Retrospel som livsstil

Jag fick nyligen frågan vad det är som driver mig i mitt samlande.

För att förstå det måste vi tillbaka till när allt började.

Min far ägde en spelbutik och där igenom kom jag i kontakt med TV-spel. Han sålde Commodore och Sega, och därför var det inte så konstigt att min första ”spelmaskin” var en Commodore 64.

På den här tiden, och just till C64, var spelen lagrade på kassettband. Dessa var väldigt enkla att kopiera och jag kan inte minnas att jag hade ett enda originalspel. Tragiskt så här i efterhand eftersom spelen som finns kvar inte platsar i någon spelsamling. Pengar växte inte på träd i min familj. Att jag över huvud taget fick en C64 var jag väldigt tacksam för. Om jag ville ha ett spel så var den enda vägen att gå till en kompis och låna eller kopiera spel.

Kopierandet dog ut helt när jag och min bror, efter mycket tjat, fick ett Nintendo Entertainment System med Super Mario Bros 3. Den julen var magisk. Jag var sist bland mina vänner att få ett NES, men det innebar å andra sidan att det fanns många spel att låna. SMB 3 spelades ganska länge innan jag lyckades samla ihop pengar till att köpa mitt första egna spel. Jag gick till den då enda säljaren av begagnade spel i Katrineholm. Jannes Ur var från början en urverkstad som med tiden blev spelbutik. Jag kom dit med mina surt förvärvade slantar och bad om råd när jag skulle välja ett spel. Mannen bakom disken rekommenderade Spy vs Spy. Ni som känner till spelet förstår nog också att en pojke som älskar Mario kanske inte uppskattar Spy vs Spy lika mycket. Men jag vågade inte gå tillbaka för att byta. Det fick stå kvar i hyllan och det gör det än idag. Efter att ha sålt jultidningar och sparat alla mina slantar så gick jag tillbaka till Jannes Ur och denna gång kom jag hem med ett spel som sedan den dagen har slitits med glädje. Chip & Dale Rescue Rangers passade mig mycket bättre, inte minst tack vare co-op läget. Men fler spel på NES blev det inte då.

Jag kom i stället tillbaka till kopierade spel med en begagnad Amiga 500 och 3,5″ disketter. Super Nintendo fanns då på marknaden men alla mina kompisar hade Amiga 500. Detta innebar att jag aldrig spelade SNES som liten. Men det betyder i sin tur att jag har mycket att komma tillbaka till nu idag.

För ungefär 8 år sedan började jag få en stabil inkomst och ett växande behov av att fylla mina retrospelsbegär. Jag samlar idag på mycket NES och jag tror det grundar sig i två saker. Det ena är att mina absoluta favoritspel finns till just den konsolen. Den andra är att jag nu vill äga spelen jag tidigare bara kunde låna av mina vänner. Det är också någonting magiskt med spelen i 8-bitar. När jag sätter igång ett gammalt NES-spel så blir jag tio år igen. Två knappar och ett styrkors är lätt att förstå men kan vara en enorm utmaning att bemästra. Spel som Bionic Commando, Megaman, SMB, SMB2, Ice Climber har letat sig till min hylla. Jag fattade också tycke för maskinens ursprungliga form, Famicom. Det som lockade mig mest var Famicom Disk System, ett tillbehör som möjliggjorde titlar som t.ex. Doki Doki Panic och Super Mario Bros 2 (Lost Levels).

210 SCN – Drömmen! (bild från NES.nu)

Jag breddade sedan mitt samlande och började köpa i stort sett allt som verkade intressant. Sega Master System, Megadrive, C64, Amiga 500, 1200, 2000, mm. Men på grund av att jag och min fru skaffade två barn och villa så har mycket av samlingen hamnat på vinden och för två år sedan så satte jag upp nya kriterier för min samling. För att fortfarande ha råd att samla så var jag tvungen att smalna av mitt samlande till enbart NES. Nu började min jakt på de 210 svensksålda spelen. Inga kartonger, inga manualer utan enbart kasetter. Idag har jag över 240 nesspel, hälften är svensksålda.

I samband med att mitt samlande tog fart så började tankarna på att starta en blogg att växa fram och den 6 september 2012 startade jag grunden till vad som idag är Retrospelaren.se. Det jag ville göra med bloggen var att visa upp mitt intresse för just NES och hårdvaran bakom den. Jag började med att modifiera min konsol ganska hårt med regionmodd, stereomodd och uppklockning (trimmning) och det senaste stora projektet var att bygga en NES-toaster. Det har även blivit intervjuer, gästrecensioner och självklart en del om just min resa mot de 210 spelen.

Min passion för Nes sträcker sig dock bortom 210 spel i en hylla. Inför Retroresan Meetup i Örebro packade jag min kombi full för att låna ut stora delar av min spelsamling till människor jag aldrig sett eller pratat med förut. Där skiljer jag mig från andra samlare. När en lokal fylls med människor som delar mitt intresse och förstår min passion utan att jag behöver förklara och ursäkta mitt beteende, så släpps mitt nördiga jag fri. Jag kan tala ”mitt språk” och alla förstår. Från första sekund kände jag att jag kunde lita på alla i lokalen och att vi var goda vänner även om vi aldrig setts förut. Det är helt fantastiskt hur det kan bli så. Men det är säkerligen ett resultat av ett uppdämt behov som på någon sekund blir besvarat.

Känslan av att se massor av likasinnade sitta och spela mina spel och konsoler var helt underbar. Jag vill att mina saker ska användas, inte stå i en monter. Jag låter hellre spelen sprida glädje istället för att samla damm.

Text av Tobias ”Yoshi Yohto” Frondelius

Tobias är en man i sina bästa år som älskar sin familj och sitt jobb. Han bygger för tillfället ett stort garage för att få plats med sina största intressen, tv-spel och sportbilar. Det senaste året har intresset för arkad-spel ökat markant och att få äga ett eget flipperspel står högst upp på önskelistan.