I denna omgång ”Tre snabba” tar vi oss an spel du inte visste fanns. Eller brydde dig om. Eller inte han se, eftersom det går så fort..

Birds of Steel (360)

Jag är värdelös på flygspel. Kass. Sämst. Jag tror att det kommer bli tokroligt, men det slutar alltid med att jag flyger runt, runt utan att ha en aning om var jag är eller vart jag ska. Därför har jag inte särskilt roligt med Birds of Steel. Inte särskilt roligt alls. Utöver att vara ett spel om att flyga är det en flygsimulator, vilket betyder att en stillsam högersväng kan resultera i ond bråd död. Men att jag ska ha en åsikt om Birds of Steel är inte riktigt rättvist. Vad jag förstått är det en riktigt bra flygsimulator. Älskar man flygsimulatorer och luftstrider från andra världskriget kommer man mycket troligt älska Birds of Steel. Men människor som jag, och mest troligt människor som du också, kommer ha roligare med andra spel. Kanske mer arkadbetonade flygspel. Kanske spel där man håller sig på marken, som vanligt jävla folk.

Ridge Racer Unbounded (PS3)

Ridge Racer var ballast i arkadhallen. Där kändes farten ursinnig, styrningen urhäftig och spelupplägget ur.. Okej, det kändes bara lockande. Men efter en serie med upprepande koncept antar jag att man kände att man behövde tänka om. Resultatet blev Unbounded (vilket förövrigt är ett uselt namn) där man kortfattat har valt att blanda Destruction Derby-upplägget med det ursinniga tempot. Vilket kanske kan kännas lockande. Problemet här är att man inte varit konsekvent. Spelmotorn sållar mygg men sväljer kameler. Och lastbilar. Och andra stora saker. Som spelare blir jag irriterad och vill stänga av. Så det gjorde jag. Arkad-skimret försvinner tyvärr allt mer.

MUD: FIM Motocross World Championship (360)

MUD: FIM Motocross World Championship är en enda lång parad av saker jag inte alls är intresserad av. Generisk mördarmetall varvas med skränig, amerikansk radiorock. Det är motorcross, lera och energidryck. En skittuff attityd som luktar kedjeplånbok och Wunderbaum. Ifall du tycker mördarmetall, motorcross, energidryck och kedjeplånböcker är det fräckaste som finns råder jag dig att genast införskaffa ett exemplar av MUD. Verkligen. Du kommer säkerligen ha skitroligt. Racingen är riktigt reko, även om trickdelen känns överflödig och de halvhjärtade rollspelsinslagen kan väl tillföra… något. Antar jag. Själv spelar jag hellre något helt annat. Dock.

Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Nintendo har ur ett kommersiellt perspektiv ägt den stationära konsolmarknaden tre gånger. Det är två gånger mer än Sony, och tre gånger mer än Sega och Microsoft. Men de starkaste stjärnorna brinner snabbast, och medan den här generationens konkurrenter tuffar vidare har Wii i stort sett pensionerats av Nintendo. Medan WiiU planeras att släppas i slutet av det här året slåss Microsoft och Sony om casualpubliken som Nintendo lämnat bakom sig. För den här generationen har klyftan varit mer tydlig än någonsin. Under de första 3-4 åren hade Wii nästan monopol på casualpubliken, innan Kinect och Move anslöt sig. Men det är inte första gången som Nintendo varit det mjuka alternativet. För Nintendo har aldrig någonsin varit coolast.

Aldrig blev den här kontrasten tydligare än när Sony äntrade marknaden med Playstation — konsolen som definierade tv-spelens coola publik. F-Zero, som var Nintendos just då mest attitydsfyllda spelserie blåstes ur vattnet av Playstations Wipeout. Vi snackar supercool musik av riktiga, supercoola artister och supercoola fordon med supercoola vapen på supercoola banor. Wipeout var supercoolt, och var början på Sonys korståg att göra tv-spel supercoolt. Playstation bjöd på mogna racingsimulatorer, djupa rollspel och våldsamma fightingspel. Nintendo 64 handlade mer om färgglada plattformsäventyr och… det var i stort sett allt. Till och med Conker’s Bad Fur Day kom förpackat i det barnsliga fodralet. Det enda riktigt coola och vuxna Nintendo hade var Goldeneye och Turok.

Så här har det fortsatt. Nintendo är det lite snällare, mesigare alternativet som inte satsar på attityd. Nintendo gör något som blir framgångsrikt, och snart kommer en coolare version av den produkten ut från konkurrenterna. Mario och Sonic. F-Zero och Wipeout. Pokémon och Digimon. Zelda och Darksiders. Playstation Move och Wii. DS och PSP. Och nu senast Super Smash Brothers och Playstation All-Stars Battle Royale. Exemplen är många, och Nintendo är aldrig coolast. Det är ett faktum som inte kommer ändras med WiiU. Nintendo har ett par spelserier där man skulle kunna satsa på den vinkeln. Metroid, Zelda och till viss mån kanske F-Zero om de bara skulle vilja det. Men bortsett från ibland Metroid vill de aldrig gå fullt ut. Nintendo är fortfarande kvar i facket som Sega placerade dem i, och som de kanske själva gick med på att placeras i.

Illus: Penny Arcade

Det är coolt att vara krypskytt. Jättecoolt. Man får vara hemlig och farlig, vilket tveklöst är två av de coolaste sakerna i världen. Hade man dessutom haft snabba glajjor och blinkande skor hade man antagligen blivit utnämnd till president i ett mindre land, bara sådär. Men man kan ju inte få allt. Och hemlig och farlig räcker ju långt.

IN YOUR FACE!

Tyvärr känner man sig varken hemlig eller farlig under några längre partier i Sniper Elite. Det glänser till, då och då. Effekten när man får till en snygg träff är till exempel fruktansvärt belönande. Men ganska snabbt sjunker spelet tillbaka i ett träsk av medelmåttighet. Smygandet är skoj, men att smyga sig förbi fienderna kräver nästa alltid ett visst mått av trial and error, eftersom det ofta bara finns en, väldigt strikt, väg att ta. Vägen är kanske inte svår att lista ut genom att prova sig fram, men att klara den på första försöket kräver enorm tur. Ofta är det mer effektivt att bara gå in guns blazing.

Fienderna är närapå obegripligt korkade och tömmer utan problem både ett och två magasin rakt in i en betongvall ifall spelaren råkar befinna sig på andra sidan. De har dessutom världens sämsta kommunikation sinsemellan. Jag kan mycket väl meja ner ett tjugotal vrålande ryssar med granater och k-pist utan att deras kompisar i rummet bredvid gör ett avbrott i kaffedrickandet. Det kanske är jag som har en konstig syn på krig, men när halva förbandet blir mulade känns det som en vettig reaktion att komma till undsättning.

Ja, just det. Allt är gråbrunt.

Illusionen av att vara en livsfarlig smygmördare spricker. Med jämna mellanrum. Ofta, till och med. Jag blir fullt medveten om att jag sitter med en handkontroll i näven och spelar ett spel. Jag kan inte sjunka in i spelet, alls. Och det är viktigt, speciellt i den här typen av spel. Ska jag sitta och vänta i två minuter på att en fiende ska komma nära nog för mig att ta ut, då måste jag kunna leva mig in i situationen.

Sniper Elite V2 är mediokert. Kort sagt. Det är inte direkt dåligt, men inte heller särskilt bra. Eftersom det siktar in sig på en så smal subgenre så kanske det finns en viss behållning för den svältfödde sniperfantasten, men är man mindre kräsen med skjutdonet så finns helt klart bättre alternativ.

Det är inte bara herr Wiklund här på Svampriket som har förlustat sig med Prototype 2 den senaste tiden. Även jag har härjat runt med superkfrafter i New York. Den största behållningen jag har haft med min tid tillsammans med James Heller är dock inte att jag har känt mig badass i en stor öppen stad, utan det har helt enkelt varit att kasta folk till höger och vänster. Gärna från ett högt hustak. Ni må tycka att jag är barsnlig, men detta beteende har lockat till massvis med fniss från min sida. Att springa i full mackapär uppför en husvägg och mötas av två inte ont anande hobos uppe på taket har verkligen lockat fram djävulen i mig.

Vad finns inuti bussen?

Men under allt kastande och fnissande fick jag mig också en tankeställare. Tro det eller ej, men jag har faktiskt tänkt allvarliga och seriösa tankar. Jag har ställt mig själv frågan om jag skulle agera på samma sätt om det stod två barn där uppe på hustaket? I alla spelvärldar jag har besökt finns det bara vuxna ute på gatorna. Jag har inte sett en enda unge ute och spatsera gator och torg varken i GTA IV, Prototype 2, Mafia 2 eller i L.A Nore, för att bara nämna några exempel. Eller ta uppdraget ”No Russian” i Modern Warfare 2. Verkar skumt att det inte är en endaste barnfamilj som ska ut och resa? Varför är det så? Är det för att vi som spelare aldrig skulle acceptera det?

Jag hade inga problem med att utnyttja småsystrarna i Bioshock, vilket är det bästa exemplet jag kan komma där jag som spelare aktivt gör ett val att göra ett ”barn” illa. Ja, även i Dead Space 2 förstås, där jag stampade ”bäbisar” för glatta livet. Men dessa två exempel räknas inte, då barnen i dessa fall inte känns realistiska.

Jag har ställt många frågor nu och lämnar de flesta öppna. Men i frågan om jag skulle agera på samma sätt om det var barn inblandade så har jag faktiskt ingen aning. Inte förrän någon ger mig en sandlåda befolkat av både stora och små så kan jag inte göra ett moraliskt ställningstagande.

 Efter lite påläsning:

Den finns en enorm mängd konsoler här i världen och vi känner till de stora vinnarna varje generation, men varför ge dem ännu mer rampljus när vi kan fokusera på de mer intressanta bortglömda maskinerna. De där som bara fick stå i periferin. De som aldrig fick huvudrollen. Vilka är de? Här är ett litet axplock.

Zeebo

Xbox 360, Playstation 3 och Nintendo Wii är inte de enda konsolerna i sjunde generationen. Zeebo Inc lanserade sin konsol Zeebo 2009. Det är en enklare maskin som inte tar emot vare sig skivor eller kassetter utan får allt sitt innehåll via den inbyggda 3G-uppkopplingen. Givetvis fungerar Zeebo också som en wifi-hotspot. Konsolen är utvecklad för utvecklingsländer och spelen är mestadels utbildningsorienterade. Prestandamässigt är maskinen jämförbar med en åldrad smartphone ungefär.

FM Towns Marty

Den första konsolen i femte generationen hade en prestanda som hette duga. 1991 släpptes det här muskelpaketet lös i Japan. Medan Sega precis etablerat sin 16-bitmaskin och Nintendo gaggade med NES tog FM Towns i från tårna med sin 32-bitkonsol med mer än dubbla klockfrekvensen (16 MHz!) gentemot närmsta konkurrenten. Tyvärr floppade maskin rejält när den visade sig vara bökig att utveckla för och mer kändes som en svag dator än en skitstark konsol.

Super A’Can

En fjärde-generationskonsol som de flesta missat. Den ser ut som en SNES-klon, men är sitt egna system med upp till 12 tillgängliga spel! Vem är inte sugen på att dra en omgång Super Taiwanese Baseball League eller Journey to the Laugh?

Commodore CDTV

Varken Microsoft eller Sony är först med tanken på att ha en mediahub i sin konsol. Commodore Dynamic Total Vision (CDTV) skulle va ”the shit” 1991. Commodore byggde maskinen utifrån hårdvara och specs från Amiga 500 med tillägget av en CD-ROM-läsare. Detta till trots valde man att inte använda varumärket Amiga alls vilket skulle komma och bita Commodore i röven. Man koncentrerade all sin marknadsföring på Amigacentrerade media, men läsarna satt ju och väntade på ett CD-tillägg till Amiga så de var inte ett dugg intresserade (que: ”Wap wap waaah…”)

OBS! Denna text innehåller spoilers om Mass Effect 3, Gears of War 3 och Red Dead Redemption.

När jag var yngre blev jag tillsagd att spela tv- eller dator-spel inte var en riktig hobby. Det var något man gjorde när det spöregnade – om ens då, för ni vet ju att det inte finns dåligt väder utan bara dåliga kläder. Det var inte förrän i slutet av mellanstadiet jag vågade säga, både till mig själv och min omgivning, att spela faktiskt var min största hobby. Sdean dess har jag upptäckt universum jag aldrig kunnat drömma om eller uppleva i en förort utanför Örebro.

Sätter tv- och dator-spel stopp för vår kreativitet eller hjälper den oss att tänka utanför lådan? Självklart varierar svaren på frågan från person till person. Utifrån mig själv har spelet hjälpt mig att våga tänka och fantiserat om saker jag inte visste existerade. Om man sätter det i perspektiv är spel ett uttryck från andra människors kreativitet som vi får ta del av, spåna vidare på, bygga våra egna historier och hjältar av. Visst, olika spel tilltalar olika personer men gäller alla konstformer.

Jag har haft ihjäl oräkneliga antal mänskliga gestalter i alla FPS jag har spelat. Jag känner inget för dem. Det är en tävling och jag vill vinna. Det är jag som säger åt min karaktär att ha ihjäl den andra genom knapptryckningar. Den andra faller ihop, jag är ett steg närmre en kill streak och jag känner ingenting för den fallna.

(Spoilers angående Mass Effect 3, Gears of War 3 och Red Dead Redemption i nästa stycke!)

Men när Thane Krios hostar upp lungorna och säger farväl, eller när Dom Santiago offrar sitt liv för sitt team, eller när John Marston faller ned mot marken är det något i mig som gör ett känslomässigt uppror. Jag känner en genuin sorg. Våldet är opersonligt så länge vi inte har en relation till det. Jag vill dock tro att de flesta människor har ett medlidande som gör att vi kan känna för andra människor som vi inte har en personlig relation till.

Jag vill inte påstå att tv- och dator-spel gör oss mindre kreativa, men hur man än vrider och vänder på denna fråga så kommer man alltid vara oense, som i vilken konstform som helst. Jag söker inte våldet  i spel. Jag söker känslan. Känslan som för mig är så påtaglig när ett tv-spel har träffat rakt in i hjärtat.

Text av Victoria Saade

Victoria är redaktör på PowerGamer och en av personerna från GoneGaming. Hon har en förkärlek till Sci-fi och är olyckligt kär i Thane Krios, Clint Eastwood och Robb Stark. När hon inte spelar läser hon serietidningar och böcker om påhittade universum, men det händer inte allt för ofta eftersom hon i stortsätt alltid är bänkad framför en skärm.

Den kanske mest hatade spelaren sedan slutet av 90-talet är snipern. Jag skriver sniper eftersom det låter tuffare och mer specifikt än svenskans prickskytt. Under onlinespelandets Quake-dagar var railgun ett respektabelt verktyg att gibba din motståndare med. Det krävdes sikte och reflexer medan du sällan hade tid att zooma in. Du hade dessutom aldrig lyxen att ligga dold och lurpassa. I stället rörde sig alltid både du och din motståndare i en sådär 50km/h medan raketer slängde omkring dig hit och dit. Men allt eftersom spelen och vapnen blev mer realistiska blev snipern ett allt mer avskytt väsen. Jag minns själv första gången jag mötte dem med enorm frustration. Unreal Tournament. CTF-FacingWorlds. Två torn på vardera sida av en smal bro utan skydd. På tornens tar och balkonger fanns prickskyttegevär. You do the math.

Idag är det ännu lättare och mer belönande att agera sniper. I spel med lägre tempo än Quake och Unreal Tournament kan du vara stillastående under längre perioder, medan dina måltavlor rör sig långsammare. Spelaren som föredrar att sikta in sig på motståndare på avstånd har vuxit till sig och blivit en egen målgrupp. Utgivarna känner av det, och spel som Sniper: Ghost Warrior och det nykomna Sniper Elite V2 börjar mer och mer att poppa upp. Det är här som Hitman: Sniper Challenge äntigen kommer in i den här texten. Hitman: Sniper Challenge är nämligen ett minispel bundet till Hitman: Absolution, som du får om du förhandsbokar spelet. Jag hade gärna berättat om det i ljudform medan jag visar upp inspelat gameplaymaterial, men Square Enix säger nej. Därför blir det en sån där tråkig text i stället.

Den som besökt Xbox Lives indiesektion har säkert sett sniperspelen som går ut på att sätta en kula i huvudet på vissa utvalda personer i en folksamling. Där har du i stort sett grundkonceptet med Hitman: Sniper Challenge, fast med produktionsvärde. Utrustad med ett snipergevär ska du från taket av en byggnad avrätta en viktig person samt hela hans garde av livvakter. Låter enkelt, men det är mer strategi inblandat än vad jag först misstänkte. För om jag prickar huvudmålet först kommer jag inte hinna pricka av alla livvakter innan de skingrar sig. Därför gäller det att analysera de kostymklädda männens placeringar, och besluta vilka det är bäst ta ut först utan att de andra märker. Det tog mig en sådär 6-7 försök innan jag lyckades ta dem alla. Vid det laget kunde jag alla placeringar och hur målen skulle förflytta sig under de minuter som Agent 47 har på sig att avsluta jobbet. Men ändå inser jag att det finns mycket på banan som jag inte upptäckt än, som hur man använder sig av miljön. Saker som gör att leaderboardens high scores är tjugo gånger högre än mitt eget.

Hitman: Sniper Challenge är ett trevligt förhandsbokningsinitiativ. Frågan är om det även kommer finnas tillgängligt att köpa separat för alla andra, och hur mycket det i så fall kommer kosta.* För som ett gratis tillskott är det helt klart värt det om du ändå är intresserad av Hitman: Absolution, men om det även ska stå på egna ben som ett Xbox Live Arcade-spel kring 1200 poäng behöver det kanske lite mer djup än vad jag fick smaka på under den banan som previewkoden erbjöd. Speciellt när det som sagt finns en hel del sniperbaserade titlar där ute som har möjlighet att skjuta från flera punkter och använder sig av slow motion-effekter vid viktiga skott och headshots. Våldsfrosseri, såklart! Samtidigt älskar jag elementen av strategi i Hitman: Sniper Challenge, som nästan gränsar till problemlösning. Som hur man måste utnyttja att ett skott kan gå igenom två personer för att ta ut två livvakter med samma kula, medan jag samtidigt måste se upp så att jag inte råkar ta ut civila på det sätter.

Hur resten av Hitman: Sniper Challenge ser ut återstår att se, jag vet helt ärligt inte hur mycket av slutprodukten jag sett. Men jag är säker på att vi kommer syna både Sniper Challenge och Hitman: Absolution här på Svampriket i framtiden.

*Uppdatering: Vi fick just veta att Hitman: Sniper Challenge inte kommer finnas att köpa separat över XBLA eller PSN. Vill du ha Sniper Challenge blir det helt enkelt till att förhandsboka Hitman: Absolution.

Så det gjorde vi. Här ovan ser ni hur allt gick.

Efter liveavsnitt och mässor och annat tjafs är vi tillbaka i klassisk tappning. Vi har spelat Treasures gamla stänkare och denna gång i koop dessutom! Smarta som vi är såg vi till att spela in även det för er som vill se och inte bara höra. Anders har dessutom knatat vidare i Final Fantasy IX.

Musik

• Mux Mool – Get better John

Så nu har jag och Tobias gjort en Let’s Play på spelet, där vi turas om att spela genom hela spelet. För er som är lata och lite tappade. Egentligen så borde ni klicka er in och spela spelet via länken här nedan, men jag vet ju samtidigt att det ändå kommer vara någon jävel som fortfarande inte har spelat det efter jag insisterat.

Så kolla på videon istället då. Jag lovar att jag ska hålla käften om spelet nu.

Spela Abobo’s Big Adventure här

(Återigen råder jag er att använda er av handkontroll för spelandet. Instruktioner finns på sidan)

Det är nu flera veckor sedan jag och Samson satt och pratade om Flash-spel i Retroresan. Sedan dess har jag haft ambitionen att skriva ett kompleterande inlägg på ämnet, men det har helt enkelt inte blivit av. Faktum är att jag inte skrivit ett vettigt inlägg på drygt en månad. Man kan kalla det för skrivkramp, jag väljer att skylla på tidsbrist.

Men under dessa veckor har jag spelat Abobo’s Big Adventure fem gånger.

Om jag traditionsenligt får fortsätta svara på mina egna frågor så tror jag många ser på Flash-spel som ett tidsfördriv för kontoret. På samma sätt som oinsatta ser på mediet TV-spel som barnunderhållning så kan i alla fall jag räknas till facket som dömde ut uttrycksformen på extremt gamla erfarenheter. Jag erkänner mig härmed rättad. För i takt med att tekniken och kunnandet har gått framåt så har lillebror Flash vuxit upp och visat sig kunnig på i stort sett alla punkter som ”vanliga spel” är. Det är bara jag som inte har hängt med.

Jag vet att jag verkligen tar i från tårna när jag kallar Abobo’s Big Adventure för en större upplevelse än Mass Effect 3. Om man plockar fram den mytomspunna måttstocken för vad som gör ett spel bra och mindre bra så stämmer det troligtvis inte. Men just den måttstocken har jag velat bryta av ett bra tag, den arbetar mot kreativitet och nytänkande till förmån för stora budgetar och hype-karuseller. För mig står dock upplevelsen i centrum, känslan jag bär med mig från ett spel bryr sig inte om detaljer utan fokuserar istället på helheten. I Abobo’s Big Adventure får jag rysningar, skrattar ofta och känner konstant genuin spelglädje. Mer än på väldigt länge.

Så ta din måttstock och stoppa upp den där jag inte längre ser den, för den betyder inget alls. Inte för mig i alla fall.

Här nedan är där ni tipsar mig om fler häftiga Flash-spel.

Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Bekanta svampläsare känner till min brokiga historia med sandlådespel. Kort förklarat är jag inget fan. Allt för ofta ställs min förmåga till överseende för ”spelismer” på prov. Att till exempel gå på dejt medan en halv mormor sitter fast i motorhuven utan att mitt sällskap reagerar är svårt att smälta. Den jag styr och den som pratar i mellansekvenser har sällan särskilt mycket gemensamt. Det är alldeles för kul att bete sig som en idiot och jag köper inte att den idioten sedan bryr sig om någon annan än sig själv. Spel som Saints Row the Third tar sig förbi diskrepansen genom att låta hela världen vara så skruvad att det ändå blir trovärdigt. Radical Entertainments Prototype hade en annan metod att få det att gå ihop; protagonisten var helt enkelt en psykopat.

James Heller, helt vanlig PTSD-skadad familjefar

Jag uppskattar att man försöker förklara idioten från spelmomenten, men jag tycker problemet inte egentligen handlar om att få spelmomentskaraktären och mellansekvensversionen av densamma att gå ihop utan snarare att spelmomenten i sig är trasiga som premierar idiotiskt beteende.

I Prototype 2 är jag inte längre psykopaten, Alex Mercer, från förra spelet utan en familjefar. Det här kan bli spännande!

…tänkte jag. Sen startade jag spelet och fick ganska snabbt förklarat för mig att James Heller, som min nya spelmomentsidiot heter, har fått sin familj dödad och är har ett hämndbegär som inte skådats sedan Kratos blev färgad vit av sin familjs aska (vad är det med spelförfattare och dessa enkla motiv?). På tio sekunder var all potential med protagonistbytet förlorat. Jahapp. Spännande.

Prototype 2 är ett stressat spel. Det finns en väldans massa uppgraderingar och förmågor som designats för att ge mig belöningar i spelbarhet. Jag dödar bättre, coolare och snabbare. Jag tar mig fram bättre, coolare och snabbare. Och. Så. Vidare.

Visst är Prototype 2 underhållande som stereotypisk kraftfantasi – men utan djup, variation eller gripande handling faller det ganska platt. Jag ifrågasätter också mängden blod och våldsamheter. Allt med Prototype 2 talar för att det skapats för en publik som inte ställer några krav på kontext, karaktärsdjup eller djup i spelsystem utan mest är ute efter att få känna sig mäktiga och balla i en enkel värld där onda gubbar är superonda, humorn är enkel och ketchup är höjden av kulinariska upplevelser. Om jag törs dribbla lite med den bollen låter det som jag beskriver någon i yngre tonåren. Om min teori stämmer; varför då ge spelaren blod och svordomar? Jag förstår att blod och svordomar får spelet att verka häftigare för de yngre, men det är inte OK att medvetet utnyttja att många morsor och farsor köper spel utan att kolla upp innehållet.

Halo: Combat Evolved var och är ett fantastiskt spel. Ett av mina favoritspel faktisk, genom tiderna. Hur ocoolt mainstream det än är att säga det. Jag tappade hakan första gången jag steg upp på ringvärlden och när Anniversary kom i höstas kunde jag inte annat än kapitulera ännu en gång (I motsats till Samson, som var måttligt imponerad).

Tjena, din magnifike jävel!

Spel två och tre var också kul. De var bra spel. Riktigt bra. Men de saknade något. Eller, kanske rättare sagt, de innehöll för mycket. För mycket prylar. För mycket bubbelsköldar och för mycket… lore. Bakgrundsberättelsen var en stor del av det som gjorde första spelet så bra, men efter ettan kändes det som att bungie gick vilse i sin egen värld. Läste man inte sjutton böcker och såg ett halvdussin halvkassa kortfilmer hade man inte en chans att förstå allt som hände. Istället blev berättelsen mest ett svepskäl för att få sparka rymdröv.

Halo: ODST var sämre än de tidigare spelen. Sämst i serien, utan vidare konkurrens. Jag tröttnade. Jag spelade inte ens igenom hela Reach när det kom. Helt plötsligt var serien proppad med macho militärlingo och grabbighet. Något som man till stor del hade sluppit tidigare. Halo handlar om Chief och Cortana, ensamma mot en okänd fiende på en outforskad planet. Jag har tolererat att rymdmarinen varit där. Inte mer. Biffiga amerikaner som ryter ”Charlie niner!” har aldrig varit något som fått mig att kräma i byxorna, precis.

Schysst ställe, men vad gör marinsoldaterna där?

Då utannonserades Halo 4. En ny, outforskad värld. En ny, hemlig fiende. Och enbart Chief och Cortana, långt ifrån brölande marinsoldater. Nya utvecklare, visst, men det kändes bra. Kändes som att det kunde bli samma upplevelse som när jag först bekantade mig med serien.

Sen började nyheterna komma. En uppdaterad version av covenant-designen. Att de designar om covenant skiter jag visserligen högaktningsfullt i, men varför är de ens med? Räcker det inte med den nya fienden? Chief och Cortana landar på en planet som rymdmarinen håller på att utforska. På-fucking-riktigt? De glider ut i den närapå oändliga världsrymden och bara råkar landa på en planet med marinsoldater på?

Det känns fegt. Fegt av 343 Industries att inte våga kassera det i serien som redan gjort sitt. Man hade kunnat göra nystart och back to basics i samma flugsmäll. Men istället verkar man fortsätta traska på i precis samma riktning.

Visst, det här är konservativt gnäll. Egentligen vill jag ju bara ha första spelet igen. Fast ni vet, nytt. Jag har inte gett upp helt på Halo 4, än. Jag hoppas fortfarande på samma storslagna upplevelse. Men ifall jag skulle bli besviken så tänker jag ta fram Halo: Anniversary igen och sura.

Förra veckan handlade den allra största spelnyheten om The Elder Scrolls Online. Reddits spelsida var fullkomligt fullproppad med nyheten, och det är möjligt att det är årets hittills största spelnyhet. Och det blev nästan lika stor uppståndelse när man i fredags äntligen släppte en trailer. Eller, man släppte något och kallade det för en trailer. Själv tycker jag Sebastian Lundén sa det bäst när han kallade det för en animerad pressrelease. För det är precis vad det är. En berättarröst som läser upp delar av en pressrelease, med något visuellt som inte gör mig något klokare eller mer informerad alls. Visa mig faktiskt gameplay! För om ni inte kan få mig upphetsad inför spelet genom att faktiskt visa spelet, då kommer ni inte få mig upphetsad inför spelet.

Visst finns det folk som kommer säga att The Elder Scrolls Online-trailern är fullkomligt awesome. Men jag gissar att så gott som alla som säger det redan var jävligt upphetsade inför spelet. Och om man bara vill predika för kören, så visst. Billigt. Men det gör absolut ingenting för konsumenter som jag, som faktiskt vill veta något om hur spelet ser ut och spelas innan vi förlorar vårt kollektiva skit inför det. Vi kommer bara känns oss lurade och irriterade. Tack för mig.

Kanske är du bekant med något som kallas ”Iran-Contras-affären” och sitt sexiga namn till trots är det inte en mellanöstern-mod av Super Probotector utan en smutsig politisk skandal som ägde rum mellan 1985 och 1987.

Terroriststämplade gruppen Hizbollah hade i Libanon kidnappat 7 jänkare och USA ville förstås gärna se sina pojkar komma hem helskinnade. Hizbollah hade, och har fortfarande, ett starkt stöd av Iran – både politiskt och ekonomiskt. Det här gjorde förstås Iran till USA:s fiende också. Detta var också efter den Iranska revolutionen som kastade undan allt västvänligt och införde antika lagar ur tolkningar från koranen. Iran hade blivit en muslimsk stat, och dessutom en av de värre varianterna med uppmuntrat våld gentemot meningsmotståndare (Salman Rushdie är nog det tydligaste exemplet) till höger och vänster, diskriminering på dagordningen och ett stort västhat, inte minst mot ”den stora satan”; USA.

Samtidigt i Nicaragua rådde socialistiskt styre i form av sandisterna som kommit till makten efter att ha störtat somozadiktaturen som haft kontroll över landet under en tid.

Det här gillade inte USA eftersom de låg i luven på Sovjet. Inte på det där ”du-är-dum-så-nu-skjuter-jag-dig”-sättet, utan genom ett ”vänligt” kivande där man hatade, tävlade och hackade på varann hela tiden, men inte hade ett riktigt uttalat krig. Har du sett en en sportfilm från perioden kanske du vet att det onda laget ALLTID var ryssarna. Sovjet var ”de onda kommunisterna”. Sanningen är givetvis inte så enkel, men det var den retorik som rådde.

Contras på patrull, 1987

Rött är ju rött så även om Sandinistas egentligen inte är kommunister per see så var de i alla fall en sorts fiende. En motståndsrörelse i Nicaragua, som verkligen inte gillade det röda styret heller, var Contras. Reagenadministrationen stödde Contras 1981 och leverade vapen åt dem. Året därpå beslutade den amerikanska kongressen att man verkligen inte hade tid råd eller vinning i att lägga sig i så genom något som kallades boland-tillägget förbjöd man ytterligare vapenleveranser (att Contras var inblandade i kokainsmuggling var inte så poppis heller).

USA hade alltså en massa kluddiga detaljer i vägen för sig. Man hatade röda saker men hade lagstadgats att inte lägga sig i. Man hade 7 inhemska tagna som gisslan hos en terroristorganisation stödda av Iran.

Så vad gjorde man?

Man begick flera kriminella aktioner i en enda fet smäll som kallas Iran-Contras-affären. Man samlade ihop vapen för 48 miljoner dollar som man sålde till USA-fientliga Iran under förhoppningen att det persiska inflytandet över Hizbollah skulle göra frisläppningen av de där 7 amerikanerna i Libanon lite smidigare. De 48 miljonerna kunde man ju inte ha kvar och redovisa någonstans för då skulle det ju synas att man faktiskt SÅLT SINA FIENDER VAPEN (*host* högförräderi *host*). Istället passade man på att gå ännu fler bakom ryggen och sponsrade Contras i konflikten man lovat sina röstare att man inte skulle lägga sig i.

Hur kunde man genomföra en sådan här kupp? Det måste ju ha varit någon slags kriminell jävla mastermind som knepat och knåpat ihop den här absurda Dr Evil-lösningen? Jo, Reaganadministrationen kunde kringgå lagen genom att nyttja Nationella säkerhetsrådets stab för att ge Contras militärt stöd.

Personen som har pekats ut som Dr Evil i situationen är en man vid namn Olivier North (inte besläktad med Nolan, vad jag vet). En man som när allt detta uppdagades också dömdes till fängelsestraff. Han var inte ensamt inblandad förstås, andra utpekade är Robert McFarlane, John Poindexter och William Casey.

Nu kanske du frågar dig varför i helvete en spelblogg tar upp krigsförbrytare från förr?
Svaret hittar du i trailern för Black Ops 2.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillar att få gratis spel skickade till mig. Men myntet har också en baksida. En baksida som grundas i de krav som ställs på mig. Så länge spelen kommer med jämna mellanrum så är det inga problem, men oftast kommer de i klungor, klungor som gör det svårt att hinna med, kombinerat med ett heltidsjobb och andra saker. Ni vet, sömn och sånt.

Så, i veckans lista tänkte jag rensa ut garderoben. Här är fem spel som jag aldrig skrev om innan, fast jag borde ha gjort det.

(Jag har dessutom försökt betygsätta spelen så rättvist som det bara går)

NBA 2K12

Basket. Inte min kopp jäger direkt, trots min längd. Men de basketspel jag tidigare spelat har alla varit betydligt mer underhållande än vad jag trott på förhand. Historien upprepades med NBA 2K12, där jag fann störst behållning just i karriärsläget där man något oväntat valt att infoga olika rollspelselement som hjälpte dig att forma din karaktär.

Basket är utöver det en sport som lämpar sig oerhört bra som tv-spel. Tempot är högt, fin teknik går ständigt i kamp mot kontrollerad kraft och för det mesta tilltalar allt det estetiska ögat. Problemet som finns med alla sportspel återfinns dock även här;  för att få ut maximalt med underhållning från spelet krävs det oräkneligt många timmar och matcher. Och i en sport där jag inte har vidare koll alls på vilka som är stjärnorna, vilka som är rivalerna och vilka som har den bästa pausunderhållningen så får jag det svårt att motivera mig till att spela vidare i min karriär.

NBA 2K12 får i slutbetyg en skitsur Woddy Harrelson (eftersom han inte kan hoppa så högt).

Jak & Daxter Trilogy HD

Den främsta anledningen till att jag inte skrivit något om dessa spel är helt enkelt att jag inte har hunnit spela alla tre. Faktum är att jag fortfarande sitter och nöter det första spelet, så det är egentligen endast det jag bedöma just nu.

Men redan där har det funnits väldigt mycket för mig att hämta. Jag är svag för plattformsspel, inte minst när de tar mig till så fantastiskt inbjudande världar som The Precursor Legacy gör. Jag vill bo där, Jag vill grilla med Jak & Daxter, surfa på det böljande havet och lappa sol hela kvällarna.

Som spel håller det också oväntat bra. Visst ser man skarvarna och kameran kan orsaka en del huvudbry, men oavsett hur många gånger jag dör av ett missat hopp så kan jag inte bli förbannad. Troligtvis för att jag redan har det så bra där jag är.

Jak & Daxter HD Collection (eller egentligen endast Jak & Daxter: The Precursor Legacy) får i betyg en iskall Piggelin (som dessutom endast kostar fyra spänn) under en varm sommarkväll.

Armored Core V

Jag lärde mig rätt tidigt under hyra-VHS-epoken att Mech-robotar är bland det häftigaste som finns. Tyvärr har jag sedan mina unga år separerats lite från fenomenet och därav också börjat tappa den förståelsen. Även om ett stort metal-monster, fullmatad med häftiga vapen fortfarande tilltalar mig så har jag svårt att förstå grejen med Armored Core V.

Saken är att det inte finns något i spelet som bjuder in en oerfaren spelare som mig. Grafiken ser lika tråkig och sömnig ut som själva omslaget, alla uppdrag följer samma enformiga mall och bidrar till ett uruselt tempo och kontrollen är löjligt komplicerad och ogästvänlig.

Armored Core V får 14 torra glasspinnar av 101 möjliga.

Street Fighter X Tekken

Här har jag faktiskt en ganska bra anledning till att jag ännu inte gjort något kreativt med spelet (det stavas Fylleslag, resten får ni räkna ut själva). Men det är oerhört svårt att få alla inblandades scheman att synka och fungera. Jag har dock spelat en hel del själv och jag är oväntat imponerad.

Jag trodde nämligen att Street Fighter X Tekken skulle vara Street Fighter IV (Arcade Superlong HD Extreme Edition) med några inklistrade fajters från Tekken-universumet. Visst känns det fortfarande mer som Street Fighter än Tekken i grunden, men jag blev väldigt överaskad över hur bra Jin, Law och Paul faktiskt passade i Capcoms kläder. Och tag-systemet fungerar ypperligt.

Dock så ger det bara så mycket att spela fightingspel mot spelets AI. Men som sagt, ett Fylleslag är att vänta. Känn hype.

Street Fighter X Tekken får två jägershots och en käftsmäll i betyg.

Devil May Cry HD Collection

Ännu en samling i HD. En samling spel som jag olikt Jak & Daxter har en relation med, och visste vad jag kunde vänta mig. Men samma sak här egentligen; jag hade spelat för lite för att kunna ge ett vettigt utlåtande när spelet kändes aktuellt, sen rann det ut i sanden.

Det var dock väldigt kul att göra återbesök i Capcoms demoniska näste och åter känna hur en perfekt spelkontroll känns. För är det något som får Devil May Cry-serien att stå ut så är det den fullkomligt bländande kontrollen, som aldrig lämnar något till slumpen. Som spelare har du inget alls att skylla på, bortsett från dig själv. Det, samt att Dante är en ostigt skön huvudkaraktär.

Men precis som tidigare så håller inte del 2 i serien måttet. Det är första spelet, samt den tredje som sitter på allt godis och mitt råd till den som inte spelat något spel i serien är att helt hoppa över den andra delen. Den ger dig absolut inget annat än huvudvärk.

Devil May Cry HD Collection får trots det en flottig pizza-slice i mungipan medan du somersault-sparkar dina fiender i takt till tuggande japan-metal.

–

Så ska en slipsten dras, eller något i den stilen. Tack för att ni läste, ha en bra dag.

Och glöm inte; slutbetyg är jätteviktiga i speltexter.

(Originalbild av Modusprodukt)

Jag var på väg hem från gymmet när jag plötsligt stannade upp, mitt i gatan, med en känsla av att allt inte stod rätt till. Trots att det var en varm förmiddag i maj spred sig en kyla genom min kropp och det kändes som att mitt blod frös till is. Vad var det som hade hänt med mig? Jag trodde nästan att jag blivit sjuk innan det fick upp för mig vad min mp3-spelare slumpmässigt hade spelat upp i mina öron, nämligen låten från titelskärmen i Super Metroid. När värmen sakta återfann sig i min kropp började jag tänka på det där med spelmusik som sätter den perfekta stämningen.

Och nej, jag snackar inte om den där musiken som tillsammans med det som visas på skärmen blir ett episkt intro och sätter stämningen inför vad som komma skall. Jag snackar om den där musiken som skapar stämningen redan vid titelskärmen. Musiken du hör innan spelet ens startat och som ändå får dig att känna att nu, nu jävlar!

I dag vet jag att Super Metroid kan vara tidernas bästa spel. Men det har jag inte alltid vetat. Första gången jag startade spelet efter att ha hyrt det till mitt SNES fick jag precis samma känsla som när jag gick över gatan härom dagen. Då visste jag med en gång. Med små medel berättas så mycket. Med en gång står det klart att det här är något utöver det vanliga när det gäller spelupplevelse. Ur de få toner vi får höra förstår vi att Samus kommer agera ensam genom spelet, att något har gått rakt åt helvete och att bara världens bästa prisjägare kan ställa allt till rätta igen.

Jag minns inte när jag spelade Deus Ex första gången, eller hur jag fick tag på det. Förmodligen piratat genom någon som kände någon som kände någon som rånat någon. Vad jag dock minns är känslan när titellåten spelas upp ur mina kassa pc-högtalare för första gången. Det är inte många spel där jag suttit och stirrat på en trist titelskärm i de två och en halv minuterna låten spelas för att sedan sitta i ytterligare två och en halv för att höra den en gång till. Den första halvminuten är sådär mystisk att man bara vet att nu jäklar kommer det handla om spioneri, svek och konspirationer. Sedan kommer partiet som lovar futuristisk action som bådar för adrenalinpumpande. När jag tänker efter så summerar introlåten till Deus Ex alla det fantastiska sci fi-äventyrets känslor på 2.30. Imponerande!

Även här sätts känslan med en gång. Final Fantasy VI är inte ett lättsamt spel. Den ganska så pastellaktiga grafiken till trots behandlar det vuxna teman som kärlek, förräderi, tyranni och död. De ödesmättade kyrkklockorna berättar för oss att det är en dyster värld vi kommer att få besöka samtidigt som lite mer optimistiska stråkar avslöjar ett hopp om en bättre framtid. När sedan marschen drar igång efter två och en halv minut är det klart som korvspad att det här är ett äventyr som kommer att krypa in under skinnet på oss. Det pampiga styckets sista halva utlovar en resa utan dess like, där vi kommer få möta, och påverka, fantastiska livsöden, resa land och rike runt och kämpa för rättvisa. Håren på mina armar har rest sig för mindre kan jag ju säga.

Vilka är dina favoritstycken spelmusik som sätter stämningen för ett helt spel redan vid titelskärmen? Har du några nyare exempel än de jag tagit upp, eller är det helt enkelt så att vi blivit så bortskämda med feta intron att titelskärmen bara är något vi trycker förbi så fort vi kan för att få börja spela?

Text av Niklas Sintorn

Niklas är spelredaktör på tidningen City, skriver spelkrönikor i Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet och en av skribenterna bakom bloggen Kraid.se. När han inte spelar eller skriver reser han världen runt och tränar capoeira. Hans största önskan är att få lära Anders hjula. På riktigt.

För er som missade att vara på plats på Retrospelsmässan i Göteborg eller som inte gillar att kolla på oss i ett litet videofönster släpper vi det här avsnittet.

Ocensurerat, oklippt och med lite extramaterial för att bjuda er som var där på något också!

Länkar

• Retrospelsmässan
• ZeldaSverige
• Retro Gathering

Stort tack till Nidde, Tobias och Jakob för all hjälp inför, under och efter mässan. Tack också till RSM-Crew och givetvis alla ni som tog er dit och satt i publiken.

Knappt hade nyheten om New Super Mario Bros 2 hunnit lägga sig som en sockersöt hinna över internetforumen och kommentarsfätlen, förrän det nu mer obligatoriska Nintendohatet började kräla fram från källor av missnöje som besparas alla andra utvecklare. Nintendo säljer dig inte DLC som redan finns på skivan. Nintendo kör inte med onlinepass eller andra metoder för att bekämpa begagnathandeln. Så i stället gnälls det på extremt triviala skitsaker, som i det här fallet spelets titel. Vi har hört det tidigare. New Super Mario Bros Wii var ju en fantasilös titel på ett fantasilöst spel. Mario Kart 7 fick samma form av kritik, även av människor som älskar Mario Kart 64. Go figure. Ibland räcker det med att Nintendo släpper en uppföljare överhuvudtaget för att placeras i skamvrån. Case in point, Super Mario Galaxy 2. Då ropades det plötsligt om mjölkmaskiner.

Precis som i fallet med både Super Mario Galaxy 2 och New Super Mario Bros Wii använder man ord som ”expansioner”. Jag svär, jag har sett människor bli överraskade när de insett att NSMBW inte är en direkt portning av NSMB till DS. Varför New Super Mario Bros 2 är mer av en expansion än till exempel Bioshock 2 vet jag inte riktigt. Varför blir så många mycket mer provocerade av Nintendos uppföljare än andras? Den som kikar i kommentarsfälten är dömd att hitta några som klagar på hur otroligt fantasilöst och generiskt mjölkande det är att Nintendo bara placerat en tvåa efter titeln.

”Wow, they really pulled out all the stops with the name, huh. Way to make an effort. What did you expect?”

Såg vi liknande kommentarer när spel som Dead Space 2, Silent Hill 2, Mass Effect 3, Dead Rising 2, Lost Planet 3, Resident Evil 5, Final Fantasy XIV, Street Fighter IV, Ninja Gaiden 3, Portal 2, God of War III, Gears of War 3 och Fallout 3 utannonserades? Nej. Men gud förbjude att Nintendo släpper ett Mario-spel med ett nummer i titeln! Men jag har förstås fel, eftersom:

”No, it’s not really the same. Usually when a game is given a sequel title it indicates massive graphical and gameplay updates and perhaps even a new engine. This game needs to be called out for what it really is – an expansion pack.”

Så är det. Med undantaget att jag nyss spelade igenom Mass Effect 3, och inte märkte några “massiva grafiska och spelmässiga uppdateringar” jämfört med Mass Effect 2. Hade ingen berättat för mig att spelmotorn blivit aningen slipad skulle jag inte ha märkt av det. Jag utmanar vem som helst att hitta fler nya inslag rent spelmässigt i Mass Effect 3 än jag kan hitta i Super Mario Galaxy 2. Sen tänker jag inte ens bemöta den bristande logiken i att kalla det för ”expansion pack” när innehållet inte är 10-20% av föregångaren, och spelet är till en helt annan konsol.

Jag blir helt enkelt så otroligt trött på detta hycklande gnäll som trotsar logik. Ingen behöver gilla Nintendos spel, men ställ åtminstone samma krav på dem som ni ställer på alla andra titlar som släpps av alla andra utvecklare. Jag tycker det är ironiskt att Nintendohatarna är de som mest av alla placerar Nintendo på en piedestal.

Glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Den här månaden är det bara den blott deltidsarbetande Tommy som haft tillräckligt mycket fritid att spendera på tv-spel. Eller som åtminstone hunnit spela tillräckligt, och som har möjlighet att yttra sig i månadsreumén. Ja, det är sant! Så för första gången någonsin blir det bara en enda person i månadsresumén. I sin jakt att hinna spela så mycket som möjligt har Tommy fått lägga både Kid Icarus (3DS) och Pandora’s Tower (Wii) i nästa månad. Men det han faktiskt hunnit spela under april har varit riktigt bra, och ganska mycket!

NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations (360)

Så jag har väntat på det här spelet! Redan innan det ens hade utannonserats. Ett Naruto-spel som går i stort sett till den punkt där animen befinner sig, och som dessutom tillåter japanskt tal. Jag har avstått från att köpa tidigare spel på grund av att de bara haft engelskt tal. Engelska är en dealbreaker. Det finns inte mycket att säga annat än att alla fans av Naruto måste skaffa det här spelet. Visst kommer många lacka på att bland annat äventyrsläget är borta, men det som finns kvar är ändå ett riktigt bra och välfyllt spel med mer djup än jag förväntade mig.

FEZ (360)

Det känns som att jag redan sagt så mycket om FEZ. Först i min quicktitt, sen i min videorecension, och sist men inte minst i inlägget jag skrev. Så länge du inte bestämt dig för att FEZ först och främst är ett indieplattformsspel och träder in i världen med ett öppet sinne står du inför en näst intill unik upplevelse. Ta fram papper och penna, och leta rätt på spelforum där spelet diskuteras. Det är inte fusk, utan en nödvändig del av upplevelsen som bara gör den bättre. Jag avskyr backtracking och att inte veta vart jag ska härnäst, men ändå lyckades FEZ fånga upp mig med sin värld full av mystik och mysterier.

Resident Evil: Operation Raccoon City (360)

Först och främst måste jag säga att jag inte spelat massvis av Raccoon City. Det är på gränsen att jag känner mig bekväm med att sätta betyg. Men de timmarna jag spenderat med spelet pekar på exakt samma sak, utan några extrema toppar och dalar. Raccoon City är en typiskt trevlig co-opupplevelse som helt enkelt fungerar bra tillsammans med bra sällskap. Men underhållningen vilar mycket på vilka du spelar med, då varken bottar eller anonyma onlinespelare gör mycket för upplevelsen. Det känns inte speciellt mycket Resident Evil, men det är ändå bra nog för mig.

Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure (3DS)

Jag kommer inte alltid överens med de rörelsekänsliga minispelen, och kanske finns det lite för ont om minispel överhuvudtaget. Men spelets starkast lysande stjärna är ändå berättelsen och presentation, som båda håller hög och underhållande nivå. Om du är ute efter ett nytt Elite Beat Agents eller Rhythm Heaven kan Rhythm Thief såklart räcka en bit på vägen. Men om du inte vill ha utforskande och dialoger som i Professor Layton kommer du bli frustrerad, eftersom det är dessa moment som får sitta i framsätet under hela resan. Precis som med Doctor Lautrec håller jag tummarna för en uppföljare som tar ett redan bra koncept till nästa nivå.

Trials Evolution (Xbox 360)

YEEEAH BOOOOI! Trials HD har den här generationen kanske bästa gamepay, vilket är det enda spelet lever på eftersom det inte finns någon gripande story, sympatiska karaktärer eller känslomässig musik. Trials Evolution har samma svaga sidor, men både fler och bättre starka sidor. Jag har redan prisat spelet i två tidigare inlägg, och det finns väl inte mycket mer att säga. Och eftersom Trials Evolution tydligen är det snabbast säljande spelet någonsin på Xbox Live Arcade behöver jag nog inte säga något mer heller. Det enda negativa är att jag inte känner mig riktigt lika hängiven att slipa tiondelar och slå tider som jag gjorde med Trials HD. Det kanske beror på att det finns så mycket mer att göra i Trials Evolution, eller att jag helt enkelt har så mycket annat jag måste spela. Men det beror garanterat inte på att Trials Evolution är sämre.

The Walking Dead: Episode 1 (Xbox 360)

Jösses, vilken bra spelmånad april blev. Jag tror inte jag spelat så många titlar förut utan att stöta på ett enda dåligt spel. Som ett fan av The Walking Dead i tv-serieformat var jag tvungen att smaka på spelet när Telltale Games släppte det i fredags. Jag är inte minsta bekant med de grafiska novellerna, och tydligen ska spelen följa dem mer än de följer tv-serien. Än så länge är det bara massa karaktärer som jag inte känner igen, förutom Glenn och Hershel. Men jag blir redigt sugen på att greppa serietidningarna. Det är ett äventyrsspel, men med quicktime events och enormt fokus på dialoger snarare än ren problemlösning. Visst finns det vissa pussel, men det flyter på och blir inte direkt utmanande. En quicktitt finns även, där jag visar och berättar lite mer om spelet och mina åsikter kring det.

Jag räknar med att Wii har levt klart nu. Visst har det släppts spel som The Last Story och Pandora’s Tower, men jag tror historien kommer betrakta Skyward Sword som konsolens sista stora spel. Därför känner jag att det är dags att dra en Wii-lista, lite som jag drog en DS-lista. Men i stället för de tio bästa spelen tänker jag ta mina fem favoritpärlor som alldeles för få verkar medvetna om. Fem av titlarna alla måste ha spelat innan de får säga att Wii inte har några bra spel som inte är från Nintendo. Det bestämmer jag som Svamprikets Wii-expert.

#5 – Zack & Wiki: Quest For Barbaros’ Treasure
Okej, det är säkert en del av er som hört om det här spelet. Men jag undrar hur många som dessutom faktiskt spelat det. Zack & Wiki är på många sätt precis vad du förväntar dig när du hör att Capcom gjort ett äventyrsspel med pirattema till Wii.

Det är sött och färgglatt, men trots sitt utseende även väldigt klurigt. Det här är inget som din 7-årige systerdotter kommer lista ut. Faktum är att jag och sambon inte ens klarade av det längre när vi kom till en viss punkt i spelet. Nyligen har det spridits lite prat kring en uppföljare, och jag hoppas innerligt att det kommer hända.

#4 – Little King’s Story
Ännu en titel en del av er säkert hört om, men få har spelat. Förhoppningsvis blir det fler som får uppleva det här sköna spelet när det kommer till Playstation Vita. Om det är en regelrätt uppföljare eller en portning är jag inte säker på. När jag recenserade Little King’s Story 2008 ville jag egentligen bara skriva om de imperialistiska undertonerna som genomsyrar spelet. Nu fick det tyvärr bara bli en del av recensionen, eftersom jag förr i tiden kände krav på mig att hålla mig inom ramarna. Hade jag skrivit recensionen idag hade den bara handlat om hur det är Pikmin med politiskt budskap.

#3 – A Boy And His Blob
Titta på det här spelet. Titta på det! Ser du? Känner du värmen? Jag älskar hur det här spelet ser ut. Inspirerad av den gamla NES-klassikern (sorry om det fanns till andra format) tar man relationen mellan en pojke och en vit klump och skapar kärlek. Hade det här spelet släppts via Xbox Live Arcade eller PSN hade inte bara fler hört om det, utan fler hade även spelat det. Tyvärr tror jag inte tvådimensionella plattformsspel med problemlösning som baseras på gamla NES-klassiker är något som säljer på Wii. Men det gör inte det här underbara spelet sämre. Eller mindre älskvärt. Ett sånt där spel där man känner att utvecklarna gjort det med kärlek och omsorg.

#2 – Excite Truck
Egentligen borde det här spelet inte vara med på den här listan. Jag tror det här är det spelet på listan som flest spelat. Men i förhållande till hur många det är som borde spelat det är det ändå alldeles för få. Excite Truck är den här generationens bästa racingspel. Faktum är att de enda spelen jag spelat som kommer i närheten av Excite Truck är Wave Race 64 och F-Zero X. Fartkänslan är helt fantastisk, och så fort man packat ett SD-kort med ösiga låtar finns det få upplevelser som mäter sig med Excite Truck. Och på något vis kan jag inte tänka mig att styra truckarna på något annat sätt än att luta Wiimoten. Klockrent spel!

#1 – LostWinds: Winter of the Melodias
Det här spelet är ett av världens bästa. När Winter of the Melodias släpptes över WiiWare var min sambo bortrest över helgen. Jag hade länge spanat in föregångaren — LostWinds. Nu bestämde jag mig för att köpa båda spelen, och ta mig igenom ettan först. Det var ett bra spel. Inget spektakulärt, men definitivt ett bra spel. Fint visuellt, och småtrevlig problemlösning. Sedan var det dags för uppföljaren. LostWinds: Winter of the Melodias. Och det tog inte lång tid förrän jag insåg att det här var ett spel på en helt annan nivå när det kommer till produktionsvärde och bandesign. Större. Bättre. Charmigare. Klurigare. Intressant spelmekanik med att byta årstider, och vackrare mer varierade miljöer. Det är förmodligen det vackraste jag spelat på Wii. Den helgen blev helt magisk. Det är en upplevelse få spel har kunnat matcha. Och att det förmodligen inte kommer ett tredje spel gör det bara mer magiskt. Jag ÄLSKAR LostWinds: Winter of the Melodias.

Om Howard Phillips Lovecraft återvände från de döda idag skulle han nog segna ner igen i ren häpnad när det gick upp för honom vad han gjort med skräckgenren. I nästan all skräckfiktion från 1950-talet och framåt finner man röda trådar som likt vägarna till Rom leder tillbaka till ett stillsamt Providence i Rhode Island, USA. Där levde och verkade Lovecraft större delen av sitt korta liv, även om en kortare vistelse i New York påverkade hans författarskap markant. En klatschig titel som ”den moderna skräckens fader” är både sann, dubbelbottnad och fullständigt korrekt när man talar om hans arv. Han är inte bara en källa för inspiration till moderna författare, utan många av hans alster är direkta repliker på samhällsklimatet som rådde under den modernitet han växte upp i. Städerna, massmänniskan och den rationella framtidstro som var tidens anda tärde på hans sinnesfrid, vilket stimulerade ett skapande av en värld där människans insignifikans och maktlöshet är huvudtemat. Den uråldriga ondska och visdom som finns i utomjordiska och interdimensionella varelsers samhällen förminskar oss till hjärnlösa myror i en stack och reducerar våra skyskrapor till monument över vår egen naivitet.

Det finns en skatt av spel som direkt eller indirekt hänvisar till Lovecraft. De flesta har kanske hört talas om Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth, men betydligt färre har uppmärksammat Virtual Boy-titeln Innsmouth No Yakata från 1995. Det är förstås inte så konstigt, då Virtual Boy är en styggelse där även de bästa spel försvinner i skuggan av konsolens flopp. Men det är åtminstone en lustig bit triviakunskap att det finns ett actionbetonat survival horror-spel till en sådan konsol, där Lovecrafts ökända fiskeby figurerar i titeln. Bland de mindre kända titlarna hittar vi även Necronomicon från 1984 som utvecklades för en vuxen, japansk publik till persondatorn NEC PC-9801. Spelet utspelar sig i Lovecrafts fiktiva, välkända stad Arkham och är likt Dark Corners helt baserat på mytologin som löst kallas för Cthulhu-mytologin. Vi ser även namnet Necronomicon återvända 2001 i det franskutvecklade PC-spelet med undertiteln The Dawning of Darkness.

Lite längre upp för stegen bland kända titlar hittar vi Sherlock Holmes: The Awakening från 2006. Spelen om allas vår favoritdetektiv har aldrig blivit storsäljare, men de har en hängiven skara fans och har fått stundtals god kritik. I just The Awakening ser vi Sherlock och Watson jaga ner en Cthulhu-dyrkande kult i Skottland.

I rollen som Edward Carnby eller Emily Hartwood hittar spelaren i Alone in the Dark böcker som The Necronomicon eller De Vermis Mysteriis när de genomsöker det gamla huset. Dessa är dessutom direkt hämtade från den mytologi Lovecraft lade grunden för. Även andra allusioner till Lovecraft förekommer i form av en vansinnig pirat och förekomsten av namnet Derketo. En av de mer betydelsefulla karaktärerna i novellen Call of Cthulhu är den galna piraten Castro, och Derketo är ett annat namn för den mörka guden Shub-Niggurath (även känd som slutbossen i Quake).

Utvecklarna Infogrames har även fortsatt visa sin beundran av Lovecraft med titlar som Shadow of the Comet och Prisoner of Ice som nästan helt och hållet är baserade på kända noveller som Shadow over Innsmouth, The Dunwich Horror och At The Mountains of Madness.

Bland mindre kända titlar kan vi också hitta spel som Anchorhead, ett prisbelönt skräckspel utvecklat till Z-machine version 8, och även Gamecube-titeln Eternal Darkness. Båda har influerats av Lovecraft, vilket märks i spelens handling och framställning. Däremot saknas direkta referenser i form av namn och platser.

Letar man så kan man hitta Lovecraft precis överallt, men det är kanske inte så märkligt med tanke på att han populäriserat ett otal skräckelement och inspirerat hundratals författare. Bland annat Stephen King och Neil Gaiman har både i och utanför sina böcker berättat om sin kärlek för Lovecraft. Mindre allusioner finns att hitta i oväntade spel som exempelvis Disgaea 4, när karaktären Desco proklamerar att han egentligen är guden Yog-Sothoth. I Magicka hittar vi flera referenser till kända Lovecraftfenomen och i Scribblenauts händer precis det som borde hända när man skriver Cthulhu i textfältet.  Men ska man hitta referenserna förutsätter det förstås att man läst hans verk, eller att man som jag är fullkomligt besatt av hela hans författarskap. Då ser man honom precis överallt. Eller har jag precis som alla stackars protagonister till slut förlorat några eller alla hästar ur stallet?

Text av Peter Ahonen

Peter Ahonen är som spelkritiker fast i ett skymningsland mellan utbildad kulturvetare och dreglande fightingspelsfantast. Just nu varvar han Journey med Street Fighter X Tekken samtidigt som han recenserar och orerar om spel på Kraid.se. Är uppväxt på PC-spel sedan 386-eran, älskar Doctor Who och har aldrig orkat spela ett JRPG mer än ett par timmar.

Illu. Erik Fokkens

Under årets Retrospelsmässan fanns Anders och Samson på plats. Faktiskt på en scen, och med mick i hand och kamera i ansiktet. Under en och en halv timme livesända Svampriket (och/eller Retroresan) från mässan – och för er som inte kunde närvara eller satt och sov under själva livestreamen kan man nu se hela sändningen här nedan;

Se sändningen i efterhand:

Watch live video from svampriket on TwitchTV

Chatlog

Quidis: inte snällt, jag som ringde Aftonbladet för att gråta ut…
Filipen: behöver man uppdatera sidan när det börjar?
Quidis: eventuellt
Castinator: här har ni lite smileyar som ni kan skriva i twitch » http:// twitchtvfaces.com/ »
Mckorv: Jo det var fult gjort, jag ber om ursäkt.
Quidis: Ingen Steven Seagal?
Gippan: Hmm
Quidis: Klockan är nu 13:02 och jag ser ingenting… årets fiasko!!! Svampriket
Avgrundsvroal: så nu ringer vi Aftonbladet iallafall!
Mckorv: Retrogate confirmed!!!!
Quidis: mmm, skadal, Podcast-CHOCKEN!!!» Anders och Samsons KUPP!!!
Svampriket: Er vänliga chatt-diktator för dagen är Jickel. Jag kommer även läsa upp chatt-kommentarer för Anders och Samson
Avgrundsvroal: hail Jickel
Svampriket: Just nu har vi lite tekniska problem med ljudet, men det ska snart vara fixat
Mckorv: Stäng av språkkontrollen på Anders mikrofon!
Avgrundsvroal: Jaså det vad Windows på de burkarna?
Gippan: Hur länge håller det på? Till 15?
Quidis: Vem leder?
Svampriket: Ca en och en halv timme planerat… men vi vet ju hur det brukar bli
Gippan: Kk
Mckorv: Det gör väl inget om det låter lite dåligt… som Snes-ljudchippet. BUUUUURN!
Avgrundsvroal: haha
Svampriket: Men Gippan då, är inte du också på plats? Försöker du boosta våra tittarsiffror?
Gippan: Ne alltså vet inte varför jag skriver det här. Men vi var ju ute igår och mådde perfekt imorses, sen åt jag en korv på mässan efter jag träffat er. Har åkt till hotellet o spytt kommer strax tillbaka
Quidis: Du tog inga bilder på spyan?
Gippan: Den var brun, men inga bilder
Quidis: hade kanske passat bra till pizzabetyget sen
Castinator: korven var grön
Mckorv: Nu blir det i alla fall lite dramatik här. Tänk att det är en spya som underhåller mest på svampriket… Ouuuu Buuuuurn!
Gippan: Ja, det är ett speciellt klientel här
Castinator: NU
Quidis: Bild!!!
Filipen: pam pam pam
Gippan: pam pam pam
Avgrundsvroal: pampampampampampam pam pam
Mckorv: Kolla vattenfysiken!
Castinator: hö, dubbelhö
Quidis: fint draperi iaf
Gippan: svagt ljud?
Quidis: inget ljud
Castinator: svagt
Quidis: oj, svagt är ju bara förnamnet, hör knappt något med maxvolym» nu så!
Avgrundsvroal: whey!
Gippan: Nu funkar det fint
Noxknight_6: klappklapp
Quidis: Hur många är det som är där och tittar live?
Gippan: Dom är i demorummet så är en hel del
Lunandrez: Anders låter lite sämre än Samson.
Quidis: micen som Anders hade är inte så bra
Lunandrez: Synd att andra micken inte plockar upp ljudet lika bra, eller vad det nu är som knasar till det. Hör ju knappt den andra.
Svampriket: Är ljudet lägre eller är det också sämre?
Lunandrez: Sämre och lägre.
Quidis: känns burkigare
Svampriket: Vi hör Laurence bra här genom högtalarna på plats
Lunandrez: Skruvar man upp ljudet väldigt mycket så kan man höra båda, men på en hyfsat vanlig ljudnivå hör man knappt Laurence. Så det går ju att lösa.
Avgrundsvroal: Retroresan Drinking Game – Drick en klunk när det referares till Mega Man på någon sätt. Varning för alkoholförgiftning med tanke på projektorn i bakgrunden.
Mckorv: Samsons ljud är 4-5 ggr starkare än från de två andra mikrofonerna. Någon inställning på mixern in till kameran?
Quidis: mmm, sänk Samson lite så blir det nog bättre
Gippan: Någon som kör Drinking Game ?
Quidis: Jag behöver inget spel för att dricka
Avgrundsvroal: Straight edge!
Quidis: Fråga till Anders och Samson: Sitter ni med ryggen eller magen mot vattentanken på toastolen när ni bajsar?
Gippan: Buttersstyle \o/
Svampriket: Funkar ljudet för er? Vi kan inte ändra så mycket här, är lagom nivåer för båda genom högtalarna
Avgrundsvroal: Anders låter lite i bakgrunden men det funkar.
Gippan: Funkar fint när man höjt lite! Samsons ljusa stämma ligger lite över Anders mörka
Mckorv: Kan det vara så att anders är panorerad till vänster högtalare och att det är därför han hörs så dåligt?
Svampriket: Några gissningar på placeringarna?
Avgrundsvroal: Hard hat? inte?, hmm… lakitu från mario 64 är väl värst av alla
Mckorv: Radiogamer?
Quidis:
Gippan: Fifan nämn inte mat snälla.. , klapp klapp
Avgrundsvroal: Whey!, Megaman som är så helvetiskt svårt, imponerande!, Anders var inne på nåt… alla spel de kör i Retroresan dyker upp i Levels retrodel en månad senare. Jämt.
Mckorv: Gör det inte!!!
Avgrundsvroal: Jo!
Svampriket: För sent McKorv, chattlagg
Gippan: Sånt här skulle de sända varje vecka, asgött ligga bakis o kolla på
Quidis: Kung!
Lunandrez: Fantastiskt!
Avgrundsvroal: Infuckingcredible
Gippan: Bra jobbat !
Dundertarm: Tintin
Gippan: Tycker han ska spela igenom Tintin där bak
Avgrundsvroal: Då skulle det bli Aftonbladet rubriker om upplopp på en mässa i Göteborg
Dundertarm: StalkerSamson
Avgrundsvroal: ”Kravallpolisen uttalar sig – det var två galningar som gick lös på en duk”
Gippan: hahahaha» Kralleman och MXS
Svampriket: Har ni några frågor till arrangörerna, eller till Anders och Samson?
Gippan: Fråga Anders om han är lika nervös fortfarande eller om det släppt, Fråga vilket deras bästa spel vart att spela i Retroresan sett till att göra ett avsnitt om.
Svampriket: Videon är strax tillbaka
Dundertarm: Kommer denna livesänding komma som podcast? Kanske inte riktigt en fråga till A & S . Men är nyfiken likväl.
Svampriket: Det är tanken, det här är veckans avsnitt.
Castinator: hur långt är det kvar av sändningen måntro?
Dundertarm: Vilken konsoll skulle A & S se en re-release på? Alltså en retrokonsoll med typ alla spel förinstallerade på.
Quidis: Fråga till Anders och Samson: Sitter ni med ryggen eller magen mot vattentanken på toastolen när ni bajsar?
Mckorv: Gippan åkte till KorvcastCON på Gotland!
Filipen: fråga till a&s, vad tror om den kommande angry video game nerd-filmen?
Gippan: Hahahah korven
Mckorv: Jag är här för att trolla och käka tuggummi men jag hatar tuggummi!
Svampriket: Tar din fråga härnäst Gippan
Mckorv: Yes flipper! Om jag visste att det fanns flipper då skulle jag åkt.
Avgrundsvroal: Internetkaféerna har tagit över allt vad arkadhallen en gång var.
Quidis: hehe
Gippan: Både flipper och arkadspel finns McKorv
Dundertarm: Fråga till A & S . Om inte Mega-Man existerat nångång, Vilken skulle ha blivit er spelkaraktärstfavorit ( Svårt och nytt ord )
Mckorv: Fy fan vad gött. Jag körde tokmycket flipper i min ungdom men det är svårt att hitta ett spel idag.
Gippan: Kostar mycket med, ligger på mellan 10-100 000 kr..
Quidis: Jag tycker nog min fråga faller in under ”onödigt skit”
Mckorv: Jaha, jag menade inte köpa, jag är ingen sån prylgalning. Vill bara spela!
Svampriket: Mckorv. Finns någon sorts arkadhall i Borås, såg jag på en skylt här! Plockar en flyer.
Avgrundsvroal: Jag undrar om Retroresan kommer spela Lord of the Rings till SNES? Det fick nämligen 5 av 100 i Super Power en gång i tiden och vi alla älskar när Anders går berzerk.
Mckorv: Jo vi får höras om det, fast iofs när är man i Borås?
Castinator: fråga om han träffat ben
Gippan: Fråga om de inte kan göra något mer live-avsnitt, skitkul att chatta och diskutera direkt.
Svampriket: Gippan: Har sagt det till Anders. Du får komma hit senare och tjöta på dem!
Gippan: Låter fint! Tar med en jägerplunta
Mckorv: Tycker Jickel och Anders ska göra ett hemligt tecken till kameran!
Dundertarm: Nakenpodcast?
Gippan: Cant fap to that
Quidis: Jag tycker dom ska betygsätta mässan med varsin pizza!
Avgrundsvroal: Spelbarhet ”Som att köra bil från passagerarsätet” citat från Super Power
Gippan: Pizzabetyg!
Noxknight_6: Pizzabetyg +1
Mckorv: Hahaha, det var ju du Gippan som gick hem och la ett riktigt pizzabetyg!
Gippan: HAHAHA
Quidis:
Mckorv: Så bra var den mässan!
Gippan: Var för mycket intryck på en och samma gång
Dundertarm: Känns som en bummer att inte kunna gå på RSM. Hade varit mycket kul. Vi älskar er A &S .
Filipen: pampampam
Avgrundsvroal: pam pampam
Svampriket: Secret ending!
Avgrundsvroal: oooh, Retroresan directos cut!
Dundertarm: Riktigt riktigt bra. Första gången live och det blev såhär bra.
Lunandrez: Hur bra som helst ja!
Castinator: lite nördigare
Mckorv: Jo det var bra jobbat.
Quidis: När får vi se KorvCast live?
Mckorv: psst, inte snart du. Jag kan fan knappt få igång internet utan att klanta mig.
Avgrundsvroal: Men kör man live behöver man ju inte internet, då gör man som på den gamla goda tiden när man fick veva igång TV-apparaterna. inte nödvändigtvis iallafall om det körs på en mässa eller liknande
Quidis: mmm, köp upp någon gammal tv-frekvens bara!
Castinator: pampam
Mckorv: Jaha, så menar du. Jag trodde du menade såhär, sända en film på internet…. *** vad gammal jag lät nu. Nej men ner på Gotland bara och bju’ på en öl så ska du få se på korvcast live!
Dundertarm: Hur kan Samson missa ett tillfälle att ordbajs?
Mckorv: Nu vill vi ha BLOOPERS!!
Avgrundsvroal: haha
Quidis: en gång till! en gång till!
Avgrundsvroal: fast Mckorv körde ju live podcastande med Spelradion en gång ju, det bör väl nästan räknas
Dundertarm: Jävlar vilket abrupt slut
Mckorv: Nej skit i det nu. Nu är det Anders och Samson som ska få uppmärksamheten! Bra jobbat grabbar!!!
Avgrundsvroal: hehe kul med extra materialet på slutet , men fan vad man hoppade när Samson drog till med sitt japanska skrik där
Dundertarm: Menade inte det som nåt negativt till A & S: Det var bara det att det Plopp tog slut med sändningen. Nej det här har varit en mycket trevlig stund. Kredd till alla som jobbat med sändningen.
Avgrundsvroal: fett awesome, måste åka på retrospelsmässan nästa år
Dundertarm: Samma här, Avgrundsvrål. Bara 30 mil att resa, ingen match. Vore kul om Anders eller Samson kunde hoppa in i chatten och göra ett litet eftersnack.
Avgrundsvroal: fan för att åka till göteborg ändå, så drygt
Mckorv: Nej då Dunder, jag menade inte dig. Kände mig lite förlägen över att det blev så mycket Korvcastsnack i A&S chatt. Jag skulle vilja ha en vuxendag där man fick dricka öl och spela flipper… då skulle jag åka!
Avgrundsvroal: De har nog fullt upp att eftersnacka med publiken gissar jag
Avgrundsvroal: mycket trevlig sändning!
Svampriket: A & S hälsar

Som återkommande läsare vet blev Svampriket utsedd till Sveriges bästa spelblogg 2011. För att fira detta hade vi tre stora veckolånga tävlingar. Nu har det blivit dags att berätta vilka som vann och varför.

Tävling 1

I första veckans tävling ville vi se en illustration av oss här på Svampriket. Hur ni gjorde denna var helt upp till er.
På spel stod

• Nintendo-mössa
• Blades of Time (Xbox 360)
• Metal Gear Solid 3DS t-shirt
• Silent Hill Downpour t-shirt
• Skyrim-poster
• Rage-poster (med autograf)

Segrande ur den striden blev Alexander Berggren från Uppsala med detta motiv:

En fruktansvärt läcker pixelrendering av oss som gör oss alldeles knäsvaga! Alexander förtjänar verkligen sitt pris. Han har fångat våra personligheter och egendrag mycket väl. Det märks att Herr berggren varit inne på siten mer än en gång.

Veckan efter var det dags för

Tävling 2

I vår andra tävling ville vi att ni gjorde (skamlig) reklam för eran favoritsajt Svampriket.
På spel stod

• Gears of War 3 (Xbox 360)
• Halo: Combat Evolved Anniversary (Xbox 360)
• 320 GB hårddisk till Xbox 360 (med tranfer cable)
• Spel på disken; Lego Star Wars 3
• Kod till Alan Wake’s American Nightmare (ej med i videon)

Vinnaren denna vecka blev Frank Jäger från Västerås. Han inledde en lappkampanj som han beskriver så här.

Först så riktade jag in mig på de som har lite koll på spel så jag skrev en reklam-flyer som jag satte upp på högskolan och på Laserdome. Junior har ju ett given målgrupp så jag skrev en till flyer som jag snek in bland tidningarna på Leos Lekland, jag satte också upp den på badhuset och på djurparken för det har ju varit påsklov här i veckan. Sist så identifierade jag målgruppen som innefattar samhällets nedre skikt så jag satte upp en handskriven lapp på anslagstavlan på Netto, givetvis med minneslappar som man kan dra av. När jag var på Netto några dagar senare var två lappar redan avdragna!

Vi gillar Franks LoFi-lösning. Lite skönt vintage sådär. Samtidigt fanns en genomtänkt strategi för hur och var lapparna sattes upp och de utformades också för sin respektive målgrupp. Starkt jobbat Frank! (och fan vad coolt namn du har)

Den sista veckan tog Ludde i från tårna för då var det dags för

Tävling 3

Denna gång ville vi se er tolka David Hasselhoff, oavsett om det innebar slowmotion-löpning längst en strand, finsång eller djupa samtal med er bil. Vi bad er använda er fantasi och göra det i Hasselhoffs ära!
På spel stod

• Skylanders-figur, Hex (Samlarobjekt som ej finns ute för försäljning)
• Nintendo-mössa
• Dance Star Party, Playstation Move (Signerat av David Hasselhoff..!)

Segrande ur denna märkliga strid blev David Sundin, ända från Miami, med detta bidrag

David fångar verkligen Hoffens essens i detta klipp och lyckas även göra det relevant för spelnördar, kudos!

Det var allt för den här gången. Stort tack till alla som deltog!

En utgivares PR-avdelning har ett viktigt jobb. Det är upp till dem att presentera spelet för oss konsumenter, och på så vis göra oss intresserade. Det gäller även att se till så att vi konsumenter vet vilken målgrupp spelet riktar sig till. Alltså vilken typ av spel det är. Och anpassa marknadsföringen för att matcha den image man vill skänka spelet för att nå den målgruppen. När Electronic Arts stod som utgivare för Double Fines Brutal Legend var det tydligt vilken målgrupp man siktade på. Jack Black var ett viktigt verktyg, och PR-klippen visade gärna upp roliga dialoger tillsammans med hack n slash och bilkörande i hårdrocksmiljö. Sen släpptes spelet, och det visade sig att spelet handlade mycket om realtidsstrategi. Något som inte kommunicerats vidare väl i PR-processen. Många spelare fick något annat än de förväntade sig, och kanske hade det gått bättre för spelet om man varit mer tydlig med vad spelet var.

Spola fram till våren 2012. Efter fem långa år släpps äntligen indiespelet FEZ på Xbox Live Arcade. Jag och många andra ser fram emot en pusselbaserad plattformshoppare. Men som jag nämnde i min recension av spelet är FEZ inte alls så mycket pusselbaserad plattformshoppare.  Det finns betydligt viktigare element som definierar spelet. Element som aldrig nämndes innan release. Det har i sin tur lett till att folk som gått in med inställningen att FEZ är en plattformshoppare missförstår hela upplevelsen. Just nu ligger FEZ på 90% i spelskribenternas omdöme, och 63% i spelarnas omdöme på Metacritic. Till skillnad från Brutal Legend kommer FEZ med stor sannolikhet vara en kommersiell framgång, men det är tydligt att spelet i vissa fall nått ut till fel målgrupp. Och man kan ju fråga sig om det inte finns några där ute som är ointresserade av FEZ, men som skulle köpa det direkt om de bara visste att det egentligen inte alls är en plattformshoppare med perspektivpussel.

Några besvikna spelare som missförstått spelet:

” No objectives but collecting blocks put in plain sight, no goals otherwise. No indication of where to go.”

” The game is extremely boring, there’s never a sense of challenge. Perhaps there were some puzzles I had hit that made me rack my head but for the most part the game is just jumping and rotating. What we have here is just another indie platformer.”

” However, as I progressed through the game, it become very apparent that the game was just too easy. I expected the puzzles to become more challenging, but they just didn’t.”

“The game may only be 800MP, but you can enjoy a couple other platformers far superior to this in just about every aspect (Banjo series…). When I play platformers, I tend to look for a fun world to explore and some danger, or challenge, in it. This aspect would’ve made Fez much better, but it’s just so boring.”

Att nämna Banjo Kazooie som ett bättre alternativ till FEZ är som att nämna Monkey Island som ett bättre alternativ till Heavy Rain. De flesta förstår FEZ, och kan komma över att spelet inte var vad de trodde. Men en betydande stor mängd spelare kan det inte. Tillräckligt stor för att dra ner spelets metascore. Och jag råder alla som spelat FEZ att gå och läsa recensionerna, för underhållningsvärdet. Sen undrar jag såklart hur mycket det har att göra med hatet som Phil Fish drog på sig när han gjorde uttalanden om japanska spel? Uttalanden jag inte ens kan tro på att han menade fullt ut, men som andra uppenbarligen tagit på stort allvar. Det är det farliga med att ha en enda person som spelets ansikte. Kanske borde Phil Fish göra som Bioware, och patcha in fiender för att fixa sitt misstag.

Vi har också lärt oss att vi tydligen kan spå framtiden.

Och glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

För tredje året i rad är det nu till helgen dags för Retrospelsmässan i Göteborg. På lördag kl. 10:00 slås portarna upp vid Gammelstadens medborgarhus och tusentals retrofanatiker får återigen tillfälle att träffas, fynda och umgås.

Redan förra året fanns Anders på plats och upplevde samhörigheten, svetten och kärleken som mässan erbjuder. Det producerades också ett musikvideo-repportage som ni kan se igen för att friska upp ert minne.

Detta år kommer båda Svamprikets retronauter närvara på mässan. Dessutom kommer ett avsnitt av Retroresan spelas in på plats och förhoppningen är att också kunna livesända detta avsnitt direkt på Svampriket, för er som inte kan närvara i Göteborg. Lyssnare på plats bjuds in att sitta med och lyssna på samma scen, ställa frågor till duon och dessutom se på en genomspelning på projektorduk från två av Anders och Samsons favoritspel.

Fortfarande tveksam? För att bli riktigt taggade kan ni se den extremt feta trailern för mässan här nedan;

Mer information om mässan finns på retrospelsmassan.se

Utan fiender vore de flesta spel ganska meningslösa. Vad vore liksom Mario utan sina Gombas och Master Chief utan sina Covenants? Lyckligare, mest troligt. Men förbannat tråkiga. Fienderna är helt enkelt ett tvunget inslag. Vi vill inte vara utan dem. Vi hade inte klarat det.

Men, med det sagt: vissa fiender borde förintas. Roundhousesparkas i mjälten, dränkas i vaniljvisp, få aids och tingas flyga flygplan med ett litet barn som gråter på platsen snett bakom dem till vänster. Samtidigt.

Här… är några av dem.

Hej, ditt jävla rövhål!

Lakitu
Super Mario Bros.
Visst, han har försökt göra bot och bättring på senare år. Agerat kameraman. Hjälpt till på gokartbanan. Men vi kommer inte förlåta honom så enkelt, det lilla aset. Vi minns nog hur han svävade runt på sitt förbannade moln och regnade taggiga mördarsvin över hela vår jävla parad. Han kan spela omvänd hur mycket han vill, men den dag jag får tag i honom blir det fanimej militärkänga rakt upp i pastejen.

Självmordssvin

Tickers
Gears of War II & III
Vems var den här idén egentligen? Efter att i hela ettan ha svurit över att man stoppat in hoppande jävla wretches i ett coverbaserat spel skulle vi nu i tvåan och trean tvingas utstå blixtsnabba markkrypare som smyger sig hela vägen upp i tolvfingertarmen på oss och självmordsbombar bort vartenda uns av glädje från världen. En jävla kilometer från supermysigt, om ni frågar mig.

Käka känga, din slasktratt!

Rustningsklädda skurkar
Batman: Arkham City
Det är härligt att slåss i Batman. Man känner sig cool. När man lyckas spöa på en hel grupp fiender i en enda kombo känner man sig lika fräsig som en katt i lila kostym. Superfräsig, alltså. Men när man precis fått upp flowet, klår upp skurk på skurk på skurk, och helt plötsligt slår näven rakt in i en provisorisk rustning och trillar ner på kombo noll igen… då vill man resa sig upp, vråla och krama ihop första bästa tant till en liten, liten, skrynklig boll. Tantboll. Så arg blir man. Typ, ungefär.

Svart bajs.

Slithering Ruin
Alice: Madness Returns
Slithering Ruin är inte så mycket skitjobbig som den är skitvärdelös. Helt utan syfte och poäng kryper den runt, knappt synlig och utan att göra ett ljud. Att den är ungefär lika svår att ha ihjäl som en dövstum soppslev(?) gör att kroppen fylls av ett brinnande urtidsraseri varje gång de biter en i röven för att man inte såg att de var där. Skitvärdelöst.

Litar du på dig själv?
När man är en del av en välfungerande grupp är det lätt att prestera.
Beroende på hur stor gruppen är är det dock lätt att det blir lite konformativt.
Att vidare behöva svara inför en viss grupp är direkt begränsande. En blir genast varse om förväntningarna på det som ska presteras och om en inte går gruppen till mötes blir det lätt fiasko.

På det här viset tvingas många spel in i slutresultat som kunde blivit så mycket bättre om någon bara sagt ”Nä, knulla det här, nu gör jag på mitt sätt”. Jag säger inte att alla borde bli enslingar som skiter i samarbeten, inte heller att alla borde sitta på varsitt håll avskiljt från alla andra i hela världen, men jag säger att vi borde våga göra det när det krävs.

De flesta är ständigt på jakt efter bekräftelse, efter godkänt, klartecken och grönt ljus. Gör utvecklarna inte som konsumenterna vill så blir det på förhand ett ”dåligt spel”, skriver bloggarna inte på ett banbrytande vis får de inga läsare och sätter inte recensenterna ett betyg som reflekterar medianen blir det ett himla liv.

Ofta får jag känslan av att ingen egentligen uttrycker sina egna innersta viljor och känslor utan har format om allting hundra gånger för att tilltala en viss sorts mottagare. Som om vi inte riktigt vet vilken fot vi ska stå på. Det är lite det som glöms bort när så många som möjligt ska bli nöjda; att vi måste våga lita på oss själva.

Alltså på riktigt.

Text av Starfighter Johansson

Utöver att ha världens ballaste förnamn är Starfighter en speciell spelskribent – bland annat på Skillpoint.se. Han har recenserat genom gitarrballad, talar regelbundet öppet och uttömmande om sitt liv i podcasten StarPod och bloggat om vad han sysslar med samtidigt som han katalogiserar sin enorma musiksamling. Han driver också Samsons favorit bland svenska spelpodcast: Spelberget.

Trippelt upp denna vecka med tre flashbaserade spel på rad. Vi vrider hjärnan ur led i Sky Island (som definitivt inspirerat delar av högaktuella FEZ), vi låter våra hjältar göra upp om vem som är bäst och slutligen tar Abobo med oss på en fantastisk resa genom spelvärlden i en nostalgitripp deluxe för 80-talister. Nästa vecka syns vi Göteborg för Retrospelsmässan!

Musik

• Ghostface Kilobyte – We Are the Champions
• MisfitChris – Fake Bit Much (Dubmood Remix)

Jag har bestämt mig för att inleda ett enmannaspelprojekt och tänkte jag skulle vara en duktig pojke och dokumentera det hela här på Svampriket.

Projektet: Skapa ett kort 2D-spel med fokus kring Svampriket.se.

Inspirationen föddes ur ett väldigt snajsig ”spritefierat” porträtt jag fick se. Det väckte en gammal tanke, att bygga sitt eget lilla tv-spel. Tanken att bygga ett neoretrospel har jag burit med mig länge så gameplaymässigt har jag hyfsad koll på vad jag vill göra, men sen ska jag lyckas bygga det också. Jag är en semiprofessionell programmerare, men jag har mestadels arbetat med funktioner i nätverk och inte realtidsobjekthantering med grafisk input. Så vad jag ska jag göra nu?

I det stadiet jag befinner mig nu är jag mest ute och kollar vad som kan göras i de verktyg som finns tillgängliga för mig. Min första tanke var att skapa hela spelet från scratch i Processing, en grafisk implementation av object-c. Men efter att ha spenderat tre timmar med att få en boll att röra sig som Mario, några block att fungera som plattformar att hoppa på och en polkagristextur att agera bakgrund insåg jag att jag nog behöver kolla om det inte finns smidigare metoder.

Jag testade GameMaker, det kändes klumpigt och ologiskt. Letade vidare. Hittade en drös med liknande ”gör det själv”-spelverktygslådor. vinsterna med dem är att man får en massa gratis, men samtidigt har jag nog inte ork nog att sätta mig in i deras ramverk, scripteditorer och annat som kan vara bra att ha (de flesta är dåligt dokumenterade dessutom).

Just nu är jag inne på att göra spelet som en ”Total Conversion”-mod. Men en snabb titt i modscenen visar att x antal tusen lovande TC-projekt föds och dör månadsvis. Samtidigt vore det asballt att bränna ut det färdiga spelet via Eprom och spela det på en riktig SNES.

Står i valet och kvalet med vilken metod jag vill köra på. Någon av er som har några ideer?

I tisdags hade Cissi Wallin ett program på Radio1 som handlade om könsroller och nördidentitet. Utöver Wallin medverkade Hanna Fridén, Tilde Mattson och Radiogamer-profilen Christian Hedlund. Efter avslutad sändning ringde en ilsken lyssnare in till efterföljande show (Ashberg, pod här) och beklagade sig över alla kvinnor som gnälligt satte på sig offerkoftan i Wallins program istället för att”göra något konstruktivt!”.

Samma typ av kommentarer kunde skönjas när DN hade sin uppmärksammade serie om spelande tjejer. I en artikel pratades det om podcasten Gone Gaming, ett projekt av tjejer för alla. Ett antal röster höjdes om att brudarna i intervjuerna borde ”sluta gnälla och göra något åt  (situationen de uppfattade som diskriminerande) istället!”. Argumentationen återfanns även som en reaktion på mitt inlägg om bemötande i spelbutiker. ”Tråkigt att tjejer alltid ska sätta sig i en offerroll” skrevs det, med ledsna smileys.

Extra skojjigt blir det när bloggar som The Mary Sue, en nördblogg av tjejer för alla, får kommentarer på sina krönikor om att ”inte bara gnälla och göra något istället”.

Gemensamt för alla exempel ovan (med undantag för mitt egna som enbart har en omröstning) är att alla innehöll element där man aktivt gjorde något för tjejers situation. Under Cissi Wallins program togs det upp åtgärder på hur man som tjej kan förändra situationen till det bättre. I DNs artikelserie snackade man om projekt startade av tjejer, för att främja tjejer i nördsammanhang. The Mary Sue startades av tjejer för alla, som en reaktion på den vanliga kortkjolade cosplay-rapporteringen. Ändå är en extremt vanlig kommentar när tjejer uttalar sig exempelvis inom nördkultur att de bör sluta gnälla, rycka upp sig och göra något åt saken*, trots att det är exakt vad som redan görs.

Kan vi ta och klargöra en sak, en gång för alla? Att synliggöra att man anser sig bli diskriminerad på något vis är inte samma sak som att sätta sig i en offerroll, som de efterförljande kommentarerna ofta hävdar. Det är att uppmärksamma ett problem och reagera på det. Att du, kommentator, inte tycker om att höra det är ditt problem. Andra behöver höra det och ytterligare andra behöver prata om det.

Det är inte lönt att försöka maskera sitt ”sluta gnäll!”-argument med det mer korrekta ”Tjejer måste slå sig fria från offermentaliteten!” i förhoppningen om att kunna tysta och mästra ett missnöjt stycke kvinnfolk. Det synas rätt snabbt.

(*En inställning som inte bara drabbar tjejer och inte bara återfinns i nördsammanhang. Nyligen dök den upp angående den inställda Sizzla-spelningen där det sades att bögarna måste sluta gnälla och göra något istället, trots att de redan gjort jävligt mycket. Exempelvis fått spelningen inställd ihop med andra människor som inte tycker det är okej att sjunga om att skjuta folk i huvudet på grund av sexuell läggning.)

I denna video har vi valt att klippa in lite OT-material grundat i det vi snackar om när det inte händer vidare mycket. Berätta gärna för oss vad ni tycker om det, om det är något som ni vill se mer eller mindre av.

Och glöm inte att tagga era tweets med #Manathon när ni twittrar om våra framgångar. Vill ni nå oss personligen är det @brunlof och @tobbefix som gäller.

Tänk dig ett stort bibliotek. Ett enormt bibliotek med alla världens skrifter i. Och så tänk att längst bort i ena änden sitter en kille med en dokumentförstörare och strimar en gammal bok varje gång biblioteket får in något nytt.

Inte helt okej, va? Kultur känner vi instinktivt är något som borde bevaras. Ordet bokbål får det att liksom koka i blodet. Ändå är ovanstående situation inte särskilt långt ifrån vad som håller på att hända i spelvärlden just nu, om än omedvetet. Likt inget annat medium är spelen bundna till sin generation. Bakåtkompatibilitet är en utdöende trend och när den finns räcker den ändå inte mer än en generation bakåt. För att spela gamla spel krävs gamla konsoler. Något som kommer bli svårare och svårare att komma över.

Visst byter också musik och film plattform, från kassett och VHS till mer moderna format. Och visst, det är inte många som sitter på en VHS-spelare att köra sina gamla favoritrullar på nu för tiden. Men de återsläpps. Förutom de allra mest obskyra titlarna finns alla dina VHSer att få tag på DVD eller i digital form och närapå all din musik ligger på Spotify.

Spel återsläpps också, ja, men i mycket mindre skala. På ett helt annat sätt än i film- och musikbranchen finns det en mur av rättighetsproblem (även om de gamla Beatlarna gör sitt för att försvåra musikbranchen också). Det är inte ett allt för otroligt scenario att företaget som utvecklade originalspelet gått i konkurs och tagit rättigheterna till tekniken med sig medan utgivarna fortfarande sitter på rättigheterna till spelkonceptet och rättigheterna till IP:t har köpts upp av en ny utvecklare som i sin tur blivit uppköpt av en annan utgivare och sedan nedlagda.

Hejsan! En av mig äger du antagligen inte!

Även om jag inte på något sätt ställer mig bakom piratverksamhet som stort är det i just det här fallet svårt att ställa sig på den anala lagens sida. Vi är på väg in i en tid där girighet och rättighetsgnäll faktiskt kommer hindra spel från att någonsin bli spelade igen. Ifall inte någon struntar högaktningsfullt i lagar och regler så kommer ett stort sjok av vår moderna historia utraderas.

Jag har svårt att se en enkel lösning på problemet. Om hela spelindustrin bestod av Gabe Newells och Tim Schafers antar jag att det hade varit annorlunda. Då hade det kanske handlat mer om spelen än om pengarna. Men istället har vi en värld av Robert Koticks. Och vi får helt enkelt försöka jobba med det. Göra det bästa av situationen. Göra allt vi kan för att rädda vår kultur.

(Och i den här krönikan har jag inte ens nuddat med det faktum att nedladdade spel, även de som laddas ner lagligt, måste emuleras. Att få originalupplevelsen kommer liksom ändå vara omöjligt. Det är som att enbart ha tillgång till versionen av Star Wars där Han Solo inte skjuter först. Tänk på det.)

Som jag påpekat i tidigare texter har jag, personligen, ingen biologisk penis. Inte ens som prydnad. Därmed är min upplevelse av världen färgad av några andra upplevelser än för de som till vardags kånkar runt på en biologisk dase. Precis som i spelens värld där det ibland kan dyka upp dialogalternativ som ”A FEMALE WARDEN, WELL AH NEVVAH!” för en kvinnlig karaktär medan de som valt att spela karl upplever något i stil med ”A MALE GREY WARDEN. Well. Carry on” finns det i vårt dagliga liv små upplevelser som skiljer sig beroende på vilket kön man definierar sig med.

Med detta sagt vill jag påpeka att jag inte är helt säker på att följande fenomen enbart drabbar tjejer, eller om det bara är så att vi märker av det och pratar om det eftersom vi är vana att behöva försvara oss i tekniksammanhang.

Men det här med hur man blir bemött i spelbutiker alltså, What’s up with that?

Ungefär följande hände mig härom dagen;

Det som inte riktigt ryms i min visuella skildring är att jag tydligt visade att jag var väl bekant med spel, visste vad jag var ute efter och väl införstådd med den vettiga delen av 3DS spelregister. Trots detta fick jag konstant tekniska specificationer, i form av ”Den har 3D! Som man kan stänga av!” slängda mot mig, samt två uppmaningar att köpa Nintendogs.

Nintendogs, kära butiksanställd, är inte Layton.

Jag är inte den som är den. Jag har också jobbat med försäljning. Jag vet att butiksbiträden, allt som oftast, har kunder som inte riktigt vet vad de är ute efter och att deras jobb är att sälja på så mycket av butikens utbud som möjligt. Men om jag klart och tydligt frågar efter viss information och etablerar att jag kan spel, varför pratas jag med som en unge utan koll? Är det för att jag klär mig som någons mormor?

Hade det här bara hänt mig hade jag inte brytt mig, men under några veckor har jag hört ett antal historier som liknar denna. Alla berättade av folk som inte besitter en biologisk penis. Här har ni ett urval, skrivet på samma sätt som jag i mina tonårsglada dagar skrev sketcher;

Akt 1, Scen 1

Interiör; Spelbutik Galleria

En tjej går fram till kassan med en Wii Classic Controler, eftersom hon förlorar (mot mig! Ha!) när hon kör med wiimote i Super Smash Bros. Brawl.

Butiksbiträde (snäsigt): Du vet vad det där är va?

Tjej: Eh, ja, det är en Classic.

Butiksbiträde (snäsigt): Du ser att det står till Wii här?

Tjej: Eh, ja? Jag ska ha den till mitt Wii.

Butiksbritäde (lägger upp en wiimote på disken): Asså jag tror det är en sån här du ska ha.

*Ridå*

Akt 1, Scen 2

Interiör: Spelbutik Södra Stockholm.

En tjugoårig tjej står och väger mellan Fable 2 och BioShock på begagnathyllan . Ett butiksbiträde kommer fram.

Butiksbiträdet (snällt och hjälpsamt): Hejsan. Letar du efter Sims?

*Ridå*

Akt 1, Scen 3

Interiör: Spelbutik, ort i norr.

Tjej, ihop med sin helt konsolointresserade pojkvän, går fram till kassan och langar upp Battlefield 3 till xbox 360. Butiksbitrdet tar spelet och scannar in det.

Butiksbiträdet (till pojkvännen): Det här är riktigt grymt, du kommer tycka det är skitkul!”

*Ridå*

Den här krönikan/djupt grävande journalistiska repotaget tog mig omkring två dagar att skriva. Under den tiden hann en okänd butiksanställd, som inte ens jobbade i en spelbutik, lägga sig i ett samtal jag hade med en vän angående ett eventuellt köp av ett Playstation 3.

Återigen; jag vet inte om det här händer kvinnor, flickor, tantkvinnor och tjejtanter oftare än de som äger en biologisk penis. Jag vet inte om det är så att spelbutiksbiträden helt enkelt har inställningen ”easy” gentemot alla kunder och överförklarar hellre än råkar ut för missförstånd/missad försäljningskvot. Kanske kan vi skylla det på att inga medvetna spelkonsumenter nu för tiden köper spel i butik utan direktimporterar från Storbrittanien (eller driver spelbloggar så man får allt gratis).

Men faktum kvarstår: Jag har aldrig hört av en kille att han blivit bemött på det här viset.

Har ni det, grabbar?

Hej! Gillar du Elite Beat Agents? Det är väl klart du gör. Tycker du om Professor Layton? Dum fråga. Har du kul med Rhythm Heaven? Den frågan var retorisk. Diggar du Bit.Trip Runner? Om svaret är ja på det också har jag spelet för dig. Det är nämligen så att Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure är en mumsig gryta med många ingredienser tagna från alla de ovan nämnda titlarna. Det är helt enkelt ett rytmspel där du utför mer eller mindre farliga handlingar genom att picka, dra, vrida och trycka. Tänk dig Professor Layton, fast med rytmbaserade minispel i stället för kluriga pussel. Visst finns det pussel i Rhythm Thief också, men de är obligatoriskt rytmbaserade och ganska simpla.

Ett spel som är som Professor Layton har självklart en berättelse som innehåller mystiska mysterier i europeiska städer, och det vet Rhythm Thief. Berättelsen i sig håller inte riktigt samma standard som i Professor Layton, och det beror mycket på att karaktärerna inte alls är lika tilltalande. Spelets skurk känns speciellt väldigt mjäkig. Men det karaktärerna tappar väger presentationen upp mer än väl, och 3D-effekterna i de vältecknade filmsekvenserna är de bästa jag sett hittills. Nu har jag bara det i en så där två-tre spel förut, men det är ändå mycket finare och skönare för ögat än det var i Doctor Lautrec. På tal om Doctor Lautrec så vandrar man även här omkring på en overheadkarta av Paris gator. Varje punkt på kartan har även en egen handritad bild med folk att prata med, mynt att hitta, ljud att spela in och notpapper att leta rätt på.

Eftersom minispelen i Rhythm Thief är oerhört varierade är det nästan oundvikligt att kvalitén stiger och sjunker. Vissa är mer eller mindre tråkiga, medan andra skulle kunna bära ett helt spel på egen hand. Ett av de bästa är violinspelande, där det funkar lite som Guitar Hero men där du drar med stylusen till höger och vänster för att simulera stråken medan du måste följa ljudspårets höga och låga noter. Det låter kanske som något svårbegripligt när jag försöker förklara det, men det är något så imponerande som en ny och riktigt bra tolkning av det utnötta Guitar Hero-konceptet. Andra minispel är lite mer grundläggande, som att dela ut rytmiska dängor till höger och vänster i slagsmål genom att trycka på styrkorset och A-knappen. Eller att helt enkelt skutta fram över hustak i sann Bit.Trip Runner-anda. Eller fånga köttben med hjälp av konsolen rörelsekänslighet.

Som ni hör gillar jag verkligen Rhythm Thief. Det gör Ludde också. Och Niklas Sintorn. Och min flickvän. Ja, alla som jag vet har spelat Rhythm Thief ger det tummen upp. Visst önskar jag att det bjöd på lite fler minispel oftare än det gör, och ibland känns det som att storyn drar ner tempot lite för mycket. Ibland känns det som att jag är mer sugen på rytmspelandet medan storyn kommer i vägen för det. I Professor Layton funkar det lite bättre, eftersom lugn problemlösning lättare matchar tempot i historieberättande kring mysterier mer än vad hektiska minispel kan göra. Men det går att spela minispelen utanför storyläget, och samla poäng. Tyvärr finns inga riktiga leaderboards, vilket gör poängsamlandet ganska meningslöst. Men Rhythm Thief trots allt är absolut ett spel värt både din tid och dina pengar.

Att jag någonsin ska uttala mig om vilka spel som genom tiderna är bäst på en sak eller annan är egentligen absurt. Vansinnigt. Jag har inte spelat ens en bråkdel av spelen som enligt lag måste vara med på sådana listor. Jag var knappt påtänkt när de släpptes. Jag menar, Samson kunde bygga en NES av två glasspinnar, en pennlaser och en Walkie Talkie innan jag kunde stapla två CD-skivor på varandra och Ludde kunde dra ett headshot med ögonbindel och amputerade tummar innan jag ens kunde stava till CS (Obs! överdrift!). Den första konsollen jag ägde, and I shit you not, var en PS2.

Så, ja, när jag listar saker i spelvärlden kommer det bli en bristfällig lista. Både det ena och det andra kommer att saknas. Men det tänker jag strunta i. Här kommer mina favoritspelsoundtrack, utan inbördes ordning.

Jet Set Radio Future

Om ett gäng funkiga ungdomar på inlines en dag finner sig i ett dystopiskt samhälle där rätten att uttrycka sig bannlysts av en korrupt polisstyrka och de är de enda som kan slå tillbaka, är det här musiken de skulle lyssna på. Föreställer jag mig, i alla fall. Det är uppkäftigt utan att vara argt, lite skönt punkigt fast samtidig inte och allt med en härlig air av 90tal. En mix av högt och lågt som liksom funkar och bildar en enhet som tonsätter ett väldigt eget spel på precis rätt sätt. Lyssna även på: ”Funky Dealer” (av Hideki Naganuma) och ”Birthday Cake” (av Cibo Matto).

Bastion

Tommy har egentligen redan sagt det på ett ypperligt sätt. Men ja. Musiken i Bastion är fantastisk. Så sprängfylld av olika inslag. Country, hip-hop, industri. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland. Folk kan hävda annat, men ingen är någonsin beredd på en mungiga när den dyker upp. Men samtidigt är det så vansinnigt snyggt sammanhållet. All musik är helt rätt, hela tiden. Lyssna även på: ”Build That Wall (Zia’s Theme)” och ”Terminal March”.

Loco Roco

Loco Roco är ett vansinnigt charmigt spel. Och ett vansinnigt charmigt spel behöver ett vansinnigt charmigt soundtrack. Och vad passar då bättre än en kavalkad av trallvänligt nonsens? Den som inte blir förälskad efter 0,34 sekunder har ett hjärta av granit och flintsten. Lyssna även på: ”Scary Mojas” och ”Funky Locos”.

Halo

Idag är det snarare regel än undantag att actionspel är tonsatta med bombastiska Zimmerman-plagiat. Och det är inget fel med det, det fyller onekligen ett syfte. Men det kan aldrig mäta sig med hur Martin O’Donnells fantastiska toner ramar in och lyfter fram det som är Halo. Det är briljant hur man använder avsaknaden av musik som en del av ljudbilden, för att sedan bygga upp till ett oundvikligt crescendo och hur väl man lyckas väva samman känslan av religiös andakt och storslagen sci-fi. Lyssna även på: ”Devils… Monsters…” och ”Covenant Dance”.

Ilomilo

Grafiken i Ilomilo är precis så som det skulle se ut ifall kattungar och marshmallows bestämde sig för att börja måla. Storyn är precis den sortens berättelse som Stephen Fry skulle berätta för sina adopterade garnnystan. Och musiken. Musiken är vad regnbågar och kramar skulle spela ifall de startade ett band ihop. Det är gullighet, injicerat rakt i hjärnbalken. Hade Hitler hört ens två sammanhängande toner från titelspåret hade han ägnat resten av sitt liv åt att rita humlor och skutta över blomsterängar. Och så är det med det. Lyssna även på: ”Together” och ”Jelly Moonlight”.

Rasen är vald. Du har tryckt på knappen. Nedräkningen börjar. 3 .. 2… 1… Börja! Du hamnar på en avlägsen planet i ett stjärnsystem långt bort. Ditt strategiska snille är det enda som kan förhindra att din armé krossas och att din ras utrotas. Tyvärr så händer det allt för ofta att de ståtliga och högt teknologiska Protoss får hissa den vita flaggen när jag sitter och försöker kravla mig upp ur silverleague på battle.net.

Även om jag inte behärskar spelet särskilt bra så är mitt intresse för Starcraft stort. Jag följer med beundran hur koreanska proffs klarar av att träna 10 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Det kostar på att ligga i topp och i Starcrafts universum kan du inte ligga på latsidan. De tränar mer än ”vanliga” idrottare, men då verkar de också väldigt trötta när de intervjuas.

Om du känner dig vilsen i Starcraft universumet så kan jag rekommendera Husky Starcraft. Han har en youtube kanal och där han lägger upp olika matcher med välkända spelare, Whitera, TLO, Idra, Hero, NesTea, Jinor, för att bara nämna några. Han är inte för tung analytiskt som Day 9 kan vara utan det är bara för nöjes skull. Vill man senare fördjupa sig ännu mer tycker jag självklart att man köper spelet och börjar spela. Det är ett spel som aldrig kommer ta slut och du kommer aldrig att tröttna på det, även om du blir ägd för många gånger och ragequitar, det kommer alltid tillbaka till dig. Tyvärr så lägger jag fler timmar på att titta på Starcraft än att spela själva spelet. Men det är otroligt underhållande!

För varför inte se på Starcraft istället för att se på fotboll? Det är minst lika spännande och underhållande. Dessutom kan man streama matcher på datorn och de flesta event är gratis. Nu har det även dykt upp ett fenomen som kallas Barcraft som alltså är att de visar Starcraft på pubar, så att istället för de traditionella fotbollsbarerna kan vi nu bänka oss framför Starcraft tillsammans med en stor stark. Det finns redan en pub i Göteborg som har börjat visa en del tävlingar och bästa sättet att stödja de är att gå dit och dricka öl så de kan uppgradera sin utrustning och utveckla hela evenemanget.

Jag kommer alltid förbli en ”n00b” i silverleageu men intresset kommer aldrig att svalna. Jag kommer alltid känna mig som en mästare när jag kollar på turneringar och kan peka ut varför de förlorar. Det är alltid mycket enklare i observeringsbåset än på en arena där din motståndare gör allt för att döda dig.

Text av Carl Bernäng

Studerar till lärare i svenska och historia på Göteborgs universitet. Är en inbiten historienörd och även på väg att gå till den mörka sidan och bli en grammatiknörd. Det spel som för nuvarande tar min tid är Uncharted 2, som för övrigt är så mycket bättre än det första.  En taro.

Så var det äntligen dags för det försenade Alundraavsnittet. Vi har reste genom drömmar, jagat varulvar och spöat tusentals apor. Anders traskar vidare i Final Fantasy IX där en hel stad reser sig mot våra antagonister. Mäktigt värre!

Musik

• 047 feat. Gustaf Spetz – Keep it to yourself

Länkar

• Retroresan the Drinking Game
• Abobos Big Adventure
• Super Mario Crossover 2.0
• Sky Island

Jag gillar inte att tävla. Inte alls. Jag är inte särskilt bra på det och jag tycker inte om det. För någon som spelar så mycket spel som jag gör är det kanske en konstig kvalité. Men så är det. Jag älskar spel, men hatar att tävla i dem.

Jag älskar välgjorda enspelarkampanjer, men skyr oftast online-upplevelser som pesten. Jag erkänner att jag har spelat Team Fortress 2 i timmar och haft väldigt roligt med det. Ett tag kände jag till och med att jag var på gränsen till inte värdelös. Nästan. Men det är ett undantag. Jag spelar gärna inte varken fighting-, sport- eller bilspel. Blotta tanken på RTS får mig att skaka, skrika och kräkas. Nästan. Det är genrer som nästan kräver mänskligt motstånd och jag ryggar därför tillbaks direkt. Jag vet inte vad det är. Kanske är det min konflikträdda sida som vill att alla bara ska komma överens. Kanske spökar barndomsminnen av hur min bror vänder monopolplanen upp och ner och stormar ut ur rummet. Eller så känner jag motvilja eftersom jag vet att en stundande förlust mycket väl kan få mig att armbåga motspelaren över näsbenet, om chansen presenterar sig.

Låt oss vara vänner, likt de här jättarna av blandad etnicitet

I till exempel Tintin: The Movie: The Game™  är det inte ett val. Spelar man två räknas spelarnas poäng och jämförs mot varandra. För en liten unge som spelar med en duktigare förälder kan det fullständigt ta knäcken på självkänslan. I ett förhållande där pojkvännen spelar mer spel än flickvännen kan det resultera i en kavalkad av mördande blickar.

Kalla mig gärna gnällröv (lille Mbobwo sitter i Kongo och käkar landmina till frukost. Han skickar sina varmaste hälsningar) men jag vill inte hela tiden bedöma hur mycket jag ska hjälpa min motspelare för att vi ska komma vidare och hur mycket jag ska sabotera för att få bäst stats. Och finns statistiken där på skärmen kommer jag inte kunna ignorera det.

Jag har inget emot att det finns en möjlighet att tävla. Men jag vill inte göra det. Jag vill bara komma överens. Mörda rymdkräk hand i hand, sjungandes Kumbaya. Typ. Så ta inte ifrån mig det. Snälla.

Knappt hade BBC’s Sherlocks första säsong fått omdömet “OMFG(!!)” av alla om sett den innan amerikanska CBS bestämde sig för att prova på sin egen moderna tolkning av Sir Arthur Connan Doyles mästerdetektiv. Bortom irritationsmoment så som att Sherlock flyttar till Brooklyn och att man döper serien till “Elementary” (ni vet, den där repliken Sherlock Holms blivit felciterad på sedan 1915) så slänger CBS också med en outgrundligt störande ”twist” för genusmedvetna Sherlockians.

Denna twist består i att man i rollen som Dr. Watson castar Lucy Lui. CBS lyckas således ägna sig åt en av tv-historiens mest missriktade och trista genderbendings.

I majoriteten av alla verk med Sherlock Holmes har Dr. Watsson alltid framställts som den tålmodige, sansade och omvårdande personen som både fascineras utav och står ut med den excentriske huvudpersonens alla egenheter. Han suckar och uthärdar Holmes alla nycker, i hemlighet stolt över att han är mästerdetektivens enda riktiga konfunderat. Att ge den rollen till en kvinna är att ge henne en klassisk och trött kvinnoroll.

Doctor John Watsson är en intressant karaktär för att han fyller vad som i morden tid alltid varit klassiska kvinnliga funktioner, nämligen att agera vårdgivare till den egentliga manliga huvudpersonen. Precis som FemShep är mer intressant än sin manliga motsvarighet för att hon inte beter sig på ett sätt som ses som förväntat av en kvinna, är John sympatisk och intressant för att han gör det.

Doktor Joan Watsson kommer i slutändan vara kvinnan som är olyckligt/hemligt/mot sitt eget bättre vetande förälskad i Sherlock, som städar upp hans röror, tar hans skit och ser till att han kan fungera någorlunda normalt i samhället. CBS har själva kallat henne “nykter och förståndig”. Läs: “She’s a girl doing girly things!” och det är så trist att klockorna stannar. Dessutom har CBS valt att helt radera Dr. Watsons militära bakgrund, för en kvinna som är fältläkare och som tjänstgjort två vändor i Afghanistan känns uppenbarligen inte trovärdigt.

Jag vill ha Luicy Liu i Elementary, men förihelvete, ge henne rollen som Sherlock Holmes! Hon skulle vara FANTASTISK. Låt henne vara ett assexuellt, drogberoende, socialt handikappat geni iförd långrock och fejkad brittisk accent. Låt John Watsson vara hennes motvillige rumskamrat, fascinerad och samtidigt skrämd av hennes oerhörda och makabra personlighet. CBS, gör något nytt för en gång skull och sluta genderbenda genom att könskoda tillbaka gamla trista stereotyper.

Hej. Jag heter Tommy. Det är jag som är Svamprikets så kallat Narutard. Det innebär att jag tycker Naruto är fucking awesome. Därför blev jag full av förväntan och höga förhoppningar när jag hörde att NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations var på väg. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är inte mitt första möte med serien i spelform, men det är mitt första möte med serien i spelform sedan jag blev en Narutard. Och eftersom jag faktiskt gillade det jag spelade innan jag började följa serien, antog jag att jag skulle gilla spelet ännu mer nu när jag faktiskt kan hänga med ordentligt i storyn och vet vilka karaktärerna är. Och jag hade rätt, för NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är riktigt bra.

Först och främst: det finns inget äventyrsläge i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations som det funnits i vissa andra Naruto-spel. Personligen tyckte jag inte det var så förbaskat skoj att till exempel balansera på broar gjorda av kage bunshin no jutsu, så det är ingenting jag saknar i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations. I stället får vi i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations följa seriens viktiga punkter ur nyckelkaraktärernas olika perspektiv – från barndomsåren till Shippuden – och återskapa de viktigaste striderna. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations återberättar inte berättelsen i detalj så att spelare främmande för serien kan hänga med, men tillräckligt för att fans ska sitta och fnittra upphetsat när de inser att nästa strid är Orochimaru mot den fyrasvansade versionen av Naruto. Som jag gjorde.

Tyvärr finns det vissa minnesvärda strider från serien som inte tas upp i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations, medan andra strider nästan upprepas sönder. Ta till exempel striden mellan Itatchi och Sasuke. Först får vi återuppleva den från Sasukes perspektiv. Sedan från Itachis perspektiv. Och sedan från Itachis perspektiv igen när vi får gå igenom hela händelseförloppet från medlemmarna i Akatsukis perspektiv. Du får alltså spela samma strid tre gånger! Det känns onödigt, när NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations till exempel spolar striden mellan Orochimaru, Tsunade och Jiraiya helt. I storyläget får du faktiskt inte ens spela som Tsunade en enda gång, vilket är skumt eftersom hon ändå är hokage och väsentlig för berättelsen. Dock har NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations ett otroligt brett karaktärsgalleri, där du självklart kan välja att spela som henne i övriga spellägen.

En annan lite skum grej är att striderna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations måste hålla sig till seriens berättelse, även när du spelar som någon som förlorar den striden. Ta till exempel när Naruto, Sakura och Sai slåss mot Sasuke utanför Orochimarus gömma. Först spelar du som Naruto, och måste besegra Sasuke. Senare spelar du som Sasuke, och måste besegra Naruto. Men båda gångerna har striden samma utgång i berättelsen, eftersom NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations måste hålla sig till vad som faktiskt händer i serien. Det är ingen stor grej, men känns bara lite off ibland. Värt att nämna är även det faktum att NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations bjuder på exklusiva bonusklipp. Det är dock inte alltid klart om det är ettsånt klipp man kollar på eller inte. ”Vänta nu… fick man se Itachi slåss mot Kisame innan han mötte Sasuke i serien, eller är det en ny scen?”

Men nu skriver jag mest om negativa saker bara för att det är lättast och roligast att skriva om sånt. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är faktiskt ett riktigt bra spel som levde upp till mina riktigt höga förväntningar. NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är inte ett perfekt spel. Svårighetsnivån kan vara väldigt ojämn och jag ogillar när spel tvingar mig att låsa upp karaktärerna innan jag kan använda dem online. Men samtidigt blir jag totalt jävla golvad av presentationen, där spelet rent visuellt slår serien hårt på fingrarna medan japanskt tal är fullt tillgängligt. Attackerna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är lätta att utöva, och djupet kommer från att veta vad man ska göra och när man ska göra det. Precis som i serien handlar det lika mycket om att överlista motståndet som att hantera teknisk skicklighet.

De flesta karaktärerna i NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations är ganska lika, vilket man kanske bör förvänta sig när det är typ 70 av dem om man räknar vuxna- och barnversionerna som separata. Men vissa – som till exempel Gaara och Deidara – är väldigt säregna och speciella i sättet du spelar. Oftast kommer du dock välja karaktär mer efter hur mycket du gillar den personen i serien och attackernas visuella kvaliteter mer än något annat. Allt som allt har CyberConnect2 gjort ett utmärkt jobb, och efter NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations samt Asura’s Wrath har de snabbt blivit min favoritutvecklare för 2012. Om du gillar fightingspel kan du mycket väl finna NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations underhållande. Är du ett fan av Naruto är köpet obligatoriskt.

NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations.
NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations.

…

NARUTO SHIPPUDEN: Ultimate Ninja STORM Generations!!!

Där börjar saker bokstavligen gå baklänges..

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

Förvånansvärt lite försenade kommer vi då ut med ett stycke skitsnack för mars månad. Vi pratar (och spelar musik från) de tv-serier som formade vår barndom. Därefter sätter vi oss återigen i tyckar-stolarna för 50 nya val i vår flickchart-lista.

Under påskhelgen kunde man på flertalet spelsajter läsa om hur profesionella cosplayern Jessica Nigri blev bedd att lämna PAX på grund av sin allt för avslöjande klädsel. När jag såg bilder av vad hon bar var jag först helt och hållet på PAX sida, och tyckte det är riktigt bra att de värnar om en atmosfär där vågskålarna inte nödvändigtvis tippar över allt för mycket gentemot en målgrupp som redan beslagtagit allt för stora andelar av kulturformens miljö. Precis som jag tycker det skulle vara tråkigt med halvnakna booth babes på Gamex, så gillar jag att PAX månar om att även få andra målgrupper än män mellan 15 och 25 att känna sig välkomna och inkluderade. Men ju mer  jag läste på om fallet, desto mindre säker blev jag på om PAX verkligen hanterat det här så bra ändå.

Samma utstyrsel finns i spelet

PAX intentioner var säkert goda. De vill helt enkelt inte alienera till exempel kvinnor och barnfamiljer. Speciellt det sistnämnda. Att sätta en gräns för hur porrigt booth babes och cosplayers får vara klädda blir mer och mer vanligt, och både E3 så väl som PAX har riktlinjer för det. Kläderna som Jessica Nigri bar dagen innan orsakade tydligen inga problem för henne, utan det var först när hon dök upp i den rosa och väldigt avslöjande dräkten som arrangörer hade bett henne att byta om eller lämna konventet. Jag förstår helt och hållet att PAX bad henne att inte bära den rosa utstyrseln, och håller med om att den passar mer på en pornografimässa än ett spelkonvent för alla. Men! Det som hände sen är vad som får PAX att tappa lite av min support.

När Jessica Nigri blev bedd att byta om gjorde hon självklart det. Hon kom tillbaka i samma cheerleaderoutfit hon haft dagen innan utan problem. En outfit som jag personligen inte känner går över gränsen på samma sätt som hennes rosa jumpsuit. Trots det bad man henne än en gång att byta om, eller lämna konventet. Trots att man visar upp spelet (Lollipop Chainsaw) där karaktären (Juliet Starling) som Jessica Nigri efterliknar är klädd på samma sätt. Ett spel som förresten har enorma mängder med övervåld, om vi ska prata om familjevänligt. Jag förstår att det måste finnas en balans, och att spel egentligen inte ska jämföras med verklighet. Men det ser inte bra ut när PAX tillåter övervåldsamma tv-spel på golvet, men inte tillåter att cosplayers klär ut sig till den mildare standardversionen av huvudkaraktären i det spelet.

Den första utstyrseln Vs. den andra

Så för att sammanfatta mina tankar kring det här: Det var rätt av PAX att sätta stopp för den överdrivet porriga utstyrseln – trots att den faktiskt finns med i spelet de visar upp på golvet. Men om man ska ha spelet på golvet måste man även hitta en balans för vad som är OK. Självklart är det helt och hållet upp till PAX, och de får göra precis vad de vill. Men ur ett PR-perspektiv är det klokt att vara konsekvent, och inte göra allt för stor skillnad mellan vad som kan ses på tv-skärmarna och vad som kan ses bredvid dem. Sen kan man självklart föra argumentet att PAX sedan länge fattat beslutet att undvika booth babes för att utgivarna inte ska locka uppmärksamhet med tuttar, så det handlar om mer än familjevänlighet. Och det beslutet står jag helt bakom.

Jag är förbannad. Varje år har sajten Consumerist.com en omröstning för att utse vilket företag som är Amerikas allra hemskaste, värsta och sämsta företag. Efter att över 250 000 konsumenter har röstat har en ”vinnare” utsetts, och den ”vinnaren” är Electronic Arts. Det stod klart efter att Electronic Arts slagit ut sina motståndare, och nu förra veckan även slog ut Bank of America i finalen. Vi gamers tar alltså vårt medium på så överdrivet stort allvar att vi är redo att med mer eller mindre mängder seriositet påstå att Electronic Arts – ett tv-spelsföretag vars värsta synder inkluderar onlinepass – är värre än ett företag som Bank of America. Bank of America, som i slutet av förra året dömdes till att betala $335 000 000 på grund av att man medvetet fört minoriteter bakom ljuset för att medvetet lura på dem sämre lån och högre räntor.

Och Bank of America är bara ett exempel på ett företag som EA aldrig borde anses vara sämre än. Ta till exempel oljebolagen som låter spekulanter höja oljepriserna artificiellt för att göra det 40% dyrare för dig som konsument, bara för att tjäna mer pengar än vad världens mest framgångsrika företag redan tjänar. Och det påverkar inte bara dig med bil, utan även alla oss andra eftersom det får transporter av allt från prylar till grönsaker att öka – vilket i sin tur sätter sig i prislappen på dessa varor. Eller alla försäkringsbolag som nekar små barn sjukförsäkring eftersom de har ”pre-existing conditions”. Vilket kan innebära väga för mycket, eller för lite. Eller att de redan har någon sjukdom som måste behandlas. Eller att deras föräldrar har en sjukdom som är ärftlig, och som i bästa fall gör så att försäkringspremien går upp massvis i kostnad.

När Michael Pachter sa att det största problemet med spelindustrin är gnälliga gamers tappade jag nästan all respekt för honom, trots att jag redan från början såg honom som en underhållande fåntratt med någorlunda insikt. Jag håller fortfarande inte med honom om det uttalandet, men jag tycker verkligen att vi gamers måste erhålla ett jävla uns perspektiv och förstå att hur mycket vi än älskar spelmediet så är det bara underhållning. Att kräva onlinepass för Battlefield 3 och vad man nu vill anklaga Electronic Arts för att göra kommer ALDRIG komma i närheten av världens viktiga bekymmer. Nu ska man inte ta en sån här omröstning på så stort allvar, men tyvärr är det bara ytterligare en av många reflektioner av vårt samhälles skeva prioriteringar. Ett samhälle där vi har mer koll på Idol än presidentval, och där en väsentlig mängd människor kan påstå att ett tv-spelsföretag är Amerikas hemskaste.

Jag säger inte att Electronic Arts är ett awesome företag som aldrig gör några fel. Den som tror det borde kolla upp vad jag skrivit om dem i tidigare inlägg. Men det är ren fucking bullshit att kalla dem Amerikas värsta. Jag avslutar min ilskna rant med Electronic Arts svar på ”vinsten”:

” We’re sure that British Petroleum, AIG, Philip Morris, and Halliburton are all relieved they weren’t nominated this year. We’re going to continue making award-winning games and services played by more than 300 million people worldwide.”

Först vill vi givetvis tacka er för er fina insats i förra veckans tävling. Tack vare strålande guerilla-marknadsföring kommer vi nu nå ut till en större och bredare publik. Precis som förra veckan så meddelas vinnaren via mail och utannonseras vid ett senare tillfälle.

Då är det då dags för den tredje och sista veckan i vårt tävlingsmarathon. Och även om tidigare veckor bjudit på fina priser så tycker i alla fall vi att denna veckans priser slår allt. Se videon här nedan:

Vad ni tävlar om denna vecka:

• Skylanders-figur, Hex (Samlarobjekt som ej finns ute för försäljning)
• Nintendo-mössa
• Dance Star Party, Playstation Move (Signerat av David Hasselhoff..!)

Vad ni ska göra:

Och med den prispott som vi nu har är det väl inte mer än lämpligt att också vår tävling får i ”The Hoffs” tecken. Vi vill se er tolkning av Hasselhoff, oavsett om det innebär slowmotion-löpning längst en strand, finsång eller djupa samtal med er bil. Använd er fantasi och gör det till Hasselhoffs ära!

Lämna era bidrag:

Maila era bidrag till tavling@svampriket.se, tillsammans med fullständigt namn och adress. Tävlingen pågår fram till söndagen den 15:e april kl. 20:00.

Lycka till!

Som de sanna spelnördarna är blöder vårt spelande över i resten av våra liv. När vi ser på Samurai Jack ser vi inte bara en skön serie vi omvandlar scener till fightingspel och områden till plattformsbanor. Mysterierna i Lost blir Jonathan Blowska pussel och Patrick Janes möten med Red John blir till episka slutbosstrider.

Varför inte kombinera våra två farovithobbies? Vi drömmer fram några sköna scenarier.

Firefly
	När vi tittar på Firefly slås vi av hur många paralleller det finns mellan serien och Mass Effect. The Alliance, Blue Sun osv. Visst skulle Firefly kunna bli en slentrianmässig genreklichésoppa, men vem skulle inte vilja sjunka in i Joss Whedons underbara scifi-western-värld?

Dexter
Dexters största problem (förutom hans omättliga lust att döda) är att passa in i samhället. Spelet skulle kunna vara ett sandlådespel där man på dagen skulle lösa brott (hitta offer) och försöka passa in genom vardagssysslor för att sen på natten utföra själva seriemördandet och döljandet av seriemördandet. Kanske man skulle kunna spela som Masuka som DLC?

My Little Pony – Friendship is Magic
	Ett fyrapersoners koop med massa olika äventyr. Kanske lite som Diablo men med mer regnbågsfärger. Tänk alla fantastiska specialbanor. Free-roaming flight med Rainbow Dash i sann Descend-stil, eller varför inte ett slags husdjurssimulator där Fluttershy tar hand alla skogens djur (utom drakar). Pax för att få spela som Pinky Pie!

Doctor Who
En rikare lore får man leta efter. Tv-serien satte igång 1963 och är på sin 32:a säsong. Gå och lägg dig Matt Groening. Det enda som kan göra detta rika universum rättvisa är så klart ett Time Lord-MMO. Bara tanken av att kunna spela som Dalek gör mig alldeles fnittrig. EXTERMINATE!

The Mighty Boosh

Denna surrealistiska och skruvade serie skulle göra sig perfekt som ett peka-klicka-spel. Vad ska det handla om? En expedition till sydpolen för att hitta Kokundus rubin? Vardagsproblemen i en djurpark i södra London? Har shamanen Naboo blivit bestulen på sitt livselixir av cockneytalande våldtäktskorpsägande tillika ålpajsälskande The Hitcher? Det spelar ingen roll så länge Noel Fielding och Julian Barret skriver manus.

Vi är medvetna om att några av de serier som nämns redan har spelversioner, men det skiter vi i för det är påsk, så håll tyst och ät ägg.

Denna söndagslista skapades av Svampriket med hjälp av Frankie ”iamfiggi” Andersson.

Min mamma har klarat A Link to the Past, utan att överdriva, minst 50 gånger. Före det så var det det Zelda-spelen till NES som nöttes varje kväll. Hon kunde spelen så väl att hon inte behövde tänka alls. Och det var just det som var poängen.

Jag tror vi alla har våra “laster” där vi tillåter oss stänga av hjärnan för att bara koppla av. Vissa zappar på TVn och andra löser korsord. Min mamma spelade samma spel som hon spelat många gånger förut. Efter att jag flyttade hemifrån så föll hennes spelintresse och ersattes av andra prokrastrineringar som patiens och Sudoku men för ett par år sedan tändes gnistan för spel igen, men det var inte det klassiska TV-spelet hon gått tillbaka till utan småspel på Internet. Närmare bestämt pussel-genren och mer specifikt Hidden Object Games (HOG). Ett HOG handlar om att hitta specifika objekt i en bild, väldigt likt vad Where’s Waldo gjorde på 80- och 90-talet. Det här är inlindat i en historia som ofta handlar om att lösa en mordgåta. Märkligt nog är min mamma ett stort fan av deckare också, kan det kanske finnas en koppling här?

När jag tog en titt in i den här världen så upptäckte jag att sidor som bigfishgames.com släpper minst ett spel om dagen i den här genren. Spelen kostar några dollar och installeras på din dator, det handlar alltså i första hand inte om att spela i webbläsaren. Det som slog mig mest är hur snygga och välproducerade spelen är; det är verkligen inga hafsverk trots att det släpps ett om dagen. Så vad är det då som gör att min mamma fastnat för det här? Jag ringde helt enkelt upp henne och frågade.

- Du det här med pusselspelen där man ska leta efter grejer i en bild, vad är egentligen grejen med dem? Varför är det roligt?

- Jag tycker om att klura ut saker. Jag gillar inte tidspress utan jag vill ta saker i lugn och ro och de här spelen är perfekta för det. En lagom takt och en ofta småmysig historia. Dessutom lär man sig lite nya engelska ord.

- Ser du det som mer än ett tidsfördriv?

- Ja absolut, det är mer än så. Jag uppskattar både pusselmomenten och den större handlingen. Många av spelen blandar även in fler typer av pussel vilket gör att variationen blir större. Jag håller huvudet aktivt vilket gör det till mer än bara en passiv underhållning samtidigt som det är en avkoppling från vardagen.

- Hur är det med kopplingen till deckare, vad har de gemensamt som attraherar dig?

- Jag gillar pusslet även i deckare och den gemensamma nämnaren är just att klura ut saker. Det är närmare den gamla skolans deckare med person- och miljöskildringar med mer tänk än våld. För mig är det också ett visst mått av flykt från allt våld man möter i vårt samhälle idag. En form av eskapism.

- Ser du dig som en ”gamer”?

- Jag är ingen tävlingsmänniska utan spelar för mig själv. Jag kan nog se mig som något spelberoende men det handlar om att komma bort från vardagen och samla energi. Jag kan ofta spela om spelen flera gånger; är trött spelar jag ett spel jag redan kan men är jag piggare tar jag mig gärna an ett nytt spel. Jag har hittat en form som passar mig.

Fotnot

Enligt Wikipedia så spelar ca 200 miljoner människor “casual” spel varje månad. Dessa har en klart högre medelålder än traditionella datorspelare och består till 74% av kvinnor; de flesta av dessa ser sig inte som ”gamers”. Jämför detta med att det sålts sammanslaget 130 miljoner Xbox 360 och Playstation 3 sen 2005.

Text av Tobias Andersson

Tobias Andersson är en problemlösare och adlad Svampriddare som passerat 30-strecket. Han funderar ofta på varför folk spelar spel och vad som motiverar dem. Själv går han igång på utmaningar och skruvar alltid upp svårighetsgraden på max. Med en förkärlek för retrospel trivs han bäst med en SNES-kontroll i handen.

Som tidigare rapporterat har vi beslutat oss för att skjuta på Alundraavsnittet en vecka så vi och ni hinner spela färdigt i lugn och ro. Misströsta ej. Istället tar vi oss en helt annan typ av resa. Vi gör ett djupdyk ner bland alla uppskalade återutgivningar och tipsar om favoriter, varnar för bottennappen och ger någon slags helhetsintryck om trenden som stort.

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

När man har många åsikter är risken stor att man någon gång kommer ha fel. Speciellt när man försöker yttra dem på ett delvis underhållande sätt som ska väcka känslor, då det ofta resulterar i att man tar till överdriven retorik med extrema exempel. Det är ett sätt som jag uttryckt åsikter på i snart tio år, långt innan jag började skriva om spel. Det finns både för- och nackdelar med det sättet att skriva. Starka ord och övertydligt illustrerade åsikter kan väcka uppmärksamhet, men de kan även göra så att budskapet missas och gråzoner försvinner. Jag har därför lärt mig att det för det första är klokt att verkligen lyssna på kritiken som riktas mot mina åsikter, och inte avfärda det på en gång. För det andra har jag lärt mig att även själv försöka rannsaka mina yttranden, och eftersom jag är mer bekant med mina texter än någon annan någonsin kommer bli upptäcker jag hål som andra missat. Ett sånt hål tänkte jag ta upp nu.

Spola framåt ett par månader, och jag skriver ett inlägg om hur spel efter spel låter oss skjuta vågor av mörkhyade människor. Vare sig det handlar om muslimer i mellanöstern, knarkhandlare i Sydamerika eller rebeller i Afrika skjuter vi fler mörkhyade personer nu än någonsin tidigare. Och det är här jag måste stanna upp för att känna efter om jag inte kör med dubbelmoral. Kan jag verkligen säga att rasism och homofobi i militärspel är okej för att det reflekterar verkligheten, för att sedan bekymra mig över alla dessa mörkhyade människor i väpnade konflikter världen över? Visst kan man oroa sig över effekten av homofobiska kommentarer och onyanserat skjutande av mörkhyade, men kan jag verkligen avfärda kritiken mot det ena medan jag själv kritiserar det andra? Det känns som att det ligger en konflikt i hur jag hanterat de här två ämnena. Kanske finns det något jag inte tänkt på än. Något som ursäktar mig. Men tills jag hittar något sånt får jag helt enkelt be om ursäkt för min egen blinda dubbelmoral.

Nu blev det här ett jävligt navelskådande inlägg, men så är det här ju faktiskt en blogg också. Och var ska man annars publicera navelskåderi om inte i en blogg. :p

När jag var yngre så hörde man ju historierna om “de där andra”, de som inte riktigt var som man skulle. Jag växte upp med att benämningar blev skällsord, jag blev helt på det klara att det var fel att gilla något annat än det som kallades “normalt”. Jag skulle förmodligen själv aldrig vågat prova, även om det normala aldrig riktigt kändes bekvämt. Istället var det en kompis som ledde in mig i det, som vågade få mig att gå utanför normen.

“Jag vill bara att du ska testa en grej”, sa hon. “Du får säga till om det känns fel.”

Hon tog handkontrollen ifrån mig och gick in i optionsmenyn. Jag såg vad hon gjorde och när jag sedan fick den tillbaka föll alla bitar på plats. Jag var en av de andra. En av dem. De som var fel.

En inverted player.

Många tror att det är något man kommer över. Att om man bara får spela tillräckligt på normal så kan driften att trycka den analoga spaken nedåt för att titta uppåt jobbas bort. Men det är inte så. Jag spelade normal hela mitt liv men det var först när jag vågade mig på att ändra inställningarna till det där lite förbjudna som jag kunde börja gamea på riktigt. Jag är född inverted.

Naturligtvis har jag också fått betala pristet. Löjet. Folk som gör sig lustiga över inverted players, säger att de är ologiska, oförmögna, spelar “fel”. Jag har mist vänner och haft enorma gräl med släktingar över att jag känner mig bekväm med en inverterad Y-axis.

Trots mina många år som inverted player är Blades of Time det första spel jag stött på som haft rörlig kamera men inte inkluderat möjligheten att invertera kontrollerna. För min del betyder det att det är i stort sett ospelbart. Om jag i en butik kommit över det görtråkiga omslaget och faktiskt inhandlat ett exemplar hade jag inte kunnat spela det.

Det är inte okej. Inte nånstans.

Jag vet att många tror att inverted players är sällsynta. Att vi är en liten skara man inte behöver ta hänsyn till. Det är inte sant. Det finns många av oss och på de flesta syns det inte att vi är inverted. Vi kan vara dina vänner, dina grannar, dina syskon och älskare. Och vi kan inte spela Blades of Time.

Tänk på det, nästa gång du häver ur dig “Hö hö, fan vad inverterat!” om något.

Nu har spelåret börjat på riktigt igen. Visst är återutgivningar rätt skoj och det har säkert funnits något obskyrt bärbart spel som vi missat under årets första två månader. Men det var i mars som allt drog igång på riktigt. Såhär tyckte vi.

Samson har letat sig upp ur den grop han grävde sig medan han sträckspelade Mass Effect 3. Därför tycker vi att han får börja.

Mass Effect 3 (360)

Efter år av pepp och hyåe fick jag äntligen spela Commander Shepards avslut. Och vilken resa! Spelmässigt leverar BioWare sitt mest kompetenta spel hittils. Irritationsmomenten som att ta skydd eller trött farmande är bortspolade och strömlinjeformningen är exemplarisk. Trots det väloljande maskineriet har man inte minskat på spelets djup utan bjuder upp till intrigdans och beslutsnoja. Det finns givetvis en del irriterande brister. Slutet har diskuterats vitt och brett. Själv är jag ganska nöjd med hur BioWare avslutar sagan. Slänger dock in en liten brasklapp att jag önskar jag fick se de långvariga konsekvenserna av mitt handlande.

Kingdoms of Amalur: Reckoning (360)

Stämningen i Amalur är tämligen deterministisk då alla är slavar under sina öden, men eftersom jag själv råkar vara det första lyckade experimentet i Hugues labb har jag brutit mitt öde och kallas nu ”The Fateless One”. Berättelsen är knappast något som vinner priser. Det fina med Knindömsåvamlur hittar jag istället i färdigheterna och striderna. Det finns ett halvdjupt realtidsactionspel någonstans här.  Utmaningen däremot, är på tok för lätt. för att njuta av spelet alls tvingade jag mig själv att fullständigt strunta i alla sidouppdrag i rädsla av att få för mycket erfarenhetspoäng – och då spelar jag redan på svåraste svårighetsgraden.

Han lovade att han skulle hålla det kort, så lille Linus får fortsätta:

Binary Domain (360)

Jag förväntade mig ost av Binary Domain. Japansk ost. Och, ja, det är väl i flera aspekter det jag fick. Lite för ofta försöker man vara Gears of War utan att lyckas, det är bajsnödiga amerikaner, småkrystad humor och taffligt drama. Men att säga att det är allt Binary Domain är hade varit orättvist. Tillräckligt mycket nytt förs till bordet för att jag inte ska tråkas ut och spela Gears istället.. Jag har ärligt talat jävligt roligt med när jag spelar. Det kommer med all sannolikhet inte gå till historien som ett genredefinierande spel, men ifall det kommer en uppföljare står jag först i kön.

Anders blev snäll ett tag. Sen tog bitterheten över igen. Sen blev han glad. Sen ledsen igen. Frågan är hur den långvariga prognosen egentligen ser ut med sådana humörsvängningar? Såhär såg det i alla fall ut under mars månad:

Syndicate (PS3)

Starbreeze lyckas med mycket i sin dystopiska nytolkning. Den mörka, kalla framtiden känns mörkare och mer elak. Ljuseffekter som kändes onödiga i Battlefield 3 golvar mig plötsligt och lustigt när jag ser dem i Syndicate. Och vapenkänslan är den bästa sedan Unreal Tournament, vilket är rätt bra i ett FPS där man använder vapen ganska frekvent. Men den främsta bedriften är att göra ett FPS på konsol som känns nytt, fräscht och genuint underhållande. Och det är inte för att ramverket är engagerande eller särskilt välskrivet, utan bara för att det är kul att skjuta saker igen.

Mass Effect 3 (PS3)

Jag är, för att citera Petter Hegevall, sotsvart i hjärtat när jag tänker på hur allt slutade. Ni kan kalla mig dum, enkelspårig eller förolämpa min smak hur mycket ni vill, efter hundratals investerade timmar vill jag inte bara bli avklippt – hur artistiskt det än må vara. Bioware hade ingen enkel uppgift framför sig, men samtidigt hade de också guldläge. Hade de bara avslutat serien på liknande nivå som resten av spelen hade trilogin kunnat bli ett stycke modern spelhistoria. Nu fastnar det på ”Mycket bra”, vilket hade känts hur bra som helst för vilken annan spelserie som helst. Men Mass Effect hade kunnat bli legendariskt.

Journey (PS3)

Jag vet att det kan låta förskönat och fabricerat när jag skriver om hur jag betedde mig under och efter min upplevelse med Journey, så jag ska försöka hoppa över alla superlativ. Min relation med Thatgamecompany hade innan Journey varit intressant, men aldrig fantastisk. Fl0w testade jag bara en stund och det tog år innan jag klarade ut Flower på riktigt. Men Journey var annorlunda. En sittning, en kväll tillsammans med världens bästa resepartner som jag troligtvis aldrig kommer träffa igen. Som världens bästa one-night-stand som du aldrig tog numret av. Men minnet kommer alltid finnas kvar. Alltid.

Twisted Metal (PS3)

På pappret låter det riktigt mysigt. Hisnande fart, raketkastare och massvis med explosioner. Ett inferno på hjul, i bredställ. Jag föll för den hype som Jaffe nästan självständigt drog igång och jag övertygade mig om att hans passion för serien skulle resultera i något unikt och spännande. Men nej, med facit i hand känns Twisted Metal lika relevant som Duke Nukem ifjol. Bättre på alla punkter, men inte ett dugg mer intressant.

Quizball Goal (PS3)

Någonstans i världen satt någon snubbe och tyckte att det kunde vara en ganska fräck idé att skapa ett frågesportspel där man samtidigt spelade fotboll. Slutresultatet blev Quizball Goal där man gör mål, eller som målvakten räddar bollen, genom att svara på en fråga. Frågorna centreras givetvis kring fotboll och idén kan säkert vara skojig en kort stund mellan två inbitna fotbollsnördar. Men för mig, och resten av världen är den här idén precis så tråkig som den låter på pappret. Kanske hade konceptet fungerat bättre i bärbart format, för jag inga större problem att hitta roligare spel att underhålla mitt Playstation 3 med.

Tommy är svettig. Av flera anledningar. Dels har han provat på hur det är att jobba heltid, vilket visade sig vara… jobbigt. Men han är dessutom uppvriden över vissa av spelen han fått sätta tänderna i:

Asura’s Wrath (360)

Holy. Freaking. Crap. Jag hade inte mycket till förväntningar på Asura’s Wrath, och nu är det plötsligt det bästa jag hittills spelat 2011. Men vänta nu, jag har ju spelat Mass Effect 3. Innebär det att jag tycker Asura’s Wrath är bättre än Mass Effect 3? Ja, det kan du skriva upp på en liten lapp att jag tycker. Asura’s Wrath är inte bättre som spel, men det är bättre i helhet som en samlad populärkulturell upplevelse. En upplevelse som jag fortfarande kommer minnas väl med kärlek om 10 år. Jag förstår helt och hållet om du prioriterar gameplay, hatar quicktime events och tycker spelet är för kort. I nio fall av tio står jag på din sida. Men om man bara ser Asura’s Wrath för vad det är, och dessutom är ett fan av animeformatet, finns det förmodligen ingenting bättre där ute just nu.

Metal Gear Solid: Snake Eater 3D (3DS)

Att kontrollera Resident Evil: Revelations utan Circle Pad Pro var otrevligt, men möjligt. Att kontrollera Metal Gear Solid: Snake Eater 3D utan Circle Pad Pro är otrevligt, och näst intill omöjligt. Om du av någon anledning väljer att köpa MGS: Snake Eater till 3DS i stället för Xbox 360 eller PS3 ska du alltså veta att du även kommer behöva Circle Pad Pro för att komma överens med Snake. Problemet är bara att jag inte ser någon anledning att köpa MGS: Snake Eater till 3DS i stället för någon av HD-konsolerna, annat än om du helt enkelt inte äger en HD-konsol. Har du ingen HD-konsol är du förmodligen inte ett fan av serien, och är du inte ett fan av serien tycker jag inte du ska börja med MGS: Snake Eater eftersom en hel del av spelets behållning vilar på att man får veta hur de tidigare spelens ikoniska karaktärer formades. Så köp hellre HD-kollektionen om du kan.

Mass Effect 3 (360)

Trots att jag nu har spelat hela trilogin anser jag mig inte vara ett stort fan av Mass Effect. Det är en trevlig upplevelse där jag kanske hade föredragit mer rollspel och mindre actionspel, men där jag uppskattar dialogval och handlingens alla personligheter mest av allt. Tyvärr kan jag inte diskutera slutet här, annat än att säga att jag faktiskt gillade det. Mass Effect 3 är inte seriens bästa del, och det handlar till största del om att det är färre intressanta karaktärer än i tvåan. Att samla ihop hela flottor känns inte lika personligt engagerande som att sätta ihop ett team av awesome badasses. Men när det kommer till striderna är Mass Effect 3 förmodligen bättre än båda sina föregångare, och det är även spelet i serien med klart bäst slut. Precis som det ska vara.

Ludde har som vanligt spelat mest. Är det bara vi som börjar se ett samband mellan mängden spel Ludde går igenom och vem som är ansvarig för spelutskick på Svampriket? Inte? Då ger vi ordet till mannen i fråga istället:

Kid Icarus: Uprising (3DS)

 Jag hade hoppats, men inte trott att Pits nya äventyr skulle vara så här bra. Det överträffade alla mina förväntningar och uppfyllde även förväntningar jag inte visste att jag hade. Kid Icarus: Uprising tar med dig på ett färgsprakande, roligt, fyndigt, självmedvetet, häftigt, snyggt actionäventyr. Allt presenterat i 3D. En 3D som inte orsakar huvudvärk!

Uncharted: The Golden Abyss (Vita)

Herr Drakes debut på PS Vita, blev alltså min första bekantskap med denne actionikon. Vad jag har förstått, så finns det dom som är besvikna på Drakes äventyr på denna plattform, men jag är smått lyrisk. Jag hade jätteskoj hela resan och ser fram emot att få styra Drake på en stationär maskin inom en snar framtid. Hollywoodaction när den är som bäst, i någorlunda fickformat.

Kinect Rush: A Pixar Adventure (Xbox 360)

Gillar du Disney? Gillar du Pixar? Gillar du att stå och fåna dig i vardagsrummet? Då kan Kinect Rush vara ett spel för dig och din familj. Med en kontroll som lägger sig, i den inte allt för stora, högen av spel där Kinect faktiskt funkar någorlunda och en härlig Pixarpresentation är Kinect Rush ett givet köp om du tillhör den skara av folk som gärna spelar TVspel stående.

Ninja Gaiden Sigma Plus (Vita)

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förhoppnigar när jag drog igång detta äventyr på min Vita, men av någon anledning blev jag besviken. Det kan bero till stor del på att jag innan hade avslutat Golden Abyss och kanske hade förväntat mig att även Ninja Gaiden Sigma Plus skulle ge mig en ”stationär upplevelse” nerbäddad i min säng, precis som Nathan Drake hade gjort. Så blev alltså inte fallet. Det är ett helt okej Ninja Gaiden-äventyr, men som sagt, jag hade förväntat mig mer.

Asura’s Wrath (Xbox 360)

Det bästa jag har spelat i år. Det häftigaste jag har spelat i år. Det argaste jag har spelat i år. Det korkaste jag har spelat i år. Det vackraste jag har spelat i år! ASURA’S WRATH KICKS ASS!!!!!!!

Wipeout 2048 (Vita)

Jävlar vad fort det går! Satan vad bra det flyter! Oj, så snyggt det är, men ack så mycket roligare det är att spela Mario Kart 7! Missförst mig nu inte. Wipeout 2048 är ett riktigt underhållande racingspel, men jag har så förbannat svårt att motivera mig, att sitta med det, när jag lika gärna kan spela Mario Kart 7. Men om jag för en stund låtsas att jag inte äger Mario Kart 7, är Wipeout 2048 det spel som kan skänka mig (nästan) lika mycket spelglädje. Tillsammans med Uncharted: Golden Abyss är Wipeout 2048, de två spel du måste äga till din Vita.

…

Det var mars i ett nötskal.

Först och främst vill vi tacka för alla fina bidrag som kom in förra veckan. Er kreativitet flödar och vi hoppas få fortsätta elda på den. Vår plan är givetvis också att alla besökare ska få se ett urval av de bidrag som kom in i framtiden också.

Men som tidigare utlovat så finns det ingen tid för vila – vinnaren från förra veckan har blivit informerad och var det inte du som stod som den lyckliga vinnaren så får du en ny chans denna vecka. Nytt uppdrag, nya priser. Se videon här nedan:

Vad ni tävlar om denna vecka:

• Gears of War 3 (Xbox 360)
• Halo: Combat Evolved Anniversary (Xbox 360)
• 320 GB hårddisk till Xbox 360 (med tranfer cable)
• Spel på disken; Lego Star Wars 3
• Kod till Alan Wake’s American Nightmare (ej med i videon)

Vad ni ska göra:

I vår andra tävling vill vi att ni gör (skamlig) reklam för eran favoritsajt Svampriket. Hur nu går tillväga är helt upp till er. Vill ni ringa in till radio och berätta varför vi är så bra? Dela ut flyers utanför ICA? Skriva in till lokaltidningen och berätta om oss? Det är, precis som förra veckan, helt upp till er!

Lämna era bidrag:

Den reklam ni gör måste kunna bevisas på något sätt, gärna genom foto eller video. Malia därefter bilden/videon eller en länk till tavling@svampriket.se, tillsammans med fullständigt namn och adress. Tävlingen pågår fram till söndagen den 8:e april kl. 20:00.

Lycka till!

För några år sedan visste många av er inte vilka vi på Svampriket är. Sedan dess har vi delat med oss en hel del av vår passion för spel, allmänt nörderi och förhoppningsvis också en stor del av oss själva. Nu när vi nått en punkt där i stort sett varje människa vi möter på stan känner igen oss är det läge att avslöja lite vad som försiggår bakom kulisserna, lite hemligheter. Hoppas det smakar.

Malin ville bli tjockare

Ni har vid det här laget sett den snygga illustrationen som längst upp pryder vår sida. Mannen bakom det förträffliga arbetet heter Marcus Hermansson, också känd som @marcshort. Vi tyckte nästan alla att Marcus var på rätt väg när vi fick ta del av några tidiga skisser, vi gillade konceptet och att nördkärleken verkligen bländade igenom. Men alla var inte lika nöjda. Malin tyckte inte att hennes Tifa-illustration höll måttet. Bokstavligen.

Enligt Malin så var det första utkastet med henne som Tifa (Final Fantasy VII, dööh?) alldeles för förskönande. Hon behövde mer substans och Marcus fick helt sonika lägga till några kilo på tjejen i mitten. Rätt ska ju vara rätt.

Jag gick på Luddes bluff

Jag hade precis startat upp sin egna spelblogg ”Bitlöf” då jag mer och mer började följa dåtidens Svampriket. Grabbarna verkade kunna sina spel och så fanns ju den där snubben i keps som var rätt skojig att se på. Men när jag såg samma snubbe gråta åt inkluderandet av Isaac Clarke (från Dead Space, dööh?) i Skate 3 hade jag svårt att relatera. ”Visst kan man brinna för sina karaktärer, men det här blev lite för mycket”, tänkte jag.

Det var först mycket senare, när jag fick tillfälle att prata med Ludde personligen, som sanningen kom fram. Ludde hade ju på ironisk maner fejkat sina tårar, och hela världen hade ju förståt det. Alla utom jag, tydligen.

Samson gillar inte att kramas

Ni känner Samson, eller hur? Han är ju mest känd av oss alla, han har en röst som sammet och ett intellekt som kan göra vem som helst svajig och knäsvag.  Dessutom ser han ju störtmysig ut, nästan som en nallebjörns-version av en ball indie-rockstjärna. Man vill krama honom helt. Hårt och länge. Och i vår gemensamma podcast använder vi ju frasen ”kramkalas” i stort sett jämt, som isbrytare när en försiktig lyssnare vill försäkra sig om att det faktiskt är Samson eller Anders som står längre fram i kön och beställer kaffe.

Men under säsong 2 av Retroresan kröp en liten men ytterst obehaglig sanning fram. Samson erkände, helt rakt ut, att han egentligen inte gillar att kramas. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om den stunden, om hur det kändes att tiden stannade och all luft sögs ur rummet. Såhär i efterhand har jag lärt mig leva med detta faktum, men frågan är hur ni hanterar denna metaforiska bomb av information?

Häften av redaktionen har band till Bollnäs

När man som mig kommer från en liten men stolt småstad som Bollnäs är det en ganska stor grej att träffa någon med samma ursprung efter man flyttat därifrån. Så ni kan ju gissa att hakan föll till golvet när jag upptäckte att min kollega och retrobroder faktiskt hade band till min hemstad, då han både gått i skola där och dessutom hade en mor som bodde i staden.

Tiden gick och jag och Samson slog ihop påsarna med Ludde, Malin och Tommy. Under ett av hundratals Skype-möten under uppstartfasen av ”Svampriket 2.0″ kröp det således fram att även Tommy hade bott och gått i skola i den lilla staden. Ni som undrar varför jag alltid gapar förstår kanske bättre nu?

Luddes nakenchock satte Svampriket på kartan

När Ludde klädde av sig till inlägget ”I jämställdhetens namn” hade vi nog alla på känn att det skulle väcka rätt mycket uppmärksamhet. Ingen av oss var dock beredda på hur många som faktiskt gick in och kollade på småbarnspappans lekamen. Men det var en kul grej, med ett bra budskap som de flesta verkade plocka upp och därmed kändes ”kuppen” lyckad.

När vi senare besökte Gamex 2011 drog sig Ludde av naturliga skäl mot Nintendos bås. Det är helt enkelt så han fungerar. Och ni har säkert också hört talas om att han lyckades smussla in sig i VIP-båset, där han fick tillfälle att sitta ner och snacka med representanter från Bergsala. Döm om Luddes förvåning när personen i fråga hade stenkoll på vem Ludde var. Och inte nog med det. Enligt representanten hade i stort sett hela Bergsala koll på Ludde, då de lättklädda bilderna skickats runt på Bergsalas kontor, vilket givetvis också fått dem intresserade av vad Svampriket vad för typ av sida.

—

Sådär, nu har jag läckt tillräckligt med klassificerad information. Om ni inte hör från mig de närmaste veckorna så kan ni kallt räkna med att jag blivit bortförd i ren Arkiv-X manér.

Vem är jag, som sitter på min feta röv och spelar tv-spel om dagarna? Vem är jag, som skriver mina pretentiösa åsikter innanför folks ögonlock? Vem är jag, som med mina gäddhängsfladdrande armar kör ner min feministpropaganda i läsares halsar?

Frågorna har ställts och besvarats i kommentarsfälten till mina spelrecensioner, och således gett mig ny självinsikt. Men jag tycker inte synd om mig själv när mitt kön, min utbildning och mitt sätt att skriva på ifrågasätts. Det betyder å andra sidan inte att det gör mindre ont när jag inser att jag, bland mina kollegor, är ganska ensam om det. Trots det fortsätter jag att i stycke efter stycke skriva om hur spel är min vardagseskapism. Jag har krälat i sumpen av maktstrukturer i hela mitt liv, vilket återspeglas när min själ sipprar ur fingertopparna med varje ord jag skriver.

Vad vore spelkritik om den inte ifrågasattes precis som spelkritiker borde ifrågasätta spel? En del tycks se andras åsikter som blödande sår och försöker lägga band på dem med personangrepp. Men de blundar bara för det uppenbara: att likriktig kritik är precis som en kropp utan avloppshål – totalt värdelös.

Text av Kerstin Alex

Etnologen och journalisten Kerstin Alex berättade en gång för oss att hon var trött på att bli förminskad till ”den snygga tjejen” på spelredaktionen. Nu något år senare är hennes tunga vassare än någonsin. Hennes unika tackling av spelmediet med våldsamt rättframma liknelser och träffsäkra formuleringar har inte bara gett henne en fanskara utan har också visat hur man tar ett samhällsperspektiv i en spelrecension utan att vara krystad eller pretentiös. Kerstins alster finner ni på Aftonbladets ”SPELA”-sidor.

Avsnittsbilden efter orginal av Abou.

Med nävar som stenbumlingar har vi krossat…. eh.. stenbumlingar. Vi har åkt motorcykel längs livsfarliga klippområden, kraschat helikopter i skogen och tragglat oss genom hemlighetsfulla slott. Anders har också klivit vidare i Final Fantasy IX där temat för avsnittet verkar vara en form av förväxlingskomedi.

Länkar

• Retromask
• Ozzy88:s Speedrun av SotN
• Michelangelos brev till Michael bay

Musik

• B.A. Johnston – Raised by the wooden Spoon

Förra året kunde du se när jag tillsammans med min son recenserade Disneyland Adventure till Kinect. Det spelet bjöd på en riktigt skojig spelstund och var ett av de bättre familjespelen under 2011. Nu har det blivit dags för ännu ett Disneyspel till Kinect; Kinect Rush: A Pixar Adventure. Som titeln avslöjar är det nu fokus på Pixars världar och karaktärer.

Precis som i Disneyland Adventure rör du dig i en ”hub-värld” och lotsar din karaktär fram till en uppsjö av minispel, där du på det ena eller andra sättet ska hjälpa välkända Pixarfigurer. De filmer som figurerna är tagna från är Superhjältarna, Råttatuille, Upp, Toy Story och Bilar. Personligen saknar jag Monsters Inc. på den listan, men vi kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det jag och min son hade svårast med i Disneyland Adventures var att kontrollera vår figur när vi befann oss i Disneylandparken. De sekvenser som handlade om att ta sig från ett mini-spel till ett annat alltså. Detta har förbättrats i Kinect Rush. Förutom att själva kontrollerandet av dig själv har förbättrats känns hub-världen du rör dig i mer komprimerad och lättillgänglig. Det är inte lika långa transportsträckor mellan roligheterna

…och många roligheter blir det. Spelet är fullproppat med tokiga miniäventyr som egentligen inte gör något nytt, men tack vare presentationen blir det ändå en rolig upplevelse.

En annan sak som Kincet Rush gör, till skillnad från fjolårets Disneyspel, är att det utnyttjar Kinectscan, vilket gör att du spelar som ”dig själv”, eller åtminstone som Kinecten uppfattar att du ser ut. Till min pojkes stora förtret tycker tydligen vår Kinect att han ser ut som en tjej..?

På det stora hela gör Kinect Rush samma sak som Disneyland Adventure gjorde i höstas, fast med en märkbart bättre kontroll. Har du spelat det ena och gillar vad du får, kommer du även att uppskatta det andra. Än så länge är Kinect Rush det bästa spelet till maskinen i år, men jag tror vi inom en snar framtid kommer få se det slaget av ett visst spel som utspelar sig i en galax långt, långt borta.

Är det någon mer än jag som ivrigt väntar på att få vifta med ett lasersvärd framför TV-apparaten?

Antihjältar är alltid intressanta. Men på samma sätt som Tugg Speedman aldrig borde ha spelat för utvecklingsstörd i Tropic Thunder så måste man också hitta en fin balansgång när man skapar en hjälte som gör fel. David Jaffe ursäktas för Kratos eftersom han lever och verkar i den urflippade värld som är den grekiska mytologin. Men i ett annat av Jaffes stall hittar man en samling psykopater, våldtäktsmän och seriemördare som är svårare att smälta. Karaktärerna i Twisted Metal-serien har alltid förts fram som ett av seriens starkaste kort, men vad finns kvar om man inte gillar dem?

Vad jag, resten av Sverige och egentligen hela Europa tycker spelar egentligen mindre roll. Spelet är bland de tydligaste exemplet på ”ett spel av Amerikaner, för Amerikaner” jag tagit del av. Och även om jag tenderar att gilla XL med extra ost så står det efter några timmar med Twisted Metal att det inte är något som jag vill lägga mer tid på. Var Jaffes kultfölje kommer ifrån har jag svårt att svara på, visst förtjänar han ha en klapp på ryggen för God of War, men en konstnär är han lika lite som Cliffy B.

Ju mer jag skriver på den här bloggserien om hur japansk mytologi smyger sig in i våra tv-spel, desto svårare blir det att komma på nya saker att skriva om. Därför vet jag aldrig hur lång tid det kommer ta tills jag skriver nästa inlägg, eller ens om det blir ett nästa inlägg. Jag har ingen lista där jag plockar saker att skriva om. Jag lägger helt enkelt märke till något som jag sett i många spel, och börjar därefter ta reda på vad det är för influens som gör att samma sak dyker upp i helt olika titlar. Det innebär att det inte blir något inlägg förrän jag själv råkar lägga märke till något sånt, och därför vore det skoj om ni läsare kunde maila mig förslag på saker ni vill att jag ska skriva om i ett sånt här inlägg. Om det är något ni själva lagt märke till i japanska spel (ni behöver inte själva veta något om det), får ni jättegärna maila det till mig på Tommy@Svampriket.se.

I det här inlägget tänkte jag ta upp fenomenet med den mångsvansade räven. Eller kitsune, som de kallas på japanska. Det mest kända exemplet på en mångsvansad räv i japansk populärkultur är förmodligen Miles Prower (eller Tails, som jag vill kalla honom) från Sonic-serien. Därefter är det förmodligen Nine-tails i Naruto, samt Vulpix från Pokémon. Och eftersom Digimon inte kan låta bli att vilja vara Pokémon har även de egen version i form av Kyubimon. Men den som håller ögonen öppna kommer även hitta mångsvansade rävar både i Majora’s Mask (Keaton)  och Namco Vs. Capcom (Xiaomu). Och självklart kan jag inte skriva ett sånt här inlägg utan att nämna Okami, där du faktiskt slåss mot en räv med nio svansar mot slutet av spelet. Jag börjar snart tro att Okami innehåller all japansk mytologi som någonsin existerat.

Så vad är grejen med alla dessa rävar med alla dessa svansar? Precis som i västerländsk kultur anses rävar i japansk mytologi vara listiga djur, och inte alltid av ondo. Den japanska räven ses dock som lite mer övernaturlig och spirituell, och kan till exempel anta mänsklig skepnad eller besätta människor med sin ande. Men det här är något som räven endast kan göra när den nått en ålder på minst 100 år, och det är även då som extra svansar börjar växa fram för att symbolisera djurets visdom och styrka. En, fem, sju och nio svansar är de vanligaste antalen, där nio är det högsta antalet svansar en kitsune kan ha. När den nionde svansen vuxit ut och räven blir en så kallad kyūbi no kitsune, blir pälsen enligt sägen antingen vit eller av guld.

Men det här med ålder verkar man inte alltid bry sig så mycket om, eftersom jag är ganska säker på att varken Miles Prower eller Vulpix är över 100 år gamla.

Tidigare inlägg i serien:

• Vem eller vad är Tanuki Mario?
• Varför får hammare oss att krympa?
• Varför har allt i Svampriket ögon?
• Vad är Masamune?
• Vad är en koopa?
• Varför ropar de namnet på attacken?
• Vad är Maneki Neko?
• Apkungens svans

Fortsätt gärna kommentera med råd, sågningar och hyllningar. Numera kan ni också twittra till eller om oss. Skicka en tweet till @Brunlof eller @tobbefix, och glöm inte att tagga inlägget med #Manathon.

Fire Gigas, we must break you!

Texten innehåller milda spoilers om Mass Effect 3.

Jag förstår att det är svårt, kanske omöjligt, att göra en uppföljare som är bättre än en bättre uppföljare. Den enda jag på tu man hand kan komma ihåg som lyckats avrunda en trilogi på värdigt sätt är Peter Jackson och då tog det som bekant en mindre evighet innan eftertexterna började rulla. Men det var ändå med lättnad som jag lämnade biografen. Allt löste ju sig, solen gick upp igen och Aragorn blev kung och sjöng en fin sång.

Men jag, som sen till matchen gjort allt rörande Mass Effect bakvänt och på olika konsoler har svårt att acceptera slutet på trilogin. På ett sånt där snyfftigt förnekande sätt som när man precis blivit dumpad har jag svårt att inse att jag inte längre kan påverka galaxens öde. Jag och min Shepard har haft en kaotisk, intensiv och stormig relation – en som vännerna snabbt dömer ut men ändå, mot oddsen och alla motsättningar, fungerar. Men förra veckan ringde Shepard och gjorde slut. Ett kort telefonsamtal, utan förklaring och utan finess. Plötsligt betydde den resa vi upplevt ingenting. På några minuter förvandlades den villkorslösa kärleken till något obetydligt, konstlat och obekvämt framställt.

Vi har redan skrivit mycket om Mass Effect 3 på Svampriket och den här texten är ur den aspekten överflödig. Men hur mycket jag än försöker fokusera på det som känns väsentligt och aktuellt så kommer jag tillbaka till slutet. Jag vill egentligen inte vara en av de som gnäller – innan jag själv upplevt ämnet fnös jag åt den gnällande skaran. Men nu är jag en av dem. Visst är det ett storslaget spel, jag får besöka platser och reda ut konflikter som jag hittills bara drömt om. Men i min bok är slutet otillräckligt, en besvikelse så stor att den svärtar ner en annars fantastisk serie. Idag kan jag inte nostalgiskt se tillbaka på mina äventyr utan att bli irriterad och förbannad. Jag vill dagdrömma tillbaka till de stunder där jag var spindeln i ett enormt nät, utan vetskap om hur obetydlig jag egentligen var.

Många jämför slutet i Mass Effect 3 med slutet i Lost och jag håller med om att de två delar många egenskaper och en liknande berättarteknik. Var slutet därtill planerat från början är det än mer beundransvärt - men jag har svårt att tro på det också. Jag gillade ändå hur man avslutade Lost, även fast det lämnade minst lika mycket luckor och funderingar på bordet. Men i en film eller tv-serie är jag en bisittare, en åskådare som på avstånd granskar karaktärer och mysterium. I Mass Effect var jag en del av berättelsen, involverad och av betydelse på en helt annan nivå och att då rycka undan mattan under mig mot slutet känns bara fel. Stressat, fegt och fel.

Jag kräver ingen prinsessa i det sista slottet, men efter så många timmar och så många beslut vill jag ha en mer präglad avslutning på sagan. Folk har kallat mig Messias, fredsmäklare och hjälte.  Så jag väljer att tro på  ”Indoctrination-teorin”. Även om den går ut på att jag kommer behöva betala mer pengar för att få se det ”riktiga” slutet så är jag ändå mer bekväm med den sanningen än alternativet.

Det är nu mer än två veckor sedan vi blev utsedda till årets spelblogg. Vi är dock fortfarande vansinnigt glada och mäkta stolta. Men vi är också oerhört tacksamma för att så många av er gick in och röstade på oss. Av den anledningen vill vi nu ge tillbaka något till er.

Vår pressansvarige Ludde Lundblad har letat med ljus och lykta efter priser att tävla ut till er och vi tycker han har gjort ett fantastiskt jobb. Så fantastiskt så det faktiskt kommer bli tre tävlingar, under tre veckor. Alla med tuffa, snygga och åtråvärda priser i potten.

Vad ni tävlar om under denna första vecka kan ni se i videon här nedan:

Vad ni tävlar om denna vecka:

• Nintendo-mössa
• Blades of Time (Xbox 360)
• Metal Gear Solid 3DS t-shirt
• Silent Hill Downpour t-shirt
• Skyrim-poster
• Rage-poster (med autograf)

Vad ni ska göra:

I första veckans tävling vill vi se en illustration av oss här på Svampriket. Hur ni gör denna är helt upp till er. Vill ni knåda ihop hela gänget i modellera? Filma en sketch där ni imiterar Malin? Sjunga som Samson? Det är helt upp till er!

Lämna era bidrag:

Vare sig ni filmar, spelar in eller målar er illustration så vill vi att ni mailar in era bidrag, samt fullständigt namn och adress till tavling@svampriket.se. Tävlingen pågår fram till söndag kl. 20:00.

Lycka till!

Jag har drabbats av en sjukdom, och som de flesta så lyssnade jag inte på symtomen utan körde på som vanligt. Det funkade bra ett tag, men sen insåg jag att sjukdomen förändrade mitt liv. I alla fall mitt sätt att spela tv-spel. Precis som många vänner har jag drabbats av den beroendeframkallande trofé- och prestationspoängssjukan.

På pappret låter det inte så dumt med belöningssystem. Spelen varar längre. Jag testar vapen som jag normalt sett skulle rata och utforskar varje vrå av spelvälden, men det är också det som är nackdelen. Det finns risk att min personliga spelstil och det jag gillar med tv-spel går förlorad om jag spelar enligt spelutvecklarnas belöningsmall och bockar av trofé efter trofé från en lista. För om jag ser tillbaka på vad det var med tv-spel som fångade mig någon gång i mitten av åttiotalet så var det känslan av att ta del av ett episkt äventyr eller köra skiten ur en bil som jag aldrig kommer ha råd med. I stället slösar jag bort mitt liv på ett hyfsat eller i värsta fall ruttet spel, bara för att få ett ryck i baguetten av plingljudet från en ny trofé eller achievement.

Det är inte är troféerna i sig som jag är emot utan att de oftast används på fel sätt och förstör illusionen av speluniversumet när de delas ut till höger och vänster utan större prestation. Det finns dock bra exempel när troféer fungerar. IOS-spelet Jetpack Joyride är ett sådant. Anledningen till att det funkar är att belöningarna är en naturlig del av spelmekaniken och inte upplevs som ett lager smink som applicerats i sista sekund.

Men ju mer jag tänker på belöningsfenomen så kan jag inte komma ifrån likheten med barndomens tandläkarbesök. När jag låg bakåtlutad i tandläkarstolen visste jag att om jag gapade stort skulle jag belönas med ett klistermärke när det äntligen var över. Idag tror jag inte att jag skulle uppskatta klistermärket på samma sätt, men det har nog med att jag har intellekt nog för att för inte låta mig luras av ett simpelt klistermärke. Jag skulle där emot uppskatta en liten belöning om de förekom i oväntade och trista sammanhang som på min internetbank eller jobbets tidsrapporteringsystem. Ge mig en blank medalj och bättre ränta när 10 % av mitt bostadslån är avbetalt.

Alltså koppla belöningarna till något som har relevans både vad det gäller i verkliga livet liksom spelvärlden. Belöna mig både när jag utvecklas som människa och som spelare, men locka mig inte med belöningar som tar mig ur ögonblicket. Väljer jag som hårdbarkad cowboy att stanna till och plocka blommor ska det vara av egen fri vilja inte för att det ska plinga till i trofélådan.

Text av Pontus Hellgren

Nybliven pappa med på tok för stor spelsamling i förhållande till tid (planerar att spela Final Fantasy IX som pensionär). Har skrivit till och från om spel i ungefär tio år och skriver nu väldigt sporadiskt för Nutopia.se

Jag tänker inte försöka skriva en finurlig text som läsaren först förstår när jag lagt till den sista slutklämmen. Redan nu tänker jag avslöja för dig att jag älskar Kid Icarus: Uprising. Om du önskar kan du nu sluta läsa och bege dig till närmasta spelaffär för att inhandla ett exemplar, för du kommer inte att bli besviken. Eller, om du hellre vill det, så kan du fortsätta att läsa och kanske på så sätt förstå varför jag har blivit så förälskad i Pits så efterlängtade äventyr.

Därmed var det inte med överdrivet mycket entusiasm som jag stoppade kassetten i mitt 3DS. Till råga på allt medföljde det någon slags plastställning, ett 3DS Stand!? Tydligen skulle det göra ”spelupplevelsen” bättre. Eftersom jag ständigt är på jakt efter en bättre spelupplevelse, placerade jag mitt 3DS på ståndet och tryckte på start.

Till en början kände jag mig precis lika besviken på spelet som tidigare, men så hände något. Jag blev vän med kontrollen och började så smått uppskatta den småfåniga dialogen. Plötsligt insåg jag att Nintendo inte alls hade gjort ett spel med en trasig kontroll, som kräver ett tillbehör för att kunna spelas. Istället hade de gett mig ett helt nytt sätt att uppleva handhållen underhållning på.

Istället för att fortsätta ösa lovord över Kid Icarus: Uprising tänkte jag här dela med mig av en twitterkonversation jag hade med spelbloggen Kraids sympatiske skribent Niklas Sintorn. Jag anser att den på ett alldeles förträffligt sätt beskriver vilken liten pärla detta spel är.

Ludde Lundblad
Då har det blivit dax att skriva en recension på Kid Icarus – Uprising

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Fan det jävla spelet tar ju aldrig slut! Hoppas bli klar ikväll.

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Mycket spel för pengarna! Mycket BRA spel! Kan vi enas om att Nintendo har gjort de snyggaste banorna på länge?

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Japp! Kanske inte snyggare än Mario Galaxys, men jääääkligt snygga!

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Är inte helt säker där! Är förälskad i utseendet på spelet. Främst då flygbanorna <3

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Man blir alltid lika ledsen när man inte får flyga längre

Ludde Lundblad
@Niklassintorn Sant!

Niklas Sintorn
@LuddeLundblad Och inte för att markdelarna är dåliga, utan för att luftstriderna är så jävla bra!

Ludde Lundblad
@Niklassintorn SANT!

Kid Icarus: Uprising är utan tvekan det bästa, roligaste och snyggaste bärbara spelet hittills i år. Mina förhoppningar om spelet, som så brutalt krossades under Gamex, har nu infriats och dessutom med besked! Jag blir glad av att spela Uprising. Det kittlar mina retronerver lika mycket som det bjuder mig på en helt ny upplevelse. En upplevelse alla borde ta del av.

Denna vecka kör vi trippelt upp i slagsmålsgenren och försöker ge en så bred bild som möjligt. Sagostunden utgår då vi tar oss an hela tre olika versus beat em ups på rad. Vi testar oss på kronolgiskt utmanande Eternal champions till Sega Mega Drive och sköljer sedan ner det med Arc System Works Guilty Gear för att slutligen avhandla King of Fighters 98.

Musik

• Your Favorite Martian – Fight to Win
•  Adam Tensta – Knock You Out

Länkar

• Kraid.se
• Ludere Simul

Först och främst är det förmodligen rättvist att erkänna att jag aldrig riktigt lyckats uppskatta Metal Gear Solid. Visst var det lite imponerande när jag såg det för första gången på Playstation i slutet av 90-talet, men det har alltid varit något som jag hellre tittar på än spelar själv. Därför var det med låga förväntningar som jag tog mig an Metal Gear Solid: Snake Eater 3D till 3DS. Efter några timmar inser jag dock att jag trots det lagt ribban för högt ändå, och att det är ett av få spel som faktiskt lyckats med bedriften att med sin uselhet få mig arg på riktigt. Nu handlar min irritation inte om Snake Eater som ett spel i sig, utan mer om hur det funkar i bärbart format. Ha alltså i åtanke att jag inte dömer ut Snake Eater som spel, utan mer hur det passar formatet.

En stor anledning till varför Nintendo härskat marknaden för bärbara konsoler så länge är enligt mig för att de verkligen förstår bärbart. Nintendo förstår att det finns en fundamental skillnad mellan stationärt och bärbart. Det här är något som Snake Eater 3D inte verkar inse. Jag vågar gissa att majoriteten av bärbara spelsessioner sällan passerar mer än 30 minuter åt gången. I måndags hade jag 30 minuter rast, och bestämde mig för att spendera dem åt att spela Snake Eater 3D i fikarummet. Vad jag fick var cirka 30 sekunder av gameplay, följt av vad som måste varit 40 minuter av filmsekvenser och dialoger. Jag kastade nervösa blickar mot klockan, och när jag efter 25 minuter förstod att jag inte skulle hinna spela började jag i stället hoppas på att få hinna spara.

Här ställdes jag inför ett dilemma som visar på varför Snake Eater 3D inte duger i bärbart format. När min rast var slut visade spelet inga tecken på att sluta köra filmsekvenser och utdragna dialoger. Stänger jag av min 3DS för att sedan behöva ta mig igenom minst 30 gameplaylösa minuter igen? Slår jag ihop konsolen och hoppas på att batterimätarens enda streck håller tills jag sitter på tunnelbanan hem om 5 timmar? Eller trycker jag förbi resten av dialogerna för att få spara? Jag valde det sistnämnda, och missade därmed ungefär 10-15 minuter av exposition. Det låter kanske fånigt, men det här gjorde så att mitt humör var lite sämre under resten av dagen. Ett bärbart spel borde inte ha över 30 minuter långa sekvenser utan gameplay där man inte låter spelaren spara.

Det här är dessutom bara en av spelets brister. Till exempel är kontrollerna helt hopplösa utan Circle Pad Pro, som är direkt nödvändig för att du ska ha en chans att avnjuta spelupplevelsen. Och även då kan det vara svårt, med en bångstyrig kamera, träd och gräs som skymmer sikten, ingen uppfattning om fiendernas FOV, och en Snake som av någon anledning ställer sig upp om man i liggande position råkar nudda en vägg, ett träd eller en sten. För att inte nämna det fullkomligt usla röstskådespeleriet som levererar de pinsamt klyschiga dialogerna. Men det ändå kul och intressant att få veta lite om de välkända karaktärernas ursprung, och jag vet ju att jag helt enkelt inte förstår Hayters geni. Men om du är ett fan av Metal Gear Solid råder jag dig till att hellre plocka upp HD-versionerna, och spela dem på teven från din soffa som det är menat.

Sleeping Dogs är ett spel med en brokig barndom, En Paolo Robertotyp som var på väg att halka på glid, men sedan hamnade rätt och rätades upp. När beskedet att Sleeping Dogs, eller ”True Crime: Hong Kong” som det kallades då, lagts på is trodde många med mig att spelet aldrig skulle se dagens ljus. Spelvärldens McDreamy och McSteamy i form av United Front Games och Square Enix London Studios har dock lyckats hålla den här patienten vid liv, trots allt.

I Sleeping Dogs styr du Wei Shen, en före detta smågangster som klippt sig och skaffat ett jobb som snut. Du beger dig in i Hong Kongs undre värld för att infiltrera triaderna och spränga dem inifrån. På vägen möter du Shens barndomsvänner (som alltså inte klippt sig och skaffat jobb) och slits mellan dina rötter och din framtid.

Det är svårt att prata om ett actionfyllt sandlådespel i den kriminella världen utan att nämna dess främsta konkurrenter och inspirationskällor. Elakare tungor än min avfärdar Sleeping Dogs som en Grand Theft Auto-kopia med asiatiska kulisser. Mitt första intryck pekar också åt det hållet. Karaktärerna känns som stereotypa amerikanska skildringar av förortskids som skaffat tatueringar och vapen. Som en slarvigare version av The Wire, ungefär. Ganska snart går Sleeping Dogs genom puberten (nåja) och introducerar fler element som förhoppningsvis breddar upplevelsen.

Det kanske låter komiskt, men det är inte ett skämtsamt absurt våld utan högst grafiskt och med allvarlig ton. Jag bevittnar även en tortyrscen där Shen bland annat blir borrad i bröstkorgen med byggarbetarverktyg. Jag måste någonstans fråga mig hur allt detta rimmar med Shens egentliga intentioner som infiltrerande polis.

Utöver slagsmålen finns givetvis också bilkörning på spelbarhetsmenyn. Bilar, mopeder och motorcyklar känns som jag tycker de ska göra. En lagom blandning av halvrealism och arkadracing. Det är mer Burnout och Ridge Racer än Forza.

Samtidigt som jag får ultravåldet i ansiktet som inte för en sekund ger en vink om humor brottas jag med pasticheartade karaktärer och utspelade uppdragstyper. Tack och lov tycker jag mig ana att det finns mer att uppleva. Jag får bland annat möta en äldre dam på en restaurang. Hon serverar mig och min uppdragsgivare på te och verkar vara en dam av grace och värdighet. Jag ser henne som någons mormor, älskad och mysig.

Honung? Mjölk?

Senare får jag reda på att hon blivit berövad en familjemedlem och hon ber mig hitta de ansvariga. När jag levererar denne, efter uppdraget slutförts, gör damen denna förövares historia kort med en rejäl köttyxa. Genom bönande och strömmar av diverse erkännanden hörs slafsiga dunsar när livsandarna för mannen tryter. Det finns mer än vad mina ögon först sett.

Sleeping Dogs har en del spännande inslag och en fruktansvärt mörk ton. Mycket tyder på att det kanske i alla fall mest är ännu ett actionfyllt sandlådespel – trots förfinade beståndsdelar och i dagsläget är jag osäker på hur långt det kommer på det, men likt upplägget med den äldre damens personlighet hoppas jag hitta oanade nivåer allt eftersom.

I vanlig ordning välkomnar vi kommentarer om vad vi gör fel, tips och tricks och gärna ett fusk eller två.

..Och bortse från vad Tobias säger i slutet. Vi är tillbaka nästa vecka.

Som Tommy tidigare bloggat om har Biowares så kallade Day One-DLC rört upp en skitstorm utan dess like. På mycket suspekta grunder har folk inlett ett passionerat korståg mot onda utgivare som bara försöker krama pengar ur stackars spelare, med Bioware som värsta exempel såklart.

Men Tommy har redan gått igenom det. Förklarat att Bioware inte alls har plockat ut något från spelet för att sälja separat, utan faktiskt utvecklat det separat. Det har liksom redan bevisats att ilskan är grundad i okunskap.

Har man pungar ut med hela 500 pistoler för ett spel, klart som korvspad att man ska ha rätt till all eventuell DLC som spelskaparna pumpar ut i efterhand. Inte fan ska de tro att de har rätt att ta betalt för saker som ju hör ihop med produkten vi redan köpt! Värsta sortens otacksamhet. Eller?

Spelföretagen ska behandla oss spelare med respekt. Man ska inte fulspela med skumma kontrakt och villkor och man ska inte förringa vår kritik, förutsatt att den är konstruktiv och någorlunda välgrundad. Det är ju faktiskt vi som förser dem med cash. Men samtidigt ska vi inte strutta runt med näsan i vädret och tro att spelutvecklarna står i någon slags tacksamhetsskuld till oss, att de bör kyssa våra fötter och dumpa högvis med gratisprylar över oss, bara för att vi köpt deras spel.

Jag tycker också att det är fult att låsa material som finns på skivan eller plocka bort delar ur spelet för att sälja dem separat. Men när man utvecklar helt nytt material har man all rätt i världen att sälja det och få betalt. Vill man ha extra spel får man betala extra och vill man inte betala extra, då får man nöja sig med spelet man har.

Livet som spelutvecklare. Eller?

Spel kostar idag ganska precis exakt vad de kostade när jag var barn. Vilket är galet. Egentligen. Allt stiger i pris. Därför är det inte konstigt att utvecklare idag behöver nya sätt att tjäna pengar. Det är inte kapitalistisk ondska som ligger bakom, det är ren jävla nödvändighet. Spelskapande genererar inte det feta pengaflöde många verkar tro. Det är därför flertalet lovande spelprojekt aldrig får se dagens ljus och duktiga utvecklare antingen dör eller blir absorberade av storföretag.

Dumsnålt. Det är vad det är. Logiken bakom är märklig. Trasig. Ingen blir någonsin upprörd över expansioner på skiva, men är den nedladdningsbar blir man vansinnig. Folk köper gladeligen både Street Fighter IV och Super Street Fighter IV, så länge man får det på skiva. Trots att det är samma spel, i princip. Men hade Super släppts nedladdningsbart kan ni ge er fan på att det blivit ramaskrin om den inte var gratis.

Idioti. Snål idioti.

Idag är det exakt på dagen, 25 år sedan jag fick min allra första spelkonsol. Det var ett Nintendo Entertainment System, eller som det kallades då ”ett Nintendo”. Det här med att säga NES, är något jag har börjat göra på senare år. Back in the day, hade man antingen ett Nintendo eller ett SEGA. Visst det fanns även de som spelade spel på en Commodore, men jag har aldrig förstått tjusningen med att spola ett kassetband fram och tillbaka, i 25 minuter. Jag har alltid varit mer av en ”tryck-på-on-och-börja-spela-kille”.

Men tillbaka till den dagen för 25 år sedan, när mitt liv som Tvspelsnörd tog sin början. Eftersom detta var i början av lanseringen av Nintendo här i Sverige, den släpptes november 1986, jag fick mitt i mars året efter, var det ingen som ännu hade insett storheten med en viss italiensk rörmokare. Således var det inte Super Mario Bros som var det spel som medföljde konsolen. Istället var det ett spel vid namn Ice Climber. Det spelade jag dagligen i 3 månaders tid, tills jag äntligen hade lyckats spara ihop tillräckligt med pengar, 269 kronor för att vara mer exakt, så att jag kunde inhandla ett nytt spel. Det var ett spel vid namn Kung Fu. Rackarns vad häftig det var. Det enda som jag fann underligt med Kung Fu, var att hjälten hette Thomas? Den enda Thomas jag hade en relation till innnan, var en kille som gick i klassen över mig. Han hade ett medfött hjärtfel och var en skitbra fotbollsmålvakt. Jag minns att jag istället brukade kalla den coola karatekickande snubben på min TV, för Billy istället. För det var ett coolt namn. Ni kan väl själva lista ut, att jag blev rätt så glad, när jag något år senare fick en möjlighet att trycka ner en kasset med Double Dragon i mitt Nintendo.

Efter två år med ett Mega Drive under min TV, blev det då äntligen dags att ställa saker och ting tillrätta igen. Jag packade ner mitt Mega Drive med spel, och begav mig till Stockholm, då det var där den närmsta TVspelsbörsen fanns. Detta var på sensommaren 1992 i i utbyte mot mitt Mega Drive plus 12 spel, fick jag ett begagnat Super Nintendo och ett spel. Min kompis som var med pch som också skulle göra ett byte, avstod, då han ansåg att det var en alldeles för dålig deal. Jag tyckte han var dum i huvudet. Hallå, spelet i fråga var för sjutton gubbar Super Mario World!

Jag var så lycklig dennna dag, föga visste jag att jag nu inom en snar framtid skulle få vara med om, vad jag än idag anser vara, den bästa spelupplevelsen någonsin. Jag skulle få ta del av ett litet äventyr vid namn ”The Legend Of Zelda – A Link To The Past”!

Världens bästa spel!

Även fast mitt Super Nintendo hade gett mig den ultimata spelupplevelsen, kom det en tid då även vi var tvungna att skiljas åt. Sony Playstation gjorde entré och min vana trogen sålde det gamla för att köpa ett nytt. Jag ägde bara två spel till mitt Playstation, under vår korta tid tillsammans. Det var Ridge Racer och Tekken 2. Under min tid som Playstationspelare var det mycket annat som tog upp min tid. Jag hade skaffat två nya intressen, folköl och tjejer!

Tack och lov blev inte mitt spelintresse lidande särskilt länge. 1997 fyllde jag 20 år och fick då ett N64 i födelsedagspresent. Den kommande sommaren tillbringades i stort sett framför en TV, med en massa vänner, spelandes Mariokart 64 och GoldenEye. Än idag är det inga spel som har gett mig lika mycket glädje, när det kommer till att ha roligt i multiplayer. Självfallet njöt jag även av både Mario och Link i 3D, men ett spel som jag också minns med värme och kärlek är Star Wars – Shadows Of The Empire! Enligt mig är det det bästa spelet som gjorts på Star Warslicensen.

Ni har förmodligen redan nu sett ett mönster, när det kommer till mitt TVspelande, så det kommer kanske inte som en chock att min nästa spelmaskin blev ett Gamecube. Jag har aldrig ägt ett Playsation 2, men har ändå tagit del av titlar som Silent Hill 1 och 2, men inte så värst mycket mer. Den största anledningen till ett införskaffande av ett Gamecube, förutom min kärlek för Nintendo, var Mariokart Double Dash, men de bästa spelupplevelserna den gav mig, levererade Windwaker, Resident Evil och Resident Evil Zero!

På dagen för 25 år sedan fyllde jag 10 år. Då fick jag min första spelkonsol. Inte kunde jag då tro att jag vid 35 års ålder fortfarande skulle älska Tvspel på samma sätt. Inte kunde då jag ana, att jag en dag skulle driva Sveriges bästa spelblogg, tillsammans med ett gäng lika nördiga och mysiga personer som mig själv!

Undrar hur det kommer vara om ytterligare 25 år?

Om inte allt för lång tid är det faktiskt dags för Svampriket (aka Sveriges bästa spelblogg 2011) att fylla två år. Det har varit två fantastikt roliga år och ni kan räkna med att det kommer bli många fler, ännu roligare år, tillsammans med oss här på Svampriket.

En av de saker som jag bidrar med här på Svampriket, är mina videobloggar. Under åren har både bild och ljudkvaliten varit lite si så där, men en sak som de har gjort (hoppas jag?) är att de har underhållit våra läsare. Därför, mina vänner, tänkte jag nu lista mina 5 bästa videobloggar, enligt mig själv!

Den där Ludde viftar

Den som är en dokumentär

Den med Kenny Rogers

Den med ägg

Den med en massa nakna karlar

Om det är någon som undrar, så tycker jag att Benny Hill temat är jättekul!

Jag minns det som igår när vi träffades första gången. Jag var trevande och osäker person som knappt vågade tro att hon kunde. Du var något nytt, något jag aldrig sett förut. Hos dig kunde jag få vara mig själv och vara stolt över de val jag gjorde. Du fick mig att växa och prova saker jag aldrig trodde jag skulle våga.

Det var 2007 som första Mass Effect-spelet släpptes och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Jag växte inte upp med tv-spel. Jag har alltid velat prova men inte riktigt vågat. Kanske var det miljön jag växte upp i, kanske var det något annat men jag har inte samma relation till äldre spel som andra spelare i min omgivning. Det verkade som om det var något speciellt. Det blev Mass Effect som fick mig att våga testa och fortsätta testa trots att kontrollerna kändes konstiga och Shepard dog om och om igen.

När jag hade klarat spelet ville jag spela om det igen, och igen och igen. När jag klarade det på ”Hardcore” sprang jag in till sambon som låg och sov. Jag skrek och hoppade. ”Jag klarade det! Jag klarade Mass Effect på hardcore”. Det var ett enormt steg; från trevande nybörjare till någon som klarar spel på den svårighetsgraden.

Så kom det. Sista delen. Slutfighten. The End.

Jag höll andan, började spela och kunde inte sluta. Det var inte en vacker syn. Jag spelade nog 48 timmar i sträck, sov 3 timmar och fortsatte sen. Jag var som besatt hela vägen fram till slutet. Slutet.

Något hände i mig. När den stundande slutfighten var oundviklig och Shepard stod framför sin största prövning började jag gråta. Inte så där vackert som på film utan storhulkande, snordroppade gråt. Jag tänkte: ”Vad tusan är det här?”. Tårarna fortsatte rinna igenom eftertexterna och efteråt var jag en blöt hög. Jag var helt besegrad, nedbruten och övergiven och det var då jag insåg det. Min första tv-spelskärlek hade gjort slut med mig men jag var fortfarande kär. Mass Effect hade lämnat mig och hur mycket jag än bönade och bad skulle det inte komma tillbaka.

Jag kan fortfarande höra slutmusiken så fort det är tyst och då kommer tårarna. Jag antar att det kommer ta mig ett tag att komma över den sorg jag känner i hjärtat och jag kommer aldrig älska på samma sätt som jag gjort med Mass Effect. Men trots att det gör så förbannat jävla ont just nu vill jag ändå tacka Bioware och deras underbara författare som fått mig att älska dem så mycket. Jag hoppas bara de ger mig lite tid att återhämta mig innan nästa episka kärlekshistoria börjar.

Text Frankie Andersson

Frankie är en pysslig konstnär med lite för stort nördintresse. När hon inte målar Doctor Who-tavlor förlorar hon sig i att sortera sitt enorma serietidningsbibliotek men mest av allt vill hon bli nästa Batman.

Efter förra veckans fadäs är vi nu tillbaka i full flärd med ett lilafärgat drakavsnitt. Vi pratar om röstskådespelare, drakar som fordon och får på styltor. Anders knatar dessutom vidare i Final Fantasy IXs sagostund och även där handlar det om drakar.

Musik

• Deadmau5 – 8bit

Vi har lite skåpmat över. Som alltid innebär det tre snabba omdömmen, håll till godo!

Ninja Gaiden Sigma Plus (Vita)

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förhoppnigar när jag drog igång detta äventyr på min Vita, men av någon anledning blev jag besviken. Det kan bero till stor del på att jag innan hade avslutat Golden Abyss och kanske hade förväntat mig att även Ninja Gaiden Sigma Plus skulle ge mig en ”stationär upplevelse” nerbäddad i min säng, precis som Nathan Drake hade gjort. Så blev alltså inte fallet. Det är helt okej Ninja Gaiden-äventyr, men som sagt, jag hade förväntat mig mer.

Quizball Goal (PS3)

Någonstans i världen satt någon snubbe och tyckte att det kunde vara en ganska fräck idé att skapa ett frågesport-spel där man samtidigt spelade fotboll. Slutresultatet blev Quizball Goal där man gör mål, eller som målvakten räddar bollen, genom att svara på en fråga. Frågorna centreras givetvis kring fotboll och idén kan säkert vara skojig en kort stund mellan två inbitna fotbollsnördar. Men för mig, och resten av världen är den här idén precis så tråkig som den låter på papperet. Kanske hade konceptet fungerat bättre i bärbart format, för jag inga större problem att hitta roligare spel att underhålla mitt Playstation 3 med.

Wipeout 2048 (Vita)

Jävlar vad fort det går! Satan vad bra det flyter! Oj, så snyggt det är, men ack så mycket roligare det är att spela Mariokart 3D! Missförst mig nu inte. Wipeout 2048 är ett riktigt underhållande racingspel, men jag har så förbannat svårt att motivera mig, att sitta med det, när jag lika gärna kan spela Mariokart 3D. Men om jag för en stund låtsas att jag inte äger Mariokart 3D, är Wipeout 2048 det spel som kan skänka mig (nästan) lika mycket spelglädje. Tillsammans med Uncharted: Golden Abyss är Wipeout 2048, de två spel du måste äga till din Vita.

I vanlig ordning; kommentera, dela och berätta vad ni tycker om spelet, hur vi spelar eller vilken pizzasort ni gillar bäst.

För tidigare delar, klicka här

En inte allt för ovanlig syn i en random spelbutik nu för tiden, är en 9-åring med sin pappa eller mamma i släpptåg. Allt som oftast är de där för att det skall inhandlas ett spel till barnet i fråga. Allt som oftast står det 18+ som rekommenderad ålder på fodralet.

Nu ska detta inte bli ett inlägg där jag dumförklarar dessa föräldrar, utan istället tänkte jag upplysa dem. För det finns faktiskt bra och vettiga alternativ, till de mest populära och blodigaste spelserierna. Därför är jag glad att kunna presentera Juniors nya bloggserie ”Mamma, pappa! Jag vill spela…!” I den här första delen är det ett väldigt populärt ”bilspel” som får ett alternativ. Håll till godo!

Mamma,pappa! Jag vill spela GTA IV!

Grand Theft Auto-serien, med dess fantastiska karaktärsgalleri, häftiga actionsekvenser och snabba bilar. Allt serverat i en stor öppen stad, där du kan, om du vill, härja fritt och prickskjuta poliser och knulla med horor. Du kan även bli aspackad och starta en krogslagsmål, om du så önskar. Visst låter det roligt? Det tycker iallafall jag, men särskilt lämpligt för en 9-åring är det kanske inte.

Istället tycker jag att 9-åringen ska förlusta sig med ett spel med titeln Toy Story 3. Som det låter är det baserat på filmen med samma namn. Det är ett 3D-plattformsäventyr (som då är baserat på filmen), men förutom det, finns det även något som kallas för Toy Box. Det är i sann GTA-anda en öppen stad, där du tar på dig rollen som sheriffen i den staden. Din uppgift är att göra alla invånare glada och nöjda, samt att bygga ut staden, så att den växer och frodas Detta gör du genom att klara av en ofantlig mängd uppdrag. Dessa uppdrag är väldigt varierade, vilket gör att det tar lång tid att tröttna på spelet. Du får göra allt från att hoppa fallskärm, jaga aliens och fånga banditer.

Det bästa av allt, förutom att det inte finns några horor att knulla, är att du kan uppleva spelet, både kampanjen och Toy Boxen, tillsammans med en vän. Det är ett fantastikt roligt spel att spela tillsammans och gör upplevelsen dubbelt så underhållande! Nämnde jag att spelet även är helt fritt från horor?

Det var allt för denna gång. Vid nästa tillfälle är det en jävligt arg krigsgud som kommer få sig ett vettigt alternativ!

Det är förmodligen ingen som missat att Mass Effect 3 släpptes förra veckan. Det är förmodligen inte heller många som missat allt hat som riktats mot EA och Bioware både innan och efter releasen. När Mats Nylund gästade Svampriket skrev han till exempel om hur Jennifer Hepler attackerats för något hon sagt i en flera år gammal intervju. Och det hon sa var inte ens i närheten av förfärligt. Men efter Dragon Age 2 känns det som att något hände med internets inställning till Bioware, och Mass Effect 3 har fallit offer för massvis av mer eller mindre befogad kritik från fans. Just nu bombas spelet sönder av nollor från användare på Metacritic, och snittet kretsar kring 4-5 beroende på plattform.

Anledningarna till hatet och utdelandet av nollor i betyg är spridda. Vissa användarrecensioner gnäller på slutet, medan andra kritiserar att spelet innehåller homosexualitet. Men en av de vanligaste orsakerna verkar vara att spelet hade DLC (From Ashes) redan från första dagen. Det här är tydligen en enorm dödssynd, och innebär enligt internet att Bioware har skurit bort en del av det färdiga spelet för att sälja det separat. Man köper alltså en ofärdig produkt för fullpris. Jämförelsen att beställa en pizza där två bitar fattas har gjorts. Men är det verkligen så när ett spel inte har en bestämd kvantitet, som en liter mjölk? Är det verkligen fel om DLC-materialet inte fyller ett enormt gapande hål i spelets huvudstory, som är tydligt även för den som inte vet att det finns DLC? Eller om DLC-materialet inte existerade överhuvudtaget?

”It takes about 3 months from ’content complete’ to bug-fix, certify, manufacture, and ship game discs. In that time we work on DLC. DLC has fast cert and no mfg., so if a team works very hard, they can get a DLC done in time to enjoy it with your 1st playthrough on day 1. The content in ‘From Ashes’ was developed by a separate team (after the core game was finished) and not completed until well after the main game went into certification.”

Så om vi lägger ihop Christina Normans förklaring till varför “day one DLC” kan vara så viktigt, med Casey Hudsons förklaring kring hur DLC-materialet till Mass Effect 3 producerades, är det då verkligen något värt att hata Bioware för? Är det verkligen rättvist att bombardera spelet med nollor i betyg på diverse sajter? Jag förstår mycket väl ilska och missnöje när det kommer till hur DLC missköts av vissa utgivare. Jag har själv skrivit inlägg där jag varit på pöbelns sida, som när vi måste betala för att låsa upp material som redan ligger på skivan vi köpt. Men jag tycker inte det här är ett fall där det är rättvist att lyncha Bioware eller Electronic Arts.

Men med det sagt tror jag att de flesta av oss köper spelet som nöjda konsumenter, och att det här (som alltid) handlar om en liten men högljudd skara.

Jag såg fram emot Binary Domain. När jag fick reda på att det var jag som skulle få hem spelet blev jag chockerande pepp. Jag hade egentligen bara sett en endaste liten trailer för spelet. Men förväntningarna låg på max.

Hej! Jag är en råbot!

Jag var beredd att råsåga skiten. Trailern lovade en trött Gears of War-kopia med generiska blajfiender och en ostig japansk syn på amerikanska soldater. Jag var alldeles pirrig när jag stoppade i spelet.

Det började inte bra. Inte bra alls. Det kändes precis som jag hade trott. Som Gears of War fast betydligt sämre. Cover-mekaniken är inte lika tight, vapnen har inte alls samma tyngd och estetiken och grafiken inte ens i samma liga.

Huvudpersonerna Dan och Bo är trista, puckomacho brodude-dickhead-douschebag-killar. Samma gamla trötta soldatpastisch. Högljudda idiotamerikaner med mer muskler än hjärna som besvarar alla ord med fler än två stavelser med ett skämtsamt ”Please speak english”. För att förvärra saken är Bo dessutom svart. Det är inte så att hudfärgen stör mig. Det är det faktum att ha är en japansk tolkning av svart. Räkna alltså med en ändlös ström av ”Yo!” och ”Brother”. Vid ett tillfälle säger han till och med ”fool” Mr T-style. Fo’ shizzle.

Hej! Jag är en råbot som ser ut som en människa!

Men det blir bättre. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valt att sätta amerikanerna i centrum. När man bara en halvtimme in börjar presentera resten av ensemblen stiger kvaliteten nämligen avsevärt. Inte heller här handlar det om några Oskarnominerade rolltolkningar men jag blir snabbt charmad. Den franske roboten Cain blir direkt en favorit, engelsmannen Charlie charmar byxorna av mig och sniperkinesiskan Fey är coolare än en hel busslast balla solglasögon.

Hej! Jag är en jättestor råbot!

Helt plötsligt har jag roligt. Att uppgradera mina soldater känns intressant och jag lär mig ta striderna för vad de är istället för att jämföra dem med Gears of War. Cover-systemet fungerar sämre, men samtidigt förlitar man sig mindre på det. Striderna är snabbare och fienderna inte lika stryktåliga som i Gears. Det är mer rörelse, både i när man slåss mot vanliga fotsoldater och mot någon av de många enorma bossarna.

Något jag ofta saknar i spel är fiender som reagerar på var de blir skjutna, inte bara när det handlar om ett skott i pannan. Efter att ha spelat Binary Domain kommer jag sakna det ännu mer i framtiden. Det tillför förvånansvärt mycket att kunna skjuta ben och armar av sina fiender. Och en benlös mördarrobot som släpar sig över slagfältet eller en huvudlös robot som skjuter vilt i de egna rankerna gör att striderna känns mer… levande.

Vad sa du om att tappa huvudet!?

En annan intressant sak med striderna är att man kan ge order till sina medspelare. Inget mer avancerat än ”anfall” eller ”reträtt”, såklart. Det är inte det som är intressant. Det som är intressant är att man kan göra det genom att prata in i micken. Det känns lite märkligt att sitta och prata rakt ut i luften. Och det funkar väl ärligt talat sådär ibland. Men det är ändå kul. På något vis. Att själv få svara på frågor och skrika ut order på slagfältet är ganska meningslöst, men ganska roligt.

Jag förväntade mig dynga. Underhållande dynga, men dynga likväl. Jag förväntade mig platt fall, ett desperat japanskt försök att slå sig in på den västerländska marknaden. Jag är glad att jag hade fel. Binary Domain gör inte mycket som inte gjorts förut. Men det det gör, gör det bra.

Det är helt enkelt en riktigt bra tredjepersonsskjutare. Och så är det med det.

Jag är galet förtjust i BioWares Mass effect-spel. Sedan del nummer tre landade i min brevlåda har jag inte gjort mycket annat än att sjunka djupare och djupare in i Shephards universum. När då tjatfarfar Brunlöf påpekade att det faktiskt var min tur att skriva veckans söndagslista blev valet enkelt. Utan vidare krusiduller kommer här krogans.

Världens. Sötaste. Tuffingar.

Krogan Mechanic Från början en slags skämt från ett användarnamn på Steam. Något är gulligt kul med tanken på en krogan som i godan ro står över en bilhuv med skapligt gällivarehäng och smutsiga knän.

Discowrex Wrex är den hårdaste personen som finns. Bland hans mjukare sidor hittar du karaktärsdrag som ”svär bara ibland” och ”drar inte ut på dödandet av dig”. Att se honom dansa och firas gör mig glad.

Superbrothers: Sword & Sorcery EP Varför inte blanda förra årets bästa handhållna spel, enligt en jury av spelutvecklare, och generationens bästa IP?

Krogans gillar glass Ja, ibland är det kanske inte mer komplicerat än så. Det måste bli varmt i den där dräkten så man förstår ju att han svalkar sig.

Minimalist Wrex Ibland snubblar man över något bedårande enkelt på internet. Som när den första caturday dök upp eller @ShitMyDadSays. Att göra en abstraktion av ett hiskeligt detaljerat och fårat ansikte är en sådan ide.

Porträtt av en poet En gång fick jag gåtan ”kasta om meningen: ‘Vem har fårat de djupa vecken i hans panna?’, så den rimmar”. Lösningen har inget med detta darrande porträtt att göra, jag tyckte bara det lät fint.

Sagostund Så här tänker jag mig Anders Brunlöf om han vore krogan.

En sån har jag alltid velat ha! Återigen ser jag Anders. Om han var ett barn som precis fått en mjukisdinosaurie. Och var krogan.

Vad har vi då lärt oss av detta? Krogans är poeter. Krogans är vackra. Krogans är gentlemän. Alla krogans har en gång varit barn. Det finns mångfald bland Krogans.

Men kanske mest av allt har vi lärt oss att Anders Brunlöf egentligen är en.

Ni vet den där känslan av att packa upp ett spel som är helt nytt, fräscht och outforskat. Ett spel som precis har givits ut. Det är något med doften av plasten och vetskapen om att det är ett spel som en halv gamervärld sitter och suktar över i samma stund. Vad ska jag tycka? Vad ska alla andra tycka?

Det är nästan lite erotiskt tillfredsställande eftersom att jag vet att så många andra delar min upplevelse i just samma stund som jag. Vetskapen om att de kanske sitter och blir frustrerade precis som jag, älskar precis som jag och blir nöjda precis som jag.

Ja, det där med helt nya releaser har alltid lockat mig mest. Jag har också alltid en förväntansfull känsla av att spelen, i de flesta fallen, kommer att bjuda på en vackrare och bättre spelupplevelse än den förra. För det är nytt. Då borde det vara bättre. Känslan är ständigt återkommande, trots att jag samtidigt vet att det långt ifrån alltid är sant.

Ni börjar dock kanske förstå att jag, i raka motsatsen till det jag nyss förklarat, inte har varit speciellt förtjust i att spela äldre spel. I alla fall sådana som jag inte själv har spelat tidigare och har en relation till. För att återuppleva ett gammalt spel jag faktiskt spelat är en helt annan sak. Det är nostalgi.

Det är egentligen konstigt det här med invanda mönster och förutfattade meningar. För jag har ju fel. Spelupplevelsen behöver inte alls vara sämre för att det är ett gammalt spel. Inte ens när det är riktigt ordentligt gammalt.

Det spel som fick mig att våga vidga mina vyer mer än tidigare var helt ärligt Final Fantasy IX som jag spelade så sent som i höstas. Jag har länge velat ta mig an serien på något vis och det kändes inte riktigt som om Final Fantasy XIII. som jag visserligen tyckte enormt mycket om, var rätt spel för att ge mig en bild av den där kärleken som alla verkade känna. Jag behövde gå tillbaka längre i tiden.

Med Final Fantasy IX väl installerat på min PSP tog det mig bara någon timme. Sedan var jag fast. Jag älskade det från första stund och lät kärleken skölja över mig tills slutexterna rullade. Spelet har efter det rullat upp på min ”topp tre”-lista över de bästa spelen jag någonsin spelat. Tänk om jag inte hade vågat testa!

Det här var ju en kul kille!

Jag ska ta ett annat exempel. Mitt första Monkey Island-spel var trean i serien. Det var otroligt underhållande och jag älskade det. Men jag drog mig enormt mycket för att testa ettan och tvåan. PIXLAR! Hur skulle jag orka? Men inte heller de genomspelningarna ångrar jag i efterhand eftersom det är fantastiska spel – och tänk om jag hade missat upplevelsen.

Ibland har jag faktiskt svårt att förstå varför mitt motstånd till gamla spel är så stort. För även om jag idag, efter erfarenhet, vet att det finns en massa guldkorn där ute som jag aldrig har testat så är tröskeln stor innan jag ger mig på en klassiker. Jag förhör mig bland vänner, grubblar, funderar och drar mig in i det längsta innan jag slutligen vågar mig på att testa. Kanske är jag rädd att slösa bort värdefull tid som idag känns mer viktig att ta vara på än någonsin. För samma grubblerier finns, trots den här texten, i min hjärna just nu. Final Fantasy VII. Jag borde verkligen. Jag har tänkt på det flera gånger. Många säger ju att det är så bra. Men HUR ska jag orka spela ett så gammalt spel?

Text Emmy Zettergren-Nordström

Emmy är tjejen som har Svampriket-gänget runt sitt lillfinger, då alla på Svampriket sedan länge beundrat denna bloggdrottning. Förutom spelintresset kretsar också livet kring träning, föräldraskapet och det allmänna nörderiet. Och allt detta kan man läsa om på hennes blogg.

Vid årsskiftet kallade vi 2012 för ”Svampens år”. Idag kom ett kvitto på att vi är på väg åt rätt håll. Level7-omröstningen offentliggjordes och Svampriket blev utsedd till årets spelblogg. Dessutom kom både Malin och Retroresan på pallplats som årets spelskribent samt årets spelpodcast. Värt att nämna är också Samsons krönikor i P3 Spel, som i alla fall är en liten del av vinsten i podcastkategorien. Ett resultat som vi givetvis är vansinnigt nöjda med – inte minst då vi på förhand trodde att stora communitys som Aftonbladet och Loading skulle mosa oss.

Vi vill tacka våra mammor, våra katter och Tim Schafer. Men främst vill vi ju givetvis tacka er. Vi visste redan att vi hade Sveriges bästa besökare, läsare och lyssnare men ingen av oss vågade tro att ni var så många, så trogna. Vi har jobbat hårt för att nå dit vi nu är och det är ni som läst, lyssnat, kommenterat och uppmuntrat som fått oss att jobba vidare. Ni är bäst och ni får oss att vilja bli bättre, och vi kommer knappast sluta nu.

Vi vill också belysa alla andra som var nominerade i kategorin årets spelblogg. Ni gör ett riktigt bra jobb och vi skulle aldrig någonsin se er som riktiga konkurrenter. Vi är alla kollegor på den lilla ö av spelbloggare från Sverige och vi trivs väldigt bra med varandra.

Återigen, tusen tack. Vi är mäkta stolta, överdrivet glada och obeskrivligt taggade inför framtiden. Den ser vacker ut.