Uppenbarelsen att jag faktiskt hade ett par tuttar när jag kikade ner slog hårdare än jag trodde. Sen buggade kameran resten av spelet så att min byst täckte halva synfältet. Jag var Dolly Parton. Fast i min cell med en otroligt skrämmande tjej. Det som var hemskt med henne var att ögonen höll på att ramla ur huvudet och att näsborrarna konstant vibrerade. Jobbig tjej, helt galen.
Den svarta kvinnan som skriker åt duken på bion är en av de tröttaste klichéerna vi har, men ändå tror jag vi alla, i alla fall inombords, ropat till den lättklädda tonårstjejen i en skräckfilm som bara måste undersöka vad som finns bakom dörren. Jag själv tycker det är kul när man låter sig dras med så mycket i en film, och det är framförallt klassisk skräck som lyckas med det, hur campy och b-filmsdålig den än må vara. Until Dawn är precis det här, en kliché du vill skrika åt.
