Jag älskade att spela med Necromancern i Diablo 2, att smacka upp obscena mängder skelett och andra odöda ting gav mig en alldeles speciell tillfredsställelse. Därför var det med ett lite trumpet anlete som jag valde karaktär för första gången i Diablo 3 för närmare fem år sedan, Nekromanten saknades ju…
I helgen hände något så ovanligt att hela Svampriket var på en och samma plats, nämligen Comic Con i Stockholm. Under tiden vi idkade samkväm och träffade en massa härliga communitymedlemmar pågick Blizzcon och pumpade ur sig ett helt gäng nyheter. Bland annat tog Sverige hem bronspengen i Overwatch-VM och Diablo 1 petades in i Diablo 3. Utanför Blizzcon har Steam även fattat ett vettigt beslut.
Sommaren är nästan över; vissa har älskat värmen, andra hatat den, och vissa har inte brytt sig utan spelat spel istället.
Vart började egentligen hysterin? Det drogliknande suget efter mer guld, mer prylar, mera experience och bara en boss till. Högtravande teorier om att det började redan i jägare- och samlaresamhället, som jag själv säkert skulle skrivit för tio år sedan, betackar jag mig för. Tror snarare att Gary Gygax kanske satte igång nånting när tjocka böcker och tärningar utgjorde grunden för jakten på nästa level i alla dessa äventyr av Dungeons and Dragons. Däremot har arenan omformats och definierats, som så många gånger, av Blizzard. För mig och för många andra började vansinnet med Diablo.
