man statuera det måste domarna i Högsta Domstolen ta ställning till huruvida spel i så fall ändå skyddas av konstitutionella lagar kring friheter. Blir det så att spelen får domen mot sig kommer detta bli sitt eget prejudikat och man kan kanske till och med våga sig på att göra samma prövning mot filmer eller böcker eller vilken annan form av underhållning som helst.

Jamen vafan, slappna av, det gör väl inget om man sätter åldersgränserna i lag och inte bara i butikspraxis. Jag tycker det är bra om ungarna inte får tag på spelen!

Jag tycker inte heller det är bra när yngre barn som inte är redo eller mogna för det spelar spel gjorda för vuxna. Självklart. Men blir det de facto olagligt att sälja spel till yngre sätter det ringar i vattnet.

Framtiden?

Hur tror du till exempel att Walmart eller någon av de gigantiska kedjorna som säljer en stor portion av alla spel i USA ställer sig till att ens ta in spel märkta för vuxen publik? Kommer man skapa censurerade versioner av spel såsom filmer redigeras när de tas in för uthyrning på filmkedjan Blockbuster?

Om jag törs spekulera lite i ämnet så siar jag i så fall om en framtid där utgivarhusen fegar ännu värre än vad de gör idag med uppföljare och säkra kort. De kommer helt enkelt inte våga satsa på några ”farliga” eller spännande spel gjorda för en vuxen publik eftersom dessa spel inte kommer kunna hittas på de viktiga superkedjornas hyllor. Detta leder i sin tur att de vågade och utforskande spelutvecklarna kommer dö ut eller tvingas göra familjevänlig underhållning.

Nu säger jag inte att jag kräver blod och tuttar för att ett spel ska vara intressant, men kan du tänka dig en framtid där spel som Mass Effect, Heavy Rain, Bioshock eller Half Life aldrig får grönt ljus? Det kan vara dit vi är på väg om Schwarzenegger får rätt i domstolen.

Det är en framtid som tråkar ut och samtidigt skrämmer skiten ur mig.

UPPDATERING:
Activision Blizzard, det största tredje-parts-spelföretaget i världen, går nu ut med sitt officiella stöd för EMA, som representerar spelindustrin. Så här skriver GamePolitics.com:

”Our First Amendment has survived intact for 219 years amid far greater technological, historical and social challenges,” said Bobby Kotick, CEO of Activision Blizzard. ”The argument that video games present some kind of new ominous threat that requires a wholesale reassessment of one of our nation’s most treasured freedoms and to take that freedom away indiscriminately from an entire group of our population based on nothing but age is beyond absurd. These are the same attacks Americans have witnessed against every previous emerging entertainment medium and genre including books, comics, rock ‘roll, movies, TV and the Internet. In each case, freedom prevailed. We are thrilled to be able to be an important part of this historic effort to protect our Constitution and to ensure that video games remain vibrant form of expression for every gamer in our constituency.”

Kotick continued, ”Instead of tampering with the nation’s Constitution and wasting taxpayers’ money on setting forth unenforceable regulations during budgetary crisis, California could and should have adopted any number of measures and campaigns designed to ensure even higher rates of parental understanding of, and reliance on, the industry regulation system. Video game industry is a homegrown California economic success story providing thousands of highly paid skilled jobs at the time of economic crisis.”

För 25 år sedan, 13 september 1985, släpptes Super Mario Bros. till världen. Ett spel som kom att förändra allt vad spel innebär. En stor bragd förstås. Vi kan räkna med hyllningstexter till spelet i hela spelvärlden.

Något som kanske inte riktigt får samma uppmärksamhet är att världens mesta bad guy också gjorde sin debut i spelet. På bana 1-4 fick vi för första gången stifta bekantskap med den drakliknande sköldpaddan(?). En boss som fick namnge fenomenet bossar i mina tidiga speldagar. Killen med batongen i slutet på första våningen av NES-spelet Kung Fu hette första draken för mig i flera år.

Därför vill jag idag stämma upp i kör och sjunga ut ett rungande grattis till Bowser Koopa för 25 härliga år i svampriket. Må de kommande 25 bli ännu bättre!

Humorgruppen Parkförvaltningen (Parkförvaltningen.se) har gjort en fantastisk sketch om hur Bowsers slott kom till. Se och njut.

Arkitekten
Uploaded by Parkforvaltningen. – Click for more funny videos.

Något som alltid fascinerat mig med spel är berättarteknikerna mediet erbjuder. Tal, text och rörelse har varit berättarens verktygslåda fram till våra digitala skapelser plötsligt kunde realisera en värld som inte bara var förinspelad. Att inte bara få höra och se vad som händer utan också styra och själv välja detaljnivån man vill gå ner till – det är helt enormt!

Med gameplay kan man berätta mycket. Just idag tänker jag koncentrera mig på hur gameplay kan fördjupa historier, ge lite mer kött på benen om en värld eller en karaktär.

Ta Kratos från God of War. Du skulle kunna spela hela spelet utan några som helst cutscenes eller röstskådespelare och fortfarande få inblicken i Kratos psyke baserat helt på hur han beter sig. Den barbröstade spartanen är instabil och skitförbannad med total respektlöshet inför andra människor och väsens värde. Han är inte bara en kille som dödar monster. Han dödar monster genom att klättra upp för deras rygg genom att knivhugga dem för grepp. Väl på monstrets rygg gräver han in sina nävar i dess öga och sliter ut det för att sedan skära upp buken på besten så den till sist faller ihop. Han sliter av armarna från fiender och använder samma arm för att banka in ansiktet på dem. Det finns hundratals med exempel.

Effektiv, men inte särskilt konstruktiv, konfliktshantering

Kratos karaktäriseras som den blodtörstiga livsapatiska psykopat han är på ett ypperligt sätt genom sättet du mördar hans fiender.

Ett annat lite mindre blodigt exempel är de sidscrollande arkadspelen från Konami om Turtles. Här tar de fyra pizzaätande mutationerna sig an hundratals med fotsoldater och andra fiender – med lätthet. Tematiskt är det helt korrekt. Turtles är bättre tränade i kampsport än fotsoldater, det är klart att de ska kunna klyva sig fram genom dem som en varm kniv i smör.

Visst kan jag berätta om Kratos och ge dig samma bild av honom som spelet, men då måste jag explicit förklara. Jag måste skriva dig på näsan. Du får inte styra det, du får inte känna det. Det går liksom inte att berätta lika subtilt som en animation kan. Det som gör gameplayberättandet så speciellt jämfört med traditionella verktyg är att de spelar på en indirekt kommunikation.

En slags narrativ genom osmos.