Så här tror jag den nya konsolen kommer se ut, och vilka funktioner den kommer ha.

Jag tror det var strax innan Retrospelsmässan som Svamppod fick en fråga om hur en spelmässa som vi fick sätta ihop skulle se ut. Jag svarade att jag jättegärna hade sett tidig 3D-grafik få lite retrokärlek för en gångs skull. Det är alltid 2D-grafiken som fokus hamnar på när det talas om det vackra i retroestetik. Tidig 3D-grafik får oftare skit för att vara ful, vass, kantig, pixlig (om vi snackar frånvaro av texture filtering), suddig (om vi snackar brist på minne), full av clipping och allmänt smärtsam att se på. Förra veckan hölls det en kort diskussion om vare sig Super Mario 64 är överskattat, och om det åldrats väl. De som inte spelade Super Mario 64 (och vissa som gjorde det) påstår ofta att spelet är fult idag. Själv blir jag helt uppfyllt av en värme i bröstkorgen när jag ser den rena simpliciteten som genomsyrar gamla 3D-spel.

Har explosioner någonsin känts så bra?

Om jag minns rätt så sa Samson under poddiskussionen att han tror tidig 3D-grafik kommer få sin tid i retrostrålkastarens ljus. Och jag hoppas han har rätt. Och visst finns det vissa likheter mellan Minecraft och Playstationgrafikens blockiga polygoner med pixlade texturer. Och visst får jag vibbar av Myst när jag ser på Jonathan Blows kommande spel The Witness. Och kan inte estetiken i 3D Dot Game Heroes och FEZ till viss dess klassas som retro-3D? Jag ser gärna hyllningar till retro-3D i samma anda som vi ser hyllningar till retro-2D, där estetiken är densamma men kryddas med tekniska detaljer och effekter som egentligen inte var möjliga på den ursprungliga hårdvaran. Små nedladdningsbara titlar som återskapar estetiken från spel som Doom, Virtua Fighter, Star Fox, Nights och Super Mario 64.

Det är tiiiiisdag och vi är tillbaka efter Göteborgsresan förra helgen. Denna gång pratar vi om Metro Last light som är ”chockerande bra”. Malin har tagit en vända bland en drös med indiespel, bland annat satiriska DLC Quest som driver med moderna spelsläpp. Tommy har försökt spela retrospel till PC och brottats med att stänga av en processorkärna. Det gick sådär.

Länkar
DLC Quest på XBLA (finns också på steam och andra tjänster, men de har vettigare sökfunktioner)
Disney ger Star Wars till EA
DICE öppnar i Usa
EA slutar med onlinepass
Nintendo kräver intäkter från gameplayvideos
Nintendo bekräftar Wii U-titlar inför E3

Avsnitt 29: Metro Last Light, DLC Quest och Unreal Tournament

Jacob Jones and the Bigfoot Mystery är ett mysigt pusselspel som utvecklats av engelska Lucid Games. Jag har spelat första delen i detta episodiska pusseläventyr som även går att köpa på ios.

Vissa pussel är superlätta, vissa är normala och vissa är irriterande svåra, men till sin hjälp har man ledtrådar som man låser upp med hjälp av valuta till sin telefon som man får när man plockar upp tomburkar. De är dock löjligt lätta att hitta så man behöver knappast oroa sig över att inte ha råd att låsa upp ledtrådarna när man väl behöver det.

Åldersmässigt verkar spelet inte ha någon specifik inriktning, men det är fritt från fult språk och våld så klarar man av att lösa pusslen kan man spela spelet. Det har dock en hel del popkulturella referenser mindre barn/unga lär ha svårt att placera så det är lika kul för vuxna att spela.

På det stora hela har Jacob Jones stor potential att fånga både stora och små pusselentusiaster, både med sin charm och sina roliga pussel. Dock är pusslen inte särskilt nyskapande eller originella och i min mening alldeles för få för att spelet ska få högsta poäng, men det är ändå ett spel väl värt att spela.

Gissa vad? Även denna vecka har förlöpit utan att jag har rört ett endaste spel. Är som ni alla redan vet, nere i en rejäl svacka, vilket gör att det här med Tvspelande inte känns särskilt lockande. Har helt enkelt ingen ork till det.

Men det ska bli ändring på det nu. För trots all skit i mitt liv just nu, finns det några ljuspunkter. Redan på tisdag händer det något något skoj. Då ska Microsoft presentera sin nya maskin. Jag har väl inte direkt några förväntningar, men tycker att det ska bli riktigt spännande att se vad de har att komma med. Så länge de inte visar upp en helt ny handkontroll är jag nöjd.

På lördag ska jag återigen få bege mig till Stockholm igen för att spela in Svamppod Fyrkant med mina underbara kollegor. Äntligen ska vi sätta oss ner och prata om årets hittills bästa spel, BioShock Infinite. Ska bli så jävla skönt att få prata av sig om det som jag var med om i Colombia. Vi ska även spela några parti av Cards Against Humanity (det kommer bli denna veckas specialavsnitt) vilket jag ser otroligt mycket fram emot. sen ska vi bege oss till Synatax Error och jag ska tvinga upp Tommy på dansgolvet. Det känns som att den här helgen kan göra så jag, iallafall för några timmar, kommer glömma bort mina sorger och besvär.

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska  vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit

Filmsommaren är här på allvar. Star Trek: Into Darkness har funnits på vår radar en längre tid nu och i veckans avsnitt berättar vi vad vi tyckte om den. Vi är inte heller ensamma, då Svamprikets egna raketforskare Jacob Michelsen gästar programmet  Tillsammans diskuterar vi allt från Star Trek Vs. Star Wars, Wintergatan och till och med lite Eurovision-musik smyger in sig i avsnittet. Mycket nöje!

OBS! Spoilers för filmen Star Trek: Into Darkness förekommer ordentligt under segmentet då vi pratar om den. Om du inte sett filmen ännu ber vi dig undvika partiet 1:29:00 – 02:25:20.

Låtar utan anledning:

• Fatals Picards – L’amour à la française
  
• Sébastien Tellier – Divine

S02E13: Star Trek och Wintergatan

Tyvärr måste vi meddela att veckans Skitsnack kommer bli försenat. Under normala omständigheter så släpps Skitsnack tidigt på söndagsmorgonen – tanken är att du ska kunna vakna upp från gårdagens bravader och redan ha avsnittet nertankat i din podcast-applikation.

Veckans avsnitt skulle enligt planen spelas in nu under lördag eftermiddag men inspelningen har nu blivit framskjuten till imorgon eftermiddag. Detta betyder i sin tur att Skitsnack S02E13 inte kommer dyka upp i pod-etern förrän sent på kvällen, kanske rent av på måndag.

Vi ber om ursäkt för detta lilla missöde, skyller på värmen, hockey-vm och Bernst Gunnar. Vi hoppas ni kan ha överseende med detta och ändå gillar avsnittet, när det väl kommer.

För ett tag sedan dök de här oerhört fina konceptskisserna upp på tumblr, reddit och följaktligen dagen efter i många av de stora spelsajternas nyhetsflöden. Det är en pitch till Nintendo, som visar hur det skulle kunna se ut om de valde att sätta Link i Hyrules slott och the Master Sword i handen på Zelda, för omväxlings skull.

Det är verkligen ett jättefint inlägg, skisserna är toksnygga och idéerna för magisystemet intressanta, och fans skulle säkerligen bli glada av att få se lite mer av Shiekah-kulturen (jag vet att jag skulle bli det!). Men ändå var det något som skavde och det har tagit ett tag att inse vad det var. Varför blir Zelda av med sin titel?

Zelda har medverkat närmare tjugo spel, alltid som Hyrules prinsessa och rättmätige tronarvinge. Men i den här versionen är det Link som intar titlen, medan Zelda är en äventyrare uppvuxen hos en cirkustrupp. Med ett nytt IP, eller en genderswappad Link, hade det här inte stört mig alls, tvärtom, men rent hypotetiskt om Nintendo skulle välja att faktiskt utveckla det här spelet, vilka signaler sänder det då?

Antingen är du prinsessa, eller så är du en hjälte?

Det finns såklart en möjlighet att det i spelets slutskede skulle visa sig att Zelda är en slags krigarprinsessa, men det är inte titeln som är det viktiga, utan att visa på att det går alldeles utmärkt att rädda kungadömet i klänning och utan att klippa av sig håret. Gandalf klarar trots allt av att slåss med svärd och magi med både svallande (eh) hår och tyg ned till fötterna.

Det jag sätter mig emot är idén om att för att en kvinnlig karaktär ska kunna vara en hjälte måste de först kasta all form av normfemininitet ut genom närmsta fönster*. Det finns ingen anledning till att bara en sorts kvinna kan vara hjälte och att denne måste vara någon version av Arya Stark, ändå är det oftast den versionen vi ser när det pratas om bra kvinnliga karaktärer. Det är bra med alla former av hjältar som rör sig utanför den klassiska normen (och ja, det gäller även manliga hetro-huvudpersoner) men i en iver att bryta normer måste vi akta oss för att falla in i nya.

Någon vars twitter-nick jag glömt lyckades sammanfatta det jag ville ha sagt på 140 tecken: “Min dotter leker prinsessa. Hon har tagit på sig finaste tyllklänningen och nu ska hon jaga drake.”

Spelet som uppmuntrar små flickor på det viset vill jag ha. Och nej, jag tycker inte vi ska uppmuntra varenda liten tjej att vara en söt prinsessa, men jag vill inte att den tjejen som gillar att vara en söt prinsessa aldrig ska få för sig att kasta sig huvudstupa in i en drakjakt med svärd och tiara i hösta hugg.

Veckorna rullar vidare och sommaren närmar sig med stormsteg. Detta innebär två saker; dels att Skitsnack närmar sig sin andra säsongsfinal, något ni kommer få mer information om senare. Men det innebär även att sommarfilmerna på allvar börjat rulla in. En av dem ska vi fokusera på denna vecka; Star Trek: Into Darkness.

Samson kommer även delge hur hans upplevelse av Wintergatans spelning förra veckan var.  I vanlig ordning vill vi även bjuda in er till att delta i showen. Har du sett filmen i fokus vill vi veta vad du tyckte. Har du inte vill vi veta vad du tror om den. Till och med om du är totalt jävla ointresserad av allt vad Star Trek heter tänker vi tigga om en kommentar – då vi vill veta varför? Eller kanske om du brukar äta ketchup medan du lyssnar på oss..?

Lämna en kommentar i detta inlägg eller maila oss på skitsnack@svampriket.se innan Fredag kl. 20:00.

Live long and prosper

Denna vecka är det specialavsnittsdags. Den här veckan pratar vi bara om Retrospelsmässan 2013 som gick av stapeln i helgen. Samson har begett sig ner till Göteborg med podutrustningen och tar sällskap i den portabla studion med Anders och Tobias. Dessutom bjuder vi in Björn och Victor från Revansch och så snubblar Niklas Sintorn in från ingenstans. Det blev en kombinerad förfest och podcast i ett och ni är givetvis inbjudna!

Länkar
Kraid.se – siten som Niklas skriver för
Videomaterialet från mässan

Avsnitt 28: Retrospelsmässan 2013

13/5

Nu ska jag avslöja en sak för er. Även fast dessa inlägg publiceras här på Svampriket när det är måndag, så betyder inte det att de skrivs då. Faktum är att dessa måndagsinlägg alltid skrivs i förväg. Oftast på söndagskvällen innan.

Jag har absolut inget vettigt i min skalle som jag kan förvandla till en text. Det som för tillfället snurrar runt i mitt huvud har överhuvudtaget inget med TVspel att göra. Mitt huvud är istället fullt av tankar om olycklig kärlek och framtiden. Det är alldeles för många frågetecken i mitt liv just nu, som gör att det är svårt att fokusera på Tvspel. Min verklighet är alldeles för påtaglig just nu, att jag inte klarar av, eller ens orkar, fly till en annan verklighet.

Bara det att jag har haft Metro – Last Light liggandes på mitt vardagsrumsbord hela helgen och plasten inte ens är borttagen är väl bevis nog?

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska (förhoppningsvis) vara kul. Spela på (om du orkar)!

En låt som sammanfattar veckan som varit

Hej, Nintendo. Hur går det? Jag hörde att det inte blir någon stor presskonferens på E3. Det är ju okej, litet och mysigt är också bra. Hur är det med ungarna? Jaså! Högsta betyg? Bäst i klassen? Vad kul! Hoppas på ett bra sommarlov för 3DS, då. Och den yngsta då, hur går det för den yngsta? Åh… Åh. I soffan hela dagarna? Skolkar? Röker på? Slåss med kniv? Inte gjort något produktivt sedan den lekte med lego? Du, det låter inte alls bra. Men du, jag har några tips som kanske kan hjälpa er. Här är tio förslag på spelkoncept som jag tror skulle passa Wii U, och rädda konsolen från ett hemskt öde:

#10 – F-Zero

Okej, det här är kanske inte det mest fantasifulla förslaget, och ni hade ju faktiskt något liknande i Nintendoland. Men alltså, det kom ju aldrig något F-Zero till Wii, så börjar det inte bli dags nu? Ni satsar ju på mer på hardcorepubliken nu också, verkar det som. Vad sägs om att tillsammans med Sega göra ett F-Zero i stil med det ni experimenterade med i Nintendoland? Valfri rörelsekontroll. För det kan funka skitbra! Om ni inte tror mig kan ni kolla hur bra kontrollen funkar i Excite Truck och FAST Racing League.

#09 – Rhythm Heaven

Rytmspel! Jag vet att ni gjorde ett till Wii, och där var ni smarta nog att inte blanda in rörelsekontrollerna. Men att bara använda A- och B-knappen begränsade det spelet, och det hade aldrig någon chans att nå upp till samma nivå som DS-versionen. Det finns mycket mer att göra med en pekskärm än det finns med två knappar. Så ge oss ett storproducerad Rhythm Heaven, som verkligen känns att det är till en stationär konsol, där det bästa av två världar kommer samman!

#08 – Okami II

Kom överens med Capcom om att släppa ett nytt Okami, där ritandet får mer fokus och pekskärmen kan användas som en stor del av spelets gameplay! Kom igen. Ni släppte ju Okamiden till DS. Ge det en till chans på en storkonsol. Visst, pekritandet på Wii var väl sött. Men det är inte alls samma sak egentligen. Lägg in ritandet som en mer invävd del av problemlösning, där teven och pekskärmen integreras med varandra på ett spännande sätt.

#07 – Mario Paint

På tal om att rita… Kom igen. Kom igeeen. Hur länge behöver vi vänta på en uppföljare till den mest underskattade Mario-titeln genom tiderna? Så mycket har hänt med sån här mjukvara sedan dess. Behöver jag ens förklara vilka möjligheter ett nytt Mario Paint med moderna funktioner och en pekskärm innebär? Get to it, god damn it! Det är ju bland det mest uppenbara ni kan göra. Och ja, jag vill ha kvar flugsmällarspelet.

#06 – Inazuma Eleven

Hur intressant skulle det inte vara att styra karaktären med vänster eller höger styrspak, och rita upp passningar med pekskärmen? Eller rita upp strategier. Eller utföra superskott. Utveckla det som redan gjorts på DS! Det är allt jag har att säga. Pekplattan är helt enkelt ett bra tillfälle att hämta över framgångsrika DS-koncept till ”stora” spel.

#05 – Kirby Canvas Curse

Ännu ett fantastiskt DS-spel med ett koncept som jag vill se göras på Wii U. Det här är enligt mig världens bästa Kirby-spel, och jag hade jättegärna sett en uppföljare med fräsig HD-grafik på min TV. Det du ritar på plattan dyker upp på teven, och låter Kirby gå på det. Simpelt. Genialt. Gör’t.

#04 – Dungeons & Dragons

Okej, jag kan inte jättemycket om D&D. Men jag vet att det skulle vara intressant att se på Wii U. Dungeon Master är personen med Wii U-padden, och på monitorn där finns allt hen behöver, utom alla andras synfält. Varenda en av de fyra hjältarna har en varsin wiimote. Spelplanen syns på teven, där striderna utspelas i högproducerade och fullt animerade stridssekvenser. Ni som kan D&D, skulle det funka alls?

#03 – RTS

Realtidsstrategi är inte speciellt stort på konsol. Men med tillgång till pekskärm kan något intressant göras. Tänk på hur Pikmin 3 kommer funka, och applicera det på en större skala där du använder pekskärmen för att samla och dirigera trupper på en karta. Mario har aldrig gjort ett realtidsstrategispel, om man inte räknar de senare Mario Vs. Donkey Kong som ett inlägg i genren. Just saying. Eller varför inte Advance Wars som RTS? Trupphantering med pekskärm skulle i alla fall vara intressant. Ge oss åtminstone ett tower defense!

#02 – Star Fox

Star Fox. Sin & Punishment. Kanske till och med ett Jet Force Gemini (man kan väl drömma?) Ända sedan jag spelade Kid Icarus på 3DS har jag förstått att inget siktar bättre än pekskärm. Ja, jag tycker till och med det siktar bättre än mus! Styra mitt skepp med vänster eller höger styrspak, skjuta med en triggerknapp, sikta med pekskärm. Wii fick inget Star Fox, så det är dags nu.

#01 – Pokémon Snap / Project Zero

Det såna som jag och Oskar Skog gått och väntat på sedan Wii U lanerades. Var ska jag börja? Det pirrar i magen och jag blir alldeles fnittrig bara jag tänker på ett Pokémon Snap till Wii U. Använda Wii U-padden som en kamera, där den lilla monitorn representerar vad du ser genom kameralinsen. Omgivningen ser du på teven, och allt eftersom du vrider och vänder på Wii U-padden används gyrosensorn för att även vrida omgivningen på teven. Klicka på en knapp för att fota pokémon i deras naturliga miljö. Alltså, Nintendo, det här är GRATIS PENGAR. Och skulle sälja så många konsoler. Är det inte dags för ett storproducerat Pokémon till stationär konsol igen?

Och när vi ändå snackar spelkoncept där fotande med en kamera står i fokus, skräckspelet Project Zero! Du ser dig omkring med gyrosensorn, precis som i Pokémon Snap. Det bakom kameran syns på teven också, men spökena syns bara när du tittar på dem genom kameralinsen, via Wii U-paddan. Här kan paddens högtalare åstadkomma ganska coola effekter också. Ja, det finns mycket kul och nytt att göra med Wii U. Sätt igång!

Skäms du för dina intressen? Kanske inte nu längre, men nog har du någon gång gjort det. I veckans avsnitt diskuterar Anders och Samson fenomenet ”Guilty Pleasure” – ett nöje som man tycker om, men samtidigt skäms lite över. Vi går igenom lyssnarnas syn på det hela, spelar musik som vi skäms över att tycka om och svävar givetvis ut så det rinner över flera gånger. Mycket nöje!

Musik

• Haley James Scott – Halo
  
• Linkin Park – In The End
• Nomy – You Better Die Young
• Saft – Aldrig

S02E12: Guilty Pleasures

Operation Platinum är ett vänskapligt sätt att tillsammans sporras till spelframgångar. Mer information finns HÄR. Självklart kan man hoppa på tåget även nu, skriv bara i kommentarerna nedan.

Fyra månader har gått, eller en tredjedel av året. Dags för en statusuppdatering!

Tobias börjar med sig själv, som vanligt. Mars började med God of War Ascension som jag även recenserade här på Riket. Platinan var likartad föregångarna men med några lätta online-troféer. Hard-rundan avklarades dessutom före en av seriens svåraste passager patchades för att bli lättare. Recensionsjobbet fortsatte sedan med Crysis 3 där riktigt sega online-troféer tog emot men tillslut trillade platinan in. Guacamelee hade jag riktigt roligt med och några svåra Super Meat Boy-liknande passager till trots så blev platinan min. Just nu nöter jag DMC. 5 av 12 avklarade.

Elin har sprungit igenom The Walking Dead ju ger en platina bara genom att klara det. Bioshock Infinite har också fått en ordentlig genomspelning. Dead Space 3, Tomb Raider och Deadly Premonition har också nötts sen senast men ingen platina än. 3 av 9 avklarade.

Markus har grindat en hel del Bioshock 2 och tillslut gav det frukt. Även uppföljaren Bioshock Infinite har avklarats och likaså Motorstorm Apocalypse. Markus siktar ju även på att få upp sin andel till över 90% och har plockat många troféer över spel han redan spelat för att få upp den, tyvärr sänker ju DLC och att spela nya spel ens ratio så den sjänk ner till under 80%. Just nu verkar det vara LBP2 som gäller. 4 av 10 avklarade.

Jonas har verkligen lagt i högväxeln de senaste månaderna och har tagit några väldigt imponerande platinas: Dark Souls, Final Fantasy 13, Ni No Kuni, inFamous 2 och Dragon Age 2. Dags att höja målen? 5 av 5 avklarade!

Mikael har sprungit igenom The Walking Dead och ser ut att ha spenderat övrig tid med Assassins Creed Brotherhood och diverse barnspel. 3 av 8 avklarade.

Zatoishwan verkar inte haft så mycket tid att spela det senaste men ser ut att ha haft mysigt med Ni No Kuni. 0 av 1 avklarade.

Returglas kommenterade tidigare men jag har fortfarande inte fått nått PSN-namn så jag kan inte spåra framgångarna.

Magnus har en bit var till sitt mål på 30% men har tagit en platina i och med The Walking Dead. Nytt mål kanske? 1 av 1 avklarad.

Per har gått ut hårt och har tagit två platinas sen sist, The Walking Dead och Heavy Rain, så det är dags för ett nytt mål. Verkar nöta Resident Evil 6 just nu. 2 av 1 avklarade.

Olle har spelat en hel del Tomb Raider och Guacamelee sen sist men har framförallt tagit sin första platina i Lego Harry Potter År 5-7. En bit kvar till målet på 30% men ett nytt platinamål kanske? 1 av 1 avklarade.

Ny uppdatering vid halvårsdepån, lycka till!

#SvampPlat13

Mina barn sitter som förtrollade framför sina mobiltelefoner varje kväll. De trycker i sig Lets Play-videos som om de krävde en daglig dos av det för att överleva. Samtidigt så kan jag se att den här överkonsumtionen av Lets Play är en del av den kultur som mina barn lever och andas. Alla barnen på deras skola tittar på det, även om det inte alltid handlar om vilka spel det är som de spelar. Mina barns favorit just nu är ”Sky”, och allt som de pratar om verkar vara nya saker som händer i hans videos. De har till och med börjat prata som honom. De till och med rättar mig när jag säger guldtackor, för enligt dem så är det ”butter” på grund av att det ser ut som en smörklick i Minecraft.

Lets Play har dock blivit den nya generationens idoler. Det är här som mina barn hittar sina förebilder och känner att de kan vara något annat än vad omvärlden vill att de ska vara. Jag ser inget dåligt med detta. Så länge som de inte beter sig illa mot människor på gatan eller på annat sätt provar förbjudna preparat så är jag hyfsat nöjd. Däremot så kan man som förälder granska förebilderna som de har, vilket jag har gjort. Jag har valt tre populära Youtube-profiler som mina barn bland annat tittar på och själv gjort en bedömning kring vad jag tycker om dessa som förebilder för mina barn. I slutänden är det dock ni som får ta ut något av min analys och själva bestämma vad som är bäst för sina barn, men helst av allt så är det bäst om man som förälder själv tittar på vad det är som ens barn håller på med.

PewDiePie

PewDiePie är något av ett svenskt vidunder som definitivt pratar bättre engelska än många svenskar. Ibland kommer det svenska ord i ren frustration när han spelar, men för det mesta så är det mest ett galet beteende som kommer från hans sida.

När jag tittade på PewDiePie för första gången så känns det orättvist att utgå från just den videon. Han spelade nämligen Unfair Mario, vilket handlar om att man utsätter spelaren för helvetiska och omöjliga utmaningar som är omöjliga att förutspå. Det är inte så konstigt att svordomarna haglar under hela spelsessionen. Visst använder han sig av olika svordomar på engelska då och då, men är inte lika extrem som vissa dårar på internet kan vara.

Ett av problemen är att han spelar spel som kan anses vara lite för läskiga för småbarn ibland. Bland annat Dementia känns inte som ett spel som jag vill att mina barn ska få uppleva, oavsett ifall det är i sällskap med PewDiePie eller mig.

Sky

Sky (eller Skythekid som han heter på nätet) har verkligen fått ett järngrepp om mina barn, och jag förstår dem delvis. Lets Play-serien Sky Does Minecraft handlar om att Sky provar på olika moddar och gör det med en touch av rollspelande. Det blir som en berättelse som fjantar till det tillräckligt mycket för att mina barn ska sitta och gapskratta i soffan med sina hörlurar på.

Jag har naturligtvis inte tittat på alla videos av Sky, men av det jag sett så är det väldigt lite allvarliga ord som kommer in i mina barns öron och mycket mer fantasi och umgänge. Barn behöver ha något som de tycker är roligt som jag inte ägnar mig åt, och detta verkar vara ett bra sätt. Dessutom så berikar det deras spelande när de själva spelar Minecraft och sporrar dem till att själva hitta på roliga lekar.

Ibland kan han dock ägna sig åt lite småläskiga moddar, men de brukar ofta tappa i styrka på grund av den lite sämre grafiken och det fjantiga bemötandet från Sky och hans vänner.

Tejbz

Jag ska erkänna att jag i brist på finare ord har kallat Tejbz för en köttskalle på vissa forum (vilket kanske är lite extremt). Jag har tyckt att han är naiv och att han ofta inte förstår att han har en påverkan på ungas sätt att se på tv-spel och hur den kulturen ser ut. Jag har inte ändrat mig, men i och med att Tejbz blivit en mer offentlig person i och med medverkan i P3-spel addon och genom hans egna kanal på Viaplay (som jag inte sett ännu) så verkar han ha lugnat ned sig en smula. Idag så ser jag snarare hur han mer och mer talar neutralt och på något sätt beter sig mer moget än han gjorde förut, även om han ofta inte ser längre än näsan räcker.

Killen är dock inte så stor bland de yngre barnen om jag förstår det rätt, utan börjar bli mer intressant för de som spelar Call of Duty mer aktivt. Jag förstår dem. Han har samma charm och skicklighet som gjorde att jag ville titta på HeatoN när jag spelade Counter Strike som ung. Kanske är det bra att han får andra perspektiv från Angelica Norgren i P3-spel, för då kanske vi till slut har en person som kan leverera mer genom sina videos om gemenskap och tolerans än han gjorde i början av sin karriär, och framförallt att han blir medveten om hur han påverkar barn.

Fred & Tom play some fucking video games

Nej… bara nej.

Vad jag kan minnas har jag aldrig gett ett spel full pott. Inga femmor av fem eller tior av tio. Vad jag kan minnas har jag aldrig spelat ett spel jag skulle ge full pott. Fyror och nior har jag spelat, absolut, men full pott? Nä, jag tror faktiskt inte det.

Jag tycker att full pott är ett spel som i princip inte hade kunnat göra något bättre. Ett spel som gör allt som det gör helt perfekt (eller snudd på). Och det händer i princip aldrig, enligt mig. Men jag börjar undra om det inte är mig det är fel på, om jag inte är lite väl hård.

Skitbra. Men inte 5/5.

Jag har sett flera filmer jag skulle ge 5 av 5. Inte jättemånga, men en del. Problemet när det kommer till spel är att det finns så många fler parametrar att ta hänsyn till. Om ett spel försöker berätta en riktig historia så bedömer jag den på samma sätt som jag hade en film. Handling, skådespeleri, manus, allt måste vara bra. Samtidigt så måste spelbarheten vara på topp och helst av allt ska de fungera bra ihop.

Ta Bioshock Infinite som exempel. Skitbra spel, verkligen. Solklar 4/5. Varför inte 5? Storyn var bra, riktigt bra. Spännande, intressant, oväntad och väl berättad. Men som Tommy sagt vid flera tillfällen, spelbarheten gick inte riktigt ihop med handlingen. Jag tyckte att det var jättekul att springa runt och mörda knäppa kultsnubbar, men det blev lite väl mycket. Och att rota i 347900 lådor kändes av och till jävligt omotiverat. Och mina tankar om gömda saker i linjära spel har jag redan klargjort.

Du är grym, Lara. Men nog fan skulle du kunna vara bättre.

Samma sak gäller för Tomb Raider, ett annat av årets riktiga toppspel. Jag hade skitkul med Tomb Raider. Men det finns för många saker jag inte tyckte var helt top notch för att det skulle bli en fullpoängare, enligt mig.

Men har jag rätt? Ska man vara såhär kritisk? Borde jag skärpa mig och inte vara så jävla svårflörtad? Eller är alla andra (*host* Ludde *host*) alldeles för givmilda när det kommer till betygen?

Vad tycker ni? *läskigt Uncle Sam-pekfinger*

Det här inlägget är ett svar på en krönika som skrevs på Fragbite. I den krönikan för skribenten HandyDandy fram åsikten att spel var svårare och bättre förr. Och det är delvis sant. Men det är även delvis en åsikt som formas av att man bara tittar på en del av spelklimatet. Först och främst vill jag påstå att svårt inte automatiskt innebär bra, och lätt inte automatiskt innebär dåligt. Jag tycker inte ett spel måste vara utmanande för att vara en bra upplevelse. Hur många gånger dog man i Journey, till exempel? Är det ett dåligt spel för att det inte är utmanande och svårt? Absolut inte. Det skulle faktiskt bli ett sämre spel av det. Och jag undrar om detsamma inte gäller de flesta Kirby-spelen, som förresten är fina exempel på lätta spel från förr.

Men viktigast av allt är att spel idag är mer pedagogiska. Då menar jag inte påträngande tutorials och quicktime events, för det tycker jag bara är lat och dålig speldesign. Jag menar bland annat att billiga utmaningar, trial & error och leaps of faith inte alls är lika vanliga som förut eftersom speldesign i överlag har blivit bättre och mer pedagogisk. Skribenten nämner tidsbegränsningar som något hen saknar. Det är ett bra exempel på en billig utmaning som lata utvecklare använder sig av. Varför? Jo, för att ALLT kan göras svårt av tidsbegränsning, utan att den som designar momentet måste tänka till minsta lilla. Är det svårt att knyta dina skor? Självklart inte. Men försök göra det på fem sekunder. Det är ofta jag ser pedagogik i moderna spel kallas fördummande, medan sånt här hyllas. Battletoads är svårt, men det är inte ett bra spel. Samma sak kan sägas om många, många spel från förr.

Det finns fortfarande lika många svåra och djupa spel för dig där ute. De är bara lite svårare att hitta eftersom det plötsligt finns andra spel för andra spelare också.

Länge var ”GSP VS Silva” varje MMA-fans stora drömfight. Två dominanta mästare som i en ”superfight” gör upp vem som är den bättre. Men sedan Jon Jones äntrade scenen verkar intresset ha skiftat. Jones och Silva är byggda på ett likartat sätt och verkar också båda föredra sitt stående game.

Det skulle sannerligen bli en intressant fight, även om jag personligen gärna ser GSP VS Silva först (där jag också tror att GSP skulle ha en stor chans att besegra Silva). Men samtidigt kan jag inte låta bli att kittlas av tanken på en fight mellan Jones och Silva. Inte minst när man ser sådana fantastiskt snygga ”fejk-promo-trailers” som den här;

För mig innefattar dock den ultimata drömfighten inte Anderson Silva alls. Jag har fortfarande svårt att sätta fingret på vad det är, men jag ogillar Jon Jones ganska mycket. Han har flertalet gånger visat intresse av att byta viktklass upp till tungvikt, och där väntar min absoluta MMA-favorit; Cain Velasquez. Där har vi min drömfight, mest eftersom jag är ganska övertygad om att Cain skulle massakrera Jones. Jag hoppas innerligt att framtiden får utvisa min spekulation.

Hur ser er drömfight ut?

För fjärde året i rad arrangeras Retrospelsmässan i Göteborg. Vi på Svampriket har alltid haft en varm relation till retrospel, och de gånger vi besökt Retrospelsmässan har vi alltid mötts av värme, kramkalas och en massa kärlek från både besökare och arrangörer. Så självfallet vill vi besöka mässan i år igen. Och givetvis vill vi uppmuntra er att göra detsamma!

Svampriket besökte först mässan under 2011, som resulterade i en liten hyllningsvideo (med en något pluffsigare Anders) som ni kan hitta här. Året efter letade sig Retroresan upp på scenen och livesände från mässan. Du kan fortfarande se strömningen i efterhand via denna länk.

Under årets mässa kommer vi rapportera från golvet, någolunda likt den bevakning vi tidigare haft från t.ex. Gamex. I fokus står våra nya retroriddare och samarbetspartners i Revansch som kommer vara våra utsända reportrar under helgen. Victor och Björn kommer tillsammans med ett produktionsteam från Svampriket producera flertalet med klipp under både fredag, lördag och söndag. Så har ni inte möjlighet att besöka mässan i person (vilket i sig är jävligt synd) så är det på Svampriket som du kommer få den bästa, den mesta och den snabbaste rapporteringen.

Så det bästa du kan göra är förstås att besöka Erikbergshallen på lördag, men kan du inte det bör du häcka på Svampriket under hela helgen. Vi lovar att det kommer vara värt det!

Vill du läsa mer om Retrospelsmässan, alla tävlingar, demorum, utställningar och allt annat du kommer hitta på årets mässa? Besök i så fall Retrospelsmässan.se

Hela kvartetten är samlad återigen efter veckor av skelettpaneler. Ludde och Tommy har spelat det nya Capcomspelet Remember Me som redan nu utlovats kommer hamna på många GOTY-listor när året lider mot sitt slut. Malin och Samson har spelat kortspelet Cards Against Humanity, partykortspelet för vidriga människor och Samson letar fortfarande frenetiskt efter något på 3DS som kan rättfärdiga han spontana inköp. Kommer VVVVVV axla rollen? Allt detta och mycket mer i veckans pod.

Länkar
Pirater blir utsatta för piratande i piratat spel
Nintendo börjar sälja begagnade konsoler
Sega och Gearbox blir stämda över Colonial Marines
Sega och Gearbox svar
Skaparna av Keyboard Cat och Nyan Cat stämmer Warner Bros.
Inget Madden NFL till Wii U!

Avsnitt 27: Rememeber Me, Cards Against Humanity och VVVVVV

Guilty Pleasure, enligt Wikipedia;

”A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ‘guilt’ involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes, such as campy styles of entertainment. Fashion, video games, music,films, and junk food can be examples of guilty pleasures.”

Till nästa avsnitt av Skitsnack vill vi veta om det finns något som ni tycker om att göra, se på eller lyssna till, som ni samtidigt skäms lite för. Guilty Pleasure är ett fenomen som vi finner ytterst intressant och vi vill såklart också väva in era åsikter och tankar i vår diskussion.

Så var inte blyga – dela med er. Lyssnar du fortfarande på Aquas första platta? Eller dricker du fortfarande trögflytande Oboy till frokostmackan? Eller tycker du kanske att Twiligt-filmerna är bättre än Sagan om Ringen-filmerna? Eller är du en som inte bryr dig vidare mycket och bara tycker om det du tycker om? Vi vill veta från alla er! Lämna en kommentar i detta inlägg eller maila oss på skitsnack@svampriket.se.

Vi kommer spela in veckans avsnitt lite tidigare än vanligt, så vi behöver era kommentarer innan Onsdag kl.19:00 om vi ska hinna få in dem i avsnittet.

Hoppas nacken inte värker allt för mycket efter allt headbangande. Ta hand om er!

Men är skillnaden verkligen så stor?

DC-comics ska som ni kanske vet snart nylansera He-man och i och med detta så har vår gamla barndomshjälte fått ett omarbetat utseende. Och överallt på Internet blir folk upprörda, använder alldeles för många utropstecken och frågar sig varför DC-comics vill förstöra deras barndom.

Jag kan inte på något som helst sett relatera till detta. För det första så är väl inte den nya He-Man så jätteolik den äldre? Jag tycker man gjort ett ganska bra yngre version av He-Man. Visst vore det ballare med en äldre, krigshärjad och skäggig He-Man, men det är en annan diskussion.

Sen ska vi inte heller glömma hur He-Man and the Masters of the Universe var, som serie. Våra minnen säger en sak men att gå tillbaka och se serien idag innebär ett brutalt uppvaknande, precis som i fallet med de flesta av 80 och 90-talets tecknade serier.

Är du en av de arga? Och kan du i så fall förklara för mig varför du är så arg?

En gång i tiden förlitade jag mig på vad spelpress, både svensk och utländsk, skrev om spel. Jag läste och tog in andra personer första intryck av kommande spel, för att försöka att själv bilda mig en uppfattning om det kanske kunde vara värt för mig att lägga ut X antal hundralappar på ett kommande spel. En persons ord och i bästa fall ett par screenshots från spelet var vad jag hade att gå på. Då fanns det ingen möjlighet för mig att gå ut på internet och få riktigt gameplay serverat, av den enkla anledningen att det inte fanns något internet.

Innan jag avslöjar vad det är för spel det handlar om vill jag klargöra att det aldrig, under min korta tid som ”spelskribent”, har varit så här jobbigt att ha varit belagd med munkavle. Det var riktigt förlösande att få prata ut om det här spelet, tillsammans med Tommy, i den här veckans Svamppod Fyrkant vill jag lova.

Vad är det då för spel jag pratar om? Jo, det är ett spel vid namn Remember Me. Ett spel som med största sannolikhet hade gått under min radar om jag inte skulle vara en del av Svampriket. Ett spel som jag är så jävla glad över att jag redan nu har fått möjlighet att testa. Det är ett spel som jag vill att alla som har det minsta intresse av TVspel måste testa. Det är ett spel som garanterat kommer finnas med bland de titlar som kommer diskuteras när det blir dags att utse GOTY 2013.

Som jag tidigare nämnde så pratar jag och Tommy en hel del om Remember Me i veckans avsnitt av Svamppod plus att det även kommer att komma upp en Quicktitt här på Svampriket.

Remember Me har väldigt stora potential att bli årets stora överraskning. Nu vet ni det! Har jag lyckats bygga en förväntan?

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit:

Så var det äntligen dags! I detta avsnitt plockar Anders och Samson fram ett av deras största hjärteämnen; Hårdrock! Genom totalt 15 låtar plockar Anders, Samson och även ni lyssnare russin ur hårdrockskakan från 70 och 80-talet. Musiken blandas med egna tolkningar, långa utlägg och en och annan anekdot. Och lite kvalificerat Skitsnack, förstås.

Länkar:

• Spotify-lista: Skitsnacks Hårdrockspecial, 70 och 80-talet

S02E11: Hårdrockspecial, 70 och 80-talet

Injustice: Gods Among Us er Mortal Kombat-utviklerne NetherRealm’s tak på fightingspill med DC Comics-karakterer. Både Mortal Kombat og DC Comics er viden kjent for å strekke seg selv så lang “over the top” som de kan rekke, og blandet sammen gir de et fornøyelig spill for både fightingspillfans og for fans av Superman og hans Super Friends.

Spillet bygger veldig på NetherRealm’s forrige spill, Mortal Kombat (2011). Det første 2D Mortal Kombat-spillet på lenge. Mange av grepene som ble gjort på det spillet følger med videre til Injustice, fra hvordan angrep til animasjon til de ulike modusene. Dette er ikke nødvendigvis en kritikk, men det understreker at man vil komme bedre ut av spillet om man har lagt inn noen timer på Mortal Kombat tidligere.

Heldigvis er kampsystemet i disse spillene langt lettere å sette seg inn i enn mange andre fighting-franchiser. Jeg føler en mestringsfølelse jeg aldri har opplevd før når jeg har prøvd diverse Street Fighters, Kings of Fighters, Virtua Fighters og alle andre titler med “Fighter” i navnet. Spillet har også en grunnleggende tutorial, og et helt sett med individuelle utfordringer beregnet for å lære deg å tenke over ting mens du sloss. For eksempel er det en kamp der motstanderen har et skjold som gjør at du selv tar skade når du angriper han, slik at spillet tvinger deg til å tenke over når du burde angripe, og når du burde forsvare deg selv. I tillegg til disse, finner du selvfølgelig online multiplayer og arcade mode med uttallige variasjoner.

Om du ikke kommer til spillet for hvordan man kontrollerer det, men heller karakterene på coveret, er story mode for deg. Injustice har en ambisiøs, nesten grandios story mode. Noe tankevekkende, emosjonell narrativ finner du ikke her, men det tror jeg heller ingen forventer når man blander sammen fightingspill og superhelter. Når narrativet i tillegg har som oppgave å la deg spille med og mot så mange karakterer som mulig, å ta deg gjennom alle bakgrunnene, og å komme på en god unnskyldning på hvorfor Green Lantern denger løs på Batman, skjønner man at historien aldri hadde en sjangs; den må være stor, tung og dum. Redd verden fra en alternativ dimensjon der superheltene har blitt diktatorer over kloden. Greit det. Personlig synes jeg alltid at superhelter er mest interessante historiene er små og personlige, men det er også derfor jeg generelt sett foretrekker Marvels bøker framfor DC, så det blir igjen vanskelig å holde dette mot spillet.

Jeg har brukt hele denne anmeldelsen på å sammenligne spillet mot Mortal Kombat og DC, og dette er fordi hele spillet virker å være nålfokusert på å treffe disse to krokene. Resultatet er veldig fint om du er en fan av en av disse to tingene, og en jackpot om du digger begge. Om du derimot føler at du treffer utenfor en av sirklene på dette Venn-diagrammet, kan jeg ikke med god samvittighet anbefale spillet for deg. Slåssingen er lett å lære på grunnleggende nivå, men jeg følte meg etter hvert frustrert når jeg steg opp i rang, og spillet begynte å banke meg opp uten å gi det minste hint om hvorfor jeg bommet på timing eller ble låst av mostanderen i en kombo. Det samme gjelder for narrativet. Ja, det er gøy å se Jokeren sprenge Hawkgirl ut av luften med en bazooka, men det gir meg aldri noen grunn til å finne ut mer om hvorfor Doomsday er en interessant karakter.

Så om din greie er fighting-spill, er det mer enn nok dybde å finne her, eller om du vil vite hva Batman ville gjort i et univers der Superman ble maktgal, kan jeg varmt anbefale Injustice: Gods Among Us. Om du derimot ikke har et forhold til noen av disse to elementene, er dette kanskje ikke stedet å starte. Personlig har jeg en nysjerrig interesse for begge, så for meg resulterte spillet i mange underholdende timer, men som endte i en vag frustrasjon der jeg ønsket at spillet kunne gi meg mer i begge retninger.

Text av Herman S. Lilleng

Herman S. Lilleng er en norsk spillnerd som for tiden har en gjesterolle i Sverige. Som gamer er han stadig på jakt etter nye opplevelser, og blir ofte helt oppslukt om han finner noe som fanger han. Han har en utdannelse i filmvitenskap, og han synes det er merkelig å skrive om seg selv i tredje person.

Rockstar släppte nyligen tre trailers som fokuserar på de tre olika huvudkaraktärerna i kommande GTA V. Ni kan se alla tre i klippet nedan. Eftersom jag är ganska ensam med att se storheten i GTA-serien här på Svampriket kände jag att det var mitt ansvar att skriva ett inlägg om dessa karaktärer.

Jag var en av dem som gillade Niko Bellic, vilket verkar göra mig till en minoritet. Att jag sedan spelat ut GTA IV flera gånger förminskar min klick ännu mer. Oavsett vilken huvudkaraktär GTA V skulle kunna ha fått hade jag med största säkerhet spelar ut det ändå – nu fick vi som bekant hela tre karaktärer att ta till oss och det ser ut som att Rockstar har garderat sig med en liten ”best of”-samling inför GTA V.

Franklin är den vi känner igen mest. Det är direkt omöjligt att inte dra ett likhetstecken mellan honom och ”CJ” från GTA: San Andreas. En gängmedlem som vill ”bort från skiten”, som vill åstadkomma mer i sitt liv, men samtidigt inte vill vända ryggen åt sina ”homies”. Vi har sett allt för inte alls för länge sedan och hos mig var Carl Johnson aldrig en intressant huvudkaraktär, även om man inte kan förnerka att det fanns en större massa som tyckte om honom och GTA: San Andreas mer. Förhoppningsvis finns det mer under den ganska förutsägbara ytan. Dessutom vore det fantastiskt kul om vi fick möjlighet att träffa ”CJ” i Franklins sektion av spelet.

Michael känns betydligt mer intressant. Vibben jag fick påminner mycket om Tommy Vercetti från GTA: Vice City. Smårolig och småjävlig på en och samma gång, samt totalt älskvärd.Skillnaden är att Michael har några fler år på nacken, har växt upp och skaffat en familj, som nu tillsammans med honom lever under vittnesskydd.

En twist som är lika intressant som nyskapande för serien. Aldrig förut har en huvudkaraktär haft en familj att beskydda i ett GTA-spel. Det har varit enstöringar, psykopater och invandrare utan några som helst band i staden där spelet utspelas. Kanske har man gått på dejt, druckit hett kaffe eller bowlat med sin bankrånarkompis. Men i Michaels fall blir allt annorlunda, han har fru och barn att beskydda och det ska bli väldigt intressant att se hur Rockstar bygger upp hans historia.

Sen har vi Trevor. På ett sätt känns det dumt att redan nu sitta och försöka beskriva en karaktär som endast har skymtats i en trailer. Men hela Internet älskar honom redan nu, och jag också. Trevor är en Redneck-vildhund, en drogbalanserad galning som snackar, slår och skjuter först – och frågar sen. Eller så skiter han i att fråga över huvud taget. Trevor knyter an till det psykopatiska, galna och totalt hämningslösa i varje tv-spelande människa och förkroppsligar hur den stora majoriteten spelar ett GTA-spel. Frågan är dock om det finns något mer där än bara total galenskap? Jag hoppas innerligt inte det.

Tillsammans utgör denna trio en ytterst intressant kompott och GTA V är definitivt det spel jag ser mest fram emot att spela när jag återkommer från mitt speldvala.

(”- Run!”-skämtet fick mig att fnissa jättelänge..)

April tar oss ett steg närmare sommaren och är årets hittills spelfattigaste månad. Några guldkorn har dock hittat fram.

Efter Nintendos chockbesked att världens absolut bästa spel kommer få en uppföljare blev Samson så glad att han var trevlig på Twitter i hela 16 minuter. Sen insåg han att det skulle släppas till ett bärbart format (något som han är allergisk mot). Motvilligt köpte karln en 3DS och har svurit dess uselhet minst en gång om dagen. Om han faktiskt använder konsolen är fortfarande okänt.

BioShock: Infinite (360)

Som jag har väntat och nu äntligen fått sätta tänderna i denna Ken Levinska fruktjuice! Irrational levererar ett fantastiskt äventyr och en berättelse som slår knut på min enfaldiga hjärna. Spelmekaniskt är det inget nytt under solen och tyckte man inte om de tidigare spelen har man ganska usla förutsättningar att fatta tycke för Infinite, men om man som jag förlorade sig fullständigt i Rapture så är Colombia en riktig munsbit. Spelet överraskar med att utforska teman och delar av historien man annars har svårt att prata om, men i den fiktiva världen är det kanske lättare att ta upp frågorna än i verkligheten – oavsett är jag upp över ögonen förälskad.

Defiance (360)

Så dumt. Så dumt. Defiance går i MMO-fällor som konkurrenterna patchade för 8 år sen och tvingar dig att göra en två timmarsinstallation innan du ens kan börja med eländet. Någonstans under allt finns en hyfsad tredjepersonskjutare med en del riktigt skojiga kooperativa dungeons och bossar, men när allt är begravet under staplar av buggar, usel framerate och knackig nätkod är det inte värt det för mig.

BattleBlock Theater (360)

Ehrmergerd! Så gulligt, så roligt! Gamla goda The Behemoth bjuder upp till koop (nåja) i denna tvådimensionella plattformsactionpusslare. Galen humor, lysande flerspelarlägen och en outtömlig källa till content i form av användargenererade banor och utmaningar ger en av årets charmigaste och roligaste upplevelser!

Dead Island: Riptide (PS3)

Kommer du ihåg det där cinematiska zombiespelet där man vred på tiden och byggde en emotionell resa om en familjs bekymmersamma resa genom ett zombieinfesterat paradis? Inte jag heller, för det var bara trailern till Dead Island. I uppföljaren Riptide är det bokstavligt bara mer av samma sak. Den enda skillnaden är att den enda positiva delen av originalet (paradismiljön i inledningen) är borta.

Star Trek (PC)

Det finns inte så mycket att säga. Star Trek är ett budgetspel som gissningsvis har stressats fram för att passa ihop med den stundade premiären av film nummer två i senaste rebooten. Det är en helt ok tredjepersonsskjutare med lite pussel- och klättrings-moment, men knappast något som får mig att lyfta på ögonbrynet.

Förutom att ha knarkat alldeles för mycket Ryan Gosling, om det nu är möjligt, har Ludde hunnit med att spela en hel del spel denna månad

Luigi’s Mansion 2 (3DS)

Med uppföljaren till sitt Gamecube-spel visar Luigi verkligen att han kan stå på egna ben och klarar sig bra utan sin bror. Luigi’s Mansion 2 är ett otroligt charmigt spel och har ett underhållande och perfekt gameplay för ett bärbart spel. Helt klart ett av de bästa spelen som finns till 3DS.

LEGO City Undercover (Wii U)

TT Fusion visar här att de klarar sig riktigt bra utan en filmlicens att förlita sig på. De har levererat ett riktigt underhållande spel, med en förvånansvärt stor och öppen stad, där du kan fördriva timmar. Timmar som ofta bjuder en hel del fniss, på grund av all den härliga LEGO-humor vi alla har lärt oss att älska. Men det finns ett minus. Ett STORT minus. Det finns ingen co-op.

Bioshock Infinte (360)

Med ett gameplay som är helt okej och med en story som är helt jävla otrolig har Bioshock Infinte golvat mig totalt. Jag älskar det här spelet. Jag älskar vad det har gjort med mig. Jag vet att jag brukar (iaf enligt Tommy) skrika mig hes av lycka väldigt ofta över ett spel jag gillar, men den här gången är mitt skrik till hundra procent äkta. Bioshock Infinte är utan tvekan en av mina bästa spelupplevelser den här konsolgenerationen.

Injustice: Gods Among Us (360)

ag är absolut inget fightingspelskille, det vill säga att jag är rätt så värdelös på sådana spel. Det hindrar inte att jag kan finna dem underhållande. Vilket jag gör med Injustice: Gods Among Us. Jag hade skoj hela kampanjen igenom och tyckte att det var extremt kul att sparka Tommys stjärt. Men faktum kvarstår att NetherRealms version av Mortal Kombat är bättre. Får en känsla av att de här lutar sig för mycket på att de har DC-universumet och dess anhängare att förlita sig på för att få spel sålda.

LEGO City Undercover: The Chase Begins (3DS)

Detta är långt ifrån ett lika bra spel som versionen till Wii U. Det är ett helt okej LEGO-spel, men inte mycket mer än så. Jag blev besviken.

Double Dragon II: Wander Of The Dragons (360)

Det här spelet är uselt. Så jävla uselt. Egentligen känns det orättvist mot alla andra spel som har producerats, att kalla detta för ett spel. Om ni inte tror mig, så kommer ni själva se och förstå vad jag pratar om, då det nästa vecka är premiär för min och Tommys genomspelning av detta ”spel”.

 
Indie-spel är något Tobbe oftast inte sysslar med men utan tillgång till månadens storspel är han glad att han vidgade sina vyer.

Slayin (iOS)

Till en början bedras du av Wonder Boy-vibbar och simpelheten men under ytan finns ett djup, trots endast en action-knapp. High Score-jakt och poängoptimering är en sak men tre spelbara karaktärer med väldigt olika spelstil gör att det håller i mer än två minuter, dock hade det gärna fått vara både längre och mer varierat för att fungera i långa loppet. Finns att spela gratis på utvecklarens hemsida men Apple-versionen kommer med fler bossar och annat lull-lull.

Guacamelee! (PS3)

Sonys indie-satsning bär åter igen frukt i ett taco-doftande Metroidvania med fokus på närstrider. Träffsäkra referenser till både spel och popkultur plus välskriven dialog får dig att skratta men det är pacing, spelkänsla, stämning och att det är är förbannat roligt att spela som bygger det välpolerade paket som är Guacamelee!

Thomas Was Alone (PS3)

Plattformsminimalism eller hur jag lärde mig älska kuben. Sällan har jag brytt mig om något så uttryckslöst som en färgad fyrkant så mycket som Thomas berättelse får mig att göra. Tyvärr håller inte spelet fullt ut; jag hade velat se smartare pussel och bättre utnyttjande av spelets mekanismer för att fånga mig med mer än estetik, musik och stämning.

För att väga upp för den fantastiska månad Linus hade i mars har Ludde skickat spelen som ingen riktigt bryr sig om till honom i april.

Army of Two: The Devil’s Cartel (360)

Army of Two är ganska roligt. Det är ett genomgående trevligt sätt att fördriva tid. Det sagt är det inget bra spel. Det är överlag ett ganska kasst spel, på alla sätt och vis. Det som var bra i framförallt det första spelet är borta och istället får man en rad staplade skjutgallerier att plöja sig igenom. Varken stil eller finess är något man ska förvänta sig större mängder av, men vill man ha hjärndöd underhållning för stunden så funkar det utmärkt.

Sniper: Ghost Warrior 2 (360)

Jag vet inte varför, men det är tydligt fullständigt omöjligt att producera ett vettigt prickskyttespel. Att smyga runt och skjuta folk i huvudet är ju generellt kul, men som ett helt spel slutar det oftast med pannkaka. Sniper: Ghost Warrior är inget undantag och även om det inte är direkt dåligt, är det aldrig särskilt bra heller.

Under sin vistelse i Gävle spelade Tommy årets hittills sämsta spel, efter att ha spelat årets hittills bästa spel under bussresan dit. Och innan han lämnade Gävle lämnade han tillbaka årets hittills största spel.

Bioshock Infinite (360)

Trots att jag inte fastnade alls för Bioshock, så kände jag mig tvungen att ge Bioshock Infinite en chans. Jag drevs bland annat iväg från Bioshock på grund av den plastiga estetiken och den monotont dystra miljön, men tänkte att Bioshock Infinite skulle locka mig mer med ljusare och mer varierade miljöer. Jag hade till viss mån rätt, och Bioshock Infinite är ett bättre spel än Bioshock. Men samtidigt blir jag ständigt påtvingad att delta i detta otroligt trötta skjutandet, där fienderna konstant väller in från alla håll och kanter. Visst erbjuder min vänsterhand lite variation, men saltet tar slut alldeles för fort för att det ska hinna få någon större betydelse. Bioshock Infinite berättar en intelligent berättelse i en intressant värld, full av det gamla vanliga korkade skjutandet som jag är så trött på.

Fire Emblem: Awakening (3DS)

Jag har alltid hållit Advance Wars som min favoritserie när det kommer till bärbar strategi, även om jag alltid gillat Fire Emblem. Men nu har nog Fire Emblem: Awakening erövrat titeln som Bästa Bärbara Strategi från Advance Wars: Dark Conflict. Serien har aldrig varit så här bra. Bärbar strategi har aldrig varit så här bra. Faktum är att inget som jag spelat i år har varit så här bra. Fire Emblem ser ni igen om en sådär sju månader, när det dyker upp på min GOTY-lista. Jag har redan skrivit en väldigt lång text om spelet, så jag har inte så mycket att tillägga. Jag älskar att det här spelet existerar, med musiken, karaktärerna, djupet och de sinnessjukt snygga filmsekvenserna.

Double Dragon II: Wander of the Dragons (360)

Vad säger man? Jag köpte det här spelet! KÖPTE! Spelet misslyckas egentligen inte med många saker, eftersom det inte ens försöker. I co-op (som bara finns lokalt) blir det aldrig så där frustrerande tråkigt att du måste tvinga dig att spela. Spelet kräver inget av dig, så dess uselhet infekterar dig inte på samma sätt som t.ex. Family Guy: Back to the Multiverse. Jag blev aldrig arg av att spela. Men den stora bristen som tar spelet från dåligt till uselt är bilduppdateringen, som gör att dina knapptryckningar ibland inte registreras. Hela spelet är en kamp mot kontrollen. Lycka till med dina dive-jumps! Därför får Double Dragon II ändå samma skitbetyg som Family Guy. Ni kan se mig och Ludde spela igenom hela skiten från och med onsdag nästa vecka.

Dragon’s Dogma: Dark Arisen (360)

Det är i stort sett samma spel som förut. Samma fördelar: Välutförda strider mot jättestora coola bossar. Samma nackdelar: En ointressant värld med alldeles för många dussinstrider, alldeles för begränsad fast-travel och alldeles för korkad AI. Visst vilar en känsla av att allt är lite mer polerat över spelet, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Men allt som allt räcker inte saker som ett nytt område och några nya vapen när samma brister fortfarande finns där. Jag förstår inte riktigt varför Dark Arisen inte är DLC.

Det är dags att forma händerna till djävulshorn, höja armarna mot skyn och med inlevelse skaka ditt huvud fram och tillbaka tills det gör precis lagom ont. Skitsnacks Hårdrock-special är ett av de mest efterlängtade avsnitten hittills, en uppgift så viktig att vi anser att endast ett avsnitt inte räcker till.

Därför har vi styckat upp det i två, och i det första ska vi fokusera på de tidiga åren, närmare bestämt 70 och 80-talet. Visst kan man anse att hårdrocken föddes och existerade redan innan 1970, men man ska inte vara så petig, som Bert säger.

Vi vill givetvis bygga avsnittet tillsammans med er! Så förutom mina och Samsons bidrag kommer avsnittet även innehålla önskningar från er. Vi ser gärna att ni ger oss en härlig historia tillsammans med er låtönskning – en historia som berättar eran relation till låten och som nominerar varför just din låt ska få trängas in i avsnittet.

Lämna en kommentar i detta inlägg eller maila oss på skitsnack@svampriket.se innan torsdag kl. 18 för att vara med i mixen.

Metal is strong, metal is forever

Jag hade en diskussion på jobbet under gårdagen. Diskussionen transformerades till en het debatt, där jag stod fast vid att Disneys ”klassiska” filmer fortfarande överträffar nya ”Pixar-Disney”. Min motpart menade att jag borde släppa det förgångna och se allt med lite distans.

Men det vill jag nog inte. För mig kommer Disney alltid vara som Disney var när jag var barn. Och av den simpla anledningen listar jag här mina fem favoriter, från ”Klassiska Disney”.

5. Herkules
Hercules kommer egentligen endast in på listan tack vare Dan Ekborgs fantastiska röstskådis-insats av Hades. Visst finns det annat att gilla i filmen som stort, men Dan Ekborg är verkligen i en klass för sig. Jag gillar introt också, förvisso. Och hästen Pegassus.

4. Djungelboken
Den äldste räven på denna lista håller fortfarande fantastiskt bra. Musiken gör mig fortfarande glad, och Shere Kahn skrämmer mig fortfarande. Framförallt är det dock Ballo som lämnar avtryck. Jag skulle aldrig i livet gjort som Mowgli i hans situation. Jag skulle ha stannat i djungeln och hängt med Baloo resten av mitt liv.

3. Skönheten och Odjuret
Jag grämer mig över att jag inte svarade ”Odjuret” när jag, Samson och McKorv snackade om djur att rida på, i Skitsnack för någon vecka sedan. För hur jävla ballt vore det inte att komma inridandes på Odjuret själv? Filmen är utöver det strålande vacker på alla sätt möjliga – en av få musikaler jag sett som jag kunnat ta på någorlunda allvar.

2. Aladdin
Nu börjar det bli ganska självklart va? Givetvis formas listan efter mig som person, men även om jag hade åldern perfekt inne kan nog ingen debattera över att början och mitten av 90-talet var Disneys storhetstid. Aladin är ett ypperligt exempel på det, en film jag sett lite för många gånger, men som aldrig förlorar sin magi och sin charm. Endast en tecknad film är bättre..

1. Lejonkungen
Filmen må ha undertoner och underliggande budskap som luktar fränt. Men det är också en fullkomligt fantastisk film. Bländande vacker, strålande musik och underbara karaktärer. Jag hade lyxen att få uppleva filmen på bio första gången jag såg den. Den historien kommer jag berätta om i framtiden, när jag ser filmen tillsammans med mina barnbarn.

Hur ser er lista ut?

Något är det. Något undermedvetet, som får mig att fortsätta följa den ytterst mediokra serien Men at Work. Serien inleddes med en kort och trevande första säsong och när den var över bestämde jag mig för att jag inte hade tid för mer av samma typ av nonsens.

Säsong 2 kom och jag fortsatte kolla. Serien har under den andra säsongen hittills gått i samma tempo – ändå sitter jag där och ser varje avsnitt. Är det kanske för att det inte finns så mycket annat i sitcom-skrud som är värt att se på just nu? Eller så kan det också vara att jag har en liten mancrush på Danny Masterson..? Jag vet helt ärligt inte.

Är det någon av er som följer serien?

Varje måndag kommer Ludde Lundblad blogga här på Svampriket. Han kommer skriva om allt och ingenting som har någon slags relevans för hans eller kanske även ditt TVspelande. Tankar, funderingar och säkerligen något korkat. That’s right! Ingen djupgående artikel, ingen seriös krönika utan bara ett vanligt jävla blogginlägg!

29/4

De senaste dagarna har jag tillbringat tillsammans med min vän och kollega Tommy ”jag är för dum för att älska Bioshock Infinte” Håkansson. Jag hade från början tänkt använda detta inlägg till att försöka få Tommy förstå att Bioshock Infinte är ett av de bästa spelen han har spelat. Fast har insett att det är lönlöst, eftersom det inte finns en enda 12-årig japansk flicka med rosa hår i Colombia.

Istället tänkte jag nu berätta för er om något roligt som jag och Tommy gjorde nu i helgen. Vi spelade nämligen TVspel. Tillsammans. Fokus var självfallet på att producera content till Svamprikets fenomenala YouTube kanal, så vi kan växa och bli det fantastiska internefenomen som vi båda strävar efter att bli.

Det var riktigt trevligt och vi har fått ihop en väldans massa skoj som kommer dyka upp här på Svampriket flera veckor framöver, men det som var höjdpunkten på vår spelhelg, var när vi satte oss i soffan för att ”bara” spela och inte ”jobba”. Vi började med NHL 3on3 Arcade och det spelet är förmodligen det roligaste versus spelet som Xbox Live Arcade har att erbjuda. När vi var mitt uppe i en match plingade det på min dörr och en viss herr Ottebrand dök upp. Ni vet, han som var mitt stöd under byte av en trasig NES-connector.

Han anslöt till spelandet och det blev nu ännu roligare. Vi fortsatte med några matcher i Street Fighter II. Tommy var noga med att påpeka att eftersom han vann en match med 2-1 i ronder, så var han dubbelt så bra som mig.

Efter att ha delat ut Shoryukens till höger och vänster gick vi sedan över till att spela Virtua Tennis 4. Även det är förbannat roligt att spela mot varandra, men höjdpunkten kom när jag tog fram London 2012, spelet som kom i samband med OS förra året. Jävlar vad vi skrattade. Jävlar vad vi hånade varandra. Jävlar vad spännande det var. Jävlar vad roligt vi hade! För en liten stund var ett sportspel, baserat på OS 2012, det roligaste spelet i världen.

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit

Denna vecka är det bara Tommy och Samson i studion för Malin är och shoppar burlesquesnusk! Samson har spelat zombiesmittade uppföljaren Dead Island Riptide och även begett sig in i Star Trek som knyter ihop med de nya filmerna. Tommy har spatserat vidare i Fire Emblem och har börjat fuska med spelreglerna när det gäller permadeath.

Länkar
Zelda-dokumentär på Kickstarter
Iwata tar över som som CEO över Nintendo of America
Nintendo missar sina uppsatta mål för 3DS och Wii U
Razer råkar ge bort tusentals rabattkuponger – står för det
Ratchet & Clank blir film
Nintendo slutar skeppa DS
Microsofts nästa konsol utannonseras 21:a maj
Ny Okami-utannonsering på gång?
Nintendo tänker inte slå på stort under årets E3
DreamHack Open på SVT
Dokument NES koncepttrailer

Avsnitt 26: Dead Island- Riptide, Star Trek, Fire Emblem och Dreamhack

En bakfull Anders och en pratglad Samson samlas återigen för att snacka Skit, denna gång om Iron Man 3, och givetvis en massa annat också. Ämnen som kastas upp i luften är bland annat Daft Punk, hipsters, Justin Bieber och Futurama. Vi spelar också ett stycke musik, och listar hela 26 filmer i Flickchart.

OBS! Spoilervarningen är skyhög under partiet där vi pratar om Iron Man 3. Har du inte sett filmen än så råder vi er att undvika partiet 1:01:05 – 1:54:15.

Låt utan anledning:

• Daft Punk – One More Time / Aerodynamic
  

Länkar:

• Nya Star Wars-serien: Star Wars Reclamation

S02E10: Iron Man 3

När jag som liten pojkspoling skulle köpa ett spel till vårt NES så blev det nästan alltid samma procedur. Jag sparade länge, mest de där födelsedagshundralapparna man fick från mormor, någonstans där jag inte kunde köpa godis för rubbet. När jag sen hade min ödmjuka lilla bunt pengar så tog jag mig ner till den lokala leksaksaffären och ser där den enorma hyllan med spel som finns tillgängliga. Nu gäller det. Välj ett bra spel.

Dags för beslut. Jag tar något som heter Maniac Mansion. I maggropen hoppas jag innerligt att det inte är ännu ett Ghostbusters. Jag går till kassan och räcker fram min långsamt ansamlade hög med stålar som då försvinner i ett nafs. Poff. Allt hänger nu på ett enda spel. Var det ett slöseri eller en jackpot?

Som tur var så var Maniac Mansion ett höjdarspel, fortfarande en av mina favoriter till konsolen. Men trots detta så upprepade sig den sista biten i proceduren även här. Den bit då jag nervöst spelar spelet för första gången och när jag möter minsta motgång blir jag alldeles stel. Jag slutar spela och går runt resten av dagen lite halvgråtandes, full av ånger och oro, för vad har jag lagt mina (inte så) surt förvärvade pengar på egentligen? Något jättesvårt spel jag inte förstår mig på? Eller är spelet bara så dåligt att det inte riktigt går att ta sig vidare?

Den känslan dog sen oftast bort till dagen efter och jag kunde bara njuta av mitt spel. Som sagt, detta upprepades i princip varje gång jag skulle köpa ett spel. Detta plus bristen på pengar gjorde att spelköp hände väldigt sällan.

Den panik jag kände efter varje spelköp är som bortblåst. Istället har den ersatts av skuldkänslor. Skuldkänslor mot att jag inte hinner spela alla de spel jag vill och faktiskt har köpt. De ligger där, alldeles ensamma och ospelade. Det var aldrig ett problem jag förväntade mig att ha. Samtidigt kan jag inte hjälpa att blicka framåt mot nästa spel jag vill köpa/spela som ytterligare kommer spä på skuldkänslorna.

Jag har ofta undrat hur mitt sjuåriga jag skulle reagera om han såg detta. Skulle han bli imponerad och oändligt avundsjuk, eller skulle han bara vilja ge mig en örfil? Jag tror och hoppas på det senare, då jag antagligen skulle behöva en.

Text av Anders Gatu

Anders är en spelnörd och trekkie som ägnar dagarna åt att knacka kod för webbens räkning och sporadiskt bloggande på geekout.se. Gillar att ta isär (och laga) gamla konsoler. Retrospel ligger honom varmt om hjärtat.

För några dagar sedan släpptes första trailern till sommarens nya TMNT-spel, Out of the Shadows. Spelet baseras på rebooten av franchisen (vilken i ordningen det nu är) av Nickelodeon. Efter att jag sett trailern var jag tvungen att leta upp några avsnitt av den nya serien för det jag såg rimmade inte alls med min barndomsbild av sköldpaddorna, det jag såg var Teenage Mutant Retard Turtles.

Serien visade sig vara helt okej och har fått bra betyg på nätet. Men ta en titt ovan, Michelangelo ser ut att ha Downs syndrom. Ser man spelet i rörelse blir det än värre; ta ET och trä på honom Moon Boots, färga grön och sätt i ett skal. Inga muskler och för långa lemmar och hals, blä! Självklart tar sparkar mycket skada när foten väger 100Kg. Att spelet sen verkar vara en Arkham-klon kan iofs vara helt OK men det ser ut som att det går i slow motion, och då syftar jag inte på alla Matrix-slowdowns. Märkligt dock att trailern inte har dubstep, Miche ser ut att vara en sån kille.

Tar man sen en titt på utgivaren, Activision, så faller peppen än mer. Ökända för att släppa stressade spel med fokus på snabb pengaomsättning, dvs licensurmjölkning. Jag tror inte Activision bryr sig. Utvecklaren har antagligen getts en extremt begränsad budget och tidsram så man ska nog inte skälla på dem. Dock har ju inte spelet släppts än, det kanske är jättekul.

Om vi ändå ska gå åt Arkham-hållet hade jag hellre sett att de baserade det på den mycket mörkare orginalserien från 1984. Ett vuxnare spel med fokus på de kloakförvisade varelsernas antagligen plågade psyken. Action-momenten ska såklart finnas där men ge det till Rocksteady eller kanske Ninja Theory att göra det på rätt sätt. Publiken för ett vuxet Turtles-spel finns där, vi som på lördagsmornar på 80-talet såg på den tecknade serien har växt upp. Våga sätta röda bandanas på alla fyra.

Jag har aldrig förstått grejen med filmer baserade på spel. Det visuella berättandet är ju redan en del av spelmediet, och därför tycker jag inte att film kan tillföra något som inte redan är möjligt som spel. Allt film kan göra är att ta bort interaktiviteten. Och om interaktiviteten är något du vill få bort från spelet är det spelet förmodligen inte så bra. Å andra sidan skulle vissa spelmakare som David Cage, Hideo Kojima, Ken Levine och Suda 51 kanske må bättre av att slippa tänka på faktiskt gameplay och bara fokusera på saker som berättelsen, berättandet, tonen och det visuella. Bioshock Infinite har till exempel en väldigt intelligent skriven och intressant berättad story, men ganska korkat gameplay av skolan ”shoot shit up til’ shit is dead”. Så jag vet inte. Å ena sidan känns film baserad på spel som något som bara kan vara mindre än vad spel är. Å andra sidan finns det spel med bra berättelse där krattigt gameplay drar ner upplevelsen.

Men det som gör mig allra mest nyfiken på filmen är att det kommer vara den första filmen baserad på spel, som är datoranimerad. Och inte datoranimerad som Spirits Within eller Advent Children, utan animerad så som spelfigurerna faktiskt ser ut i spelen. Varför i hela världen har vi aldrig sett det förut (såvitt jag kan minnas)? Det har alltid varit live action eller tecknat. Är det på grund av framgångarna kring Wreck-It-Ralph som vi ser det här nu? Är det för att tekniken nått en viss nivå? Jag hoppas i alla fall på att se mer av det. Håll berättande troget spelen genom att ta in spelens författare, och håll estetiken trogen spelen genom att låta karaktärerna se ut som de faktiskt ser ut.

Att LEGO-spelen får bärbara versioner är ingen nyhet. En sak med de bärbara versionerna som jag uppskattar är att de brukar vara minst lika roliga som de stationära versionerna, så ni förstår att jag kände mig rätt så pepp, när det blev dags för mig att börja spela den bärbara versionen av LEGO City Undercover. Det som jag har uppskattat med de bärbara versionerna av tidigare LEGO-spel har varit att de har varit anpassade för just det bärbara formatet och inte bara en simpel portning. Så det här att LEGO City Undercover: The Chase Begins är en prequel till Wii U-versionen gjorde peppen ännu större, då jag nu skulle få uppleva ett helt nytt äventyr. Nu ska vi få spela som Chase i början av hans karriär.

Även fastän jag personligen inte finner detta spel speciellt underhållande, behöver det inte betyda att det inte finns de som gör det. Som min son till exempel. Han har gång på gång påpekat för mig att han tycker att LEGO City är mycket roligare på 3DS än på Wii U. Hans motivering för det är att det är mycket lättare för honom att förstå vad han skall göra här, i den mer avskalade staden,än i den enorma spelplats som versionen till Wii U erbjuder.

Min slutsats får helt enkelt bli att om du är en 36-årig småtjock punkare så är inte LEGO City Undercover: The Chase Begins något för dig, men är du en pojke/flicka på 7 år så är det riktigt roligt.

Jag är ruskigt trött på att folk slentrianmässigt slänger ur sig att ett spel kostar 700 kr. Det ger helt fel bild av spel som faktiskt är ett av de billigaste nöjen vi har idag. Faktum är att spel aldrig varit så billiga som de är nu.

1989 köpte jag Mega Man för 364kr på Stor och Liten på release-dagen. Om man räknar in inflationen sen dess så skulle det kosta 594kr idag. Några fler exempel är Turtles 2 som 1991 kostade 549kr, idag blir det 747kr. På SNES-tiden steg priserna än mer och Mortal Kombat gick 1993 loss på 699kr, idag 909kr. Med N64 gick priserna verkligen i taket med tex Donkey Kong 64 för 899kr vilket blir 1090kr. Playstation 1 satte en prisstandard som i princip finns kvar än idag, 499kr för ett nytt konsollspel. Notera dock att 499kr 1995 är 616kr idag. Spel har aldrig varit så billiga som de är nu.

Om man inte är sugen på att lägga 699kr för Bioshock Infinite på GameStop så kommer här några av mina egna knep för att komma undan så billigt som möjligt.

	Använd Prisjakt – En sida de flesta känner till är Prisjakt och den fungerar jättebra för spel. Glöm inte att sortera efter pris inklusive frakt.
B
	Vänta – Måste du inte spela på release-dagen så tappar spel ofta en tredjedel i pris efter ungefär en månad. De fortsätter givetvis att tappa tills du hittar dem i rea-bingarna men jag tänkte fokusera på nya spel här.
B
	Köp utomlands – Köper man spel utanför EU så kan man åka på tull så jag brukar hålla mig till England. Zavvi och ShopTo är favoriter och är båda hyfsat snabba och skickar ut spelen nån dag innan release. Det finns flera sökmotorer för billiga spel i England men jag brukar använda GameCrawler.
B
	Köp begagnat – Folk spelar fort och vill sälja sina spel medan de fortfarande är värda något så att ge sig ut på Tradera efter bara några dagar kan ofta spara flera hundralappar. På PS3 är alla spel regionsfria (förutom Persona 4 Arena) och likaså många till 360 så det kan vara värt att kika på amerikanska eBay, många säljer med fastpris och fri frakt till Sverige. Game och GameStop betalar ofta ganska bra för helt nya spel och det finns ofta erbjudanden för att komma över de senaste spelen via inbyte.
B
	Hyr spel – Förr så var det fruktansvärt vanligt att hyra spel (med tanke på priserna) men fenomenet har i princip dött ut, sånär som på LoveFilm som skickar hem både spel och film till dig för en månadskostnad. Skivorna skickar du tillbaka och får sedan nästa på din lista, snabbt och fungerar bra. Ett abonnemang för 1 film eller spel åt gången kostar 109kr i månaden. Tyvärr sysslar de med rätt taskig reklam.
B
	Leta rabatter – Det här är det svåraste men samtidigt bästa sättet. Det är här du kan hitta Deus Ex för 29kr på Elgigantens webshop eller samlarutgåvan av Bioshock 2 för 19kr på Webhallen. Spelforum och Twitter är bra ställen (följ gärna LjudKristian) och det kan kräva lite tid men du kan göra riktiga kap. Tex har Electroworld just nu 50kr rabatt om du köper för över 100kr (ange REA13 som kod i kassan), gäller april ut. Jag har inte berört PC-spel tidigare men här finns verkligen pengar att tjäna; Steam har legendariska reor och Greenman Gaming, Gamefly och GOG (DRM-fritt!) har också ofta riktigt bra deals.

Till slut kan vi köra ett exempel för att visa på hur mycket du kan tjäna om du är lite vaksam. Bioshock Infinite till PS3 när jag skrev detta (23/4), en månad efter release:

GameStop: 699kr
Billigast på Prisjakt: 417kr ink frakt (Electroworld)
Billigast i England: 316kr ink frakt (SimplyGames)
Billigast på eBay (fastpris): 281kr ink frakt (nytt från Hong Kong)

Dela gärna med er av era egna tips och knep för att komma över billiga spel.

OBS! Dessa tips kan ej appliceras på obskyra japanska rollspel med sexuella teman. OBS!

Imorgon onsdag är det premiär för Iron Man 3, den första filmen från Avengers-serien sedan The Avengers gick upp på biograferna följd av en brakande succé. Kommer Iron Man 3 kunna förnya intresset för fortsättningen av Avengers-berättelsen? Vi hoppas sannerligen det.

Givetvis är vi också intresserad av vad ni tycker och tror. Hur länge kan Tony Stark vara både arrogant och älskvärd? Hur länge kan Avengers-franchisen hållas vid liv? Hur mycket serietidningsaction orkar vi med? Har ni svaret på dessa frågor, eller egna funderingar och påståenden? Lämna i sådana fall en kommentar på detta inlägg, eller maila till skitsnack@svampriket.se

Era kommentarer och åsikter är viktiga för #Skitsnack. Det är inte för, utan tillsammans med er som lyssnar som vi gör denna podcast. Har ni synpunkter som kan förbättra den är dessa givetvis varmt välkomna också.

Jag har vänner som tycker The Simpsons är världens bästa animerade serie. Jag håller inte med. Andra vänner håller Family Guy högst. Även där sätter jag mig på tvären. För mig har alltid South Park gett mig något mer än hjärndöda skratt. Trey och Matt har alltid haft fingret på pulsen, och sedan säsong 5 har South Park varit ohotade på toppen, enligt mig.

En fjärde aktör som man sällan pratar om är Futurama. Några av mina vänner håller faktiskt också den serien högst (jävlar vad många vänner jag har). Själv har jag med handen på hjärtat aldrig gett serien en chans. Men jag har varit sugen, ett flertal gånger, och serien har alltid funnits på min hypotetiska ”se någon gång när jag har mer fritid-lista”. Idag fick jag höra att serien läggs ner, vilket ändå gör mig ledsen.

Det jag faktiskt sett av Futurama har nämligen varit riktigt underhållande. Och enligt mig finns det betydligt mer uppenbara val när det kommer till program som bör läggas ner.

Sen tror jag förvisso inte att Futurama kommer dö ut helt. Comedy Central har fattat beslutet att inte förlänga serien i deras utbud, men i dagens klimat med streamingtjänster till höger och vänster som alla suktar efter egna serier lär det inte vara några större problem för Matt Groening och co. att hitta en ny arbetsgivare. Min spådom är att vi ser en åttonde säsong av serien innan 2014 är över.

Vad tror ni? Och vilket är ert bästa Futurama-minne?

Med nästan tomt i studion försöker Malin och Samson fylla tomrummet av Tommy och Ludde med allsköns spelsnack. De pratar om indieskräcken Slender – The Arrival och spoiler järnet ur hela spelet. På riktigt, vill du inte ha det spoilat så undvik att lyssna mellan 19:30 och 28:00. Utöver det har Samson gett sig på giganten League of Legends och verkar inte fatta någonting. Tillsammans har de också spelat Magicka. Det gick sådär.

Dessutom: Supermassiv glädje åt Zelda ”typ A Link to the Past 2″ som utannonserades via Nintendo Direct!

Länkar
Nintendo Direct!
Shinji Mikami levererar survival horror med Bethesda
Capcom planerar massa DLC – lägger ner spel som inte har DLC-potential
Slender man

Avsnitt 25: Slender – The Arrival, LoL och Magicka

Varje måndag kommer Ludde Lundblad blogga här på Svampriket. Han kommer skriva om allt och ingenting som har någon slags relevans för hans eller kanske även ditt TVspelande. Tankar, funderingar och säkerligen något korkat. That’s right! Ingen djupgående artikel, ingen seriös krönika utan bara ett vanligt jävla blogginlägg!

22/4

Jag är n00b på mycket. Är ingen simmare direkt, kan inte rita för fem öre och sjunger relativt dåligt. Något som jag verkligen är en riktig n00b på, är det här med TVspel. Alltså, jag kan spela dem och faktiskt klara av en del av dem, men när det kommer till det praktiska med en spelkonsol är jag helt ute och cyklar. Nutidens konsoler skulle jag aldrig ens komma på tanken att försöka trixa med, om de skulle börja strula. Däremot de äldre maskinerna har jag kunnat tänka mig att sätta en skruvmejsel i, om det skulle behövas.

Som tur behövde jag inte genomföra operationen ensam. Min gode vän Mikael kom förbi som stöd. Vi skruvade loss varannan skruv. Sakta men säkert blev mitt NES mer och mer naket, tills vi till slut nådde målet. Där var connectorn. Med trevande händer lirkade vi loss den och placerade den nya på sin plats. Sedan började vi klä på mitt NES, lager för lager. Med självsäkra steg tågade jag sedan in i vardagsrummet. Kopplade in alla sladdar och tryckte på powerknappen. Se på fan! Det fungerade. Där på min 28 tums tjock-tv var titelskärmen till Ducktales! Dock blev glädjen blev kortvarig. När jag skulle testa att stoppa i ett annat spel, så blinkade återigen TVskärmen så där retsamt.

Men skam den som ger sig. Eftersom connectorn nu var utbytt förstod jag att det måste vara själva kassetterna som ställer till det. Jag ropade efter råd på Twitter och nu med hjälp av tops och Isopropylalkohol är jag redo för en hel helg tillsammans med Tommy och mitt NES.

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit

Korven är tillbaka! Tillsammans pratar vi om allt mellan himmel, jord, universum och hur mycket en Piggelin egentligen kostade när vi var små. Vi har alla med oss saker att diskutera, och väver också in era diskussionsämnen, samt spelar lite musik från Wintergatan. Mycket nöje!

Låtar utan anledning:

• Wintergatan – Sommarfågel
  
• Wintergatan – Starmachine2000

S02E09: McKorv 2

Härom veckan hade vi på Spelnyheterna en diskussion om Crystal Dynamics Tomb Radier-reboot. Mer specifikt om porträtteringen av gravplundraren Lara Croft själv. De flesta på redaktionen verkar vara eniga om att denna nystart var högst nödvändig, att den krävdes för att serien skulle kunna konkurrera med den klart överlägsnare Uncharted-serien. Vissa konsumenter håller dock inte med.

Det kan vara av nostalgiska skäl, eller för att de anser att den gamla Lara Croft var en bättre karaktär, men alla har inte varit helt nöjda med nytolkningen av den klassiska spelhjältinnan.

- Ja, det blir nog bra, men varför ska hon behöva se ut som en man?

- Det hade varit kul att se Laras gamla fysik i ett riktigt bra HD-spel

Det var 90-talet. Nu har vi sedan länge kommit förbi stadiet då det var kul att ställa Lara mot en vägg för att få en bättre bild av hennes bombastiska hylla. Spelindustrin har växt upp sedan dess. Vi har växt upp sedan dess. Vi har insett vem Lara Croft verkligen var och hur utdaterad hon är på den moderna marknaden. Inte bara Lara som karaktär, men spelen hon uppträtt i.

Det lustiga är att detta är långt ifrån första gången som Tomb Raider har fått en nystart. Det började redan med Tomb Raider: The Angel of Darkness från 2003. Core Design ville göra ett mörkare spel än föregångarna där Laras gravplundrande ersattes med en mordgåta. Mer specifikt – ett mord Lara blivit anklagad för att ha begått. Förutom ett grymt soundtrack hade Angel of Darkness dock inte någonting bra att tillföra. Spelet kändes trasigt och de gamla kontrollerna hörde inte hemma på den nya PS2an. Tanken att omarbeta serien var god, men det behövdes ett betydligt större kliv för att Tomb Raider skulle kunna hålla jämn takt med utvecklingen.

Så inför Tomb Raider Legend år 2006 lämnades facklan över till Crystal Dynamics som såg till att ge oss en reboot som serien förtjänade. Åtminstone var det vad vi trodde då. Spelet fick hyfsat bra kritik och det kändes betydligt mer spelbart än den fruktansvärt bökiga föregångaren. Nog för att spelat hade tjänat på att vara lite längre, och fienderna var fortfarande pantade, men överlag var Legend ett fullt godkänt Tomb Raider-spel.

Sedan kom 2007. Det var året då Uncharted dök upp i butikshyllorna, och började man spela Uncharted var det omöjligt att spela som en gravplundrare på något annat sätt. Allt Lara Croft hade gjort de senaste 11 åren kunde nykomlingen Nathan Drake göra bättre. Bara efter att ha känt på kontrollen i några minuter kändes Lara Crofts manövrar hutlöst stela i jämförelse. Utvecklarna Naughty Dog lyckades åstadkomma vad Core Design eller Crystal Dynamics aldrig någonsin hade kommit nära: Att skapa den ultimata Indiana Jones-klonen, i spelbar form. Plötsligt var Tomb Raider lika relevant som gårdagens horoskop.

2008 släpptes Tomb Raider Underworld – vars enda minnesvärda gimmick var att Lara kunde bli lortig efter att hon hade genomfört en kullerbytta. Spelmekaniken var lika aktuell som Jon Bon Jovis frisyr, Lara kändes fortfarande klumpig och stel, actionmomenten var löjligt monotona och fienderna kunde lika gärna ha varit en del av bakgrunden med tanke på hur stillastående de var. Vi talar alltså om ett spel som släpptes ett år efter Uncharted: Drakes Fortune. Men det var som sagt inte bara spelen som var allt annat än godkända. Det började märkas att det som en gång gjorde Lara till en tuff och självständig hjältinna började få en motsatt effekt. Det räckte inte med att Lara bar omkring på två pistoler som hon flitigt använde för att skjuta ner konkurrerande tjuvar, det behövdes ett rimligt motiv bakom hennes dödande. En rimligare anledning än att spel ”måste ha lite pang-pang” på grund av den genomsnittliga spelarens undermåliga koncentrationsförmåga.

Saknar vi den gamla Lara? Inte det minsta. Lara Croft som vi en gång kände till henne var precis lika utdaterad som Duke Nukem. Om det inte vore för denna nystart hade vi lika gärna klarat oss utan Tomb Raider den åttonde konsolgenerationen. Nu kan vi knappt vänta på att få se Tomb Raider 2 till Xbox 720 och Playstation 4.

Text av David Ehrelind

David är en gnällig skräckspelsnarkoman från Örebro. För tillfället studerar han sitt sista år på medieprogrammet på Virginska Skolan och skriver spelrecensioner för lokaltidningen Nollnitton och på Spelnyheterna.se. Mestadels ser man honom dock sittandes framför tvn med något vedervärdigt skräpspel. Då lär man sig uppskatta de bra sakerna i livet, menar han.

Nytt Zelda till 3DS! I en modern tappning av estetiken från A Link to the Past! Det som Shigeru Miyamoto antytt att han vill göra, och väldigt likt vad Samson Wiklund sagt att han vill spela. Det hände till slut. Det är alltså ett helt nytt spel med en ny värld, nya tempel och ny spelmekanik. Säkert nya föremål också. I den japanska presentationen kallade Satoru Iwata till och med spelet för A Link to the Past 2 (Zeruda no Densetsu: Kamigami no Toraifōsu 2). Det är alltså inte samma som görs med Wind Waker, där man tar det gamla spelet och förstör det visuella. Ja, förstör. För det är vad jag tycker Nintendo gör när de ska modernisera estetik. Det började med New Super Mario Bros och dess opersonliga design, och sträcker sig nu till andra spelserier.

A Link to the Past 2 känns som att man slängt in Hyrule i en New Super Mario Bros-motor, och det får det där runda plastiga opersonliga utseendet. Jag förstår varför man vill få till det så, eftersom det gör sig bättre i 3D än till exempel Phantom Hourglass- och Spirit Tracks-estetiken. Jag tycker bara inte det ser lika fint ut. Kanske är det för att jag jämför det med A Link to the Past för mycket. Även om jag inte tycker A Link to the Past har så bra estetik heller, bortsett från några bossar som första mörkervärldenbossen och några områden som Lost Woods. Och nya Wind Waker ser ju för tusan inte ens ut att vara cel-shadat längre! Jag hade mycket hellre tagit exakt samma estetik i 1080p. Jag gillar heller inte vad man gjort med det nya Yoshi-spelet till 3DS, och det är samma klagomål där med rund plastdesign á la New Super Mario Bros. Yoshi passar ju inte in i världen längre, och det ser mer ut som det hemska Yoshi’s Story.

Jag vet att Nintendo kan bättre. Jag har sett Skyward Sword. Jag har sett Kirby’s Epic Yarn (okej, tekniskt sett inte Nintendo). Jag har sett Super Mario Galaxy. Jag har sett Nintendoland. Jag har sett Yoshi-spelet som kommer till Wii U. Nintendo kan fortfarande göra varm och charmig grafikdesign i sina spel. Så jag förstår inte varför den här tråkiga New Super Mario Bros-estetiken sprider sig. Jag älskar till exempel att nya Link ser ut som han såg ut i instruktionsboken till A Link to the Past. Det är genialt! Och jag älskar hur han är ritad i krita när han går mot väggen. Mer sånt! Med det sagt ser A Link to the Past 2 ut att vara ett otroligt självklart köp, och då har jag knappt ens sett ens 15 minuter gameplay.

Fire Emblem: Awakening har funnits ute i Nordamerika och Japan ett bra tag nu, och idag (fredag) släpps det äntligen här i Europa också. Det innebär att du redan kunnat läsa allt du vill om det här spelet, vilket gör ytterligare texter om det ganska ointressanta. Men eftersom jag inte skrivit ett inlägg om ett spel sedan slutet av förra året tänkte jag att det var dags igen, och varför inte skriva det om Fire Emblem: Awakening. För den som inte vet snackar vi relativt djup omgångsbaserad strategi i fantasysetting till 3DS. Jag är i skrivande stund sju timmar in i spelet, och ungefär två av dessa timmar har spenderats åt att pilla med karaktärernas utrustning. Just nu har jag femton modiga krigare i min lilla armé av färgglada anhängare, där jag valt att vara en rosahårig liten magikerflicka i toffsar och ögonlapp. Jag döpte henne till Lightning och låtsas att det är Lightning från Final Fantasy XIII, för det gör spelet bättre. Inte för att det behöver bli ett dugg bättre än det redan är.

Varenda en av dessa 15 underbart designade lirare i mitt gäng (som jag är strateg för, inte ledare) har plats för sex olika föremål i sin inventory, och alla vapen kan anpassas. Varje karaktär har dessutom speciella egenskaper som du kan välja, som har betydelse för alla som står bredvid respektive karaktär på stridsfältet. Nu kanske du börjar förstå varför jag har spenderat nästan två av sju timmar åt att pilla med utrustning i menyerna. Du kanske också börjar undra hur kul det är med 15 olika karaktärer om det är ett omgångsbaserat strategispel där varje karaktär flyttas en i taget. Mja, alltså, alla 15 befinner sig inte på slagfältet samtidigt. Du väljer ut en så där 7-10 stycken innan striden, beroende på hur många uppdraget tillåter och beroende på vilket motstånd du ser att du kommer möta. Om du till exempel spanar lite och ser att det finns en hel del skurkar med yxor på kartan, är det klokt av dig att välja några kämpar som bär på svärd. För svärd slår yxor, yxor slår lanser och lanser slår svärd. Ser du flygande drakar på kartan gör du klokt i att välja bågskyttar, och sist men inte minst finns det magiker som kan slå till från två rutor bort.

När du börjar Fire Emblem: Awakening frågar spelet dig om du vill att dödade kamrater ska återupplivas efter striden, eller om du vill att död ska vara död för alltid. Du borde förstås välja att död ska vara död för alltid, men jag kan samtidigt se hur det inte är för alla. Men det ger spelandet en ny dimension, där det blir mycket mer utmanande och känns som att varje drag bär enorm tyngd. Det berikar även storyn, då varje karaktär har en egen personlighet, en egen bakgrundshistoria, en egen roll i berättelsen, egna relationer till de andra i truppen och egna dialoger med dem. Och är du ouppmärksam, slarvig, dum eller övermodig under ett enda drag kan den karaktären vara borta för alltid. Förlorar du någon i början av ett slag ger du förmodligen lätt in för frestelsen att bara starta om konsolen och börja om. Men när jag förlorade en karaktär alldeles i slutet av en lång utdragen strid som jag redan hade startat om sju gånger på grund av oacceptabla dödsfall, lät jag det vara. Det var en karaktär som jag nyss övertalat att hoppa över från fienden till oss, för det kan man göra med vissa specifika motståndare mitt under striden. Och han verkade riktigt bra och viktig. Så det sved i maggropen, precis som det ska.

Om du inte vill att död ska vara död för evigt borde du i stället höja svårighetsnivån ett snäpp. Jag kan tänka mig att det bara är att kötta på till höger och vänster om du inte behöver tänka dig för så mycket, och att det är väldigt lätt att röja igenom en karta så länge du har huvudkaraktärerna som inte får dö kvar mot slutet. Dock trodde jag det skulle bli mycket lättare än det egentligen var, speciellt då en av karaktärerna var OP as fuck. Han tog i stort sett varenda motståndare i en smäll, och jag började fundera om det inte är en karaktär som spelaren får ha som hjälp nu i början men som kommer kola vippen snart. Och jag hade delvis rätt. Det var nämligen längesen jag spelade ett Fire Emblem senast, och jag hade helt glömt bort att vapen går sönder efter X antal attacker! Det innebär att superkaraktärens supervapen gick sönder, och plötsligt var han inte så jävla bra längre. Fortfarande bra, men inte OP as fuck.

Som jag nämnde tidigare i texten har varje karaktär vissa egenskaper att välja mellan. Egenskaper som påverkar den de står bredvid när de går in i strid mot en fiende på slagfältet. Ju oftare två karaktärer slåss tillsammans, desto starkare blir deras band till varandra. Relationer byggs även upp mellan striderna, då man kan välja att låta truppens medlemmar konversera med varandra. Dialogerna är rätt så bra skrivna, och oftast ganska humoristiska. Det är lite konstigt hur det oftast är komiskt bråk och missförstånd som bygger relationerna, men det hjälper både deras styrka och motiverar dig att hålla dem vid liv. När två karaktärer sedan står sida vid sida och träder in i en strid på spelplanen, får fightens huvudkämpe boost i statistiken från sin vän. Det kan exempelvis vara högre träffprocent, högre chans för critical eller större chans att undvika fiendens slag. Till slut börjar jag fantisera ihop kärleksromanser i mitt huvud, och parar medvetet ihop vissa karaktärer med varandra på spelplanen. Alla vet ju att Sully är kär i Lightning.

Jag skulle säkert kunna sitta och skriva en massa om det här spelet, som till exempel hur jävla svinsnygga och coolt koreograferade filmsekvenserna är. Till och med röstskådespeleriet håller hög standard, trots det bärbara formatet. Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det inte är så bekvämt att jämföra vapnen med varandra när man står där i butiken och ska välja. Det är även lite tråkigt att karaktärerna ser lite väl pyttesmå och odetaljerade ut när de traskar omkring på stridskartan, även om det är riktigt jävla snyggt i själva stridssekvenserna. Sen önskar jag att man refererar tillbaka till fallna kamrater i storyn, och att de inte bara försvinner för att glömmas av alla för alltid. ”I remember Gauis, he never meant no harm. And now he’s gone.” Typ så. Men än så länge måste jag säga att Fire Emblem: Awakening är det bästa jag spelat hittills 2013 – kanske det bästa spelåret för portabelt någonsin.

Det fullkomligt regnar remakes och återutgivningar i spelvärlden. HD-remakes, Nintendos Virtual Console, och olika versioner av classics. På internet hittar vi även GOG som säljer ut gamla titlar DRM-fritt för småpotatis. Har man förlorat sina älsklingar så är det idag inte omöjligt att komma över spelen som gjorde ens barndom. Men de finns till för en annan anledning också, nämligen oss föräldrar och andra etablerade spelare som spelat ett tag.

Av någon anledning så vill föräldrar alltid berätta om sina intressen för sina barn och pratar ofta i termer som ”när jag var liten…” osv. Vad är inte bättre än att faktiskt visa spelen som fanns förr för sina barn? Vad är inte bättre än att visa spelen som jag älskade, och att det visar sig att barnen också älskar dem?

I en tid där allt fler spelar på sina mobiltelefoner eller Facebook-spel så ser jag hur retro har kommit in i något av en golden age. Problemet är bara att spelföretagen inte marknadsför sina gamla spel, utan hoppas på att sina gamla fans ska köpa sina spel igen, vilket de så klart gör. De missar att det finns en ny generation spelare som sitter och spelar skitspel bara för att de är gratis på App Store eller Google Play. Att istället släppa sina gamla spel för en billig penning och visa upp att de här titlarna finns så tror jag att de kan hitta en ny publik som förälskar sig i retro.

Jag kommer ihåg när jag lät mina barn spela Turtles in Time för första gången. Det var en chansning. Jag ville så innerligt att de skulle älska spelet så som jag en gång gjorde, men visste även att jag skulle bli besviken om de inte gillade det. Det slutade med att de sträckspelade spelet tills de klarade ut det, och de ville ha mer. Lilltjejen förälskade sig snabbt i Kirbys gamla spel och ville genast ha mer där. Grabbarna hittade Street Fighter som de fastnade för ett tag.

På något sätt så tror jag att de här typerna av spel inte enbart är bra för att bättra på mitt ego och min självkänsla, utan jag ser detta som en del i den kultur som mina barn så uppenbart vill vara en del av. Precis som att man kan uppskatta gamla tavlor så tror jag att barnen kan uppskatta gamla spel och därav även lära sig var spel som Super Mario Galaxy ursprungligen kommer ifrån och lära sig hur enkla spel kan vara roliga. Dessutom så tror jag att det är det ultimata testet för spelutvecklare. Håller spelet idag, 30 år senare?

När Steve Jobs lämnade oss blev det såklart intressant för diverse olika bolag att göra film om mannens historia. Jag visste att Sorkin skrev på något med Steve Jobs som tema, också att Kutcher ska spela Steve i en annan film; jOBS. Men jag hade innan idag ingen koll på iSteve, där Justin Long spelar Apple-profilen.

Denna film producerades av humorsidan Funny or Die, och sägs ha en mer parodisk ton än vad de tidigare nämnda filmerna ska ha. Jag såg filmen nu under morgonen och det kan du göra, den ligger nämligen ute helt gratis på tidigare nämnda sida. Och det är väl det enda positiva jag egentligen kan säga om filmen.

Jag vet egentligen inte vad jag kunde förvänta mig, rolig var filmen definitvt inte. Skämten kändes ruskigt stela och förutsägbara på flera mils avstånd. De 78 minuterna kändes urvattnade och även om det säkert såg roligt ut på papperet så var det inte ett dugg kul att se Bill Gates och Steve Jobs brottas när det väl visades upp i filmen. Man missar helt enkelt poängen fullkomligt, man säger inget annat än nonsens och en massa onödigt trams.

Vill du själv ge filmen ett försök kan du göra det på FunnyOrDie.com

Sony har fattat det här med indie-spel. 2011 startade de Pub Fund som hjälper utvecklare med bland annat förskott på försäljning (mot att de knyter sina spel till Sony), marknadsföring och fria uppdateringar. 20 miljoner dollar skulle över tre år puttas in i det här projektet som bland annat gett oss Journey och The Unfinished Swan. Det är dock inte bara pengar som gör att utvecklare väljer Sony, intervjuer vittnar om en tydlig skillnad i attityd där de välkomnande sträcker ut en hand till mindre spelhus till skillnad från det krångel Microsoft och Nintendo verkar jobba med. Det senaste i raden av Sony-exklusiva spel är Guacamelee! från det tio man starka Drinkbox Studios och el diablo vilket spel de skapat!

Storyn är ganska simpel; pojke gillar tjej men blir dödad av en skelettkung när han försöker bekänna sina känslor för henne. Han vaknar upp i dödsriket och hittar en mexikansk fribrottarmask som förvandlar honom till en luchador av rang och tar honom tillbaka till de levande igen, redo för hämnd. Just den mexikanska inramningen i kombination med den grafiska stilen skapar en unik atmosfär och ger en känsla av kvalitet både på ytan och djupet, fantastisk retro-doftande musik gör inte saken värre. Temat utforskas med underbar dialog och ett referensmaraton till både spel och kända internetfenomen med allt från Chozo-statyer till me gusta-affischer (favoriten är Pedrobear!).

Guacamelee! är i grund och botten ett Metroidvania med stort fokus på kartutforskande och backtracking men det sitter också, som namnet antyder, med en tung inriktning på närstrider och grappling. Kombinationer länkas sömlöst ihop av både pile drivers och slagserier, allt med en fantastiskt känsla och timing. Längre in i spelet tvingas också systemets djup fram när fiender och bossar mixas på ett sätt att du konstant tvingas växla attacker för att göra skada. Med förmågor som Dashing Derpderp (din get-mentor fick slut på idéer) låser du upp nya grenar på kartan, som sig bör i den här genren. Varje område innehåller en mängd skattkistor med uppgraderingar och vill du likt mig hitta allt så kommer du behöva göra många återbesök. Det sägs att ett Metroidvania kan bedöms på hur roligt det är att återvända till samma områden gång på gång men Guacamelee! håller ångan uppe ända in i mål.

Min helg med Mexiko var underbar, en klar kandidat till Årets Spel i min bok. Tajt kontroll, skön stämning och bra utmaning, men framför allt ett riktigt roligt spel. Det tar sig inte alls på så stort allvar som sina mörkare förebilder men när det är så här välpolerat behövs det inte mer, speciellt inte när det kostar under hundringen, för vem behöver egentligen en morph ball när man kan springa runt som en kyckling? Sony visar än en gång att de är inne på rätt spår med sina indie-satsningar och jag kan bara hoppas att de öppnar upp det än mer på Playstation 4.

I nästa avsnitt för säsongen blir det första då vi egentligen inte har något tema. Istället har vi en gäst, en herre som heter Anders Jonsson men som de flesta av er känner igen som McKorv. Och vi har en stark övertro på att detta gott och väl räcker för att fylla ett stycke Skitsnack.

Vi har alla tre i hemläxa att ta fram ett ämne att diskutera, och troligtvis kommer vi inte hålla oss vidare bra till ämnet utan sväva iväg (precis som tegelstenar inte gör..?). Men vi vill också ha eran input. Vad har ni funderat på den senaste tiden? Har ni något ni vill att jag, Samson och McKorv diskuterar? Lämna en kommentar här eller maila oss på skitsnack@svampriket.se.

Fram till dess vill vi återigen uppmana er att kommentera förra veckans avsnitt, då Emelie kommer använda sig av kommentarerna i sitt skolprojekt. Vill ni därefter värma upp inför kommande Skitsnack kan ni lyssna på avsnitt 9 av första säsongen av Skitsnack, där McKorv gästade senast.

När jag hörde Fall Out Boys första singel från senaste plattan kände jag direkt att man dragit ner på den emotionella vibben och vridit upp till en tyngre, mer hårdrocks-fokuserad ljudbild. Jag var därmed övertygad att bandet skulle utvecklas åt det hållet, precis som Sum 41 gjorde med Chuck 2004 (som dock endast slutade med ett halvbra resultat, tyvärr).

Men idag har jag lyssnat ett par varv på Save Rock and Roll och även om det finns mycket bra att gotta ner sig i så har jag svårt att greppa helheten. Troligen för att det inte finns någon, över huvud taget. Vissa spår är fullkomligt briljanta – andra förutsägbara tramsmelodier som förpestas av en på sina håll ohyggligt åtstramad, sönderstädad ljudbild.

Fall Out Boy brukar vara ett bra exempel på hur collage-rock kan vara stökigt spännande och utforskande, även om bandet sakta men säkert lämnat det facket de senaste åren. Spår som Just One Yesterday och titelspåret Save Rock and Roll, som gästas av Sir Elton John(!) är bland de starkaste spåren bandet någonsin ställt sig bakom. Men däremellan finns det många spår som är direkt tråkiga att lyssna på, och jag har nog aldrig tidigare tyckt att det varit tråkigt att lyssna på Fall Out Boy.

Så jag är besviken idag. Kanske kan vissa av låtarna växa efter ett tag, och jag väntar fortfarande på tillfälle att se bandet live. Men summerat så hade jag förväntat mig mer. Mycket mer.

Spännande avsnitt vankas när hela orginalpodcrew är samlat igen! Ludde har haft vägarna förbi och Malin är tillbaka med sprakande färsk tatuering. Denna vecka har vi spelat bland annat indiekärleken BattleBlock Theater från studion som tidigare levererat Castle Crashers, Tommy spelar i realtid Fire Emblem: Awekening och berättar vad han hunnit se, medan Samson försökt sig på att spela MMO – på konsol!

Länkar
Naughty Dog fick slåss för kvinnor i fokusgrupperna
Adam Orth lämnar Microsoft efter internetdrama
EA är sämst igen
Det fejkade svaret från Peter Moore
Det riktiga svaret från Peter Moore
Rockstar släpper spellista för alla GTAs radiostationer

Avsnitt 24: BattleBlock Theater, FireEmblem och Defiance

Varje måndag kommer Ludde Lundblad blogga här på Svampriket. Han kommer skriva om allt och ingenting som har någon slags relevans för hans eller kanske även ditt TVspelande. Tankar, funderingar och säkerligen något korkat. That’s right! Ingen djupgående artikel, ingen seriös krönika utan bara ett vanligt jävla blogginlägg!

15/4

Två proffs.

Ännu en vecka har passerat. En vecka som har varit som en berg- och dalbana, rent känslomässigt. I lördags var jag äntligen tillbaka bakom mikrofonen i Svamppod Fyrkant. Det var otroligt skönt att åter få sätta sig ned tillsammans med Samson, Malin och Tommy och få prata om detta underbara fenomen som kallas för TVspel. Det var över en månad sedan jag medverkade sist och känslan över att återigen få ta del av mina vänners tankar och knasigheter var som balsam för själen. Efteråt inmundigade jag, Tommy och Samson en otroligt välsmakande middag på Jensen’s Bøfhus. När vi satt där och diskuterade sådant som vi ej kunde diskutera i Svamppod, kände jag en så otrolig tacksamhet och glädje över att få vara dessa individers vän och kollega. Utan dem och Svampriket skulle jag nog inte klara av tillvaron, som för tillfället bitvis är väldigt kämpig.

Efter ett par öl och en god burgare i magen slog jag följe med Tommy hem, då vi skulle fortsätta ”arbeta”. Inspelning av Quicktitts på Resident Evil Revelations, Dragons Dogma: Dark Arisen och Remember Me stod på schemat. sex timmar blev vi sittandes med handkontroller i våra händer. Jag kan inte avslöja vilket, men ett av spelen fick extra mycket uppmärksamhet.

Tills de är färdiga kommer jag knarka alla andra podcasst som har haft den goda smaken att göra spoileravsnitt och enbart lyssna på det smått fantastiska soundtracket spelet har.

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit

Det är, trots missen i inledningen, dags för det åttonde avsnittet för säsongen. Denna gång är temat böcker, och för att koka ner det enorma ämnet lite har vi valt att fokusera på böcker som ”berört oss”. Emelie Aspenfelt gästar också i avsnittet, som för henne också blir en del av en skoluppgift.

Vi pratar om tre böcker var som har berört och format oss, väver också in era minnen och kommentarer i avsnittet, samt spelar lite musik som på ett eller annat sätt ligger knutna till böckerna vi pratar om. Mycket nöje!

Låtar i avsnittet:

• The Ramones – Pet Semetary
  
• Stevie Wonder – I Believe (When I Fall In Love It Will Be Forever)
• Marilyn Manson – Godeatgod

S02E08: Böcker som berört

Jag har spelat tv-spel i över 25 år, och har lyssnat en del på spelens musik under tiden.

Det finns hundratals – nej, tusentals spelmelodier som är unika. De är bra på olika sätt. Ibland är de tempofyllda, lugna, glada, sorgliga, tuffa, mjuka. De finns där av en anledning – att ge ett spel rätt sound.

Ett sound som beskriver en bra scen. Eller en titelskärm. Eller ett avslut. Musik är skitvikigt. Precis som i filmens värld så fungerar musiken precis som ett klädesplagg. Finns det inte musik så kan man kalla tv-spel för naket. Det liksom saknas något. Visst, vissa spel som Pong behöver ingen musik. Men ett känslosamt laddat spel behöver verkligen de där tonerna. Det finns till och med tv-spelsmusik som får mig att bli känslosamt berörd. Gör ett spel det, då har spelskaparna gjort ett riktigt bra arbete.

Jag har gjort massor av topplistor när det gäller tv-spel, främst det bästa spelet. Att välja den bästa spellåten är faktiskt svårt eftersom all musik därute är bra på olika sätt. Det jag ska göra istället är välja fem låtar som har en egen identitet och beskriva varför jag väljer just dessa.

Dark Mountain Forest – Legend Of Zelda: A Link To The Past (SNES)

Jag kunde tagit vilken låt som helst från Legend Of Zelda egentligen. Men vad som är intressant med musiken från den mörka skogen och Death Mountain i The Dark World är att den påminner om Dark Worlds musik men är mer fylld av nedstämdhet, vrede och ångest. Ett utsökt mörkertema i Legend Of Zeldas musikaliska bibliotek.

Ibland är viss spelsmusik rätt absurd men det funkar om det är rätt spel. Ett spel som Conker’s Bad Fur Day har pruttljud i ett musikinslag men det fungerar eftersom i den scenen så klättrar den bakfulla ekorren uppför ett berg av bajs. Det funkar. Att använda glad Super Mario-musik i Resident Evil skulle däremot inte fungera. Det skulle låta gladare men inte rätt.

Tv-spelsmusik är mer än simpelt blippande och bloppande. Många äldre spel hade mycket sånt, men lyssnade man noga så kunde man höra en melodi. Det är riktigt imponerande att man kunnat skapa musik med såna tekniska begränsningar. Många musikteman från klassiska spelserier som Super Mario, Legend Of Zelda, Mega Man och Out Run var helt fascinerande och har blivit kultklassiker. Denna sorts tv-spelsmusik är lika revolutionerande som Bob Dylans texter eller Elvis Presleys sång. Många moderna versioner av spelserier har pampiga toner, som Super Mario Galaxy – men man känner ändå igen det där klassiska. Jag får vibbar av spel jag spelat för 25 år sedan. Det liksom sitter i ryggmärgen. Det försvinner inte heller, vilket jag är riktigt glad för. Men vad är hemligheterna till en riktigt bra spellåt? Make it simple. Tycker jag i alla fall. Eller så trycker man ned gaspedalen i botten och ger allt. Det fungerar också. Det viktigaste är att man har känsla och gör något unikt. Då vinner man mitt hjärta.

Jungle Japes 2 – Donkey Kong 64 (Nintendo 64)

Här är också en annorlunda version av en klassiker. DK Jungle Swing (Jungle Hijinx) låter något långsammare här men har läckra djungeltrummor. Jag får också vibbar av Banjo-Kazooies underbara musik. Inte konstigt med tanke på att Grant Kirkhope, mannen som gjort musiken till Banjo-Kazooie – ligger bakom dirigentpinnen till Donkey Kong 64′s soundtrack.

Vissa spelserier brukar ha musik som är lätt att känna igen för de har oftast samma ton i musikstyckena. Ibland är det samma musikstycken fast det är andra versioner. Mario-spelen är det perfekta exemplet på det. Hur många versioner av underjordstemat från Super Mario Bros finns det egentligen? Jag har inga problem med det, för det är bra att ha något med som man känner igen, särskilt i ett Mario-spel. Det är som en god cover av en bra låt som man gillar. Jag gillar originalversionen av underjordstemat, eftersom den är så simpel och rak. Med NES begränsningar dessutom var det en genial ton. Mega Mans 8-bitsäventyrs soundtrack är också lätt att känna igen på grund av dess grymma technomusik. Trots att banorna har olika musikstycken och att man kan skilja dom åt, så känner jag lätt igen ett Mega Man-spel (8-bit) utan problem. För mig är det viktigt att ett spel eller en spelserie har en sorts musik som passar in. Jag uppskattar även omgjorda varianter av gamla melodier men bara om de är gjorda med finess – och hjärta. En dålig version av en klassiker är verkligen inte alls bra.

Let’s Dance Boys! – Bayonetta (PS3, XBOX360)

Den här märkliga musikvideon är mest en absurd erotikdans med Bayonetta. Men jag tycker jävligt mycket om den här saxofonmusiken. Hade jag varit kändis och varit med i Let’s Dance så skulle jag välja tv-spelsmusik att dansa till. Då ska jag absolut ta med denna.

Jag gillar att samla på saker. När jag var yngre tyckte jag om att samla på vinylskivor, Turtles-figurer och givetvis NES-spel. Om jag inte minns fel hade jag drygt 70 NES-spel. Min far samlade på en massa vinyl sedan barndomen, så jag tror mycket av min fascination för spelmusik och samlande kommer därifrån. Nu säger jag inte att han lyssnade på spelmusik, för han lyssnade på rock från 1950-talet och lite äldre musik än det. Det jag säger är att jag tror den passionen han hade för rockmusiken var precis likadant som min passion för tv-spel och dess musik. Jag lyssnar också på gammal 1950-talsrock, men det hör inte hit egentligen. Jag har alltid velat ha en gemensam samling med spelmusik. På Napsters glansdagar kunde jag få tag på melodier från spels originalsoundtracks. Det är rätt synd att all spelmusik i dess originalform inte finns på Spotify. En del gör det, och har ni lyssnat på spellistan ”Gaming on Spotify” så förstår ni att det finns en hel del. Men jag saknar många originalversioner av spel som till exempel Legend Of Zelda, Xenoblade Chronicles eller Earthworm Jim. Där har Youtube ett grymt övertag, för där finns det typ allt. Det vore kul att äga originalsoundtracks på skivor men de är rätt dyra. Står det till exempel Nintendo eller SquareEnix på originalsoundtracket så lär man räkna med en fläskig fet plånbok. Jag äger faktiskt ett soundtrack; Final Fantasy IX. Det är i alla fall en början – och en bra sådan!

Airship Fortress – Mario Kart DS (Nintendo DS)

En av mina favoritbanor någonsin i Mario Kart-serien är Airship Fortress. Idéen att åka på Bowsers luftskepp från Super Mario Bros 3 är briljant. Coolast är att man kan få sig en rejäl skjuts med ett av skeppets kanoner. Men bäst av allt är ändå den där fruktansvärt tidlösa musiken. Den passar in i banans atmosfär!

Jag ska absolut inte ljuga. Jag är en retronörd när det gäller spelsoundtracks. Särskilt tiden NES-Nintendo 64/Playstation. Det är mest av nostalgiska skäl för jag var mest spelaktiv i tonåren. Sedan har ju främst Nintendo riktiga slingor som sätter sig i öronen och ryggmärgen. Det kan vara något simpelt som övervärldstemat från Super Mario Bros till den grymma titelmusiken med hårdrocksgitarr från F-Zero X. Jag har lättare att ta till mig de äldre musikaliska slingorna än de nya, moderna spelens eftersom många spel har så mycket orkester. Musik är spelens identitet. Jag välkomnar många nya teman och nya versioner av klassiker, men se till att hjärtat är med när det gäller spelserier som Mario, Zelda och Metroid. Jag minns att jag lyssnade på P3 en gång för många år sen. Det spelades en raplåt. Jag upptäckte att musiken hade underjordstemat från Super Mario Bros. Jag som avskyr rap log när jag hörde det. Aldrig igen har jag fått höra den låten. Ett spel behöver inte vara bra för att ha bra musik. Jag tycker till exempel att Farmville, spelet som är en förpestad plåga och hemorrojd på samma gång, har en lugn och ljuvlig hillbilly-musik. Men det är det enda som är bra med spelet. (Offtopic: nu tänkte jag oundvikligt på Haemorroid Rock med psychobillygruppen Batmobile.)

Mega Man III Main Title Theme (Final Fantasy VI remake)

Jag är en person som gillar originaluppsättningar av en klassisk spelmelodi. Men ibland kan jag uppskatta en bra remake. Särskilt den här helgrymma versionen av Mega Man III’s titelmusik med hjälp av Final Fantasy VI’s ljudmotor. Otroligt bra! Jag tycker den här versionen överklassar originalet.

Spelmusik har fascinerat mig i många år. Jag har så mycket att upptäcka och med till exempel Youtube kan jag upptäcka mer musik från spel jag inte spelat. Eller att få minnas tonerna från den banan från det spelet. Att få en nostalgisk tripp. Jag ser fram emot tiden 25 årfram i tiden, då jag kan minnas 50 år av tv-spelande. Och dess musik. Det är ren kultur som ska bevaras för evigt. Minnen, glädje, och kärlek. Det är de ord jag vill använda för att beskriva min relation till spelmusik bäst.

Text av Jerry Olsson

Jerry Olsson är 33-årig och har spelat tv-spel i drygt 25 år. Hans första spel han spelade var Great Giana Sisters till Commodore 64. Förutom att spela så tycker han om att teckna. Hans egenskaper att teckna stärktes tack vare hans kärlek till tv-spel. Bland Jerrys favoritspel finns Final Fantasy VI, Legend Of Zelda: A Link To The Past och Red Dead Redemption. Hans teckningar är tagna från kulturens värld, men främst är det tv-spelsbaserade bilder som ligger varmast hjärtat. Han driver sin blogg Sätrapôjk.

Det finns många anledningar till varför jag har spelat och gillat i stort sett varje del av GTA-serien. En stor del är musiken, som alltid varit riktigt genomtänkt och bra, som Rob Gordon själv sa så är det en konst att uttrycka något med andras tankar och känslor, men jag tycker Rockstar har varit väldigt duktiga på detta genom åren.

Nu har företaget, troligen som en del av marknadsföringen för GTA V, valt att göra samtliga låtar från samtliga radiokanaler, från de största spelen tillgängliga på Spotify. Jag fick ett stort lyckorus när jag äntligen kunde lyssna på April’s in Paris ”Feels like I just can’t take no More” från GTA 3 i vettig kvalité, och inte via ett sunkigt Youtube-klipp som tidigare. Ruset fortsatte sedan in på Vice City-soundtracket och det alltid lika bortglömda soundtracket till GTA: San Andreas. Faktum är att denna musiksamling är lika massiv som den är välsmord, och att länka till varje lista skulle bara bli tradigt.

Besök istället Rockstars sida där alla länkar finns. Jag ska nog sätta mig ner och komponera en ”Best of”-lista eller två.

När jag besökte imdb.com idag fick jag se bilden ovan. Tre filmer som jag är redigt taggade inför. Och när jag och Samson i Skitsnack S02E04 pratade om filmåret 2013 så insåg vi snart att våra 20 positioner knappt räckte till. Om man som vi gillar både det höga och låga så finns det mycket att se fram emot.

Igår såg jag följande video, som också den fångar den smått fantastiska sommar vi ändå står inför. Se videon, och digga låten – för den är riktigt bra.

Det finns få artister som jag hyser sådan respekt för som Jack White. Oavsett vilken konstellation han rör sig i så skapar denna fantastisk musik – och på egna ben verkar han klara sig alldeles ypperligt också.

Det har ändå tagit en ganska lång tid att sätta ihop en lista med det bästa han gjort. Detta för att jag inte alltid är på humör för hans ibland skräniga, ofta konstiga, singer-songwriter-indie-rock. Men idag var jag på humör, och pillade ihop det sista.

Här nedan har ni därmed de 20 låtar som jag tycker är bäst med herr. Jack;

• The White Stripes – Blue Orchid
• Jack White – I’m Shakin’
• The White Stripes – You’re Pretty Good Looking
• The Raconteurs – Old Enough
• The White Stripes – Icky Thump
• Jack White – Another Way To Die
• The White Stripes – I Just Don’t Know What To Do With Myself
• Jack White – Love Interruption
• The White Stripes – My Doorbell
• The Raconteurs – Consoler Of The Lonely
• The White Stripes – Conquest
• Jack White – Sixteen Saltines
• The White Stripes – The Hardest Button To Button
• The Raconteurs – Steady, As She Goes
• The White Stripes – The Denial Twist
• The Raconteurs – Hands
• The White Stripes – Hotel Yorba
• Jack White – Never Far Away
• The Raconteurs – Old Enough (Featuring Ricky Skaggs and Ashley Monroe)
• The White Stripes – Seven Nation Army

Hela listan når du via denna länk.

Har jag missat någon får ni gärna låta mig veta i kommentars-fältet.

Ibland tar vi ut svängarna lite extra mycket. I söndagens avsnitt av Skitsnack ska vi prata om böcker – ni vet sån där text som är tryckta på grå-gula papper och bundna ihop, uppställda på dammiga hyllor som ingen bryr sig om längre. Skämt åsido. Vi har alla läst i alla fall någon bok som vi fortfarande minns och de är just dessa böcker vi ska prata om i veckans Skitsnack – de böcker som berört.

Till avsnittet kommer vi plocka in Emelie Aspenfelt igen, som besökte oss i S02E02. Hon studerar ju som bekant till bibliotekarie och avsnittet blir, förutom ett Skitsnack-avsnitt, också en del av ett skolprojekt för henne.

Vi vill givetvis också knyta in er i avsnittet så frågorna blir lika enkla som raka; Vilka böcker har berört er? Vem har ni som favoritförfattare? Läser ni lika mycket som ni borde? Lämna era kommentarer här i inlägget eller maila dem till skitsnack@svampriket.se

“A mind needs books as a sword needs a whetstone, if it is to keep its edge.” 
― George R.R. Martin

Fotnot: Avsnittet är lite sent idag på grund av lite tekniska svårigheter hos vår leverantör, vi ber om urssäkt för detta och hoppas ni kan njuta av avsnittet i alla fall. Vi passar också på att be om ursäkt för den ojämna mixningen som beror på en strulande mikrofon. Hoppas ni överlever i alla fall.

Då var vi äntligen tillbaka efter påskuppehållet och vi serverar nu veckans efterlängtade avsnitt! Den här veckan pratar vi om bland annat Bioshock Infinite, men också om det spännande projektet Indie 500 där Nidde Nedelius af Svamp undersöker huruvida hans spelintresse kan överleva med enbart indie-spel på menyn i 500 dagar. I studion finns även Anders Brunlöf och Tobias Andersson som gör efterlängtade comebacks i Svamppodden.

Nu kör vi!

Länkar
Excel rpg
Indie500
Disney stänger ner LucasArts
David Hayter får inte vara Solid Snake längre
PS4 – även för kvinnor
Crytek tänker buda på Darksiders IP
THQ-spel börjar försvinna
Ny ledning för SquareEnix vill göra stora förändringar

Avsnitt 23: Bioshock Infinite och Indie500 med gäst Nidde

Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att göra ett vettigt sniperspel. Förra året recenserade jag det akut medelmåttiga Sniper Elite V2 och i år fick jag det tveksamma nöjet att uppleva Sniper: Ghost Warrior 2.

Hej, jag är skitsnygg!

Då som nu handlar det om ett spel som är okej. Ett spel som har ett visst underhållningsvärde just på grund av att det är ett spel där man får spela krypskytt. Och krypskytte är kul. Men förutom en roande grundpremiss är det inte mycket intressant som bjuds.

Sniper: Ghost Warrior2 bygger på CryEngine 3. Det märks inte. Spelet är hiskeligt fult rent tekniskt. Och estetiskt är det den gråbrunaste av gråbruna militärskjutare. Jag kämpar spelet igenom för att inte somna bara av hur tråkigt det ser ut.

Handling och dialog följer den utstakade moderna militärshooter-formulan så slaviskt att det blir parodiskt. Författarna har sett till att fylla varenda mening med så mycket generiskt militärslang att jag till sist inte vet om jag ska skratta eller gråta. Varje gång soldaterna säger ”stay frosty” (och det är flera) begraver jag huvudet i ett tjugotal välstoppade skämskuddar.

Pang! Du är superdöd.

Spelmässigt då? Jo, det funkar väl. Som sagt, krypskytte är kul. Få saker är så tillfredsställande som att planera och sätta ett headshot på en fiende i rörelse på en halv kilometer. Men med en så bra grundpremiss borde spelet vara betydligt bättre. Det är väldigt Mall 1A över hela spelet och även om det kanske aldrig är direkt dåligt, så är det inte direkt bra någon gång heller.

Jag tänker inte skriva mycket mer om det här spelet nu. Det har inte lämnat tillräckligt starkt intryck för att vara värt fler tecken. Det är ett typiskt ointressant medelspel. Men jag måste ta upp en modern företeelse som jag inte förstår för fem öre.

Gör exakt som jag säger, jag lovar, det blir skitskoj!

Det dyker upp allt oftare, för det mesta i moderna militärskjutare. Det guidade smygandet. Smyga är kul. Spännande. Intressant. Men någonstans fick någon för sig att det skulle vara roligt med smyguppdrag där man följer en hårt snitslad bana ledd av en annan karaktär.

Den andre karaktären säger till en att gå, stanna, ducka, springa, gömma sig. Själv behöver man inte göra något annat än att följa instruktionerna till punkt och pricka. Resultatet blir inget mer än ett glorifierat quick time event och varken kul, spännande eller intressant. Jag förstår det bara inte. Har du svaret? Skriv i kommentarerna. Och medan du gör det kan du låta bli att spela Sniper: Ghost Warrior 2. Om du inte råkar besitta ett sjukligt krypskytteintresse förstås, då kan du säkert få något ut av det.

Varje måndag kommer Ludde Lundblad blogga här på Svampriket. Han kommer skriva om allt och ingenting som har någon slags relevans för hans eller kanske även ditt TVspelande. Tankar, funderingar och säkerligen något korkat. That’s right! Ingen djupgående artikel, ingen seriös krönika utan bara ett vanligt jävla blogginlägg!

8/4 2013

Fy fan vilken skitvecka detta har varit. Om sanningen ska fram har det varit tungt att vara mig under en period nu. Om du råkar vara en av dem som lyssnar på Svamppod Fyrkant har du säkert noterat att jag inte har medverkat på ett tag. Är nämligen som så att det just nu inte riktigt går ihop sig med mitt Svamprikande och det privata. Eller som Stefan Sauk en gång i tiden sa ”det e mycke nu”. Det är så pass ”mycke nu” att mitt TVspelande blir lidande. Det är absolut inte som så att jag inte har tid för det. Det handlar mer om ork och motivation. En av mina favoritsysslor senaste tiden har varit att stirra i taket. Trots detta lyckades jag klämma ur mig recensioner av LEGO City Undercover och Luigi’s Mansion 2 förra veckan, men de satt långt inne. Känns orättvist mot spelen, som båda två är riktigt bra, att jag inte spelade dem med hela hjärtat och hjärnan, då de båda har fullt upp med annat för tillfället.

Vi hörs om en vecka. Tills dess, kom ihåg! Det är kul med TVspel och livet ska vara kul. Spela på!

En låt som sammanfattar veckan som varit

En av vårens mest efterlängtade serier är äntligen här igen. Så efter ha sett första avsnittet av Game of Thrones, säsong 3 sätter vi oss ner för att prata om vad de tyckte, men också om serien och alla dess karaktärer – vilka som bör dö en brutal död och vilka som vi favoriserar, och vad vi hoppas på inför resten av säsongen.

OBS! Har ni inte sett något av Game of Thrones så är spoilervarningen väldigt hög. Undvik i sådana fall partiet 1:12:20 – 2:03:25.

Som vanligt blir det en hel del snack om annat också, vi snackar om LucasArts, Blade Runner, Adventure Time och New Girl. Anders spelar en låt som tar nästan en halvtimme att presentera och vi gör 20 nya val i Flickchart. Mycket nöje!

Länkar

• Kramkalas-burgaren
• MF/MB/

Låt utan anledning

• MF/MB/ – Casualties

S02E07: Sången om Järntronen

När Ahlgrens släpper sursockrade bilar (detta underbara, underbara kunggodis) ökar försäljningen av Ahlgrens vanliga bilar. En ny smak är ett perfekt sätt att göra reklam.

Därför är det jättemärkligt att Loka varit så gott som knäpptysta om släppet av deras tre nya smaker Loka Like Old School. Smaker som Strawberry Ice Cream, Lemon Pie och Chocolate Shake är ju verkligen smaker som sticker ut och kan ge uppmärksamhet till Loka.

Men! Skit i Lokas bristande affärsstrategier nu. Det som är intressant är ju såklart att jag provat alla tre smaker. Hur kunde jag låta bli? Citronpaj och chokladmilkshake, liksom!

Det sagt är det inga jättegoda drycker. Visst är de första klunkarna spännande, men smaken blir snabbt uttjatad. Det är inte smaker som passar i mineralvatten. Tyvärr. Den som håller absolut bäst är Strawberry Ice Cream som jag faktiskt kan tänka mig att köpa fler gånger. Speciellt en varm sommardag. Drickbar jordgubbsglass. Somrigt. Och då är jag ingen mineralvattendrickare.

Totalt blir det en trea av fem. Jordgubbsglassen klättrar halvvägs upp mot en fyra medan de andra två släpar efter och egentligen är närmre en tvåa.

Och det var dagens väldigt ointressanta blogginlägg. Hoppas ni hade lika kul som jag.

Vad gör man när man når slutet, när den sista bossen ligger död vid ens fötter, det sista pusslet är löst och inget finns kvar förutom eftertexter? Det är ofta bitterljuvt; har man tagit sig så långt som till slutet så gillar man oftast spelet man upplevt. En film på två timmar kan man pina sig igenom, strökolla och samtidigt surfa på telefonen. Men spel är svårare att slentrianuppleva. Antigen tycker man om det man spelar eller så gillar man det inte och lägger av istället. Det krävs hela tiden något av dig som spelare för att ta dig till slutet, en motprestation för att få upptäcka allt. Det är denna skillnad som gör att slutet på spel oftast är så mycket större än motsvarigheterna i film, serier eller böcker, i alla fall för mig. Jag har nästan alltid investerat mer känslor i spel än jag har i andra medier.

Ett annat stort slut var Ocarina of Time. Det var på min 18-årsdag, jag hade fram tills den
dagen aldrig lyckats ta mig till slutet. I mina tidigare tonår hade jag gått bet på vattentemplet. Ännu tidigare än så var det Lord Jabu Jabus mage som satte stopp för min framfart. Många gånger startade jag nya sparfiler och lika många gånger skulle jag misslyckas. Två veckor innan jag fyllde så spelade jag återigen spelet och jag överkom alla tidigare hinder. Min födelsedag kom och slutet närmade sig, två av mina bästa vänner satt i soffan bredvid mig och hejade på mig i min framfart i det sista templet. Och visst, nog låg han där tillslut. Ganon. Död. Detta var extra stort eftersom jag försökt så många gånger tidigare. Vafan, jag hade ju lyckats klara A Link to the Past! Men herregud, hur svårt skulle detta vara egentligen? Jag hatade vattentemplet innerligt för att det så många gånger stått mellan mig och Ganondorf. Men nu var det färdigt. Både Ganondorf och vattentempel var besegrat, bitterljuvt. Så många timmar av upplevelser kokas ner till eftertexter, musiken tonsätter min motvilja. Varför måste det ta slut.

Om jag ska bli lite mer aktuell så rullar tankarna mot Year Walk, jag ska naturligtvis inte
spoila något. Men det är det första mobilspelet som fått mig att inte kunna sova. Slutet i det spelet är utan tvekan årets hittills största spelupplevelse.

Min lärare i åttan berättade för mig en gång om vikten i att ha en knorr i slutet på sina texter. Och visst borde det inte vara så svårt med slutknorr i en krönika om slut, så… Vad gör man när man kommer till slutet?

Text av Glenn Ahlström

Glenn är en 24:årig undersköterska från Lindesberg. Till vardags jobbar han med funktionshindrade barn och unga. Han sjunger dessutom i kör för att bejaka sin kreativa sida. Nybliven Metroidfrälst, har sen juni spelat ut alla sidscrollande Metroidspel och började nyligen spela Prime-trilogin.

Jag har uppenbarligen svårt att släppa taget om Batman riktigt än. Andra tidningar med andra hjältar har köpts in, troligtvis ganska säkert så är många av dem jättebra och superspännande, men ingen av dem har blivit upplockade ännu. Jag är fast i Gotham City, en stad och ett universum jag har lärt mig älska. Det känns mer och mer bekvämt för varje gång jag återbesöker staden.

Även om allt detta är kittlande och roligt så fastnar jag samtidigt inte för Earth One på samma sätt som i andra seriealbum. Handlingen berättas på ett Tarantino-likt, ostrukturerat sätt. Man hoppar mellan då, nu och framtid kvickt och tvärt och det blir svårt att få en regelrätt ”build-up” till den stora finalen. Och allt går väldigt fort, vilket landar i en i slutändan ganska tunn upplevelse. Tidningen var över i en sittning och även om den var intressant och underhållande så hade jag helt enkelt behövt mer för att läsningen skulle lämna ordentliga avtryck.

Du hittar tidningen för en relativt billig slant och det är helt klart värt det att ge den en läsning, för även om upplevelsen är tunn så kommer de små skruvarna, förändringarna och subtila referenserna att kittla gott i serienörds-nerven.

Det gapar tomt med releasetitlar när det gäller barnspel under 2013. För mig som förälder känns det däremot som ett superår med stora titlar som Tomb Raider, Last of Us, Bioshock Infinite och Beyond: Two Souls. Jag kommer kort sagt att ha alldeles fullt upp med spel. Problemet är att de här spelen inte alls är lämpliga för mina barn att spela. Visserligen så är det dock ingen bristvara på spel här hemma för dem i och med att det finns ett oerhört stort bibliotek av barnspel att köpa från tidigare år. Men när vi föräldrar kan njuta av nya titlar så fick jag en känsla av att man glömt bort barnen.

Efter mycket om och men så insåg jag till slut att spelen inte alls uteblivit. De har bara bytt plattform. Till skillnad från alla licensspel som kom ut förra året så finner vi istället att spelen som baseras på barnfilmer nästan enbart går att hitta som spel till mobiltelefonerna. Ofta finns de i gratisversioner eller är oerhört mycket billigare än de hade varit till stationära konsoler. Detta är så klart inget konstigt i sig då utvecklingskostnader samt en mängd avgifter gör att priserna till de stationära konsolerna pressar priserna uppåt.

Samtidigt som att den här utvecklingen sker så får det mig ändå att fundera på om det kanske inte är detta som konsumenterna vill ha. I och med den växande marknaden när det gäller digitala spel till mobiltelefonerna så visar vi konsumenter att vi faktiskt spelar och köper spelen i tillräckligt stor utsträckning. Inte minst så har allt fler barn egna smarta telefoner och mindre tekniska personer tycker att det är både enklare och smidigare att köpa spel till mobilerna, inte minst för att många av titlarna faktiskt är gratis och finansieras av reklam. Dessutom så gör mobiltelefonernas simpla operativsystem att det blir lättare och smidigare att orientera sig och bara starta upp och köra program utan strul. I Svamppod Fyrkant avsnitt 22 så pratade de även till min förtjusning kring just detta att IOS som system håller en väldigt mycket i handen och att Apple styr det innehåll som ska finnas i Appstore till stor del. Det handlar så klart om att de granskar apparna så att inte allt för olämpligt innehåll ska nå våra barn, vilket gör att föräldrar kan känna sig mer säkra med att barnen inte kommer in på något olämpligt.

Däremot så finns det fortfarande stora titlar för barn på de stationära konsolerna. Förra året så hörde vi oerhört mycket prat från Sonys håll om Wonderbook, men som tyvärr inte fick det mottagande som de hoppats på. Sony ger däremot inte upp utan har sagt att de antagligen kommer att släppa ännu ett Wonderbook-spel under året, nämligen ”Diggs: Nightcrawler” som kommer vara ett noir-inspirerat spel med detektivinslag. Sedan har vi även ”Disney Infinity” som ska komma i år, vilket onekligen ska bli intressant då Skylanders redan har en stor del av den marknaden. Som sagt var så är barnen ändå inte helt utan spelsatsningar. Men däremot så kan vi nog räkna med att allt fler spel kommer att utvecklas till mobiltelefoner istället för de stationära konsolerna i framtiden om inte de nya konsolerna blir mer öppna och billigare att tillverka spel till.

Luigi’s Mansion var det sista spelen jag spelade på mitt Gamecube, innan jag gick vidare till andra nöjen. Jag hade nämligen, tro det eller ej, ett par år då jag hellre drack öl och lyssnade på stonerrock, än spelade TVspel. Jag fann då Luigi’s Mansion underhållande, men alldeles för lätt och kort. Ja, tro det eller ej, men än gång i tiden, uppskattade jag lite utmaning i mina spel och en lång speltid. Men det var innan jag blev en seriös och väl ansedd spelskribent.

Elva år senare, har det blivit dags för en uppföljare. Nu till bärbart format, närmare bestämt 3DS och nej, 3D-effekten tillför (återigen) inget till spelupplevelsen, utan den är för det mesta inställd på noll. Vi kan väl alla enas om att vi nu för tiden inte räknar med något annat heller?

Om du har spelat Gamecube-spelet så vet du vad du har att vänta dig. Om du inte har det så ska jag nu försöka förklara vad spelet går ut på. Du spelar som Luigi. Du ska fånga spöken. Med hjälp av en dammsugare, Ghostbusters-style! Capice?

En rädd Luigi, är en kul Luigi.

Luigi’s Mansion 2 erbjuder ett underhållande gameplay, som växlar mellan pusselösning och infånganden av spöken. Det bjuds även på ”bossfighter” som även dessa är väldigt roliga och varierade. Spelet har även fått en rejäl ökning i speltid, jämfört med föregångaren. Lägg då även till att det finns en uppsjö av saker att hitta och samla på, vilket en gärna gör, som förlänger speltiden ytterligare.

Men den största behållningen med spelet, är ingen mindre än Luigi själv. Här bevisar han att han utan några som helst problem, klarar sig väldigt bra utan sin bror. Jag älskar att höra honom darra av skräck och se hur han blir skrämd. För rädd är han, men att han ändå kämpar på, visar på ett stort mod. Bowser är en fjant, jämfört med en trio spökdamer med handspeglar.

Luigi’s Mansion 2 är ett spel som är lätt att plocka upp, men svårt att lägga ifrån sig.

..eller egentligen behöver ni inte alls göra det. Jag tycker sådana här kampanjer är rätt fåniga och går inte in i tävlingen för att vinna. Långt ifrån faktiskt. Men jag tyckte att vi åtminstone kunde ge en rätt schysst burgare ett rätt schysst namn. Så säg hej till ”Kramkalas-burgaren”! Troligtvis aldrig i en snabbmatskedja nära dig.

Men visst skulle det vara en rätt schysst burgare ändå? Rostad lök och grillad paprika, dubbel ost och en vitlöksmajonäs? I mitt huvud låter det skitgott. Visst, det skulle säkerligen smaka likadant som 95% av McDonalds andra kampanj-burgare. Fast med lite med krispighet kanske. Och krispigt, det är ju nice.

Vill ni läsa mer om min burgare och vad som finns på den, kanske till och med rösta på den? Eller kanske själv komponera ihop en egen styggelse? Följ denna länk.

Jag har alltid sett mig själv som en filmfantast, men börjar jag räkna på hur mycket tid jag har lagt ner framför min tv så går troligtvis tv-serierna upp på en högre position. Jag kammar av serier till höger och vänster. Har alltid gjort det, men ännu mer sedan mitt projekt inleddes. Nu när jag ändå har tiden över så har jag bestämt mig för att komma ikapp i alla de serier som någon gång fått mig att tänka ”- Den här serien ska jag följa, nån gång”.

Boardwalk Empire är den senaste av dem, dessutom den sista på min ”måste absolut se-lista”. Precis som i fallet med The Walking Dead så såg jag några av de första avsnitten, för att sedan lägga serien åt sidan ett tag. Tiden gick och ju längre efter jag halkade, desto mindre motiverad blev jag att försöka komma ikapp. Men som sagt, tiden finns nu och det är riktigt kul och på många sätt härligt nördigt att helt kompromisslöst sjunka in och verkligen plöja en tv-serie.

Nu är jag inte på något sätt färdig med Boardwalk Empire, jag har hela säsonger med avsnitt kvar och frågar jag runt bland folk följt serien länge så ska de efterföljande säsongerna bara bli bättre. Det gör mig lugn och glad, för jag gillar verkligen serien där den är nu. Precis som The Walking Dead känns som en fortsättning utan egentligt slut av valfri Zombie-film så känns Boardwalk Empire som en förlängd Gudfadern-film, där de olika klassiska film-akterna är bortsuddade och handlingen bara fortsätter utvecklas hela tiden.

Hade jag vetat om det hade jag troligtvis gått tillbaka tidigare. För förutom att jag gillar seriens klimat, dialoger och snygga kostymer så har jag verkligen fått lite tyngd bakom teorin att Steve Buscemi är en talangfull skådespelare. Jag såg sekvenser av hans talang redan i Interview, men i Boardwalk Empire får han spela ut hela registret och han gör det med bravur. Han är inte ensam med sin talang bland skådespelarna i Boardwalk Empire, men han är definitivt den mest lysande stjärnan.

Nu kanske denna text berättar mer om mig och mitt sätt att konsumera tv-serier än om den faktiskta serien i rubriken. Men det jag vill ha sagt, om jag ska hålla det kort, är att Boardwalk Empire är en snygg, smart och välspelad serie som är värd att investera i, även om det inledningsvis kan vara svårt att hytta rytmen i det låga tempot. Jag ser fram emot fortsättningen.

Det första Army of Two var korkat. Och grabbigt. Och simpelt. Men det var roligt. Jag hade kul med Army of Two. Jag spelade inte den generellt ganska bespottade uppföljaren, men förstod att den egentligen inte var något att ha. Inför del tre, med det genomfåniga namnet The Devil’s Cartel, var jag avvaktande, men ändå något hoppfull.

Pang! Pang! Pangpang!

Men ju mer pressfolket bakom The Devils Cartel pratat, desto lägre har mina förväntningar blivit. Det började bra. De erkände att det senaste spelet inte var så jäkla bra och lovade bot och bättring. Men när de berättade hur det skulle göra det insåg man snabbt att hela projektet var en soppa av ogenomtänkta val och märkliga beslut.

Det skulle vara mer ”speligt” och mindre realistiskt, men samtidigt var det viktigt att det utspelades i en verklighetsförankrad konflikt, eftersom det var lättare att relatera till. Men samtidigt är det inte en så verklighetsförankrad konflikt. De skulle plocka bort grabbigheten, men samtidigt behålla den, lite. De skulle ta bort aggrosystemet från de tidigare spelen, men det skulle ändå finnas kvar litegrann. Man försökte vara alla till lags genom att inte stå fast vid någonting. Vilket aldrig är en bra idé.

Utvecklarna har otroligt svårt att välja tonläge i The Devil’s Cartel. Ibland vill de vara seriösa, ibland vill de vara humoristiska och ingen gång klarar de riktigt av något av det. Storyn är ett pannkaksplatt hopkok av oengagerande sekvenser. Som utlovat har de plockat bort en del av den överdrivna grabbigheten, men de har ändå behållit en ansenlig mängd. Grabbigheten är liksom kvar, men det överdrivna, humorn i det, glimten i ögat, är borta. Resultatet blir att huvudkaraktärerna helt enkelt är douches.

Douchebrigade!™

Spelmässigt är det genomgående finesslöst. Det är en lång rad korta, superlinjära sekvenser som mest kan liknas vid skjutgallerier, där man mejar ner våg efter våg av korkade fiender. Det är väl egentligen inte så långt ifrån vad serien bjudit på tidigare, men aggrosystemet som fanns då och nu plockats bort, som markerade den spelare som hade fiendernas uppmärksamhet, tillät ett något mer taktiskt spelande. Visst menar utvecklarna att systemet finns kvar under huven, men det är mycket mindre påtagligt och inte alls lika användbart.

Gimmicken som istället ska bära spelet är Overkill, vilket är en mätare man bygger upp och sen triggar igång för att bli odödlig och få oändligt med ammunition under en kort period. Och det är väl helt okej, men särskilt spännande eller intressant blir det aldrig.

Just det, vapenuppgraderingen finns kvar och känns nu mer meningslös än någonsin.

Men. Med allt det sagt skulle jag ljuga om jag sa att jag hade tråkigt med Devil’s Cartel. Det är simpelt och dumt och saknar mycket av det jag hade önskat av ett Army of Two. Man gör inte något speciellt med co-op:en, spelets aim assist är på tok för kraftig och spelet är egentligen för långt för sitt eget bästa. Jag kan rada brister hela dagen. Men jag har ganska kul.

Väl medveten om att det egentligen är ett ganska risigt spel är det ganska skönt att kunna stänga av hjärnan och bara skjuta en miljard arga mexikaner på ren rutin. Aim assisten är som sagt alldeles för kraftig, men när man slöspelar är det ganska skönt att kunna känna sig jävligt bra utan att faktiskt behöva vara det.

I slutändan är jag både nöjd och missnöjd. Det är i ärlighetens namn ett ganska risigt spel, absolut. Det hade kunnat vara flera gånger bättre om utvecklarna valt att fokusera på rätt saker. Jag tror personligen att ett utvecklat aggrosystem hade varit en långt mycket intressantare spelmekanik än Overkill. Men om man inte förväntar sig mer än vad det är så funkar det perfekt som underhållning för stunden. Hade jag betalat fullpris för spelet hade jag nog känt mig bränd, men som ett slölir plockat från en reaback eller spelat hemma hos en polare, så visst, kör i vind.

Förra året besökte jag en spelmässa. På den spelmässan närvarade jag på en presskonferens. Det var ett företag vid namn Nintendo som skulle prata om och visa upp sina kommande spel. Ett av dessa spel hette LEGO City Undercover. Av det jag fick se där och då, verkade det som om att det handlade om ett Grand Theft Auto, fast i LEGO-tappning.

Spela basket i fängelse. Check!

Nu nästan 10 månader senare har jag spelet LEGO City Undercover och mina föraningar om att det skulle vara som ett GTA-spel, fast med LEGO har infriats. Men det finns en stor skillnad. Att köra omkring i en stor öppen stad av LEGO är mycket roligare än vilket Vice eller Liberty City som helst. Självfallet får du inte här en lika engagerande historia som Rockstar presenterar, utan istället får du uppleva en kavalkad av härliga populärkulturella referenser som får stå som grund för ditt äventyr. Du kontrollerar Chase McCain, en rätt så korkad men ändå så där härligt ”90-tals polisfilms tuff” som gör att jag gillar honom. Just 90-talet är något som tydligt speglar hela spelupplevlesen, då det är därifrån många av (film)referenserna kommer. Jag skrattade högt för mig själv då The Shawshank Redemption parodiserades. Eftersom detta LEGO-spel inte har en filmlicens att utgå ifrån, har Tt Games varit tvungna att tänka till själva, när det kommer till story och det tycker jag de lyckas väl med. Stundtals känns det som att jag spelar LEGO-versionen av The Naked Gun, vilket inte är helt fel.

Som van LEGO-spelare vet du vad som väntar dig. Visst tillför kontrollen en del nymodigheter (spelet är exklusivt för Wii U) men det handlar ändå fortfarande till största del om att samla, bygga och rasera LEGO för att lösa enklare pussel. Den största skillnaden gameplaymässigt är den stora öppna staden. I alla tidigare LEGO-spel låser du alltid upp free-play efter en klarad bana, men här har du tillgång till en stor stad där du kan free-playa hur mycket du vill i, redan från början.

Rida dinoskelett. Check!

LEGO City Undercover är helt klart ett av de bästa LEGO-spelen, men tyvärr saknas det något, som har gjort de tidigare spelen till fullträffar. Det finns nämligen ingen co-op. Jag orkar inte ens gå in på hur urbotat korkat det är, men jag antar att det handlar om en kontrollfråga, då det enbart går att spela med en Wii U-padda. På grund av detta når inte City upp till samma underhållningsnivå som sina föregångare, men trots detta är det ändå förbannat skoj.

Vi rullar vidare med säsong 2. Med en förhoppningsvis piggare Samson ska vi nu diskutera, fundera och troligen sönderanalysera Game of Thrones säsong 3-premiär. Vi kommer prata om en del andra tv-serier också, som The Walking Dead och New Girl, men det är Game of Thrones som blir den centrala diskussionspunkten.

Är ni lika taggade som vi? Kommer säsong 3 bli den säsong som befäster Game of Thrones som en av vår tids bästa tv-serier? Har ni läst böckerna? Kommer Fantasy-tv få ett uppsving igen efter seriens framgång? Gillar du kanske inte serien över huvudtaget?

Lämna en kommentar här i inlägget, eller maila till skitsnack@svampriket.se, så ska vi göra så gott vi bara kan för att väva in era åsikter, funderingar och farhågor i programmet också.

Som vi ser det så gör vi alla den här podcasten tillsammans – er input och era kommentarer är minst lika viktiga som våra, så låt era åsikter träda fram.

Vissa vassa och rätt stora spoilers kan finnas bland kommentarerna. Läs på egen risk.

UPPDATERING: David Hayter postade det här, om sina tankar kring det hela.

Som vi har pratat om i Svamppod så twittrade David Hayter till sina följare och frågade dem vad de skulle tycka om han inte var med i nästa Metal Gear Solid. Det var inte riktigt klart hur man skulle tolka den frågan. Vill han inte göra rollen mer? Försöker han förhandla fram bättre betalt? Kommer han spela någon annan, som inte är Solid Snake? Eller är han orolig att han inte kommer få vara med i nästa spel, och vill övertyga Kojima att låta honom fortsätta vara Solid Snakes röst. Nu har Hayter sagt på Twitter att han inte ens har tillfrågats att spela Solid Snake. I en intervju med Geoff Keighley som började otroligt pinsamt, har dessutom Hideo Kojima sagt att David Hayter inte kommer vara rösten till Solid Snake och att den rollen nu kommer spelas av någon annan. Ingen vet ännu vem den nya rösten är.

Även om (som jag förstått det) röstskådespelare är mycket mer bundna till sina roller i Japan, och det är nästan otänkbart att byta ut en karaktärs röst utan att ha en bra anledning, kan jag inte låta bli att misstänka om det varit lite bråk på gång. Om det handlar om att Hayter ville ha för mycket betalt under förhandlingarna skulle han förmodligen inte skriva att han inte ens blivit kontaktad, så var det här något Kojima bestämde sig för redan efter deras senaste samarbete? Eller så är det här bara ännu ett trick som spelas på fansen.

Vi kan äntligen avtäcka vad vi jobbat hårt med under hela våren, ett samarbete med Giant Bomb. CBS Interactive som äger spelsidan Giant Bomb har under en längre tid haft sina ögon på Svampriket inför deras planer att etablera sig i Sverige. Kontakt skedde under vintern och idag kan vi avtäcka att Svampriket kommer driva Giant Bombs sverigefilial under det nya namnet BombRiket. En övergång kommer successivt ske fram till tredje kvartalet 2013. Mer information kommer under de närmaste veckorna. Officiellt pressmeddelande nedan.

CBS Interactive and Giant Bomb partners with Svampriket AB to publish BombRiket Sweden

SAN FRANSISCO; April 1, 2013 – CBS Interactive today announces a new partnership with leading games media group, Svampriket AB to publish BombRiket Sweden (http://www.bombriket.se)

BombRiket will be under the day-to-day control of Svampriket, with games media veteran Samson Wiklund at the helm as Editor-in-Chief. The site will mix bespoke Swedish language editorial, podcast and video content with localised editorial from Giant Bomb’s English language teams in the US.

As one of Sweden’s largest online games media groups, Svampriket was founded in 2010. The regionalised Giant Bomb will complement its respected portfolio, including the community-powered podcast Skitsnack; Svamppod Fyrkant, the award winning multi-format podcast and Fred and Tom, a gaming series for males aged 12-14.

Giant Bomb is the world’s most popular games and entertainment network [source: comScore; Jan 2013]. The new BombRiket Sweden partnership will see the site grow its regional focus and local audience share.

Frans Jaeger, International VP & Managing Director, CBS Interactive states:

”Having experienced our best ever year in terms of readers and revenue, we’re excited to be partnering with the respected team at Svampriket to develop BombRiket Sweden.”

”Our strategy of teaming up with expert regional publishers allows us to build the Giant Bomb brand internationally, connecting with new groups of gamers in their own language. Our partnerships in Europe are just the beginning of plans for expansion in 2013.”

Fredrik Lundblad, CEO of Svampriket AB, added:

”Giant Bomb is a veritable goldmine for all types of gamers. It offers a depth, knowledge base and accessibility that no other videogame website in the world can match. It is no coincidence that Giant Bomb has been the market leader for more than 5 years. For Swedish gamers, as well as the local industry, the partnership between CBS Interactive and Svampriket will result in an unprecedented source of information, adapted and curated for our thriving territory.”

BombRiket Sweden is online now at http://www.bombriket.se

 
Uppdatering: *April April*

Det har varit ganska bra tryck på spelsläppen under mars månad; en hel hög storspel har landat på Rikets hallmatta. Mars är också sista ”vintermånaden” och ljusare tider är i antågande och med det mindre spelsläpp, så njut av det så länge det går!

Tobbe har fortsatt sin platinaresa under mars och har betat av både gammalt och nytt.

God of War: Ascension (PS3)

Jag kallade det här för en kandidat till årets mest onödiga spel i min recension. Ett spel så tydligt urmjölkat av pengahunger före kreativitet. Kratos är arg och slåss, den här gången i en föregångare. Vi har sett allt förr men det tar dock inte ifrån att kärnan i God of War fortfarande är riktigt bra. Multiplayer är dock nytt för den här gången, förhoppningsvis lever den längre än några månader.

Crysis 3 (PS3)

Jag har alltid sett på Crysis som ett techdemo utan ett vettigt spel under. Jag hade fel, för jag har riktigt kul när jag spelar det här. Smygande med high tech gadgets och 2013-typisk pilbåge i högsta hugg. När det är som bäst känner jag mig jävligt häftig, när det är som sämst är det ännu en dussinskjutare. Men snyggt är det.

Ridiculous Fishing (iOS)

Det finns seriösa spel på telefoner och det finns oseriös tidsfördrivning. Det här ramlar helt klart in i den senare kategorin men med en blandning av Gotta Catch ‘em All och vansinnigt gameplay (få ner ditt sänke snabbare med motorsåg och skjut sen din fångst med hagelbössa när du får upp den) är det här ett spel att titta extra på. Haken i såna här spel är dock livslängden, men för 22kr har du riktigt kul.

Samtidigt har Samson gjort sitt bästa för att verkligen bli en sån där PC-kille™.

SimCity (PC)

Jag fick kanske inte det SimCity jag ville ha, men det SimCity jag förtjänar! Eller nåt. Efter vad som nog är den sämsta launchen i mannaminne märker jag att det finns ett välgjort och intressant SimCity-spel. Jag vill ha större städer och jag vill kunna bygga New York, men det får jag inte. Jag kan dock bygga Borås, Säffle och Västerås som om de vore grannstäder. Tyvärr blir Västerås och Säffle bara medel för att kunna göra Borås till en skitbra stad. I all besvikelse kommer jag trots allt på mig själv med att ha fruktansvärt kul ändå.

Gears of War: Judgment (360)

Jag har sedan seriens start haft en speciell plats i mitt hjärta för Gears of War och jag är glad att få återvända till Sera. Den här munsbiten känns dock inte ens som en förrätt, det är en amuse-bouche på sin höjd och jag hungrar efter mer. Det är fortfarande lika kompetent spelmekaniskt, men jag vill bara ha mer av allt. Mer berättelse, mer spelförändrande sektioner (inte ett enda fordon, vad fan är det!?), mer fiender, mer vapen.

Jag får hoppas på en andra episod, önskar att People Can Fly inte följer Valves schema bara.

StarCraft II: Heart of the Swarm (PC)

För en värdelös StarCraft-spelare som jag är det mestadels ensamspeleandet som lockar med serien. Det är knappast där seriens storhet finnes. Det kan vara lite som att läsa Aftonbladets kommentarsfält för att få hopp om mänskligheten. Till skillnad från ett sådant antagande finner jag en tillfredsställande och häftig kampanj!  Blizzard har hittat på roliga sätt att skapa nya situationer ovanpå den robusta spelmekaniken. Flerspelarläget är för tidigt att uttala sig om, men vad jag kan se kommer de nya enheterna och den nya balanseringen kunna ingjuta mer liv i turneringar och events världen runt.

Förutom det som skrivs ner här har Tommy även spelat Xbox Live Indie-spelet Bleed, och håller med om fyran Ludde gav det förra månaden. Bortsett från det har han mest slagits mot cyborgs, ninja och monster.

Metal Gear Rising: Revengeance (360)

Metal Gear Rising är precis så där over the top fucking batshit insane som jag gillade med Asura’s Wrath – fast på en mycket mindre skala. Och med mycket mer humor. Även om spelet har bättre gameplay än Asura’s Wrath, så ligger spelets huvudsakliga underhållning inte i dess gameplay – som dras ner av ett intressant men lite trasigt blocksystem. Spelets behållning ligger i humorn, storyn, bildspråket, kompromisslösheten och de helt fantastiska actionscenerna. Den som kan behärska blocksystemet kommer dock även ha skitkul i striderna.

Naruto Shippuden Ultimate Ninja Storm 3 (360)

Ninja Storm 3 tar vid direkt efter att Naruto besegrat Pain, och utspelar sig under det fjärde shinobi-kriget. Man har finslipat på striderna till det bättre och lagt till seriens senaste karaktärer, men inte gjort några större förändringar. Det som drar ner betyget ett snäpp för mig personligen, är det faktum att man ännu en gång tvingas spela helt meningslösa (men korta) äventyrsmoment mellan striderna — något man slapp helt i Generations. Det är dessutom lagom kul att återse scener som jag såg för bara ett par månader sedan. Ett stort plus och/eller spoiler-varning är att spelet låter dig uppleva slutet på det fjärde shinobi-kriget. Bättre och mer finslipad fighting med några stora set-pieces som Generations saknade, men inte alls så kul mellan striderna.

Monster Hunter 3 Ultimate (Wii U)

Jag recenserade det här spelet när det först kom till Wii. Det var lite mindre än tre år sedan, men känns som igår när jag än en gång börjar spela Monster Hunter 3 Ultimate. 2010 lade jag ner ett tiotal timmar (vilket inte är något jämfört med hundratalet timmas hängivna fans ägnar åt spelet) och gav till slut spelet en svag fyra av fem i betyg. Jag har inte lagt ner ett tiotal timmar i spelet den här gången. Jag är ledsen, men att börja om med ett sånt här djupt och krävande spel så snart gav samma känsla som när en 20-timmar lång sparfil råkat försvinna och man tvingas börja om från början. Jag klarade inte av det, och jag såg inget nytt som lockade mig att investera i spelet igen. Visst är kontrollen mycket bättre, och spelet har nu (ful) HD-grafik. Men om du redan spelat Monster Hunter 3 finns det enligt mig ingen anledning att spela det här igen. Om du aldrig spelat det, är det här dock fortfarande en fyra av fem.

Linus har haft en förvånansvärt bra månad med flera riktiga toppspel. Kanske börjar den enträgna nykomlingsstämpeln sakta suddas ut? Eller, kanske mer troligt, har Ludde blandad ihop redaktionens adresser? Mot slutet av månaden måste Ludde ha insett sitt misstag och försökt rätta till det så gott han kunnat, för då har Linus kunnat njuta av pärlor som Sniper 2: Ghost Warrior och Army of Two: Devils Cartel. Men vad han tycker om dem får ni vänta till nästa månad på.

Tomb Raider (360)

Få har väl missat att Svamprikets generella åsikt är att Tomb Raider är förbannat bra. Lara Croft gör storartad comeback och visar var skåpet ska stå. Ibland kändes det lite som att spelbarheten hamnade lite i skymundan till förmån för berättelsen och visst kunde det ha varit lite mer pussellösande och lite mindre skjutande, men överlag är jag såld på Laras reboot. Jag väntar redan spänt på uppföljaren.

Sly Cooper: Thieves in Time (PS3)

Sly har hittat tillbaka till storformen och bjuder på ett fantastiskt äventyr för hela familjen. Nya utvecklarna Sanzaru Games gör inte mycket nytt med serien, men gör det gamla vanliga jävligt bra. Det är roligt och mysigt på ett sätt som påminner om riktigt bra morgontecknat och bjuder på precis det jag har saknat i det moderna spelutbudet. Tyvärr känns det ibland aningen för enkelt och är kanske aningen för kort, men det är petitesser i sammanhanget. Nu behövs bara ett nytt Jak & Daxter också, så är jag helt nöjd.

Plague Inc. (iOS)

Jag hade antagligen satt ett högre betyg på Plague Inc. om jag hade satt det när jag skrev recensionen. Jag blev hookad direkt och brände läskigt mycket tid på att försöka utplåna mänskligheten. Tyvärr höll spelet inte riktigt så länge som jag kanske hoppats och snart efter recensionen dog spelsuget, trots att det fanns en hel del kvar att göra i spelet. Det kanske är mitt fel för att jag förväntade mig för mycket från ett iOS-spel, men det plockade en pinne från betyget. Det sagt: fortfarande ett skitkul spel, väl värt den minimala prislappen.

Skägget, även kallad Ludde, har bara spelat ett spel, men det räckte så.

Tomb Raider (360)

Lara Croft är tillbaka och det med besked. Detta är ett av de mest  underhållande spelen jag har haft förmånen att få uppleva under den här konsolgenerationen. Allt är perfekt avvägt. Lagom mycket action, lagom mycket utforskande och lagom mycket pusslande. Tomb Raider är det ultimata äventyrsspelet. Att jag har spelet igenom det två gånger samt näst intill hundraprocentat det och bara vill ha mer är bevis nog!

Det är dags för en Skitsnack-filmkväll igen. Denna gång har vi valt ut RoboCop från 1987, en i våra ögon oförglömlig klassiker som håller fortfarande idag. Vi sätter oss, efter ha gått igenom era kommentarer, i Samsons soffa för att se och live-kommentera filmen. Tanken är att ni som sedan lyssnar bör se filmen samtidigt som ni lyssnar. Vi såg på filmen via Netflix.

Nästa vecka ska vi nörda ner oss i första avsnittet av Game of Thrones, säsong 3, snacka lite skit rent allmänt och ranka lite film via Flickchart igen. Följ gärna med oss även då.

S02E06: RoboCop

Zero Dark Thirty är en konstig titel. Här är några förslag på andra titlar:

Torture is Awesome!
Indefinite Detention is Awesome!
Habeas Corpus Sucks!
Drone Strikes are Awesome!
Only Muslims Bomb Shit!
‘MERICA!

Fucking jävla pisskitfilm. Okej om de vill visa hur saker och ting ”verkligen hände”, men den här filmen är avsiktligt glorifierande av de tortyrmetoder som USA använde sig av. Vi ska förstå hur det var nödvändigt att klä av fångar nakna och låta dem gå omkring med hundkoppel efter att de waterboardats och sömnförrövats under flera dagar. Vi ska förstå hur mycket viktig information som gavs ut pga det. Vi ska även förstå hur det är dåligt med fångar som erbjuds advokater, och hur dumt det var av Obama att stoppa tortyr. Vi ska även förstå hur muslimer bombar saker, och sen ska vi tycka synd om de torterande amerikanerna när amerikaner dör.

Aldrig får vi se USA bomba oskyldiga, nej nej. Den här filmen vill berätta hur det var Bushs tortyr som ledde till Bin Laden, och hur vänstermoralen bara stod i vägen. Fuck that shit. Huvudkaraktären förvandlas dessutom till en otroligt äcklig människa som vill bomba en byggnad där hon vet att det finns barn, vilket inte görs till en stor grej alls i filmen och på slutet ska vi ändå känna för henne när hon sitter där och gråter av lättnad.

Jag har spelat spel sen jag var kanske tre år. Pappa hade en 8088 och längst uppe i hyllan med diskettställ fanns lådan med lite arkadportningar på floppy. Det första jag minns att jag spelade var Q*bert. Om pappa behövde datorn kunde jag stå och titta upp i bokhyllan på lådan med allt det roligaste som fanns och spela spelen i huvudet.

Sedan dess har det rullat på. Jag fick aldrig någon konsoll själv eftersom mina föräldrar tyckte det räckte gott med datorn men i princip alla jag kände hade en 8-bitars så jag är precis som alla andra åttiotalister uppvuxen på en buffé av Mario, Duck Hunt och Track & Field 2. Mina kusiner hade en Mega Drive och där vill jag inte ens tänka på antalet timmar som gick till NHL 94, Quackshot, James Pond 2 och framför allt Outrun och Castle of Illusion.

Jag är så jävla kass på tv-spel.

Så fort ormen eller fjädern dök upp i Q*bert så var jag rökt. Jag har aldrig klarat första banan. Det längsta jag klarat i Super Mario Bros. 1 är bana 1-4. Jag får ingen som helst styr på gubbfan. Han är som en tvål. Det gäller även för Mario 2, 3, New Wii och New Wii U. Jag bara halkar runt.

Jag har kommit ut ur Ankeborg en gång i Quackshot, med James Pond 2 satt jag ett helt jävla jullov och kom aldrig längre än tredje banan, Outrun har jag aldrig klarat trots att jag tog samma väg varje gång för att lära mig och Castle of illusion har jag i princip bara spelat på practice. Då är spelet bara tre banor som är förkortade versioner av det riktiga spelet.

Jag spelade demot till Doom 1. På tid. Med odödlighetskoden. Jag startade spelet, slog in koden och sen så sprang jag. Mitt rekord var 5 minuter och 11 sekunder. Jag är säker på att någon har gjort det snabbare utan kod. Jag har klarat kanske halva kampanjen till Command & Conquer på lättaste och tack gud att Internet kom där i mitten på nittiotalet. Inte fan var min lösning på det där pusslet jag sprang hem för att lösa den rätta. Det blev till att kolla guide. Av mina 400 timmar Skyrim består 200  av att jag står bakom ett hörn och är rädd för nån Dragur som jag nyss missat med en pil. Dom enda skills jag har hundra på är Sneak och Armor eftersom jag får spö eller gömmer mig.

Bulletstorm och Bioshock är mina två skjutare. Bulletstorm har en piska och en spark som gör att allt går i slowmotion och Bioshock har den där bra armen som antingen fryser folk eller stoppar dom med el så att dom står still. Detta är vad som krävs för att jag ska träffa någonting alls.

I Fallout har jag kommit till Level 5 och det verkar inte bli så mycket mer. Jag får hela tiden slut på kulor, pengar och liv. Limbo tog mig två månader att klara och i Journey, spelet som saknar utmaning, lyckades jag fastna eftersom jag glömt kontrollen som består av två knappar.

Vad är det som gör en gamer? Är det en fråga om skillz, eller handlar det om att man aldrig vill sluta spela, om så bara för att man undrat sedan 1994 vad som kommer efter fjärde vänstersvängen i Outrun till Mega Drive?

Text av Justus Björk

Justus Björk bor i Stockholm och jobbar som personlig assistent. Förutom tv-spel tycker han om att vara inomhus och att skrika. Han har ingen blogg.

Egentligen så är rubriken ett ganska så absurt uttalande från Ubisoft som fick mig att initialt höja på ena ögonbrynet. Å andra sidan är det en träffsäker om än en omedveten analys av hur föräldrar ser på barns lek och hobby.

För det första så blev jag lite paff över hur man anser att just Assassin’s Creed IV – Black Flag inte är till för barn. Min motfråga blev snabbt: ”Vilket spel i Assassin’s Creed-serien är över huvud taget för barn?”. Just själva mördandet och den mörka tonen som funnits i serien har alltid varit där för att tilltala den äldre publiken, inte den yngre. I bakgrunden så förs dock en diskussion med en moralisk ton. Den här diskussionen går barnen över huvudet och fångas istället upp av den publik som hela serien riktar sig mot, nämligen unga vuxna och uppåt. I många serier och spel så anser jag att man kan föra en dialog med sitt barn kring den fiktiva delen av spelet och klargöra varför det bör ses som ett spel och ingenting annat. Assassin’s Creed är mycket svårare att göra detta med då det inte har en tydlig förankring i dagens samhälle som barnen kan göra sig familjär med. Kort och gott så anser jag att serien till en början inte alls är för barn, även innan den nya delen i serien utannonserades.

Det är detta som jag skulle vilja lyfta fram i den här krönikan. Till en början så kändes det som om det var en självklarhet i att spelet inte var lämpat för ett barn då hela serien har en saftig åldersgräns på 18 år, samt att man gör det tydligt att spelet innehåller våld och andra olämpligheter. När jag sedan tänkt efter en stund så känns det ganska så absurt att vi idag inte har kommit längre än när ett företag blir tvunget att göra ett officiellt utlåtande om att spelet inte är för barn, trots alla skyltar som pekar på att det inte är det. På ett sätt så var då min initiala tanke rätt, även om Ubisoft hade en speciell tanke bakom uttalandet. Jag ser nämligen inga filmregissörer varna om att vampyrfilmer med 15-årsgräns inte kommer att innehålla glittrande vampyrer, utan nattsvart mörker som får dina barn att väta sängen av rädsla under natten som följer.

2010 trodde jag att spelrecensioner med genusperspektiv inte längre skulle orsaka en massa uppståndelse och upprörd ilska i kommentarsfälten 2013. Jag hade fel. Varje gång en skribent (oftast kvinnlig) skriver en recension som förmedlar andra saker än det den typiske läsaren vill läsa i en typisk recension — och som kan hittas i 99% av internets alla texter som skrivits om spelet — blir denne typiske läsare lika arg nu som för tre år sedan. Om inte ännu argare. Det kan inte bara handla om att personen i fråga inte fick svar på sina frågor om spelet, och därmed tycker recensionen i fråga är dålig. ”Ännu en recension som handlar med om feminism än om spelet” säger att personen förväntade sig precis vad som erbjöds, och ändå klickades länken. Då handlar det inte längre om en ilska mot vad som inte finns i recensionen. Då handlar det om en ilska mot det som finns där.

”Jag har även för mig att du är ett ganska stort fan av Gears Of War, dessa herrar är såklart byggda på havregrynsgröt och potatis, för de är ju liksom väldigt små, men du kanske har avhandlat en liknande text rörande Fenix och hans polare, [...] Killar har väl exponerats något EXTREMT när det gäller tvspel, kroppsmässigt framförallt, avklätt, stora svettiga (ickenaturliga muskelr) i spel efter spel efter spel efter spel, årtionde efter årtionde men trots det läser jag sällan den typ av text du skriver gällande dessa stackars män.”

Det första man får lära sig när man börjar studera någon form av skrivande är: Write what you know.

Jag håller med om att det behövs mer fokus på hur gestaltningen av män i tv-spel påverkar unga pojkar. Unga pojkar är också offer för det här, även om någon på den andra sidan av samma kommentarsfält föreslår att de inte är det eftersom det inte sitter några tjejer i forum och pullar till Kratos.

”Okej, hit med en forumtråd någonstans ifrån där en massa tjejer pullar sig fördärvade över Kratos sexpack eller Jin Kazamas bratwurst så ska jag lyssna på snacket om att grabbar EXPONERAS något EXTREEEMT.”

Den man som aldrig jämförde sin tidiga tonårskropp med det manliga idealet får väl skatta sig lycklig, då. Vilket fall som helst kan man inte klandra Elin för att hon inte skriver om pojkperspektivet i den här frågan. Write what you know. Elin var inte en liten pojke. Hon var en liten flicka. Hon skriver om hur det var för små flickor. Skyll inte på henne för att det inte finns texter om hur det var för små pojkar. Skyll på männen som inte skriver dem. Skyll på att det är svårare för män att visa sig sårbara på det viset, och att det är svårt för privilegierade män att kritisera det som drabbar män utan att det ser lite illa ut.

Anders Brunlöf torde vara en värdelös gäst att ha i en podcast om spel med tanke på att karln inte har spelat ett endaste spel på snart ett halvår, men när den norrländska jätten råkar vara i huvudstaden är han givetvis välkommen att sitta med i fyrkanten. Vi pratar om Tommys vidare vandringar i det där märkliga Narutospelet, vi pratar om Electronic Arts och vad det innebär att högsta chefen kliver av och så kan vi uppenbarligen itne sluta prata om Tomb Raider.

Länkar
EAs chef blir kickad: EA säger sitt
EAs chef blir kickad: fd Chefen säger sitt
EAs chef blir kickad: Vem tar över?
IGN får försprång med Bioshock Infinite
Apples syn på spel
Transistor (nytt från skaparna av Bastion!)
Battle block theater (nytt från skaparna av Castle Crahsers!)
Heart of the Swarm säljer 1,1 miljoner på 2 dagar
Nintendo kan sälja våldsamma spel när helst de önskar

En video. Vad ska du med den till kanske du undrar. Det hör du i bonuspodden (om du är speciell dvs)

Avsnitt 22: Naruto, EA och lite mer Tomb Raider

Även fast The Totally Rad Show nu har lagts ner så följer jag fortfarande många serier på Revision 3. I deras korta reklamsnuttar gör man ibland reklam för ”The Ben Heck Show”, som även ingår i samma nätverk. Jag har dock aldrig tyckt att programmet verkar vidare intressant, men detta var fram till att det kom fram att han skulle bygga en kombo-konsoll.

Under tre avsnitt plockar Ben isär ett Playstation 3, en Xbox 360 och ett Wii U, för att sedan montera ihop dessa tre konsoler till en enda låda. Fruktansvärt onödigt, såklart, men oj vad underhållande och intressant det var att titta på.

Ni finner de tre avsnitten här nedan. För mer från Ben Heck Show, klicka er över till Revision 3.

Till söndag ska Anders och Samson parkera sina bakdelar i en soffa och med mick i hand se på film igen. Under förra säsongen av Skitsnack tittade vi på The Karate Kid. Denna gång har lotten fallit på kultklassikeractionrökaren från 1987; RoboCop.

Vi kommer spela in ett kommentatorspår till filmen som ni sedan kan lyssna på, förslagsvis samtidigt som ni kollar på filmen. Av enkelhetens skull kommer vi använda Netflix-versionen,  så vill ni vara säkra på att få samma uppspelningshastighet och samma version rekommenderar vi att ni gör detsamma.

Vi vill såklart veta vad ni tycker om filmen också. Håller RoboCop måttet, hela 26 år gammal? Vill du, precis som Dick Jones, ha en Ed209 som vakthund? Är Claerence Boddicker en av de bästa antagonisterna någonsin? Vi vill veta!

Lämna en kommentar i detta inlägg eller maila oss på skitsnack@svampriket.se. Thank you for your co-operation. Good night.

Varning för paltkoma! Den här veckan tar vi in experthjälp från Andreas Ljungström, känd bland annat från Radio Speltorsk. Och vad ska vi med en torsk till? frågar du. Jo! vi ska förstås prata mat. Vi pratar om det mesta i den kulinariska världen, eller ja, det mesta som intresserar oss och passar in i skitsnacksvärlden. Bland annat bjuder Andreas och Samson Anders på varsin heldag av måltider, vi diskuterar snacks, kända kockar och persiskt ris.

Länkar

• Radio Speltorsk
• Indieklubben
• Farfarsparadoxen

Anders låt utan anledning

• Men Without Hats – The Safety Dance

S02E05: Mat och Mat-TV

Moon

Duncan Jones, David Bowies son gör en film som utspelar sig på månen. Ja, det låter ju minst sagt intressant. Jag skrattade faktiskt gott när jag först läste om Moon. Men allt det förändrades när jag faktiskt såg den. Filmen bygger på ett otroligt intressant koncept som blir bättre ju mindre man vet om det på förhand.

Moon håller ett lunkande tempo och Sam Rockwell, ihop med Kevin Spaceys röst, utgör på i princip hela rollistan. Men Duncan Jones gör väldigt mycket med väldigt lite och levererar en av senare års mest intressanta sci-fi-filmer.

Trailer
(Om ni litar tillräckligt mycket på mig rekommenderar jag dock att ni ser filmen utan någon förkunskap)

In Bruges

In Bruges är perfekt sushi. Sushi är inte världens bästa maträtt och In Bruges är inte det godaste jag ätit, men vill jag ha sushi väljer jag helst av allt In Bruges.

Jag har ingen aning om någon hängde med i min fantastiska matliknelse. Men icke desto mindre är den det bästa sättet jag kan beskriva mina känslor för In Bruges. För ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag: In Bruges är en perfekt film. Det är inte den bästa filmen som gjorts, det finns många filmer som är bättre, men allt den gör, gör den perfekt.

In Bruges är en underbart mörk komedi med helt fantastiska dialoger och grymma skådespelarprestationer. Återigen visar Colin Farrell att han har betydligt mer talang än man tror. Tempot är precis som i Moon åt det lite långsammare hållet och precis som i Moon är det bara till filmens fördel.

Trailer
(En ganska risig trailer, om jag ska vara ärlig. Se bara filmen)

Edge of Darkness

En annan film med genomgående bra dialog är filmen Mel Gibson gjorde ungefär samtidigt som hans karriär gick helt åt helvete. Det är synd att Edge of Darkness försvann i tokgubben Gibsons kontroverser, för det är en riktig pärla. Mel Gibson spelar en polis som, efter att hans dotter mördas i vad som verkar vara ett mordförsök på honom, ger sig ut på en jakt efter den skyldige. Edge of Darkness är en spännande, intressant och kolsvart kriminalthriller där Gibson visar att han, tokigheter till trots, fortfarande är en sjujäkla skådis.

Trailer

The Man From Earth

Det har varit mycket dialog på den här listan. Och mer ska det bli. The Man From Earth består nämligen nästan uteslutande av konversationer. När läraren John Oldman packar ihop sina sista ägodelar inför flytten blir han överraskad av sina kollegor som undrar varför han inte berättat att han ska ge sig av. Det hela utvecklas till ett spontant avskedskalas där John ber deltagarna att ponera, rent teoretiskt, att en person från stenåldern skulle ha överlevt in i modern tid.

Biologiläraren, antroprologiläraren, historikern och arkeologen får säga sitt. Skulle det vara möjligt? Hur skulle en sån människa leva idag? Och så plötsligt tar konversationen en ny vändning när John hävdar att han är 14 000 år gammal.

Det finns inget sätt för honom att bevisa det och inget sätt för hans kollegor att motbevisa det. Istället blir filmen en enda lång intellektuell diskussion där argument möter motargument och Johns påstådda liv undersöks.

Inget för den actiontörstande, det vill säga, men väl en otroligt intressant film när man letar efter något mer lågintensivt.

Trailer
(Återigen en ganska risig trailer)

Super

På pappret har Super en hel del gemensamt med Kick-Ass som släpptes tidigare samma år. I realiteten är skillnaderna dock monumentala. Frank är en generellt ganska misslyckad man som när han förlorar sin fru till en supersliskig Kevin Bacon bestämmer sig för att sadla om till superhjälte. Men till skillnad från titelkaraktären i Kick-Ass är Frank inte riktigt rätt i huvudet.

Super är en komedi så mörk att den får filmer som Cable Guy att kännas barnvänliga. Frank springer runt i superhjältedräkt och försöker skippa rättvisa med en rörtång och som tittare blir man chockad gång efter annan. Ena sekunden skrattar man högt, nästa sätter man skrattet i halsen och stirrar oförstående på skärmen, och hela filmen igenom älskar man det.

Trailer
(En riktigt bra en, för omväxlings skull)

Immortel (ad vitam)

Priset för konstigast på listan går utan tvekan franskproducerade engelsspråkiga sci-fi-dramat Immortel (ad vitam). Filmen utspelar sig i ett framtida New York där genetiskt modifierade människor är mer regel än undantag, där Central Park övertagits av en mystisk ”intrusion zone” som har ihjäl alla som försöker ta sig in och där en pyramid bebodd av egyptiska gudar utgör ett nytillskott till stadssiluetten.

Delvis drama, delvis noirdeckare, delvis vemfanvetegentligen, halvt live-action och halvt animerad (med bidrag från den kanske inte helt okända studion Quantic Dream) är Immortel ett svårslaget hopkok av märkliga idéer. Men på något vis smälter det hela ihop till en ganska fantastisk film.

Trailer

Lördagar här på Riket brukar innebära att vi lyfter fram en gäst som knåpat ihop en intressant krönika. Efter nyåret har det dock varit lite tunt med den varan, helt enkelt för att ingen hört av sig. Vi tänkte ändra på den saken nu.

Ta gärna en titt på våra redan publicerade gästinlägg.

Känner du dig manad att synas här hos oss en lördag? Tveka inte att kontakta mig på tobbe (på) svampriket.se. Alla ämnen är okej så länge det har en koppling till spel och inte innehåller stötande material. Vi korrläser naturligtvis texterna och det är helt okej att länka till sin egen blogg.

Ikväll ska jag se min absoluta favoritkomiker uppträda i Globen, Stockholm. Faktum är att detta inlägg skrivs på tåget mot huvudstaden, och därmed är detta också mitt debutinlägg från mobilen. Skitsnacksbloggen ligger sannerligen i framkant.

Jag försökte förklara för en kollega igår vad som gör Louis C.K. till världens roligaste man i min bok. Men det är inte så enkelt att sätta fingret på. Han är givetvis en skicklig entertainer med en riktigt bra tajming. Men för mig handlar det mer om hans skitighet, att han vågar skämta om allt. Och att han gör det bra.

Vad tycker ni om Louis? Och ska ni som jag till Globen ikväll?

Det har länge pratats om hur missvisande sifferbetygen är och att man bör se till vad recensenten faktiskt skriver för att få en rättvis uppfattning. Samtidigt så tror jag vi alla varit där – man plockar upp senaste Level och snabbläddrar efter sifferbetygen. Vi lever i ett Metacritic-samhälle där team sparkas om deras spel inte når en viss procent och där termen ”AAA-spel” i princip ersatts av ”+90%-spel”. Anledning till att Svampriket ens har betyg i våra månadsresuméer är för att utgivarna vill ha det. De vill kunna rapportera uppåt om hur spelen togs emot. Det här är ett problem i sig men jag tänkte prata om en lite annan vinkel idag.

Att recensera ett spel på 90-talet handlade enbart om vad du fick i handen. What you see is what you get. Ett spel som kraschade på tredje banan dömdes hårt och inga patchar i världen kunde rädda det. Det här visste såklart spelmakarna vilket gjorde att mycket större fokus lades på kvalitetssäkring. När Baynoetta släpptes till PS3 sågades det vid knäna för sina buggar som dock fixades. Bethesda verkar ha gjort det till rutin att släppa halvtrasiga verk som senare korrigeras. Hur kan man recensera ett spel vid release som patchas upp under sitt första levnadsår?

När online trädde in i bilden förändrades spelreglerna. Ett spel blev böljande och kunde ha perioder av både stiltje och fullt ös. Vem kunde ana vad World of Warcraft skulle bli när det släpptes för nästan tio år sedan. Känns ett enkelt sifferbetyg rättvist på ett spel som Half-Life som än idag fortsätter ge? Spel som kräver online, dels för att det är ämnat att spelas med andra eller för att säkerställa att du inte kopierat det, kräver såklart att det funkar. Hur kan man recensera Sim City vid release när det inte går att logga in?

Jag har nyligen suttit med det senaste God of War som lockar med en nytt flerspelarläge. Skivan ramlade in en vecka före släpp tillsammans med ett brev som sa att servrarna först öppnar dagen före release. Kreddigare spelsidor fick tillgång till testservrar men det väger ändå inte upp hur spelet faktiskt kommer fungera när allmänheten släpps på. En stor del av spelupplevelsen kommer också från vilka du spelar med; en störig 14-åring eller din barndomsvän, skillnaden sätter helt klart en ton på vad du känner för spelet. Än värre blir det med spel som har sitt fokus på multiplayer. Allt hänger på hur mycket aktivitet det är online så vad händer om kunderna tröttnar efter en månad? Hur kan man recensera ett spel vid release som kan vara totalt ospelbart efter en månad?

Finns det några lösningar på problemen då? För det första tycker jag man ska kasta bort sifferbetyget snabbare än ögat. Det enda det pressar fram är fega spel. För det andra bör man sluta se recensioner som den finita stämpeln på ett spel. Sanningen är att dagens digitala interaktiva nöjen är små världar i sig som lever och andas med sina spelare. Jag ser gärna att spelsidor skriver uppföljningsartiklar om spelen de fortsätter spela, att de visar hur spelen förändras och att allt inte är satt i sten. Men det är ju inte bara spelen som förändrats utan även hur vi kommunicerar. Spelbloggar som den här har fått en egen röst och människor hittar vägar utanför institutionerna för att hitta och sprida information. Tyvärr skriks det fortfarande i högan sky om någon inte recenserar enligt mall A1, eller inte är kille. Det gamla synsättet på betyg är för ingrott. För mig kan vi dock kasta hela konceptet med klassiska recensioner rätt ner i Bowsers gap, där de hör hemma. Frågor på det?

Jag är ingen stor fantast av mobilt spelande, det kan jag inte säga. Jag har inget emot det, jag har bara inte så särskilt mycket för det heller. Men när jag ser något intressant brukar jag prova på det, speciellt om det bara kostar sju ynka kronor. Plague Inc., till exempel.

Vi har sett det förut, gång efter annan. Ett virus sprids i världen och mänskligheten måste kämpa för sitt liv. En kamp mot tiden där den ständiga frågan är: kommer de hinna ta fram ett botemedel innan det är för sent?

Enda skillnaden är att du i Plague Inc. är på virusets sida.

Vad ska jag slänga på er nu då?

Upplägget är enkelt: välj ett land att infektera. Uppgradera bakterien/svampen/viruset som du tagit kontroll över. Förbättra spridningsmöjligheter, välj symptom, bygg upp resistens mot medicin. Och, om du planerat tillräckligt väl, se din pandemi förgöra världen.

Att lära sig spela går snabbt, men att vinna är inte alltid enkelt. Man måste hela tiden väga för- och nackdelar och hushålla med sina DNA-poäng. Inga DNA-poäng, inga uppgraderingsmöjligheter. Kraftigare symptom har såklart ihjäl folk snabbare, men gör också att människorna kommer upptäcka sjukdomen tidigare och arbeta hårdare på ett botemedel; och om sjukdomen dödar snabbare än den smittar kommer den bränna ut sig själv. Samtidigt gäller det att inte vara för försiktig, hur resistent din lilla mikroorganism än är kommer människorna hitta ett botemedel om du inte dödar dem fort nog. Tänk också på att du kan se till att välja symptom som arbetar bra ihop. Hosta och kräkningar leder till projektilspyor, vilket ökar smittspridning, sömnlöshet och anemi leder till att människor blir trötta och ineffektiva och nysningar ihop med diarré leder till olyckor och gör det svårt för människor att arbeta.

Under spelets gång matas du med världsnyheter, vilket kan vara allt från klimatförändringar och fåglars migrations-mönster, vilket kan användas till att planera framtida drag, till nyheten att ett nytt mobilspel om pandemier blivit hyllat världen över. Det är en charmig touch och jag ska erkänna att jag skrattade högt när man meddelade att det av okända anledningar tar längre tid än förväntat för vätskor med en halveringstid på tre år att passera genom ventiler.

Enligt spelets utvecklare är Plague Inc. extremt realistiskt. Det har jag svårt att avgöra, men det är i alla fall realistiskt nog. Det är extremt beroendeframkallande att sitta och titta medan ens virus sakta men säkert sprids över jorden. Få saker är så tillfredsställande som att se en båt med infekterade åka från ett infekterat Portugal till ett dittills friskt Amerika. Man tänker mer än gärna ”bara en runda till” och plötsligt sitter man där, tre försök senare, och svär över att man inte lyckas få sin jävla svampinfektion att ta sig till Grönland.

Det enda egentliga problemet är att de olika sjukdomstyperna är lite för lika varandra, vilket gör att man gärna skapar sig en taktik och överanvänder den. Istället för att vara kreativ bara följer man samma recept. Men med de svårare nivåerna och de sista sjukdomstyperna man låser upp tycker jag ändå att utvecklarna gör ett hyfsat jobb med att blanda upp det. Att det dessutom finns två tillgängliga expansioner (varav den ena innehåller ett z:a) och löften om ännu fler på gång, lovar väldigt, väldigt gott.

Supergiant Games är kanske ett namn ni kopplar samman med det oerhört framgångsrika indiespelet Bastion. Igår avslöjades deras nästa spel, Transistor, som är planerat att släppas 2014. Tjugofyra timmar efter att trailern laddats upp på YouTube nådde klippet nästan 300 000 visningar. Det är stort. Speciellt för ett indiespel. Supergiant Games skriver på sin sajt att de inte bestämt vilket eller vilka format spelet ska släppas till, och jag skulle inte förvåna mig om någon pungade ut med en rejäl summa pengar för att få spelet som åtminstone tidsexklusivt.

Rent visuellt verkar spelet vara ganska likt Bastion, och även denna gång är det ett actionrollspel ur isometriskt perspektiv. Nu är det dock sci-fi i stället för fantasy. Men det som gjorde mig allra mest pepp är det faktum att  Darren Korb och Ashley Barrett kommer tillbaka och gör musiken igen. Soundtracket till Bastion är enligt mig ett av världens bästa soundtrack någonsin, så mina förhoppningar är minst sagt skyhöga. Av låten som spelas i trailern att döma kommer jag inte bli besviken, ty den är underbar.

Under trailern (som visar faktiskt gameplay, precis som en trailer SKA) får vi se några vackra och intressanta bilder. Jag tänkte ta och lägga upp dem här, med några av mina tankar kring vad vi får se på dem.

Här ser vi vad jag antar är spelets protagonist, och hon bär vapnet som spelets berättelse tydligen kommer centrera kring. Det är intressant hur hon bär svärdet. Det brukar liksom inte vara så där man bär svärd. Det ser ut som att hon försöker skydda det, eller som att hon inte ser det som ett vapen. Är det svärdet som är transistorn? En transistor för vad? Det ser nästan ut som ett chip. Finns information lagrat på svärdet? Och varför börjar kvinnans ben att lösas upp? Eller är det tvärtom, och hon håller på att manifesteras? Robotarna är uppenbarligen inte dina vänner.

Ännu en bild där svärdet är med. Vilka är de fyra personerna till höger? Är de kopplade till svärdet? Är det svärdets tidigare ägare? Är det en stor skylt? Innebär det att dessa fyra personer är ledare eller allmänt kända i staden? Är det bara jag som får lite Bioshock-känsla?

Den här bilden får mig att tänka lite på Ghost in the Shell, vilket jag även gör med andra bilder i trailern. Den får mig att tänka att huvudpersonen kanske inte är helt mänsklig. Rutnätet framför hennes ansikte får mig att tänka på ett kretskort eller något liknande. Vad är skuggorna i hennes ansikte? Fåglar? Det ser även ut som att hon blöder från ena mungipan. Är det här från början av spelet då hon nästan blir dödad av svärdet? Är det här från en scen där svärdet på något vis ansluter sig till henne?

Är det huvudpersonen vi ser på affiscerna här? Det ser ut som så. Det ser även ut som att det är hon som står och tittar på affischen. Vad står det längst ner på affischen? Är det hennes namn? Är hon känd?

Det verkar som så, ja. Här står hon i alla fall och sjunger i en mikrofon. På mikrofonen kan vi se en triangel. Vi ser även en likadan triangel på baksidan av hennes jacka. Var hon en känd artist innan det som händer inträffade, vad det nu är?

Här ser vi den triangeln tydligare. Vad står den för? Och även om det är en sci-fivärld får jag vibbar av något lite mer gammeldags, lite 40-tal över designen. Motorcykeln känns till exempel av en sådan äldre modell. Mikrofonen hon sjunger i är definitivt retro, och stadens byggnader verkar också vara en blandning av cyberpunk och art deco.

Många frågor. Inte många svar. Men jag är pepp, och som det ser ut nu är det här spelet jag ser mest fram emot 2014!

Skitsnacksbloggen kallar vi ju den här avdelningen och idag tänkte jag dra det till sin spets. Se hur långt ifrån vettiga ämnen vi kan komma utan att sidans kod kollapsar under sin egen tramsighet. Med Skitsnacks stundande avsnitt om mat tänkte jag nämligen lista världens mest överskattade grönsaker. Pow. Smaka på den. Liksom.

4. Tomat
Det här är absolut den godaste grönsaken här på listan. Jag tycker inte illa om tomat. Jag tycker bara inte att det är så gott som alla andra tycker att det är. Tomat funkar i en schysst sallad, eller helt enkelt ihop med lite mozzarella. Men att slänga in skiten i mackor eller hamburgare förstår jag mig alls inte på. Det blir bara slafsigt och jävligt.

Jag tycker inte heller om tomatsås något värst. Jag gillar inte tomatbaserade rätter som köttfärssås eller korv stroganoff. Tomatsoppa äter jag inte. Jag vägrar. Och ketchup är det värsta snusk jag kan tänka mig.

3. Avokado
Jag förstår inte grejen med avokado. Jag kan, hur jag än försöker, inte förstå vad det är hela svenska folket är så hysteriskt förtjusta i. Avokado smakar ju egentligen inte så mycket – alls. Smaklöst utav bara helvete. Och konsistensen är inte direkt något gör att jag blir helsåld. Slemmigt är inte precis aptitretande.

Dock har avokadon guacamole på sin sida, så den klara sig ifrån en ännu sämre placering.

2. Gurka
Gurka är en dagisgrönsak. En grönsak för snörvlande 5-åringar som helt enkelt inte vet bättre. Visst är det en ganska schysst konsistens på grönsaken, men är det verkligen allt som krävs? Den smakar ju bokstavligt talat inte ett smack. Ingenting. Att slänga gurka i en sallad är ett brott mot god smak. Gurka är vattnigt och smaklöst och slänger du det i en sallad kommer den också att bli vattnig och smaklös. Dumt!

1. Paprika
Här har vi då den absoluta vinnaren (förloraren?). Vi har gott från ”gott men överskattat”, till ”fullständigt meningslöst” och nu nått ”direkt äckligt”. För låt oss vara helt ärliga – paprika är snusk. Skräp. Som att prygla tungan med en glödhet bågfil. Tvi vale. Och värst av allt är att regeringen verkar ha infört någon slags lag på att det måste finnas minst en sorglig liten paprikabit i varje macka som säljs i det här landet. Visst kan du plocka ut den och vilt skrikandes kasta den på personen som sålde dig mackan, men det spelar ingen roll. Skiten har redan lyckats smaksätta allt den kommit i kontakt med.

Hur ser er lista på överskattade grönsaker ut? Har jag råkat kränka er fullständigt genom att hänga ut er favoritgrönsak som en skurk? Äter ni femton illgröna paprikor innan ni går och lägger er varje kväll för att bli stora och starka? Jamen lämna då en kommentar.

(PS. Den förste som skriver någonting i stil med ”mäh, tomath äe jue ähn fruokt!” kommer att få stryk. Med en träsko.)

Att releasen av SimCity varit problematiskt är kanske lite av en underdrift. Trasiga servrar i kombination med ”alltid-online”-funktionalitet har renderat spelet mer eller mindre ospelabart. Så till den milda grad att EA slutade marknadsföra spelet och ger ut ett tröstspel till alla som köpt SimCity.

Jag har riktigt jäkla kul med SimCity! De förenklingar som gjorts sedan tidigare delar är förvisso spelförändrande, men när resten av spelet rullar ut sig inser även luttrade puritaner som jag att det är ganska skönt att slippa min-maxa ström-, vatten- och andra tillförslar. Maxis har valt att göra de där delarna av stadsbyggandet enkelt för att låta spelaren fördjupa sig i trappsteg högre upp på Maslovs berömda behovsliknelse.

Plats är ett ständigt problem. Jag har inte markyta nog att låta de arbetare som byggde staden få leva kvar. Jag behöver deras tomter att bygga business-distrikt. Jag har inte råd att vara solidarisk med de svaga i samhället. Målet är att bli den främsta av intellektuella städer och då får de vika undan för den större bilden.

SimCity förvandlar mig till de vidrigaste av vidriga i klassamhället – men jag har fruktansvärt roligt i min nedgående moraliska spiral.

Den största bristen med spelet finner jag i att jag har alldeles för liten yta att utveckla min stad på. Det kan tyckas att det ger mer utmaning att jag måste omvandla min startyta successivt till att bli den stad jag siktar mot, men det är mest påfrestande att kontinuerligt behöva gissa vad för behov jag kommer ha om några speltimmar. Mina ursprungliga billiga vägar har uppgraderats till max, men jag behöver ännu mer densitet i trafiken för att växa så till slut måste jag riva upp all asfalt och bygga nytt, bygga bredare. Alla dyra fina byggnader jag placerat längs med min tjusigt böjda väg måste rivas och byggas upp på nytt bredvid den nya vägen. En petitess kan tyckas, men jag bygger med lågt i tak i budgeten. Det kostar att ligga i framkant!

Här bryts helt illusionen av att jag faktiskt spelar en simulation. SimCity blir GameCity och det förtar väldigt mycket av vad jag vill ha när jag tar mig an något alster i spelserien.

Innovationerna i stadsbyggandet är alla minutiöst konstruerade för att ge spelet mer djup, att låta mig sjunka in djupare. De säljer upplevelsen av sällsynt roligt stadsplanerande oerhört bra – när jag då samtidigt brottas med de problem jag nämnt blir pärlorna onjutbara, det är för mycket grisar i vägen.

Om jag bortser ifrån vad jag personligen önskat bjuder ändå SimCity på en extremt kompetent och välgjord stadsbyggare som kommer tillfredsställa de flesta som kanske inte har samma typ av önskemål på SimCity som jag.

I Gears of War: Judgment är det tydligt att People Can Fly inte riktigt haft samma budgetering som Cliff Bleszinski (ja, jag googlade stavningen) och hans team på Epic hade i de tidigare delarna i serien. Spelet är kortare, så pass kort att man kan ifrågasätta prislappen och flerspelarlägena är förminskade till fem ynka stycken. Alla fordonssektioner är borttagna och berättelsen i sig saknar den svulstiga ödesdigra inramningen vi vant oss vid från serien.

Så vad kvarstår?

De bekanta ansikten Baird och Cole är våra huvudsakliga hjältar. Marcus och Dom är förpassade till något enskilt radiosamtal. Som ett stort fan av John DiMaggios (Marcus Fenix) röstskådespeleri känns det sorgligt att se den karaktär jag främst förknippar med stämningen i Gears of War knappt vara med alls.

Nog om storyn. Här ska skjutas!
…och det sitter som handen i handsken. People Can Fly har inte ruckat på kärnelementen i spelbarheten, även om vissa detaljer har fått ändras. Vapenhantering och granater sköts inte längre med styrkorset utan har fått dedikerade knappar och jag applåderar beslutet. Allt för många gånger i de tidigare spelen har jag slint med tummen och utrustat mig med en ärtpuffra i en hetsig situation.

Elaka röster kan håna Epic för deras ostiga personporträtt i tidigare delar, men jag har alltid funnit berättelserna medryckande. Jag kanske inte fällde en tår vid mötet med Maria i spel nummer två, men att scenen fanns där gav mig ändå mersmak. Alla sådana ingredienser är borta i Judgment. Trådar startas, men leder sällan någon vart och ingenstans hittar jag något som kommer karaktärerna närmre inpå livet. En liten vinning finns i det tvivel som kan kännas inför Paduk som varit fiende i ett tidigare krig, människorna emellan, men det kasseras snart till sidlinjen.

När sluttexterna rullar känner jag att jag bara spelat ett inledande kapitel i en större saga. En episod, om man så vill. Jag har sedan seriens start haft en speciell plats i mitt hjärta för Gears of War och jag är glad att få återvända till Sera. Den här munsbiten känns dock inte ens som en förrätt, det är en amuse-bouche på sin höjd och jag hungrar efter mer.

Trots mitt gnäll finns det förstås solida kvalitéer i Judgment. Det är fortfarande lika kompetent spelmekaniskt och det är oerhört förlösande att höra det där gitarr-tjugga-tjugga-ljudet som berättar att fienden är utplånad. Jag vill bara ha mer av allt. Mer berättelse, mer spelförändrande sektioner (inte ett enda fordon, vad fan är det!?), mer fiender, mer vapen.

Jag får hoppas på en andra episod, önskar att People Can Fly inte följer Valves schema bara.

Efter en smått lysande inledande säsong var jag fast i The Walking Dead. Jag fortsatte därmed direkt in på den andra säsongen – samma säsong som fick många av mina vänner och bekanta att sluta titta. Jag har nu ”tagit mig igenom” den, men det är egentligen ett både klumpigt och missvisande uttryck. För även om tempot under den andra säsongen är plågsamt lågt på sina håll, så sitter jag ofta och myser till den starka och skiftande karaktärsutveckligen. Man tar tid på sig, men man tar verkligen till vara på denna tid och enligt mig är det tid väl spenderad, när allt får sin upplösning.

Hela anledningen till att jag började kolla på The Walking Dead var att jag hörde från så många håll att säsong 3 var så bra. Och nu har jag tagit mig dit och stämmer in i hyllningskören. Jag tycker dock inte att vägen hit inte var vidare plågsam, men den tar sin tid och tempot är flera gånger ett faktiskt problem. Lyckligtvis får man betalt för sin ”möda” i slutet av säsongen och det gör alla utdragna moment värt det. Därför väljer jag att rekommendera även den andra säsongen, så länge du har tålamod för annat än splatter-scener och action.

Sly 2: Band of Thieves står sig som ett av de absolut bästa spelen i förra generationen. Sen jag först spelade det har jag ständigt varit sugen på mer av samma. Uppföljaren var inget dåligt spel, men hade en betydligt kortare utvecklingstid, vilket kändes på slutprodukten. Den var inte alls lika slipad och kändes lite… själlös.

Efter det har vi fått vara utan Sly i åtta (8!!!) långa år, vilket är på tok för jävla länge. Men! Nu är han, äntligen, tillbaka. Och det med besked.

När Sly Cooper: Thieves in Time startar vill jag slicka på skärmen. Seriens grafiska stil har alltid varit en av spelvärldens snyggaste, och med kraftigare hårdvara har man verkligen kunnat kräma på med myriader av underbara detaljer. Här är det inte tal om någon realism, istället satsar man allt krut på att få spelet att se ut som den mysigaste av tecknade filmer, med kraftig cellshading och hyperstiliserade världar. Lite som Borderlands möter Disneydags. Och de lyckas så väl att jag nästan storknar.

Sly Cooper: Thieves in Time hämtar, precis som tidigare spel i serien, sin inspiration från TV-serier på 60- och 70-talet. När en fiende åker på stryk kommer det upp skyltar med orden ”POW!” och ”BABLAM!”, dialogerna är fyllda med ostiga ordvitsar och allting följer en strikt barntv-logik där ingen känner igen en radiobil om du drar på den en kycklingdräkt, trots att hjulen sticker ut.

Det är charm till tusen och enormt mycket glimt i ögat och det är närapå omöjligt att inte falla pladask för Sly och gänget. Jag fnissar när Sly käbblar med Bently, jag himlar kärleksfullt med ögonen åt spelets ”kreativa” tolkning av logik, studsar uppspelt upp och ner åt spelets referenser (titelskärmen är Doctor Who!) och står under lång perioder och bara stirrar på världens kanske sötaste grisar eller hur man i en fängelsehåla torterar folk med en maskin som sparkar dem i rumpan.

Har man spelat tidigare spel i serien vet man vad man kan förvänta sig. Nytillkomna utvecklarna Sanzaru Games gör inte mycket nytt mer serien. Men det behövs inte heller. Spelmekaniken är densamma som förr och Sly är som alltid en dröm att kontrollera. Kontrollerna är väldigt simpla och man känner sig genast som en supertjuv när man springer fram längs ett rep precis ovanför fiendernas huvuden.

”Grejen” med Sly Cooper: Thieves in Time är väl egentligen ganska uppenbar om man kolla på namnet. Sly Cooper och gänget ger sig ut på en resa genom tid och rum. Varje episod i spelet utspelar sig på speciella platser under speciefika tidsperioder, allt från vilda västern till feodala Japan, till istiden. Variationsmässigt funkar det bra, även om jag kanske önskar att man skulle ha tagit ut svängarna lite mer med valen och inte bara följa Tidsresenärernas Guide Över Populära Resmål.

Ett av få klagomål jag har på Sanzarus uppföljare är att man ibland gjort det lite väl lätt för sig. Man har gjort det förväntade när man istället skulle kunna ha lekt mer med konceptet. Man har också gjort det lite väl lätt för spelarna (Super Segue) och jag önskar ibland att jag blev lite mer utmanad. Men det är å andra sidan ett spel som ska funka för kidsen och jag kan komma över att spelet är lite väl enkelt för en gnällig 20+-are.

Jag älskar Sly Cooper. En snorig sjuåring hade älskat Sly Cooper. Alla som inte har ett hjärta av sten älskar Sly Cooper. Att det för min del inte når upp till riktigt samma nivå som tvåan säger egentligen inte så mycket. Det spelet är för mig dränkt i nostalgiskt skimmer och bara för att inte Sly Cooper: Thieves in Time inte är riktigt så bra betyder det inte att det inte är förbannat bra ändå.

Det var fan på tiden att vi fick återse världens bästa tvättbjörn.

Jag ska ta det direkt så får vi det överstökat; Crysis 3 har inget nytt som du inte sett innan. Militärer pangar med vapen och får skott i huvudet och dör, om och om igen, i olika miljöer. Det börjar bli lite tröttsamt men så är BroCod en ruskigt populär genre.

Jag som inte spelat de tidigare spelen har alltid sett på serien som en teknikdemo, en yta utan kött. Men för några månader sedan lyssnade jag på podden Play Before You Die där de spelade just Crysis, och det visade ju sig att det fanns ett gediget spel där ändå. Crysis 3 ramlade senare ner i brevlådan och jag var faktiskt pepp. Let’s do this! Spelet som är mer känt än nått annat för att vara snyggt är såklart vackert, på fler plan än bara tekniskt. New York är förvandlat till en djungel, inte en av betong utan med lianer och högt gräs och jag kan inte annat än att gilla det jag ser. CryEngine behärskar uppenbart fler färger än overkligt brunt. Spelet i sig är en ganska vanlig affär med militärer och aliens som ska forceras i noga uttänkta miljöer. Sen springer man genom nån form av korridor där man får story innan det är dags att lösa ännu ett nytt skjutarpussel. Bungies klassiska citat om de perfekta 30 sekunderna ekar i huvudet. Vi har sett det 100 gånger förr och för att det ska funka så kokar det alltid ner till en sak, gameplay. Det måste vara roligt att spela.

Crysis 3 är skitkul att spela.

Du är fruktansvärt överlägsen dina fiender men hanterar du inte dina styrkor smart åker du på huvudskott illa kvickt. Jag som alltid spelar såna här spel på svåraste blev tvingad att tänka strategiskt på ett sätt jag inte behövt tidigare. När spelet är som bäst känns det som Metal Gear Solid i förstapersonsvy; jag scannar av området så fiendepositionerna markeras även bakom väggar, stealth-läget aktiveras och jag rör mig till nästa skydd där jag med min pilbåge tyst tar ner en fiende, vakterna kommer för att undersöka och jag fjärrhackar en turret bakom dem som pangar ner allihop, de sista fienderna lockas ut i ett vattendrag för att sen elektrifiera vattnet. Sällan har det känts så bra som när min plan gått i lås efter några svettiga minuters smygande. Miljöerna är förhållandevis stora och man ges utrymma att tackla problemen på sitt eget sätt. Vapenmodifieringar ger ett djup och jag kommer på mig själv med att byta mellan olika tillsatser och ammunitionstyper konstant. Det är helt enkelt kul att experimentera. Multiplayer följer i samma fotspår som resten av genren men med en finess av katt och råtta-lek som ändå känns fräsch.

Jag är splittrad inför Crysis 3. Å ena sidan är det är spel i mängden av FPS-skjutare som gör precis samma sak som resten. Å andra sidan är det ett riktigt välgjort sådant. Jag har riktigt roligt de gånger spelet når upp till sin fulla potential medan andra gånger stör jag mig ordentligt på det linjära tänket. Som tur är så har kampanjen bra pacing om än att den är något kort. I slutändan spelar jag ändå hellre det här än det senaste Call of Cuty, mest för att Crysis 3 lyckas få mig att känna mig förbannat cool.

Det är förvånansvärt många som har önskat att vi pratar om mat i Skitsnack. Så till nästa söndag tänkte vi infria dessa önskningar och prata om i stort sett allt man kan tugga på, och dessutom den inflation av mat-tv program som sköljt över oss de senaste åren.

Vi plockar dessutom in den podradio-veteranen Andreas Ljungström som gäst, då han likt oss har en passion för mat, matlagning och tv-program om mat.

Hur detta avsnitt kommer arta sig har vi faktiskt ingen aning om just nu, men eftersom samtliga deltagare är glada i mat kommer det troligtvis bli något bra. Men givetvis vill vi återigen knyta in er som lyssnar också! Har ni frågor, kommentarer eller egna super-recept att dela med er av så vill vi att ni kommenterar detta inlägg, eller mailar till skitsnack@svampriket.se. Vi behöver era kommentarer innan onsdag kväll.

Så. Vad gillar ni att tugga på?

Den här veckan tar vi in Svamppod fyrkants första gäst. Speljournalisten Thomas Arnroth är aktuell med sin reportagebok ”Ett år med Mojang: Minecraft bakom kulisserna” och passade på att besöka studion för att prata om den, men också om det hårda livet som spelreporter i SVT:s morgonsoffa. Innan Thomas äntrar studion sitter dock Tommy och Samson och diskuterar heta releaser som det första Gears of War-spelet utan fadern Cliff Bleszinski och Star Craft II expansionen Heart of the Swarm. Tommy har knarkat Japan i ett Naruto-spel med alldeles för krånglig titel för att skriva ut.

Länkar
Köp Ett år med Mojang : Minecraft bakom kulisserna på Bokus
Köp Ett år med Mojang : Minecraft bakom kulisserna på Webhallen
Ron Gilbert lämnar Double Fine
Xi3 Piston kostar $1000
Nintendo fällda för patentintrång
American McGee frågar fans om Alice
Blir FF Versus XIII i stället FFXV?
Resident Evil 6 <3 Left 4 Dead
Persona 4 Arena kommer kanske till Europa i maj!

Avsnitt 21: Gears of War Judgement, Heart of the Swarm och Ett år med Mojang