Sedan tidernas begynnelse har gamers kämpat mot klockan. Varesig det varit för den bästa varvtiden i Sega Rally eller att ta sig till målet i Super Mario Bros innan timern slagit noll så har vi alltid fått kämpa mot klockan. Inte minst utanför spelens värld. Varje dag tilldelas 24 timmar att dela upp allt som ska göras. Jobb, studier, socialisera, handla, tvätta, diska, äta, skita, skriva en krönika eller något annat man brinner för. Och någonstans där emellan ska man försöka finna tid för sin favorithobby, i detta fallet TV-spel. För när tillfället ges är det alltid skönt att få sätta sig ner och unna sig lite tid till sitt spelande. Men det är ibland svårt att hitta balansen för allt som ska göras och sin hobby. Att spela tar sin tid och så har det alltid varit.

När man blev äldre och ägde en egen TV-apparat och dessutom börjat köpa egna spel kom alla andra problem. Att bli vuxen. Att helt plötsligt ha ytterligare 100 saker att göra. Ansvar. Att verkligen försöka hitta balansen på allting. Det är inte alltid lätt, men oftast funkar det bra. Jag har en kärlek för både retrospel och onlinespel och det är långt ifrån den bästa av kombinationer. Som ni förmodligen vet så är onlinespel bland de värsta tidsslukarna man kan råka på. Har man inte kontroll över det är det kört. Ett par timmar kan vara borta på ett par minuter. Men jag tar helst en match i Dota eller något fps-spel. För det kan gå på en timme och räcker med en match då och då. Men ja, onlinespel är alltid aktivt, så finns ingen pausknapp heller. Vilket för oss smidigt över till retrospelintresset. Inte helt olikt Retroresan så försöker jag ta ikapp spel jag missade som barn och skriva mina tankar om de på min blogg. Att jaga flera generationer av spel tar sin tid och listan bara växer.

När jag tittar mot spelhyllan så känner jag nästan lite ångest. För jag köper in spel, både gamla och nya, mer än jag hinner spela. Vilket kan vara skönt också, för då vet man att man alltid har något mer att spela. Men med alla utgivningar som hägrar blir det ibland lite för mycket. Det är lite tråkigt att se sina favoritspel stå och samla damm, likt en gammal bokhylla. Man kan kalla det tidens stoft och är något man får stå ut med om man glömt städa i sitt täta schema.

Jag hoppas att jag en dag hittar perfekt balans för allting. Att hinna spela de där spelen man alltid varit nyfiken på – innan det är ”för sent”. Det är en evig kamp mot klockan varje dag. Det är bara att planera väl och hoppas man hinner göra allt.

Att hoppa ner för flaggstången, innan den slår 0.

Text av Daniel Westerlund

Daniel (eller Trazh om man så vill) är en spelare med bokstavligt talat fyrkantiga ögon. Han bloggar, spelar helst retro och är innerst inne en Nintendo fanboy, även om han inte medger det själv. Men framför allt är han en Zelda-nörd och kan allt om Hyrule. Han tycker även att A Link to the past är såklart världens bästa spel.

Ditt namn är Bryze Boltzmann. Du är i runda slängar 500 år gammal. Att du har kunnat uppnå denna hedervärda ålder beror på att du i din ungdom fick en förbannelse kastad över dig som gjorde dig odödlig. Nu tillbringar du dina dagar med att jobba åt regeringen, men du har inte ett trist skrivbordsjobb där du vänder papper hela dagarna. Istället vänder du ut och in på elaka demoner som härjar i staden där du bor. Du lever ett actionfyllt liv, fyllt med pangpang och grabbig humor. Visst låter det som en schysst premiss för ett actionspel?

Neverdead verkar kunna bli 2012 års svar på Bulletstorm och Shadows Of The Damned, men tyvärr står det sig slätt jämfört med de två. Bulletstorm bjöd på ett extremt underhållande gameplay och underbart homoerotisk humor. Shadows Of The Damned fick mig att skratta högt ungefär var tionde minut och gav mig skön Resident Evil-doftande action. Neverdead gör ingenting för mig. Absolut ingenting!

Ett kort ögonblick tänkte jag att det säkert skulle bli bättre längre in i spelet, när jag får grepp om den, men det händer aldrig! Istället blev det bara mer och mer besvärligt ju fler färdigheter min demonjägare tillskansade sig. När jag svingar ett svärd i tv-spelens värld gör jag det helst genom att trycka på en knapp. Inte genom att sitta och runka med en styrspak (konstigt nog har jag inga problem med att vifta med en Wiimote).

Nu är det är inte bara gameplay som är uselt. Neverdead stinker av flera anledningar. Till exempel är huvudkaraktären en ärketönt med en kvinnosyn som luktar internetforum. Ska huvudkaraktären vara en mansgris måste det göras med glimten i ögat, och inte med glimten i en urringning! Kvinnliga karaktärer ska gärna fylla mer funktion än att vara patetiskt ögongodis vars rundade kroppsdelar är huvudfokus när kameran går på cutscenesemester.

Att spelet egentligen är ett enda långt eskortuppdrag orkar jag knappt klaga på.

Neverdead? Snarare Neverplay.

]]> http://www.svampriket.se/2012/02/neverdead-xbox-360/feed/ 13 http://www.svampriket.se/2012/02/internet-ar-fantastiskt/ http://www.svampriket.se/2012/02/internet-ar-fantastiskt/#comments Fri, 03 Feb 2012 03:55:42 +0000 Svampriket http://www.svampriket.se/?p=16778

Det är vårtermin på riktigt och Retroresan är tillbaka! Denna vecka har vi spelat Star Fox (Star Wing) till SNES och dessutom gett oss på den outgivna uppföljaren Star Fox 2 till samma konsol. Vi pratar om rymden, episka äventyr, hur fantastiskt internet är och river dessutom av en rejäl lyssnarbrevssäck på vägen. Det är sista terminen innan examen. Nu kör vi!

Musik

• Smosh – The Legend of Zelda Rap

Retroresan: Internet är fantastiskt

]]>

Mitt i min genomspelning av de första uppdragen av Mass Effect 3 (läs mina intryck här) rycks jag från min handkontroll för att göra en intervju med Mike Gamble om spelet. Det här är som att separera en björnmamma från hennes avkomma och sedan be henne dansa. Nåväl. Jag sätter mig med Gamble och försöker släppa äventyret jag är mitt i.
Obs, denna text kan innehålla små avslöjanden om berättelsen. Vill du inte veta något om den råder jag dig att inte läsa vidare.

Mike Gamble

Vem ligger du med?
Liara i ettan och jag var henne trogen genom hela tvåan och när vi äntligen återförenades i den nedladdningsbara fortsättning ”Lair of the Shadow Broker” blev jag glad.

Vad har ni spelmässigt förändrat sedan de två tidigare spelen?
Om man tittar på striderna har vi fokuserat på att behålla allt som vi tycker funkar och lägga till lite nya funktioner.

Som?
Shephard har fler rörelser i strid nu. Han kan enklare gömma dig bakom skydd och hoppa mellan olika skydd med smidigare kontextkänsliga kontroller. ”Coverslip” kallar vi det. Han kan också runda hörn i skydd för att till exempel flanka sina motståndare. Närstridsattackerna som vi fokuserat på i en del marknadsföring är också en betydande förändring. Dels Omniblade förstås men också kontextkänsliga manövrar som att slå sönder en glasruta och dra ut en fiende från andra sidan. Shephards animationer är också mycket följsammare och smidigare än sist.

Jag noterar att du refererar till Shephard som ”han”. Är det en personlig preferens eller är det BioWares linje?
Nej, absolut inte. Jag har många slutförda genomspelningar och spelar massor som femshep. Hon är fantastisk att spela som. Hon är stark, fantastisk och Jennifer Hale gör ett kanonjobb som hennes röst. Många BioWare-anställda spelar som femshep. Speciellt sedan vi introducerade ett standardiserat utseende för henne. Vi har ju haft femshep med oss sedan första spelet, skillnaden nu är att hon fått ett ikoniskt utseende.

Femshep?

Varför ser hon ut som Bridget från ”Resan till Amerika”?
Haha, det har jag aldrig tänkt på. Vi hade en omröstning så du får fråga våra fans.

Ni har fått mycket beröm för porträtteringen av henne. Är det inte tragiskt att en kvinnlig karaktär vars beteende är baserat på en manlig porträttering är det enda verktyg spelbranschen har för att framställa bra kvinnliga karaktärer?
Shephard är en krigare, oavsett kön. Vi har porträtterat en krigare.

Du nämnde Omniblade, vad är det för något?
Det är en förlängning av OmniTool som man kan använda i närstrid. Fiende-AI:n jobbar hårdare på att försöka besegra dig, till exempel genom att dela upp sig och flankera dig för att komma nära, då behöver du ibland kunna göra mer än bara knuffa dem bakåt eller ge dem ett slag i ansiktet. Det tunga närstridsslaget med OmniBlade skiljer sig också från klass till klass.

OmniBlade

Ni har koop i spelet. Hur tänkte ni där?
Temat i Mass Effect 3 är ”Galaxen i krig”. Reapers är här och Shephard måste ta striden till dem. Hur man gör det är upp till spelaren. Hur och om man gör sidouppdrag förbättrar man sina chanser med allierade raser att enas mot och förbereda sig inför striden mot The Reapers. Vi kallar det ”Galactic Readyness”. I koop spelar du inte som Shephard utan som andra människor och andra raser i samma strid och koopspelandet påverkar i sin tur ”Galactic Readyness” för ensamspelandet. Du måste inte spela koop eller ensamspelandet för den delen för att få ut hela berättelsen

Val man gjorde i första spelet påverkade det andra. Hur ser det ut inför trean?
Jag vill inte avslöja något om berättelsen, men spelen påverkar varann helt klart. Jag kan säga att vi försöker knyta ihop de lösa trådar vi lämnat.

Som Rachnidrottningen?
Det är en av de lösa trådarna vi har en knut åt.

Ha!
Typiskt, nu försa jag mig.

OBS, den här texten kan innehålla spoilers.

Shephard är tjänstledig och har fråntagits sin rank. Trots det är det överhängande hotet om en attack från The Reapers det enda hon tänker på. Andersson förklarar hur Shephard endast har kommit undan med att göra allt hon gjort för att hon besitter förstahandserfarenhet av fienden. Vi kallas till en stor sal där hon ska berätta vad hon vet. En bas på månen har slutat kommunicera, endast en halvförstörd videlänk finns. I den gryniga bakgrunden ser Shephard former som är bekanta. De bläckfliskliknande enorma teknikmonstrerna har gått till attack!

Snabb huvudräkning säger att de är på jorden om max 8 minuter. Plötsligt skakaer hela marken. Reapers är här och de är inga diplomater.

Utrustningsmässigt tar BioWare ett kliv tillbaka in i klassisk rollspelssfär och jag får inte bara utrusta mig med vapen utan också modiifera dem med extra tillbehör. Loot-a-hoy! Det är inte lika detaljrikt som i första spelet, men det blev snabbt för pilligt och petigt med så mycket utrustning och modifieringar att tillgå. Del två i serien försökte strömlinjeforma men klev lite för långt ifrån, men nu landar vi i en härlig skål av lagom.

Kom igen Mass Effect 3, sluta skära dig själv. Du är vacker som du är!

Grafiken känns mer kontrastrik än tidigare, kanske är det bara inbillning men det liknar mer och mer nyfilmatiseringen av Star Trek. Färgerna lyser klarare och ljussättningen känns påtagligt emo med skarpa konturer och bleka vitor.

Det framkommer att Shephards slutgiltiga strid mot Reapers är huvudtemat. Vi söker ett vapen som sägs kunna förinta Reapers. Ritningarna till vapnet finns bland Protheanarkiven på Mars. Vi beger oss dit men möts av förintelse och Cerberussoldater. Illusive Man har visst andra planer och ser The Reapers som en potentiell tillgång. Den forna arbetsgivaren (briljant spelad av Martin Sheen) sätter käppar i hjulet för oss. Vi får reda på att en infiltratör befunnt sig bland arkiven och vi ser hur denne flyr med ritningarna. Shephard jagar efter och min trötta sargade hjältinna springer som det fanns en rasande eld i henne. Min egen puls jagar i samma tempo och jag styr stressat över hinder, upp för stegar och hoppar över brutna gångbroar.

En kvart tog det. Sen var jag fast. Mass Effect 3 lovar en upplevelse som gör mig knäsvag. Tanken på äventyret får fortfarande nackhåret att resa sig. Den 8 mars hägrar retsamt långt bort.

Igår inträffade en tragedi i Egypten. Över 70 människor miste livet när en fotbollsmatch spårade ur, och massvis av fans stormade planen i en av de värsta idrottsrelaterade kravellerna någonsin. Löpsedlarna är fortfarande färska, men från vad jag sett hittills sägs samma saker som alltid sägs efter en sån här incident. Alla fördömer det, men ingen riktar någon egentlig kritik mot andra måltavlor än de specifika gärningsmännen som deltog. Den enda skillnaden är att man nu kan skylla på det politiskt spända läget i Egypten. Och visst, jag köper att det är en faktor. Sporten ger frustrationen en plattform att uttrycka sig via. Men samtidigt måste vi inse att liknande saker händer överallt, även länder där man inte lika lätt kan skylla på politiska spänningar i samhället.

Den kultur av aggression som bland annat fotboll och hockey framkallar bland både spelare och publik innanför arenorna kommer undan den mesta kritiken alldeles för enkelt. Eller för den delen det våld som pågår utanför arenorna, efter matcherna. När två läger av fotbollsfan under organiserade eller slumpmässiga möten bankar skiten ur varandra. När media och vissa professionella tyckare tillsammans med vissa forskare så gärna vill knyta andra våldsamma handlingar till tv-spelskulturen, tycker jag det är konstigt att fotboll får ett frikort.

Ändå är det kring tv-spel som åldersgränser hålls på hårdast, medan det är fullt tillåtet och accepterat att ta sin 7-åriga son till ett derby. Var är han mest utsatt? Läktaren eller framför teven? Var kan man se vuxna män slå, skalla, sparka och spotta på varandra? Män som ska föreställa förebilder. Och hur många gånger har vi inte läst om rasism från läktarna, riktat mot planens spelare? Jag säger absolut inte att 7-åringar ska spela spel för vuxna, men jag tycker heller inte att en 7-åring ska behöva se vuxna människor slå varandra blodiga på läktarna eller nere på planen. Ändå är det fullt normalt och accepterat att sätta sina barn i den situationen, helt utan rekommendationer eller riktlinjer.

Det fanns säkert barn i publiken i Egypten igår. Jag undrar hur rädda de var, jämfört med hur Modern Warfare 3 skulle påverka dem. Det är dags för media och politiker att fokusera och prioritera rätt. Det är dags för dem att inse vilken kultur som står som plattform för mest våld. Men i stället kommer man bara fortsätta ge idrotten fripass för att i stället skylla på ett fåtal dåliga äpplen, och fortsätta bedriva häxjakt på det interaktiva underhållningsmediet. Det finns ett större problem med våld inom fotboll än det finns inom tv-spel.

Det är fredag, och Svampriket har blivit inbjudna att få provspela EA-titlarna Syndicate och Mass Effect 3. Jag möter Samson vid Odenplan en kvart innan eventet ska börja, och efter att han boxat mig i magen samt stulit mina lunchpengar står det klart att det är han som ska spela Mass Effect 3. Jag håller mig för revbenen och nickar försiktigt, medan jag börjar gå aningen framåtlutad bakom honom på väg till vår destination. Det blir alltså upp till mig att spela och skriva om Syndicate. Ett spel som jag tillsammans med XCOM har kritiserat hårt. Jag har själv ingen personlig relation till varumärket, men är alltid skeptisk när ”förstapersonsskjutare” anses vara synonymt med ”modernt” och ifrågasätter om det här verkligen är vad spelens fans vill ha.

Väl framme tar det ett tag innan saker och ting verkligen sparkas igång. Under tiden passar jag på att pressa i mig en gratismacka, medan jag konstaterar att jag förmodligen är den minst coola och meriterade personen i rummet. Först upp är Syndicate. Under mitt senaste pressevent kraschade min konsol en sådär sju gånger. Nu skulle det lyckligtvis gå mycket bättre. Jag slår mig ner bredvid LEVELs Victor Sjöström, och får kontrollerna lite snabbt förklarade för mig. Jag hör ungefär hälften av vad personen säger, men lyckas snart lista ut det mesta på egen hand. Det vi ska spela är koop. Inte kampanjen. Och det är vi fyra på raden som ska spela tillsammans. Eftersom vi alla har mikrofonlösa hörlurar finns ingen chans att kommunicera med varandra. Det kan bli intressant.

Syndicate känns till stor del som de flesta moderna förstapersonsskjutare. Det känns ungefär likadant att sikta, springa och skjuta. Speciellt för koopläget i Syndicate är dock hur alla kan hela sina lagkamrater när som helst, och hur ofta som helst. Till en början känns det som en funktion som borde göra spelet alldeles för enkelt, speciellt för vana Left 4 Dead-spelare som ser varje helande som en gärning av enorma konsekvenser. Men efter ett tag inser jag hur genialt det är att slopa allt vad regenererande och hälsopaket heter. Hälsan dräneras kvickt, och dina lagkamrater kan inte hela dig om du inte är inom deras räckvidd. Det här löser förhoppningsvis ett stort problem som många kooplägen har, nämligen de så kallade Rambospelarna som helst av allt springer femtio meter före alla andra.

Uppdragens målsättningar varierar mellan att sätta en kula i huvudet på förrädare, infiltrera baser och leverera föremål. Just att leverera föremål krävde strategi, eftersom den som bär på något bara kan använda en vanlig pistol. Om tre spelare bär på något är den fjärde helt ansvarig för att själv skydda dem. Om bara en eller två spelare bär på föremålen som ska levereras tillbaka till helikoptern måste man i stället gå två rundor. Det gäller att vara överens, och kompromissa. Det stod snart klart att vi inte alltid var överens, och det hände att någon stackare fick ansvaret att skydda oss övriga helt ensam. Lyckligtvis gick det att ställa ner föremålen när som helst.

Mina positiva intryck efter två timmar med Syndicate härstammar från hur man hanterar koop. Det verkar handla mer om äkta samarbete snarare än fyra tillräckligt skickliga spelare. Sättet som spelet sköter helande är enligt mig det mest intressanta, men det finns även andra element som verkar lovande. Till exempel är det inte bara att ta ut pansarbeklädda fiender och automatiserade turrets. Nej, en av spelarna måste ta sig relativt nära medan de andra täcker honom, för att lyckas avaktivera sköldarna. Först när sköldarna är nere kan alla börja peppra skiten ur motståndet, under en begränsad tid innan sköldarna kommer upp igen. Det här är speciellt utmanande under en viss miniboss, som dödade oss gång på gång med sin jävla eldkastare.

Men så kommer Angelica Norgrens bror Nikke och räddar dagen. En av de fyra originalspelarna lämnar bordet efter vår fjärde eller femte förlust, och Nikke tar hans plats. Tillsammans gör vi allt för att undvika eldflammorna medan vi avaktiverar bossens sköldar. När någon faller kan han återupplivas, men det tar ett tag att ”reboota” honom. Efter många om och men lyckas vi till slut på något sätt, men det skulle inte vara första gången vi får problem. Syndicate är inte ett lätt spel, vilket kan vara ett intryck som förstärks av att vi var fyra nybörjare som egentligen bara kunde kommunicera med varandra mellan dödsfallen.

Så vad tycker jag om det jag sett i Syndicate? För det första är det synd att jag inte fick se något av spelets story. Jag gillar konceptet med att företag tar över, speciellt i dessa politiska tider med SOPA och Citizens United. Koopläget, vapenkänslan och presentationen känns som om Brink möter Deus Ex. Det är inte en tung känsla, och det är inget som osar AAA. Men det har tillräckligt med nya grepp för att vara värt att intressera sig för. Syndicates utmaning som jag ser det är att lyckas stå ut från mängden, och med några originella idéer kan man mycket väl lyckas. Men det är fortfarande inget som försöker vara till för fansen av Syndicates rötter.

Och när ni är klara här borde ni verkligen läsa Samsons intervju med Jeff Gamon angående Syndicate.

Jeff Gamon

Jag fick lite tid med producenten Jeff Gamon för att snacka om Starbreeze reboot av det klassiska Syndicate.

Ge mig ditt PR-snack om spelet så vi får det ur vägen.
Det är år 2069 och massiva företag har växt sig så stora att de dominerar politiken och folket genom uppfinningen och försäljningen av ett livsstilsval i form av ett chip. Kort förklarat är chippet en portal till inforversum. man sväljer en tablett och nanobotar sammanfogar detta fantastiska chip i din hjärna som gör att du ser, känner och kan koppla upp dig till infoversum som är det annars osynliga nätverket all teknik och nätverk existerar i. I den här världen har alla de här chippen. Det är ett digitalt system och som vi vet finns det inget digitalt system som är 100% säkert. Chippen kan hackas eller ”breachas” som det heter i Syndicate. De massiva företagens agenter har en militäriserad version av chipen och vår hjälte Miles Kilo har den senaste versionen av de här chippen DART6. Han kan titta på något och breacha det inom några sekunder. När ett chip är hackat har man nästan full kontroll över det och kan till exempel få en fiende att öppna eld mot sina egna eller till och med rycka splinten ur en handgranat och sen stå kvar och hålla i den. DU kan också breacha deras vapen och rustning så gevär misskjuter och sköldar brister med mera.

En stark cyberpunkvibb verkar genomsyra det mesta. Vilka har varit era inspirationskällor utöver de äldre spelen i serien?
För mig är hela chipteknologin och allt det väldigt William Gibsonfärgat. Vi ville inte bara att det skulle vara en cool mekanik rent spelmässigt utan att det ska fungera lite som ett sjätte sinne. Du ser, känner, smakar, luktar och hör, men nu får du en inblick i infoversum – en slags sjätte intrycksvärld. Inte helt lätt att visualisera det i ett förstapersonsspel direkt!

Att dömma av vad jag ser på skärmen ser det väldigt bra ut.
Tack!

Det är också väldigt mycket som händer i bilden, mycket information i HUD:en (HUD, ”Heads Up Display” grafisk information i skärmen, t ex ammunition och hälsa, reds anteckning)…
Det är en knepig en det här. Det är ett väldigt intensivt spel och det är inte bara en förstapersonsskjutare. Vi har ju till exempel hela breach-mekaniken, så det är mycket information som vi måste förmedla, men det man märker är att ju mer man spelar desto mindre märker man mängden information som man tar in för man fokuserar på sitt sikte. Resten finns i periferin, men man tar fortfarande in allt. Sedan försöker vi göra informationen kontextkänslig, så bara det som är av vikt för den situationen man står i just nu är det som premieras i HUD:en.

Är det stor skillnad på ensamspel och koop?
Ja. Koop för oss är inte att spela samma grej fast i lag. Det är helt separerade kampanjer. Ensamspelandet är förstås berättelsedrivet och väldigt fokuserat på en persons framskridande. Det är en riktig Starbreezeupplevelse med stämning och en mörka undertoner. I koop berättas historien om Walt Weston och hans nya syndikat West Meld Solutions och dess resa att erövra territorium från de tre stora (Eurocorp, Aspari och Cayman Global). I koop har vi nio separata uppdrag som inte finns i ensamläget, du har fler breachfunktioner och vapen som har skiljda uppgraderingsträd från annars.

Något kompetativt flerspelareläge?
Nej, det hör inte hemma i Syndicate.

Jag antar att du spelat originalspelen?
Ja, självklart. I mina glada ungdom.

Den stora snackisen på nätet är ju förstås hur det här nya Syndicate skiljer sig från de gamla. Kan du ge mig en översiktsbild av hur spelen skiljer sig?
Vi utgick från originalen som start för spelet, men vi ville också göra något nytt – ett Starbreezespel. De äldre spelen har en del fantastiska inslag som känns aktuella nu också och vi vill förnya dem. Plocka isär dem och montera ihop dem för ett modernt spel. Cyberpunkvärlden, fyra agenter som sammarbetar, att storma genom fiendelinjen, coola futuristiska vapen, forskning och teknologi, etc. Det vi gjorde var att vi tog de ingredienserna och gräddade om dem, så att att säga, för att göra moderna kakor.

Med de inspirationskällor du nämnt väcks min törst efter en massiv tvist i berättelsen. Säg inget, men kan du hinta ifall jag kommer vara lika törstig efter Syndicates sluttexter?

Svårt att hinta utan att säga… Jag kan säga att vi spelar på klassiska cyberpunkteman om det svarar på din fråga.

Läs gärna Tommys ”händerna på”-intryck av spelet.

Välkommen till E3-ryktenas land. Dagligen spottar bloggar och nyhetssidor ut nya rykten, hemliga källor och spekulationer. Och så ska det givetvis vara. E3 är den främsta tidpunkten att avtäcka det hetaste av det heta. Men just detta E3 är speciellt, eftersom vi mer och mer börjat känna oss bekväma med tanken att lämna våra nuvarande spelkonsoler bakom oss och köpa hem en del av framtiden.

Next-gen, ni vet?

Först ut har vi Nintendo, som inte kunde hålla sig under fjolårets mässa och redan då visade upp en tidig version av projektet Wii U. Huruvida de gjorde rätt ska jag inte sia om, men många menade efteråt att det var svårt att se själva idén bakom den spretiga och ofokuserade presentationen. Ett år har snart (nåja) gått och vi lär få veta mer om Nintendos nya konsol under det närmsta halvåret. Jag tror Nintendo gör rätt i att lansera en ny konsol, ”den lilla vita” föräras i nuläget mest med shovelware och fokus ligger tydligt och klart på den bärbara marknaden, en marknad som inte intresserar mig det minsta.

Microsoft förlängde livscykeln för sin högljudda, billigt hopsatta hafsverk till konsol genom en ny, tystare och… fulare version. Men också med Kinect. ”Project Natal” gav kostymerna på Microsoft ytterligare några år att sälja mjukvara och fokus skiftades till ”casual”-publiken, en ådra som jag trodde Nintendo redan sugit torr. Men jag hade fel, för Kinect har gått bra och håller, om än tappert, den sju år gamla maskinen vid liv. Men även här kan jag se ett behov av uppdatering och uppgradering. DVD-skivorna rymmer bara så mycket och även om det kanske inte är riktigt så jobbigt att växla mellan 2-3 skivor som vi PS3-fanboys vill tro så finns det mer begränsningar än så i formatet. Och resten av hårdvaran känns också gammal vid det här laget. Min gissning är att Microsoft mycket riktigt visar upp stora delar av sin nya konsol under årets mässa, men att det dröjer långt in på 2013 innan vi kan köpa hem ett stycke.

Av de tre stora är det enligt mig Sony som tjänar mest på att vänta. Jag kan se behovet hos de andra två, men inte för Sony, inte än. Vissa rykten pekar till och med åt att Sony aldrig kommer följa upp Playstation 3. Skulle det hända skulle jag bli riktigt ledsen eftersom jag alltid föredragit deras konsoler. I slutändan handlar det dock om aktieägarnas pengar och där har jag som spelare och proffstyckare väldigt lite att säga till om. Men jag kommer sannerligen att försöka, för jag vill ha mer från Sony. Men som sagt, inte än.

På lördag är det dags för #barcraft. Det har jag läst på twitter. Jag fattar ingenting om Barcraft, men det gör Ina Bäckström så jag frågade henne.

Ina Bäckström

Vem är du?
Jag heter Ina Bäckström och är en av fem som arrar BarCraft med BarCraftSE och BarCraft Stockholm. De andra är Lowe Bäckström, Johan Ronströn, Vidar Egner och Linus Svensson. Till vardags pluggar jag speldesign på Futuregames i Stockholm och jobbar delvis med esport vid sidan av plugget tillsammans med Amok Studios. Jag har spelat StarCraft sedan det kom ut och har investerat mycket tid och kärlek i spelet, precis som alla andra i BarCraft Crew.

Vad är Barcraft?
BarCraft (kommer såklart från StarCraft) är tänkt som en sportbar fast för esportsfans. En pub man kan gå och sätta sig på, ta en öl och kolla på datorspelsmatcher, i detta fall StarCraft, precis som man gör med vanlig sport. Målet är att i det långa loppet ska man inte behöva en grupp som ansvarar för BarCraft utan att pubar till och från sänder esport på eget initiativ. Som det ser ut nu har det varit fullt varje gång vi streamat och det blir lite mer feststämning än sportbar. Jag tror att många tycker att det är väldigt kul att ha ett sammanhang där man kan snacka och kolla på StarCraft mer än på nätet.

Men är det verkligen någon som bryr sig om e-sport? Det är ju inte som fotbollsvm ju!
Ja! Esport växer hela tiden. Ännu är det inte lika stort som vanlig sport, men jag tror absolut att det kan bli så i framtiden. En av sakerna som talar mot det är dock att tekniken hela tiden utvecklas och spel blir gamla, vilket inte på samma sätt gäller sporter som funnit länge.
Fans av StarCraft är väldigt passionerade och hängivna och för vissa är det det absolut största intresset (som många vanliga sportfans alltså). jag har spelat StarCraft i 12 år så det är ett intresse som hänger med. De som spelar är också otroligt investerade, och nu när utvecklingen tagit fart på riktigt kommer förhoppningsvis fler kunna försörja sig som progamer.

Arrangörerna Vidar Egnér, Johan Ronström, Lowe Bäckström och ägaren till The Crib, Johan Holmstedt. Bilden från Gametalkerz.se

Jaha, men hur ofta är det barcraft då?
Det beror på vilka turneringar som finns att streama, om lokal finns tillgänglig (håller till på Crib, på Sveavägen 55) och i viss mån också hur mycket tid vi som arrar har.

Hur har det mottagits?
Bland esportsfans har vi fått mycket fint bemötande. Det är ju en bra och avslappnad plats att träffa folk med samma intresse på, som inte är vid tangentbordet. Fler gånger har folk kommit fram och tackat för att vi fixar BarCrafts och det är jättekul och gör att man vill fortsätta. När man märker att folk uppskattar det och vill vara med blir det ju en mening med det hela.
Vad det gäller fans av mer konventionella sporter har vi till och med delat lokal med fotboll ett par gg då viktiga matcher i både fotboll och StarCraft spelats samma dag. Det har gått jättebra och fotbollsfansen kom över till ”vår” sida av lokalen och ställde frågor och var intresserade.
”vanliga” nördar bryr nog inte sig så mycket.

Varför har e-sport plötsligt blivit så populärt?
Plötsligt är nog inte rätt ord. Jag kan nog främst tala för StarCraft, inte de andra esporterna, men det har växt rätt stadigt de senaste åren. Brood War var också väldigt stort, speciellt i Korea såklart. Efter StarCraft2 kom ut har det dock snabbt blivit ännu större och det finns såklart många faktorer som påverkat. Bland annat har fler företag börjat få upp ögonen för esporten och den nya marknaden som den erbjuder. Det är i dagsläget mycket svårt för en enskild person att försörja sig på esport, men desto mer pengar som kommer in desto bättre kan det bli för de som arbetar med det och i och med det kommer det kunna stabilisera sig. Men självklart är det intresset hos fansen som driver främst.

Om man inte kan ett skvatt om spelen, vad får man då ut av att gå dit?
Det är roligt att vara där inte minst för att det är bra stämning och folk är väldigt engagerade i matcherna. Besökarna gillar att prata och man kan snabbt lära sig grunderna om man bara frågar nån. Crib är dessutom ett fint ställe och kanske hittar du ett nytt favoritintresse? Och så finns det ju öl!

Är det inte bara feta källartroll som går dit?
Nej, det är väldigt blandat. Och fler tjejer än man kan tro. Jag är glad över både BarCrafts pubar och hur snacket går på forumet (dvs facebookgruppen). Tonen är väldigt trevlig, folk delar gärna med sig av både tankar och åsikter och annat, och nu under den amatör-turnering vi anordnat har folk lagt upp när de streamar, replays av sina matcher eller matcher som de kommenterat. Jag upplever att folk har en vilja av att dela sitt intresse med andra och skapa en gemenskap, och gör det på ett schysst sätt. Internet kan ju i andra fall vara väldigt kaxigt, ibland riktigt jävligt, men på BC är medlemmarna måna om att delta och se till att communityt håller sig trevligt. Att folk håller en så bejakande inställning till både BC och de andra som kommer till BC eller pratar på forumet gör mig personligen väldigt glad och får mig att vilja fortsätta att jobba med projektet. Och så ska det ju också vara, BarCraft är en pub och knappast blodigt allvar. Det ska vara kul för alla helt enkelt.

Vad saknas i Barcrafts koncept?
Svår fråga, vi är ju en så ny organisation. Man kan ju ha massa visioner för hur det ska se ut i framtiden, men för tillfället är jag rätt nöjda. Men möjligen att vi alla i Crew hade ännu mer tid att lägga ned på BarCraft.

Något annat du vill tillägga?
Det är väldigt kul att jobba med, speciellt eftersom de flesta som dyker upp på pubarna är engagerade och hjälper till. Vi gör alla detta gratis och på den fritid vi har och vi vill gärna fortsätta ha BarCraft så. Gratis och öppet för alla och att det är folks intresse och passion för esport som driver initiativen.
Nu på lördag sänder vi och spelar finalen i vår egen barcraft-turnering på The Crib, Sveavägen 55, från kl 17.00 och streamar på BarCraftSE på twitch.

Var kan jag ta reda på mer om det här?
Vi har en hemsida på www.barcraftsverige.se men huvudsakligen håller vi till i vår grupp på facebook: BarCraft Stockholm. På twitter heter vi @BarCraftSE, och man får gärna följa oss arrare också @Inabackstrom @huxflux @lowebackstrom @johanronstrom.

2011 var året då det så kallade Svampriket 2.0 lanserades. Det innebär ny design, nytt material och framförallt nya skribenter i form av Anders Brunlöf, Samson Wiklund och Malin Söderberg. Under 2011 blev det en hel del spelande, och så här alldeles efter 2012 års allra första månadsresumé passar det bra att blicka tillbaka på vad var och en egentligen tyckte. Vilka betyg gavs till vilka spel? Nu ska man självklart inte snöa in så mycket på betyg, så se inte den här listan som något mer än en halvkul grej. Det är dessutom inte en lista över allt som spelades, utan bara det som betygsattes.

Samson
Duke Nukem Forever – 0
Red Faction Armageddon – 3
Bastion – 5
Gears of War 3 – 5
Mortal Kombat Arcade Kollektion – 1
Dead Island – 3
Dark Souls – 4
Kirby Mass Attack – 3
Halo Combat Evolved Anniversary Edition – 2
Elder Scrolls V: Skyrim – 4
Saints Row: The Third – 4
MEDELBETYG: 3,0

Malin
El Shaddai – 4
Warhammer 40 000 Space Marine – 3
X-Men: Destiny – 2
Spider-man: Edge of Time – 1
Disney Universe – 1
Legend of Zelda: Skyward Sword – 5
MEDELBETYG: 2,6

Anders
InFamous 2 – 4
L.A. Noire – 4
No More Heroes: Heroes’ Paradise – 3
Dirt 3 – 4
Puzzle Dimension – 2
Insanely Twisted Shadow Planet – 3
Toy Soldiers: Cold War – 4
Resistance 3 – 3
NHL 12 – 3
God of War Collection: Vol.2 – 4
ICO & Shadow of the Colossus HD – 3
Hamilton’s Great Adventure – 3
F1 2011 – 2
Splinter Cell Trilogy: HD Collection – 1
Batman: Arkham City – 5
Forza Motorsport 4 – 3
Rochard – 4
FIFA 12 – 4
Call of Duty: Modern Warfare 3 – 4
Battlefield 3 – 2
Uncharted 3 – 4
Pro Evolution Soccer 12 – 3
MEDELBETYG: 3,3

Tommy
Kirby’s Epic Yarn – 4
Mario Vs Donkey Kong – 4
Darksiders – 4
Dragon Age II – 4
Deathsmiles – 2
Pokémon White – 5
Pacman Championship Edition DS – 3
Ilomilo – 5
De Blob 2 – 4
Ridge Racer 3D – 2
Ghost Recon: Shadow Wars – 2
Pro Evolution Soccer 2011 – 3
Ninja 360 – 3
Portal 2 – 5
Dynasty Warriors 7 – 1
Castle Crashers – 3
Yar’s Revenge 3
Brink – 1
Star Raiders – 0
L.A. Noire – 3
Magic The Gathering: Duels of the Planeswalkers 2012 – 4
Transformers: Dark of the Moon – 2
Alice: Madness Returns – 3
Sports Island 3D – 1
Bastion – 5
From Dust – 2
One Piece: Gigant Battle – 3
Ms Splosion Man – 2
Dream Trigger 3D – 0
Deus Ex: Human Revolution – 4
Bodycount – 1
Star Fox 3D – 1
Pacman & Galaga Dimensions – 1
Dead Rising 2: Off The Record – 0
Rage – 4
Dragon Ball Z: Ultimate Tenkaichi – 2
Super Mario 3D Land – 5
Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games – 1
Professor Layton and the Spectre’s Call – 3
Doctor Lautrec and the Forgotten Knights – 2
The Legend of Zelda: Skyward Sword – 5
Mario Kart 7 – 4
MEDELBETYG: 2,8

Ludde
Marvel Vs. Capsom 3 – 3
Grimm: Ride of the Perambulator – 4
Rango – 3
Bulletstorm – 4
Beyond Good & Evil HD – 3
Homefront – 2
Ghostbusters: Sanctum of Slime – 2
Pacman Championship Edition DX – 4
Yoostar 2 – 3
LEGO Star Wars III: The Clone Wars – 4
Crysis 2 – 4
Rush n’ Attack: Ex Patriot – 1
RIO – 1
Fantastic Pets – 3
One Single Life – 5
Thor: God of Thunder – 2
Mortal Kombat – 4
Virtua Tennis 4 – 4
Cabela’s Dangerous Hunts 2011 – 3
Lego Pirates of the Caribbean – 5
MXvsATV Alive -2
Child of Eden – 5
L.A. Noire – 3
Emily The Strange: Strangerous – 3
Shadows Of The Damned – 4
Harry Potter and the Deathly Hallows pt. 2 – 1
Cars 2 – 3
Call of Juarez: The Cartel – 2
Captain America – Super Soldier – 4
Green Lantern – 3
Fruit Ninja Kinect – 2
Toy Soldiers: Cold War – 4
Driver: San Fransisco – 3
Rise of Nightmares – 2
Monkey Island Special Edition Collection – 4
Renegade Ops – 4
Gears of War 3 – 5
Ace Combat: Assault Horizon – 3
Skylanders – 4
Batman: Arkham City – 5
Tintin: The Secret of the Unicorn – 3
Dance Central 2 – 4
Kinect Sports Season Two – 2
Call of Duty: Modern Warfare 3 – 4
Goldeneye Reloaded – 2
Raving Rabbids: Alive and Kicking – 3
Disneyland Adventures – 4
Super Mario 3D Land – 5
LEGO Harry Potter Years 4-7 – 2
Kirby’s Adventure – 3
Greae Dance – 3
Cabela’s Survival – Shadows of Katmai – 1
Frogger 3D – 2
Mario Kart 7 – 4
MEDELBETYG: 3,2

Och då ser vi att Malin med sitt medelbetyg av 2,6 är den som antingen är allra strängast och bittrast, eller helt enkelt är den av oss som fått recensera sämst titlar. Efter Malin är det Tommy som delat ut lägst poäng med sitt snitt på 2,8, medan Samson ligger bekvämt i mitten med 3,0. Anders och Ludde är de som varit mest generösa under 2011, och ligger på 3,3 respektive 3,2 i genomsnitt. Men i slutändan är det bara 0,6 som skiljer mellan högsta och lägsta snittet. Så för att klappa oss själva på ryggen tänker vi konstatera att vi förmodligen har en ganska delad uppfattning kring vårt betygssystem. Snittbetyget för hela Svampriket? 2,98.

Som ni ser är det även väldigt olika längd på listorna över spel som recenserats. Medan Ludde recenserat ungefär lika många spel som det finns veckor på året, har Malin inte ens recenserat ett spel i månaden. Det här har såklart att göra med att Svampriket 2.0 inte sprakdes igång förrän i juni, och även hur mycket tid varje person haft åt att spela. Nu blickar vi fram mot ett 2012 där mycket kommer hända med Svampriket, och önskar alla ett riktigt bra spelår!

Ludde får äran att inleda årets första månadsresumé, och man kan nog kalla det lite av en trög start på 2012. Det är däremot en blandat kompott, med färgglada nyanser och läskigt dåliga skräckspel.

Rayman Origins (Xbox 360)

Jag är kluven till detta spel. Väldigt kluven. Ena stunden tycker jag att det är ett otroligt charmigt plattformsspel, för att sen i den andra sitta och förundras över hur tråkigt jag har det. Jag tror detta beror till stor del på att jag har tillbringat en himla massa tid med en viss rörmokare och hans första äventyr i 3D. Hur välgjort ett plattformsspel än er, kan det inte riktigt nå upp till Nintendos standard. Men med det sagt betyder det inte att Rayman Origins är ett genomuselt spel och det slår faktiskt Nintendo på fingrarna när det kommer till en sak, ock det är i co-op. Jag spenderar hellre tid med mina vänner spelandes Rayman, än spelandes NSMB Wii, så det ska den gode Ray ha creed för.

Boom Street (Wii)

Spelet i fråga är ett brädspel, fast på ditt Wii. Ett brädspel som är nästan exakt som Monopol, med den skillanden att istället för strykjärn och höga hattar är det figurer från Mario eller Dragon Quest universumen som rör sig på spelplanen. Själva spelplanerna (finns ett flertal) tar även de inspiritiation från dessa universum. Har du inte har hört talas om detta spel, har du kanske hört talas dess amerikanska titel istället, Fortune Street. Varför det har fått en annan titel här hos oss har jag ingen aning om. Kan bara spekulera i att ordet BOOM låter lite mer fartfyllt och spännande än Fortune. Fast särskilt fartfyllt är Boom Street inte, men med rätt sällskap och stämning kan det bli relativt spännande.

Need For Speed: The Run (Xbox 360)

Det har tagit väldigt lång tid för mig, att få ner några ord om detta spel. Det beror till stor delpå att jag inte haft något sug att spela det. Men nu har jag tvingat mig till att köra i full fart, genom USA, och med facit i hand känner jag att det har varit slöseri med min tid. Egentligen är det väl inte ett genomuselt spel, men jag har under mina timmar tillsammans med det, inte kunnat låta bli att hela tiden dra paralleller med ett annat storybaserat bilspel. Nämligen Driver – San Francisco, och i jämförelse med det, har The Run inte mycket att komma med.

Amy (Xbox Live Arcade)

Själva konceptet med ett skräckspel med fokus på pussel låter enligt mig som en riktigt bra spelidé. Men tyvärr verkar det som om det var de här två som utvecklade det. Amy är en katastrof, men jag kan ändå inte låta bli att rekommendera folk att spela det. För det är verkligen en annorlunda upplevelse att spela det här spelet. En upplevelse som inget annat spel jag spelat har erbjudit mig och jag hoppas innerligt att det heller aldrig kommer komma ett spel i min väg, som försöker ”överträffa” Amy!

Sedan är det Tommy som korsar startlinjen, och han har haft en lite trevligare upplevelse med årets första månad. Precis som Ludde har det blivit skräck här också, men något som varit läskigt av helt rätt skäl.

Trine 2 (Xbox Live Arcade)

Kontrollen förstör plattformshoppandet och fysiken förstör pusslandet. Det finns egentligen inte mycket att säga utöver det jag redan skrivit när jag tog upp Trine 2 i ”Tre snabba”. Spelet såg ut att passa min smak på alla sätt och vis. Fantastiskt vacker och färgsprakande 2D-grafik, blandat med klurig problemlösning. Men allt kan besludlas av taffliga kontroller. Pusslen är fantasilösa och upprepar sig alldeles för ofta, medan en stor del av dem går att fuska sig förbi på grund av fysiken. I en värld efter både LIMBO och Braid måste ett sidoscrollat äventyrspusselplattformade hålla högre standard.

They Breathe (Xbox Live Indie)

They Breathe är inte ett fantastiskt spel. Du är en groda som simmar mot botten av en sjö, och måste samla vissa saker medan du undviker andra saker. Ganska simpelt. Men jag har nog aldrig spelat ett spel från Xbox Lives indieavdelning som har en så tät atmosfär och obehaglig stämning som They Breathe. Varelserna, ljudet, ljuset. Allt skapar något som jag minns efter att jag spelat det. Det är upp till dig att avgöra om du är villig att betala 240 Microsoftpoäng för vad som är mer en halvintressant upplevelse än ett bra spel.

Crush3D (3DS)

Precis som Trine 2 borde Crush3D vara ett spel jag älskar. Men till skillnad från Trine 2 lyckas Crush3D faktiskt leva upp lite till mina förväntningar. Kanske hade spelet mått bra av lite färre regler, då det blir lite för rörigt under de senare inslagen. Det blir ofta att jag måste försöka saker för att se om spelets regler tillåter dem. Men det går ändå inte att avråda ett köp för dig som vill ha ett klurigt pusselspel att bära med dig i din 3DS.

Resident Evil: Revelations (3DS)

Resident Evil: Revelations levererar, och det jag upplever som brister (de mer actionbetonade momenten) fyller ändå en betydande funktion. Det är Jill och Chris som står i centrum, men det blir även sidospår där du spelar som nya karaktärer — som ibland blir på gränsen till outhärdliga och malplacerade comic reliefs. I slutändan är Resident Evil: Revelations ett riktigt välproducerat spel. Presentationen är utmärkt, med allt från det visuella till musik och röstskådespeleri. Ett produktionsvärde som circle pad pro verkligen ökar känslan av. Om det här är vad man lyckas pressa fram under 3DS första levnadsår, ser jag verkligen fram emot den uppföljare som Resident Evil: Revelations hintar till. Åh, och man får spela i Finland! Och ja, den täta skräckkänslan är där.

När jag listade vilka spel jag såg fram emot mest under 2012, låg Resident Evil: Revelations någonstans där i toppen. Nu har spelet alltså äntligen anlänt, och de som följer mig på Twitter har under de senaste dagarna bombarderats med ändlösa tweets om mina äventyr med Jill Valentine och Chris Redfield. Mestadels handlade mina tweets om hur svårt spelet är. För ja, Resident Evil: Revelation går tillbaka ett par steg mot den gamla skolans Resident Evil. En skola där det handlar om att ransonera ammunition och leta nycklar. Om ni sett videoklippet av den väldigt tidiga versionen av Resident Evil 4, innan spelet gjordes om från grunden. Ungefär i de kretsarna rör sig Resident Evil: Revelation. En blandning mellan det nya och det gamla, med det bästa från båda världarna.

I mörka gångar med långsamma fiender trivs jag bäst

De bästa delarna av Resident Evil: Revelations är när man spelar som Jill Valentine på en stor lyxkryssare på drift mitt ute på öppet hav. Att knalla omkring på en båt kanske låter tradigt, men inredningen lyckas få det att kännas tillräckligt varierat tack vare storslagna danssalar och casinorum. Spelaren slängs även tillbaka till flashbacks då och då, där vi får spela som andra karaktärer än Jill. De här inslagen lutar mycket mer åt Resident Evil 5, och hur mycket jag än älskade det spelet känns de mer actionbetonade momenten som Resident Evil: Revelations allra svagaste. Men de stannar sällan längre än vad som behövs för att skapa omväxling, och få spelaren att känna sig uppfriskad inför ytterligare skepputforskande. Det är helt enkelt en bra balans.

Inslagen med action och snabba fiender tillhör inte spelets höjdpunkter

Sedan vore det väl tjänstefel att inte skriva om plastbiten som medföljer spelet. Jag snackar så klart om den extra analoga styrplattan med fyra axelknappar. Den här prylen fick väldigt mycket kritik, och jag var personligen totalt ointresserad av den. Men efter att spelat hela mitt äventyr i Resident Evil: Revelations med den (jag spelade aldrig utan) kan jag bara konstatera att jag är helt totalt förälskad. Det här är den bästa extra plastbiten Nintendo släppt sedan rumble pack. Det är fritt fram att håna och kritisera det faktum att 3DS inte hade en andra styrplatta redan från första början, men den är så mycket mer än bara det. Ergonimin får mig att se ut ungefär så här i ansiktet, medan både plattan och knapparna känns oerhört kvalitativa. Du måste ha den här plastbiten om du planerar att spela Resident Evil: Revelations. Det ökar den redan påtagliga känslan av riktigt högt produktionsvärde, utöver något annat jag spelat på bärbart format.

Resident Evil: Revelations lever onekligen upp till mina förväntningar. Visst kunde actionmomenten varit tightare. Visst vore det bra att kunna byta svårighetsnivå mitt i äventyret. Och visst passar spel som Resident Evil: Revelations egentligen inte det bärbara formatet (det här är INTE ett spel du lirar på bussen eller tåget). Men när jag bäddar ner mig i soffan och släcker lamporna, har på mig hörlurarna och höjer 3D-effekten (som är den minst påträngande hittills) spelar bristerna nästan ingen roll längre. Och som grädde på moset har man dessutom ersatt det högt överskattade Mercenariesläget med Raid Mode, där du och en partner kan spela igenom utvalda partier i co-op över internet. Resident Evil: Revelations är helt enkelt det bästa av två världar, även om den ena världen håller högre standard än den andra. Åh, och förresten så är det sjukt jävla skitsnyggt också. Men det vet ni redan.

Igår skar jag mig riktigt jävla illa. Jag klippte toppen av både min tumme och pekfinger på vänster hand. Det gör riktigt skitont. Särskilt när jag spelar tv-spel, skriver på ett tangentbord eller andas. Inspirerat av den här smärtan kommer veckans söndagslista luta åt det smärtsamma hållet. Utan vidare krusiduller får ni nu: De mest smärtsamma sätten att dö.

Mortal Kombat fatalities

Det känns nästan lite för givet att ha med Mortal Kombat på den här listan, men självklart har Midways blodkalas sin rättfärdiga plats. Få saker kan göra så ont som att få sin ryggrad utsliten eller att bli bränd till döds av andedräkten från ett skelett. Den här listan skulle kunna fyllas med bara fatalities. Det som gör att de hamnar så här långt ner i rankningen är att den känns mer komiska än våldsamma. Jag tänker inte på att det skulle göra ont, jag garvar åt hur det absurt det är.

Motorsågsdekapitation i Resident Evil 4

Det ser visserligen ut att gå rätt snabbt men tanken på den där klingans tänder som gnager sig genom skinn, kött och nacke ackompanjerat av en blodfontän (fun fact: halshugger du någon är blodet som sprutar ut rosatonat i färgen eftersom det är så syrerikt, true story).

Zombifiering i Metal Slug 3

Det här spelet innehåller något av världens främsta pixelarbete och animation och ingenstans är det så märkbart obehagligt som när våra hjältar får zombiespott på sig vilket får dem att smälta ihop. Sedan följer en märklig serie av händelser. Blixten slår ner i ens gravsten vilket gör att man reser sig och går igen. Kött ruttnar av från ens ben och ögonrinner ut som äggvita. Värst av allt är att man numer fått en livsfarlig attack – att kräkas en blodgeiser på ens stackars fiender.

Spetsad i munnen i Dead Space 2

Först slits din arm av, sedan lyfts du till taket av kyrkan och slängs ner på marken så revbenen spräcks. Vidare fäller monstret ut en kloliknande arm och svingar den mot din skrikande mun. Du penetreras med en sådan kraft att du nästan inte hinner märka att armen är på tok för stor för att rymmas i din mun, men så spricker dina kinder vid mungipan. Dina käkmuskler dras loss och slutligen exploderar ditt skallben av trycket inifrån.

Spetsad av spindeln i Limbo

Få saker är så läskiga som jättestora spindlar, till och med popcornursäkter på vita duken som Eight legged freaks är obehagliga. I danskutvecklade Limbo finns alla läskiga spindlars moder i den enorma svarta besten. Att se pojkens ögon slockna efter att ha blivit spetsad från fontanell till rektum gör inte bara ont, det lämnar kvar psykologiska sår som aldrig läker.

Ett alltmer vanligt klagomål mot Legend of Zelda-spelen som bara växer och växer efter varje nytt spel är att serien funnits så länge vid det här laget att även dess generellt geniala mixtur av spelkoncept börjar kännas monotona. Folk börjar helt enkelt tröttna efter 25 år, vilket är ganska förståeligt. Jag skriver dock inte denna krönika för att kritisera saker som att tempel, byar och föremål alltid återkommer. Faktum är att Skyward Sword fick mig att inse att dessa bildar vitala baskomponeter för det som utgör en Zelda-upplevelse. Istället hakade jag upp mig ett annat moment i spelet och tänkte därmed ägna lite tid åt att diskutera hur Zelda-serien behandlar sitt berättande och generella narrativa struktur.

Jag kom till insikt att varje nytt Zelda-spel sen Ocarina of Time har haft exakt samma struktur hur äventyret är uppbyggt när jag spelade Skyward Sword. Alla spel börjar i en by där Link får bekanta sig med spelets grundläggande mekanik och regler. Det är ett klassiskt trick att använda och helt ärligt irriterar jag mig inte på det så länge den lugna visiten i byn är intressant ur någon aspekt. I Skyward Sword utvecklade man t.ex. en relation med Zelda i Skyloft som gjorde att inledningen inte kändes oväsentlig inför vad som sedan skulle ske. Där gjorde inledningen att man kände sig investerad i platsen och ens vän Zelda. Nåväl, låt oss fortsätta. Det är inte min mening att detaljbeskriva varje moment i spelet så här följer i korta drag resten av beståndsdelarna som enligt mig är vitala för berättelsen och hur bättring kan uppnås.

Nästa steg i strukturen är Links färd till tre tempel eller grottor där han behöver finna tre typer av föremål för att låsa upp något eller helt enkelt få historien att fortlöpa. När dessa steg är genomförda inträffar oftast ett klimax med en eventuell twist i historien och handlingens allvar eskalerar. Efter detta börjar jakten på X antal nya artefakter som i sin tur skall hjälpa en att öppna upp vägen till slutkonfrontationen.

Ni känner igen det, eller hur? Det är hur i princip alla tredimensionella Zelda-spel sett ut sen 1998. Visst kan man tvista om att det uppstår variationer och man kan till och med påstå att även A Link to the Past hade ett liknande mönster. Undantaget skulle eventuellt vara Majoras Mask som rent allmänt är ett annorlunda instick i serien.

Det är någonstans här det behöver ske förändring. Måste alla spel följa nästan exakt samma schablon? Måste tre vara en magisk siffra innan allvaret börjar? Är det receptet på ett perfekt tempo? Låt de storslagna händelserna skapa större konsekvenser. Vad sägs om att låta mer händelser inträffa även under utforskandet och inte bara precis efter när man klarat ett tempel i formen av en mellansekvens? Det tycker jag känns väldigt gammaldags rent designmässigt och får mig att minans gamla tider då CGI-sekvenser var belöningen efter en period av utmaning. Sådan tydlig segmentering av sagan förstör flödet och spelarens inblandning. Varför måste vi berövas på nästan allt sagoberättande under en majoritet av speltiden? En spännande historia kan vara ett enastående effektivt verktyg för att behålla driv och nerv genom en upplevelse. Som ni hör finns det många punkter man kan studera och peka på och detta var säkert bara en bråkdel. Jag öppnar nu helt enkelt upp golvet för er andra att tänka och tycka också.

Innan jag avslutar vill jag dock säga att i min värld är Zelda en spelserie i världsklass. Det är i princip spelens motsvarighet till Sagan om ringen som har all potential i världen att förmedla samma episka känsla som detta kända fantasy-epos. Det är en serie som kan briljera både spel- och berättarmässigt om Nintendo bara anstränger sig. I Skyward Sword såg man tydliga tecken på vilja inför att göra ändringar. Jag hade föreställningen före lanseringen av spelet att det var just upplägget med tempel, landskap och föremål som var det som behövde förnyelse men blev förvånad när jag kom till insikten att just den där aspekten har Nintendo redan stenkoll på och det enda som riktigt irriterade mig var istället hur delvis förutsägbar resan blev. Jag kunde självfallet inte veta exakt vad som skulle hända men däremot kunde jag spå när det skulle hända och det är tyvärr minst lika illa och det kommer förmodligen bli värre om jag går in med den här teorin i huvudet inför nästa Zelda-spel om fem år och inser att exakt samma mönster upprepas.

Därför hoppas jag att någon på Nintendo tar notis, kommer till insikt och börjar nyttja vad framtidens prestanda kan öppna upp för nya alternativ. Man behöver verkligen se om grundstommen om hur legenden berättas och framförallt börjar leka runt med de idag förutsägbara intervallerna som man portionerar ut sin berättelse genom. Då kan legenden om Zelda på allvar överraska igen.

Text av Alexander Cederholm

Alexander är chefredaktör på GAMEcore.se och har ägnat en tredjedel av sitt liv åt att skriva och tycka till om spel, industrin och kulturen omkring. En outröttlig eldsjäl som hittar nya uttryckssätt kring sin älskade hobby i allt från skrivna ord till diskussion i podcastform. Inget får Alex mer pepp än givande spelkonversation eller när han finner en artikel med nya unika infallsvinklar.

CRUSH3D (3DS)

Jag sneglade lite på Crush när det begav sig på PSP. Jag är en sucker för problemlösning i spel, och Crush var en av få PSP-titlar som intresserade mig. Så när jag såg CRUSH3D till 3DS kom det som en trevlig nyhet. Och ja, spelet håller en respektabel standard när det kommer till själva konceptet och hur det utnyttjas. Byt mellan 2D och 3D för att ta dig vidare på banorna, helt enkelt. Det gör som ett pusselspel ska, och får mig att känna mig smart utan att vara allt för frustrerande. Bandesignen funkar i längden, även om den då och då har uppenbara brister. Det som hindrar CRUSH3D från att nå högre höjder är designen. Tyvärr är den visuella presentationen i CRUSH3D oerhört opersonlig, utan värme eller charm. Det ser ut som något utbildningsspel man kunde spela på datorn i klassrummet i slutet av 90-talet. Hur mycket du uppskattar en visuellt tilltalande presentation kommer påverka hur mycket du uppskattar CRUSH3D.

Trine 2 (Xbox 360)

På pappret ser Trine 2 ut att passa mig perfekt. Ett fullkomligt urvackert plattformsspel med problemlösning. Som LIMBO med färger. Eller? Vad kan gå fel? Ungefär lika mycket som går rätt, visar det sig. Trine 2 är otroligt vackert, och det kan ingen ta ifrån det. Eller rättare sagt, miljöerna är fullkomligt vackra. För karaktärerna står ut som en öm tå, precis som de gör i Bastion. Både fiender och protagonister ser plastiga ut, och framförallt trollkarlen har en hemsk design med en röst och personlighet som inte alls passar in. Och inte blir det lättare när du försöker kontrollera dem. Fysiken i Trine 2 saknad logik. Hoppen känns fladdriga och föremålen tyngdlösa, vilket inte bådar gott i ett spel som går ut på att hoppa samt stapla objekt på varandra. Det låter dig dessutom fuska förbi massor av pussel genom att rita en planka i luften, och sedan springa på den eftersom den faller så onaturligt långsamt. Trine 2 kunde bli något underbart, men förstörs av usel fysik och fantasilösa pussel. Efter halva spelet gav jag helt enkelt upp.

Rayman Origins (Xbox 360)

Jag är kluven till detta spel. Väldigt kluven. Ena stunden tycker jag att det är ett otroligt charmigt plattformsspel, för att sen i den andra sitta och förundras över hur tråkigt jag har det. Jag tror detta beror till stor del på att jag har tillbringat en himla massa tid med en viss rörmokare och hans första äventyr i 3D. Hur välgjort ett plattformsspel än er, kan det inte riktigt nå upp till Nintendos standard. Men med det sagt betyder det inte att Rayman Origins är ett genomuselt spel och det slår faktiskt Nintendo på fingrarna när det kommer till en sak, ock det är i co-op. Jag spenderar hellre tid med mina vänner spelandes Rayman, än spelandes NSMB Wii, så det ska den gode Ray ha creed för.

Vi är tillbaka! Men bara för en kort stund. Detta är nämligen inte ett ”riktigt” avsnitt, istället är det en kort påhälsning från era favoritretronauter där vi helt enkelt önskar er god fortsättning och samtidigt passar på att berätta vad vi ska spela när Retroresan kommer tillbaka.

Och vi kommer tillbaka redan nästa fredag, så väntan är över inom kort. Häng mer än gärna med och spela tills dess, ni har bara så många möjligheter kvar.

Länkar

• Till er som vill hänga med i ”Spel #2″

Efter Malins supersöta handritade bildrecension av Skyward Sword, är det dags att ta på sig den tunga gråa analytikerhatten och skala löken djupare. Det här är inte ett inlägg för alla, och riktar sig främst till hårt inbitna Zelda-fans som redan sett sluttexterna i Skyward Sword. Därför tänker jag förvänta mig att läsaren redan vet vissa saker, och jag tänker inte undvika spoilers. Så om du inte ännu spelat igenom Skyward Sword och är väldigt mån om att inte få något spoilat, är det bäst att sluta läsa redan nu.

Förändring
Något som ofta upprepas är att Zelda-serien står och trampar i samma spår, och att det ena spelet är det andra likt. Jag har själv många gånger yttrat åsikten att jag vill se fler drastiska förändringar, så jag är egentligen inte oense. Men vad jag inte riktigt förstår är varför just Zelda-serien får ta den kritiken så mycket, medan andra spel slipper undan helt och hållet. Först tänkte jag att det berodde på att Zelda är en äldre serie än de flesta andra, men insåg sedan att även de äldre serierna kommer undan lindrigare. Serier som Mortal Kombat, Castlevania, Street Fighter och Mega Man. Till och med Mario kommer undan. Jag vågar hur som helst påstå att de tre senaste Zelda-spelen är mer olika varandra än de flesta andra seriernas tre senaste installationer.

Det var meningen att The Legend of Zelda: Skyward Sword skulle förnya serien, och förändra konceptet som spelen vilar på. När jag först såg bilder och klipp var jag extremt skeptisk, och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det inte var så mycket förändring som jag hoppats på. Men med det sagt är Skyward Sword ändå det mest förnyade Zelda-spelet sedan Ocarina of Time. Och då räknar jag även de bärbara titlarna, vilket jag borde eftersom Skyward Sword är det första stationära Zelda-spelet som har Hidemaro Fujibayashi som regissör. Fujibayashi har tidigare varit bra på att klämma in nya idéer, och jag var spänd på att få se hur hans inblandning skulle påverka Skyward Sword. Det visade sig att han lämnade tydliga spår efter sig, och inte enbart av positiv effekt. Men mer om det senare.

Tempo & dynamik
Jag har fått intrycket att många japanska spelutvecklare försöker få en mer västerländsk strömlinjeformad design i sina spel den här generationen. Det mest uppenbara fallet av det har varit JRPG-genren, där Final Fantasy XIII till slut nästan bara blev korridorer och ett halvt automatiserat stridssystem. Därför hade jag blivit orolig om jag vetat i förväg vad Nintendo ville försöka göra med Skyward Sword. Men som tur var passar strömlinjeformad dynamik bättre i Zelda än i Final Fantasy.

Utvecklingsfilosofin som legat bakom Skyward Sword gissar jag växte fram kring det faktum att dina rörelser med kontrollen är Links rörelser med svärdet. Redan här ges ledtrådar till vad Skyward Sword är för sorts spel. Ett spel där tempo och dynamik står i centrum, och ledordet är ”realtid”. Link kan springa, och ditt svärd är inte längre begränsat till förutbestämda slag. Det här är två principer som genomsyrar hela spelupplevelsen och får den att kännas mer modern. Bara en sådan liten detalj som att änterhaken nu mer avfyras direkt när du trycker in knappen i stället för när du släpper den hjälper att göra Skyward Sword till det mest actionbetonade spelet i serien.

Link stannar inte längre för att dricka sina drycker, och världen omkring honom fortsätter även den att röra sig framåt. Har du ont om liv och behöver fylla på? Då är det bäst att du springer för livet under tiden som du väljer flaskan från cirkelmenyn och konsumer innehållet fort, för fienderna kommer fortsätta anfalla dig under tiden. Och det här gäller alla spelets föremål. Borta är tiden då du pausar spelet för att gå in i en meny varje gång du ska byta. Allt sker i realtid, vilket är en naturlig evolution från de tre knapparna man kunnat fästa genvägar till föremål på sedan Ocarina of Time.

Tid, ljus & mörker
Det finns två ständigt återkommande element i Zelda-serien: Ljus mot mörker, samt tidsresande. Temat med ljus och mörker är aningen närvarande i form av Fi och Girahim, som båda är vapen för vardera sida. När Demise återuppstår visar det sig att Girahim är ett vapen av mörker, precis som Fi är ett vapen av ljus. Deras handtag är nästan exakt likadana till designen, och bara bladet skiljer dem åt. Mörkret i Skyward Sword är dock inte lika närvarande som i Twilight Princess eller A Link to the Past – även om man kan argumentera för Silent Realm. Men allra viktigast för spelutvecklarnas filosofi är tidsresandet. Ända sedan Ocarina of Time har tidsresandet återkommit i till exempel Majora’s Mask, Oracle of Ages och Wind Waker. Det har alltid varit mer eller mindre statiskt, där du reser från en punkt i tiden till en annan.

I Skyward Sword görs det annorlunda. Link tidsreser i realtid (där har vi det ordet igen). För att matcha tempot i det dynamiska och strömlinjeformade gameplay som genomsyrar Skyward Sword, bär Link en kristall som tar området omkring honom bakåt i tiden, medan området utanför kristallens räckvidd fortfarande befinner sig i nutiden. Fiender som bara är skelett utanför sfären, väcks åter till liv innanför den. Det här är förmodligen det allra tydligaste exemplet på den spelutvecklarfilosofi jag pratar om, och bjuder på några av seriens bästa problemlösning någonsin. Det dynamiska tidsresandet är den tydligaste och viktigaste kontrasten mellan det gamla, och det nya man försöker uppnå med Skyward Sword.

Misstag
Så det är alltså tydligt vad teamet haft för visioner när det kommer till Skyward Sword. Men hur bra lyckades de? Det finns självklart brister. Som jag nämnde tidigare i spelet var Hidemaro Fujibayashi för första gången involverad i ett stationärt Zelda-spel. Jag är säker på att han lämnade positiva avtryck när det kommer till att föra samman problemlösning med rörelsekänsliga kontroller. Men det finns ett inslag i Skyward Sword som jag avskyr, och jag är helt säker på att det Fujibayashi som bär skulden. Jag pratar om Silent Realm. Åh, så jag hatar Silent Realm. Varför skyller jag spelets sämsta moment på Fujibayashi? Låt mig förklara.

Det senaste Zelda-spelet som Fujibayashi medverkade i arbetet på innan Skyward Sword var Phantom Hourglass. I Phantom Hourglass besöker du gång på gång olika delar av Ocean King’s Temple – precis som Silent Realm. I Ocean King’s Temple finns stora väktare med rustningar – precis som i Silent Realm. Du måste smyga förbi dessa väktare, och upptäcker de dig kan de döda dig med ett ena slag – precis som i Silent Realm. Och både Ocean King’s Temple samt Silent Realm lägger tidspress på spelaren. Nu kan jag absolut inte vara säker på att Fujibayashi är att skylla för att vi gång på gång tvingades samla ljusbollar i Silent Realm, men tills någon kommer med en bättre teori är det honom jag tänker hata.

Men även bortsett från Silent Realm finns det inslag som förstör det där flytet man försöker bygga upp. Det kan vara små detaljer som att meddelanden inte kan tryckas bort, att Fi dyker upp i onödan, att föremål alltid förklaras första gången man plockar upp dem den spelrundan, att man inte har en minikarta i hörnet när man gör templen eller att spelet stannas upp för att vi ska tvingas välja mellan meningslösa dialogval. Det finns gott om tempodödande element i Skyward Sword. Men ingenting dödar dynamiskt tempo som utspritt samlande utan linjära direktiv. Säga vad man vill om Silent Realm, men där var det åtminstone extremt komprimerat samlande. Det är inte något man kan säga om det oerhört smärtsamma och tempodödande inslag där vi tvingas samla färgglada små noter, och på en vattenbana till råga på allt.

Historia
När Skyward Sword släpptes var det även 25 år sedan det första spelet i serien anlände till NES. Det här spelade man stort på, och släppte bland annat äntligen seriens officiella kronologi med två separata tidslinjer. Tror jag kronologin är helt och hållet dragen ur röven som en efterkonstruktion? Absolut. Är det intressant ändå? Absolut. Det är finslipad fanservice. Men det som verkligen facinerar mig är ambitionerna man haft med Skyward Sword när det kommer till att lägga en definitiv grund till seriens historia. Skyward Sword ska kronologiskt sett vara seriens allra första spel, och den som är uppmärksam kommer finna många intressanta detaljer.

Den som finkammar Skyward Sword för att hitta referenser till senare spel kommer säkert finna en hel del. Jag tänker själv fortsätta leta och analysera, men än så länge är det två saker som är ganska intressanta. Till exempel, Links röda loftwing sägs vara en speciell och unik fågel. Ingen annan i Skyloft har en röd loftwing. Sedan Ocarina of Time har Hylianskölden varit Links ikoniska huvudsköld, kan man säga. På den finns en röd fågel, precis som Links loftwing. Den ser även ut att flyga upp mot trekraften, vilket är logiskt eftersom trekraften fanns uppe i himlen i Skyward Sword.

Tror jag man planerade att göra ett spel där Link flyger på en stor röd fågel 14 år senare när man designade skölden 1997? Knappast. Men det är en fin referens. Tyvärr förstörs den referensen en aning av att skölden är tillgänglig i Skyward Sword. Det förstör lite tanken att den designats hundratals år senare i ära till en legend, och används av första Links efterträdare. Men det finns även en annan ännu tidigare referens till loftwings. I ett nummer av Nintendomagasinet talar man om stora fåglar som man kunde rida på. Och det är här man börjar fundera, om Nintendo faktiskt inte någon gång hade planerat att ha ett spel likt Skyward Sword i framtiden. Kanske var det något de ville göra, men inte riktigt hade tekniken för just då. Vem vet.

Det var väl ungefär mina tankar kring Skyward Sword. Förhoppningsvis har något hängivet fan av serien lyckats orka sig igenom allt mitt babbel. Nu är det bara att vänta på nästa Zelda, vilket kommer bli det första i HD. Sen är det svårt att tro att det inte är något på gång till 3DS. Men tills dess, adjö!

På alla hjärtans dag i år släpps kanske årets mest efterlängtade demo. Jag pratar såklart om demot till Mass Effect 3. Jag antar att det är en hel del folk som har ställt sitt alarm denna dag, så att de förutom att komma ihåg att köpa rosor till sin kärlek, även ska komma ihåg att mysa ner sig med lite episk rymdaction.

Jag är inte en av dom. Alltså, självklart ska jag inhandla någon slags planta till min fästmö, men jag kommer inte ladda hem något Mass Effect 3 demo. Detta beror inte enbart på att jag inte har något intresse av själva spelet i fråga. Nej, det beror på min dåliga erfarenhet av speldemos. Helt ärligt finner jag dem onödiga. Låt mig förklara.

Jag är medveten om att det är äldre spel som jag nämner som exempel här ovan, men det verkar inte ha blivit bättre med åren. Det senaste exemplet är demot till Final Fantasy IXXX-2. Varför väljer man ens att släppa ett demo till ett spel som är över 20 timmar långt? Hur ska en kort demo kunna göra ett sådant spel rättvisa? Det går bara inte! Detsamma gäller också EA’s Fableaktiga spel Kingdoms of Amalur: Reckoning.

Jag kan till viss del förstå att det släpps en demo på de senaste fotbolls- eller racingspelet, men sådana spel har inte lika mycket att presentera som ett rollspel på 80+ timmar. Om utvecklarna ska fortsätta att envisas med att släppa demos måste de tänka om. De måste tänka lite mer som THQ gjorde med sitt demo av Darksiders. Det är den enda demon jag spelat som har gett mig en rättvis bild av hur resten av spelet kommer vara.

Det är väl det som är en demos uppgift, eller? Att förmedla en känsla av vad som komma skall.

Under 2007 missade jag många spel. Jag ägde varken en Xbox 360 eller något Playstation 3 och min PC hade redan då passerat sitt ”bäst före gaming”-datum. Mitt Nintendo Wii roade mig visserligen kungligt tillsammans med Super Mario Galaxy, men när jag nu sitter och ser över listan på spel släppta det året inser jag att de allra flesta spelades långt i efterhand. Bioshock spelades två somrar senare, Call of Duty 4 först när en Xbox 360 hade inhandlats och jag väntade nästan två år med att fräsa åt Assassins Creed. Mass Effect spelade jag inte alls.

Att säga att spelet flög mig förbi vore dock en lögn. Alla tjatade om spelet och det nådde toppnoteringar på i stort sett varje GOTY07-lista jag läste. För mig, som då var totalt obevandrad inom rollspelsgenren såg spelet fortfarande lockande ut. Framförallt var det Sci-fi nörden i mig som gärna ville utforska rymden igen. Men ursäkterna var för många och spelet ignorerades. Hela vägen fram till idag.

Malin Söderberg var alltså inte sist i världen med att spela Mass Effect, för det januari erbjudit mig, förutom fattigdom och misär, är också tid att hinna ikapp. Under förra våren spelade jag Mass Effect 2 och nu, som uppvärmning inför trean, sätter jag äntligen tänderna i originalet. Tidsmässigt är jag nu någonstans kring 10-15 timmar in i spelet, men likt del två så lägger jag stor vikt vid de små sakerna. Jag fastnar vid småsaker, vill göra varje sidouppdrag som finns tillgängligt och vill prata med varenda resenär ombord mitt skepp så fort vi uträttat något.

Trots detta är jag redo att kalla Mass Effect för en modern klassiker. Visst borde jag spela klart det först, men det är inte svårt att redan nu se varför folk var som galna i detta spel för några år sedan. Jag vet egentligen inte vad jag mer vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara berätta för er vad jag spelar, dela mina nya upplevelser med era gamla. Så att vi gemensamt kan ingå i en massiv abstinens-trans inför del tre.

Jag tror inte att det är någon av våra läsare som har missat att jag är den enda av Svamprikarna som har lyckats skapa avkommor. Har man avkommor är det vissa saker man måste göra som förälder. Dels måste du ge dem föda, se till så att de har kläder på sin kropp och lära dem att Nintendo är den viktigaste spelutvecklaren genom tiderna.

Sen finns det även en sak till som är väsentlig, för att avkommornas uppväxt ska bli så bra som möjligt. Det är det här med val av barnvakt. Med barnvakt menar jag givetivis inte en av kött och blod, utan den ultimata barnvakten av alla. Nämligen TV-apparaten!

Tror nog de flesta föräldrar håller med mig om att TV är den ultimata barnvakten vissa stunder. Behöver du som förälder hänga tvätt, skura ett golv eller slänga ihop en köttfärssås, finns alltid TV:n där som en stunds avlastning.

Enligt min mening är det en kanal utav alla, som passar extra bra som barnvakt. Det är såklart Barnkanalen! Jag tycker den har allt. Eller nästan allt. Jag har länge eftersökt ett barn/ungdomsprogram som handlar om TVspel. Något sådant finns det inte (ännu, men vem vet vad som händer i framtiden) men ikväll lägger iallafall ett av Barnkanalens bästa program fokus på TVspel, eller rättare sagt utveckling av ett spel.

I Hjärnkontoret ikväll får vi nämligen se hur programledaren Benjamin ”Beppe” Singer förvandlas till en TVspelsfigur. Detta är något jag finner otroligt kul och jag kan lova er att jag kommer sitta bänkad framför min TV, klockan 18:45 ikväll. Det borde du också göra, vare sig du har en avkomma bredvid dig, eller inte!

Edit: Om du missade avsnittet kan du se det här

Ni vet ju förmodligen redan att Svamprikets egna Samson Wiklund sedan uppstart har haft ett stående inslag i Sveriges radios P3 Spel. Under denna säsong heter segmentet ”Signerat Samson” där han får lite mer utrymme och tid än tidigare, vilket vi alla givetvis vinner på.

Men under gårdagen kunde man även höra en andra stämma från Svamprikets breddgrader.
Malin Söderberg befann sig nämligen i studion tillsammans med Angelica och gänget för att diskutera förra veckans ämne; Sex i spel.

Missade ni programmet vill vi givetvis göra er uppmärksamma på hur just detta avsnitt var extra bra. Och med dagens fantastiska moderna teknik kan man ju faktiskt lyssna igen, när, hur och var man vill. Följ bara länkarna här nedan.

Sveriges Radio – P3 Spel || Ladda ner avsnittet direkt

Minns ni när det fortfarande var en rätt stor grej att klara ut ett spel? Eller ”varva”, som jag kallade det då. Det var en stor, häftig känsla som man sedan kunde leva på länge. Jag minns hur rak i ryggen jag gick till skolan efter ha klarat ut TMNT II: The Arcade Game, eller den förlösande känslan av att äntligen klara sista bossen i Contra (med hjälp av Konami-koden).

Idag är listan på avklarade/utspelade/varvade spel inte längre knutet till någon typ av bedrift. Men minnena finns kvar, både gamla och nya och det jag valt att fokusera på i denna lista är det man får som ”belöning” för att ha klarat spelet, nämligen eftertexterna.

Jag väljer att bara välja ett spel per serie och jag kommer inte heller rangordna dem efter något annat än kronologisk. Håll till godo!

10. Super Mario Bros. 3

Jag minns inte om SMB3 var det första spelet jag varvade, men jag minns väl hur jag kände när jag väl gjorde det. De sista banorna på värld 8 är ingen picknick, och även om slutstriden med Bowser inte är så speciellt svår såhär i efterhand så var jag på helspänn första gången jag mötta honom. När allt sedan var över fick man tillslut rädda sin prinsessa igen, som dessutom han med att dra ett litet skämt.

9. Ninja Gaiden

Det som var allra mest slående med Ninja Gaidens presentation var de filmiska mellansekvenserna. Eller kanske var det musiken? I vilket fall som helst så vävs dessa två faktorer ihop i spelets slut och att se eftertexterna rulla i detta spel är ingen liten bedrift. Skönt att man i alla fall får en liten belöning för det. See you Next!

8. Donkey Kong Country

Jag gillar verkligen hur Rare försöker sig på en liten överstegsfint vid dessa eftertexter. Jag gick på det och satte verkligen segersötman i halsen när slutbossen reste sig för en sista uppgörelse. Resten av eftertexterna är också härliga att få ta del av och man får verkligen känslan av att man uträttat något.

7. Ristar

En bortglömd pärla som jag spelade långt senare, men på den här listan ska den in ändå. Den audiovisuella upplevelsen man får vid eftertexterna summerar spelets innehåll på ett magnifikt sätt, med urvacker grafik och fantastisk musik. Ett spel som gör en glad.

6. Metal Gear: Solid

Kojima balanserar, medvetet eller omedvetet, alltid på gränsen mellan parodi och blodigt allvar. Ena stunden har Snake en stand-off med en enorm, T-Rex/Mech-robot, i andra stunden visar Kojima upp bilder på hur vacker naturen kan vara. Hans avsky för kriget, som säkert grundas i det kalla krig han växte upp i, gör sig påmint och detta ackompanjerat med en av de vackraste sånger spelvärlden någonsin skådat.

5. Devil May Cry 3

Devil May Cry 3 var det första spelet ur serien jag spelade. Helt ovetande om tidigare händelser var det ändå en engagerande historia som utspelade sig, kombinerat med ett snudd på oöverträffat stridssystem. Men det jag minns är uppkäftigheten. Den japanska, gränsflörtande uppkäftigheten som personifieras så väl i Dante. Men också i dessa eftertexter där man en sista gång, medan texterna rullar, får känna sig ball och häftig.

4. Resident Evil 4

Här har vi listans mest oklara placering. Jag har nämligen väldigt svårt att motivera varför den är med. Samtidigt känner jag det starkt inom mig; den ska bara vara med. Eftertexterna är en fin summering i allt du uträttat genom spelet, och ger också vissa antydningar till hur det var i den lilla byn före, under och efter alla hemskheter. Jag blir vemodig av videon. Men jag vet inte varför.

3. Fl0wer

Att kalla Fl0wer för ett unikt spel är nästan en underdrift. Och vad skönt att även eftertexterna fick sin speciella känsla, där du rent konkret bara fortsätter spela medan namnen på de som skapat denna upplevelse flyger förbi. Och Fl0wer är i första hand en upplevelse, som just i detta fall råkar vara ett spel. Och det jag upplevde under spelets gång, och eftertexterna, återvänder jag mer än gärna till.

2. InFamous 2

Här är jag igen. Lyfter upp, vinkar och skriker så att folk kanske kan förstå att InFamous 2 är ett suveränt spel. Men enbart på de kvaliteterna kommer man inte med på denna lista. Lyckligtvis för mig så har dock InFamous 2 också riktigt snygga eftertexter med en nästan spöklik melodi i bakgrunden. Upplevelsen blir så mycket större om du faktiskt spelat spelet och sett slutfilmen innan eftertexterna börjar rulla. Men den står sig även på egna ben.

1. Portal 2

Åh! Blev ni sur när ni inte såg ”Still Alive” på listan? Ni kanske minns att jag bara fick välja ett spel per serie? Jag råkar nämligen tycka att Portal 2 överträffar sin föregångare på samtliga punkter. ”Still Alive” är smart charmig och förbannat rolig. Men ”Want you Gone” är i min bok snäppet vassare. Jag trodde inte det skulle vara möjligt men så trodde jag inte heller att man kunde bygga ett ”riktigt” spel på Portals koncept. Oj vad fel jag hade. Oj vilket spel det blev.

–

Jag har en minst lika lång lista på bubblare så jag är väl medveten om att det finns betydligt fler bra eftertexter. Men det här är mina favoriter. Dela gärna med er av era!

Mitt namn är Lars Jensen. Folk som känner mig vet att jag har många goda idéer (jo det har jag) och min fantasi har inga gränser, vilket Angelia Jolie har fått erfara i sin fan-mejl. Därför var det inte heller särskilt svårt för mig att komma fram till en ultimat lösning på det ständigt aktuella problemet med piratkopiering.

Men vid närmare eftertanke så insåg jag att lobotomering av pirater hade sin baksida. Jag fick därför tänka till ännu mer och till sist kom jag fram till en potentiellt bra lösning som också var politiskt korrekt. Jag ställde mig helt enkelt frågan; vad får jag om jag köper ett spel idag?

Några typexempel på spel som verkligen gjorde det lönt för oss spelare att köpa spelen var Ultima-serien. Man fick tygkartor över spelvärlden, stora manualer och varje spel hade en liten grej, till exempel ett mynt eller sten som symboliserade något i spelet, och det pirrade i magen när man öppnade boxen. Jag tror det är sådant som kanske kan locka folk att köpa sina spel istället för att kopiera dem och då menar jag inte att man ska kalla det ”samlarbox” och lägga på 200 kronor utan alla exemplar ska ha det.

Spelutvecklarna kan ju också göra spelen så obegripliga och svåra att det krävs en hundrasidig manual som ingen orkar skanna in. Se bara på de gamla strategispelen och simulatorerna till PC. De var så fullständigt obegripliga att man först måste ha en examen i kärnfysik för att överhuvudtaget kunna beta av den tusensidiga manualen. Det blir helt meningslöst att piratkopiera spelen eftersom man inte ens skulle klara av att installera spelet. En bra idé för spelutvecklarna att ta till sig, tycker i alla fall jag.

Men såklart hade det bästa varit om Robin Hood-mentaliteten som spridits bland folk försvinner, men i ärlighetens namn kan vi nog glömma det. Det är en utopi. Därför är mina idéer bättre och mer handfasta! Ta dem till er och gör det bästa av dem för jag tror nog att morötter är bättre än piskor.

Text av Lars Jensen

För att vara bäst är Lars rätt blygsam av sig. I bagaget finns, förutom en jävla massa ångest, också en karriär som chefredaktör för både Gameplayer.se och Skillpoint.se. Dessutom har han ju också en rätt maffig spelsamling att skryta med om han vill. Men det är inte riktigt hans stil, Lars är mer av en tillbaka-lutad karaktär som ofta vandrar nere på jorden med oss andra vanliga människor medan han funderar över världens bekymmer och problem. Och han är väldigt vacker, dessutom.

Så är den sista dagen för vår tio timmar långa festival här. Samson är tillbaka och tillsammans med Anders går han igenom spelåret 2012. Vi tackar sedan av genom att gå igenom lite Twitter-meddelanden och kommentarer.

Vi är tillbaka med mer Skitsnack i slutet av februari med ett Oscars-avsnitt likt förra året. Tack för den här veckan!

Skitsnack Festival: Fredag

Och jag är ju en man som håller vad jag lovar. Någonstans i slutet av förra året eller i början av detta så passerade vi den långlivade duon i FB-likes. Så i videon ovan ser ni mig hjula.

Värt att nämna är också att vi har en PROSPEKT på Svampriket. Men det har inget med denna video att göra.

Inget alls.

Anders har suttit och väntat, men utan resultat. På uttalad tid försvann Samson från radarn och därmed får Anders själv skeppa torsdagens avsnitt. Detta innebär ett Frankensteins monster där vi pratar om filmåret 2012, och dessutom rankar 50 filmer till via Flickchart.

Länkar:

• Retroresan på Flickchart

Skitsnack Festival: Torsdag

Det är inte lätt att alltid leva i skuggan av Samson Wiklund. Mannen som erhåller Sveriges kanske mesta spelkunskaper får alltid all ära och uppmärksamhet när det kommer till att informera allmänheten om spelhistoria. Visst har jag skrivit ett och annat inlägg om hur japansk kultur infiltrerar spelen vi spelar, men ändå är det Samson som får sitta i radio och skryta. Men inte mer! Nu är det min tur att skina! Det är inte bara Samson som kan retro. Jag kan också. Och är det något jag kan bäst så är det Nintendo. Därför tänkte jag påbörja en alldeles egen serie där jag berättar lite om spelhistoria, och gör det mycket bättre än Samson någonsin kan. Enjoy!

(Och eftersom Wikipedia ligger nere idag får ni helt enkelt lita på att allt stämmer.)

En gång för länge sedan uppfann en japansk man vid namn Shigreu Miyamoto något som idag kallas tv-spel. Shigeru Mitamoto hittades som ett litet barn av ett äldre par mitt i ett fält någon gång under början av 1950-talet. Vissa säger att han kom från yttre rymden, andra säger att han var ett resultat av strålingen efter Little Boy eller Fat Man. För att sälja den nya produkten som kallades tv-spel grundade Shigero Miyamoto företaget Nintendo med hjälp av klädhängare formade som djur, och skapade en massa spelkaraktärer som Mario, Donkey Kong, Pikachu, Chocobos, Peter Molyneux och Master Chief. Under hela 80-talet var Shigeru Miamoto den enda som jobbade på Nintendo, och gjorde under den här tiden många älskade och hyllade spel. Allt eftersom företaget växte var han dock tvungen att anställa fler, som Hironobu Sakaguchi och Hayao Miyazaki.

Ett av spelen Shigeru Miyanoto skapade under den här perioden fyllde 25 år förra året. Det är ett äventyrsspel om en ung äventyrare vid namn Zelda, och hur han med hjälp av olika föremål måste rädda världen från en stor gris. Spelet fick mycket kritik för att vara islamistiskt och fläskfientligt, och därför tog man bort alla muslimska symboler från en uppföljare som släpptes 1998 till Nintendos tredje stationära konsol – Nintendo 3. Men ett annat spel som också fyllde 25 år har glömts bort lite. 1986 släpptes ett spel som handlade om en rymdrobot som hette Metroid, och han sprang omkring om sköt på rymdmaneter. Spelet blev en stor framgång, och senare släpptes en uppföljare vid namn Castlevania. Idag har otaliga titlar släppts, och Metroidvania är världens mest framgångsrika spelserie någonsin.

Vi spånar vidare och såhär mitt i veckan surfar vi runt på våra favoritbloggar, diskuterar trender  och rankar lite mer film.

 Länkar

• You don’t say
• Geektyrant
• Hyperbole and a half
• Roleplaying is so Gay
• Jeff Canata
• Joe Marmalade

Skitsnack Festival: Onsdag

Ludde: Tjena Tommy, det är Ludde.
Tommy: Tja!
Ludde: Du, jag har precis börjat spela Amy…
Tommy: Stackars dig!
Ludde: ..och det är en upplevelse!
Tommy: Va?!

Tills för några dagar sedan var Amy Diamond den värsta Amy’n jag kunde föreställa mig. Efter att ha försökt spela Vectors Cells skräckspel med samma förnamn är jag inte säker längre. Och när jag skriver försökt, så menar jag verkligen det. För jag ska vara ärlig med er. Jag kan inte förmå mig själv att spela igenom det här spelet. Det är utan tvekan ett av de mest ofärdiga och trasiga spel jag på senare tid har spelat.

Tommy: Hur menar du då? Vadå en upplevelse? Vad jag har förstått är det uruselt?
Ludde: Det är det sannerligen, men det är något som måste upplevas för att förstå. Det är så uselt att ord inte räcker till. Du måste själv se för att förstå!
Tommy: …
Ludde: Som alldeles nyss, då en man vid namn Marcello sa att jag skulle följa efter honom, för vi måste hitta en telefon, och han vet vart det finns en…
Tommy: Ja?
Ludde…och han står bara still! Bara för att testa har jag nu väntat i fem minuter på honom men han rör sig inte ur fläcken. Förutom då om jag går framåt, då FÖLJER HAN EFTER MIG. Jag vet väl för fan inte vart telefonen finns!
Tommy: HA HA HA!

En sak som jag faktiskt gillar med skräckspel, är den (oftast: Silent Hill, Resident Evil) ganska dåliga kontrollen. Jag tycker den tillför till känslan av att vara utsatt och försvarslös. Den hjälper till med att orsaka panik, i positiv mening, hos spelaren. I fallet med Amy, ger kontrollen endast upphov till frustration och en vilja att kasta handkontrollen i väggen!

Ludde: Sen är det en annan sak som är så inåt helvete dåligt med spelet.
Tommy: Vad kan det vara?
Ludde: Checkpointssystemet, alltså fy fan.
Tommy: Vad är det med det?
Ludde: Jo, igår när jag spelade, så stängde jag av efter att jag passerat en checkpoint, för som du vet brukar checkpoints även innebära en sparpunkt,eller hur?
Tommy: För det mesta, ja.
Ludde: Precis! Men inte här! I Amy måste du klara av ett helt kapitel för att spelhelvetet ska spara! Vad är det för ett jävla sätt?!!

Det är inte mycket som är bra med Amy, eller vänta lite. Det är INGET som är bra med Amy. När jag sitter och (som sagt, försöker) spelar Amy, får jag känslan av att det är projekt som helt plötsligt fick slut på pengar. Men istället för lägga ner utvecklingen, bestämde sig Vector Cell sig
för att släppa det som ett nedladdningsbart spel, för en billig peng. För att då förhoppningsvis sälja några  kopior, till sådana som mig, som sett trailern och blivit en aningens pepp.

Att Amy är ett skitspel, är det ingen tvekan om. Dock kan jag ha varit lite onödigt hård i min kritik i början av denna text, för hur uselt ett spel än är, förtjänar det aldrig att jämföras med det här!

Ny dag, nytt avsnitt – som utlovat. Idag pratar vi lite om spelen vi spelat ikapp 2011 och om ordnade slagsmål.

Skitsnack Festival: Tisdag

För att kompensera för månader utan Skitsnack ger vi er en hel vecka med strunt! Minst tio timmar utlovas under veckan och i måndagens avsnitt pratas det om tv-serier, filmer och ett band vid namn Metallica.

Vi är tillbaka redan imorgon igen.

Länkar

• Retroresan på Flickchart

Skitsnack Festival: Måndag

Många drar sina GOTY-listor innan året är slut. Även Svampriket gör sig skyldiga till det här misstaget, och det innebär att sajternas nomineringar ibland missar några riktiga pärlor. För vet ni en sak? Det släpps faktiskt spel i december också! Jag vet, knasigt va? Därför tänkte jag lista spelen som släpptes för sent för att ha en chans att komma med på många av våra GOTY-listor. Det är inte säkert att de här spelen hade kommit med på några listor, och jag listar dem först och främst efter personlig smak. Så här är de fem titlarna som kom för sent till GOTY-festen.

5 –  Joe Danger: Special Edition

(XBLA) Eftersom det släpptes på XBLA i mitten av december föll det mellan springorna för många. Å andra sidan är det ett spel som funnits på PSN ett bra tag nu, och då kanske det inte gills ändå.  Det är även därför det bara får en femteplats på den här listan, då jag egentligen inte vill ha med återutgivningar och remakes. Men Joe Danger är så bra, och passar egentligen inte in som varken återutgivning eller remake, så jag har med det i alla fall!

4 – Pullblox

(3DS) Pullblox är ett spel som inte bara släpptes när många GOTY-listor redan var klara. Det är även ett genialt litet pusselspel som flög under radarn för väldigt många. Nintendo borde verkligen ha marknadsfört det bättre, och jag hoppas många upptäcker det ändå. Pullbloxs är förmodligen årets bästa pusselspel (om man inte räknar Ilomilo), och går ut på att bestiga ett berg av block genom att dra och knuffa de olika blocken. Tänk Catherine, fast med olikformade block och mycket, mycket, mycket, mycket bättre. Det går även att göra sina egna banor, och ladda hem andras!

3 – Trine 2

(PC/PSN/XBLA) Trine 2 hade funnits ute till PC sedan början av december, men släpptes inte på XBLA förrän så sent som tre dagar innan julafton. Inte nog med att många GOTY-nedräkningar redan hade startat vid det laget – många var till och med avslutade. Trine 2 hade utan tvekan kunnat kamma hem några nomineringar för kategorier som bästa nedladdningsbara och bästa presentation. Väldigt få spel når upp till Trines skönhet, och i framtiden kommer det här vara ett spel som refereras tillbaka till när man talar om vackra visuella presentationer i spel.

2 – Mario Kart 7

(3DS) Jag älskar Mario Kart 7. Det är det näst bästa spelet i serien om man frågar mig, och det ska man eftersom jag är en av Sveriges främsta Mario Kart-experter. Ludde gillar det också, men inte riktigt lika mycket som jag. Men så gillar han ju att köra omkring med stela tvådimensionella suddiga sprites på alldeles för breda banor i Mario Kart 64 också. Men Mario Kart 7 släpptes i början av december, och kom inte med på så många listor som det borde. Även om det kom med på många av dem.

1 – Star Wars: The Old Republic

(PC) Med över en miljon prenumeranter nästan på en gång är Star Wars: The Old Republic ett av årets största releaser. Spelet är inte perfekt, men borde lyckats komma med i några kategorier. Men eftersom det släpptes bara fyra dagar innan julafton såg jag det inte någonstans alls. Det är dessutom ett MMORPG, vilket innebär att det tar väldigt lång tid att bilda sig en uppfattning. Det är ingenting man kan spela igenom på en dag och sedan veta hur det är. De flesta kritiker har hyllat det, medan många konsumenter har skarp kritik att komma med. Till skillnad från listans övriga spel har jag inte spelat The Old Republic, men hur man än vrider och vänder på det är det förra årets största av spelen som inte hann med i GOTY-hysterin.

Spelen till Android-mobiler tvingas ofta gå tillbaka några generationer spelkonsoler. Men samtidigt som spelen måste vara funktionella på touch screen-enheter försöker de flesta speltillverkarna ändå testa gränserna. Gurk-serien gör precis tvärtom.

Det finns mycket som är fel i spelet Gurk II (Larva Labs). Ibland startar inte musiken som den ska. Andra gånger stör man sig på att UI:n inte är genialisk. Långa strider med många svaga motståndare får en att drömma om en auto battle-knapp. Allt det där man i dag ofta slipper är tillbaka i det hjärtvärmande RPG-äventyret Gurk II. Och det går inte riktigt att göra en klassisk recension av Gurk-spelen, då de vinner på att göra fel.

Jag hittade dess föregångare, Gurk, the 8-bit RPG, av en slump på Market. Det saknar ljud helt, men jag laddar ner de flesta gratisspelen för att ge dem en chans. Och efter att ha spelat ut det (på alldeles för kort tid) kunde jag inte hålla mig för att betala de ynka sju kronorna för uppföljaren.

Gurk två är en utveckling av ettan på många sätt. Man får nu mer av en story, tidigare fanns inga quests, och världskartan är mycket större. Det har ljud till skillnad från föregångaren, och de första två takterna när man besöker en borg är magiska. Resten av musiken är det inte, men världskartan får ändå rätt atmosfär med sitt plingande.

Det är nog lätt hänt att man, precis som jag, inte riktigt vet var man ska ta vägen i början av spelet. Detta resulterade för mig att jag köpte en båt efter jag fått blivit tillräckligt stark för att våga lämna hemstadens trygga murar. Plötsligt hade jag spelat några timmar, och insåg att jag inte alls hade utfört mina uppdrag i rätt ordning. Jag blev tvungen att back-track:a alla steg för att kunna nå slutet. Och det är just denna typ av händelser som gör att man gillar Gurk-spelen.

Min kommentar på Market blev ett betyg på fem stjärnor och med kommentaren: Awesome! I am willing to pay even more for a sequel!

Text av Isak Edblad

Tetris är någonting som man kan tillämpa i många vardagssituationer. Isak kan till exempel komma på sig själv med att nynna på Tetrismusiken när han packar in mat i perfekta rader i kylen. Den enda oron är att allt försvunnit nästa gång han öppnar dörren. För närvarande är han annars en journaliststudent som älskar tv-spelsnötande i alla dess former. Han har en nyfunnen passion för Android-appar och allt vad teknikutveckling heter. När han inte läser nyheterna skriver han även för spelbloggen HifiLofi

Jul och nyårsfirandet är över, och Svampriket som sajt är i stort sett tillbaka på banan. Spelklimatet under januari är precis så svältfött och nyvaket som det brukar vara, men vi får inte vänta vidare länge innan några av årets mest intressanta titlar börjar ramla in, så håll i er.

Något annat som just nu lyser med sin frånvaro är våra podcasts och även där kommer det bli en ändring snart. Retroresan har semester ett par veckor till, men innan dess kommer sidospåret Skitsnack göra storstilad comeback. I en minst tio timmar lång epos kommer ni hinna ledsna på oss igen, innan ni hunnit lyssna på allt. Dessa avsnitt kommer släppas under varje vardag under nästa vecka, i något som vi valt att kalla ”Skitsnackfestival”. Det är nog bara inom podcast-scenen som man kan anordna en festival under januari månad.

Under nästa vecka kommer ni dessutom bli informerade om vilka spel som Retroresan inleder sin sista termin med. Vi vill gärna ha in fler önskningar på vilka spel vi måste spela innan vi lägger resväskan på hyllan nu i sommar. Kommentera eller maila, ni vet hur ni gör vid det här laget.

Så vandra tryggt in i helgen, så hörs vi nästa vecka!

Jag gillar verkligen Heist-upplägg i såväl film som spel. Jönsonligan-filmerna (de ”riktiga”) har trots sin klumpiga ostighet alltid tilltalat mig, Oceans Eleven gjorde det på ett Hollywood-hyllande snyggt sätt. Och största styrkan i Sly Cooper 2 som jag nyligen återbesökte är att man är med i alla delar som involverar en stor, genomtänkt kupp. Jag gillar när jag, eller någon annan, samlar information, granskar ritningar, smider planer och slutligen sätter dem i verket och ser hur allt går i lås. Därför är det synd att så få använder sig av denna typ av berättelse dessa dagar. Jag antar att ADHD-generationen kräver mer action och mindre substans. men det kanske bara är jag som generaliserar. I vilket fall som helst så använder sig Overkill Software (f.d. Grin) av just denna struktur i sitt spel Payday: The Heist och med helt nollställda förväntningar klev jag in och blev väldigt positivt överraskad.

Som titeln antyder så kretsar spelets sex nivåer långa kampanj om ett bankrån. I sina bästa stunder påminner många sekvenser om de bästa scenerna från The Heat, en film som Overkill är långt ifrån först att försöka efterlikna. Men man gör det bra, inte minst då man lägger stor vikt vid att gruppen på fyra verkligen måste samarbeta för att lyckas. Lyckligtvis så är man inte heller fullt beroende av mänskliga medhjälpare, då dina artificiella vapenbröder faktiskt hänger med rätt bra. Precis som hela presentationen. Visst syns det i skarven att det är en lättviktare som det handlar om, men stilen gifter sig bra med konceptet, och inte minst det fantastiska, försiktigt pumpande soundtracket.

Visst är det över ganska snabbt och visst känns det mest som underhållning för stunden, men med gott samarbete tillsammans med några vänner är Payday: The Heist ett av de spel från 2011 som du borde spelat, men aldrig gjorde. Du har dock fortfarande chansen under 2012.

Boom Street

Spelet i fråga är ett brädspel, fast på ditt Wii. Ett brädspel som är nästan exakt som Monopol, med den skillanden att istället för strykjärn och höga hattar är det figurer från Mario eller Dragon Quest universumen som rör sig på spelplanen. Själva spelplanerna (finns ett flertal) tar även de inspiritiation från dessa universum. Har du inte har hört talas om detta spel, har du kanske hört talas dess amerikanska titel istället, Fortune Street. Varför det har fått en annan titel här hos oss har jag ingen aning om. Kan bara spekulera i att ordet BOOM låter lite mer fartfyllt och spännande än Fortune. Fast särskilt fartfyllt är Boom Street inte, men med rätt sällskap och stämning kan det bli relativt spännande.

Need For Speed: The Run

Det har tagit väldigt lång tid för mig, att få ner några ord om detta spel. Det beror till stor del på att jag inte haft något sug att spela det. Men nu har jag tvingat mig till att köra i full fart, genom USA, och med facit i hand känner jag att det har varit slöseri med min tid. Egentligen är det väl inte ett genomuselt spel, men jag har under mina timmar tillsammans med det, inte kunnat låta bli att hela tiden dra paralleller med ett annat storybaserat bilspel. Nämligen Driver – San Francisco, och i jämförelse med det, har The Run inte mycket att komma med.

They Breathe

They Breathe är inte vad jag skulle kalla ett bra spel. Upplägget är alldeles för simpelt för att på egen hand kunna underhålla mig den korta tid som det varar. Men vad det däremot är, är en ganska intressant spelupplevelse. Atmosfären är fruktansvärt stämningsfull, och känslan sitter perfekt. Under speltiden går det från lättsamt vackert, till sorgligt, till obehagligt, till bisarrt, till läskigt. Och hela tiden förstår du ingenting. Och det är del av tjusningen. Att hela tiden bli överraskad och smått förvirrad. Därför tänker jag inte avslöja för mycket, annat än att bubblor spelar en central roll i det mesta som spelet går ut på. Det är en upplevelse som mycket väl kan lämna spelaren osäker på vad som nyss hände. För att citera flickvännens kompis efter att hon provat They Breathe: ”Jag tror inte jag gillar grodor längre.”

I en tid där spel är buggigare än någonsin och patchar aldrig varit vanligare, är det förmodligen Nintendo som putsar och polerar sina spel mest innan release. Det är inte riktigt en helt rättvis jämförelse, eftersom Wii-titlarna inte är lika avancerade som de övriga konsolernas titlar. Men det innebär inte att Nintendo ändå slipar på ett nytt Zelda lika lång tid (om inte längre) än andra spelutvecklare arbetar på nya titlar. Men på sistone har till och med Nintendo blivit tvingade att börja arbeta på patchar för att reparera allvarliga buggar/glitchar i sina spel.

The Legend of Zelda: Skyward Sword har en bugg/glitch som gör att det inte går att ta sig vidare i spelet. Om du råkar prata med goronen under fel tillfälle är det kört för dig:

”The situation is caused by performing the following sequence of events during the Song of the Hero quest: At the beginning of the quest, go to Lanayru Desert to retrieve the song of the Thunder Dragon. In the Lanayru Mine, speak with Golo the Goron. Complete the Thunder Dragon’s event, and receive his song. Before heading to the forest or volcano regions, speak with Golo in the mine again. At this point, the forest and volcano events will no longer occur, making it impossible to continue.”

Det här kommer bli ett test för Nintendo. Det är nu de kommer behöva bevisa hur bra de kan sköta sånt här. WiiU kommer ha mer avancerad hårdvara än Wii, och spelen kommer vara mycket mer invecklade på många sätt och vis. Att behöva patcha ett och annat spel kommer vara oundvikligt. Nintendos första reaktion på det här var i stort sett ”vi är medvetna om problemet, men kan inte säga att vi tänker göra något åt det”. Men strax efter det lama svaret stod det klart att man faktiskt tänker patcha Skyward Sword, även om jag ännu inte sett att det hänt. Hur svårt kan det vara? Eller tänker de patcha andra saker när de ändå håller på?

Men det är inte bara Zelda som plötsligt drabbas av spelförstörande buggar/glitchar. Mario Kart 7 har även det drabbats. På banan Wuhu Mountain Loop går det att hoppa över ett enormt parti om du bara kör ner i vattnet på rätt ställe. Om du lyckas (vilket inte är speciellt svårt) har du vinsten så gott som garanterad, eftersom det är näst intill omöjligt för motståndarna att hinna ikapp. I ett lopp med åtta personer är det alltid någon som utnyttjar den här buggen, speciellt på de lite högre nivåerna där många är medvetna om den. Det innebär att det just nu är helt meningslöst att spela Wuhu Mountain Loop, samtidigt som det även innebär att det alltid finns fuskare som röstar på just den banan för att få chans att utnyttja buggen.

Det här är enligt mig ett större problem än Zelda-buggen, eftersom det drabbar alla hela tiden. Ändå har jag än så länge inte hört någon om att patcha Mario Kart 7. Det är upp till bevis nu, Nintendo. Hur kommer ni hantera patchandet på 3DS och WiiU?

Jag vill att det ska vara så genomskinligt som möjligt att jag är ett enormt stort fan av South Park (Bevismaterial 1, Bevismaterial 2). Jag har liksom varit med från början när säsong 1 visades på TV4 (sent på natten, efter Sen kväll med Luuk) och sedan vuxit upp tillsammans med serien. Trey Parker och Matt Stone har alltid lyckats utveckla serien till att kännas aktuell och oförutsägbar och jag har varit, och är fortfarande, en av deras mest hängivna fackelbärare.

Matt och Trey har också låtit det vara ganska genomskinligt att de båda är rätt aktiva gamers. Referenser har haglat och stundtals har hela avsnitt handlat om World of Warcraft, Guitar Hero eller Cartmans jakt på ett Nintendo Wii. Och det har också funnits spel som burit seriens namn. En renodlad cash-in från 1998 där man kastade snöbollar ur förstapersons-vy, en cart-racer här och ett tower defence spel där. Det sistnämnda var faktiskt rätt underhållande men levde knappast upp till seriens namn.

Men nu verkar man ha något på gång. South Park: The Game ska enligt planen släppas under 2012 och utvecklas av självaste Obsidian. Matt och Trey ser över utvecklingen och de har även skrivit handlingen och all dialog, som de också själva spelat in. Samarbetet mellan South Park-studios och Obsidian beskrivs som väldigt nära och inledningsvis gav Matt och Trey utvecklarna 15 års material från serien, tillsammans med direktiv över vilka färger och texturer som passar in. I en intervju med Game Informer nämns en rad referenser, bl.a. Materia-systemet från Final Fantasy 7, stridssystemet från Paper Mario-serien och att man valt att använda Dungeon Siege 3-motorn.

Det som dock får min hjärna att spinna på högvarv är dock att man kommer kunna använda sig av summons i spelet. Brian Boitano, någon? Spelet ska bli ett traditionellt rollspel med en tyst protagonist som man skapar och designar själv, varpå man får hjälp av Cartman själv att välja mellan spelets fem olika klasser; Paladin, Adventurer, Rouge, Wizzard och en femte klass som Cartman väljer åt dig. Jew.

För mig låter det här som en våt dröm. Ett spel av gamers, för gamers och i ett universum jag länge velat besöka under rätt förutsättningar. Visst kan det fortfarande bli kattskitspannkaka av allt men jag är just nu snudd på oändligt peppad, så till den grad att jag faktiskt sätter detta spel på förstaplats över framemotsedda spel under 2012. Före exempelvis GTA V. Det ni.

Det är ingen hemlighet att Nintendos favoritrörmokare älskar att göra gästspel i diverse olika spel, där han personligen egentligen inte har något att göra. Detta är något som jag finner väldigt underhållande och därför tänkte jag nu lista mina fem favoritgästinhopp den tjocke italienaren har gjort genom åren.

5. Sim City (SNES)

Jag ska vara helt ärlig mot er. Jag fann inte denna version av Sim City särskilt underhållande. För mig kommer alltid Amiga-versionen vara den bästa. Men det fanns två sakermed Super Nintendo ditot som gjorde att jag satt och spelade det. Dels var det Bowser som stod för monsterrollen i spelet. Alltså, han var Godzilla! Men sen var det även som så, att när man nådde en befolkningsmängd på 500.000 fick man en staty av allas vår rörmokare att placera ut i sin stad. En stor jävla staty. Skitfräckt!

4. Tetris (Gameboy)

Gameboyversionen är med hästlängder helt klar den bästa versionen. Det kan med stor sannolikhet vara det spel, som jag har spenderat mest tid med, av alla spel jag någonsin har spelat. Det var mitt sällskap på stranden, toaletten, bussen, i bilen, i sängen, överallt där det var möjligt satt jag och spelade Tetris på mitt Gameboy. Man skulle nästan kunna säga att jag hade ett litet beroende. Oftast spelade jag för mig själv, men ibland hände det att jag kopplade ihop mitt Gameboy och spelade Tetris mot en kompis och då dök helt oväntat Mario upp. För när man spelar mot varandra i Tetris, tar den ena spelaren på sig rollen som Mario och den andra, som hans bror Luigi. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på detta, så ni får helt enkelt tro mig, eller ännu bättre, spela Tetris på Gameboy mot en kompis och se själva.

3. A Link To The Past (SNES)

För två somrar sedan spelade jag åter igen världens bästa spel, alla kategorier. Detta är något jag har gjort regelbundet under mina år som gamer. Men det var först nu, som jag upptäckte att Mario figurerar även i detta spel. Hans nylle pryder en hel del tavlor i detta spel. Med tanke på att han, tillsammans med Peach och Yoshi, går att se porträtterade även i Ocarina Of Time, kan jag bara dra slutsatsen att Marios äventyr utspelar sig i en tid innan Links äventyr och att han  är något av en legend i Hyrule! Så måste det vara.

2. Piltowings 64 (N64)

Detta är det enda spel på listan som jag själv aldrig har spelat, men jag anser att Marios inhopp här är för bra för att ej uppmärksammas. Här har den lille röda mannen med mustach helt sonika spräng ditt sitt ansikte på Mount Rushmore. Detta finner jag väldigt punkigt gjort. Att Mario, som den italienare han är, har satt sitt ansikte bredvid några av de mest betydelsefulla personer i de Förenta Staternas historia är så förbannat störigt gjort. Mario visar här att han är minst lika viktig för USA och dess historia. I ärlighetens namn känns det hela, mer som något Wario skulle ha fått för sig att göra.

1. Punch Out (NES)

I det bästa spelet till NES, gör Mario kanske sitt mest kända inhopp. Här agerar han domare och han gör det med bravur. Inte under en endaste fight har jag kännt att han på något viss har dömt orättvist. Varje gång han dyker upp i ringen, känner jag en trygghet och vet att även om jag skulle förlora, ser han ändå på mig som en vinnare. Han vet att jag kan bättre och att jag kommer försöka igen och igen. Hela tiden med honom och Doc Louis vid min sida.

T.K.O för denna vecka

Som syster till en av skribenterna här på svampriket kan man tycka att jag borde känna till det mesta som händer i tv-spelsvärlden samt med ett brinnande intresse också följa allt som skrivs här på denna mycket tjusiga och välgjorda hemsida. Men ack så fel det kan vara. Jag tillhör den där klicken av människor som tror sig veta att tv-spel är ett fördummande intresse som bara leder till övervikt, ensamhet och hål i tänderna.  Detta då pga allt stillasittade och såklart all konsumtion av läsk och godis som sker i ensamhet i tonårsrum världen över.

För några år sedan kom det en revolution inom spelvärlden, – Nintendo Wii!  En variant av tv-spel som stimulerar både till rörelse och umgänge, MÅSTE PROVA, MÅSTE HA, MÅSTE KÖPA!

Överallt omkring mig inhandlas det i skrivandets stund diverse olika spel och konsoller. Diskussioner förs ivrigt runt omkring mig huruvida Nintendo eller Ps3 är bäst, eller vilket barnspel som är mest pedagogiskt.

Kan detta betyda att det är hos mig ”felet” ligger? Att jag helt enkelt saknar intresse och därmed förkastat dessa rektangulära lådor som tydligen har kommit för att stanna? Ja. det tror jag faktiskt.  Vidare har jag också insett att tv-spel inte alls behöver vara fördummande och orsaka diverse munproblem. I rätta händer och med föräldrar som övervakar kan tv-spel stimulera både kropp, hjärna och familjeliv. Hos barn likväl som hos vuxna.

Bara senaste året har det kommit flera av dessa typer av spel från diverse olika företag. Senast nu spelade jag ett dansspel på Kinect som inte var så tokigt.

Föreställer mig familjer och/eller vänner, som på fredagarna, istället för att tävla med grannar om vem som har mest ”fredagsmys” i skålar framför TV:n,  tävlar i dans istället!

Mitt nyårslöfte 2012 blir därmed att öppna ögonen, vidga mina vyer, läsa Svampriket och prova flera spel. Kanske någon gång lyssna på min brorsons podcastfavoriter Anders och Samson.

Troligen blir inte intresset större men kanske kan även jag få mer förståelse och kunskap om vad alla pratar om! Kanske kommer jag att diskutera med andra väl valda ”förståsigpåare” att spelandet faktiskt kan vara både lärorikt och faktiskt riktigt riktigt roligt!

”Heavy rain” ligger för övrigt och väntar på att bli spelat här hemma.….

Hmm, fortsättning följer,…kanske….!

Text av Sara Lundblad

Förutom att vara lillasyster till Ludde Lundblad, är Sara även en sjuhelvetes talangfull tandhygienist. Hennes besatthet för den mänskliga munhålan kan inte ibland bli lite väl överdriven. Skulle du möta henne i en mörk gränd, kan du räkna med att du måste gapa stort! Hennes mål i livet, förutom att göra hela Sveriges befolknings munnar till de renaste i världen, är att gifta sig och skaffa barn med Jocke Berg i Kent!

”Är spel konst?” måste vara den dummaste och mest irrelavanta frågan som lyckas dyka upp hela tiden. Tydligen räckte det inte med att Roger Ebert satte ner foten. Frågan ställs fortfarande, som om den har någon form av validitet alls. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå att spel aldrig har varit, är inte och kommer aldrig vara någon form konst överhuvudtaget. Låt oss gå igenom det här igen, en gång för alla:

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

KONST

INTE KONST

Jag hoppas vi kan lägga den här löjliga ”debatten” bakom oss nu.

Redan samma dag som jag fick hem mitt Kinect, fick jag en olustig känsla i kroppen. Det handlade inte om träningsvärk eller något annat fysikt, på grund av allt viftande och hoppande. Det var mer en känsla av att jag, när jag hade kul med mitt Kinect, på samma gång var elak mot en vän.

Jag tyckte helt sonika att Kinect levererade en bättre och roligare upplevlelse, när det kommer till casual och partyspelande än vad mitt Wii gjort på väldigt länge. Som den Nintendofanboy jag är, förstår du kanske varför jag kände mig så illa till mods. Nu hade den ”lilla vita”, som jag alltid hade försvarat i vått och torrt mot, mött sin överman. Nu när Kinect fanns, och faktiskt levererade och erbjöd något bättre än vad Wii förmådde, kunde jag inte längre säga ”köp ett Wii, vettja, det blir kul för hela familjen”, med gott samvete till alla de som rådfrågade mig om konsolköp till sin familj. Istället rådde jag dem nu att inhandla en 360 med ett Kinect.

Jag är den första att skriva under på att Wii som konsol är döende. Ingen tvekan om det. Visst är det två JRPG’s på väg till konsolen, som kanske kan dra ut på dödsrosslandet, men inte mycket mer. Självklart gör detta ont i mitt Nintendo-hjärta, men samtidigt känner jag en så otrolig glädje!

Faktiskt en enorm glädje!

För Nintendo har gjort något fantastiskt. De har bäddat sin egen dödsbädd och de har gjort det med de bästa av lakan och med de mjukaste av täcken.

De har gett oss The Legend Of Zelda -  Skyword Sword

Aldrig tidigare har väl en konsol dött ut på ett sådant snyggt och värdigt sätt. Med Skyword Sword visar Nintendo vilka det är som var först, störst och bäst när det kommer till rörelsebaserat spelande denna generation. Jag har aldrig spelat ett spel som utnyttjar sin rörelsekontroll till fullo som Skyword Sword gör. Jag har tidigare hyllat Child Of Eden till Kinect på samma premisser, men jämfört med Links senaste äventyr är det som att spela Metroid med en Power Glove!

Det känns underbart att Nintendo går ur denna konsolgeneration med flaggan i topp och även sätter en ny standard för rörelsebaserade spel i framtiden!

Nintendo 1 – Haters 0

De av er som följt Svampriket under året kanske kliar er lite i skalpen och undrar vart kategorin Årets Queer tagit vägen på en sajt så politiskt korrekt rosaskimrande som denna? Well, det blir ingen frakking kategori, det blir en helt egen enhörningskramande läderklädesbärande regnbåskskimrande schlagersjungande UFC-kollande rosabärande cherryromantiserande romdrickande litteraturkonsumerande filmfestivalsknatande fuldansande handhållande chaidrickande barnuppforstande fluffig genderbending-lista! Eller GotQY-011, om man så vill.

Plats 6: Demon Lord Ghirahim

När man började skriva in homosexuella karaktärer i populärkulturen någonstans i början av nittiotalet verkade man osäker på hur man skulle porträttera icke-heterosexuella. Resultatet blev att man gav karaktärerna de mest stereotypa homodrag man kunde komma på.
När författare började bli mer medvetna om att homosexuella ofta var mer än sin läggning började man istället sky de stereotypiska dragen som pesten, vilket ofta resulterade i ”hilarious” förväxlingsscenarion (även kallas OMFGVADDÅGAY?!). Det är därför nästan uppfriskande att se en karaktär som helt och håller skiter i vad som är PK och bara, som amerikanarna säger, goes for it. Vilket, i det här fallet, inkluderar att försöka slicka Link på halsen. Vad finns det inte att älska/relatera till?

Plats 5: Nedladdningsbart samkönssexande i The Old Republic

Sexualitet är inte medfött, det är nedladdningsbart, i alla fall om man får tro utvecklarna på The Old Republic. Ungefär samtidigt som Anders-diskussionerna om Dragon Age 2 gick varma utannonserade Bioware att The Old Republic bara skulle innehålla mixkönade förhållanden, eftersom det är canon inom Star Wars-universumet. Besvikna fans gjorde sig hörda på forumen och några månader senare lät Bioware meddela att de tänkt om och att samkönade parrelationer kommer att introduceras som ett nedladdningsbart material efter spelets release. Visst kan en sura över att det inte implementeras direkt i spelet (speciellt om man kommer behöva betala extra för det) men en bör också se det som att åtminstone Bioware håller på att gå rejält i rätt riktning.

Plats 4: Paneldebatt om spel på Pride

Inte bara har spelutvecklare börjat uppmärksamma queers som en konsumentgrupp, utan queerorganisationer har också börjat uppmärksamma spel som en typ av kultur dess anhängare uppskattar och som därför är värt att diskutera. Bi-winning!

Plats 3: EAs medverkan i It gets better-kampanjen

Okej, så egentligen pågick den här kampanjen i slutet av december 2010 men fuck it, låt oss köra efter en kinesisk kalender i just det här fallet. När EA för omväxlings skull gör något bra förtjänar de lite credd för det.

It gets better var en amerikansk kampanj som gick under december förra året och som var en motreaktion på det höga antalet självmord (och försök) bland icke-heterosexuella ungdomar. Olika människor från olika yrken, socioekonomiska bakgrunder och med varierande grad kändisskap ställde upp och talade om svårigheter under uppväxten, samt hur livet stegvis blev bättre. EA bestämde sig för att delta i kampanjen och skickade ut förfrågningar alla olika förgreningar av företaget. Resultatet är en rörande liten videosnutt som inte bara är inspirerande, utan som också visar på den variation av människor som arbetar inom spelindustrin. För att använda en mening som inte ofta används utan sarkasm: Jäkligt bra jobbat, EA!

Plats 2: Aveline

Jag kan inte sluta prata om vilken fantastsik karaktär Aveline är, både som kvinna och queer. Hon är så fruktansvärt mångdimensionell och komplicerad, icke-sexualiserad och välskriven att jag konstant förvånas av henne. Hon glider utan svårigheter mellan klassiskt manliga och kvinnliga attribut utan att det känns ansträngt. Aveline är inte en klassisk krigarkvinna, eller en pojkflicka; hon är en hel person. En karaktär som befriat sig från fack och som istället bara existerar som en individ, något som är få spelkaraktärer förunnat – oavsett kön.

Plats 1: Maddafakkin Bioware!

Bioware-författare går ut och står på sig om att Anders råstöter på male-hawke. De skriver in homosexuella kärleksrelationer inte bara för spelaren i Dragon Age 2, utan också som något som förekommer i världen överlag. De inkluderar (lite sent, men ändå) icke-heterosexuella relationer i Mass Effect 3 och Star Wars: The Old Republic. Representanter för spelhuset säger till haters att spel inte enbart är till för vita, heterosexuella män. Bioware tycks ha sett ett problem i sina egna led, lyssnat på sina fans och för att sedan säga ”Okej, vet ni vad, vi gör om och gör rätt”. En bragd få förunnad. Queers of the year; Bioware.

Nu har äntligen julkalender och årets bästa, mest intressanta och roligaste ”___ of the Year”-listor kommit och gott här på Svampriket. Nu tänker du kanske ”Nu måste väl de kreativa artisterna på Svampriket vara uttömda. Hur många nakenbilder, feministiska artiklar och märkliga skandaler kan man egentligen göra?”

Nej, vi har bara börjat och har jäkligt mycket mer på lager inför 2012, eller Svampens år som vi kallar det.

Det här är ingen artikel, det här är ingen krönika. Det här är ett manifest skrivet i eld och blod.

2011 drog vi i växeln och körde fullständigt om konkurrensen i spelbloggsfären. Inför 2012 har vi slipat, fixat och trimmat den här kärran till ett vrålåk. Nu ska vi inte bara bli störst, bäst och vackrast bland entusiasterna – vi ska bli störst, bäst och vackrast PUNKT.

Att skapa Svampriket är en krävande men belönande process. 2012 kommer vi dela belöningen och kraven med en sjätte artist. För att skydda de oskyldiga kommer dennes namn ännu inte avslöjas utan enbart hänvisas till som ”PROSPECT”.

Så slit av er alla kläder och håll i er för 2012 tar vi över!

/Anders Brunlöf, Tommy Håkansson, Ludde Lundblad, Malin Söderberg, Samson Wiklund & PROSPECT

Då har det blivit dags för det här årets sista månadsresumé. En månad som har varit en reltivit dålig månad, sett till antal spel att spela, men självklart finns det några spel där ute som nu ska få sin dom. Först ut denna månad att dela ut betyg är den lagom tjocka och genomkloka Ludde Lundblad, och han har följande att säga:

Grease Dance

Det skulle vara lätt att avfärda detta spel, som ännu ett spel i mängden som försöker rida på Harmonix våg, när det kommer till dansande som det nya partyspelandet. Men anstränger man sig lite, så finner man att Grease Dance faktiskt är riktigt underhållande. Det har en mysig visuell stil, där ensamblen från Grease har fått en härligt cartoonifiering. Visst är upplägget detsamma som i Dance Central-spelen, men personligen tycker jag att det kan vara roligare att svänga mina lurviga till lite rock n’ roll istället. Plus att spelet även har en karaokedel.

Cabela’s Survival – Shadows of Katmai

Jag hade oväntat skoj med Cabela’s Dangerous Hunts som släpptes tidigare i år. Det var ett fps i vildmarksmiljö som med fördel spelades med ett fräckt plastgevär. Så jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite småpepp när Shadows of Katmai landade i Svamprikets brevlåda. Det visade sig dock att den peppen var obefogad. Istället för ett fps, får du här en tredjepersonspangare. Inget fel med sådana, men försök att spela med ett plastgevär!!! I detta spel är jag verkligen inte kompis med kontrollen och det känns som om den inte ens vill försöka bli vän med mig. Gör om gör rätt.

Frogger 3D

Läs titeln en gång till. Frogger 3D! Så gör du det ännu en gång. Frogger 3D! För säkerhets skull gör du det en sista gång. Frogger 3D! Så där, nu har du fått en bra bild om vad detta spel är. Det är Frogger. Fast i 3D och i en upphottad,tuffare och modernare stil. Det känns lite hip hop(p) över hela upplägget. Ett upplägg som gameplaymässigt faktiskt roar än idag. Jag har kul med det här spelet och kan inte låta bli att tänka på detta, när jag ligger i soffan och spelar Frogger 3D.

Mario Kart 7

Vad kan jag säga. Det är fortfarande Mario Kart. Det är fortfarande förbannat kul! Men det är även så mycket mer än vad Mario Kart-serien har varit tidigare. Det känns som om Nintendo har atgit alla delar från alla tidigare spel i serein och anpassat så att det blir den ultimata partyracingupplevelsen någonsin! Tillsammans med Super Mario 3D Land är detta det roligaste jag har spelat på en bärbar konsol i år. Faktiskt ett av de roligaste spelen alla katagorier i år!

Nästa man till rakningen, och även den sista är Tommy ”jag är för cool för ID-kort” Håkansson, som förutom att ha spelat en himla massa Skyword Sword, även har testat lite annat smått och gott:

Professor Layton and the Spectre’s Call

Den gamla hederliga Layton-formulan börjar kännas lite uttjatad, och kanske är ett byte från DS till 3DS precis vad serien behöver. Men fram tills dess är Spectre’s Call ett verkligt kompetent inslag i serien, även om det just på grund av repriskänslan inte är ett av de starkaste. Det blir även en sänkning av omdömet eftersom den europeiska versionen saknar sidospelet London Life, vilket tvingar den som vill ha hela spelet att importera.

Doctor Lautrec and the Forgotten Knights

Jag förväntade mig inte mycket mer än en Layton-kopia, och även om det delvis var exakt vad jag fick så är Doctor Lautrec så mycket mer. Ironiskt nog är det lite för mycket mer, till den mån att det känns rörigt och ofokuserat. Men jag hoppas att det här blir en serie, och att man vågar skala av det lite. För själva grundkonceptet är det faktiskt inget fel på, och under sina bästa stunder är det faktiskt ett riktigt underhållande äventyr som faktiskt på sätt och vis sätter ribban för Laytons 3DS-debut — även om ribban inte läggs särskilt högt.

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Årets sista fullpottare går till Skyward Sword, som visar sig vara det mest nyskapande stationära Zelda-spelet sedan Majora’s Mask. Om du inte gillar rörelsekänsliga kontroller finns såklart en risk att du inte gillar Skyward Sword. Precis som att du kanske inte gillar Tetris om du inte gillar pusselspel. Men vi andra kan avnjuta ett av årets absolut bästa spel. Ett spel som trots stundtals tråkig design, oinspirerande karaktärer och oftast intetsägande musik ändå lyckas vara en så fantastisk upplevelse tack vare engagerande strider, geniala pussel och en gripande story.

Mario Kart 7

Egentligen måste man låta spelarna utvecklas några månader innan man kan ge ett nytt Mario Kart ett rättvist omdöme. Till exempel har man redan nu upptäckt en bugg som gör Wuhu Mountain Loop ospelbar online. Det tar tid att se hur balanserade karaktärer, banor och nya föremål är. Bandesignen är smart, med massor av genvägar som innebär att skicklighet och kunskap belönas mer än tidigare. På många sätt är det seriens bästa hittills, och det enda som håller tillbaka fullpottaren är tre saker: Buggen på Wuhu Mountain Loop, avsaknaden av en track editor och det faktum att onlinespelandet inte känns riktigt lika stabilt som det kan.

Det var allt för det här året. Gott nytt spelår önskar vi på Svampriket.

När Metal Gear Solid 4 var färdigtställt påbörjade Kojima Productions genast att arbeta med ett nytt spel . Under E3 2009 visade man stolt upp Metal Gear Rising, där vi fick se Raiden hugga och skära med en katana. Kojima hade lämnat projektet helt i händerna på Kojima Productions. Det var första gången som han lät dem bygga ett spel från grunden utan så gott som någon hjälp av sin mentor, och Kojima hoppades på att någon skulle stiga fram som en ledare. Efter en tids arbete var det dags för Kojima att granska arbetet, och se hur långt de kommit sedan vad som visades upp på E3. Vad han fick se var ett projekt helt i spillror. Spelet var helt splittrat, och man hade inte ens kommit på ett sätt att utföra grundkonceptet med skärandet. Till råga på allt hade man envisats med att på något sätt försöka pressa in smygande, utan att lyckas integrera det i spelets actionbetonade gameplay.

Sedan dess har Platinum Games (med visst samarbete med Kojima Productions) i stort sett börjat om med spelet från grunden, och använder sig nu mer av sin egen motor för att få 60 bilder i sekunden. Men vad hände med folket på Kojima Productions, som misslyckades fatalt med sitt första stora projekt utan Kojimas vägledning? Under en presskonferens sa Kojima att hans team inte kommer få eget ansvar för några fler stora projekt i framtiden. Man beslutade även att spela in en 25 minuter lång dokumentärfilm, där Kojima Productions anställda sätter sig framför en kamera för att bland annat med skamsna miner och nedslagna blickar förklara sitt misslyckande för hela spelvärlden. Även Kojima själv är med, och hans besvikelse lyser då och då igenom tydligt. Det är verkligen en intressant inblick, och något jag kan rekommendera alla spelintresserande att se.

”Operation Platinum” är ett projekt som går ut på att samla Platina-troféer till Playstation 3-spel. Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här.

Processens slutdatum närmar sig med stormsteg och för vissa av oss har vi passerat punkten för bråttom. Av operationens fyra deltagare har 2 redan gått i mål genom att passera 10 Platinas – ett stor grattis till Tobias Andersson och Markus Persson. Detta lämnar Jonas Söderström samt mig själv kvar. Jonas har hela sex platinas att plocka och inte ens han själv tror att det är möjligt under dessa korta dagar. Men hoppet lever, in i det sista och i alla fall jag hoppas att Jonas får blodad tand från en eventuell platina i Dark Souls.

För min egen del ser det lite ljusare ut, även om de senaste dagarnas spelande varit kantat med svårigheter, problem och rent jävelskap. Jag har i nuläget totalt sju platinas vilket innebär att jag har tre kvar att plocka. De tre som jag valt att sikta in mig på är Sly Cooper 2, God of War och God of War 2. I Sly Cooper 2 återstår det egentligen bara att spela ut spelet, eventuellt behöver jag gå tillbaka och plocka lite mynt för att kunna köpa de uppgraderingar som genererar troféer. I God of War återstår endast en renodlad speedrun då jag endast saknar den guldtrofé man får när man klarar spelet på under fem timmar (vem fan är Jason McDonald?).

Mitt Mount Everest av jävelskap är istället God of War 2. De svåra har jag egentligen redan tagit, den enda som återstår är en trofé som glitchat för mig. Två gånger. Jag har spelat spelet ett flertal gånger, två av dem på Playstation 3 men ingen av dessa gånger har trofen ”Boss Batch 3″ dingat in, trots att den är storyrelaterad och egentligen omöjligen att missa om man spelar ut spelet. Jag skulle därmed vädja till er som läser och bryr er om ni har någon erfarenhet av detta problem, och om det finns någon eventuell lösning på mitt problem.

Jag brukar ofta säga att jag är en person som presterar bäst under press och det stämmer ganska ofta. Men skepsisen har spridit sig och fått fäste i mig och när jag igår för andra gången blev snuvad på en avgörande trofé var mitt huvud tungt. Men jag har inte gett upp än, långt ifrån. Jag har bara lite blåmärken som jag måste få gnälla över.

Vi på Svampriket hoppas att ni hade en riktig mysig jul där ute i stugorna. Idag är det måndag, fast samtidigt också söndag så vi tänkte därmed bjuda på en något sen söndagslista, där vi minns tillbaka på spelrelaterade julklappar från vår barndom. Håll till godo!

En man med en piska

Året är 1988. En pojke vid namn Fredrik (han blir senare i livet mer känd som Ludde Lundblad) ska till att fira sin elfte julafton. Vid det här laget har han varit en stolt ägare av ett NES i lite över ett och ett halvt år. Han har haft många roliga stunder tillsammans med sin gråa låda, men han kunde aldrig ana vad som snart skulle hända. Snart skulle allt han trott sig veta om TVspel vändas upp och ner.

Klockan börjar närma sig 18:00 och som alltid vid denna tid på julaftonskvällen måste Fredriks pappa skynda sig iväg, så han hinner inhandla Aftonbladet innan affären stänger. Fredrik vet vid det här laget att detta innebär att det om en liten stund kommer vara någon som knackar på ytterdörren. En man med skägg.

10 minuter efter att Fredriks pappa lämnat huset hörs det en dunkande på dörren. Fredrik, med sin lillasyster, springer allt vad de har för att öppna. Där står han äntligen. Farbror Tomten i egen hög person. Julklapps utdelningen börjar, direkt efter att tomten fått sig ett glas whiskey, för att värma sin frusna kropp. Det delas ut skidor He-man gubbar och en och annan kalsong. Till sist får Fredrik ett paket med en väldigt välbekant form. Det är så där NES-rektangulärt. Fredrik sliter av omslagspappret och möts att något helt annat än vad han är van vid!

Istället för pixlar som försöker föreställa något möttes hans blick av det tuffaste spelfodralet han någonsin sett. Än idag anser han att fodralet till Castlevania är ett av de snyggaste!

Han rusade upp på sitt rum, kastade i kassetten och började spela. Där och då förändrades han syn på TVspel för alltid. Där och då förstod han att TVspel är mer en bara ett tidsfördriv. TVspel handlar om att uppleva saker. TVspel är kärlek!

Ludde Lundblad

Vad har jag köpt för jävla skitspel?!

Det här hände när en liten 10-årig pojke vid namn Tommy för första gången skulle köpa ett eget tv-spel för egna pengar. Julaftonen hade varit god mot honom, och skänkt åtskilliga sedlar av diverse valörer. Tommy visste redan var han ville spendera 100-lapparna på, då han nu spelat sig trött på Super Mario All-Stars. Han behövde ett nytt tv-spel! Pappa och mamma hade lovat att ett köp skulle bli av under mellandagarna. Och mycket riktigt, när pappan läste den lokala tidningen Ljusnan såg han att butiken Håkans Radio annonserade begagnade tv-spel för en billig slant. Tommy hade ingen aning om vad han ville ha för spel, eller vilka spel som var aktuella just då. Han läste inga speltidningar, och internet var inte att tala om. Men det innebar bara mer spänning.

Nästa dag bar det av mot Håkans Radio. Tommy knöt näven kring pengarna i jackfickan. De gick fram till disken, och mannen bakom den sa att vi kom i sista sekunden för det fanns bara tre spel kvar. Vilka spel det var framgår inte riktigt i den här berättelsen, då minnet är för suddigt. Men Tommy tyckte det ena spelet såg mer ointressant ut än det andra, och kände sig besviken. Tommy pappa, däremot, pekade på ett av spelen och sa att det där borde vi ta. Han kände nämligen igen det spelet eftersom man spelade det på hans jobb. Omslaget såg urtråkigt ut. Det var nästan bara text. Inga pistoler. Inga explosioner. Inga monster. Inga coola snubbar. Men Tommy litade på sin pappa, och lade med osäkerhet fram de lite knöliga sedlarna på disken.

På väg till farmor satt Tommy i bilen och stirrade i spelets instruktionsbok. Det var här det började likna något. Magiska föremål, monster, svärd och en historia om ondska som vill ta över världen. Ju mer Tommy bläddrade, desto mer försäkrad kände han sig i att valet av spel var ett bra sådant. Nu började det i stället bli oerhört frustrerande att behöva vara fast hos farmor i gud vet hur många timmar, innan han fick komma hem och spela. Under vistelsen hos farmor bläddrade han igenom instruktionsboken flera gånger. Alla dessa bilder, alla dessa föremål. Det här är inte likt något han tidigare spelat. Så var det äntligen dags att dra sig hemåt, och det pirrade i Tommys mage.

Väl hemma sprang han upp för trapporna och körde ner spelet i sitt Super Nintendo. Ascool titelskärm. Ascoolt att få välja namn. Han möttes sedan av text. Text och bruna bilder. Sedan började spelet. Trodde han. Mer text. En man gick ut. Mer text. Hittade ut. Mer text. Kunde inte hoppa. Kunde inte slåss. Det var mörkt. Det regnade. Mer text. Stoppades av vakter och… mer text. Kunde inte döda vakterna. Mer text, som hela tiden kom från ingenstans. Vakter som blockade alla utvägar. Mer text igen. Vid det här laget kände Tommy en knut i magen. Ögonen blev fuktiga. Hans pengar var borta för alltid, för det här? Gick omkring. Letade. Hittade en väg. Hittade ett hål. Hoppade ner. Hittade mannen från förr. Fick hans svärd. Äventyret började, och ingenting var sig någonsin likt igen.

Tommy Håkansson

Det är tanken som räknas..?

Mamma Birgitta hade aldrig satt sig in i sin sons intresse för spel. Faktum var att enda anledningen till att Anders fick en egen TV var så han skulle kunna spela sina ”blipp-blopp-spel” på sitt rum utan att störa henne. Och det vann ju alla på. Mamma Birgitta och pappa Hans fick lugn och ro, medan Anders glatt kunde spela vidare.

Men bortskämd, det skulle minsann inte deras förstfödda son bli. Skridskor för tusentals kronor, fotbollsskor, bandyklubbor och otaligt med skjuts till träningar av alla dess former erbjöds året runt, men spel, det fick han vid högst två tillfällen per år. Julafton var därmed en mycket spänd högtid för Anders, som på sitt rum hade ett Super Nintendo som skrek efter nya spel att visa upp. Just denna jul hade mamma Birgitta lyssnat lite extra på sin son, och köpt ett spel som hon var helt säker på att han skulle gilla. På omslaget kunde man nämligen se en stor häftig japansk robot, som spelaren skulle skjuta sönder. Och sånt gillade ju Anders, det var hon helt säker på.

Och det hade hon helt rätt i. När julklappspapperet slitits av kunde inte Anders bärga sig innan de kom hem från Farmor. Battle Clash såg alldeles för häftigt ut för att vänta på medan hans föräldrar tillsammans med resten av släkten tog en kopp kaffe till. Men tillslut kom han hem, sprang upp till sitt rum och körde igång spelet innan resten av familjen ens fått av sig sina skor.

Men något stämde inte. Hur mycket Anders än tryckte på sin SNES-kontroller så ville inte spelet starta. På skärmen stod det bara att man skulle skjuta mot skärmen för att starta, men hur mycket han än försökte så gick det inte. Det var först dagen efter som Anders tog en närmare titt på omslaget, som då förtäljde att det krävdes ett Super Scoope för att spela spelet. Anders hade inget Super Scoope. Och ett ett sådant tillbehör kostade på den tiden en mindre förmögenhet. Det enda Anders kunde göra, det var att titta på titelskärmen och en rullande demo av spelet (som såg minst lika lockande ut som spelets kartong). Sen fick han helt enkelt vänta på nästa november och hans nästkommande födelsedag. Då skulle han minsann önska sig ett Super Scoope. Då skulle han minsann spela.

Anders Brunlöf

Så uppfostrar man gamers

Det har hunnit bli vinter 1990 innan Pappa Kjell äntligen fick slänga fram det där enorma paketet till sina två småttingars stora förtjusning. Det var så enormt att den lilla flickan med rosa glasögonbågar fästade med snören i nacken nästan var tvungen att klättra över det för att få tag i en flik att riva bort. Lillebror satt och gnagde tandlöst men hjälpsamt på ett annat utav paketens hörn. När väl det rosa pappret slits av riktigt strålar Pappa Kjell av föräldranöjdhet, medan barnen dock står en aning handfallna.

”Äre för nå då pappa?” frågade flickan på hälsingemål.

”Mä, seru int dä du?” svarade Pappa Kjell och strök den röda mustaschen. När inga av hans barn tycktes koppla vad det var för fenomenalt de öppnat upp suckade han och förklarade ”Är ju ett Nintendo, de där!”

Lycka. Glädje. Pappa Kjell hade nämligen glömt att ingen av hans ungar kunde läsa och kartongen saknade bild. In kopplades spelet i den hjulburna tv:n med trälåda och in i maskinen sattes Mario, sedan Duck Hunt, The Haunted House, Lolo’s Quest 2 och Castlevania: Simons Quest.  Hela familjen satt tillsammans och spelade, med hälften av de andra julklapparna kvarglömda under granen.

Så uppfostrar man en gamer.

Malin Söderberg

Jul, jul strålande jul

I det idylliska lilla samhället Järlåsa utanför Uppsala låg snön tjock över marken. Lyckönskare gingo omkringo och sjöng likt änglakörer i utbyte mot ett gott glas saftglögg. Mormors nybakade kakor och saffransbullar fyllde huset av förväntan och redigt myspys. Lyktorna var tända utanför husen för att välkomna glada grannar in på något gott och stämningen var på topp.

Framåt skymning drogs släden fram och den ståtliga arbetshästen spändes framtill. Under tunga pläder av fårskinn med yvig ull värmde sig familjen medan man med sövande rytm skred fram över den månbelysta snön. Bjällror ringde, vinden ylade och alla var glada och fick precis allt de önskat sig i julklapp. maten var den godaste och ingen bråkade.

…skulle jag kunna skriva, men eftersom jag ogärnar ljuger i onödan skiter jag i det.

Jag har fått ett enda spel i julklapp som barn. Det var Final Fantasy VII. Minneskortet som försäljaren duktigt prackat på morsan visade sig vara korrupt (upptäcktes på annadagen efter 19 timmar streckspelande). God jävla jul, motherfuckers.

Samson Wiklund

Så har vi äntligen nått den slutgiltiga platsen på årets nedräkning om världens bästa spel 2011.

10. InFamous 2

Mina armbågar är på gränsen till blodiga. Så mycket har jag fått fightats för att få in InFamous 2 på den här listan. Detta beror givetvis till stor del på att ingen av mina kollegor här på Svampriket faktiskt har spelat spelet, men även jag håller helt och hållet med om att spelet har tydliga brister och knappast kan ses som det absolut bästa spelet i år. Men med på den här listan, det skulle det utan tvekan. Jag råkar nämligen gilla sandlådor. Och superhjältar. Och bra berättande. Och i InFamous 2 får jag en riktigt fin busgrogg av alla de tre.

Del två i sagan om Cole McGrath berättar mer med enklare medel och detta är något som jag faktiskt uppskattar även om jag in i det längsta hade svårt att avgöra om uppföljaren var bättre än föregångaren. Idag vet jag att det är bättre, idag ser jag spelet som en riktig sleeper-kandidat till årets spel.

9. L.A. Noire

Jag är en relativt lättstressad spelare, som vid press blir en aning artikulär. Den mening som oftast ekar mellan väggarna i mitt hem är ”Men DÖ! DÖ DÅ!”, men i LA Noire fann jag mig själv allt som oftast skrikande ”Men kör då DET ÄR GRÖNT!”. Även om Team Bondis deckarthriller med tiden blev en aning repetitiv måste man hylla ambitionerna som ligger bakom spelet. I en tid då allt ska ha multiplayer, zombielägen och enorma explosioner blir det en härlig avstickare då ett spel vågar vara påkostat lågmält.

8. Gears Of War 3

Med den tredje och avslutande (?) delen i Gears Of War-sagan gör Epic Games allting rätt. I de tidigare delarna har jag upplevt partier som rent ut sagt varit tråkiga, men absolut inte här. Det är full fart från första stund, ända tills eftertexterna börjar rulla. Som lök på laxen fick Epic Games mig att till och med bli tårögd och känna något för karaktärerna. Det har de försökt med tidigare, då med resultatet att jag har har hånskrattat istället. Gears Of War 3 är ett av det mest actionfyllda spelen i år och en otroligt värdig avslutning på sagan om Marcus Fenix!

7. Elder Scrolls V – Skyrim

Bethesda ger med Skyrim den bästa upplevelsen hittills från huset. Även luttrade fantasihatare ger vika för den rika och fantastiska världen. Som spelare får man intrycket att man bara besöker en värld – att den fortsätter gå sin gång medan man än på jobbet eller skolan. Så mycket bara händer. Enorma drakfighter, livsfarliga jättar och maktspel mellan klaner och raser. Tolkien bävar.

6. Dragon Age II

Dragon Age 2 är trots oerhört repetitiv bandesign och astrista slut ett sjuhelsikes kompetent rollspel där konsekvenserna av ens handlingar är märkbara så väl som varierade beroende på spelstil. Men skit i det nu. Låt oss istället prata om vad Dragon Age 2 GJORDE. Dragon Age 2 skapade en seriös debatt om homosexualitet i spel, som faktiskt ledde någonvart! Pro- och anti-gaysdebattörerna rasade fram och tillbaka över internet för att sedan sluta i ett massivt stöd för de som förespråkade möjligheten till samkönade relationer. För första gången på väldigt länge gick också tunga namn inom spelindustrin ut på forum och förklarade för alla anti-gays att de inte har någon äganderätt till spelkulturen. Det gjordes dessutom genuint och utan intresse för att plocka PR-poäng (i motsats till exempelvis Femshep-omröstningen). Vi vann på internet,helt enkelt, och det är värt en topplacering!

PS. Det är kul att spela också. DS.

5. Bastion

Årets upplaga av Summer of Arcade var inte en av de bästa upplagorna, men precis som alltid bjöds det på åtminstone ett av årets absolut bästa titlar. Med klassiskt actionrollspelande av den gamla skolan, undersköna pastellvärldar och årets bästa soundtrack tar Bastion en plats bland tidigare års klassiker som Braid, Shadow Complex och LIMBO. Årets indiepärla.

4. Super Mario 3D Land

Efter en alldeles för lång speltorka började det äntligen komma spel vi faktiskt vill spela till 3DS. Super Mario 3D Land överträffade inte bara förväntningarna på vad rörmokarens första helt nya bärbara äventyr i en 3D-värld kunde åstadkomma. Det överträffade enligt oss även förra årets utomordentligt underhållande Super Mario Galaxy 2. Och till skillnad från Super Mario Galaxy samt New Super Mario Bros. Wii, vågar jag förutspå att Super Mario 3D Land kommer tillbaka både 2D-fansen såväl som 3D-fansen. Det här är årets kanske största konsolsäljare, till konsolen som behövde det mest.

3. Batman: Arkham City

Det är inte helt lätt att skriva om sin relation till Batman, inte minst när Michael Gill gjorde det så braför bara någon dag sedan. Men det har nyligen gått upp för mig att det inte är Batman som person eller superhjälte som är orsaken till min kärlek, inte heller hans fantastiska galleri över superskurkar, eller hans bil. Det som gör berättelserna om Batman så bra är platsen där allt utspelar sig. Gotham City är, korrekt berättad, en stad så körd i botten att den tvingar fram det allra värsta ur invånarna. Batman hade inte varit den superhjälte han är om han inte tvingades till det. Så idag skulle jag vilja rikta ett rätt osynligt men ändå öppenhjärtigt tack till alla serieskapare bakom den mörke riddaren, Gotham City är, även instängd inom murarna för Arkham City, en spektakulär åktur som både roar och berör.

2. The Legend of Zelda: Skyward Sword

Även om jag inte är ett stort fan av presentationen (orkestrerade toner till trots) och jag gärna hade sett ännu större förändringar i formulan, så går det inte att förneka att The Legend of Zelda: Skyward Sword är det mest nyskapande Zelda-spelet sedan Majora’s Mask. Och när man sedan tar templens problemlösning i beräkning kan Skyward Sword mycket väl ha seriens bästa bandesign någonsin. Medan Twilight Princess mest var en repris av pussel vi löst i de tidigare spelen, bjuder Skyward Sword på massor av nytt. Ny problemlösning med helt nya föremål, som inte bara förlitar sig på motion plus-kontrollen. Lägg sedan till de mest engagerande striderna vi haft med Link, och Skyward Sword är då — trots sina brister i presentationen — ett av årets absolut bästa spel.

1. Portal 2

Det finns få spel som träffat så rätt i mitt hjärta som Portal. Det var ett anspråkslöst experiment där Valve lät studentteamet bakom Narbacular Drop få lite gratisskjuts med den orangea lådan – men ack så charmigt experimentet blev!

GLaDOS visade sig vara mer än bara en lustig berättare och blommade ut till vad vad jag är beredd att kalla den mest välskrivna karaktären i ett spel någonsin. Utöver berätteriet var plattformspusslandet i förstaperson så utsökt konstruerat att det måste ha speltestats till döds för att slipas till den otroligt höga nivå som levererades.

Man kan, utan att blinka, säga att jag hade höga förhoppningar på Portal 2.

De båda kampanjerna (Chells samt P-body och Atlas) är mycket längre än vad hela det första spelet var, men Valve har lyckats utveckla berättelsen och världen så mycket att det aldrig känns för långt eller segt någonstans. Bakom varje hörn väntar en ny häftig sak att testa och humorn ligger i topp hela vägen igenom. Jag har skrattat högt för mig själv flera gånger åt alla galna upptåg Aparture haft för sig. Man lyckas också blanda alla skämt med en smula allvar och vissa scener rörde mig nästan till tårar.

Jag hade höga förväntningar på Portal 2 – kanske orättvist höga, men Valve överträffar mina vildaste fantasier. Portal 2 är bland det bästa jag spelat på 20 år.

Anders och Samson firar jul ihop med Samus Aran och levererar en jättebomb till julklapp i form av ett superavsnitt med hela fyra spel i Metroidserien. Vi avhandlar samtliga tvådimensionella äventyr med vår favoritdam. God Jul!

Länkar

• AM2R
• Shinesparkers – Harmony of a Hunter

Musik

• Metroid Metal – Prime Theme
• Sam Dillard – The Crimson Depths

Special – Metroid

Det är förmodligen få som skulle mena att Nintendo inte dominerat den här generationen ur ett kommersiellt perspektiv. Nintendo DS har blivit deras mest framgångsrika bärbara konsol någonsin, medan Wii samtidigt blivit deras mest framgångsrika stationära konsol någonsin. Det har varit en totalvändning efter det relativa misslyckandet som var Gamecube, efter att Nintendos stationära konsoler sålt sämre och sämre för varje generation som passerat. Men den andra halvan av 00-talet tillhörde utan tvekan Nintendo, och det verkade som att ingenting kunde stoppa framgångarna. Men som vi sett tidigare kan nonchalans få vem som helst att falla från tronen.

3DS hypades upp enormt när den första visade. ”Det funkar! Det funkar verkligen!” Skepsisen var gles bland journalisterna som närvarade det årets E3. Nintendo verkade göra allt rätt. Originell hårdvara som spann vidare på DS:ens framgångar. En rimlig prislapp. Löften om starkt tredjepartsstöd som skulle täcka både hardcore och casual. Så släpptes konsolen, och de nya spelen var ingenstans att hitta. Visst fanns det massvis av titlar som skulle släppas i framtiden, men förutom spel som PilotWings Resort fanns inget här och nu.

Nintendo hade som i ett klassiskt fall av arrogans trott att hårdvaran på egen hand skulle sälja konsolen, och man släppte den därför innan spelen eller ens konsolens funktioner var klara. Försäljningen var minst sagt ljummen, och oftast sålde till och med DS Lite bättre än 3DS. Efter att Nintendo totaldominerat den bärbara marknaden stod de nu inför sitt första misslyckande. Efter några månader försökte de rädda situationen, och sänkte priset på konsolen. Nu säljer 3DS fantastiskt bra tack vare den låga prislappen och det faktum att spelen har börjat trilla in. Men det var en period under 2011 då Nintendo fick bevisat för sig att inte ens de har råd att vara nonchalanta den bärbara marknaden.

Bubblare:

• Duke Nukem Forever - Ett tag var Duke Nukem Forever så pass otroligt att det var ett skämt. Nu när det släppts har det gått steget vidare och blivit en punchline i sig. ”Det var en tysk, en rysk och en Bellman som gick in på en bar. Tysken ville ha öl, ryssen vodka. Duke Nukem Forever!”
• 18-års spel till Kinect - När Rise Of Nightmares släpptes i år fick vi en indikation på att Kinect inte enbart riktar sig till casualspelande barnfamiljer.

Spelvärlden har en hel del skandaler per år (vet ni hur mycket det DEJTAS inom spelsverige? Åhåjojomän!) och 2011 års vinnare var faktiskt inte glasklar. Men med oerhört taskig inställning och dålig PR-medvetenhet vinner ändå MSi för sin insatts i att försöak göra spelsverige lite mer amerikanskt tacky.

Ni är förmodligen redan bekanta med hur företaget annonserade efter kompetenta killar och sexiga tjejer, för att sedan bryta både mot Dreamhacks och Facebooks förhållningsregler med att utse en skönhetstävling på sin FB-sida, efter att de tvingats plocka ned annonsen.

Det som är utmärkande med MSi-debatten är den hord av media- och ickemediagamers som slöt upp och på skarpen sa till företaget att sådant här vill vi inte ha på våra spelmässor. Naturligtvis fanns det den vanliga uppslutningen av missnöjt brölande från folk som kände sig bestulna på chansen att se lite hud, men för omväxling skull var de knappt i majoritet. Och VI VANN. Bra jobbat, spelsverige! Bra jobbat!

Bubblare:

PSN-Hacket: För var dag som går blir det  uppenbart hur sårbara vi alla är. Sony kan inte rå för att de blev hackade, men bör fortfarande känna av kängan de fick efter hur dåligt de skötte informationen till oss konsumenter under de första dagarna.

Vad som är årets snyggaste spel är aldrig en lätt en uppgift att utse, en del väljer att gå efter teknisk briljans, snygga shaders och annat krafs. På Svampriket tycker vi det är sanslöst tråkigt. Som att ge den snabbaste bilen högsta betyg för komfort ungefär. Nej Snygghet för oss är en kombination av välanvänd teknik, art direction och elegans. Därför är spel som Resistance, Gears of War och andra grafiska muskelverk rätt lätta att stryka från nomineringslistan. Hos oss krävs det mer.

Bastion

Supergiant Games tar hem bucklan i år för sin otroliga charm och sin sanslösa detaljnivå. Det sägs att konceptet med den svävande staden tog fram för att de ville ha isometrisk vy men också se himlen. Det bindgalna receptet ledde till 2011 snyggaste spel, alla kategorier. Om vi ska bryta ner det i fraktioner ser vi först och främst en mjuk och len animation på alla figurer och bakgrunder. Färgvalet sedan osar myspys och för tankarna till Fylke när det är som allra trevligast. Karaktärsdesignen är enkel och tydlig, men med omvälvande djup. Se bara på Zulfs prydliga mörka hår i bjär kontrast mot pojkens rufsiga ljusa. Allt för att förtydliga de kulturella skillnaderna mellan Ura och Caldeonia. Fiendedesignen följer en liknande stig.

Världen som byggs upp under dina fötter bidrar också det till den sköna helheten. Mjuka fina animationer som skapar en rigid men också lätt känsla. Att världen i sig också är fullproppad med gammalt gods, krukor, tyger och annat krimskrams får det verkligen att pirra i oss som spenderat veckor med att förlora oss i charmiga fantasyböcker med lummiga beskrivningar av värdshus med täljda ölkrus och skattkistor av tyger, guld och juveler.

Bastion är en pärla som får gammalt hederligt hantverk att kännas modernt och 2011 utan nostalgikänslor kring tvådimensionell grafik.

Se själva!

Kinect har fyllt 1 år och är enligt min mening den just nu bästa rörelsekontrollen på marknaden. Wiimoten har blivit omsprungen med råge och i ärlighetens namn har väl aldrig Playstation Move ens varit med i matchen.

Child Of Eden är den vackraste spelupplevelsen jag haft i år och det är utan tvekan det bästa rörelsespelet i år. Förutom att det erbjuder en kontroll som verkligen fungerar, ger det dig en upplevelse utöver det vanliga buttonmashandet på en handkontroll. Child Of Eden är ett spel både för kropp och själ!

Bubblare:

• Rise Of Nightmares – Ett Kinectspel som försöker vara vuxet, men som snubblar på mållinjen.
• Dance Central 2 – Än en gång bevisade Harmonix att de har koll på kontrollen!
• TLOZ Skyword Sword – Med det senaste Zelda-äventyret visar Nintendo verkligen vad man kan använda en Wiimote till.

Catherine är ett smalt spel för en smal publik. Det är ett spel som utger sig för att skildra ett vuxet ämne som sällan tacklas inom vårt interaktiva medium. Här finner vi uppenbar symbolik under varje sten vi vänder på, i ett försök att övertala spelaren om hur djupt och genomtänkt allt det här är. Men mitt i allt otrohetsdjup sitter den otroligt infantile protagonisten Vincent Brooks och förstör berättelsens alla vuxenpretentioner. Misstaget man gör med Catherine är att försöka skriva en seriös berättelse om ett verklighetsförankrat ämne, kring karaktärer vars handlingar är helt ogrundade i någon form av verklighet. Spelets fans kommer såklart förneka allt det här, och förklara hur originell symboliken är och hur det är för långt utanför ramarna för att jag ska kunna förstå. Visst.

För att sammanfatta det kort: Catherines anda känns ibland som den japanska spelmotsvarigheten till Tarsem Singhs ”The Cell”, där just det japanska räddar det från att helt sakna humor och självdistans. Och om jag inte lyckas förmedla hipsteratmosfären i Catherine råder jag er att läsa den här texten, skriven av Svamprikets vän Aldo (som för övrigt inte direkt delar mina åsikter).

The Binding of Isaac

Isaac lever med sin mor i ett hus på en kulle. Han spenderar sina dagar med att rita och leka med sina leksaker medan hans mor ser på kristna tv-kanaler. En dag hör modern en röst från ovan som förklarar att synden har korrumperat hennes son och att han måste renas. Som den gudfruktiga kvinna hon är lyder hon och tar ifrån Isaac hans leksaker, tv-spel och till och med hans kläder.

Rösten deklarerar då för modern att Isaac måste avskärmas från omvärlden. Lydigt låser hon in sin son på hans rum.

Rösten hörs en tredje gång. Isaacs moder får höra att hon varit en god kristen, men att hennes övertygelse nu ska sättas på prov – Isaac måste offras. Hon går med beslutsamma steg in i köket och kommer ut med en stor kniv i handen och siktet på den lille pojkens rum. Genom en springa ser han sin vettvilliga mor närma sig. I panik finner han en lönndörr som han snabbt flyr ut genom.

Så inleds årets indiespel.

The Binding of Isaac är ett Rouge-like actionrollspel i 2D-vy, utvecklat av Edmund McMillan, känd bland annat från Team Meat, och Florian Himsl. Spelmässigt kan det liknas vid tempel från The Legend of Zelda till NES. Spelet delas upp i våningar där antal rum, deras sammanfogning och innehåll slumpas för varje spelomgång. Inga fiender återföds när de väl bekämpats vilket tvingar spelaren att hushålla med de power-ups som ges. Varje våning avslutas med en boss.

Om vartannat ges vi också ögonblicksbilder ur Isaacs liv om att inte vara god nog för sin mor eller hur de jämnåriga trakasserar honom. Bilderna ses genom hemska mardrömmar som den nakne pojken bevittnar för sitt inre genom bittra tårar av salt och svek.

Att spela The Binding of Isaac kan påminna om att ha vätskebrist en het sommarmorgon när inte en endaste droppe hägrar i framtiden. Trots det, eller kanske tack vare det, är det njutning att plåga sig. Det är en späkning utan gudfruktan och en resa som genom Goyas mörkaste dukar. Allt jag vill är att den lilla Isaac ska bli fri. Jag vill ropa att det blir bättre – att allt till slut ska bli bra, men jag litar knappt själv på mina ord.
Jag törs inte sluta spela. Startar om. Igen och igen och igen. Det måste bli rätt. Isaac förtjänar ett lyckligt slut.

Jag kan inte svika honom.

Inte jag också.

Bubblare

Bastion, Supergiant Games debut blev ett härligt dopp i ett bollbad av undersköna världar, gnistrande musik och supersnygga berättarröster.

Vår vinnare är, utan den minsta fundering;

Tanukidräkten

Hur kan något annat än tanukidräkten vinna årets outfit? Inte nog med att en av Marios mest ikoniska powerups gör comeback i ett nytt spel efter över 20 års väntan. Dräkten lyckades även få PETA att protestera mot Marios virtuella pälsbärande, vilket å andra sidan inte är mycket till prestation. Men Marios rumpa var inte det enda som Nintendo satte dit tanukisvansar på. Den här gången fick även Bowser, Toads, goombas, bullet Bills och till och med thwomps randiga svansar. Det var som att Nintendo hittade hundra lådor tanukisvansar som beställdes i början av 90-talet, men hade glömts bort i någon lagerlokal. Till och med go-karts fick svansar!

Men i slutändan är det årets outfit för att den lyckas få en medelålders, tjock liten italiensk rörmokare se så urbota gullig ut att jag nästan blir en furry. Jag är ledsen, PETA. Men det kan inte hjälpas.

Det är dan, före dan, före dan, före dan, före dan, före dopparedagen. Det är också söndag. Och det är därmed dags för den näst sista delen i vår lista över årets tio bästa spel. Vilket som var allra bäst läser du om på självaste julafton.

Håll till godo!

4. Super Mario 3D Land

Efter en alldeles för lång speltorka började det äntligen komma spel vi faktiskt vill spela till 3DS. Super Mario 3D Land överträffade inte bara förväntningarna på vad rörmokarens första helt nya bärbara äventyr i en 3D-värld kunde åstadkomma. Det överträffade enligt oss även förra årets utomordentligt underhållande Super Mario Galaxy 2. Och till skillnad från Super Mario Galaxy samt New Super Mario Bros. Wii, vågar jag förutspå att Super Mario 3D Land kommer tillbaka både 2D-fansen såväl som 3D-fansen. Det här är årets kanske största konsolsäljare, till konsolen som behövde det mest.

Tommy Håkansson

3. Batman: Arkham City

Det är inte helt lätt att skriva om sin relation till Batman, inte minst när Michael Gill gjorde det så bra för bara någon dag sedan. Men det har nyligen gått upp för mig att det inte är Batman som person eller superhjälte som är orsaken till min kärlek, inte heller hans fantastiska galleri över superskurkar, eller hans bil. Det som gör berättelserna om Batman så bra är platsen där allt utspelar sig. Gotham City är, korrekt berättad, en stad så körd i botten att den tvingar fram det allra värsta ur invånarna. Batman hade inte varit den superhjälte han är om han inte tvingades till det. Så idag skulle jag vilja rikta ett rätt osynligt men ändå öppenhjärtigt tack till alla serieskapare bakom den mörke riddaren, Gotham City är, även instängd inom murarna för Arkham City, en spektakulär åktur som både roar och berör.

Anders Brunlöf

2. The Legend of Zelda: Skyward Sword

Även om jag inte är ett stort fan av presentationen (orkestrerade toner till trots) och jag gärna hade sett ännu större förändringar i formulan, så går det inte att förneka att The Legend of Zelda: Skyward Sword är det mest nyskapande Zelda-spelet sedan Majora’s Mask. Och när man sedan tar templens problemlösning i beräkning kan Skyward Sword mycket väl ha seriens bästa bandesign någonsin. Medan Twilight Princess mest var en repris av pussel vi löst i de tidigare spelen, bjuder Skyward Sword på massor av nytt. Ny problemlösning med helt nya föremål, som inte bara förlitar sig på motion plus-kontrollen. Lägg sedan till de mest engagerande striderna vi haft med Link, och Skyward Sword är då — trots sina brister i presentationen — ett av årets absolut bästa spel.

Tommy Håkansson

Då var nästan hela listan över Svamprikets favoriter 2011 avklarad. Men som ni säkert märkt fattas den absoluta topplaceringen, och det finns en hel del potentiella höjdare att välja mellan. I slutet av nästa vecka kommer vi avslöja vilket spel vi tyckte var absolut bäst det här året, och vi kommer göra det med kärlek och ambition. Så tills dess önskar vi er en riktigt god jul!

Hype är lika viktigt som farligt. Rockstars supereffektiva marknadsföring, som gjorde Red Dead Redemption en angelägenhet för gemene man, fungerade också när det kom till LA Noire. Spelet var under utveckling i närmare fem år men när ett releasedatum var satt drog också hela hype-maskinen igång på högvarv och berättade om ett spel som skulle spränga in nya vägar för branschen.

Hur tycker ni att det gick? Riktar man frågan direkt till mig vill jag direkt inta försvarsställning och påpeka att LA Noire faktiskt var en upplevelse olikt alla andra under året. De idéer man använde sig av, och den teknik man nyttjade, var fläckvis något vi aldrig sett förut och med det bra för branschen som stort. Problemet är att det krävs mer från spel med AAA-hype bakom sig. Under vår nu rekordlånga konsolgeneration har ribban höjts om och om igen. Det finns inte längre utrymme för blunders, halvt igenomtänkta designbeslut eller en krystad handling. Vi kräver mer, eftersom andra kan göra det så bra.

LA Noire tilldelas denna kategori för att det i ett paralellt universum kunnat bli en lika viktig och betydande titel som Bioshock eller Mass effect. Med facit i hand blev det tyvärr inte så. Spelet var fortfarande bra, men hade ett för spretigt helhetsintryck med några för djupa dalar. I en annan tid, med andra chefer, via en annan utgivare hade kanske spelet haft en chans att bli en modern klassiker. Istället har nu Team Bondi styckats upp och konkursförklarats. Frågar vi dem så får vi nog höra att en hel del potential rann ner genom avloppet under de fem åren spelet utvecklades.

Bubblare:

• Dead Space 2: Fool me once och jag skiter på mig. Lura mig igen och det kommer på sin höjd en fjärt.
• X-men Destiny: I en tid där superhjältar börjat hitta till den nivå de bör ligga på bör man kunna göra något bra med alla X-men. Inte den här gången.

Att skapa karaktärer som enligt rådande ideal anses vara sexiga är inte i grunden dåligt, bara trist eftersom det oftast är samma mall som används. Översexualisering är dock oftast inte något som har en positiv inverkan på en upplevelse, i alla fall för de av oss som lärt oss att googla med vuxenfiltret av. Översexualisering i spel är absolut ingen bra grej när det är våra mammor som utsätts för det.

Vi tar det där igen: våra mammor.

Därmed går årets översexualisering oavkortat till Dragon Age 2. För av vilken anledning, Bioware, har karaktären som ska föreställa ens MAMMA en BH-storlek som skulle få vilken underklädsspecialist som helst att säga ”Tyvärr, vi gör bara kupor upp i E”. Det samma gäller förövrigt karaktären som ska föreställa ens lillasyster.

Inte okej, Bioware. Inte okej.

Bubblare:

Den här konceptskissen från The Witcher, som inte hade något med The Witcher 2 att göra men som användes i alla headers på hela vida internet trost att den inte ens kom från spelseriens andra del.

Vi fick ett mail från lyssnaren Robin.

Fyllde nyss år och fick en väldigt trevlig överraskning av min fru. Hon hade i smyg bakat en sån här härligt nördig extralivssvamp från Mario åt mig. Hon är inte alls intresserad av tvspel själv, men hon vet tydligen att jag är det. Tänkte jag skulle dela med mig av den bilden till er retroveteraner!

Vi säger: She’s a keeper!

Tänkte bara skicka över en färsk bild på pepparkaksbaket hemma hos mig.
Jag är riktigt nöjd.

Det ska du verkligen vara!

I årets näst sista avsnitt beger vi oss ner under jord för att köra, hoppa och skjuta oss fram i en av de bästa bilar vi någonsin kontrollerat. Blaster Master till NES får sig en ordentlig genomgång, Samson berättar om revansch och sagostunden fortsätter i riktning mot Burmecia.

Musik

• Minibosses – Mike Tyson’s Punch Out!

Det är mycket som inte är okej

När Portal 2 var i ropet under våren hörde jag då och då någon säga att spelet är för kort. Att det bara var lite längre än första Portal, trots att det är ett fullprisspel. Det fick alltid min hjärna att frysa till i två sekunder. Inte nog med att enspelarläget i Portal 2 är betydligt längre än föregångaren, och skulle kunna bära upplevelsen på egen hand. Kritikerna verkar även helt glömt bort co-opläget, som i stort sett fördubblar innehållet, och faktiskt innehåller 45 minuter underhållande monologer med GLaDOS där hon hela tiden försöker vända robotarna mot varandra. Att så många inte verkar ha upplevt samarbetsläget i Portal 2 är en tragedi, då de två robotarna Atlas och P-Body genomgår många av spelets absolut bästa pussel. Många jag har pratat med tycker till och med att co-opkampanjen är bättre än enspelarkampanjen, och jag håller med om att det finns ett argument som kan föras väl för det.

Visst har det funnits bra co-oplägen i år, som till exempel Gears of War 3 och Uncharted 3. Men ingen har egentligen haft ett spelläge där du är så ständigt beroende av din partner. I Portal 2 är du och din kamrat tvungna att axla lika stort ansvar, och kommunikation med rätt timing är nyckeln till framgång. Här höjs även insatserna, då era hjärnor dessutom måste kunna tänka med hela fyra portaler. Det bäddar för ännu klurigare pussel, och därför är det inte att rekommendera att tackla co-op innan åtminstone en av er klarat enspelarläget. Lägg sedan till det faktum att PS3-ägare kan spela tillsammans med PC-ägare, och du har plötsligt årets överlägset bästa co-op.

Nolan North är bland de hårdast arbetande röstskådisarna i branschen. Hans talanger går fran allvar till skratt, gråt till glädje. Med en sådan bred repertoar är det inte konstigt att han hörs i vart och varannat spel.

De nominerade är:

• Desmond Miles, Assassin’s Creed Revelations
• Nathan Drake, Uncharted 3: Drake’s Deception
• The Penguin / Black mask / Inmates, Batman: Arkham City
• Additional Voices, Rage
• Additional Voices, Spider-Man: Edge of Time
• Cyclops / Adrian Luca’s Dad /Additional Voices, X-Men: Destiny
• Major Reynolds / Additional Voices, Transformers: Dark of the Moon
• Captain K’nuckles / Father / Mojo Jojo, Cartoon Network: Punch Time Explosion
• Space Core / Fact Core / Adventure Core / Defect Turrets, Portal 2
• Gorman, SOCOM 4: U.S. Navy SEALs
• Deadpool, Marvel vs. Capcom 3: Fate of Two Worlds

Och vinnaren är:

The Penguin, Batman: Arkham City

Norths fräsiga tolkning av Oswald Chesterfield Cobblepot III eller Pingvinen som de flesta känner honom är träffsäker och unik. Att spela en Batmanskurk är ett hedersuppdrag i Hollywood och att axla en roll som tidigare gjorts fantastisk av äldre kollegor måste vara en uppgift man tar sig an med skräckblandad förtjusning (fråga bara Heath Ledger).

North lyckas med konststycket att göra Cobblepot farlig. En tvärhand hög liten tjockis är inte särskilt skräckinjagande, men den ovanligt välhärmade Cockneydialekten blandat med en sargad väsande heshet säljer konceptet med bravur.

Det är först när jag verkligen behöver den som känslan sparkar sig in. Min hörsel försvinner, min syn centreras. Munnen är säkerligen på vid gavel. Det enda jag fokuserar på är motståndaren som precis passerade. Jag följer hans spår, inväntar hans misstag. Jag har aldrig kört så bra som jag gör nu. Växlingen sitter som om den var scriptad, det djupa mönsterspåret i däcken tuggar effektivt ner leran längst den smala skogsvägen. Jag tuggar fradga, mitt hjärta bultar. Jag vet redan att jag kommer komma tillbaka och vinna. Jag är ostoppbar.

Belöningssystem är i de flesta av dagens spel minst lika viktig som en smart kontrolluppsättning eller slipad grafik. Man förväntas få något för de timmar man ödslar på spelen, det är en känsla av framgång och framsteg. Men utan att använda mig av en catchfrase som redan nu känns överanvänd så är det inte bara när jag kommit i mål som jag vill bli belönad. Om vägen till mål är tråkig, enkelspårig eller fördummande ser jag sällan anledning till att fortsätta, hur mycket guldet än glimmar vid mållinjen.

I DiRT 3 blir jag visserligen belönad om och om igen, men det är knappast där behållningen ligger för mig. De moment som etsat sig kvar är de knivskarpa kurvtagningarna där hundratals beslut fattas under loppet av några sekunder. De gånger man väljer att bromsa in lite för sent, för att sedan hålla andan och möta sitt öde. I DiRT 3 dansade jag lina och jag gjorde det bra.

För den ringrostiga rallyföraren förvandlades under några intensiva veckor till rallykung tillsammans med DiRT 3. Det gick fort fram, både längst banorna och genom karriärsläget som stort. Och själv gick jag också lite för fort vidare. Fler spel fanns att spelas och DiRT 3 placerades i högen för genomspelat, som hur mycket jag än kämpar aldrig tycks växa ikapp högen med spel jag ska spela. Och det är på ren svenska förbannat synd, för inget spel under 2011 har pumpat mitt hjärta så hårt.

Bubblare:

Uncharted 3: Drake’s Deception: Drake är i sitt tredje äventyr minst lika duktig på att skapa hetta kring sina öron.
Call of Duty: Modern Warfare 3: Det må vara förutsägbart och överstyrt, men vi skulle ljuga om vi kallade upplevelsen för något annat än svindlande.
Motorstorm: Apocalypse: Det är ganska givet att adrenalinet pumpar då man tävlingskör byggys mot lastbilar, medan en stad faller samman runt om dig samtidigt.

TV-spelsvärlden är inte känd för sin förkärlek till praktisk design. Ofta går form före funktion, speciellt när det kommer till klädesplagg i hårda material avsedda till att skydda kroppen från diverse otrevligheter. Speciellt om sagda plagg sedan ska sitta på en kvinnokropp. Men det är inte bara kläddesign som kan tyckas en aning osmidig. Allt från vapen och fordon till husplanering kan falla offer för någons stilmedvetna tilltag och resultatet blir något så ofattbart opraktiskt att en samlad kår av fysiker och hantverkare ryser av obehag.

Årets minst funktionsdugliga utrustning IRL går till Enoch, huvudpersonen från El Shaddai: Accention of the metatron (som f.ö, också skulle vunnits årets pris för mest överambitiösa titel, om vi haft en sådan kategori).

Enochs rustning har fler hål än Sveriedemokraternas logik och dessutom någon form av axeldeokration som skymmer sikten åt sidorna. Den saknar helt underdel och är dessutom fullkomligt öppen i ryggen. Jag är ingen mästare i tornerspel, så jag kan bara ge en lekmans gissning, men en rustning som är öppen i ryggen verkar en aning… dumt. Till skillnad från många kvinnor i Enochs position har han åtminstone lyckats få på sig ett par jeans vilket är ett relativt slitstarkt tyg men som inte är direkt känt för att parera svärdshugg med någon större finess. Nu skulle någon kunna argumentera att Enochs rustning visst är funktionsdulig eftersom den är välsignad av Gud, men då tycks den personen glömma att den här kategorin avser tv-spelsutrustning i verkligheten, och här i vår värld har guds välsignelse, liksom jeans, historiskt inte kunnat parera svärd.

Bubblare:

Trafikanterna i LA Noire: Ingen står så länge vid grönt ljus och får behålla körkortet.

När jag först hörde om Doctor Lautrec and the Forgotten Knights för ett par månader sedan var min första tanke – precis som så många andras – att det handlar om en ren och skär Professor Layton-kopia.  Även om det stämmer ur vissa aspekter, så försöker Doctor Lautrec vara mycket mer än bara Layton Light. Om Professor Layton är en lågmäld mysfarbror med rötterna i Sherlock Holmes, är Doctor Lautrec snarare en osympatisk surgubbe som lutar åt Indiana Jones. Professor Layton är dessutom inte Doctor Lautrecs enda inspirationskälla, då spelet även lånar mer eller mindre från till exempel Pokémon, Metal Gear, Zelda och Dan Brown. Det blir ibland lika splittrat som det låter, och ”splittrat” är precis det ord jag skulle använda för att beskriva Doctor Lautrec. Den här spelmässiga schizofrenin symboliseras väl i spelets oförmåga att vara visuellt konsekvent, och presentationen pendlar konstant mellan tre olika stilar. Det gör att jag saknar en sammanhängande helhet, både i gameplay och grafik.

Till och med hatten är likadan som Laytons!

Från början var det meningen att det här skulle bli ett slags versusinlägg, där de två gentlemännen Layton och Lautrec slåss om tronen. Jag skulle beta av parti efter parti för att se vem som kom ut som segrare. Men eftersom Doctor Lautrec har så många fler inslag utöver dem som efterliknar Professor Layton, skulle det varken bli rättvist eller representativt. I stället blir det en mer konventionell text om två spel, där jag jämför deras för- och nackdelar. Professor Layton and the Spectre’s Call (eller Professor Layton and the Last Specter, som det heter i Nordamerika) är seriens hittills tröttaste spel. Doctor Lautrec kommer därför i en tid då Professor Layton är som mest sårbar, och har dessutom övertaget att vara först ut på 3DS. Men även om pusslen i The Spectre’s Call redan från första början känns som repriser från tidigare spel, håller Layton fortfarande en högre nivå än konkurrenten.

Trots att det här – tillsammans med Pandora’s Box – är Layton-seriens svagaste titel hittills står kvalitén ändå i en klass för sig. Trots lite för mycket matematik, långsökta lösningar och pussel som inte begriper sig på konsolens begränsningar (och tvingar spelaren att söka efter detaljer på bilder som tar upp 25% vardera av den lilla skärmen) är Layton ändå något som fans kommer tycka om. Lautrec överraskar förvisso med ett högt produktionsvärde där man till och med återskapat kända platser i bland annat Paris. Men varken det brittiska röstskådespeleriet (trots att de är fransmän) eller handling når upp till Layton, och upplägget saknar i längden variation. Även om Lautrec innehåller flertalet moment, är det samma som upprepas relativt ofta. Lägg sedan till det för mig stundtals obegripliga stridssystemet, och plötsligt önskar jag att det faktiskt hade varit bara en ren och skär Layton-kopia.

Hur möttes egentligen Luke och Layton?

I skrivande stund har jag varken slutfört Laytons eller Lautrecs äventyr, men har kommit ungefär lika många timmar in i båda spelen. Om du gillar Laytons tidigare äventyr kommer du även bli underhållen av The Spectre’s Call, speciellt då storyn bjuder på mycket bakgrundshistoria. Trots sina brister är även Lautrec värt att tiita på för fans av genren, speciellt i väntan på professorns 3DS-debut. Produktionsvärdet var som sagt överraskande högt, och även om jag inte ser det som ett hot mot Layton kan det mycket väl bli ett trevligt komplement. Värt att nämna angående Professor Layton and the Spectre’s Call är att den europeiska utgåvan inte innehåller bonusrollspelet London Life. Hängivna fans som jag och flickvännen är, importerade vi därför den amerikanska utgåvan. Det går även utmärkt att spela den amerikanska versionen på en 3DS (för er som kanske sålt er DS), och London Life är utan tvekan värt att importera spelet för.

I Skyrims enorma värld möter man ibland spelets läskigaste fiender. De har en sådan enorm kraft att när de slår med sina klubbor förvandlas Newtons tankar om gravitation till förslag snarare än lag.

Bubblare:

Giraffmannen (Battlefield 3):

Det känns som om jag inte har gjort något annat än att tjata om hur otroligt bra Skylanders: Spyros Adventure är, ända sedan jag kopplade in min ”Portal of power” till mitt Xbox 360. Det gör ingenting, för det ska tjatas om hur otroligt bra detta spel är. Jag har spenderat lite för många timmar med att levla upp min Skylanders och jag vet att det kommer bli ett antal till. Just nu är det bästa fredagsmyset hemma hos mig, att tillsammans med 5-åringen spela koop och levla upp. Precis som mig är han lika besatt och vi kan sitta och planera i förväg vilka Skylanders vi ska fokusera på, vid nästa spelstund, så att alla blir relativt lika mycket uppgraderade.

Sen så är det det där med livslängden. På pappret ser jag inte något hinder för att jag även nästa år kommer att utse Skylanders till årets familjespel. Med det upplägg som det har, med nya figurer, banor/världar att inhandla när de du har är färdiglevlade och avklarade, ser jag inget slut på det hela. Vilket jag välkomnar. Jag kan tänka mig att gå till spelbutiken även på ålderns höst, för att inhandla mig en ny Skylander

Skylanders Spyro’s Adventure är årets helt klart bästa familjespel, vare sig du väljer att spela det hemma framför TVapparaten eller på resande fot med en 3DS i din hand.

Bubblare:

• Disneyland Adventures – En helmysig familjeupplevlese, som är så där Disneysliskig. På ett bra sätt.
• Mario Kart 7 – Det enda negativa med Mario Kart 7, är att det blir så jävla dyrt om hela familjen ska spela tillsammans.

Det är söndag och det betyder att det är dags att riva av ytterligare tre placeringar på årets topp tio. Varsågoda.

7. Elder Scrolls V – Skyrim

Bethesda ger med Skyrim den bästa upplevelsen hittills från huset. Även luttrade fantasihatare ger vika för den rika och fantastiska världen. Som spelare får man intrycket att man bara besöker en värld – att den fortsätter gå sin gång medan man än på jobbet eller skolan. Så mycket bara händer. Enorma drakfighter, livsfarliga jättar och maktspel mellan klaner och raser. Tolkien bävar.

Samson Wiklund

6. Dragon Age II

Dragon Age 2 är trots oerhört repetitiv bandesign och astrista slut ett sjuhelsikes kompetent rollspel där konsekvenserna av ens handlingar är märkbara så väl som varierade beroende på spelstil. Men skit i det nu. Låt oss istället prata om vad Dragon Age 2 GJORDE. Dragon Age 2 skapade en seriös debatt om homosexualitet i spel, som faktiskt ledde någonvart! Pro- och anti-gaysdebattörerna rasade fram och tillbaka över internet för att sedan sluta i ett massivt stöd för de som förespråkade möjligheten till samkönade relationer. För första gången på väldigt länge gick också tunga namn inom spelindustrin ut på forum och förklarade för alla anti-gays att de inte har någon äganderätt till spelkulturen. Det gjordes dessutom genuint och utan intresse för att plocka PR-poäng (i motsats till exempelvis Femshep-omröstningen). Vi vann på internet,helt enkelt, och det är värt en topplacering!

PS. Det är kul att spela också. DS.

Malin Söderberg

5. Bastion
Årets upplaga av Summer of Arcade var inte en av de bästa upplagorna, men precis som alltid bjöds det på åtminstone ett av årets absolut bästa titlar. Med klassiskt actionrollspelande av den gamla skolan, undersköna pastellvärldar och årets bästa soundtrack tar Bastion en plats bland tidigare års klassiker som Braid, Shadow Complex och LIMBO. Årets indiepärla.

Tommy Håkansson

Jag har länge tänkt skriva om det här spelet, men har trots uppmaningar av andra som också vill se det uppmärksammas mer inte kommit för mig. När 3DS inte bjöd på mycket under sina första månader, sökte jag i stället efter spel i det gamla goda DS-biblioteket. Bortsett från titlar som Okamiden, Ghost Trick och Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors hittade jag något jag aldrig hade hört något om. Spelet i fråga var Radiant Historia, ett rollspel som trots stående ovationer från kritikerkåren aldrig hade nått mina ögon. Radiant Historia släpptes nämligen aldrig här i Europa. Medan amerikaner tog till facklor och högafflar för att få Xenoblade Chronicles att släppas på deras kontinent, var det ingen av oss européer som ens visste att även vi blev snuvade på ett fantastiskt rollspel. Nintendo bestämde sig till slut för att låta amerikanerna få Xenoblade, medan Atlus fortfarande inte tänker släppa Radiant Historia här.

Efter att ha införskaffat och upplevt Radiant Historia ansluter jag mig till de fans och kritiker som fullkomligt älskar det. Faktum är att det är ett av de absolut bästa japanska rollspelen jag spelat de senaste 10 åren. Alla genrens viktiga ingredienser briljerar och flyter samman på ett sätt som jag inte sett sedan Final Fantasy IX. Bedårande sprites blandas med smakfullt bruk av konsolens ödmjuka 3D-möjligheter. Musiken är fullkomligt underbar, och jag förstår verkligen varför de första utgåvorna kom tillsammans med en CD-skiva med några av Yoko Shimomuras bästa verk någonsin. Och då är ändå varken musiken eller grafiken de starkaste ingredienserna i Radiant Historia. För dem måste vi gå till berättandet och striderna.

Till att börja med har Radiant Historia inte ett linjärt berättande. Allt eftersom intriger vecklas ut och når ett slutresultat är det upp till dig att åka bakåt i tiden för att försöka ändra dem med hjälp av den kunskap du har från framtiden. Spelets tidslinje målas upp som en gren med kvistar, och du kan fritt åka fram och tillbaka mellan olika punkter för att påverka nyckelhändelser. Det här är både spelets svaga och starka sida. Å ena sidan skapar upplägget en oerhört djup och engagerande berättelse, medan det å andra sidan gör det svårt för spelaren att hänga med efter uppehåll i spelandet. Radiant Historia håller dig inte i handen, och din totala frihet innebär även att du måste ta eget ansvar för att förstå sammanhangen mellan spelets alternativa scenarier.

Men den absolut starkaste delen av Radiant Historia – hur underbara alla de andra beståndsdelarna än må vara – är stridssystemet. Radiant Historias strider kan mycket möjligt vara de bästa jag stött på i ett japanskt rollspel. Jag är så trött på spel som försöker vara actionbetonade i stället för strategiskt omgångsbaserade, och finner ingen glädje i att spring omkring fritt medan jag slashar motståndarna med mitt jättestora svärd. Radiant Historia är traditionellt i den mån att fienderna står på en sida, och du står med dina lagkamrater på den andra sidan. Du ger dem kommandon, som de uträttar när det är er tur att anfalla. Men Radiant Historia har ett system som gör varje fight till lite av ett pussel, där strategi spelar stor roll för framgång.

Fienderna står nämligen på ett rutnät av nio punkter. Vissa av dina kamrater har attacker som flyttar den attackerade fienden bakåt. Andras attacker flyttar den framåt, åt sidan eller uppåt. Och så vidare. Det gäller att noga planera ordningen för dina attacker, för att så effektivt som möjligt placera motståndarna där du vill ha dem. Fiender som står längst fram i rutnätet får offensiva fördelar, medan fienderna längst bak får defensiva fördelar. Det du vill åstadkomma är att flytta så många fiender som möjligt till samma punkt, så att de alla blir lidande av dina attacker. Min förklaring är ganska förenklad, och det finns mer djup än den här korta texten kan ge sken av. Men det är ack så beroendeframkallande och tillfredsställande när du lyckas med en perfekt kedjeattack. Dessutom kör spelet inte med slumpmässigt genererade strider, vilket bara det ger massor av poäng.

Radiant Historia kommer förmodligen aldrig nå Europa, och det är upp till den som vill spela att importera det. Tyvärr verkar spelet vara svårt att få tag på idag, åtminstone om man går efter VideoGamesPlus.ca och deras sortiment. Det är en tragedi att inte fler får uppleva det här fantastiska spelet, och jag hoppas verkligen fans av genren ger det en chans. Tro mig, det är värt det. Och finns det inte att köpa varken nytt eller begagnat, får man helt enkelt hitta andra vägar. Om någon läsare vet var man fortfarande kan köpa spelet får ni gärna berätta.

Som titeln antyder så är denna position av vårt GOTY-listande lite mer på det personliga planet. För det handlar i båda fallen inte om spel släppta i år. Långt ifrån. Retroresan handlar om att hitta guld under årslager av damm och rost. Spel som trots tidens elaka tand fortfarande når oss, fortfarande klickar med oss och som fortfarande är underhållande att spela.

Eftersom vi är två kaptener på Retroresan-skeppet så blir det också två utlåtanden. Denna gång får Samson börja:

Samsons val: Silent Hill (Playstation)

Det är extremt sällan jag faktiskt blir rädd av populärkulturella yttringar. Som barn stålsatte mig tidigt från skräckfilmer, clowner och allt annat som skrämmer livet ur folk. Ibland ställer sig dock planeterna i linje och någon skräckinjagande underhållning får mig att darra och ropa efter nussekudden. I våras dammade jag av min gamla Playstation 1 och stoppade i Silent Hill och vågade knappt spela längre än inledningen, men eftersom jag har ett samhällsansvar som spelnötare fick jag bita ihop.

Silent Hill, liksom de flesta spel ur samma generation, visar sina årsringar tydligt. Lågupplösta murkiga texturer, stela ryckiga animationer och minnessparande dimma. Konami hade dock redan 1999 framförhållning att utnyttja dessa faktorer till sin fördel. De murkiga texturerna hjälper stämningen och de ryckiga animationerna får monster att se mer skräckinjagande ut. Dimman både förklaras smart och ger ytterligare stämning.

Jag har aldrig känt mig så utsatt i spelvärlden som när jag axlar Harry Mason. Jag ser knappt något. Allting är ute efter mig och jag törs inte lita på någon.

Jag är oerhört tacksam att jag tvingade mig genom den här obehagliga resan för det var en upplevelse att minnas.

Anders val: Soleil (Sega MegaDrive)

Ibland kan man faktiskt vinna något genom att låna in lite för mycket inspiration. När folk pratar om hur de minns Soleil pratar de ofta om ett Zelda-spel på Sega Megadrive. Det har aldrig funnits ett Zelda-spel till Megadrive, men jag förstår helt och hållet hur de tänkte. Soleil är nämligen en stundtals skamlös kopia på Zelda: A Link to the Past. Och tacka gudarna för det.

Visst kan man börja rycka i moralrötter och visst kommer inte heller Soleil upp till Zelda III:s nivå egentligen någon gång. Men spelet sitter på tillräckligt många egna kvaliteer för att kunna avnjutas som ett eget spel. Det börjar ganska ordinärt, men drar sedan iväg spelaren på en resa till världens alla hörn. Under resan lär man sig mer om världen, om historien och om sig själv. Spelet är därtill inlindat i en färgglad och len, men ändå skarp och tydlig grafik – och musiken är makalöst bra, oavsett vilket måttband du använder.

En gång i tiden satt jag och höll hårt i mitt SNES. Jag var övertygad om att det inte fanns någon annan maskin i världen som kunde ge mig de upplevelser jag fick med den. Ur ett retroperspektiv fick jag också delvis rätt. Men i en annan del av Sverige satt någon annan med en liknande övertygelse och spände fingrarna runt sin svarta MegaDrive. Hade jag blivit visad Soleil av denne hade jag nog börjat tvivla på Super Nintendos oöverträfflighet och mina värderingar hade troligtvis sett annorlunda ut idag. Men idag är jag ändå mest glad för att jag har spelat det, oavsett när.

Vi fick ett brev som löd så här:

I mars i år så fyllde jag 30år och då beställde jag lite härliga tårtor av en kompis. Jag skickar med bilder på dom. Jag kan säga att det tog vääääldigt lång tid innan någon vågade ta bitar ur Nesset. Hela nesset var ätbart. Jag åt upp en kontroller 4 dagar senare på jobbet. Mmmmmm.

Med vänliga retrokramar Yoshi Yohto.

Givetvis vill vi snacka skit, särskilt om det bjud på tårta!

Vi diskuterar förrenderad grafik, klubbmusik på 90-talet, Pixar, Batman, Avatar, Freddie Mercury, bakfylla och däremellan pratar vi lite om Vectorman till Sega Mega Drive och besöker Lindblum i Final Fantasy IX.

Musik

• Rednek – Game over (Calvertron remix)

Fiskpinnen skrev till oss med en present.

Håller på att dygna så jag skapar ett par bilder om er medans jag lyssnar på äldre avsnitt!

Hoppas ni gillar dem, ni är bäst!

Vi älskar dem!

I ett humorår fullproppat av spel som Bulletstorm, Shadows of the Damned och Duke Nukem Forever där plumpa kukskämt stått oss upp i halsen, har Portal 2 varit ett starkt lysande fyr i havet av sexuella antydningar och annan så kallad Luddehumor. Spelvärldens kanske skarpast skrivna rader någonsin levereras av perfekt handplockade röster, utan att spelaren lyfts ut ur spelet i form av filmsekvenser. Hur väljer man en enda specifik ädelsten ur drottningens kronjuveler? Det finns för många rader om potatisar, citroner och den oändliga rymden för att kunna välja bara en.

Därför måste vi välja ett stycke visuell humor, som står ut från de andra ögonblicken. Under ett moment hamnar du i en enorm grotta. I den grottan finns en nästan lika enorm valvdörr, med diametern som den av en mindre måne och tjocklek som en italiensk farmors lasagne. Du inleder den omständliga processen med att försöka få upp den gigantiska porten, och när du lyckas bevittnar du detta:

Mitt i julstöket stökar också vi undan en trio titlar i rasande tempo. Tre snabba är tillbaka på allmän begäran och dessa är titlarna denna gång:

Cabela’s Survival – Shadows of Katmai

Jag hade oväntat skoj med Cabela’s Dangerous Hunts som släpptes tidigare i år. Det var ett fps i vildmarksmiljö som med fördel spelades med ett fräckt plastgevär. Så jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite småpepp när Shadows of Katmai landade i Svamprikets brevlåda. Det visade sig dock att den peppen var obefogad. Istället för ett fps, får du här en tredjepersonspangare. Inget fel med sådana, men försök att spela med ett plastgevär!!! I detta spel är jag verkligen inte kompis med kontrollen och det känns som om den inte ens vill försöka bli vän med mig. Gör om gör rätt.

WRC FIA World Rally Championship 2

DiRT 3 står sig fortfarande som en av de bästa spelupplevelser jag har haft under året. Av alla de spel som utspelar sig på fyra hjul är de som fokuserar på skitigt, trångt rally min solklara favorit. WRC 2 är DiRT-seriens mest solklara konkurrent och kommer också välutrustat till startfältet. Men även om spelet är minst lika snyggt, minst lika följsamt och strömlinjeformat så saknas något. Den lite mer realistiska tonen tilltalar mig inte alls och genomgående för hela upplevelsen är att det mesta känns lite klent och stelt. Milestone Studios behöver lära sig själva, och WRC-serien, att våga skita ner sig lite mer.

Frogger 3D

Läs titeln en gång till. Frogger 3D! Så gör du det ännu en gång. Frogger 3D! För säkerhets skull gör du det en sista gång. Frogger 3D! Så där, nu har du fått en bra bild om vad detta spel är. Det är Frogger. Fast i 3D och i en upphottad,tuffare och modernare stil. Det känns lite hip hop(p) över hela upplägget. Ett upplägg som gameplaymässigt faktiskt roar än idag. Jag har kul med det här spelet och kan inte låta bli att tänka på detta, när jag ligger i soffan och spelar Frogger 3D.

Game over.

Förstå vilken kalldusch det måste ha varit för producenterna bakom Zelda-serien då de efter att ha producerat fler spel än jag orkar googla inser att deras huvudmarknad ligger i Japan.

”- Jäklarns attans!” hördes förmodligen ropen skalla, fast på japanska, på Nintendos kontor. Med ens satte man igång med att utveckla den ultimata nationalistiska ikonen: den vithåriga, underligt klädda ärkeskurken.

Resultatet är Ghigla… Ghrihmag… Ghirimsga…

Den här killen; 

Demon Lord Ghirahim agerar antagonist i Legend of Zelda: Skyward Sword och har för ändamålet klätt sig i fantastiskt mycket bling och den av någon underlig anledning populäriserade modetrasan pantssuit. Komplettera med stiligt utskurna hål i plagget, vitt läppstift och 2000-talets mest knivskarpa synthlugg och vi har en kandidat till årets flamboyans.

Men det som verkligen får Ghirahim att resa sig över 2011s alla andra överdesignade karaktärer är hans magnifika mimik. Utöver sina vågade mode-eskapader är han nämligen inte blyg för att ta ut sina känslor i de mest styltade dialoger och 1700-tals teatraliska gester, komplett med den smäktande handryggen mot pannan.

Bubblare:

Fleming, Shadows of the Damned - Det finns ett begränsat antal dödskallar man kan ha på sin utstyrsel innan det börjar kännas ansträngt.

Jag och Tobias har spånat på ett koncept rätt likt det ni kan se här, fast med ett lite tydligare, riktat fokus. Låt oss gärna veta vad ni tycker om videon i sig och en eventuell fortsättning.

Vi hade en hel del att säga om Power-ups från detta år. Så mycket så vi faktiskt blev osams. På Svampriket förespråkar vi vänskap så det gick inte för sig. Vi kristalliserade våra argument och kom slutligen fram till att vi har två vinnare i år. Därför samsas nu Anders och Samson och får var för sig berätta, i samma inlägg, om just sina favoriter

Ice-launch, InFamous 2

Infamous-spelen går tvärt emot den rådande trenden när det gäller Power-ups. När andra spel byter ut svampar och stjärnor mot fetare vapen och mer ammunition så fullkomligt sprudlar det med power-ups i InFamous universum. Inte så konstigt egentligen, då spelen handlar om superhjältar med superkrafter.

Genomgående för både första och andra spelet är att de båda har just en power-up som är så bra, så viktig, att den i slutändan definierar spelet i sig. I InFamous var det förmågan att glidflyga som verkligen öppnade upp spelet och bjöd in spelaren på ett helt nytt sätt. Denna förmåga är intakt även i del två, men som med så mycket annat så vrider man upp reglagen på max i uppföljaren. Ungefär halvvägs in i spelet får du, baserat på tidigare val, möjligheten att skjuta upp dig själv högt upp i luften genom att skapa en rejäl is-pelare under dig själv. I ett sandlåde-spel med starka parkhour-moment blir denna power-up snabbt ovärderlig, inte minst när man kombinerar den med den tidigare nämnda glidflygar-kraften.

Det finns verkligen massvis och åter massvis med power-ups i båda InFamous-spelen, där du kan göra elaka, häftiga och bombastiska saker, men för mig har det alltid varit de krafter som erbjuder mer frihet som i slutändan gett mig mest.

Anders Brunlöf

Mr Toots, Red Faction Armageddon

Visst Anders, Islunch är säkert ball.
Mr Toots är en knähög enhörning som du bär baklänges och när du drar honom i svanen pruttar han en regnbåge som förintar allt.

(droppar micken i golvet)

Samson Wiklund

Bubblare:

• Tanouki-dräkten, Super Mario 3D Land – Vi fick vänta i 23 år men när vi åter trädde in i den mystiska dräkten förstod vi vad vi saknat.

Punk [pngk]
A movement characterized by anti-Establishment slogans and outrageous clothes and hairstyles. A culture, especially of young people, with values or lifestyles in opposition to those of the established culture.

Priser går till.

Shadows of the Damned

Suda 51 har haft uppkäftighet som sitt signum. No More Heroes och dess uppföljare är tydliga bevis, men i Shadow of the Damned togs konceptet till sin fulla kapacitet. Spelet tvekar inte en sekund över att narra alla spelkonventioner och uppfattningar. Upplägget med hjälte räddar dam i nöd får en motorsåg vid ankeln, absurditeten med märkliga fetchquests får sig en rejäl törn (bäbisdemondörrar kräver jordgubbar, WTF!?!). Antagonisten påpekar hela tiden hur mycket större vapen han har än vår hjälte (eftersom ”rädda-bruden”-äventyr i spelvärlden allt för ofta egentligen är penismätartävling). Det kryllar av fallosar och skämt.

Till synes kan man misstolka det som ytterligare ett Duke Nukem, men här används all barnslighet, absurditet och sexualisering som ett vapen för att kritisera spelbranschen och dess konventioner. Suda är inte en äckligt porrgubbe (eller kanske, jag har aldrig träffat karln) utan en arg och uppkäftig spelmakare som vill slå sönder etablissemanget.

Gameplaymässigt är det inte mycket mer än en dussinshooter, men punk ska inte låta så bra heller. Det är kraften och viljan som bryter sig genom och blir större än ”spelbarheten”.

Fotnot: Jag vet att Shinji Mikami också var med, men hans arbete låg främst i gameplay, inte i temat.

Bubblare

• Rage – Våldsamt, smutsigt, oförutsägbart och fullt av tekniska brister.
• Saints Row the Third – Om Shadows of the Damned är ”God Save the Queen” är Saints Row the Third ”Blietzkrieg Bop”. Bättre gjort, men inte lika argt.

”I miss the songs. Folks from Caelondia knew how to carry a tune. Sure we’ve got some songs on the old gramophone. But try and imagine what they sounded like, playing to a room full of fine people.”

När världen bokstavligt talat rasat samman, ska den återställas till tonerna av det som gör det värt att plocka samman den igen. Det är Bastions visuella dragkraft som lockar på dig, men det är musiken som får dig att stanna. Även om berättarrösten bär en distinkt känsla av något du förväntar dig att höra kring en lägereld någonstans på en prärie mitt i 1800-talets Amerika, representeras även andra delar av den trasiga världens hörn och tidsåldrar i Bastions musik. I egenskap av att vara en lyssnare av artister som Everlast och speciellt av Buck 65, har jag alltid tyckt att influenser av westernmusik smakat bra tillsammans med relativt grundläggande hiphopbeats och andra relativt moderna former av musik. Akustisk gittar har alltid gått bra ihop med en trummaskin, men Darren Korb tar det längre än så i Bastions soundtrack.

Bastion är ofta ljudet av öst och väst som binds samman med en gemensam atmosfär, från olika delar av den värld som trasats samman av kataklysmen. Som när en persisk setar släpper loss i ”Terminal March” medan hårt industritrummande trängs tillsammans med vad som verkar vara en mungiga. Är det något man inte kan anklaga Darren Korb för så är det feghet och brist på variation. Trots en hel uppsjö av olika instrument lyckas musiken bindas samman och förmedla samma atmosfär, utan att låta mindre spännande och intressant. Men musikens höjdpunkter är ändå när tempot varvar ner, och går vidare till mer vemodiga indietoner. ”Setting Sail, Coming Home” är förmodligen det här årets allra bästa spellåt, och en av anledningarna till varför Bastion har en så fantastisk presentation. En där musiken står i topp över allt annat i år

Bubblare

• Batman: Arkham City – Vad än du och Batman gör i den förlorade staden så finns det alltid en maffig ljudmatta i bakgrunden som hjälper att bygga stämning.

• Skyrim – Trots att ett ofta förekommande spår påminner om ”Den blomstertid nu kommer” lyckas denna klassiska svit smeka öronen. Marscherande takter, svepande stråkar och fantastiska körer trängs på detta episka soundtrack.

• Binding Of Isac – Danny Baranowski skapar fantastisk musik. Stämningsfull, läskig och välproducerad.

• Portal 2 – I Want You Gone, Exile Vilify och en turretopera. Enough said.

Till skillnad från lördagens gästkrönikor så fortsätter Söndagslistorna även under denna intensiva GOTY-månad. Under tre söndagar framöver kommer vi börja lista Svamprikets egna Topp 10, med avtäckningen till årets bästa spel lagom till julafton.

Idag förtäljer vi listans tre första positioner, vill ni läsa mer om spelen i fråga länkar samtliga rubriker tillbaka till texterna vi skrev om spelen när vi först bedömde dem.

Håll till godo

10. InFamous 2

Mina armbågar är på gränsen till blodiga. Så mycket har jag fått fightats för att få in InFamous 2 på den här listan. Detta beror givetvis till stor del på att ingen av mina kollegor här på Svampriket faktiskt har spelat spelet, men även jag håller helt och hållet med om att spelet har tydliga brister och knappast kan ses som det absolut bästa spelet i år. Men med på den här listan, det skulle det utan tvekan. Jag råkar nämligen gilla sandlådor. Och superhjältar. Och bra berättande. Och i InFamous 2 får jag en riktigt fin busgrogg av alla de tre.

Del två i sagan om Cole McGrath berättar mer med enklare medel och detta är något som jag faktiskt uppskattar även om jag in i det längsta hade svårt att avgöra om uppföljaren var bättre än föregångaren. Idag vet jag att det är bättre, idag ser jag spelet som en riktig sleeper-kandidat till årets spel.

Anders Brunlöf

9. L.A. Noire

Jag är en relativt lättstressad spelare, som vid press blir en aning artikulär. Den mening som oftast ekar mellan väggarna i mitt hem är ”Men DÖ! DÖ DÅ!”, men i LA Noire fann jag mig själv allt som oftast skrikande ”Men kör då DET ÄR GRÖNT!”. Även om Team Bondis deckarthriller med tiden blev en aning repetitiv måste man hylla ambitionerna som ligger bakom spelet. I en tid då allt ska ha multiplayer, zombielägen och enorma explosioner blir det en härlig avstickare då ett spel vågar vara påkostat lågmält.

Malin Söderberg

8. Gears Of War 3

Med den tredje och avslutande (?) delen i Gears Of War-sagan gör Epic Games allting rätt. I de tidigare delarna har jag upplevt partier som rent ut sagt varit tråkiga, men absolut inte här. Det är full fart från första stund, ända tills eftertexterna börjar rulla. Som lök på laxen fick Epic Games mig att till och med bli tårögd och känna något för karaktärerna. Det har de försökt med tidigare, då med resultatet att jag har har hånskrattat istället. Gears Of War 3 är ett av det mest actionfyllda spelen i år och en otroligt värdig avslutning på sagan om Marcus Fenix!

Ludde Lundblad

–

Kom tillbaka nästa söndag, för ytterligare tre positioner i vår lista!

Konstnärer lånar medan genier stjäl, brukar det heta. Men vad är man om man stjäl tillbaka något som redan stulits och sedan kallas härmapa av en kritikerkår som inte slängt på sig det korrekta paret nostalgiglasögon?

Bitter, skulle jag anta. Bitter och arg. Synd då för Warhammer 40 000 Spacemarine att ingen uppfattar deras monotona röstläge som ilska över att konstant jämföras med Gears of War, serien som i ärlighetens namn stal konceptet ladugårdsbreda män med sågautomatvapen först.

Två fel blir inte ett rätt, utan i Spacemarines fall enbart en brundassig massa som dessutom skulle kunna mått extremt mycket bättre av att ha stulit ännu mer av sin nemesis.

Bubblare:

Facehuggerskorpionerna i Skyward Sword: Det verkar som att Gordon och Link har mer saker gemensamt än sin oförklarliga stumhet.

Jag är egentligen fel person att tala med när det kommer till motorer och teknik, eftersom jag knappast vågar kalla mig själv varken påläst eller särskilt kunnig. Men jag tror inte det spelar någon roll när det kommer till Unreal-motorn, den har den absolut största gruppen av oss som spelar på regelbunden basis åtminstone kommit i kontakt med och det är väl främst under denna generation som den verkligen fått visat vilken arbetshäst den kan vara.

Så till den grad att spelen börjat likna varandra lite väl mycket, inte minst när det kommer till karaktärsdesign. Vi har valt ut denna kategori i årets GOTY-redovisning eftersom det faktskt går att göra det. Och vinnaren är, som ni säkerligen redan noterat, Bane, från Batman: Arkham City.

Vi har valt ut Bane som vinnare trots att han mest agerar sidospår i ovan nämnda spel, och vi har gjort det för att han bättre än någon annan representerar vad Unreal-motorn är allra bäst på; biffiga (gärna svettiga) muskler. Tänker man efter så är de små, taniga karaktärerna som denna motor målat upp enkla att räkna till. Men även giganter som Marcus Fenix med följe krymper ganska snatt bredvid Bane. Unreal-motorn handlar om muskler och där är det ingen som kommer upp på Banes nivå.

Bubblare:

Dom (Gears of War 3): Marcus må vara spelens huvudperson, men efter Gears of War 3 är det Doms muskler vi vill klämma på.
Grayson (Bulletstorm): Att ha ”hela paketet” kan innebära många saker, men i Grayson finner vi både muskler och humor. Och han heter Grayson.

I och med att intrycken kring The Legend of Zelda: Skyward Sword började rulla in blev ett faktum allt mer tydligt: Om det någonsin funnits spel som inte riktar sig till män så är det Zelda-serien. Det är naturligtvis något som den får lida  för, då majoriteten av branschens proffstyckare fortfarande är män. Visst finns det en och annan kvinna som drar iväg en egen Zelda-bashing, men de kan i det här fallet klassas som undantaget som bekräftar regeln.

Zelda-serien, speciellt de senare delarna, är helt enkelt inte till för killar. Det blir plågsamt uppenbart bara man tar sig tid att analysera spelen. Man behöver inte ens gå in på detaljer. I den här texten har jag valt att utgå från Skyward Sword, men teorin kan i stort sett appliceras på hela serien sedan 1998. De mest uppenbara exemplen är spelseriens ständiga huvudpersoner Link och Zelda, samt deras relation till varandra. Link är urtypen för en bishie, en manlig karaktär skapad för att tilltala kvinnor med androgyn gullighet och oförarligt sätt. Zelda å sin sida må agera som berättelsens katalysator och målsättning (dvs. det klassiska ”rädda prinsessan”) men är oerhört befriad både från sexualisering och handlingsförlamning. Tänk hur anmärkningsvärt det är egentligen att i en tid då till och med Prinsessan Peach klämts in i en tenniskjol har Zelda klarat sig från all typ av officiell sexualisering. Inte minsta antydan till kort-kort eller sideboobs har givits, för det finns inget skamlöst flörtande med en manlig publik att ta hänsyn till. Nintendo behöver inte infoga någon form av baddräktsmode, för tjejerna spelet riktar sig till är mer intresserade av en topless Link (Hej, Twilight Princess!) än en minikjolszelda (för flatorna har Impa att ty sig till). Deras relation är också försiktig och subtil, en geniun hövisk romans utan sexuella undertoner, som kan liknas med kärleken mellan Tristan och Isolde.

Sedan har Zeldaserien  det där spelupplägget som alla (män) så högaktligen föraktar, där fokus ligger mer på pussel än högupplöst våld. Berättelsen är även den mer känslomässig bas, istället för att skriva spelaren på näsan med dialoger.

…ser ni vad det är jag gör här?

Hela. Jävla. Tiden.

Det är därför vi ibland exploderar i någon form av kommentarsfält på en till synes oskyldigt menad ”skämtsam” kommentar om exempelvis att vuxna kvinnor inte skulle veta vad Skyrim är för något, eftersom digitalt drakdödande är något som hör männens underhållningsvärld till. Det här är bara ett inlägg, eller ett halvt om vi ska vara noga, men tänkt dig att läsa en eller två rader ur den här texten någon gång per dag. Eller se reklamkampanjer för spel där den citeras. Lite dag för dag, tills du antingen blir allt för avtrubbad för att bry dig eller blir helt jävla galen och skriker ut din vrede i capslock på någon stackars intet ont anande sajt. Som ju ”bara skojade”.

Sedan kommer följdkommenraterna om att du är överkänslig, inte har någon humor samt inte förstår sarkasm. Låt mig tydliggöra något: Om DU (manlig spelskribent) skämtar om MIG (kvinns i allmänhet) och JAG (spelande tjejer som grupp) sedan tar illa vid mig, har du ingen rätt att säga att jag är överkänslig.

Och du har ingen rätt att säga att spel, film, serier, böcker, grafiska noveller eller vadsatansomhelst nog inte är passande kultur för kvinns. Vi kan avgöra det själva. Precis som att du, alldeles fri från ditt kön, kan avgöra om du gillar Zelda eller inte.

Vi har spelat Abuse till PC och avlägger rapport. Har Anders fått sin önskan uppfylld med förstapersonsskjutarkontroller i ett tvådimensionellt spel?

Länkar

• Fanart
• By Night

Musik

• : ( – <3s

Anders är glad i både metal och Contra. I ett avsnitt frågade han om inte det fanns någon rockgrupp som gjort en cover på stage 2-musiken i spelet.

I Malmö satt Niklas Sintorn och skruvade sina dreadlocks och kom på att han kände en snubbe som säkert kunde ordna något.

Sagt och gjort fick Anders plötsligt en MP3:a i brevlådan.

A Little BIT – Contra Stage 2

Vi fick ett mail från lyssnaren BG med denn fina bild.

”Främsta orsaken till att jag skriver nu är ju för att jag i bara farten råkade göra lite fanart på er. Hoppas ni gillar.”

”Två killar, en tjock och en lång, som varje vecka spelar ett gammalt retrospel som de missade när det var nytt, för att kolla hur bra det håller, utan nostalgikänslor som skymmer sikten. Utsvävningar i mängder och fantastiskt bra kontakt med lyssnarna. Jag kan inte rekommendera den här podcasten tillräckligt.

Gå och lyssna! NU!”

GoldenEye Reloaded – Att ge ett skitfult spel ny kostym kan väl vara kul, men när inte ens den biten imponerar och resten utvecklades för 14 år sedan säger vi nej tack.

Det är något speciellt med siffran tre. Se bara på kostcirkeln, som består av tre områden. Eller varför inte de tre vise männen? Eller på kristendomens treenighet i Fadern, sonen och den helige ande. Visste ni förresten att Jesus blev trettiotre år gammal och uppstod på den tredje dagen?

Spelåret 2011 har även det handlat mycket om siffran tre. Gears Of War 3, Uncharted 3: Drakes Deception, Saints Row: The Third och Modern Warfare 3 är exempel. Att dela in saker och ting i tre, kan oftast vara ett tecken på att man vill påvisa en början, en mitt och ett slut. Om det är fallet med de treor vi har fått spela i år återstår att se. Risken finns ju att vi kommer få spela prequels eller sidospår till en del av de ovan nämnda titlarna, Inom en snar framtid kommer du få spela Gears Of War: The early years och Modern Warfare III-2

Bubblare:

Ordet ”sky” – Men hallå! SKYrim, SKYlanders och SKYword Sword.
Snoppskämt – Att leka med Johnsson i Shadows Of The Damned eller lära sig ett nytt ord i ”dicktits” vid en genomspelning av Bulletstorm har inte direkt varit tråkigt