Det är officiellt, det är dags att dra proppen ur hela det här ”spel”-experimentet. Det hade femtio eller så bra år, men nu räcker det. När jag tänker efter så tror jag att det är dags att ge upp på det moderna samhället överlag.

Jag är bara… så, så trött.

Låt mig presentera Seraphine. Seraphine är en ung, nybliven popstjärna, som håller på att lämna sitt vanliga liv och tråkiga jobb bakom sig i utbyte med det glamorösa livet på scen. Men som vem som helst i den situationen är hon så klart nervös och osäker, och talar öppet om det på Twitter, där hon söker tröst och stöd hos sin publik.

Hon är också en League of Legends-karaktär och 100 procent påhittad. Och jag hatar allting med det.

Låt oss för en stund, eller allra helst för evigt, ignorera det faktum att Seraphines kanoniska ursprung tydligen är en civilisation vars teknologi drivs på resterna efter ett folkmord, och fokusera på det parasociala jävla övergrepp Riot Games håller på med här. Det vore obehagligt försåtligt om det inte vore för hur både takt- och tonlöst det är. För att inte säga smak- och skamlöst. Jag vet egentligen inte vad som upprör mig mest, vad Riot försöker göra, eller hur dåliga de är på det.

Det är så klart inget nytt att män som saknar respekt för riktiga kvinnor gärna hoppar på att skapa påhittade varianter de kan fantisera om. Vi minns väl alla när Gamergate-gänget försökte bevisa att de inte var misogyna genom att skapa en tecknad kvinna som var på deras sida, och sedan direkt började rita henne naken?

Så att den här karaktären skulle bringas till liv av en studio vars behandling av kvinnor bäst kan beskrivas med ett utdrag ur en Stieg Larsson-bok, eller ur en Stig Larsson-bok för den delen, får mig inte direkt att svälja min egen tunga av förvåning. Det får mig kanske att vilja svälja min tunga, men tyvärr är det enklare sagt än gjort.

Jag vet inte vilket steg av senkapitalism det här är, men jag hoppas med vartenda fiber i min kropp att det är ett av de sista. För jag vet inte hur mycket mer av det här som mitt redan sköra förstånd kan hantera.

Men en sak vet jag i alla fall helt säkert nu. Gud är stendöd. Och vi mördade honom, med anime.